Nu kläcker vi framtidens idéer

Föreningsliv och körsång är nyckeln till ett långt och lyckligt liv, heter det ju. Alla föreningar har sin början, och somliga föreningar har även ett slut. Hem och Skola har dock inte ett slut, men nog en aktningsvärd ålder.

I dag är Hem och Skola ett enormt starkt varumärke, för att ta till marknadsföringsjargong. Hem och Skola är ett förbund som har berört flera generationer av barn och som känns igen av så gott som alla finlandssvenskar, och jag tror att det är ett positivt igenkännande. Det är inte en dålig prestation, och det är ett resultat av det arbete som tiotusentals finländare har gjort för sina barn, sina föräldrar och sina skolor. Nästa år fyller vi 50 år, och det skall firas.

Hem och Skola är en förening som per definition ständigt förnyar sig – varje år kommer det nya förstaklassare och daghemsfamiljer in i rullorna. Men vi har också förnyat oss på många andra sätt under årens lopp. Alla de föräldrar och barn som har deltagit har tillfört mycket till vår organisation. De, ni, har tillfört mycket till hela Svenskfinland. I alla de hundratals lokalföreningar vi har sitter man dessa dagar och planerar årets verksamhet. Idéer kläcks och nya initiativ tas. I takt med att världen och arbetslivet förändras ändras också behovet av samverkan och interaktion med skolan. Det handlar inte mera om att bara koordinera bakturer för mockarutor. Det kan också vara fråga om att till exempel möjliggöra en tätare kontakt mellan hem och skola och ta hänsyn till att föräldramöten klockan 18.30 kanske inte passar alla.

I Lyceiparkens skola i Borgå har man hörsammat det här och ska nu införa distansarbetsmöjligheter för föräldrar i matsalen. Men det finns också sådana föreningar som tycker att man kanske har fallit in i gamla gängor och inte hittar den där nya roliga grejen som skulle sätta sprutt på elever, föräldrar och lärare.

De föreningarna kanske inte nås av de goda idéerna, och upplever att deras eget förråd av idéer har sinat. Vi vill nu hjälpa till att sprida de goda idéer som ni har, fantastiska idéer skall man dela med sig av. Det ska inte gå för dem som det har gått för vårt lands mest stolta innovation, torkskåpet, som än i dag bara är få kök förunnat. Om crowdsourcing fungerar ute i startup-världen fungerar den säkert också inom Hem och Skola.

I det här numret ber vi er därför dela med er av era bästa föreningsidéer så att alla barn, föräldrar och lärare ska kunna ta del av dem. Vi vill skapa en idébank som tar Hem och Skola 50 år framåt i tiden. Vi kommer under nästa år att varje vecka publicera en av dessa idéer, och hoppas på att de faller i god och fruktbar jord hos våra medlemsföreningar. Nästa år vid den här tiden är det kanske inte bara Lyceiparkens matsal som har distansarbetande föräldragäster, utan även många andra runt omkring i Svenskfinland. Med nya idéer kommer gladare barn, ivriga föräldrar och inspirerade lärare – låter som en win-win-situation!

 

Ledare i tidningen Hem och skola 4/2018.

Nu är det bråttom

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland. Inte heller denna höst. Regeringens försök att underlätta uppsägningar i företag med färre än tio anställda stötte på massivt motstånd, trots att de faktiska förändringarna var små.

I sig var det absolut rätt målgrupp regeringen hade för sin proposition. 265 000 företag har tio eller färre anställda. Om man kan få en femtedel av dem att ta steget ut och anställa en person – det kan vara fråga om den första utomstående person ett litet företag som ett par driver – skulle det ha stora följder för sysselsättningen.

Att översätta detta i lagform visade sig sedan vara svårt, och det är förstås redan på en principiell nivå problematiskt att sätta företag i olika situation på basen av deras storlek. Men problemet är faktiskt och reellt. Små företag som inte har de resurser stora företag har ser alltför ofta en anställning primärt som en risk. Om metoden som föreslogs sedan är den riktiga kan man diskutera.

Samtidigt har vi en enormt stor arbetslöshet fast vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Enligt Finlands näringsliv EK:s enkät upplever ungefär en tredjedel av alla företag i Nyland att bristen på lämplig arbetskraft hämmar deras tillväxt. I Österbotten säger hälften av företagen samma sak.

Och ändå ligger arbetslösheten på en hög nivå. Den strukturella arbetslösheten är bland de högsta i Europa. Utbud och efterfrågan talar inte samma språk. En stor del av befolkningen verkar inte hitta sin plats i den ekonomi vi lever i.

För att lösa detta problem krävs det förstås ett helt batteri av åtgärder. Det handlar om utbildning, möjligheter till omskolning, att inte uppehålla mekanismer som hindrar att man flyttar efter arbetstillfällen och så vidare. Men det handlar också om att skapa en flexiblare miljö för företagen att verka.

Här – vad flexibiliteten beträffar –  skiljer sig Finland markant från Sverige. Vi har en rätt lätt arbetslagstiftning, men mycket detaljerade branschspecifika allmänbildande avtal. Avtal som inte bara binder de fackanslutna företagen utan också – och i själva verket i högre grad – dem som inte tillhör facket. Man kan fråga sig vem detta gynnar.

Men flexibilitet måste också betyda delaktighet och medbestämmanderätt. Analogt med den modell man har i Sverige borde anställda i större företag få plats i företagens styrelser. Det här var kontroversiellt då det infördes i Sverige – men erfarenheterna har primärt varit goda. Insyn skulle ge förtroende.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet inom alla företag, vare sig de är fackanslutna eller inte. Man måste lokalt i högre grad än nu kunna bestämma om löner, arbetstider och andra frågor på ett sätt som gynnar företagen som helhet – både de som anställer och de som är anställda. Arbetslivet idag ser annorlunda ut än det gjorde för 30 år sedan. Tanken att samma modell passar alla – liksom den att arbetsplatsen är ett slagfält på vilket bara den ena kan vinna – är inte den verklighet vi lever i.

 

Insändare i HBL 19.11.2018.

Den som får påverka bär ansvar

När jag var i mina sena tonår åkte mina föräldrar iväg på en resa för några dagar. Av någon anledning beslöt min flickvän och jag oss för att vi under tiden kunde passa på att piffa upp husets nedre toalett. Det här var sent åttiotal och vi bodde i ett gammalt trähus, det fanns inte några kakel utan skivor på väggarna. Vi tyckte att vi kunde åstadkomma en hel del med lite målfärg. I skjulet hittade vi dessutom några påbörjade målburkar – gult och grönt.

Sagt och gjort. Väggarna blev gröna och de synliga vatten- och avloppsrören målade vi gula. Ganska snyggt och till och med lite häftigt, på ett industriellt vis, tyckte vi. Lite loft-känsla i ett gammalt trähus i Jorvas är ju aldrig fel, eller vad! Nåväl, mina föräldrar kom hem och blev lite förvånade över förändringen, men lät på intet sätt förstå att det var någonting negativt, vilket jag senare har förundrat mig över. För det var verkligen inte snyggt. Intressant – men inte snyggt. Jag har i efterskott tänkt att de, resultatet till trots, uppskattade initiativet och såg att det kom ur en uppriktig vilja att göra nånting bra, att förbättra toaletten. Senare, när vi som trettioåringar köpte huset av mina föräldrar och flyttade in var toaletten det första utrymmet vi åtgärdade.

Att kunna påverka sin miljö, att få lämna sitt spår i sin omgivning är viktigt. Det här är en vedertagen princip när vi planerar nya områden. Invånarna skall bli delaktiga och höras. Om man får säga sin åsikt och blir hörd känner man att det här är något eget, någonting som också görs för mig. Det har sedan följder, inte bara för hur planeringsprocessen går vidare, utan också för hur området uppskattas, respekteras och sköts om när det väl har blivit färdigt.

Skolan skiljer sig inte i detta hänseende från samhället i övrigt. Skolan är inte ett rum enbart för lärare utan också för resten av personalen, eleverna och deras föräldrar. Det är viktigt att alla upplever att de är delaktiga i miljön och hur den utformas.

Vanliga arbetsdagar sitter jag i riksdagen och har där ofta glädjen att ta emot elevgrupper. För några månader sedan fick jag besök av en grupp elever från min hemkommun. I slutet av besöket kom en elev upp till mig och berättade om ett initiativ som de har gjort – de upplevde att avfall inte sorterades ändamålsenligt i deras skola. Eller rättare sagt – det sorterades rätt, men sopföretaget som samlade upp avfallet slängde allt i ett och samma kärl. Det här ville Tessa, Veronica och Ira råda bot på. För att övertyga beslutsfattarna hade de samlat in namnunderskrifter av hundratals elever i skolan.

Eleverna uppskattade sin skola, men tyckte att skolan kunde vara en bättre aktör i samhället. Elevernas initiativ behandlas som bäst i kommunen och kommer rimligtvis att leda till att saken korrigeras. I det skedet har eleverna konkret fått ett bevis på att det lönar sig att bära ansvar, och att några få individer kan åstadkomma förändring.

Det är viktigt att bli hörd och få upplevelser av att man kan påverka. Den upplevelsen leder till att man vill bära ansvar. Fast det ibland kan gå lite fel – som det trots allt kanske gick med min barndoms gulmålade avloppsrör.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2018)

 

Päätä pensaaseen piilottamalla ei kestävyysvajetta korjata

Meillä on kestävyysvaje ja ikääntyvä väestö. Syntyvyytemme on matala ja työssäkäyvien osuus pienenemään päin. Tähän haasteeseen voi suhtautua kahdella tavalla. Joko hyväksymme tilanteen muuttumattomana tosiasiana, ja sopeudumme siihen. Tai sitten yritämme tehdä asialle jotain.

Perussuomalaiset ovat valinneet ensimmäisen vaihtoehdon. Jussi Halla-ahon johdolla he ehdottavat, että rajat suljetaan ja että taloutemme sopeutetaan rajojen takana alati kurjistuvaan tilanteeseen. Perussuomalaisten näkemys on, että väestömme homogeenisuus on niin arvokas asia, että maamme hyvinvointi kannattaa sen turvaamiseksi riskeerata.

Toinen vaihtoehto on, että hyväksymme haasteen ja yritämme tehdä asialle jotain.

Viennistä elävä Suomi ei pärjää suljettujen rajojen maailmassa. Siksi tarvitsemme niitä, jotka tekevät töitä viennin eteen. Usein he ovat syntyneet Suomessa. Mutta joskus ulkomailla.

Viennin ja ulkomaalaisperäisten työvoiman korrelaatio on tutkitusti totta: Örebron yliopistossa tehty tutkimus vuodelta 2013 todistaa selkeästi yhteyden ulkomaalaistaustaisten palkkaamisen ja viennin kasvun välillä.

Tämä ei luonnollisestikaan tarkoita sitä, etteikö tähänkin vaihtoehtoon sisältyisi haasteita. Yritysten palkkauspäätöksiä ja kansainvälistymispyrkimyksiä helpottaisi EU:n ja ETA:n ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinnan poisto. Jokaiselle suomalaisesta oppilaitoksesta valmistuneelle ulkomaalaiselle tulisi myöntää automaattinen kaksivuotinen oleskelu- ja työlupa.

Muita polkuja pitkin Suomeen tulleet tarvitsevat lainsäädännöllisiä toimia työllistymisen helpottamiseksi.

Suomen etu on kiistatta se, että tänne tulevat työllistyisivät mahdollisimman vaivattomasti ja nopeasti. Silloin ei ole perusteltua, ettemme anna kaikille edes mahdollisuutta hakea töitä. Kaikilla pitää olla mahdollisuus muukalaispassiin, jotta työskentely olisi mahdollista.

Siitä huolimatta on selvää, että vasta maahan tullut kilpailee eri pohjalta työmarkkinoilla. RKP on esittänyt nuorten työllistämisen helpottamiseksi nuorten minijob-mallia. Vastaavasti maahanmuuttajiin voisi soveltaa määräaikaista kotouttamis-TES:iä, jossa olisi työllistämiseen kannustavat ehdot.

 

(Blogg i Verkkouutiset 22.5.2018)

Vård- och landskapsreformen borde oroa varje österbottning  

Gustav Skuthäll kallar min insändare i Vasabladet 5.5 för partipolitisk propaganda. Och tar samtidigt till – partipolitisk propaganda.

De brister och problem jag påtalar har inte hittats på på SFP:s partikansli, utan de har framkommit i de otaliga diskussioner jag haft med olika sakkunniga. För dem som för tillfället i social- och hälsovårdsutskottet behandlar reformen i forcerad takt är de alltför bekanta. Det är fråga om verkliga problem som bidrar till det, att reformens ursprungliga mål inte kommer att nås.

Landskaps- och vårdreformen hör ihop, skriver Skuthäll. Däri ligger det stora problemet. Genom att koppla ihop två saker som inte har med varandra att göra har regeringen dels svikit reformens målsättningar, dels avvikit från sitt eget regeringsprogram. Man har själv, med hjälp av sina egna linjedragningar – eller kohandel för att tala klarspråk – försvårat reformen enormt. Om reformen faller, så beror det uttryckligen på detta. På regeringens egna beslut. Genom att av politiska skäl koppla ihop valfrihet och landskapsreform har man skapat ett lagstiftningsmässigt monster.

Den struktur man valt leder till att vårdkedjan splittras, att en integration mellan socialvården, bashälsovården och specialsjukvården försvåras. Det kommer inte ens att vara möjligt att införa ett enhetligt patientdatasystem i de flesta landskapen.

Hur ser då landskapens framtid ut? De kommer antagligen att få beskattningsrätt. Det är den enda vettiga lösningen – den modell som nu föreslås innehåller så grava problem att den inte kan hålla i längden. Men den som tror att landskapen i längden kommer att vara 18 stycken kommer att bli besviken. Inom några år kommer de minsta landskapen att försvinna. Efter 18 kommer 12, och sedan kanske 5. Det borde oroa varenda österbottning, vare sig man är centerpartist eller SFP:are.

 

Adlercreutz: Regeringens legitimitet vacklar – landskapsvalet måste flyttas

Det står klart att social- och hälsovårdsreformens tidtabell inte håller. Social- och hälsovårdsutskottet kommer inte att hinna behandla lagförslaget före midsommaren. Det betyder att omröstningen kan ske tidigast i början av juli. Trots det står regeringen fast vid att valet skall hållas i oktober 2018.

– Regeringens sköra legitimitet tål inte mera det cyniska maktspel som regeringen bedriver. Man kan inte i oändlighet tumma på centrala principer i behandlingen av det självständiga Finlands största reform någonsin. Här går gränsen. SOTE-reformen förtjänar och behöver en ordentlig behandling – och valet en tidtabell som respekterar de grundläggande demokratiska principerna, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

Stödet för social- och hälsovårdsreformen är ytterst svagt i riksdagen. Det är en av orsakerna till att speciellt statsministerpartiet Centern hårdnackat har hållit fast vid den orealistiska valtidtabellen.

– Venedig-kommissionen och OSSE har klart stipulerat att centrala vallagar inte skall ändras mindre än ett år före ett val. Trots det har regeringen tills nu hållit fast vid en tidtabell som klart strider mot de rekommendationer vi själva krävs att andra länder skall följa. Nu får det vara nog. Landskapsvalet måste flyttas framåt.

Hobbykortet gav lättare vardagspussel

Nimenhuuto, Jalkkis, Wilma och Helmi. Whatsappgrupper och Facebookväggar. Det finns en uppsjö av appar och nätsidor som försöker hålla reda på vardagen, hemmet och skolan – för oss föräldrar. Och vi behöver all hjälp vi kan få, åtminstone behöver jag det.

Alltid hinner man ändå inte med. Vi har fem barn, så de äldsta har redan fått lära sig att hantera sin vardag själva. Vi klarar av att koncentrera oss på och koordinera ett eller två barns hobbyer, och så hoppas vi att det tredje har så pass mycket koll på kalendern att vi kan alarmeras om hjälp behövs. Det att våra två äldsta har körkort gör vardagen lättare. Men ändå trillar något igenom emellanåt.

Vi försökte i tiderna vara proaktiva och bygga upp en hanterbar hobbystruktur. En idrott och ett instrument per barn, inte mera. Och absolut inte ishockey. Livskvalitet är i vår familj är att man kan dricka många koppar kaffe på morgnarna – i sitt eget kök, inte i ishallen.

Det har fungerat ganska bra, men ändå känns det som om det är alltför glest mellan de vardagskvällar då alla sitter tillsammans runt matbordet. Det här är vi inte ensamma om.

Jag besökte Island i mitten av mars. På Island vaknade man för tjugo år sedan till insikt om att ungdomarna inte har det så bra som man önskade. I undersökningar kom det fram att över 40 procent av 15-åringarna under den senaste månaden varit kraftigt berusade. Andelen som använt droger var hög även den, över 20 procent. På kvällarna kryllade det av ungdomar med ölflaskor i handen på Reykjaviks gator. Någonting måste göras.

Alla skall ha en hobby, var receptet, och det skall vara lätt för familjerna. Bakom tanken låg seriös forskning. Om man inte får annan stimulans, någonting annat att fokusera på tar man till alkohol och droger.

Man gick in för att utveckla eftermiddagsklubbarna. Man samarbetade med idrottsföreningarna och kopplade samman träningsverksamheten med skolornas eftermiddagsprogram. Man anställde professionella tränare och införde ett hobbykort som i praktiken fungerade som en subvention för hobbyavgifterna.

I dag använder över 80 procent av barnen i den yngre tonåren hobbykortet. Andelen 15- till 16- åringar som har varit berusade under den senaste månaden har sjunkit från över 40 procent till 5. Andelen ungdomar som röker eller använder hasch har sjunkit från ca 20 procent till 2.

Det här är otroligt stora förändringar.

Samtidigt har man fredat kvällarna för familjegemenskapen. De flesta hobbyer tar slut före klockan 19. Barnen har mera tid hemma med sina föräldrar – familjerna har mera tid tillsammans.

Hem och skola på Island har också dragit sitt strå till stacken. Via ett famljekontrakt har man kommit överens om de gemensamma spelreglerna. Barnen kan inte längre skylla på att ”Pelle nog får”, för Pelle får inte heller.

Den isländska modellen visar att man kan uppnå mycket med små medel. Kopplingen mellan förnuftig sysselsättning, en strukturerad vardag och ett allmänt välbefinnande är trots allt inte oväntad. Ändå behövdes det ett isländskt experiment för att vi alla skall kunna se det.

Om man samtidigt gör vardagspusslet lite lättare för oss föräldrar låter det som en win-win, eller vad tycker ni?

 

(Ledare i tidningen Hem och skola 2/2018)

En cirkelsåg som inte borde startas

Social- och hälsovårdsreformen har diskuterats aktivt på HBL:s sidor de senaste veckorna. Det är bra. Det handlar om det självständiga Finlands största reform och den förtjänar en ordentlig debatt.

Det börjar dock bli bråttom med att sätta fakta på bordet. Regeringen vill att paketet ska vara godkänt i början av juni så att vi kan ha landskapsval i oktober. Det är bråttom, eftersom Centern inser att stödet för i synnerhet landskapsreformen är obefintligt. I den ekvationen verkar det att vi i så fall går emot bl.a. OSSE:s valtidtabellsrekommendationer inte ha någon betydelse.

Det svaga stödet är inte förvånande. Trots att reformens slutresultat till en del hänger på hur den förverkligas finns det mycket vi redan nu kan förutspå.

Idag har vi ett system som sporrar till god vård i alla skeden. Det är kommunerna som har hand om den förebyggande vården, bashälsovården och kostnaderna för specialsjukvården. I alla steg svarar kommunerna för följderna och kostnaderna av sitt arbete.

Problemet med det vi har idag är att många kommuner är för små för att de skall kunna sköta bashälsovården på ett effektivt sätt. Men incitamenten är det inget fel på, för ansvar och pengar går hand i hand. Det finns helt enkelt incitament att sköta saker väl.

I det som nu föreslås är det tvärtom.

Om reformen godkänns som sådan kommer kommunerna fortsättningsvis att sköta den förebyggande vården, men de svarar inte för följderna då social- och hälsovårdscentralerna sköter bashälsovården.

Social- och hälsovårdscentralerna igen behöver inte bekymra sig för följderna av sitt arbete, eftersom landskapets affärsverk tar hand om specialsjukvården. Tvärtom, de har ett direkt incitament att flytta jobbiga patienter över till landskapets affärsverk.

Man kan införa kontrollinstrument och sanktioner för att styra vården. Men om de grundläggande incitamenten inte fungerar är det inte troligt att det hjälper. Det är mycket osannolikt att regeringens inbesparings- och vårdmålsättningar uppnås. Tvärtom – kostnaderna torde stiga.

Efter reformen ska social- och hälsovårdscentralerna tävla mot varandra på marknaden. Enligt den så kallade kapitationsprincipen betalar landskapen en ersättning åt sote-centralerna för varje patient. Två tredjedelar av ersättningens storlek är fast, oberoende av den vård som patienten behöver. Det leder till ett enormt sårbart system där allt hänger på hur exakt man räknar ut kostnaderna för en viss patientprofil. Om kalkylen är för hög skenar kostnaderna iväg. Om den är för låg finns den en risk för undervård och det, att inga privata social- och hälsovårdscentraler dyker upp på marknaden.

Ministeriet säger att man kan justera ersättningssumman med täta mellanrum. Men vilket privat företag vill göra en stor investering i en sote-centralsverksamhet om ersättningen inte är förutsägbar?

Tanken bakom hela reformen är att undvika ökande kostnader i specialsjukvården genom att man satsar mer på bashälsovården. Men då incitamenten för oss i fel riktning och den ekonomiska modellen är sårbar finns det skäl att vara orolig.

Professor Kekomäki jämförde sote-modellen med en cirkelsåg vars sågblad snurrar åt fel håll. Den ordbilden är bara delvis korrekt. I det som nu föreslås snurrar inte bara bladet åt fel håll utan hela maskinen är felaktigt monterad. Att starta den i brådskande ordning är oansvarigt inte bara med tanke på snickarens händer, utan med tanke på hela verkstaden.

Det system vi har idag har många problem, men samtidigt är det konkurrenskraftigt i internationell jämförelse. Att införa ett enhetligt patientdatasystem skulle redan förbättra mycket, men enligt HUS kommer social- och hälsovårdsreformen att göra det omöjligt. De små kommunernas bekymmer kunde rättas till genom att överföra bashälsovården på sjukvårdsdistrikten. Vi har fungerande modeller på flera håll i landet som kunde införas på nationell nivå. Det finns många alternativ till det vi nu håller på att göra. Många alternativ som är klart bättre än detta.

 

 

(Insändare i HBL 26.4.2018)

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.