Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Ett jämlikt arbetsliv kräver en familjeledighetsreform

När jag år 2003 stannade hemma med vår mellersta son Alvar efter min fru Ias moderskapsledighetsperiod var det verkligen inte mainstream. Och så här som riksdagsledamot kan jag bara beklaga att jag inte då var med i politiken – HBL gav mig nämligen ett helt uppslag och YLE:s nyheter kl. 20.30 gjorde ett flera minuter långt inslag om vår familj. Nyhetsexponering som en riksdagsledamot sannerligen inte skulle tacka nej till!

Vårt arrangemang väckte också frågor i vår närkrets. Hur klara sig Anders där hemma? Kommer han ihåg att sköta barnen? Är du inte orolig på dagarna, Ia?

Idag skulle samma beslut lyckligtvis inte väcka lika mycket uppmärksamhet. Trots att vi män fortfarande bara använder en bråkdel av till exempel föräldraledighetsperioden är det inte mera en stor nyhet när någon gör det. Men fortfarande är behovet av en föräldraledighetsreform lika stort: en kvinnas euro är 83 cent, en stor del av kostnaderna för familjeledigheterna faller på företagarna inom kvinnodominerade branscher och kvinnor avancerar inte i yrkeslivet i samma takt som män.

Genom att upprätthålla de strukturer som leder till en ojämlik fördelning av föräldraledigheterna skapar vi vissa väntevärden. Väntevärden som gäller till exempel det, att en kvinna förväntas vara borta från arbetslivet i några år. Eller det, att en företagare i en kvinnodominerad bransch utgår från att hen tvingas stå för en extra kostnad i och med att ett barn föds. Eller det, att en man förväntas nöja sig med en tre veckors pappaledighet.

Dessa väntevärden leder till att vi bygger in inte bara ojämlikhet, men också ineffektivitet i vårt samhälle.

Då hittar inte alla människor sina rätta platser. Då får inte alla förverkliga sig på bästa sätt. Då fungera inte dynamiken inom familjerna så bra det kunde och då får inte båda föräldrar heller den kontakt med barnen de kunde få.

Så en reform av föräldraledigheten är nödvändig av flera skäl. För att vi ska ha ett mer jämlikt arbetsliv. För att vi ska ha en mer konkurrenskraftig ekonomi. Och för att våra familjer – föräldrar och barn – ska må bättre.

SFP har i ett decennium förespråkat en 6+6+6-modell. I tio års tid har vi talat för behovet av en reform. Denna regeringsperiod lyckades Sannfinländarna stoppa reformen. Nästa regeringsperiod ska de inte ha den möjligheten.

För det har inte våra mammor och pappor, våra företag, våra barn och vårt samhälle som helhet råd med.

 

Blogginlägg på Kvinnoförbundets hemsida 5.3.2019.

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Miten käy SOTEn?

Tätä vaalikautta on enää pari kuukautta jäljellä. Eduskunta jää vaalitauolle reilun kuukauden päästä. Ennen sitä eduskunnalla on kuitenkin pitkä lista lakiesityksiä käsiteltävänään – isoin niistä on sosiaali- ja terveysuudistus – niin sanottu SOTE.

Sosiaali- ja terveysuudistus koostuu useasta lakipaketista. Kaikkien käsittely on vielä kesken. Perustuslakivaliokunta tekee parhaillaan omaa arviointiaan ns. valinnanvapauspaketista. Se valmistunee lähipäivinä. Sen jälkeen hallintovaliokunnan, jossa minä istun, pitäisi vielä saada niin sanottu maakuntauudistuksen toinen osa, MAKU 2, valmiiksi. Tämä siksi, että maakuntauudistuksen ensimmäinen osa käytännössä on riippuvainen toisesta osasta. Maakuntauudistuksen ensimmäinen osa ja valinnanvapauspaketti liittyvät toisiinsa paitsi lakiteknisesti ja sisällöllisesti, niin myös Kokoomuksen ja Keskustan yhteisellä sopimuksella. Mikään ei etene, ennen kuin molemmat ovat valmiita.

Tämä kytkös uhkaa nyt upottaa koko SOTE-laivan. Perustuslakivaliokunta saattaa hyvin löytää paljon korjattavaa ns. valinnanvapauslaista ja saattaa myös käydä niin, että hallintovaliokunta ei ehdi saada omaa työtään valmiiksi maakuntauudistuksen toisen osan kanssa.

Molemmissa tapauksessa koko uudistus todennäköisesti kaatuu. Tämä tarkoittaisi sitä, että seuraavan hallituksen pitäisi aloittaa uudelleen. Ei nollapisteestä, jo tehtyä työtä ei kannata heittää hukkaan, mutta monta askelta peruuttaen.

Tästä prosessista on syytä ottaa opiksi. Sosiaali- ja terveysuudistus on jo itsessään todella iso ja vaativa uudistus. Sitä ei missään nimessä olisi kannattanut kytkeä yhteen maakuntauudistuksen kanssa, eräänä marraskuisen iltana, kuulematta asiantuntijoita.

Jos uudistus tippuu seuraavan hallituksen pöydälle, niin oppi on tämä: Tehdään sosiaali- ja terveysuudistus, ei muuta. Haetaan sille laaja tuki eduskunnan sisältä, jotta ei ajauduttaisi tilanteeseen, jossa käytännössä mikään puolue ei oikeastaan kannata tehtyä esitystä. Jalkautetaan uudistus askeleittain, alueittain niin, että ehdimme kerätä kokemuksia ja oppia matkan varrelta. Hyvä verrokki on tässä suhteessa peruskoulu-uudistus, joka toteutettiin onnistuneesti alueittain, pohjoisesta etelään edeten. Sen jälkeen voimme pohtia, pitäisikö luoduille SOTE-alueille antaa lisää tehtäviä.

Tiedustelulakien käsittely on loppusuoralla

Tiedustelulakien käsittely on loppusuoralla. Syksyllä äänestimme niiden vaatimasta perustuslakimuutoksesta ja nyt olemme saamassa varsinaisia lakipaketteja viimein maaliin. Sekä hallintovaliokunta että puolustusvaliokunta ovat saaneet omat mietintönsä valmiiksi ja pääsemme äänestämään kokonaisuudesta.

Tähän asti tiedustelutoimintaa on Suomessa säädelty puutteellisin laein ja sitä on valvottu puutteellisin työkaluin; olemme monessa tilanteessa olleet muiden maiden tiedustelutietojen varassa. Näin kävi muun muassa vuonna 2013, kun ulkoministeriö joutui verkkohyökkäyksen kohteeksi.

Muutostarpeeseen on tämän hallituskauden aikana vastattu. Hybridiuhkat, informaatiovaikuttaminen, terrorismi ja tietomurrot on tunnistettu todellisiksi uhkakuviksi, joihin tulee varautua ennakoivasti.

Itse olen hallintovaliokunnan jäsen. Se on keskeinen valiokunta nimenomaan siviilitiedustelun näkökulmasta. Yli vuoden ajan olemme kuulleet asiantuntijoita ja käsitelleet meille tehtyä lakiehdotusta. Lausuntoja on käsitelty toistasataa kappaletta. Jos joidenkin lakipakettien valmistelua on tämän kauden aikana voinut moittia huonosta valmistelusta, niin tiedustelulakien kohdalla näin ei voi sanoa. Ministeriö on tehnyt valmistelun osalta perusteellista työtä ja tätä työtä on jatkettu valiokunnassa kaikkien ryhmien voimin. Tiedustelulakien käsittely ei ole päässyt missään vaiheessa politisoitumaan, vaan tahtotila ja tavoitteet ovat olleet kaikille yhteiset. Olemme halunneet saada aikaiseksi tiedustelulain, joka vastaa tämän hetken tarpeeseen niin, että esimerkiksi yksityisyyden suoja ja yksilön oikeusturva ovat mahdollisimman hyvällä tasolla.

Mitkä asiat sitten ovat mietityttäneet käsittelyn aikana? Kun puhutaan tiedustelusta on selvä, että sitä pitää valvoa. Toiminnan valvomiseksi eduskuntaan tulee tiedusteluvaliokunta. Lisäksi nimitetään tiedusteluvaltuutettu, jolla on laajat oikeudet puuttua tiedustelutoimintaan. Näiden toimenpiteiden tulee taata se, että tiedustelua ei käytetä väärin. Olemme käyneet laajasti läpi tiedustelumenetelmiä ja muun muassa sitä, miten tiedustelutietoa saa säilyttää, miten toimitaan, jos sivullinen joutuu tiedustelun kohteeksi ja millä perusteella ylipäätään saa harjoittaa tiedustelua. Tärkeä yksittäinen asia on ollut myös kansainvälinen yhteistyö ja sille asetettavat reunaehdot; meidän pitää varmistaa, ettei meille anneta tietoa, joka on saatu vilpillisin tai ihmisoikeuksia loukkaavin keinoin.

Joitakin kysymysmerkkejä jäi ja jotkut asiat tulevat keskusteluttamaan varmaan jatkossakin. Mikään laki ei ole täydellinen. Siksi on syytä tarkkaan seurata miten lakipaketit nyt toimivat käytännössä.

Tässä tiedustelulakeja koskevassa keskustelussa on syytä pitää mielessä myös yhteiskuntamme muut haasteet: talouden osalta kestävyysvaje ja matala työllisyysaste, ympäristön osalta ilmastonmuutoksen hillitsemisen, Itämeren tilanteen parantaminen ja luonnon monimuotoisuuden vaaliminen sekä perheen sisällä tapahtuvan väkivallan torjuminen ja yhteiskunnan eheyden turvaaminen. Tiedustelulait eivät suoraan liity näihin asioihin, mutta tehokkaan hybridivaikuttamisen kautta näihin asioihin liittyviä tavoitteita voidaan häiritä. Siksi hyvin laaditut tiedustelulait tukevat laajemminkin yhteiskunnan hyvinvointia.

 

(Kirkkonummen Sanomat 10.2.2019)

Miten suomenkielinen näkee RKP:n ja mitä siitä ajattelen…

Kysyin vajaa kuukausi sitten suomenkielisiltä heidän ajatuksiaan RKP:stä. Kommentteja tuli runsaasti. Kiitos kaikille keskusteluun osallistuneille – arvostan näkemyksiänne!

Meidän toiminnassamme puolueena löytyy selvästikin paljon kehitettävää. Moni teistä vastaajista pitää RKP:tä korostetusti kielipuolueena, mikä on historiamme huomioon ottaen enemmän kuin ymmärrettävää. Kuulun niihin, jotka pitävät kaksikielisyyttä ja tarkemmin ottaen monikielisyyttä isona kansallisena vahvuutena. Ruotsin kieli on tietysti myös äidinkielenä itselleni rakas, mutta tämä asia ei sulje pois sitä tosiasiaa, että näen kielen kuitenkin ensisijaisesti työkaluna ja kulttuurisena perintönä, en päämääränä. Oma toiveeni on, että molemmat kotimaiset kielet merkitsisivät kaikille suomalaisille näitä molempia: hyödyllisiä työkaluja ja kulttuurista perintöä. Se, miksi olen itse mukana politiikassa koskee kuitenkin enemmän päämääriä: sitä, että Suomi olisi jatkossa poikkeuksellisen hyvin koulutettu kansa, joka eläisi pohjoismaisessa hyvinvointivaltiossa. Se mitä tällä tarkoitan, vaatii ehkä tarkennusta ja kertoo henkilökohtaisista painotuksista ja arvostuksista.

Kim L: ”Kielikysymys ei haittaa, mutta oikeistolainen politiikka kyllä.”

Pohjoismaisella hyvinvointivaltiolla tarkoitan – ja tämä linkittyy myös visiooni RKP:stä pohjoismaisena sivistyspuolueena ja yleispuolueena- valtiota, jossa peräänkuulutetaan sekä yksilön vastuuta että valtion vastuuta. Olemme tulleet mielestäni tilanteeseen, jossa terveiden aikuisten yritteliäisyyttä pitää kasvattaa ja samaan aikaan lasten, nuorten, vanhusten ja sairaiden asemaa parantaa. Työnteon pitää olla entistä kannattavampaa, samoin yrittämisen. Tämä on välttämätöntä, jotta voidaan rahoittaa laadukas, ei perinteisessä mielessä taloudellisesti tuottava työ. Yhtälö on loppujen lopuksi todella yksinkertainen, vaikka vaatiikin rohkeaa päätöksentekoa ja päättäväisyyttä. Kuulun myös niihin, jotka uskovat vankasti kovatasoiseen koulutukseen, millä en viittaa ainoastaan asiaosaamiseen, vaan myös tunneälyyn ja sydämen sivistykseen. Nämä ovat tällä hetkellä popularisoituvassa maailmassa hukassa ja niiden puolesta pitää taistella. Niin idealistiselta kuin viimeisin lause kuulostaakin. 

Mikko L: ”Omasta mielestäni RKP :n ainut edellytys olemassaololle on kielipolitiikka. Mitään muuta kuin ruotsin kielen puolustamisen puolue ei ole tuonut pöytään valtakunnan tasolla. Paikallisesti toki pakkomielteisesti saman ja jopa lapsellisilla, sanoisinko trumppimaisilla, kommenteilla puolueen asemaa pyritty puolustamaan.”

Käsitys siitä, että sairaanhoidon ja vanhustenhoidon pitäisi olla perinteisessä mielessä tuottavaa voi johtaa seurannaisvaikutuksiin, jotka ovat nimenomaan hyvinvointivaltion ylläpitämisen näkökulmasta kohtalokkaita. Samoin kuin ajatus siitä, että työnteko olisi missään olosuhteissa taloudellisesti kannattamatonta tai lähes kannattamatonta. Yrittämisen ja työnteon pitää siis olla jatkossa entistä houkuttelevampaa ja vanhenemisen entistä inhimillisempää. Työllisyysprosenttia pitää hinata ylös, mutta se edellyttää työn arvostuksen kasvattamista. Niin kauan kuin tässä maassa on yksikin vanhus, joka ei pääse päivän aikana ulkoilemaan, meillä on työtä. Se, miten tästä työstä palkitaan, on yhteiskunnallisen innovoinnin paikka.

Timo L: RKP alkaa olla suomalaisen poliittisen perinteisellä kentällä ainoa oikean laidan arvoliberaali puolue. Mä näen itse RKP:n täällä Uudellamaalla ennen kaikkea asiapuolueena, jonka edustajat on osaavia ja yhteistyökykyisiä poliitikkoja. Tottakai kielipolitiikka on merkityksellistä, mutta pidän RKP:ta nykyään hyvin arvo- ja hiukan talousliberaalina asiapuolueena.”

Tämä RKP, jossa itse haluan tehdä poliittista uraani, on kaikkien samalla tavalla ajattelevien suomalaisten puolue. Se, että se ei siltä tunnu, on epäonnistumista. Meidän on saatava toimintamme paikallistasolla sellaiseksi, että jokaisen suomalaisen – kielestä riippumatta – on helppo olla toiminnassa mukana ja innostua rakentamaan Suomea puolueen ohjelman mukaiseksi. 

Mari: ”Minulle RKP edustaa sekä jatkuvuutta polittisessa vastuunkannossa (pl. tämä oppositioaika) ja sen mahdollistava yhteistyökyky mutta myös eritoten suvaitsevaisuus ja humaanius, ehkä Suomen puolueista avarakatseisin puolue (tasa-arvoasiat, maahanmuutto, kansainvälistyminen jne).”

Summa summarum: positioin RKP:n keskiviivan oikealle puolelle. Olemme liberaalimpi kuin Kokoomus. Vihreää arvostan ideologiana yli puoluerajojen ja uskon, että kestävän kehityksen ympärille syntyvät innovaatiot voivat olla kansantaloudellisestikin meille iso mahdollisuus. 

En voi olla esittämättä teille jatkokysymystä: selventävätkö blogi-kirjoituksessani esittämäni ajatukset käsitystänne siitä, mitä haluan RKP:n olevan?

 

Adlercreutz hoivayhtiöskandaalista: Herätyskello soi viime tingassa

Ett nytt år fullt av möjligheter

Efter jul- och nyårsfirandet börjar vardagen. Dagarna blir ljusare och vi går mot våren. Inom vår kommun fortsätter arbetet i skolor, daghem och olika servicepunkter. De som arbetar inom hemvården sätter sig i sina bilar och kör ut till sina kunder som tidigare. På biblioteket – den mest älskade av våra kommunala tjänster – returneras böcker och hungriga fingrar griper efter nya på hyllorna. På Musikinstitutet hörs det igen glada skratt och pianospel ända ut till gården.

Innan vardagen börjar hinner vi ännu gå igenom det som hänt under det gångna året. Det som inte gick som vi tänkt oss kan vi lära av och sedan gå vidare. Ett nytt år erbjuder var och en av oss nya möjligheter. Vi har ett tomt blad framför oss att börja rita på.

Julen har för många av oss inneburit en andningspaus, en möjlighet att stanna upp och fundera på allt som händer runtomkring oss. Själv har jag försökt ta vara på tillfället att fundera på vad jag kunde göra annorlunda under det kommande året – eller bättre. Liksom många andra har jag som vana att avge nyårslöften av olika slag, så också i år. De här är mina löften inför det nya året, från liten till stor skala.

Alla vi kommunala beslutsfattare har garanterat utmaningar med tidsanvändningen. Det är svårt att kombinera sitt egentliga arbete med förtroendeuppdrag och familj. Så är det åtminstone för mig. Trots att jag vet att man borde leva i nuet blir det ofta så, att familjen eller kära människor blir förbisedda. Mitt första nyårslöfte kan te sig futtigt: jag skall försöka vara mer närvarande när jag är hemma. Telefonen och arbetet skall inte komma åt att störa våra gemensamma middagar.

Mitt andra nyårslöfte handlar om framtiden. Artificiell intelligens kommer under de kommande årtiondena att förändra mycket av det vi ser omkring oss idag. Det kommer att innebära förändringar i hur vi arbetar, hur vi producerar varor och tjänster, hur vi kommunicerar med varandra. Som beslutsfattare måste man vara insatt i de möjligheter – och utmaningar – en sådan utveckling medför. Jag tror att det framför allt är en stor möjlighet för oss finländare. Under det kommande året tänker jag därför fördjupa mig i ämnet. Förra året beslöt jag att jag skulle fördjupa mig i frågor som berör skog och skogsbruk. I år blir det artificiell intelligens. 

Mitt tredje och sista nyårslöfte handlar om en sak jag talat om tidigare. Det löftet gäller i allra högsta grad er, kära kyrkslättsbor. Jag vill försöka få så många som möjligt av er med i #hejkyrkslätt-kampanjen. Målet med kampanjen är att göra Kyrkslätt till Finlands artigaste – och lyckligaste – kommun. Jag tror uppriktigt att det, att vi alla glatt vågar hälsa på varandra i vardagen – i butiken, i biblioteket, på tågperrongen – är ett enkelt och fungerande sätt med vilket vi kan öka trivseln i vår kommun. Som ett led i det skall jag själv försöka föregå med gott exempel. 

Många av er har säkert avgett egna nyårslöften. Men jag tänkte trots det komma med ett förslag – eller snarare en önskan. Vi som sitter i kommunfullmäktige gör inte vårt arbete ensamma. Vi jobbar tillsammans alla 51, men vi behöver också er. Jag hoppas att alla kommuninvånare åtminstone en gång under det kommande året kontaktar en kommunfullmäktig med respons om nånting. Som fullmäktigeordförande gör jag mitt bästa för att fullmäktige så bra och samstämmigt som möjligt skall arbeta för alla kommuninvånares gemensamma bästa. Men för att vi skall lyckas behöver vi interaktion. Vi behöver era åsikter för att vi skall förstå hur ni ser på vardagen. Bara då kan vi fatta sådana beslut som gagnar alla i kommunen. 

Jag önskar alla våra nästan 40 000 kommuninvånare ett riktigt gott nytt år. Och var inte rädda att göra vilda nyårslöften!

Tal på Winellska skolans självständighetsdagsfest

 

Kära vänner, elever, lärare. Glad självständighetsdag, vår 101:e i ordningen. 

Vi är ett ungt land. Bilen är äldre än vi. Glödlampan fanns förrän Finland fanns. Einsteins relativitetsteori är äldre än vårt land.

Ändå tar vi vår självständighet som en självklarhet. Vi är finländare, Finland har alltid funnits. Att vara finländare är en stor del av vår identitet. Och det är vi här i dag för att fira.

Ni har alla varit med om självständighetsdagar tidigare. För er som går i sjuan är det här antagligen er fjortonde självständighetsdag. För era föräldrar kan det vara den fyrtiofemte – för era  farföräldrar med kanske det är deras sjuttiofemte. 

Men för oss alla är det den första, och enda gången Finland fyller 101 år. Finlands 101:e självständighetsdag. 

Varje dag ni går till skolan lär ni er något. På samma sätt har Finland lärt sig, utvecklats och kommit en lång väg under sina 101 år. 

För ett sekel sedan var vi ett okänt, fattigt land i norra Europa. Ett av de mest underutvecklade. Ett av de absolut fattigaste. Det var inte mycket som talade för att Finland skulle gå den väg vi som land har gått. Att vi hundra år senare skulle vara en modell för många andra. 

Att vi skulle vara ett av de mest jämställda, tryggaste, renaste, bäst fungerande länderna. Ett land som alltid nämns då man diskuterar fungerande modeller, en bra skola, en trygg vardag. 

Ibland förstår vi finländare ändå inte att uppskatta vårt land tillräckligt. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det här.

Hemma hos oss bodde för ett par år sedan en 17 år gammal pojke, Santiago. Han är hemma från Colombia, i Sydamerika, från andra sidan jordklotet. När Santiago – eller Santtu, som vi kallar honom,  kom till oss frågade vi honom – varför valde du Finland? Santtu svarade så här: ”Mitt land, Colombia, är fattigt. Där finns många problem, mycket som borde vara bättre. Jag vill göra mitt land bättre, men för att kunna göra det, måste jag veta vad som fungerar. Jag läste om Finland, att ni har en bra skola, att ni har ett bra land. Jag kom hit för att lära mig, så att jag sen skall kunna hjälpa i mitt eget land.” 

Så sade Santiago om Finland. Det är det landet ni bor i, det är nånting att vara stolt över. 

Men för att det skall gå bra måste man många gånger göra rätt val. Och våga tänka stort.

Jag jobbar i riksdagen. I  riksdagshuset, som man började bygga när Finland var bara åtta år gammalt. Åtta år efter att vi hade haft ett inbördeskrig som hade lämnat djupa sår. På den tiden var det inte underligt att man föddes i en bastu. Att gå hungrig var vardag för många. 

Många kunde ha tänkt att Finland inte klarar sig, att vår självständighet blir kortvarig. Men så tänkte man inte då. Trots att mycket var osäkert, trots att det var knappt om allt satsade man stort. Man byggde ett enormt påkostat hus för att man ville visa att vi tror på oss, att vi tror på vår framtid. 

10 år senare stod vårt land igen inför en stor utmaning. För en människa idag, är det svårt att förstå det många män och kvinnor måste gå igenom, hur de kunde gå igenom två krig. Och hur ett land som tjugo år tidigare hade gått igenom ett inbördeskrig kunde ena sig då det krävdes. 

När man tänker på vad som gör ett land starkt, vad som gör det framgångsrikt, så finns svaret i den egenskapen som de här händelserna återspeglar, i det att man stöder varandra, att man litar på varandra. 

När man står inför en gemensam utmaning – vare sig det är en konflikt som den Finland fick erfara 80 år sedan, eller ett grupparbete i skolan, eller ett projekt på jobbet – så går det mycket bättre om man kan lita på att alla gör sitt, och det kan ni säkert oftast. Det här tycker jag att är vårt Finlands största styrka, att vi litar på varandra. Vi har förtroende för att det vi säger stämmer, och är sant. För då går allt mycket lättare. Det är den största gåvan vi, vi som lever här idag, fått av det hundraettåriga Finland. 

Vad behöver man för att vara lycklig? Tak över huvudet. Nånting att äta. Familj och vänner. En identitet. 

Och en identitet kan vara många saker. Ni är skolelever. Ni är kanske en del av familjen Lindström. Ni är brunhåriga. Handbollsspelare. Ni är evitskogbor, kyrkslättbor, nylänningar, finlandssvenskar, finländare. 

När man har en identitet är man en del av en grupp. Man känner samhörighet, man hittar sin plats. En identitet kan vara stor, men också liten. Ibland är det en minoritet. De flesta av er upplever att ni är finlandssvenskar. En minoritet i Finland. Men ni är också finländare, en minoritet i världen. Att var en del av en minoritet är inte något dåligt, det är en styrka.  

Det är säkert bekant för er också, att då man tex i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden växlas . Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden eller nationaliteten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finländare är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och till och med språkligt spektrum. Men nationaliteten binder oss samman. Och vår historia. 

Vår historia är dels det vi läser om i böcker, i skolan. Men också våra minnen. Varje generation har en eller flera händelser som definierar den. Var var du då Kennedy sköts, frågar man någon som levde på 60-talet. På 70-talet var det kanske skottlossningen i München, eller Three mile island, kärnkraftskatastrofen. Själv är ett av mina starkaste barndomsminnen OS i Lake Placid 1980, och hur Finlands Juha Mieto förlorade guldet med 1/100s sekund mot Thomas Wassberg. En hundradels sekund. Det var En katastrof för en 10-åring. För min generation var kärnkraftskatastrofen i tjernobyl nånting alla kommer ihåg, eller dagen då berlinmuren föll. 

På självständighetsdagen i synnerhet är det minnena som binder oss samman. På TV snurrar samma program år efter år. Okänd soldat – och hockeyguldet 1995. Om tio år kanske man också visar Lordis Eurovisionsvinst i denna kavalkad

Vilket är det minnet er generation kommer att bevara. Det ni minns av er barndom? det vet ni kanske inte ännu. Med tiden kommer perspektivet. 

Men vem kan då vara finländare? Måste man känna till dom här händelserna? Måste man vara född i Kyrkslätt, tycka om memma, eller att kasta sig i iskallt vatten efter bastun. 

Det här är en stor fråga för er generation. Hur definierar ni er själva? Hur definierar ni det, som det betyder att vara finländare? 

Man talar mycket om att världen krymper. För tvåhundra år sedan var en mans värld hans by. För femtio år sedan var världen ditt land. Idag har de flesta av er varit utomlands. Ni har flugit tusentals kilometer. Ni har ätit underliga saker. 

När det för femtio år sedan kunde finnas några tusen produkter i en butik talar vi idag om några tiotals tusen. 

Vårt liv har blivit globalt. Ert liv har blivit globalt. Ert ansvar kommer att vara globalt. 

Vi får innerligt hoppas att er generation inte behöver möta det den krigstida generationen mötte. Och jag tror inte ni kommer att göra det. Men vi vet, att ni har andra utmaningar. Att vi har andra utmaningar. 

Och de är globala. 

Klimatförändringen är den stora frågan vi står inför. Och den löser sig inte utan gemensamma ansträngningar. Ansträngningar som kräver, att vi ser på varandra som invånare av samma land, samma planet – oberoende om vi bor i Finland, Sverige eller Indien. Oberoende om vi delar minnet av juniorhockeyguldet 2015 eller Klimatmarschen på hösten. 

Det kräver också att vi funderar på vad det betyder att vara finländare  – och vilken finlands roll är i världen. Vilken er roll är i världen. 

No man is an island, ingen människa är en ö, skrev John Donne 1624. Finland är inte heller en ö. Vi är beroende av varandra. Idag firar vi vår självständighet. Det att vi är de vi är. Ett land, ett folk, en enhet. Men en enhet som växer och ändras. En enhet som tar och ger intryck.  

Kära elever. Ni har några år kvar i skolan. Ni går i en bra skola som ni kan vara stolta över. Jag har också sprungit omkring i den här salen. Ta vara på den här tiden. Ta vara på att ni får lära er. Efter det fortsätter ni kanske att studera någon annanstans. Gå ut i världen. Lär er av det som finns runt omkring er. Men kom sedan gärna tillbaka, visa av erfarenheten. Ta med er era intryck, och gör Finland annorlunda, gör Finland öppnare – och ännu bättre. 

Nu kläcker vi framtidens idéer

Föreningsliv och körsång är nyckeln till ett långt och lyckligt liv, heter det ju. Alla föreningar har sin början, och somliga föreningar har även ett slut. Hem och Skola har dock inte ett slut, men nog en aktningsvärd ålder.

I dag är Hem och Skola ett enormt starkt varumärke, för att ta till marknadsföringsjargong. Hem och Skola är ett förbund som har berört flera generationer av barn och som känns igen av så gott som alla finlandssvenskar, och jag tror att det är ett positivt igenkännande. Det är inte en dålig prestation, och det är ett resultat av det arbete som tiotusentals finländare har gjort för sina barn, sina föräldrar och sina skolor. Nästa år fyller vi 50 år, och det skall firas.

Hem och Skola är en förening som per definition ständigt förnyar sig – varje år kommer det nya förstaklassare och daghemsfamiljer in i rullorna. Men vi har också förnyat oss på många andra sätt under årens lopp. Alla de föräldrar och barn som har deltagit har tillfört mycket till vår organisation. De, ni, har tillfört mycket till hela Svenskfinland. I alla de hundratals lokalföreningar vi har sitter man dessa dagar och planerar årets verksamhet. Idéer kläcks och nya initiativ tas. I takt med att världen och arbetslivet förändras ändras också behovet av samverkan och interaktion med skolan. Det handlar inte mera om att bara koordinera bakturer för mockarutor. Det kan också vara fråga om att till exempel möjliggöra en tätare kontakt mellan hem och skola och ta hänsyn till att föräldramöten klockan 18.30 kanske inte passar alla.

I Lyceiparkens skola i Borgå har man hörsammat det här och ska nu införa distansarbetsmöjligheter för föräldrar i matsalen. Men det finns också sådana föreningar som tycker att man kanske har fallit in i gamla gängor och inte hittar den där nya roliga grejen som skulle sätta sprutt på elever, föräldrar och lärare.

De föreningarna kanske inte nås av de goda idéerna, och upplever att deras eget förråd av idéer har sinat. Vi vill nu hjälpa till att sprida de goda idéer som ni har, fantastiska idéer skall man dela med sig av. Det ska inte gå för dem som det har gått för vårt lands mest stolta innovation, torkskåpet, som än i dag bara är få kök förunnat. Om crowdsourcing fungerar ute i startup-världen fungerar den säkert också inom Hem och Skola.

I det här numret ber vi er därför dela med er av era bästa föreningsidéer så att alla barn, föräldrar och lärare ska kunna ta del av dem. Vi vill skapa en idébank som tar Hem och Skola 50 år framåt i tiden. Vi kommer under nästa år att varje vecka publicera en av dessa idéer, och hoppas på att de faller i god och fruktbar jord hos våra medlemsföreningar. Nästa år vid den här tiden är det kanske inte bara Lyceiparkens matsal som har distansarbetande föräldragäster, utan även många andra runt omkring i Svenskfinland. Med nya idéer kommer gladare barn, ivriga föräldrar och inspirerade lärare – låter som en win-win-situation!

 

Ledare i tidningen Hem och skola 4/2018.