Ett fungerande hushållsavdrag är förutsägbart och förståeligt

Hushållsavdraget dyker med jämna mellanrum upp i den politiska debatten. I riksdagen har regeringens beslut att justera avdragsbeloppet och avdragsprocenten nedåt väckt diskussion. I oppositionens årligen återkommande skuggbudgetar har avdraget också setts som en nästan outsinlig källa till inkomster – i Samlingspartiets skuggbudget bedömde man år 2019 att en satsning på 7 miljoner kunde inbringa en inbesparing på 330 miljoner.

Sanningen torde vara lite mer nyanserad än så. Förra veckan kom VATT och PT ut med en rapport som, i enlighet med sin rubrik, hävdar att hushållsavdraget inte ökar på sysselsättningen och inte heller stävjar den grå ekonomin.

Detta påstående väckte en hel del diskussion och stötte på en hel del mothugg, också från mig.

Vad kan man då säga om avdragets vara eller inte vara? På basen av rapporten kan man inte entydigt dra de slutsatser man drar, av flera skäl.

I rapporten väljer man ut två åtgärder – införandet av det så kallade RUT-avdraget i Sverige år 2007 och ökningen av avdragssumman i Finland år 2009. Effekten av dessa händelser analyseras under några års tid. Men vad annat hände dessa år? Vi hade en global enorm finanskris som gör att man rimligtvis inte kan utgå ifrån att konsumentbeteendet följde normala spelregler. Man jämför husrenoveringstjänster som omfattas av avdraget med bilreparationstjänster, två tjänster som rimligtvis upphandlas på helt olika grunder. Man analyserar volymen husstädningstjänster från ett material ur vilket volymen svårligen kan analyseras – den totala mängden städtjänster. Man lämnar en stor del av avdragets användare utanför undersökningen – den äldre befolkningen – och låter bli att intervjua tjänsteproducenterna.

Med bland annat detta i beaktande kan man ifrågasätta slutledningen. Men inte till alla delar.

Man kan dra den slutsatsen, att små ändringar i avdragsbelopp eller avdragsprocent inte har en speciellt stor betydelse. Man kan också ifrågasätta nettoeffekten av avdraget på den offentliga ekonomin.

Men samtidigt: Köpbeslut styrs av priset. Också när det gäller tjänster. Med det i beaktande är det svårt att tro att inte ett lägre pris skulle ha en positiv effekt också på användning och efterfrågan.

Hushållsavdraget kritiseras för att det främst används av människor i de högre inkomstklasserna. Så är det i regel med skatteavdrag. Avdrag gagnar i regel dem som betalar mera skatt. Men samtidigt är det värt att notera att medianinkomsten för dem som använder sig av avdraget är ca 3000 € i månaden. Med en månadsinkomst på 3000 € är man rimligtvis inte en höginkomsttagare.

När man analyserar skattepolitiken kan fokus rimligtvis inte enbart ligga på olika mekanismers inverkan på inkomstfördelningen. Man skall inte heller glömma att nyttan av avdraget inte enbart tillfaller dem som genom det har en lägre skattesats, utan även dem som via avdraget får betalt för sitt arbete.

Jag påstår också, att hushållsavdraget har övriga positiva effekter. Om man genom avdraget kan anställa hjälp, om man genom avdraget får vård eller mera tid för familjen bidrar det också till ökat välmående.

Hushållsavdraget är knappast en betydande sysselsättningsåtgärd. Men den kan försvaras av andra skäl. Viktigare än små justeringar uppåt eller neråt vore ändå att skapa konsekvens och förutsägbarhet. Sedan avdraget infördes 2001 har det justerats nio gånger. Nästan vart annat år. Då är det inte underligt att det väcker frågor. Man skall inte behöva surfa omkring på skattmasens nätsida för att veta hurdant avdraget är detta år.

Nej, avdraget skall vara lätt att förstå, lätt att använda och förutsägbart. Bara då används det mycket. Bara så kan vi öka dess användning till en större del av befolkningen och den vägen bidra till förhoppningsvis ökad sysselsättning och välmående – får både yngre och äldre medborgare.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *