Trumpismissa ei ole mitään uutta

Trumpin toiminta ei voi tulla kenellekään yllätyksenä. 

Vuonna 2018 olin Washingtonissa. Tapasin Trumpin edellisen viestintäpäällikön Mike Dubken. Kysyin häneltä silloin, miten hän perustelee ja puolustaa presidentin viestintää, joka pyöri vahvasti maahanmuuton ympärillä ja erityisesti Meksikon läpi kulkevan ihmiskaravaanin ympärillä. Näitä ihmisiä kuvattiin väkivaltaisina, USA:ta tuhoamaan tulevana joukkona. Tämän tarinan ympärille rakennettuja mainosvideoita pyöri jatkuvalla soitolla eri televisiokanavilla 

Dubke vastasi, että se on aivan loogista. Koska polarisaatio on niin syvä, ei kannata edes yrittää argumentoimalla kääntää jonkun mielipide toiseksi. Tarkoitus pyhittää keinot. Tehokkain tapa nostaa kannatusta oli nostaa vihaa ja pelkoa. 

Merkit olivat selvät. 

1938 ilmestyneessä kirjassaan ”Risti ja hakaristi” Olavi Paavolainen kirjoittaa 30-kuvun fasismista. Moni hänen esille nostamansa asia näkyi Trumpin toiminnassa. Fake news on ”lugenpresse”, ”enemies of the people”. Vähemmistöjä demonisoidaan ja heitä kuvataan turvallisuusuhkana jne. 

USA:ssa Trumpin taakse asettuivat myös he, joiden olisi pitänyt ymmärtää paremmin. Oma poliittinen asema oli periaatteita tärkeämpi. Sama näkyy meillä. 

Viime päivien aikana on meillä keskusteltu suhtautumisesta Trumpiin. Perussuomalaisilta on mielestäni hyvällä syyllä kysytty kantoja. Onko Trump todellakin ”parasta mitä USA:lle saattoi tapahtua” Jussi Halla-ahon sanoja lainatakseni. 

Perussuomalaiset käyttivät Trumpia itsensä positioimiseksi. Narratiivi ”meistä” ja ”heistä” tuntui sopivalta. Viesti siitä, että media on vasemmiston vallassa maistui. ”America first” – slogan joka muuten esiintyi 30-luvullakin – sopii omaan maailmankuvaan. Viesti siitä, että ennen oli paremmin, maailma ei sittenkään muutu tai että minun ei tarvitse muuttua ja sopeutua tuntui houkuttelevalta. 

Mutta maailma muuttuu. Ja vaikka ajatukset olisivat miten houkuttelevia yksittäisinä heittoina ei voi ummistaa silmänsä siltä maailmankuvalta, jota ne edustavat. Ja se kuva ja konteksti oli selvä jo aikoja sitten. On ihan oikein, että myös suomalaisilta poliitikoilta kysytään, miten he suhtautuvat Trumpismiin, sen kaikkiin ulottuvuuksiin. 

Samalla minunkin pitää kysyä itseltäni syyllistynkö itse trumpismiin? Ymmärränkö itse niitä ongelmia, jotka ajavat ihmisiä hakemaan yksinkertaisia vastauksia ongelmiinsa tai pelkoihinsa. Osaanko itse erottaa kysymyksen sen esittäjästä?

Globalismi on edennyt nopeasti. Se avaa mahdollisuuksia, mutta se myös lisää epävarmuutta. Varmoja polkuja on harvassa ja kokonaiset teollisuuden haarat tulevat häviämään muutamassa vuosikymmenessä. 

Tämän muutoksen keskellä tarvitaan uusia sosiaalisia innovaatioita sekä yhteisöllisyyden tunnetta kasvattavia toimia. Mutta myös ymmärrystä siitä, että nämä ovat globaaleja kysymyksiä, jotka eivät ratkea paikallisesti yhden maan – tai puolueen – sisällä. 

Vägen från Capitolium till riksdagen är kortare än vi tror

När Trump kallade Marco Rubio ”Little Marco” under en debatt i primärvalskampanjen tänkte jag att här går gränsen. Visst skall republikanerna nu se vilken människa det är fråga om.

Jag tänkte samma sak när han skröt med sin penis storlek i en annan debatt. Eller när han skymfade en handikappad reporter. Eller när han uppmanade till våld mot en annan.

Jag hade fel varje gång. Varje gång sänktes ribban lite mera. Tills den inte fanns där mera.

En groda – eller i detta fall en elefant – vänjer sig vid en sakta stigande temperatur tills den kokar ihjäl.

Igår såg vi, än en gång, vad det kan leda till. Uppviglad av Trump stormade en beväpnad folkmassa kongressen i Washington DC. På fyra år har USA tagit steget från att vara den ledande demokratin, en kraft för det goda, till närapå bananrepublikstatus.

Steget från Obama till Trump var stort. Biden har ett stort berg att bestiga.

Ett system med två partier leder till polarisering. Men någonstans måste gränsen gå. I USA har diket blivit enormt stort. På 60-talet meddelade ca 5% av amerikanerna att de skulle reagera negativt om deras barn gifte sig med någon från det andra lägret. Idag svarar långt över 50% ja på samma fråga.

Vår media polariseras och då vårt nyhetsflöde i allt högre grad baserar sig på sociala medier som ger oss den information vi gillar, inte den som är sann, börjar också de två gruppernas världsbilder skiljas åt. Man delar inte samma bild av verkligheten.

Det är uppenbart att de som stormade kongressen igår trodde på sin sak. Det var deras version av det USA de lever i.

Här stiger vårt ansvar in. Vårt ansvar som medborgare och politiker. Vi kan inte enbart ta den lätta vägen. Vi kan inte bygga upp vår världsbild och ställning på att demonisera den andra. Politik får inte förenklas till att handla om grupperingar utan måste handla om sak.

Vi har ett flerpartisystem i Finland. Det har till en del räddat oss. Alla måste kunna arbeta med alla. Den bro du bränner idag kommer du kanske att behöva imorgon.

Men också här kan man ana en ökad polarisering. Problem beror på någon annan. På dem som är annorlunda. Regeringen demoniseras, allt den gör är fel. Och oppositionens budskap hörsammas inte, för att det kommer från oppositionen. Identitet byggs på basen av sekundära frågor, på det som skiljer oss i ställer för det som förenar.

Budskapet från Washington DC måste tas på allvar. Politiken måste ställas på rätt köl. Vi har för stora frågor att lösa för att själva sabotera arbetet.

Hälsa och ett mer normalt nytt år!

Vi kan inte ännu tala om coronakrisen som nånting vi lämnat bakom oss. Även om vi kan ana ljuset i ändan av tunneln är det omöjligt att säga när vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har inlett vaccineringarna, men det återstår ännu många månader innan vi får ett täckande skydd.

Just nu i detta ögonblick är det skäl att fundera på vad året som gått har lärt oss och hur det inverkar på vår framtid. Hur kan vid på bästa möjliga sätt använda våra upplevelser och lärdomar på ett positivt sätt?

Vår egen kommun har i år fått fler nya invånare än på länge. Det kan gott vara en följd av en av coronaårets lärdomar: Trots att de flesta av oss njuter av den sociala samvaro arbetet erbjuder har vi märkt att vi också kan arbeta effektivt på distans. Kyrkslätt har här mycket att erbjuda: Ofta har vi nära till naturen. Vad är trevligare än att ta en paus bland tallar och granar eller att hålla distansmöte på en häll i skogen? Här vinner både arbetsgivaren och arbetstagaren. 

Coronaåret har också bevisat, att vi behöver varandra. Ingen erfarenhet som delas via våra skärmar ersätter vårt behov av beröring och riktigt samvaro. Många kanske kommer ihåg det experiment man gjorde i USA på 1940-talet: En grupp nyfödda barn lämnades utan fysisk beröring eller ögonkontakt. Följderna av detta grymma, oetiska experiment var katastrofala, men visade också klart hur viktigt närhet är. Och hur viktigt det är att ta hand om dem som är ensamma. Inte bara under krisen, utan också efter den. Som filosofen Esa Saarinen så klokt har sagt: Vi är varandras omgivningar.

En tredje lärdom från coronaåret är den, att vi lever i en global värld. Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag på en sida av jordklotet skapa en storm på den andra sidan. Ett pyttelitet virus från Kina reste på ett ögonblick jorden runt och skapade en global tragedi och kris. 

Ett globalt perspektiv och ett globalt ansvar är nånting som vi förhoppningsvis tar med oss ut ur krisen. Det behövs när vi tar oss an frågor som klimat och biodiversitet, våra stora globala utmaningar. 

Men låt oss gå tillbaka till nuet, till detta år. Jag vill lyfta fram coronaårets hjältar. Vi hittar dem på många ställen och i många branscher. Vi hittar dem i våra hem, inom hälsovården, i våra skolor, företag och myndigheter. De finns inom tredje sektorn men också inom polisen eller försvarsmakten. De finns överallt. 

Som föräldrar har vi tagit hand om våra barn, och som barn har vi tagit hand om våra föräldrar. Våra lärare har gjort sitt allt för att garantera barnens rätt till god undervisning. I undantagsförhållanden har olika myndigheter agerat tillsammans på ett föredömligt sätt. Otaliga frivilligorganisationer har hjälpt människor. Företagen har hållit hjulen rullande och tjänstemän och -kvinnor har med kort varsel tagit nya processer i bruk för att lindra de negativa följderna av krisen. 

Allt detta arbete som gjorts för det gemensamma bästa har påfrestat oss i en situation där vi kanske också varit oroliga för vår egen eller våra närståendes hälsa. Som riksdagsledamot är jag stolt över hur väl vi lyckats i dessa svåra tider. Också trots att vi begått misstag på vägen. Världen är aldrig fullständig men i en internationell jämförelse har vi klarat oss väl. 

Det kommande året sätter oss på prov, och det säger jag på allvar. Mycket avgörs av hur vi klarar den sista milen. Klarar vi av att bära det gemensamma ansvaret och kan vi handskas med den osäkerhet som ännu består? I osäkerhet behövs stabilitet men också kreativitet. Inte passivitet utan påhittighet.

Våra företag har varit tvungna att vara speciellt påhittiga under det gångna året. Många har lyckats sadla om så att de kunnat erbjuda svar på de nya behov som uppkommit. Många har lyckats ställa om sin verksamhet så att de undvikit konkurs. Många har utnyttjat det andrum som en minskad efterfrågan betytt för att stärka sina kompetenser så att de är förberedda för den positiva rekyl som förhoppningsvis kommer när situationen normaliseras. Alla dessa företag förtjänar vårt tack och vår aktning. 

Personligen har Corona kommit mig nära – ja, ända in i vår familj. Den har också besökt riksdagen. Som en följd av detta har jag också själv varit tvungen att testa mig flera gånger. Jag är djupt tacksam för det arbete vårdpersonalen gjort när de i ur och skur testat oss finländare för att skydda oss alla. Närmare 2.5 miljoner test har tagits. Vårdpersonalen har verkligen gjort sitt yttersta både i laboratorierna och i sjukhussalarna. 

Som ordförande för Kyrkslätts kommunfullmäktige vill jag naturligtvis speciellt tacka alla kommunens anställda. Med ert arbete har ni säkrat att vår kommun har kunnat erbjuda kommuninvånarna den service de behöver för att livet skall kunna vara så normalt som möjligt också i exceptionelle tider. Tack!

För några dagar sedan hade vi vintersolstånd. Nu blir dagarna igen längre och ljusare. Med oss i vår ryggsäck när vi nu går mot vår och sommar har vi allt det som vi lärt oss. Jag vill upprepa den utmaning jag för några år sedan ställde alla kyrkslättbor: Låt oss hälsa på alla som kommer emot oss på våra promenader, också de vi inte känner. Det är inte pinsamt eller tokigt – utan vänligt. Vi behöver varandras blickar, leenden och hälsningar idag mer än någonsin. Vi behöver en känsla av samhörighet. Den hjälper oss att springa den sista milen. 

Med denna utmaning önskar jag er alla hälsa och ett mer normalt nytt år!

(publicerad i Kirkkonummen Sanomat)

Alhaista, epärehellistä, keinoja kaihtamatonta – vai välttämätöntä keskustelua?

”Poikkeuksellisen alhaista, erittäin epärehellistä, keinoja kaihtamatonta”

Näillä sanoilla kansanedustaja Wille Rydman kuivailee keskustelua siitä, että eduskunnan valiokuntaoppaan mukaan ministeristä tehdyn muistutuksen allekirjoittajana ei tulisi olla henkilö, joka toimii asian käsittelijänä perustuslakivaliokunnassa.

Tästä problematiikasta on puhunut minun lisäksi esim. eduskunnan puhemies Vehviläinen kuin myös välillisesti Rydmanin puoluetoveri Pihla Keto-Huovinen ehdottaessaan ministerivastuuasioiden siirtämistä pois valiokunnasta. Saman näkemyksen ovat esittäneet myös useat oikeusoppineet.

Valiokuntaopas on asiassa yksiselitteinen: osallistuminen sekä asian käsittelyyn että muistutuksen tekemiseen ei ole soveliasta. Opas myös perustelee miksi näin on. Ministervastuulaki puolestaan toteaa, että allekirjoittaja ei ole esteellinen. 

On väitetty, että ministerivastuulaki ja valiokuntaopas olisivat tässä tapauksessa ristiriidassa keskenään. Se ei pidä paikkaansa, koska kieltäminen ja ei-soveliaaksi määritteleminen eivät ole sama asia. Jos laki kieltäisi muistutuksen käsittelyyn osallistumisen ja opas pitäisi sitä mahdollisena, mutta ei-soveliaana, niin tällöin laki ja opas olisivat ristiriidassa. Nyt näin ei ole. 

Se, mikä ei ole laitonta, ei aina ole järkevää tai oikein. Opas pyrkii tässä nimenomaan suojelemaan perustulakivaliokunnan asemaa.

Valiokunnissa on varajäsenet. Jos perustuslakivaliokunnan jäsen on mukana allekirjoittamassa ministerivastuumuistutusta, hänen on tahdikasta korvata itsensä varajäsenellä asiaa käsiteltäessä. Tämä tuskin olisi muuttanut lopputulosta, koska asiantuntijalausunnot, joihin mietintö perustuu, eivät ole riippuvaisia valiokunnan jäsenistä. Mutta kuva käsittelystä olisi ollut parempi, jolloin valiokunnan maine ei olisi kärsinyt.

Haaviston tapauksen ympärillä on ollut kuohuntaa perustuslakivaliokunnan toimintaan liittyen. Se on valitettavaa ja johtuu monesta asiasta. Jo al-Hol -tapaus, (kirjoitukseni) johon asia välillisesti liittyy, kuumensi tunteita. Ministerivastuuasiat ovat usein polarisoivia ja käsittelyn vuodot ja ikävä valiokuntaa haittaava jälkipeli ovat tällä kertaa heittäneet lisää bensaa liekkeihin.

Tästä kaikesta huolimatta pitää mielestäni voida keskustella yleisistä periaatteista koskien valiokunnan työtä, tehtäviä ja asemaa. Niistä pitää voida keskustella ilman, että keskustelu menee tunteisiin. Keskustelua käytäessä on hyvä myös pitää mielessä, että Haaviston tapaus on jo käyty. Sen tulos on kiistaton, eikä siihen tule enää puuttua.

Rydmanin puoluetoveri Keto-Huovinen nosti asiallisesti esille sen, että ministerivastuuasiat olisi ehkä syytä siirtää valiokunnasta pois. Olen hänen kanssaan samaa mieltä: tämä selventäisi tilannetta. Entinen valtakunnansyyttäjä Matti Kuusimäki totesi saman Helsingin Sanomissa 16.12.2020. Ellei näin tehdä, on mielestäni vähimmäisvaatimus, että valiokuntaopasta tulee noudattaa.

Perustuslakivaliokunnassa tehtävä lakien etukäteisarviointi on arvokas asia. Siksi en ehdota valiokunnan korvaamista perustuslakituomioistuimella. Perustuslakivaliokunta on aikojen saatossa kyennyt päättämään vaikeistakin asioista. Olen varma siitä, että esimerkiksi viime kauden päätös, joka käytännössä kaatoi SOTE-esityksen ei syntynyt helpolla.

Presidentti Niinistön esittämä ajatus yhteisjaostosta korkeimpien oikeuksien kanssa voisi käytännön haasteistaan huolimatta olla hyvä ajatus. Toki sitä on kritisoitu siitä, että se sekoittaisi vallan kolmijakoa, mutta toisaalta tilanne on epämääräinen myös tällaisenaan. Sikäli kun perustuslakivaliokunnan katsotaan kansan silmissä jakavan tuomioita, tilanne on jo epäselvä.

Ennen kaikkea valiokunnan uskottavuus varmistetaan sillä, että jokainen sen jäsen suhtautuu tehtäväänsä vakavasti. Oma poliittinen etu ei saisi ohjata prosessia. Luottamuksellinen tieto on luottamuksellista tietoa. Perustuslakivaliokunnan työssä puoluerajoista ja hallitus-oppositio -rajasta pitää päästä yli. Puolueviitta jätetään eteiseen ja asioita lähestytään neutraalisti asiantuntijakuulemisissa esiin tulleiden näkökulmien pohjalta. Ihminen tuskin koskaan kykenee absoluuttiseen objektiivisuuteen, mutta tällaisessa positiossa työskentelevien ihmisten tulisi nähdä objektiivisuus erityisenä imperatiivina. Se on tässä itseisarvo, uskottavuuden edellytys.

Näin varmistetaan, että perustuslakivaliokunta toimii siten, kun sen tulisi toimia ja minimoidaan perustuslakivaliokunnan uskottavuutta nakertava epäasiallinen möly sosiaalisessa mediassa.

Läs mer

Ryhmäpuheenvuoro vuoden 2021 budjetin palautekeskustelussa 15.12.2020

Arvoisa puhemies,

OECD julkisti Suomea koskevan maaraporttinsa viime torstaina. Analyysin johtopäätökset eivät ole yllättäviä, ja raportissa käsitellään paljon samoja kysymyksiä kuin mitä valtiovarainvaliokuntakin budjettimietinnössään tuo esiin.
Kyse on tutuista kipukohdista: valtio velkaantuu ja työllisyysaste jää jälkeen. Tämä viesti on otettava vakavasti. Vaikka tämänhetkisessä koronatilanteessa meillä ei juuri ole talouspoliittisia vaihtoehtoja, meidän on kyettävä nopeasti rakentamaan uskottava ja konkreettinen polku julkisen talouden tasapainottamiseen.

Koska siitä, arvoisa puhemies, mitä nyt vaaditaan, vallitsee suuri yksimielisyys. Meidän on pidettävä talous toiminnassa ja noustava aallonpohjasta.

On hyvä huomata, että oppositio on samaa mieltä tästä asiasta, vaikka toisenlaisiakin äänenpainoja on ollut havaittavissa silloin kun se on tuntunut tarkoituksenmukaiselta.

Mutta yksityiskohdissa on eroja.

On selvää, että meidän ei nyt tule tehdä rajuja leikkauksia vanhustenhuoltoon eikä koskea tulevien eläkeläisten eläkkeisiin, kuten Kokoomus on esittänyt.

Ei ole myöskään järkevää heikentää tuntuvasti maahanmuuttajien mahdollisuuksia kotoutua Suomeen, kuten Perussuomalaiset on esittänyt, tai kyseenalaistaa meidän kansainvälisiä velvoitteitamme tilanteessa, jossa kansainvälinen yhteistyö on tärkeämpää kuin koskaan aiemmin.

Tai kuvitella, että voisimme sekä ottaa vastaan EU:n elpymispanostuksia että jättää oman osuutemme maksamatta, kuten Kristillisdemokraatit vaikuttavat ehdottavan.

Ärade talman,

När det gäller arbetslösheten bland de som är över 55 år kan vi inte slå oss för bröstet. Det är synd att arbetsmarknadsparterna inte kom till en gemensam syn i frågan och nu är det upp till regeringen att fatta beslut. Det system vi har idag leder otvetydigt till åldersdiskriminering och ojämlikhet. När vi uppehåller incitament till att inte hålla kvar de äldre i arbete, att inte satsa på dem, skjuter vi oss själva i foten.

SFP och Svenska riksdagsgruppen vill se reformer som ökar flexibiliteten. För att kunna finansiera välfärdsstaten måste vi hålla sysselsättningsgraden så hög som möjlig. Vi bör avskaffa behovsprövningen av utländsk arbetskraft. Vi behöver en reform som möjliggör lokala avtal och som samtidigt stärker förtroendet på arbetsplatsen. Det senare kunde ske till exempel genom att ge arbetstagarna en roll i företagens ledning, via exempelvis en styrelseplats. Det skulle gagna alla.

Arvoisa puhemies,

Valtiovarainvaliokunta tuo mietinnössään esiin mielenterveyden ongelmat. Niillä on merkitystä julkisen talouden kannalta, koska mielenterveyden häiriöistä on tullut yleisin työkyvyttömyyseläkkeelle jäämisen syy. Vuonna 2018 julkistetun terveysraportin mukaan mielenterveysongelmien suorat ja epäsuorat kustannukset ovat Suomessa OECD-maiden korkeimpia, jopa 5,3 prosenttia BKT:stä, eli noin 11 miljardia euroa vuositasolla. Koska avuntarve on lisääntynyt entisestään koronaepidemian aikana, on ehdottoman välttämätöntä parantaa ennalta ehkäiseviä toimenpiteitä ja hoidon saatavuutta, kuten valtiovarainvaliokunta lausumassaan korostaa.

Ärade talman,

I regeringsprogrammet är målet att Finland ska vara klimatneutralt 2035. I budgetpropositionen 2021 reserveras omkring 2,1 miljarder euro för klimatåtgärderna, vilket är ungefär lika mycket som 2020 och cirka 534 miljoner euro mer än i ordinarie budgeten för 2019. Vi ska i synnerhet minska utsläppen från trafiken, vi ska förbättra kollektivtrafiken. Vi värnar om den biologiska mångfalden. Vi ökar användningen av förnybar energi och främjar cirkulär ekonomi.

Arvoisa puhemies,

Mietinnössään valtiovarainvaliokunta vaatii, että sukupuolivaikutusten arviointia tulisi parantaa ministeriöiden budjettiprosesseissa. Varsinkin työllisyyspolitiikkaa tulee arvioida sukupuolivaikutusten näkökulmasta. Tämä ei ole aivan yksinkertaista mutta sitäkin tärkeämpää. Tämä on mitä suurimmassa määrin kilpailukykykysymys. Jos me tietoisesti ylläpidämme epätasa-arvoa edistäviä rakenteita, emme pysty toimimaan tehokkaasti. Ja tuottavuus kärsii.

Elämme haastavia aikoja. Ja vaikka tiettyjä päätöksiä usein mielellään lykätään, rakenneuudistusten tekemättä jättämistä ei voi puolustella. Oppivelvollisuutta pidennetään ensi vuonna. Se on tärkeää. Mutta kaikki perustuu siihen, että työllisyysastetta saadaan nostettua, ja tältä osin on vielä paljon tehtävää.

Puhe eduskunnan keskustelussa pidennetystä oppivelvollisuudesta 8.12.2020

Arvoisa puhemies,

Me tiedämme muutaman asian. Me tiedämme, että työllisyysedellytykset ovat huomattavan paljon isommat niillä nuorilla, jotka ovat suorittaneet myös toisen asteen.

Me tiedämme, että emme halua kenenkään jäävän ainoastaan peruskoulun varaan.

Ja koska me tiedämme tämän, niin on vain luonnollista, että oppivelvollisuus ulotetaan koskemaan kaikkia täysikäisyyteen asti.

Tämä on silkkaa logiikkaa.

Mikään ei sano, että nykyinen raja olisi optimaalinen. Se on keinotekoinen, ihan kuten monet muutkin rajat.

Ei 16 vuotta ole sen parempi raja kuin 12, 10 tai 7.

18 sen sijaan on perusteltu. Se on täysi-ikäisyyden raja. Se on raja, joka mahdollistaa minimivaatimuksen täyttymisen, sen, mitä me haluamme meidän nuoriltamme.

Loogista on toki se, että tätä uudistusta vastustetaan opposition toimesta. Ihan kuten peruskoulua aikoinaan vastustettiin.

Kokoomus toteaa, että pitäisi tukea, ei pakottaa.

Pitäisi vain pyytää käymään koulua. Ei velvoittaa.

Tämä on erikoinen ajatus maassa, jossa oppivelvollisuus kuitenkin varsin pitkään on ollut käytössä. Pitää myös vaatia. Pitää myös velvoittaa.

Sekin on totta, että valtiontalous on nollasummapeliä. Satsaus yhteen paikkaan on pois jostain muualta.

Siksi huoli siitä, että tämä uudistus johtaisi leikkauksiin muualla koulutoimessa on perusteltu. On hyvä, että varmistetaan, että rahoitus riittää.

Ongelmat muualla eivät nimittäin poistu pelkästään sillä, että oppivelvollisuudesta säädetään. Meillä on vielä pula koulupsykologeista. Meillä on vielä pula opinto-ohjaajista. Ja vaikka koulunkäynnin horisontin siirtäminen 9. luokan päättymisestä pidemmälle 18 vuoden ikään itsessään saa aikaan positiivisen muutoksen, niin on selvää, että tämä uudistus ei tarkoita sitä, että muut ongelmat poistuisivat.

Och, ärade talman, i den här reformen är det viktigt att säkerställa att det stöd som behövs är tillgängligt för båda våra språkgrupper. Idag är det inte så.

Siksi on hyvä, että nyt tehdään panostuksia myös muualla järjestelmän sisällä.

Tämän uudistuksen kohdalla on kritisoitu rahan käyttöä.

Siksi on hyvä kerrata mihin rahaa käytetään. Ketkä tästä hyötyvät.

Kun oppimateriaaleista ja koulumatkoista tulee perheelle maksuttomia lapsiperheet voittavat. He saavat enemmän rahaa käyttöönsä. Heidän arkensa helpottuu.

Tätä ei voi suoraan verrata veronkevennykseen. Ja voi todeta, että kaikki rahanmeno lisää painetta veronkorotuksiin. Mutta jos pelkästään katsoo lapsiperheiden tilejä, niin he voittavat tässä. He saavat vastaavan hyödyn kuin veronkevennyksistä sillä erotuksella, että heidän lapsensa osaaminen kasvaa, Suomen kilpailukyky kasvaa, työllisyys paranee ja kestävyysvaje sen myötä supistuu.

Siitä on kysymys.

Arvoisa puhemies,

Opintopolku ulottuu myös toisen asteen jälkeiseen maailmaan.

Silloinkin on muistettava, että tarpeet ovat yksilölliset ja monipuolisuus hyvä asia.

Tänään vaadimme nuorilta jo nuoressa iässä pitkälle ulottuvia päätöksiä opintojensa suhteen. Jo lukion alussa pitää tietää mitä haluaa.

Painotamme ylioppilastodistusta ja otimme vuonna 2016 käyttöön ensikertalaiskiintiöt opiskelupaikkavalinnoissa. Tämä on vienyt ojasta allikkoon.

Koska nuoret tietävät, että ensikertalaisia suositaan he odottavat ja optimoivat. He eivät ota vastaan opiskelupaikkaa, mikäli eivät ole varmoja siitä, että se on lopullinen ja paras valinta. Ensikertalaisuuden etua ei haluta menettää.

Tämä johtaa siihen, että aloitus siirtyy. Ja siihen, että kerran väärin valinneen opiskelijan uranvaihto vaikeutuu. On vaikea nähdä, että tällä olisi positiivinen vaikutus.

Tällä hetkellä vaadimme lukiolaisilta opiskelu- ja urapolkuun vaikuttavia valintoja jo 15–16 vuoden iässä. Tätä putkiajattelua ei ole syytä ulottaa yliopistoon maailmassa, joka tarvitsee yhä monipuolisempia, mielikuvituksellisempia ja empaattisempia osaajia.

Meidän tulee siis nähdä joustavuus, ketteryys ja laaja-alaisuus kannatettavina ominaisuuksina sekä yksilötasolla että instituutioidemme tasolla. Asettamalla kaikki opiskelijat samalla viivalle ja tekemällä opiskelupaikan vaihdosta mahdollisimman helppoa, lyhennämme opiskeluaikoja, pidennämme työuria ja parannamme nuorten hyvinvointia.

Arvoisa puhemies,

Tämä oppivelvollisuuden pidentäminen on hyvä asia. Se on looginen uudistus. Se on aito rakenteellinen uudistus, jolla on pitkälle ulottuvat vaikutukset. Mutta uudistustarve ei, arvoisa puhemies, lopu tähän.

Förtroendet är det finländska samhället superkraft

När man tänker på olika länder kopplar man ofta dem samman med några ord, några idéer. En egenskap eller egenhet som man tycker beskriver landet bäst. Det kan vara en ledande tanke som hela folket känner som sin egen, eller kanske en yttre egenskap som man inte själv ser, men som omvärlden starkt förknippar med nationen. Det kan vara en negativ yttre fördom, men lika väl nånting positivt som förenar i situationer där andra saker eller faktorer kanske drar människor åt olika håll.

Vårt unga land bygger knappast på bara en tanke eller egenskap. Vi är ett heterogent samhälle och begreppet finländsk är inte nånting statiskt, utan det förändras liksom det alltid gjort. Men trots det tror jag att vi alla säkert känner igen oss i bilden av finländaren som kanske inte alltid visar det, men som när det verkligen behövs ändå ställer upp för andra. Som tycker att lagt kort ligger och att varje man eller kvinna står för sitt ord.

Förtroende är en egenskap som gör allt annat lättare. Det minskar på byråkrati, det minskar risker, det underlättar vardagen. Det ger säkerhet och förutsägbarhet. Förtroende är det finländska samhällets superkraft.

Under detta år har vi gått igenom mycket. Vi har alla varit tvungna att ställa om vår vardag och våra liv. För många har det varit en svår tid. För många också en tid av oro. Oro för de som står oss nära, oro för den egna hälsan, oro för vårt land. 

Men mittibland den oron så kan man också glädja sig över att mycket har gått bättre än vi kunnat vänta oss. Trots det stigande antalet smittade är vi ändå i internationell jämförelse en framgångssaga också när det gäller corona. Både när man mäter antalet smittade och hur väl vi lyckats ta hand om dem som smittats, men också med tanke på hur vår ekonomi klarat krisen.

Som det ser ut idag kommer den finländska ekonomin också att backa mindre än så gott som alla andra EU-länder.

Vad beror det här på?

Vi har inte tagit till mer omfattande restriktioner än de övriga länderna. Vi har inte bestraffat våra medborgare med böter ifall de inte följt rekommendationerna. Ja, vi har uttryckligen haft rekommendationer, inte bestämmelser i många fall.

Finland har hittills klarat sig bra uttryckligen för att vi känner ansvar för varandra. Vi litar på varandra, vilket gör allting lättare.

En lyckad coronabekämpning handlar i allra högsta grad om ett delat ansvar. Det, att jag förstår att det jag gör också inverkar på dig. Hur mycket förbud eller förmaningar vi än tar i bruk handlar det alltid ändå om det, att två människor träffas. Och att vi då känner ansvar för varandra. 

Det finländska samhällets superkraft, förtroendet, hjälper i såväl bra som dåliga tider. Under andra världskriget hjälpte det oss att komma över den tragedi vi genomlevt blott tjugo år tidigare. Under hela efterkrigstiden hjälpte det Finland att komma på fötter och skapa ekonomisk tillväxt. Under coronan har det hjälpt oss att skydda varandra och efter coronan kommer det att hjälpa oss att ta ny fart igen.

Självständighet, att man står själv, på sina egna fötter, är lättare när man får stöd av dem som står bredvid. Det gör vi finländare, också under självständighetsdagar utöver det vanliga. Det syns som ett leende, en nick. Som små eller stora dåd. 

Låt oss fira det finländska gemensamma ansvaret och förtroendet och hissa vår finländska flagga för en hundratredje gång. 

Jag önskar er alla en god och glad självständighetsdag.

(Publicerad i Kirkkonummen Sanomat 6.12.2020)

Glöm inte superkrafterna

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Inte ens när det gäller en järnvägsdepå i Esbo eller Kyrkslätt ska man skjuta i blindo

Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering.

När landskapsplanen behandlades smög sig en tågdepåmarkering på gränsen mellan Mankby och Bobäck in på kartan utan större diskussion. Men efter det har diskussionens vågor gått höga. Med goda skäl. Det är fråga om en stor anläggning som behövs, men vars inverkan på miljön och trafiken också är betydande.

Kyrkslätts kommuns ställning till tågdepån är den att markeringen inte kan accepteras. Jag ser på saken på samma sätt. Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering – men också med tanke på miljön och i synnerhet landskapet. Det är fråga om ett gammalt, öppet och dominerande kulturlandskap.

Kyrkslätts kommun har klart sagt att man inte vill ha en depå i kommunen. Det är också min position i frågan. Men man kan inte enbart gräva ner huvudet i sanden, utan det kan också vara bra att förbereda sig för den eventualiteten att vi står inför ett besvärligt val.

Därför lyfte jag i en intervju upp det att man borde undersöka den faktiska inverkan på trafiken som en placering i Getberg skulle ha. Det uttalandet tar Jens Berg fasta på i sin insändare (HBL 10.10).

Man har gjort två utredningar om depåerna. De kan i korthet sammanfattas så här: Mankby och Bobäck lämpar sig bättre med tanke på trafikens logistik, men leder till stora olägenheter för omgivningen. De lämpar sig också mycket dåligt för byggande, vilket lätt leder till kostnadsmässiga överraskningar i byggskedet. Inverkan på kulturlandskap och bosättning är stor.

Getberg lämpar sig bättre för byggande, och själva depån och dess verksamhet har relativt liten inverkan på omgivning och bosättning enligt utredningen. Placeringen är inte oproblematisk med tanke på de naturvärden som finns i området. Trafikeringen inverkar också på omgivningen. En depå i Getberg kräver ett tilläggsspår från Köklax till västra Kyrkslätt. Det ökar kostnaderna märkbart, helt som Berg skriver.

Det vi inte vet är hur de olika placeringarna skulle inverka på lokaltrafikutbudet på kort och lång sikt i Kyrkslätt. Det är den utredningen som jag efterlyste.

Man kan med fog tänka att en placering där Kyrkslätt ligger mellan Helsingfors och depån är mer fördelaktig än om vi ligger bortom ändpunkten. Samtidigt är det klart att trafiken från depån ut på banan till en del kommer att bestå av tomma tåg. Om depån är i Mankby går det tomma tåg till Köklax och Kyrkslätt. Om den är i Getberg går det tomma tåg till Kyrkslätt, antagligen Sjundeå och Köklax. I vilket förhållande vet vi inte.

Berg säger att en placering i Getberg skulle betyda dygnet runt transport av tåg mellan depån och Köklax. Det stämmer inte. Transport till och från depån kommer att ske på morgonen och på kvällen. Till Kyrkslätt, Sjundeå och Köklax, i alla händelser.

Vi Kyrkslättbor vet alltför väl vad en begränsad kapacitet på kustbanan betyder för tågtrafiken. Sjundeå-, Ingå- och Karisborna vet det också. I dag stannar bara ett fåtal Åbotåg i Kyrkslätt. Ett extra spår – vilket en placering i Getberg skulle leda till – skulle avhjälpa situationen. Och det är inte enbart ett servicespår, utan ett spår till bredvid de existerande. Ett spår som också ökar banans kapacitet och som kan användas för reguljär trafik.

Det här är alla faktorer som vi bör avväga.

Berg låter förstå att jag som Jorvasbo är ute i egen sak. Bobäck och Mankby är varken mina bakgårdar eller mina grannbyar. De negativa faktorer som Berg hänvisar till – de som skapas av ökad tågtrafik – skulle synas i såväl Jorvas, min by, som i Getberg. Det här handlar alltså inte om vad som på kort sikt gagnar min egen närmiljö.

Jag tänker på vad som kan gagna Kyrkslätt, på vad som kan vara till nytta för hela kommunen och dess utveckling. I dag vet jag inte det, och därför vill jag ha fakta så att jag – och vi alla – kan göra den analysen. På samma sätt vill jag att man utreder alternativa placeringar i Esbo. Det handlar inte om att ställa två delar av kommunen mot varandra. Jag ser det som min plikt som ansvarskännande politiker att diskutera just svåra frågor och att göra det med så mycket kunnande och fakta som möjligt.

 

Insändare i HBL 16.10.2020.