Tal på SFP:s partidag i Vasa 2019

Bästa partidag,

År 1961 besökte John F. Kennedy NASA:s huvudkontor.

På besöksrundan råkade han på en fastighetsskötare. Han frågade mannen vad han hade för uppgift inom NASA. Utan att blinka svarade han – ”I am helping to put a man on the moon!”

Den här berättelsen påminner oss om hur oerhört viktigt, och tacksamt, det är att få jobba med någonting som för oss vidare mot ett större syfte.

Ett politiskt parti föds alltid kring en tanke. Under hela sin snart 120 år långa existens har SFP som parti försvarat fri konkurrens och marknadsekonomin. Vi kan med goda skäl kalla oss ett företagarparti. Samtidigt har vi medvetet jobbat för en nordisk välfärdsmodell, för att trygga minoriteters rättigheter. Vi är ett liberalt parti som försvarar jämställdhet, mänskliga rättigheter – alla människors lika värde.

Ja jämställdhet – det finns många saker i det nya regeringsprogrammet som vi kan glädja oss över. Vi satt inte i onödan i fyra veckor i Ständerhuset. Speciellt viktigt är det, att jämställdhet inte mer tillägnas bara en mening i programmet, utan en hel portfölj. Om med justitieministerns och jämställdhetsministerns portföljer kan vi ännu starkare profilera oss som ett nordiskt välfärdsparti.

För att återkomma till mannen som arbetade på NASA – när vi nu inleder en ny riksdagsperiod är det viktigt att vi använder tillräckligt mycket tid till att klargöra vårt partis strategi och värderingar – vart vi vill komma. Att vi använder tid till att fundera på hur vi helt konkret kan få vårt program att bli verklighet. En strategi är en karta som hjälper oss att hitta rätt. Den berättar vart vi vill komma, och hur.

En rörelses själ ligger i dess värderingar. Värderingar och attityder, de förändras långsamt. Och de skall förändras långsamt. Men eftersom världen omkring oss förändras snabbt är det viktigt att vi hela tiden för en aktiv dialog och diskussion kring vad vi står för.

Peter Senge, en professor som specialiserat sig på organisationsteori påminner oss i sin text om hur det, att man för en resultatinriktad diskussion om sina värderingar, kan vara en fråga om liv och död för en organisation.

Jag tror helt som Peter Senge – för att vi skall kunna utveckla vårt parti så måste vi föra en öppen och livlig diskussion om vad vi upplever att vi är just nu, och om vad vi vill vara om fem eller tio år. När vi vet vad vi vill uppnå kan vi rita upp vägen som för oss dit.

Det kan vara svårt och obekvämt att diskutera värderingar. Ingenting är jobbigare för oss människor än förändring, för då måste vi adaptera oss till någonting nytt. Men en förändring är alltid också en stor möjlighet, och för att man skall kunna ta den möjligheten till vara måste man känna sig trygg. Vi måste alla känna oss trygga.

Själv tror jag, att SFP måste se sig om i världen vi har runtomkring oss och se hur den snabbt förändras. Vi kan fördöma intoleranta och nationalistiska tendenser – men ett fördömande får dem inte att gå bort. Det vi måste göra, är att göra upp en plan för att stävja en sådan utveckling. Och för att det skall lyckas måste vi känna vår fiende. I stället för att döma måste vi förstå de känslor som finns bakom dessa tendenser och fenomenen som leder till dem.

Vår kärnuppgift är att göra vår värdegrund, våra tankar, synliga för så många finländare som möjligt.

Jag har tidigare också talat om ett ”momentum” vi har inom politiken. Med det syftar jag på det, att våra värderingar, vår politik har ett sug över språkgränserna. Och det här är inte ett hot. Jag är säker på att alla som stöder SFP och som förbundit sig till vårt parti förstår vikten av en tvåspråkig kultur och vill försvara den. När vi ser det märker vi, att vi har en stor möjlighet att öka partiets inflytande. Och det, ökat inflytande, skall varje parti eftersträva.

Toivon, että meillä on puolueena rohkeutta ja halua käydä avointa keskustelua siitä, millainen rooli RKP:llä voi kaksikielisessä Suomessa tulevaisuudessa olla. Jos asetamme tavoitteeksi sen, että pidämme kiinni halustamme puolustaa pohjoismaista hyvinvointia ja sen mahdollistavaa yrittäjyyttä sekä sen, että haluamme olla tulevaisuudessa ei viiden, vaan 10 tai 15 prosentin puolue, niin en näe mitään syytä sille, miksemme pystyisi keksimään keinoja, joilla pääsemme näihin tavoitteisiin. Kysymys on tavoitteeseen sitoutumisesta ja määrätietoisesta työstä sen saavuttamiseksi.

Ni har kanske hör uttrycket ”culture eats strategy for breakfast” dvs. kulturen äter upp strategin. Det betyder, att vår plan, vår strategi, inte kan uppfyllas om vi inte har en organisationskultur som stöder den. Själv ser jag, att en sund organisationskultur bygger på ömsesidig respekt, öppenhet, transparens, jämställdhet och optimism. Vi finlandssvenskar är i regel optimister, det är inte ett problem. Jag efterlyser trots allt ändå mera diskussion ute på fältet och mer jämställda möjligheter till påverkan. Vi skall fokusera på värderingar och tankar, inte på geografi. När idéerna är i centrum skall det inte ha betydelse var den som talar står. Vare sig man bor i Kuopio, Rovaniemi, Jakobstad eller Helsingfors skall man känna att man är i centrum av beslutsfattandet. Det är jämlikhet.

Vi måste sträva till att vara mer än summan av våra beståndsdelar. Alla regioner har sina egna styrkor. Vi måste känna igen dem och utnyttja dem. SFP är ett litet parti och måste därför arbeta enigt, mot ett gemensamt mål.

Finland föråldras snabbt. Min mission är att göra allt jag kan för att så många unga människor som möjligt ska uppleva politiken som någonting de ser som intressant och inspirerande. På basen av de långa och ibland rätt hetsiga diskussionerna vi har vid vårt matbord hemma, så har jag lyckats, åtminstone lokalt. Utan nästa generation påverkare har vi ingen framtid.

Som avslutning vill jag därför tacka de otaliga SU:are som i flera val efter varandra gjort att SFP är det parti som lockar till sig flest unga kandidater. Tack för er insats.

Kära partidag,

Alla ni som arbetat igenom två stora val denna vår, alla ni som suttit i otaliga möten på kommunalnivå det gångna året, alla ni som satt på Ständerhuset i obekväma stolar i fyra veckors tid, alla ni som jobbat långa dagar på partikansliet, alla ni som i ur och skur ställt upp för partiet, och nu kommit hit till Vasa – tack. Tack Anna-Maja för ditt arbete under regeringsförhandlingarna, det var en enastående prestation. Och sist och slutligen: Tack riksdagsgruppen för att ni gett mig ert förtroende att leda arbetet i riksdagen under den kommande perioden. Jag upplever det som ett väldigt viktigt jobb och vill genom det främja det jag nyss talade om.

Bästa partidag – så som den kloka fastighetsskötaren på NASA sade:

”Let’s put a man on the moon. ”

Ett parti skall se framåt

Österbottens Tidning och Vasabladet publicerade bägge en ledare (11.6) i vilka SFP:s potential som ett parti som når ut över språkgränserna diskuteras. Österbottens tidning och Kenneth Myntti skriver träffande att partiets strategi och tillväxtmålsättningar borde grunda sig på realistiska analyser som är förankrade i verkligheten. Denna analys träffar mitt i prick. Därför bör SFP göra en heltäckande nationell undersökning som skulle visa vad SFP:s anhängare och även potentiella anhängare verkligen tänker om världen och livet. Vilka behov har de i dagens Finland? Vilka förväntningar ställer de på SFP:s politik? Ett lyckat strategiarbete grundar sig alltid på arbete med scenarier: alternativa framtidsutsikter och val som fattas utgående från dem. Det väsentliga är att strategiarbetet håller hög kvalitet, och att det inte baserar sig på en persons eller en liten grupps antaganden.

I Vasabladet fortsätter Viveka Dahl diskussionen om hur den regionala jämlikheten förverkligas i partiets politik. SFP är ett litet parti och dess indelning i geografiska underkulturer försvagar slagkraften i partiets politik. På grund av detta är det viktigt att vi ansvarar för, och agerar på ett sätt som garanterar partiets enhetlighet.

I tider av ökade motsättningar är det viktigt att framhålla att regionala motsättningar inom SFP inte tjänar någon annan än våra konkurrenter och motståndare. Vi behöver ökad förståelse för de olika regionernas legitima behov och en kultur där alla upplever att vi arbetar för just dem och deras landsända.

Jag hoppas att SFP under den kommande fyraårsperioden lyckas klargöra sin egen strategi genom att lyssna noga på sina väljare. Språket är och kommer alltid att vara en central del av SFP:s politik. Ju fler vi har som stöder oss – oberoende av vilket språk de talar – desto starkare växer sig den värdegrund i Finland som vi uppskattar. Nu är frågan följande: vilken är den starkaste gemensamma nämnaren förutom språket? När vi med hjälp av inkluderade metoder, det vill säga med en aktiv diskussion, hittar svaret på denna fråga, är vi ännu starkare som parti.

SFP är just så starkt som vår svagaste länk. Vi har en fin historia och en stark ideologisk grund. Vi har en viktig roll i en värld där trumpismen sprider sig med fart och där det nordiska jämställda samhället börjar vara en sällsynt företeelse. Denna roll skall vi som parti hålla fast vid och för det behövs ett enhetligt SFP.

Kenneth Myntti avslutar sin ledare med att säga att det han kallar luftslott försvagar partiets trovärdighet. Själv tror jag inte att en dröm om ett bredare understöd för vår ideologi är en utopi. Den dag då jag tror så, upplever jag att jag kan lämna politiken för personer som är mer cyniska än jag.

 

(Mielipidekirjoitus lehdissä Hufvudstadsbladet, Vasabladet jaÖsterbottens tidning 13.6.2019)

 

Ett parti skall se framåt

Österbottens Tidning och Vasabladet publicerade bägge en ledare (11.6) i vilka SFP:s potential som ett parti som når ut över språkgränserna diskuteras. Österbottens tidning och Kenneth Myntti skriver träffande att partiets strategi och tillväxtmålsättningar borde grunda sig på realistiska analyser som är förankrade i verkligheten. Denna analys träffar mitt i prick. Därför bör SFP göra en heltäckande nationell undersökning som skulle visa vad SFP:s anhängare och även potentiella anhängare verkligen tänker om världen och livet. Vilka behov har de i dagens Finland? Vilka förväntningar ställer de på SFP:s politik? Ett lyckat strategiarbete grundar sig alltid på arbete med scenarier: alternativa framtidsutsikter och val som fattas utgående från dem. Det väsentliga är att strategiarbetet håller hög kvalitet, och att det inte baserar sig på en persons eller en liten grupps antaganden.

I Vasabladet fortsätter Viveka Dahl diskussionen om hur den regionala jämlikheten förverkligas i partiets politik. SFP är ett litet parti och dess indelning i geografiska underkulturer försvagar slagkraften i partiets politik. På grund av detta är det viktigt att vi ansvarar för, och agerar på ett sätt som garanterar partiets enhetlighet.

I tider av ökade motsättningar är det viktigt att framhålla att regionala motsättningar inom SFP inte tjänar någon annan än våra konkurrenter och motståndare. Vi behöver ökad förståelse för de olika regionernas legitima behov och en kultur där alla upplever att vi arbetar för just dem och deras landsända.

Jag hoppas att SFP under den kommande fyraårsperioden lyckas klargöra sin egen strategi genom att lyssna noga på sina väljare. Språket är och kommer alltid att vara en central del av SFP:s politik. Ju fler vi har som stöder oss – oberoende av vilket språk de talar – desto starkare växer sig den värdegrund i Finland som vi uppskattar. Nu är frågan följande: vilken är den starkaste gemensamma nämnaren förutom språket? När vi med hjälp av inkluderade metoder, det vill säga med en aktiv diskussion, hittar svaret på denna fråga, är vi ännu starkare som parti.

SFP är just så starkt som vår svagaste länk. Vi har en fin historia och en stark ideologisk grund. Vi har en viktig roll i en värld där trumpismen sprider sig med fart och där det nordiska jämställda samhället börjar vara en sällsynt företeelse. Denna roll skall vi som parti hålla fast vid och för det behövs ett enhetligt SFP.

Kenneth Myntti avslutar sin ledare med att säga att det han kallar luftslott försvagar partiets trovärdighet. Själv tror jag inte att en dröm om ett bredare understöd för vår ideologi är en utopi. Den dag då jag tror så, upplever jag att jag kan lämna politiken för personer som är mer cyniska än jag.

 

(Insändare i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Österbottens tidning 13.6.2019)

 

Gruppanförande i debatten om regeringsprogrammet 11.6.2019

Ärade talman, Arvoisa puhemies,

Panostukset, jotka nyt teemme tulevaisuuden kilpailukyvyn rakentamiseksi, pohjautuvat 75 prosentin työllisyysasteen saavuttamiseen. Työllisyystavoite on kunnianhimoinen, mutta myös täyttä todellisuutta monissa osissa maata. Sen saavuttaminen vaatii asennetta ja määrätietoista politiikkaa. Tavoite on yhteinen useimmille eduskuntapuolueille. Toivon, että se ei ole pelkästään hallituspuolueiden, vaan myös opposition tavoite. Työllisyystavoitteen saavuttamisen tulisi olla meidän kaikkien yhteinen haasteemme

Tavoitteen saavuttamiseksi vaaditaan monia toimenpiteitä. Lisäämme työvoiman tarjontaa muun muassa työperäistä maahanmuuttoa helpottamalla. Parannamme suomalaisten yritysten mahdollisuuksia työllistää kansainvälisiä osaajia parantamalla ulkomaisten opiskelijoiden mahdollisuuksia jäädä työskentelemään Suomeen.

Ilman panostuksia infran emme saavuta 75 prosentin tavoitetta. Hallitus korottaa sen takia pysyvästi määrärahoja perusväylien parantamiseksi. On kyse suomalaisten turvallisuudesta, on kyse siitä, että luodaan edellytyksiä asua koko maassa, mutta on myös kyse siitä, että pidetään vientiväylät kunnossa.

Toteutamme myös perhevapaauudistuksen, joka lisää työelämän tasa-arvoa, parantaa työnantajien asemaa naisvaltaisilla aloilla ja lisää lasten ja perheiden hyvinvointia.

Jo kymmenen vuoden ajan olemme peräänkuuluttaneet perhevapaiden uudistamista. Hallitus ei kutsu malliaan 6+6+6 -malliksi, mutta ottaa merkittäviä askeleita siihen suuntaan. Kyse on tasa-arvosta ja toimesta, jolla Pidemmällä tähtäimellä lisäämme kilpailukykyämme ja työllisyyttä.

Oppositio on analysoinut hallitusohjelmaa laskemalla sanoja ja sivuja. Niin voi toki tehdä, mutta se ei ole kovin syvällistä eikä älyllisesti kovin rehellistä. Katsokaa pikemminkin sitä, mitä nostamme esille ja pidämme tärkeänä.

Edellisen hallituksen ohjelmassa omistettiin tasa-arvolle yksi lause. Yksi lause, arvoisa puhemies. Se ei ole paljon se.

Tämä hallitus ei ainoastaan toteuta perhevapaauudistuksen, vaan antaa tasa-arvoasioille oman ministerisalkun. Koska tasa-arvoa on pidettävä esillä.

Arvoisa puhemies,

Nostaako tämä hallitus tuloveroja? Ei, me laskemme niitä.

Hankaloittaako hallitus pienyrittäjien tilannetta? Ei, heidän tilannettaan helpotetaan.

Nostaako hallitus omistamisen tai yrittämisen verotusta? Ei, esimerkiksi kiinteistöveroa tarkistetaan.

Ärade talman,

Varje fredag under den gånga vintern och förra hösten samlades ungdomar utanför riksdagshuset för att protestera mot klimatförändringen.

Den här regeringen tar deras oro på allvar. Vi tar dem på allvar för att vi vill och för att det är vårt ansvar. Men också för att arbetet mot klimatförändring är en stor möjlighet för Finland och för vår industri.

Vi har som mål att göra Finland till världens första koldioxidneutrala välfärdsstat. Det åstadkommer vi genom att vi skär ner våra utsläpp, genom att vi stärker våra kolsänkor, och genom att vi genomför en ekologisk återuppbyggnad.

Det här målet stöds av regeringsprogrammet på många nivåer. Vi främjar en fossilfri energiproduktion och gör det möjligt att bygga ut lagringslösningar i både värme- och elnätet. Vi sätter fart på energiomställningen.

Arbetet mot klimatförändringen ska ske på ett socialt och regionalt rättvist sätt.

Vi satsar på naturskydd och stärker den cirkulära ekonomin och skyddet av Östersjön genom att skapa incitament för att minska på dikningen av torvmarker, och för att styra gödsel till biogasproduktion i stället för att sprida ut den på våra åkrar.

Arvoisa puhemies,

RKP:n näkökulmasta hallitusohjelma on kokonaisuutena erittäin hyvä. Olemme käyttäneet neljä oppositiovuottamme hyödyksi. Arvomme näkyvät selkeästi uudessa hallitusohjelmassa. Monet uudistuksista ovat konkreettisia parannuksia suomalaisten arkeen.

Viime syksynä ruotsalainen eduskuntaryhmä sanoi kesäkokouksessaan, että eduskuntavaaleista tulisi koulutusvaalit.

Nyt meillä on hallitusohjelma, josta huokuu hyvin tietoinen ja voimakas panostus varhaiskasvatukseen, koulutukseen ja tutkimukseen. Suunta on muuttumassa. Subjektiivinen oikeus päivähoitoon palautetaan, ryhmäkokoja pienennetään ja pilottijakso kaksivuotisesta esikoulusta toteutetaan. Hallituksella on selkeä tahto panostaa tutkimukseen, kehitykseen ja innovaatioihin.

RKP näkee tärkeänä, että yliopistokaupungeissa luodaan strategiset ohjelmat, jotka ohjaavat julkista (myös EU-rahoitus) ja yksityistä innovaatiorahoitusta niin, että seudut voimistuvat ja työllisyysaste nousee.

Ja kuten hallitusohjelmassa lukee, oppisopimuskoulutusta kehitetään, jotta yhä useampi sen kautta löytäisi ensimmäinen työpaikkansa tai kouluttautuisi uudelleen.

Ärade talman,

Regeringspartierna har enats om att starta en socialskyddsreform. Det är en omfattande reform som ska beredas av en parlamentarisk kommitté. I framtiden ska det bli enklare att samordna arbete och social trygghet i livssituationer som snabbt förändras. En viktig markering är man också vill förbättra företagarnas social- och pensionsskydd.

SFP har efterlyst att Finland borde bli världens barnvänligaste land. Ensamförsörjarnas situation förbättras och flera åtgärder för att minska barnfattigdomen kommer att sättas in. Regeringsprogrammet innehåller också trovärdiga åtgärder som förbättrar äldreomsorgen. Även en äldreombudsman inrättas.

Arvoisa puhemies,

”Suomi on avoin, kansainvälinen maa. Länsimaisena demokratiana Suomi edistää oikeusvaltioperiaatetta ja ihmisoikeuksia. Kahden kansankielemme, suomen ja ruotsin, myötä Suomi on vahva osa Pohjoismaita. Suomi on rakentava ja aloitteellinen toimija Euroopan unionissa ja kansainvälisissä yhteisöissä.” Kaikki tämä lukee hallitusohjelmassa.

Myös Hornet-kaluston suorituskyky korvataan täysmääräisesti ja Nato-ovi pidetään auki.

Nyt panostetaan oikeusvaltion kehittämiseen, poliiseihin, syyttäjälaitokseen ja tuomioistuimiin.

Lähtökohtana on myös, että Suomi tarjoaa turvapaikanhakijoille toimivan ja oikeudenmukaisen järjestelmän, koska vain silloin järjestelmä tuottaa perusteltuja, oikeita päätöksiä. Turvapaikanhakija saa oikeuden käyttää avustajaa turvapaikkapuhuttelussa. Olennaista on myös perheenyhdistämistä koskevien tulorajojen tarkistaminen.

Ärade talman,

Med tanke på landets tvåspråkighet är regeringsprogrammet bra. Det är viktigt för att alla vi finländare skall ha samma förutsättningar att klara oss i detta land. Såsom SFP tidigare efterlyst så kommer nationalspråksstrategin – för finskan och svenskan – att uppdateras.

Den modell för sote-reformen som den förra regeringen, inklusive Samlingspartiet, försökte köra igenom skulle ha ökat trycket på de offentliga utgifterna. Det var en mycket svårt kontrollerbar ekonomisk modell som av många sakkunniga befarades leda till skenande kostnader inom sjukvården.

Vi vet också, att den bara inom Nyland hade lett till ett underskott på 250 miljoner euro på årsbasis om den gått igenom.

Nu har vi en modell som går att kontrollera, också ekonomiskt. Den fokuserar på social- och hälsovården. Den möjliggör också att kommunerna har en transparent, egen ekonomi. Bara det gagnar den offentliga ekonomin.

Mutta on selvää, että haasteita on. Suomen kaltainen maa on riippuvainen ympäröivästä maailmasta. Tämä tarkoittaa myös, että hallitus voi joutua muutaman suunnitelmiaan vaalikauden aikana. Ruotsalainen eduskuntaryhmä on vakuuttunut siitä, että jos on tarve, niin tämä hallitus kykenee reagoimaan, toimimaan niin, että meidän yhteiset päämäärämme saavutetaan.

Amerikkalaisen tutkijan Peter Sengen tapaan uskon, että voidaksemme kehittää yhteiskuntaamme, meidän tulee käydä avointa ja vilkasta keskustelua siitä, mitä koemme olevamme juuri nyt, mitkä ovat meidän arvomme ja mitä haluamme olla viiden tai kymmenen vuoden päästä. Kun tiedämme, mitä haluamme saavuttaa, voimme suunnitella, miten tavoitteeseen päästään.

Monessa maassa ääriliikkeet nostavat päätään. Isossa osassa Eurooppa oikeusvaltio on uhattuna. Liian usein politiikan suunnaksi valitaan peruuttaminen etenemisen sijaan. Torjuminen hyväksymisen sijaan.  Liian usein politiikkaa ohjaa erilaisuuden pelko ja uhkakuvien maalaaminen. Nämä ilmiöt ovat todellisia uhkia, joita meidän tulee ymmärtää. Ja joita vastaan meidän tulee toimia, askel kerrallaan.

Siksi tulevaisuutta pitää rakentaa.

Ruotsalainen eduskuntaryhmä ja RKP on vakuuttunut, että tämä hallitusohjelma on askel siihen suuntaan. Askel oikeaan suuntaan.

Siksi ruotsalainen eduskuntaryhmä kannattaa hallitusohjelman hyväksymistä.

Ingenting förändras utan engagemang

När jag var 13 år gammal kändes världen som en farlig plats. Jag läste om SS-20 robotar som placerades i Västtyskland. På TV visade man militärparader från Röda torget, parader som beskådades av bistra män med imponerande ögonbryn och skinnmössor. På biografen Sininen kuu i Tölö såg jag filmen The Day After, en kärnvapenkatastrofdystopi som då var en stor händelse – men som ingen mera minns.

På den tiden ordnades det fredsmarscher runt omkring i Europa. I dem deltog också jag – 12, 13, 14 år gammal. ”Rock, rauha, rakkaus”, ropade folkmassorna. För världen skulle förändras. Vi ville inte leva i kärnvapenhotets skugga.

Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk för ett knappt år sedan. Varje fredag sätter hon sig utanför riksdagen i Stockholm för att protestera mot klimatförändringen och det otillräckliga arbetet som vi vuxna gjort för att stoppa den.

Hon har fått följare runt omkring i världen. Också i Finland har ungdomar protesterat varje fredag på riksdagshusets trappor.

Under en av klimatdemonstrationerna diskuterade jag en stund med några 15-åriga pojkar som deltog i demonstrationen. Jag undrade om de fått lov att vara där, och hur deras skola förhöll sig till klimatstrejken. ”Vi är här på samhällsläratimme”, sade eleverna glatt. Samma berättelse upprepades av flera andra elever. Skolorna ser demonstrationen i allt högre som ett positivt engagemang.

Samtidigt ser man en helt annan respons i sociala medier. Medelålders män gör sig lustiga över elevernas oro och förlöjligar deras initiativ. Man tar fasta på de kläder de bär, hur de möjligtvis tagit sig till marschen. Vad deras föräldrar kanske gör, resor de kanske gjort och så vidare.

Men det är frågan om ett riktigt engagemang. Under riksdagsvalet deltog jag i flera paneler i olika skolor i huvudstadsregionen. Klimatfrågan kom upp överallt.

Fredsmarscherna i början av 1980-talet ledde knappast till att Gorbatjov och Reagan fann varandra. Men ungdomarnas engagemang har redan idag synts inne i riksdagen, och i det riksdagsval som nyss avslutades. Klimatfrågan har blivit central i nästan alla partiers politik och i den offentliga diskussionen. Greta Thunberg har nominerats till Nobels fredspris, och det skulle inte förvåna mig om hon fick det. Trots att hon ofta förlöjligats av oss vuxna som kanske hellre ser att det är vi som definierar agendan.

Ingenting förändras utan engagemang. Det att någonting nytt föds eller nya idéer tillkommer kräver alltid att någon har någonting att säga. En idé som hen vill föra fram. Det finns stora frågor, som berör hela vår världs framtid. Men också mindre frågor, som kan vara viktiga för allas vår vardag.

Jag har ett vagt minne av grundandet av Hem och Skolas lokalförening i min egen barndoms lågstadieskola i Bobäck. Året var ungefär 1980, olympiaåret då Juha Mieto blev snuvad på guldmedaljen. Hem och Skola i Bobäck var någonting man förberett länge och väntat på. Plötsligt började det komma en tidning med en uggla i övre kanten hem i ryggsäcken. Det kändes trevligt att ha någonting att ta med sig hem till sina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att jag upplevde det som en trygghetskänsla, att kontakten mellan skolan och hemmet blev starkare.

Hem och Skola i Finland hade grundats ett decennium tidigare, och sakta hade rörelsen brett ut sig i Svenskfinland. Idag berör förbundet så gott som varje skolbarn, och en hel del dagisbarn dessutom.

Hem och Skola började inte av sig självt i Finland. Det krävde många eldsjälars insats. Inga strejker på riksdagshusets trappa, men nog många kvällar i många klassrum. Nya idéer som inte mötts av nedlåtande kommentarer utan av iver och uppmuntran.

Detta år firar vi att Hem och Skola i Finland i 50 års tid har satt fart på familjer, lärare och elever. Många föräldrar har engagerat sig i sina barns skola och vardag, och många nya idéer har fötts. Detta år samlar vi tankar som för vårt Hem och Skola vidare nästa halvsekel. Jag hoppas att ni delar med er av alla era bästa idéer.

 

Ledare i tidningen Hem och Skola 2/2019

Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •

Harry Lunabba : Pojkar som inte tas på allvar.

Jag brukar inleda mina forskningsintervjuer med ungdomar med att diskutera forskningsetiska frågor och försäkra mig om att ungdomarna förstår att det är frivilligt att delta i en forskningsintervju. Så var också fallet under en intervju jag gjordemed två 14-åriga pojkar som jag kallar för Peetu och Santtu. Jag intervjuade pojkarna i ett högstadium i samband med att jag samlade etnografiskt forskningsmaterial för min doktorsavhandling.

Då jag hade gått igenom de forskningsetiska frågorna med pojkarna och frågat dem om de deltog frivilligt i intervjun hände något lite oväntat. Peetu svarade som förväntat på min fråga  – med ett entydigt ja.Medan Santtu överraskade mig med ett nej, och han påstod dessutom att de blivit tvingade att delta i intervjun!

Jag har skrivit en forskningsartikel (Lunabba 2016) där jag meridetalj beskriver hur jag tolkade Santtus utspel. Analysens slutsats var att jag tolkade Santtus påstående som ett skämt. I analysen fäste jag mig inte enbart vid den korta sekvensen i början av intervjun, utan centralaför analysen var också de iakttagelser jag kunde göra underintervjuns gång..

Skiftningar i samtalsklimatet

Senare under intervjun drog Santtu inte bara tillbaka sitt påstående om att de blivit tvingade, utan det skedde också en tydlig skiftning i samtalsklimatet. Det var inte ovanligt i intervjuer med pojkar, framför allt då jag intervjuade dem i par,att samtalet inleddes med en ganska lång sekvens av skämt och skratt. Det var inte heller ovanligt att någon, i stil med Santtu, drev med mig då jag ställde mina frågor om vardagen i skolan. Men, med nästa alla pojkar jag intervjuade, lyckades vi till slut komma fram till allvaret; till en djupare nivå i samtalet där rösten blev mjukare, pratet långsammare och lyssnandet mer intensivt och koncentrerat. Det var under allvaret som man kunde ställa de riktigt avgörande frågorna: Hur uppfattar pojkar den påstådda pojkkrisen i skolan? Hur upplever pojkar att de får uppmärksamhet i klassrummen? Och vem i skolan är den trygga vuxna som pojkarna kan anförtro sig åtdå livet känns svårt? Det var också under allvaret som Santtu gav mig komplimangen;att jag under min fyra månaderlånganärvaro i skolan hade visat mig vara en vuxen som fattade vad som är ett skämt.

Allvarliga samtal?

Det är antagligen alltför sällan pojkar får uppleva allvarliga samtal med vuxna. Det var åtminstone vad många pojkar jag samtalade med under mitt fältarbete vittnade om. Jag fick höra att intervjun med mig för ett flertal pojkar var en enastående upplevelse av att en vuxen ställer allvarliga frågor och faktiskt förväntar sig seriösa svar. Motsvarande iakttagelse har gjorts av Stephen Frosh, Ann Phonenix och Rob Pattman– forskarna bakom boken “Young Masculinities”(2002). I bokenbeskriver de hur de blev förvarnade av lärare och andra vuxna om att pojkar inte kommer att klara av långa intervjuer. Meni likhet med mina iakttagelsergav pojkarna i studien uttryck föratt de trivdes bra underden pratstund som forskningsintervjun innebar. Pojkarna uttryckte också att detta var något de sällan förunnats – ett långt och allvarligt samtal med en vuxen.

Kanske det är just allvarliga samtal som mången pojke skulle dra nytta av eller rent av behöva? Inom den kritiska pojkforskningen brukar man ofta hävda att det finns en utbredd “pojkar är pojkar-mentalitet” som handlar om att bortförklara pojkars utmaningar som något naturligt och övergående – något som man egentligen inte behöver ta så allvarligt. Trots att  problematiken t.ex. i fråga om pojkars skolprestationer noteras med jämna mellanrum i samband med publicering av Pisa-resultat, har Välfärdsfinland inte riktigt förmått sig att stanna upp och på allvar begrunda deåtgärder och insatser som skulle behövas för att bemöta pojkar som halkar efter i skolan.

Pojkar är inte alltid bara pojkar!

Allvarliga samtal räcker kanske inte till för att råda bot på alla utmaningar pojkar har, men det kunde vara en bra början för att avveckla ”pojkar är pojkar-mentaliteten”. För pojkar är inte bara pojkar, utan pojkar kan också vara sårbara individer med seriösa bekymmer och behov som behöver bemötas med största allvar.

Det kan krävas både tid och tålamod att jobba sig fram till allvaret med en enskild pojke. Det kan också hända att man som vuxen möter en del motstånd på vägen, innan man lyckas ta sig ner på en djupare samtalsnivå. Men väl där – i allvaret –kan man diskutera de riktigt avgörande frågorna och kanske också hitta fotfäste för den som halkar efter.

 

 

Mögelskolornas tid är förbi

Jag vill inte se en enda mögelskola till! I fortsättningen måste vi kunna försäkra oss om att de kvalitetsnormer som styr byggandet faktiskt efterföljs. Vi måste se till stt byggnaderna underhålls yrkeskunnigt och vi måste kräva att byggfirmorna bär sitt ansvar. Vi måste förstå, att gamla och nya byggnader är olika. Energibestämmelserna måste korrigeras så, att vi bygger byggnader som går att reparera och som inte är känsliga för fel. Här är ett recept som kan hjälpa oss att skapa sunda och säkra byggnader.

Som arkitekt har jag specialiserat mig på träbyggande och allt byggande ligger mitt hjärta nära. Som riksdagsman har jag chockerats av den mängd människor som utsatts för mögel som en följd av dåligt byggande och undermåligt underhåll. Därför har jag varit med och grundat riksdagens inneluftsgrupp, som har som sin uppgift att ta itu med inneluftsproblem lagstadgningsvägen.

Ett nationellt problem

Mögelproblemet är ett nationellt problem. Jag har kunnat följa det på nära håll i min hemkommun Kyrkslätt, där många skolor, bland dem Gesterby skolcentrum, kämpar med inneluftsproblem.
Det är fråga om både slarv och nonchalans. Var och en som vet något om byggande borde kunna undvika frestelsen att bara skjuta upp redan synliga problem. Och när de kommer i dagen, försvinner de inte av att täckas över med silikonmassa. Om problemet existerar redan i dag blir det etter värre för oss att tampas med i morgon.
Moderna byggnader är mera komplicerade än gamla och innehåller mångskiktade konstruktioner. När ett av dessa skikt brister skapas en kedjereaktion. I enkla massiva konstruktioner är sådana kedjereaktioner inte möjliga. Nu har vi situationer där somliga konstruktioner fungerar i laboratorieförhållanden, men inte i det verkliga livet. Riskerna är uppenbara och leder till problem över hela Finland.
Det är också viktigt att inse att en gammal och en ny byggnad inte är en och samma sak. Gamla byggnader skall inte behöva uppfylla samma villlkor, vare sig det gäller energieffektivitet eller ventilation. Ett fel jag ofta ser som förkortar livslängden på en gammal fungerande byggnad är att den förses med modern maskinell ventilation med värmeåtervinning – även om det görs med goda avsikter.


Byggfirmorna har ansvar

Det är helt berättigat att efterlysa hög yrkesetik hos byggfirmorna. En yrkeskunnig byggare bör kunna identifiera de risker som hänger samman med olika typer av lösningar. Om detta inte kan garanteras bör man allvarligt överväga att införa krav på tillstånd för att få idka byggverksamhet. Så gör vi idag inom många andra yrkesområden.
Det är svårt att komma med krav på ansvar 10 eller 20 år efter ett avslutat byggprojekt. Med andra ord bör man satsa på övervakning och kvalitetskontroll under bygget. Någon kan tänkas påstå att övervakningskonstnaderna är för stora. Själv vågar jag påstå att kostnader som härrör sig från dålig kvalitet blir högre.

Byggnader kräver underhåll

Att höja kvaliteten på byggandet är ett klart och tydligt mål. Ett annat mål är att lära sig att underhålla allt mer komplicerade byggnader. Det är ett arbete som inte kan göras av vem som helst, det kräver yrkeskunnande. Genom kontroller med bestämda intervaller kan man undvika att problemen hopar sig. Om konditionstestet har gjorts och mögelhunden har gett daghemmet klara papper, kan en smiley på dörren berätta för barnens föräldrar att här har barnen det bra.
Så visst känner vi till medicinerna, men det är få patienter som svalt dem utan att krångla. Det gäller inte bara upplysningarbete utan också mod att stifta lagar som gör det möjligt att greppa problemen. Lagarna bör vara noggrannt formulerade och entydiga. I beredingsarbetet bör både byggsektorn och dess kunder höras. Morot är bättre än käpp. Det skall vara lönsammare att bygga med hög kvalitet än att bygga kortsiktigt. Vid köp av bygg- och planeringstjänster skall man våga bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. Trots allt hyser jag optimism och tror att erfarenheterna har berett jordmånen för ett förnyande.
Som arkitekt känner jag ett speciellt ansvar för sunt byggande och har förbundit mig att jobba för att lösa inneluftsproblemen och för högre kvalitet på vårt byggande också under följande riksdagsperiod.

Mellanstort är vackert – diskussion med Philip Aminoff

Du har talat mycket om ägande, om ägande som arbete. I Finland ser man det gärna som nånting statiskt. En egendom uppstår, och så bara växer den. Men det är ju i högsta grad nånting som man måste förvalta och värna om för attsäkra ekonomisk aktivitet och tillväxt, sysselsättning.När vi jämför Finland och Sverige är det mycket som skiljer just vad gäller ägande och sparande. I Sverige har man en tradition av medborgarägande. Företagen är också mer kapitalstarka och expansiva. Här hos oss i Finland känns det som om våra företag köps upp i ett tidigt skede innan de kommit in i en tillväxtfas.

– En mycketstor del av vår industriella tradition bygger på kapitalintensiva industrier. Vi har haft stora företag som pappersfabrikeroch smältverk, och en massa enmansföretag. Men vi har saknat, och saknar, de mellanstora företagen. Här är skillnaden stor till Sverige – de har en längre historia av att vara en handelsnation och av att ha mera kapital i alla samhällsskikt.

När man jämför t.ex.vår byggindustri, en sektor som jag är bekant med, med den som finns i Österrike eller Tyskland är skillnaden också stor. Där finns en massa medelstora familjeföretag som fungerar på marknaden och som dessutom har en stark egen innovationsverksamhet.

– Det är en av orsakerna till att jag ofta tittar mot Tyskland när jag vill se hur vi kunde göra. Där förstår man på nationell nivå att det är de medelstora företagen som är nyckeln till en diversifierad, stryktålig ekonomi. Man har olika risker som bärs av olika personer. Här hos oss har man alltid saknat politisk vilja att fokusera på den gruppen av företag. Här ser jag en enormt stor möjlighet att faktiskt främja tillväxt. Nu satsas det mycket på startups som sen kanske säljs ut, och sen stöder man de största företagen med olika specialstöd för att de inteska Men det sundaste för en stryktålig och diversifierad ekonomin vore att en massa människor investeradehjärteblod, arbete och eget kapital i att bygga fina bolag överallt i landet.

Diversifieringen är en bra poäng. Vi är konjunkturkänsliga i Finland kanske just för att vi avtradition har vi haft en hel del halvstatliga storbolag, men få bolag i skiktet under dem. Du talar om politisk vilja – menar du att det är en utveckling man låtit ske utan att ingripa?

– Jag tycker det saknas vilja. Det finns ingen politik för att främja en annan utveckling, att få småföretag att växa. Men också en brist på förståelse. Man måste titta på hur en sund ekonomi och en sund företagspyramid ser ut. I Finland blir det som ett timglas. Mycket lite finns i mellanskiktet.

Om vi då vill få vårt timglas att se ut som ett ölstop – vad tycker du att vi borde göra?

– Det finns många saker. I decennier var det ett fundamentalt problem att det praktiska ansvaret som ålades en entreprenör som gjorde sin första anställning var större än den risk hen kunde tåla. Man gjorde allt man kunde för att klara sig ensam. Fortfarande tror jag att förståelsen för att en företagare sätter hela sitt liv, hela sin familj, hela sin balansräkning och kanske kommande generationers balansräkning, på spel, fattas. Om man ställer för hårda krav i relation till risktagningsförmågan skrämmer man bort människor från att våga satsa.

Det är det här man inte tänker på, det är inte en lätt börda att bära.

– Vi har många olika ägarkategorier i Finland. Men det finns bara en enda form av företagande i Finland där pengar tvingas ut när bolaget är i kris efter att en tongivande person har avlidit, nämligeninhemskt ägda familjeföretag. Om familjer från vilket som helst av våra grannländer äger ett bolag i Finland påverkar ett dödsfall inte förmågan att investera. Men om en finsk ägare till ett finskt privat ägt bolag dör måste bolagetbetala ut dividender som man sedan betalar arvsskatt med.Så ägandeformen, och var ägaren bor,avgör – ett institutionsägt bolag åker inte ut för det, men det gör däremot ett privatägt bolag.

En annan fråga som du tagit upp är att eget och främmande kapital behandlas olika.

– Jag är glad för att den diskussionen nu tagits upp också hos oss. De pengar som naturligt är mest långsiktigt knutna till ett bolag har i dag de sämsta villkoren. Skattegraden på eget kapital borde aldrig vara högre än skattegraden på främmande kapital. Det system vi har i dag främjar kortsiktigt ägande. Att grunda för att sälja, att börslista för att få mer likviditet så att man kan diversifiera. Detskavar en bra grej att sköta sitt företag långsiktigt.

En diskussion som säkert kommer att ta fart under våren är diskussionen om företagsstöden, och vad viskagöra med dem.

– Tanken att man ska stöda saker utifrån vad de är, är fel. Att främja rutiga tyger framom prickiga fungerar inte. I stället borde man beskatta det som man tycker är skadligt. Det kan vara farligt att främja en teknologi på bekostnad av en annan – vi vet inte vilken teknologi som borde vinna. Det gäller t.ex. bilindustrin. Vi tror att batteri och el är den vinnande formeln, men vi kan inte vara säkra på att inte t.ex. bränsleceller i det långa loppet är klokare.

Vi går snart in i regeringsförhandligar igen, vad hoppas du på av den kommande regeringen?

Jag vill ha en mer strategisk vision av vad vi ska vara. Hur ser ett sådant Finland ut som kan klara sig på lång sikt? Vadskavi göra för att må bra, somekonomi och samhälle. Vad är bra, vad är mindre bra, och vad måste fixas? De politiska beslutsfattarna borde ta sig tid för att beskriva hur ett positivt Finlandskase ut om till exempel tjugo år. För bara om vi vet vart vi vill gå kan vi fatta rätt beslut. Och så borde vi acceptera att vissa förändringar tar mera än en riksdagsperiod.