En avgiftsfri skola är en rikedom

En god vän till mig flyttade tillfälligt till USA för ett par år sedan och via henne har vi fått en viss insyn i ett annat skolsystem. Och för all del – också i ett annat sätt att engagera föräldrar i skollivet.
För visst är föräldrarna engagerade, det är ett måste. Varje förälder, eller snarare familj, har inbokade turer i skolan, en tid då man förväntas vara närvarande och hjälpa till med undervisningen. Det går väl ihop på något sätt eftersom den ena föräldern i regel är hemma på dagarna, helt enkelt för att vardagen skall gå ihop på något sätt.

Föräldramöten har man med jämna mellanrum och de behövs verkligen – för att samla in pengar. Man inleder med att fråga vem som donerar 50 000 dollar. En hand höjs till ljudliga applåder och så går man ner steg för steg till några hundra dollar. Då lyfts även de mest motsträviga händerna – bland dem min väns.

I många Hem och Skola-föreningar talar man om att sätta en guldkant på tillvaron. Att ge det där lilla extra som kan få vissa skol-dagar att bli speciella. Att möjliggöra någonting utöver det vanliga. Lyckligtvis behöver vi inte befatta oss med de helt grundläggande frågorna. Vi behöver inte fungera som assistenter, fixa skolböcker eller undervisningsmaterial och det är en viktig sak.

Det kan vara en svår balansgång ibland, vilket vissa av våra medlemsföreningar har märkt. Många föreningar har fått direkta förfrågningar om att bistå med sådant som helt klart inte hör Hem och Skola till. Vi skall inte köpa undervisningsmaterial eller stå för personalkostnader eller kostnader för grundläggande idrottsutrustning.

För att kartlägga hur omfattande problemet är gjorde vi en enkät bland er, våra medlemmar. Enligt den upplevde en fjärdedel av våra medlemsföreningar att trycket på Hem och Skola har ökat. Allt oftare blir vi ombedda att stå för sådana kostnader som skolväsendet borde stå för.

Grundskolan är en framgång på många sätt. Den har möjliggjort att varje finländskt barn har tillgång till en bra skola på jämlika grunder. Alla skall ha möjlighet till en likvärdig utbildning, oberoende av om det finns en aktiv Hem och Skola-förening eller inte. Därför är det enormt viktigt att vi hela tiden är medvetna om de små saker, förfrågningar eller önskningar som vi gärna skulle uppfylla men som samtidigt riskerar att nagga den jämlikheten i kanterna.

Varje barn har rätt till en avgiftsfri grundläggande utbildning. Det fastställde riksdagens biträdande justitieombudsman nyligen i tre avgöranden av klagomål som gällde avgiftsbelagd verksamhet i skolan. Budskapet är entydigt, alla elever har rätt att delta i undervisningen utan tilläggsavgifter. Extra avgifter som direkt eller indirekt läggs på föräldrarna kan bidra till en social orättvisa, vilket rimmar illa med den grundläggande undervisningens syfte.

Jag är också övertygad om att vi som föräldrar kan bidra med så mycket annat än att samla pengar till skolan eller klasskassan. Genom att lära känna varandra, genom att kommunicera sinsemellan och med skolan kan vi redan bidra med mycket gott. Om ni upplever att ni ställs inför situationer som ens lite påminner om dem jag beskrivit ovan hoppas jag att ni tar tag i saken och för en diskussion med skolan och skolväsendet i er egen kommun. En avgiftsfri, jämställd skola är en rikedom, och skall vara det för alla.

Muuttuva työelämä tarvitsee paikallisempaa sopimista

Suomen Yrittäjien vaikuttajafoorumin paneelissa paikallinen sopiminen nousi odotetusti puheenaiheeksi. Paikallisen sopimisen edistäminen on pitkään ollut erityisesti yrittäjäkentän fokuksessa. Ja hyvästä syystä: suomalaisen työelämän yhtenä kummajaisena on ollut se, että (yleissitovuuden seurauksena) järjestäytymättömissä yrityksissä paikallinen sopiminen on (ollut paikoin jopa) vaikeampaa kuin järjestäytyneissä. Olemme lainsäädännön keinoin rajoittaneet jouhevampaa sopimista osassa yrityksiä.

Työllisyyttä voi ja sitä myös tulee kohentaa monin eri tavoin. Pitkällä tähtäimellä koulutus on varmin keino rakentaa työllisyyttä ja yritysten kilpailukykyä. Palkkatuella voimme auttaa sellaisia henkilöitä takaisin työelämään, jotka sinne eivät muuten ehkä pääse. Sosiaaliturvaa ja työttömyysturvaa säätämällä puolestaan voimme vaikuttaa työnteon kannustimiin.

Mutta mikään näistä ei – mahdollisesti palkkatukea lukuun ottamatta – vaikuta yrittäjän kannustimiin kasvattaa toimintaansa tai palkata työvoimaa.

Vielä viisikymmentä vuotta sitten oli varsin normaalia, että nuori mies tai nainen marssi 18-vuotiaana tehtaan portista sisään olettaen, että hän työskentelee siellä eläkepäiviinsä asti. Monestakin syystä todellisuus on tänään erilainen.

Tänään useimmilla aloilla on itsestään selvää, että työpaikka vaihtuu useampaan otteeseen elämän aikana. On todennäköistä, että emme vaihda ainoastaan edes tehtäviä jonkun tietyn osaamisalueen sisällä, vaan saatamme joutua vaihtamaan jopa ammattia. Siinä tilanteessa on ensiarvoisen tärkeää, että koulutusmahdollisuuksia tarjotaan, ja että näiden vaihtojen, vääjäämättömien muutosten, saumakohtia hiotaan.

Kaikista työllistymiseen vaikuttavista tekijöistä yksi on ylitse muiden: yrittäjän kynnys palkata lisää ihmiskäsiä. Ja tässä kohden puhun yrittäjän kokemuksella. Paikallinen jousto poistaisi yrittäjän yhden suuren huolen. Se tarjoaisi yrittäjälle näkymän siihen, että hän ei jää perheineen pulaan, jos kaikki ei menekään aivan nappiin.

On siis korkea aika purkaa paikallisen sopimisen esteet. On myös aika rakentaa parempaa luottamusta työpaikoilla. Paikallisen sopimisen kiellon purkamisen vastapainoksi voisi esittää, että yritysten hallituksissa olisi läsnä myös työntekijäpuolen edustus tietystä yrityskokoluokasta ylöspäin.

 

Blogi Verkkouutisissa 11.2.2020. / Blogg i Verkkouutiset 11.2.2020.

Ryhmäpuheenvuoro valtiopäivien avauskeskustelussa 11.2.2020

Arvoisa puhemies,

Tämä hallitus on ollut vallassa kahdeksan kuukautta, ja monia asioita on pantu alulle. EU-puheenjohtajuus on siirretty Kroatialle menestyksekkään puheenjohtajakauden jälkeen. Suomi on taas maa, joka tuo asioita EU:n agendalle. Suomi ei äänestä tyhjää, vaan kertoo linjansa.

Suomi on taas EU:n ytimessä. Se on hyvä. Koska EU – nyt enemmän kuin koskaan – tarvitsee niitä, jotka puolustavat oikeusvaltioperiaatetta, demokratiaa ja ihmisoikeuksia, ja jotka haluavat kehittää EU:ta ja parantaa sen sisämarkkinoiden toimintaa.

Arvoisa puhemies,

Kilpailukyky on elintärkeää Suomen kaltaiselle pienelle maalle. Meidän on pyrittävä olemaan vähän nopeampia, ketterämpiä, avoimempia ja osaavampia kuin muut. Meidän tulee pystyä hyödyntämään voimavarojamme muita paremmin.

Kahdeksan kuukauden jälkeen voimme todeta, että hallitus on ryhtynyt moniin toimenpiteisiin, jotka ajan myötä vahvistavat Suomea.

Panostamme taas koulutukseen. Tämä koskee kaiken ikäisiä. Kaikilla on taas yhtäläiset oikeudet varhaiskasvatukseen. Tämä saattaa tuntua itsestäänselvyydeltä, mutta historia osoittaa, että se ei sitä ole.

Opettajat saavat lisäresursseja kaikilla koulutusasteilla, ja yliopistojen tulevaisuus näyttää taas hieman valoisammalta. Tulevaisuus muuttuu valoisammaksi, kun panostamme koulutukseen ja osaamiseen.

Uudellamaalla joka kolmas yritys kärsii työvoimapulasta ja Pohjanmaalla joka toinen. Emme voi enää ummistaa silmiämme tältä. RKP on jo pitkään puhunut siitä, että Suomen talous tarvitsee työperäistä maahanmuuttoa. Olemme tyytyväisiä siihen, että hallitus vahvistaa työperäistä maahanmuuttoa. Ulkomaalaisen työvoiman työlupamenettelyitä tarkistetaan. Työluvan saamisen ei tulisi kestää kuukautta kauempaa. Ja niiden nuorten, joita olemme onnistuneet tänne houkuttelemaan, tulee saada jäädä Suomen heidän suoritettuaan opintonsa. Tämä saattaa tuntua itsestäänselvyydeltä, mutta se ei sitä ole.

Arvoisa puhemies,

Mitä yhdenvertaisuus on, ja miksi se vahvistaa Suomen kilpailukykyä?

Emme ole kilpailukykyisiä, jos ylläpidämme sellaisia rakenteita, jotka estävät meitä suomalaisia löytämästä paikkaamme yhteiskunnassa, ja jos luomme sellaisia odotusarvoja, joiden takia emme hyödynnä voimavarojamme parhaalla mahdollisella tavalla. Tasa-arvossa on kyse kilpailukyvystä.

Perhevapaat uudistetaan. Uudistus on selvä parannus mittaustavasta riippumatta. Isien osuutta vapaista pidennetään, ja niistä tulee itse asiassa Pohjoismaiden pisimpiä. Valitettavasti suomalaiset isät käyttävät tätä mahdollisuutta huonosti. Pystymme parempaan!

Erilaiset perheet tulevat huomaamaan, että me yhteiskuntana huomioimme myös heidät. Että myös he ovat vanhempia, jotka otetaan huomioon ja joita kunnioitetaan.

Työllisyysasteen nostaminen on tärkein tehtävämme. Ja aivan kuten hallitusohjelmassa sanotaan: mitään keinoja ei suljeta tarkastelun ulkopuolelle. Ruotsalaiselle eduskuntaryhmälle on todella tärkeää, että hallitus pystyy päättämään keinoista 30 000 uuden työpaikan luomiseksi elokuun budjettiriihen yhteydessä.

RKP odottaa paljon työllisyyden parantamiseksi tehtäviltä kuntakokeiluilta. Alueilla, joilla työvoiman kysyntä on suurta, tulisi myös voida kokeilla työvoiman tarvehankinnasta luopumista.

Konservatiivinen oppositio tekee mielellään identiteettipolitikkaa. Me ja ne muut. Uhkakuvia, vääristelyä. Niin, valheita.

Ilmastopolitiikka ei ole uhka. Ilmastonmuutos on uhka, mutta sen vastainen toiminta on meidän kaikkien etu. Ja se on myös Suomen elinkeinoelämän etu. Oppositio saattaa epäillä tätä, mutta siinä tapauksessa se elää menneisyydessä.

Maamme elinkeinoelämä haluaa selkeän suunnitelman ja selvän vision. Sen luominen ja tarvittavista toimenpiteistä päättäminen on meidän vastuullamme. Sähköveron alentaminen EU:n minimitasolle on palvelus niin Suomen elinkeinoelämälle kuin ilmastollekin. Mikään aiempi hallitus ei ole koskaan tehnyt mitään vastaavaa.

Suomen vanhusten arvokas vanhuus on RKP:lle tärkeää. Siksi hallituksen päätös sitovasta hoitajamitoituksesta siten, että ympärivuorokautisessa hoivassa olevaa vanhusta kohden tarvitaan 0,7 hoitajaa, on täysin oikea. Tässä on kyse priorisoinneista, ja me priorisoimme vanhustenhuollon.

Konservatiivinen oppositio valittaa siitä, että suuri osa rahoista otetaan sosiaali- ja terveydenhuollosta. Oppositio valittaisi varmasti myös, jos ottaisimme ne teiden kunnossapidosta. Oppositio valittaisi, jos lainaisimme rahat.

Jos ette halua mitoitusta, tunnustakaa se. Mutta älkää kritisoiko vastuuntuntoista ratkaisua siitä, että se on vastuuntuntoinen.

Arvoisa puhemies,

Kahdeksassa kuukaudessa suuria asioita on pantu alulle. Meidän kaikkien vastuulla on hyvän hallitusohjelmamme toteuttaminen kaikilta osin. Arpa on heitetty!

Gott Nytt År!

Efter julpausen tar det nya året vid. Varje år känns det lika underligt att ta ett nytt år i munnen, varje år känns det lika ovant. Så även nu: 2020 – ett helt nytt år som åtminstone jag kommer att skriva fel flera gånger under de kommande veckorna. Ett år som någongång låg långt inte i framtiden men som nu är här. 

När jag som tonåring bläddrade igenom hyllan med serietidningar i Bruno Vinbergs butik i Jorvas fastnade ögonen ofta på en tidning som hette 1999. 52 sidor fulla med rymdäventyr och flygande apparater. 1999 – långt inne. framtiden. 

Och nu långt bak i det förgångna – idag, 2020. 

Många saker förändras långsammare än vi tänkt oss, medan många saker kan förändras till synes över en natt. År 2020 kör vi fortfarande omkring med rätt vanliga bilar i Kyrkslätt, och för bara några år sedan kunde man fortfarande åka tåg till Helsingfors med samma röd-gula tåg som man använde i min barndom. När vi flyttade till Kyrkslätt år 1972 visst mina föräldrar berätta för min storasyster att vi snart får en simhall. Den kom knappt 30 år senare. 

Idag år 2020 förändras Kyrkslätt plötsligt snabbare. Till en del av skäl som vi inte kan påverka. Vi har många nya skolprojekt på gång, nånting som både är en positiv och en negativ sak. Till en stor del beror det på de inomhusluftsproblem vi har tampats med. Samtidigt kommer de nya skolorna att göra oss mer konkurrenskraftiga. När man flyttar till Kyrkslätt i framtiden kan man vara säker på att barnen får gå i bra, moderna skolbyggnader. 

Efter många år av väntan i ett osäkert SOTE-landskap har arbetet med den nya välfärdscentralen också satt igång.  Hur det än går med social- och hälsovårdsreformen kommer vi att behöva service i Kyrkslätt. Och de nya faciliteterna garanterar att så kommer att ske. 

Kring kyrkan färdigställs det förnyade biblioteket som bäst. Samtidigt fortskrider arbetet med planeringen av centrum. När skolan i centrum flyttar bort öppnar det för nya möjligheter. Torget, kyrkan, bibliotek och i sinom tid ett nytt gymnasium skapar möjligheter för ett fint nytt centrum som har alla chanser att locka till sig nya kommuninvånare – både gamla och unga. 

I intensiv förnyelse gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad är förnuftiga åtgärder, vad inte? Det är också alltid en ekonomisk fråga. Är det här en satsning som betalar igen sig? I dagens värld handlar det också om hållbarhet i ett större perspektiv. 

Som kommun har vi förbundit oss till Hinku-projektet. Det ställer  krav på hur vi utvecklar vår kommun som helhet och kräver att vi bl.a. kraftigt skär ner på våra koldioxidutsläpp före år 2030. Det här är saker som vi måste ha i åtanke när vi utvecklar kommunen och vårt näringsliv. Kyrkslätt har nämligen  en hel del unika egenskaper. Vi ligger nära Helsingfors vilket gör oss till en attraktiv ort för företagare. Vi har också en stor jordbrukssektor som på många sätt sitter på nycklarna till ett hållbart samhälle. 

Jag hoppas att varje Kyrkslättbo detta år bekantar sig med de produkter och tjänster som tillverkas här, med de människor som arbetar med den mark vi står på och den skog vi kan vandra omkring i. Smaka på den mat som produceras bakom hörnet. Tryck ner fötterna i den stadiga jorden och ta avstamp in i det år som väntar på oss. 

Sist men inte minst: Jag har en dröm som jag delade med er alla redan för ett drygt år sedan. Jag skulle vilja se Kyrkslätt som den artigaste kommunen i hela Finland. Jag vill se oss alla hälsa på varandra då vi träffas på gångvägarna, på parkeringsplatsen eller vid fotbollsplanen. Att säga hej är ett billigt sätt att skapa gemenskapskänsla och bygga en gemensam framtid. 

Jag är enormt glad för att jag får leda arbetet i kommunfullmäktige. Jag är också tacksam för alla de kommentarer och tips jag fått under detta år. Låt oss hålla flaggan i topp också nästa år. Tillsammans bygger vi vår kommun. 

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä. 

Adlercreutz: Politiken måste kunna bättre än så.

Vi måste kunna fokusera på de frågor som har verklig relevans för Finland och finländarna, säger Anders Adlercreutz, svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Höstens politik har fokuserat på en jakt efter personliga misstag och feltramp. För tillfället görs politik av en fråga som primärt borde vara moralisk och juridisk – vill vi som bor i världens säkraste land, ett land där man litar på varandra och myndigheterna, vill vi hjälpa 30 finländska barn som är i stor nöd och hur sköter vi den frågan på ett praktisk plan?

– Samtidigt har det denna vecka fattats stora beslut på europeisk nivå, vi har en budget att diskutera, vi har sysselsättningsmål att förverkliga och ett EU-ordförandeskap att sköta. Dessa viktiga frågor faller helt i skymundan.

– Styrkan i vårt politiska system har alltid varit det, att vi kan samarbeta över partigränserna. Att vi kan bilda regeringar som går över mittlinjen, att vänster, center och högersidan kan arbeta tillsammans. En ökad polarisering i den politiska diskussionen är en allvarlig fara för en av våra största styrkor som nation.

I riksdagen godkänns nästa års budget inkommande vecka. På tisdagen diskuteras interpellationen som lämnats in av oppositionen.

– Jag hoppas på en nystart. Regeringen bör få arbetsro. Vårt politiska system måste kunna bättre än så, säger Adlercreutz.

al-Hol är inte en svår fråga om vi inte gör det till en sådan.

Vi bor i världens säkraste land. Vi känner globalt ansvar, och har förbundit oss till internationella avtal om mänskliga rättigheter. Vi har obefintlig korruption. Vi litar på varandra och myndigheterna. Vi har en stark demokrati, en rättsstat och starka demokratiska institutioner. 

Trots det verkar vi vara oförmögna att dels sakligt diskutera, dels fatta beslut om vad vi skall göra med 30 barn som hamnat i en livshotande, ohållbar situation och deras mödrar som agerat enormt oansvarigt och möjligtvis gjort sig skyldiga till brott. Jag tala om fallet al-Hol som dominerat alla nyheter den senaste veckan. 

Jag har tidigare valt att inte kommentera frågan eftersom den är mycket känslig. Men eftersom den tagits till ett politiskt slagträ har verkligheten fördunklats. Jag vill med denna text förklara hur jag ser på frågan, så heltäckande som möjligt. 

En fråga som primärt borde vara juridisk och moralisk och som för all del på ett praktisk plan är mycket komplicerad har gjorts till en politisk fråga. En fråga som man till och med försöker lösa med omröstningar på sociala medier. 

Så kan det inte vara. Vi måste kunna bättre än så. För beslutet i sig borde inte vara så svårt.

För barnens del är det på ett juridiskt plan inte en komplicerad fråga. Helt som justitiekansler Pöysti konstaterat är vi förpliktigade att värna om deras välbefinnande. Vi har egentligen inte några alternativ. Om finländska barn – i detta fall synnerligen små barn – är i fara är vi förpliktigade till att hjälpa dem. Vad deras föräldrar än har gjort, så är barnen oskyldiga till sin situation. 

För mödrarnas del är situationen juridiskt mer komplicerad. Och här träder förvisso politiken in. Ett barn har rätt till sina föräldrar. Och även om man i dessa fall med fog kan konstatera att föräldrarna har agerat på ett sätt som inte är i barnens intresse, som riskerat deras hälsa och välfärd, är mödrarna i detta fall fortfarande dessa barns föräldrar. Vi har processer, enligt vilka vi i extrema fall kan omhänderta barnen. Men också i sådana fall har föräldrarna rätt till att träffa sina barn. Också när det handlar om brottslingar, till och med mördare, ger vår lagstiftning bandet mellan barn och föräldrar stor prioritet.

Ytterligare: Om vi vill omhänderta barnen kan vi inte göra det utomlands. 

Det här leder till att vi inte kan ta hem barnen om föräldrarna inte vill det, och vi kan i praktiken antagligen inte heller låta bli att ta hem föräldrarna om vi vill rädda barnen.

Här är den stora svåra frågan i ekvationen. Är det rätt att rädda föräldrar som vi inte har någon orsak att känna sympatier för? Borde vi inte lämna människor som uppenbarligen valt att ställa sig på fel sida, som valt att liera sig med en av de värsta organisationer vi sett i modern tid- åt sitt eget öde?

Vi bor i en rättstat. Rättsstaten bygger på vissa grundmurade principer. De leder ibland till att vi måste fatta beslut som kan kännas jobbiga. För om vi inte skyddar rättsstaten också i jobbiga situationer eroderas den. Och det förlorar vi alla på. Mänskliga rättigheter gäller inte bara för dem vi gillar, utan också för dem vi ogillar. 

Därför har jag svårt att se någon annan lösning än den, att vi räddar barnen, och tar med de mödrar som vill komma med.

Men säkerheten då. Varför skulle vi med vett och vilja ta hit människorna med troliga jihadistsympatier?

Kurderna gjorde oss alla en stor tjänst när de starkt bidrog till att krossa ISIS. Nu belastas de ytterligare av al-Hol, ett fängelse för 70 000 personer. 

al-Hol kommer inte att finnas i evighet. Den situation vi har idag är inte statisk. al-Hol kunde ha upplösts när Turkiet attackerade, och någon dag kommer lägret att upplösas. Hur inverkar det på säkerheten? Vad betyder det, att människor som i det skedet antagligen radikaliserats ytterligare är på fri fot, fria att organisera sig och kanske planera attacker mot de länder som valde att inte hjälpa dem? Som terrorismforskaren Leena Malkki konstaterat: Att inte göra nånting medför också risker. 

Om vi tar hem 1-11 vuxna – och här är det skäl att komma ihåg att kurderna inte vill släppa iväg människor som de upplever att har begått brott – vet vi var vi har dem. Vi kan ställa dem till svars för sina dåd. Bevis kommer inte att var lätta att uppbringa, men i alla andra händelser är de antagligen omöjliga att vaska fram. 

Tanken om en internationell domstol för dessa människor är tyvärr inte realistisk. 

Vi har tidigare tagit emot människor som låtit sig rekryteras till ISIS och organisationer av samma kaliber. Vi har processer för att ta hand om dem. Vi är förberedda på det som krävs. Det finns processer för hur man tar hand om barnsoldater som radikaliserats och traumatiserats. Jag är övertygad om att vår polis och vårt rättsväsende, skyddspolien, den sociala sidan och våra barnskyddsexperter har resurser att ta hand om och övervaka upp till 11 vuxna och upp till 30 barn. 

I sista hand är det frågan om det här: Litar vi på vårt rättsväsende? Litar vi på polisen och våra myndigheter? Är rättsstaten nånting vi i alla situationer vill värna om? Jag hoppas vi kan göra det, och att vi kan fatta ett beslut som äntligen löser detta problem så att vi kan fokusera på Finlands riktiga utmaningar – ekonomin, sysselsättningen, undervisningen och klimatet. 

Tal på Självständighetsdagen

Jos Euroopan kaduilla sata vuotta sitten olisi tiedusteltu mitä ihmiset luulevat pienestä piskuisesta Maasta Euroopan pohjoisosassa nimeltään Suomi, niin aika moni olisi ajatellut että se on ohimenevä tapaus. Kuulostaa mielenkiintoiselta, mutta onpa se köyhä, ja tuleehan noita. 

Tulihan niitä, mutta Suomi pysyi. Tähän päivään mennessä 102 vuotta. Ja toisin kuin silloin näytti, niin olen vakuuttunut siitä, että olemme täällä, Suomi-nimisenä kansankuntana vielä 100 vuoden kuluttua. 

Sadan vuoden aikana on tapahtunut paljon. Euroopan köyhimmästö maasta olemme nousseet melkein jokaisella mittarilla maailman parhaiden joukkoon. 

Bästa vänner. Det var inte många som satsade en slant på Finland år 1917, år 1939, eller 1944. Men här är vi fortfarande, med 102 år på nacken. 

Under dessa år har mycket hänt. Vi är inte mera Europas kanske fattigaste, mest underutvecklade land, utan ett av världens mest framgångsrika. Världens lyckligaste land, världens stabilaste land, världens säkraste land, och fortfarande – mest olympiska medaljer i de olympiska sommarspelen räknat per capita. 

Det är ett land att vara stolt över. Idag på självständighetsdagen men också varje dag. 

Monella mittarilla pärjäämme hyvin. Mutta me tiedämme myös että se ei ole tullut ilmaiseksi. 

Jokin aika sitten tapasin rintamaveteraanin, joka kertoi, miten hän päätyi sotaan. Hän oli kaverinsa kansa pyöräillyt Helsingistä Kirkkonummen Meiko järvelle uimaan kesäkuussa 1941. Paluumatkalla toisen pojan pyörän rengas puhkesi, ja kun he paikkasivat sitä auringonpaisteessa, ohikulkija kertoi, että sota oli alkanut.. Pojat palasivat nopeasti kotiin Helsinkiin, ja muutaman päivän päästä tapaamani rintamaveteraani ilmoittautui vapaaehtoiseksi. 

Vieraillessani eräässä vanhainkodissa Kristiinankaupungissa sain kuulla toisen tarinan. Gunnar osallistui taisteluun Suomenlahdella. Kun venäläiset sotilaat ottivat saaren haltuunsa, hän yritti paeta uimalla läheiseen saareen. Hänet vangittiin, ja seuraavat vuodet kuluivat Siperiassa.

Kun hän vuosia myöhemmin palasi, hänen oma äitinsä ei enää häntä tunnistanut.

Sodan jälkeen nämä kaksi nuorta palasivat arkeen. Näiden kokemusten jälkeen heidän oli yritettävä sopeutua jälleen tavalliseen elämään. Me emme voi ymmärtää, minkälaista se oli.

Mutta olemme siitä äärettömän kiitollisia. 

Bästa vänner. 

Liksom Finland så har Kyrkslätt kommit en lång väg. 

Kyrkslätt av idag är en unik miljö. Vi har dels vår historia, en tradition och rötter som går inte bara till krigstiden utan mycket längre än så. Vi har landsbygd men också stad, jordbruk men också högteknologisk verksamhet. Nya bostadsområden men också en kyrka mitt i byn, en kyrka som påminner om det arv denna generation förvaltar. 

Som ordförande för kommunfullmäktige försöker jag förvalta detta materiella och andliga arv som skapats under flera generationer. Ett arv som har lett till att vi också idag är en attraktiv kommun som lockar människor till sig, en kommun i vilken både gammal och ung kan trivas, leva och utvecklas. 

Hyvät ystävät. 

Kunnanvaltuuston puheenjohtajana yritän itse vaalia sekä henkistä että materiaalista perintöä, jonka olemme yhdessä usean sukupolven kanssa luoneet. Tämä perintö on johtanut siihen, että Kirkkonummesta on kasvanut kunta, jossa asukkaat, niin nuoret kuin vanhat, viihtyvät. 

Hyvät ystävät, sotiemme veteraanit, hyvät naiset ja herrat. 

Bästa vänner. 

Kirkkonummen kunnan puolesta haluan toivottaa teille kaikille hyvää itenäisyyspäivää. 

Glad självständighetsdag. 

Etiopia – Nobelin siivittämänä kohti demokratiaa?

Julkaistu Demo Finlandin sivulla 13.11.2019. Demon kuukausittain vaihtuvassa kolumnivuorossa kirjoittavat Demon jäsenpuolueiden edustajat demokratia- ja kehitysaiheista. 

 

Pöydän ääressä istuu kolme nuorta naista, joista yksi on pukeutunut hijabiin. He ovat etiopialaisen Ethiopian Citizens for Social Justice Partyn (ECSJP) puoluejohtoa. ECSJP on yksi niistä lukuisista etiopialaisista puolueista, jotka ovat yhtäkkiä saaneet vapauden toimia ja osallistua vaaleihin. Yli viidenkymmenen muun puolueen johdon kanssa nämä kolme naista osallistuvat lokakuun 17. päivä eduskuntapuolueiden demokratiajärjestö Demon järjestämään tasa-arvoseminaariin Addis Abebassa.  

Huiviin pukeutunut nainen puhuu innostuneesti omista suunnitelmistaan ja tasa-arvotyöstä. Ennen kuin nainen nousee pöydästä tarttuakseen mikrofoniin, hän kertoo haluavansa Etiopian pääministeriksi. Tulevaisuudenuskosta ja päättäväisyydestä ei ole puutetta. 

Etiopiassa on tällä hetkellä paljon toivoa ja optimismia. Abiy Ahmed sai alkusyksystä Nobelin rauhanpalkinnon ja siitä ollaan ymmärrettävästi todella ylpeitä. Pieniä henkilökulttiin viittaavia merkkejä on ilmassa. Abiyin kuvia ei voi katukuvassa välttää näkemästä.  

Toisaalta kuka minä olen sanomaan, mikä on kulttia ja mikä ei? Ehkä tämä on paikallisessa mittakaavassa normaalia maan johtajan kunnioittamista. Poliittiset käytännöt ja kulttuurit eivät ole universaaleja.  

Maassa vallitsevan optimismin taustalla ovat viime vuosien aikana tehdyt reformit, jotka toivottavasti huipentuvat ensi toukokuussa järjestettäviin vaaleihin. Puolueita on huomattava määrä, lähemmäs sata kappaletta, ja oppositioon kuuluminen ei enää ole asia, jota tehdään vainon uhalla. 

Kaupungissa tapahtuu muutakin. Kiinalaiset projektit täyttävät Addis Abeban katukuvan ja yksi pääkaupungin kaduista on uudelleen nimetty Ethiopia China Friendship Avenueksi. Monet kadut ja tiet on rakennettu kiinalaisella rahalla. Kiina maksoi myös Afrikan unionin päämajan rakennuskompleksin rakentamisen ja on vuokrannut Etiopiasta isoja maa-alueita vuosikymmeniksi kiinalaisten ruokaturvan turvaamiseksi. Kolonialismista toipuvaa Afrikkaa kolonisoidaan uudelleen. Siihen verrattuna suomalainen kehitysyhteystyö on hyvin pienimuotoista, mutta myös kestävää, sekä eettisesti että sosiaalisesti.  

Demon työ on pieni osa tätä kokonaisuutta. Tuemme paikallisesti Etiopian naisverkostoa ja sen kautta demokraattista prosessia. Työ on pienimuotoista, ja vaikka Etiopiassa tällä hetkellä tapahtuu paljon, tämän työn hedelmiä on vaikea hetkessä nähdä. Se on myös kehitysyhteistyötä parhaimmillaan – maan omia rakenteita ja kompetensseja vahvistavaa työtä. 

Seminaarin aikana käy selväksi, että vaalien toteutuminen ensi keväänä vaatii todella paljon työtä. Sekä puolueiden että vaaleja suorittavan koneiston järjestäytyminen on vasta alkutekijöissään. Hiljattain hyväksytty vaalilaki ja siinä määritelty vaalitapa tulee todennäköisesti myös tarkoittamaan sitä, että naisten osuus paikallisessa eduskunnassa pienenee. Kiertäessäni seminaaripöytiä minulle jää kuitenkin hyvä mieli. Nuoret naiset ja vanhat miehet keskustelevat kiivaasti. Ainakin minulle välittyy tunne siitä, että dialogi on todellista ja aitoa.  

Kiinalaisten rakentamat tiet näkyvät heti. Ne ovat konkreettisia lisiä Addis Abebalaisten arkeen. Demo rakentaa hiljaa niitä rakenteita, jotka toivottavasti auttavat etiopialaisia rakentamaatulevaisuudessa näitä teitä yhä enenevässä määrin itse. 

 

Kolumnissa esitetyt mielipiteet ovat kirjoittajan omia, eivätkä välttämättä edusta Demon näkemyksiä.

Creative Education via Architecture – öppningstal

We never know what the future brings. Nor what skills we will need. We can only guess, we can only make more or less educated assumptions of what lies around the corner. 

Will the robots take over? Will AI make you and me superfluous? What should we people be good at in the future? 

Jack Ma, the founder of the Chinese internet giant Ali Baba, said some time ago, that we should teach our kids those things that differentiate us from the machines. We should be good at doing the things machines can’t do. 

As I interpret it: We don’t need to be supercomputers. But we need to understand the feelings, the sensations, the hopes and dreams of those that are around us. 

We don’t need to be supercomputers, but we need to be imaginative, creative, and able to think about new things and solution that don’t yet exist. 

And to be able to do that, we need to be able to see what is around us. To see each other, and the surroundings we live in.

Maire Gullichsen, the founder of Artek, was a legendary patron of the arts, and also a mentor of many artists. She had a big family and many of her children and grandchildren became artists. 

There is a story about a person asking Maire Gullichsen what she did to raise so creative offspring. How come her children and grandchildren are so creative, she must have provided for a very stimulative upbringing?

On the contrary, Maire Gullichsen said. I tried to make everything as dull and boring as possible. So that they would be forced to be creative, to come upp with something new and interesting. 

And that is what creativity is. The ability to see possibilities in the dull, in the boring. To see possibilities in places where the ordinary thought-process doesn’t see a way out. 

To not accept the status quo or the limitations of the ordinary solutions. 

These are things that can and should be taught and trained. 

Dear friends

I am a politician, and an architect. To many this might seem like a very strange combination. How cold you move from architecture to legislation? 

I don’t view these worlds as being so far apart. I think the creative process you learn as an architect can help you in many fields of life. 

Seeing the world as an architect forces you to look around yourself. To not only look at your surroundings, but to see them. 

And the creative process of an architect itself is an immensely useful tool for any profession. When you start designing a project you are faced with numerous often conflicting requirements. 

The work of an architect is to see the essential in those, to analyze the surroundings, and to make the best solution possible, with all that in mind. 

Writing legislation is pretty much the same thing. See alL requirements. Listen to all stakeholders. And find a solution. And then – have patience, set the goal to ten years from now, and work towards it. Just as an architect has to when embarking on a project. 

A creative education, a creative background, can help in all fields of work. 

THere is one area in which architects beat politicians hands down. 

WHen working as an architect, or in any profession, you often fall in love with your initial idea. Enamoured by it you proceed developing it. Until you realize that it is useless, crap, that you need to start over. 

You have to kill your darlings, over and over. Until you find the right solution. 

In politics we should do that, more often. Instead of clinging to the first idea we said out loud, we should ditch it when it is necessary, in order to find the right one. 

Dear friends. 

Every Friday there is a climate protest on the steps of our Parliament building. Climate change is the biggest challenge we face as a species. To fight that we need solutions, big and small. We need computers, we need their calculations, but most of all we need the creative minds of coming generations. 

We need a mindset that sees new solutions, that has the ability to kill its darlings and think anew. And for that, I am very happy that you are here today. 

Skattelättnaden för dividender från onoterade företag är befogad – men en helhetsreform behövs.

Företagsstöden var före valet en så gott som outsinlig källa till inbesparingar för de flesta partierna. Vid närmare granskning har det också för denna regering visat sig vara lättare sagt än gjort att skära ner på det man kallar företagsstöd. 

I många fall handlar det om relativa skattefördelar – A beskattas enligt x medan B beskattas enligt y, en lägre procentsats. Då kan man eliminera företagsstödet på två sätt – antingen genom att sänka x eller genom att höja y. Båda alternativen eliminerar företagsstödet, men effekten av dem båda kan ändå vara olika. 

En av de här relativa skattefördelarna gäller beskattningen av onoterade företag. Här kan man i och för sig också ifrågasätta hela påståendet om en annorlunda beskattning av dividendinkomsten från företag vars aktier är illikvida än för aktier som fritt kan köpas och säljas varje dag verkligen kan anses utgöra företagsstöd. Frågan har behandlats i både Helsingin Sanomat och HBL under de senaste veckorna.

Om man bara ser på skattesatsen på de dividender som lyfts kan fördelen kännas obefogad. Verkligheten är dock mer nyanserad, som alltid. 

Onoterade företag har svarat för så gott som all den tillväxt i arbetsplatser vi har sett de senaste åren. De här företagen drivs av verkliga människor – män, kvinnor och familjer. Människor som inte bara satsar sina egna tillgångar, utan i praktiken ofta också sin egen och sin familjs framtid. Det är mot den bakgrunden skattefördelen skall ses. 

Vad handlar det då om för fördel? 

När ett onoterat företag betalar ut dividend – ifall att företaget kan – handlar det om en vinst som redan beskattats en gång. Om dividenden är mindre än 150 000€ och understiger 8% av företagets nettoförmögenhet anses 25% vara beskattningsbar inkomst. 

Resultatet är, att dividender beroende på deras storlek beskattas enligt en procentsats som varierar mellan ca 26 och närmare 50 procent då man tar med samfundsskatten i ekvationen. Detta kan jämföras med på motsvarande sätt beräknad totalbeskattning av dividender från noterade bolag, som uppgår till ca 40-43 procent. 

26 procent är en låg procentsats, närmare 50 procent igen en rätt hög beskattning. Samtidigt beskattas passiv egendom – fastigheter, depositioner, obligationer – enligt skalan 30-34%. 

Är det här då rättvist? 

SFP:s utgångspunkt i regeringsförhandligarna var den, att beskattningen av företagande måste vara skälig. Vi ville inte ha en åtstramning av företagsbeskattningen. Det här handlar inte om att gynna de välbemedlade, utan om att skapa incitament för företagande. Samtidigt är det viktigt att det kapital som finns inte i oskäligt hög grad placeras i t.ex. fastigheter, utan också i växande företag. Genom att lindra beskattningen av en del av de dividender som betalas ut ur onoterade företag uppnår vi båda dessa mål. 

Men det är också klart att den modell vi har idag inte är optimal. Modellen i sig är komplicerad och det, att kalkylen baserar sig på företagens nettoförmögenhet gynnar traditionell industri på bekostnad av servicebranschen eller t.ex. företag inom IT-sektorn. Det här är inte ändamålsenligt med tanke på var vår förväntade tillväxt finns. Samtidigt kan man med fog säga att den nuvarande modellen kan var en orsak till att introduktioner på börsen i dagens Finland inte är speciellt vanliga. 

Att rakt av jämföra beskattningen av löneinkomster, dividender från listade företag och dividender från egen företagsverksamhet är inte ändamålsenligt om vi vill uppnå våra sysselsättningsmål. Vi kan och skall se över våra företagsstöd. Men när vi ser över hur företag beskattas är det inte i någons intresse att skapa en kultur där verksamhetsmiljön förändras från budget till budget eller att kapital hellre placeras i passiva tillgångar än i växande företag som skapar sysselsättning och tillväxt. En samhällsdiskussion och beskattning som gynnar företagsamhet är i allas intresse. 

Insändare HBL 26.10.2019