Harry Lunabba : Pojkar som inte tas på allvar.

Jag brukar inleda mina forskningsintervjuer med ungdomar med att diskutera forskningsetiska frågor och försäkra mig om att ungdomarna förstår att det är frivilligt att delta i en forskningsintervju. Så var också fallet under en intervju jag gjordemed två 14-åriga pojkar som jag kallar för Peetu och Santtu. Jag intervjuade pojkarna i ett högstadium i samband med att jag samlade etnografiskt forskningsmaterial för min doktorsavhandling.

Då jag hade gått igenom de forskningsetiska frågorna med pojkarna och frågat dem om de deltog frivilligt i intervjun hände något lite oväntat. Peetu svarade som förväntat på min fråga  – med ett entydigt ja.Medan Santtu överraskade mig med ett nej, och han påstod dessutom att de blivit tvingade att delta i intervjun!

Jag har skrivit en forskningsartikel (Lunabba 2016) där jag meridetalj beskriver hur jag tolkade Santtus utspel. Analysens slutsats var att jag tolkade Santtus påstående som ett skämt. I analysen fäste jag mig inte enbart vid den korta sekvensen i början av intervjun, utan centralaför analysen var också de iakttagelser jag kunde göra underintervjuns gång..

Skiftningar i samtalsklimatet

Senare under intervjun drog Santtu inte bara tillbaka sitt påstående om att de blivit tvingade, utan det skedde också en tydlig skiftning i samtalsklimatet. Det var inte ovanligt i intervjuer med pojkar, framför allt då jag intervjuade dem i par,att samtalet inleddes med en ganska lång sekvens av skämt och skratt. Det var inte heller ovanligt att någon, i stil med Santtu, drev med mig då jag ställde mina frågor om vardagen i skolan. Men, med nästa alla pojkar jag intervjuade, lyckades vi till slut komma fram till allvaret; till en djupare nivå i samtalet där rösten blev mjukare, pratet långsammare och lyssnandet mer intensivt och koncentrerat. Det var under allvaret som man kunde ställa de riktigt avgörande frågorna: Hur uppfattar pojkar den påstådda pojkkrisen i skolan? Hur upplever pojkar att de får uppmärksamhet i klassrummen? Och vem i skolan är den trygga vuxna som pojkarna kan anförtro sig åtdå livet känns svårt? Det var också under allvaret som Santtu gav mig komplimangen;att jag under min fyra månaderlånganärvaro i skolan hade visat mig vara en vuxen som fattade vad som är ett skämt.

Allvarliga samtal?

Det är antagligen alltför sällan pojkar får uppleva allvarliga samtal med vuxna. Det var åtminstone vad många pojkar jag samtalade med under mitt fältarbete vittnade om. Jag fick höra att intervjun med mig för ett flertal pojkar var en enastående upplevelse av att en vuxen ställer allvarliga frågor och faktiskt förväntar sig seriösa svar. Motsvarande iakttagelse har gjorts av Stephen Frosh, Ann Phonenix och Rob Pattman– forskarna bakom boken “Young Masculinities”(2002). I bokenbeskriver de hur de blev förvarnade av lärare och andra vuxna om att pojkar inte kommer att klara av långa intervjuer. Meni likhet med mina iakttagelsergav pojkarna i studien uttryck föratt de trivdes bra underden pratstund som forskningsintervjun innebar. Pojkarna uttryckte också att detta var något de sällan förunnats – ett långt och allvarligt samtal med en vuxen.

Kanske det är just allvarliga samtal som mången pojke skulle dra nytta av eller rent av behöva? Inom den kritiska pojkforskningen brukar man ofta hävda att det finns en utbredd “pojkar är pojkar-mentalitet” som handlar om att bortförklara pojkars utmaningar som något naturligt och övergående – något som man egentligen inte behöver ta så allvarligt. Trots att  problematiken t.ex. i fråga om pojkars skolprestationer noteras med jämna mellanrum i samband med publicering av Pisa-resultat, har Välfärdsfinland inte riktigt förmått sig att stanna upp och på allvar begrunda deåtgärder och insatser som skulle behövas för att bemöta pojkar som halkar efter i skolan.

Pojkar är inte alltid bara pojkar!

Allvarliga samtal räcker kanske inte till för att råda bot på alla utmaningar pojkar har, men det kunde vara en bra början för att avveckla ”pojkar är pojkar-mentaliteten”. För pojkar är inte bara pojkar, utan pojkar kan också vara sårbara individer med seriösa bekymmer och behov som behöver bemötas med största allvar.

Det kan krävas både tid och tålamod att jobba sig fram till allvaret med en enskild pojke. Det kan också hända att man som vuxen möter en del motstånd på vägen, innan man lyckas ta sig ner på en djupare samtalsnivå. Men väl där – i allvaret –kan man diskutera de riktigt avgörande frågorna och kanske också hitta fotfäste för den som halkar efter.

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *