Sustainability is a prerequisite – speech at the IPU 138 meeting in Geneva

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Speech at the IPU hearing on migration at the UN

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

The values of democracy can’t be relative

Is democracy a relative concept, as many here today have suggested?

We can argue that democracy can take many forms, that the practicalities can be diverse. But its basic values can’t be.

Democracy has to be based on the equal opportunity for everybody to participate in the process, regardless of gender, ethnicity, sexual orientation, religion – with the same rights, and the same obligations.

Stability and democracy go hand in hand.
There is a reason to be concerned because of the recent setbacks we have seen in this regard.

There is reason to be concerned about the situation in Turkey, where press freedom is being circumvented as we speak, and with that, democracy itself.

There is reason to be concerned about the situation in Venezuela, another example of how a failure of democracy, rising authoritarianism, fast can lead to the destruction of the very foundations of a functioning society.

There is reason to be appalled by what the government of Myanmar is doing to its Rohingya-minority.
This list can, unfortunately, go on.

The representative of Syria said that “war and destruction can’t lead to democracy”. That is true.

But if voices are not allowed to be heard unrest follows; suppression can lead to war and destruction too.

Democracy is the key to stability, and its values are absolute, not relative.

(Speech at the 137th IPU congress, Committee on Human Rights and Democracy)

Speech at the ALDE council meeting in Oslo, May 9th, 2015

There is indeed reason to celebrate the result of the liberal parties in our recent Parliamentary Elections. The two ALDE parties made significant gains. For us, the Swedish People’s Party, the election was the best in 24 years, and The Center Party (Keskusta) became the biggest party in Finland, and was given the task to start forming the new government.

In fact, only three parties made gains in these elections – us, The Swedish People’s Party, The Center Party (keskusta) and the Greens. The biggest losers were the Social Democrats, the Conservatives and the Finns party. The Finns party lost support even though they were in opposition, but somehow they managed to spin the result in a way that made them look like a winner. Or maybe the expectations just were so low, which isn’t at all surprising given their performance and substance in the past years.

In light of this, it did seem a bit odd that that the center party, Keskusta, our liberal allies here, and a party we thought we were the closest to in Finnish politics, invited two of the three biggest losers to start the discussions on forming the next government. Even more odd was that they invited the xenophobic populists to the chambers of power, while shutting out their liberal allies. There are other ways to reach a parliamentary majority, You can do it in Finland too without giving xenophobic, anti-EU bullies power to decide our future.

I think we are playing a dangerous game when we put aside ideals and goals, just to weaken an opposing force. When we choose to focus on the politics of power, instead of focusing on the politics of ideals, and goals. Time will tell how this game, or rather gamble, turns out.

So while there is reason to celebrate the electoral gains of the two ALDE parties in Finland, and while Finland will have a prime minister from an ALDE party now again, I see little reason to celebrate the way this new liberal-led government is acting so far. And I think it is reason for us all to remind ourselves that liberal is not an empty word, it comes with meanings, and obligations.

Liberal should mean just that, liberal.

Målet måste vara ökad aktivitet – opinion piece in HBL 27.2.2015

Svart är inte vitt. Men vårt samhälle är heller inte så enkelt att man kan förenkla det till en  diskussion om motpoler: vi och de, höger och vänster. Diskussionen kring sfp:s skatteprogram fortsätter på hbl:s sidor, och väl så. Anette Karlsson kritiserar i hbl 19.2. sfp:s skatteprogram på många punkter. Och på många sätt känns det som om det  talas i kors.
Jag ser frågan om arvsskatten som en sysselsättningsfråga. Och som ett problem som uttryckligen berör familjeföretagare och jordbrukare. För i deras fall kan arvsskatten vara det som avgör om företaget eller jordbruket kan fortsätta eller inte. Om arbetsplatser består – eller försvinner. I bästa fall begränsar arvsskatten enbart företagets förmåga att investera. I värsta fall är företagets framtid i fara – det kan uppkomma situationer där företagets kapital är bundet i investeringar, dividender inte kan betalas ut, och lån inte går att få.
Sen kan jag  ur en rent nationalekonomisk synpunkt förstå att arvsskatten på annan, mera likvid egendom kan vara befogad. Men om den ena avskaffas ryker förstås även den andra, eftersom vi annars lätt komplicerar vår lagstiftning och banar väg för intrikata skattearrangemang.
Anette Karlsson ser skattelättnader som ett moraliskt problem i denna tid av massarbetslöshet. Även om jag kan förstå tankegången kan det här vara ett relevant argument endast i två fall.
Om en hög skattegrad korrelerar med låg arbetslöshet stämmer argumentet. Men den logiska slutledningen av detta är att man måste strama åt beskattningen tills arbetslösheten sjunker – och det tror jag inte Anette anser heller.
Alternativt kan man se det som omoraliskt ifall syftet  uttryckligen är det, att man vill underlätta medel- eller höginkomsttagarnas börda på bekostnad av de arbetslösa. Och det stämmer inte heller. En sänkning av skattegraden föreslås uttryckligen för att denna antas leda till ökad ekonomisk aktivitet. Det igen antas sänka arbetslösheten, vilket är en bra sak – för alla.
Bevisföringen för trickle-down-principen (antagandet att införandet av skattesänkningar indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet) är inte oproblematisk. Men jag är helt övertygad om att vi i Finland inte kan utgå ifrån att skattegraden är den skruv vi kan dra åt i all oändlighet. Det kan inte ses som en automatisk inkomstgenerator varken på statlig eller på kommunal nivå. Medicinen måste vara den, att vi försöker generera ny aktivitet –  i stället för att suga det sista ur den aktivitet vi har kvar.
 Man kan inte se på denna fråga enbart genom ideologiskt färgade glasögon. Och därför måste vi pröva på nya medel. Visserligen är inte arvsskatten vårt största, eller viktigaste, problem. Viktigare är bl.a. att se till att vi har en god utbildning, en förnuftig och långsiktig  energipolitik, och ett samhällsklimat som främjar företagande. Men någonstans måste vi börja. Varför inte här.

Sjökulla – opinion piece in Kirkkonummen Sanomat 22.2.2015

Harva hanke on puhututtanut kuntapäättäjiä niin paljon kuin Sjökullan oppimiskeskus. Käytännössä siinä on kysymys koululaajennuksen ja päiväkodin rakentamisesta jo olemassa olevan koulun yhteyteen.
Laajennettu Sjökulla on ensimmäinen uusi ruotsinkielinen koulu sitten 1970-luvun alun. Se on myös poliittisen kompromissin tulos, jota on riepoteltu mediassa mielin määrin. On puhuttu luksuskoulusta järven rannalla – välillä propagandamaisesti jopa alppimaisemista. Tosiasia on kuitenkin se, että kyseessä on ihan tavanomainen projekti. Oppimiskeskuksen rakentamisen tavoitteena on tehostaa opetustoimintaa keskittämällä pienissä yksiköissä tapahtuva opetus yhteen paikkaan.
Koko hankkeen kustannusarvio on alhaisempi kuin valtaosa viimeaikaisten koulu- ja päiväkotihankkeiden kustannusarvioista.
Oppimiskeskuksen rakentamista ennakoitiin sulkemalla  Evitskogin koulu  vuonna 2009. Lapset siirrettiin Sjökullaan odottamaan koulun peruskorjausta ja laajennusta. Uuden koulun oli määrä avata ovensa jo vuonna 2013. Neljä vuotta tilapäisjärjestelyjä ahtaissa oloissa on toki pitkä aika, mutta  sitä pidettiin silti vielä inhimillisenä.
Aikaa on kuitenkin vierähtänyt suunniteltua enemmän. Koulu ei valmistunut vuonna 2013, kuten oli suunniteltu, eikä rakentaminen ole vieläkään lähtenyt toden teolla käyntiin. Vaikka urakkasopimuksesta uupuu edelleen allekirjoitukset, rakentamiseen päästäneen tämän vuoden alkupuoliskolla.
Näillä näkymin Sjökullan oppimiskeskus valmistuu parin vuoden kuluttua. Tämä tarkoittaa yli 4 vuotta alkuperäisestä aikataulusta myöhässä. Tänä aikana moni lapsi on kulkenut esikoulusta yläasteelle tilapäisjärjestelyjen varassa. Tämä ei ole oikein, eikä tilanne ole kunnalle kunniaksi. Toivon, kuten moni pohjoiskirkkonummelainen lapsi ja vanhempi, että tämä hanke saadaan vietyä nyt vauhdilla maaliin.

Yrittäjyydestä, kolumni Kirkkonummen Yrittäjien palstalle Kirkkonummen Sanomissa 12.2.2015

Julkisessa keskustelussa yrittäjällä on paljon ystäviä. Ja sietää ollakin. Suomen kasvu lähtee pienyrityksistä. Yrittäjyys ei kuitenkaan ole aina ollut yhtä arvostettua. Ei ole pitkä aika siitä, kun yrittäjäksi tuntuivat haluavan vain hullut tai ne, jotka eivät onnistuneet saamaan virkamiestyötä.

Itse olen toiminut yksityisyrittäjänä viimeiset kaksikymmentä vuotta. Arkkitehtitoimistomme työllistää noin 15 henkeä, mikä on Suomen mittakaavassa paljon. Meillä ei ole enää pienen, aloittelevan toimiston ongelmia, mutta myös liikkeelle lähdön haasteet ovat lähipiiristä tuttuja.

Usein törmään yhden tai kahden hengen yrityksiin, joihin ei uskalleta palkata lisää käsiä. Palkkaamiseen liittyvät riskit johtavat siihen, että töitä paiskitaan vuorokaudet ympäri. Pelko ei ole täysin aiheeton. Esimerkiksi tästä käy lähipiirissäni toimiva yhden hengen konsulttiyritys, jonka perustaja päätyi taistelemaan kahden vuoden ajan oikeudessa irtisanomisperusteisiin liittyvistä asioista työntekijän palkattuaan. Vikaa oli toki myös yrittäjässä. Prosessi kuitenkin musersi tämän yrittäjän mielen ja nyt hän pitää parempana vaihtoehtona jatkaa toimintaa yksin

Näistä tapauksista  meidän pitää päästä irti. Lääkkeiksi kelpaavat esimerkiksi paikallinen sopiminen ja koeajan pidentäminen kuuteen kuukauteen.

Palkkaamisen pitää aina olla mahdollisuus, ei riski. Se on kaikkien etu.

Juttelin hiljattain naisvaltaisella toimialalla toimivan kirkkonummelaisen yrittäjän kanssa. Hänen mielestään perheellisten työntekijöiden kustannukset rasittavat toimintaa kohtuuttomasti. Tasa-arvokysymykset ovat siis vahvasti sidoksissa yrittäjyyteen. Tästä syystä on tärkeää jakaa vanhemmuudesta syntyvät kustannukset niin, etteivät ne lankea ainoastaan äidin työnantajan maksettaviksi.

Vaikka valtio voi ja sen pitää kannustaa yrittämiseen esimerkiksi huoehtimalla siitä, että verotus on ennakoitavissa ja johdomukaista, yrittäjyys lähtee kuitenkin aina ihmisistä. Kirkkonummen yrittäjien kaltaiset yhdistykset tarjoavat elintärkeän mahdollisuuden verkostoitumiselle. Pienyrittäjä, joka hallitsee kirjanpidon koukerot, ei välttämättä osaa markkinoida itseään. Ja toisin päin. Tässä mentoroinnin merkitys kasvaa tärkeäksi. Yhdessä tekemällä menestyksen todennäköisyys moninkertaistuu.

Uskon, että yrittäjyys on nousussa. Järjestämässäni yritysseminaarissa esiintynyt nuori start-up yrittäjä edusti uutta sukupolvea, joka pitää epäonnistumisia luonnollisina askeleina menestymiseen. Tällaista asennetta tarvitsemme lisää. Kaikki nuoriin kohdistuva yrittäjäkasvatus on tärkeä investointi tulevaisuuteen.

Näin vaalien alla poliitikoista kuoriutuu yrittäjien ystäviä. Yksi asia on kuitenkin todennäköinen: yrittäjää ymmärtää parhaiten toinen yrittäjä.









Arbete kräver ägandeskap, opinion piece HBL 11.2.2015

Anette Karlsson kritiserar i HBL den i SFP:s valprogram uttalade önskan om att avskaffa arvsskatten och i stället införa en högre skatt på möjlig överlåtelsevinst. Hon säger att det är en utveckling som ökar inkomstskillnaderna och tilltalar de rika.

Arvsskatten i sig är inte ett stort problem. För familjeföretagare som är i bevåg att göra ett generationsskifte – och vi har tiotusentals sådana företag – kan skatten dock vara direkt avgörande. Den kan avgöra om nästa generation har råd att ta över ett företag den med stor sannolikhet redan är engagerad i – eller inte. Och i synnerhet i dessa tider när många företag har en svag balansräkning kan skattepåföljderna vara direkt katastrofala. I bästa fall hämmas deras förmåga att investera, i värsta fall kan företaget vara tvunget att sätta lapp på luckan eller säljas. För att säkra dessa familjeföretags konkurrenskraft och existens måste vi  underlätta generationsskiften. För vi behöver dessa arbetsplatser. Det betyder att arvsskatten i sin helhet måste ses över.

Den stora fråga är hur vi ser på ägandeskap. Som något av ondo, eller något som behövs för att vi skall ha en fungerande samhällsstruktur, folk som investerar och i förlängningen ett dynamiskt och levande företagsklimat.

För det leder till arbetsplatser. Och arbete, som vi alla vet, leder till inkomster.

Påståendet att ett avskaffande av arvsskatten skulle leda till ökade inkomstskillnader är en sanning med modifikation. Ett arv är en befintlig egendom som flyttas över på en arvtagare. Arvet, och egendomen, ökar inte i samband med överflyttningen.  Och skatten på den vinst som en realisation av arvet medför vore i själva verket större än arvsskatten.

Anette vill försäkra sig om att låg- och medelinkomsttagare inte ensamma skall betala för våra gemensamma välfärdstjänster. Det gör de inte idag. Vi har en stark progression i beskattningen.  27 % av befolkningen står för 97% av de intäkter som statsbeskattningen inbringar. Omvänt betalar 73 % av befolkningen 3 % (Skatteåret 2013). Det att allt fler uppgifter flyttas över på kommunerna som ju tillämpar en plattskatt är ett större problem. Om SDP vill minska på låginkomsttagarnas skattebörda är det kommunernas situation de skall underlätta.


Skatteflykten är ett problem. Men den avhjälps inte av att man stramar åt vår inkomstbeskattning. Det får lätt motsatt effekt.

Budgeten, klappad och klar

Kyrkslätt kommunfullmäktige godkände i lördags budgeten utan större dramatik. Det blev enstaka röstningar om några klämmar, men ingenting av betydelse. Det här året har varit svårt. Budgeten för år 2014 innebar mycket nedskärningar som bl.a. ledde till permitteringar av i stort sett hela personalen. För tillfället verkar detta års resultat att t.o.m. vara en aning bättre än vad vi budgeterade. Beroende på hur årets sista skatteinbetalningar ser ut och hur specialsjukvårdens kostnader utvecklas kommer vi att stanna på någonting mellan ±0 och -2 m€. Det här är inte goda siffror, men bättre än vi hade väntat oss.

Men hur ser då nästa års budget ut? Skatteöret bibehölls. Fastighetsskatten för fasta bostäder höjdes med 0,05 eftersom det krävdes av staten. Så ingen dramatik på den fronten, även om bl.a. SDP och PS yrkade på en höjning av skatteöret. Själv tycker jag att vi kunde ha höjt fastighetsskatten på fritidsbostäder med motsvarande 0,05 eftersom vi tidigare tagit ett principbeslut på att differensen mellan dessa två skatteslag skall vara konstant, och eftersom höjningen nu enbart drabbar de fast bosatta. Men så blev det inte. Skolor och daghem drabbades inte av ytterligare nedskärningar. På skolsidan kan man glädja sig över en talterapeuttjänst.

Hälsovården däremot kan se fram emot ett tufft år eftersom budgeten är mycket stram. På socialsidan blev det två tjänster till i det förebyggande familjearbetet. Det här är en god, strukturell förändring som på sikt ska leda till att antalet omhändertagna barn minskar. Om man betraktar det helt krasst ekonomiskt, kostar ett barn på anstalt kommunen 100 000€ per år, vilket betyder att dessa familjearbetare lätt betalar igen sig. Utan att ta hänsyn till de kumulativa positiva effekterna det att en familj mår bättre har.

En omtvistad tjänst var den s.k. rådgivande ingenjörsstjänsten byggnadstillsynen fick. Byggnadstillsynen har ett dåligt rykte i Kyrkslätt, och inte utan orsak. Samtidigt är det klart att hela organisationen är överbelastad. Som arkitekt vet jag hur mycket den byråkratiska bördan inom byggnadstillsynen ökat under de senaste 20 åren. Därför tycker jag att tjänsten är motiverad – majoriteten inom sfp höll inte med mig i den frågan. Om tjänsten leder till bättre service, snabbare beslut, och det, att man äntligen kan ta det elektroniska byggnadslovssystemet i bruk, har den betalat igen sig.

Investeringarna då? Trycket på investeringssidan är stort. Under de kommande åren är det tänkt att vi skall bygga både ett nytt skolcentrum i Kyrkslätt och en hälsocentral. Det betyder en kraftig ökning av lånebördan. Nu kan det ju hända att SoTe reformen sätter stopp för detta, och så verkade man resonera i budgetförhandlingarna också. Besluten vad dessa beträffar ligger ännu i framtiden.

Nästa år skall vi köra igång med ett viktigt projekt, bibliotekets utvidgning. Biblioteket har varit i samma utrymmen i över 30 år. Under denna tid har dels biblioteksväsendet förändrats kraftigt, men även Kyrkslätt. Invånarantalet har fördubblats, samtidigt som centrum har utarmats. Ett utvidgat bibliotek kunde vara injektionssprutan som får liv i vårt kommunhjärta igen. Tillsammans med den arkitekttävling om centrum som kommer att hållas nästa år, och Finnsbackas nya daghem, kunde det vara början på något nytt – ett vitaliserat, dynamiskt centrum.


Tällä hallituskaudella on reformeja ja uudistuksia ajettu kuin käärmettä piippuun. On metropolihallintoa, kuntareformia ja sote-uudistusta. Viimeksi mainittu on pikkuhiljaa konkretisoitumassa ja eilen saimme kuulla arvion siitä, miten tämä tulee vaikuttamaan kuntien terveydenhuollon kustannuksiin. Se ei ollut kaunista luettavaa. Uudistus, jota  on perusteltu kilpailukyvyn kasvattamisella ja laadun parantamisella rankaisee kovalla kädellä niitä kuntia, jotka ovat hoitaneet asiansa hyvin.

Espoo ja Kirkkonummi, esimerkiksi, saavat kantaakseen tuntuvia lisäkustannuksia. Kirkkonummen kohdalla lisäkustannus on vuositasolla jopa 5 miljoonan luokkaa. Espoon lisäkustannus on vuositasolla 30 miljoonaa euroa. Helsinki, jossa kustannukset ovat tällä hetkellä korkeat, saavuttaa selviä säästöjä sote-uudistuksen myötä. Tässä on nähtävissä selkeä Robin Hood-efekti Kauniaisten kaupunginjohtajaa Torsten Wideniä lainatakseni.

Sote-uudistuksessa on nähty tärkeänä kytkeä perus- ja erikossairaanhoito yhteen. Tämä johtaa vääjäämättä siihen, että luodaan isoja hallinnollisia rakenteita. Nykyisen järjetelmän päälle listätään tuotantovastuualue päätöksentekoelimineen ja sen päälle vielä varsinainen Sote – alue omine päätöksentekoelimineen. Nopeaa ja ketterää? Tiedämme, että varsinkin sosiaalipuoli toimii tehokkaammin pienissä yksiköissä. Tiedämme myös, että perusterveyshuolto toimii parhaiten  35000-50000 kuntalaisen yksiköissä. Ehdotettu uudistus tuo mukanaan jotain ihan muuta.

Perus- ja erikoissairaanhoidon kytkeminen yhteen on monella tavalla perusteltua. Perusterveyshuoltoon tehdyt satsaukset näkyvät erikoisterveydenhuollon puolella säästöinä. Ellei näitä kahta kytke toisiinsa ei synny insentiiviä hoitaa potilaita perusterveydenhoidon puolella, tai panostaa ehkäisevään toimintaan. Nyt esitetty malli on kuitenkin raskas, ja kallis. Terveydenhuollon tasojen välisen yhteyden pitäisi olla hoidettavissa ei hallinnollisin rakentein, vaan tietoteknisin. Ja jollakin tavalla pitäisi saada järjestelmä tukemaan ajatusta siitä, että perustason työ kannattaa. Tämä on ollut koko uudistuksen tarkoitus, mutta tämänkaltaiset uutiset maksajista ja saajista sekoittavat tätä keskustelua. Erikoisterveydenhuollon puolelta voisi siirtää monta toimintoa – kunhan resurssit kulkevat mukana –  perusterveydenhuollon piiriin. Kirkkonummelle esim. poliklinikkakäynti Jorvissa maksaa 250€, siinä missä terveyskeskuslääkärikäynti omalla terveysasemalla maksaa 100€.

Jos tieto kulkee vaivatta toimijalta toiselle hoitoketju ei katkea. Tuotantoportaan ja päätöksenteon tulisi olla lähellä käyttäjiä,  ja tuotannollisten yksiköiden  hallittavan kokoisia. Jos kunnilla on aitoa vaikutusvaltaa palveluun ja sen kustannuksiin, niillä on sen myötä myös halua ja kykyä kehittää sitä.