Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)

Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Det finns inga genvägar 

Kyrkslätts kommun står inför stora ekonomiska utmaningar. Förra året var på många sätt det ekonomiskt svagaste året i kommunekonomins närhistoria. Förändringarna i skatteredovisningen  slog hårt mot Kyrkslätts kommun. De stigande kostnaderna för specialsjukvården, det vill säga HUS (Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt), slog även de kraftigt och plötsligt mot vår kommunekonomi.

Coronakrisen har ytterligare försvårat vår ekonomiska situation. Det är klart att vi kommunbeslutsfattare nu är tvungna att ta till synnerligen kraftiga åtgärder för att rätta till kommunens ekonomi. Detta är inte, och får inte vara, en analys som baserar sig på politisk bedömning. Detta är ett odiskutabelt faktum som alla politiska grupper och kommuninvånare borde förbinda sig till.

Kommunstyrelsen fattade beslut om att inte ta till permitteringar på grund av coronakrisen. Behovet att rätta till kommunekonomin för detta år har emellertid inte försvunnit någonstans. Vi kommer förmodligen att vara tvungna att återkomma till denna fråga inom den närmaste framtiden. Detta är mycket beklagligt, men nödvändigt, så att förutsättningarna för vår kommun att fungera som både arbetsgivare och serviceproducent bevaras. Det finns också skäl att betrakta den stora helheten och fundera på Kyrkslätts helhetssituation ur ett längre tidsperspektiv.

Vi måste nu speciellt noggrant analysera kommunens servicestruktur och fundera på vad allt vi kunde göra annorlunda. Vi måste verkligen vända på varje sten. Jag vet redan nu att slutsatserna och de påföljande åtgärderna inte kommer att vara trevliga. Men de är desto nödvändigare.

Då vi analyserar kommunekonomins flöden är vi effektiva på många mätare. Vår serviceproduktion är förmånlig. Vår skattebas är god. Tyvärr flyttas en stor del av våra skattemedel via statsandelarnas utjämningssystem vidare annanstans. Detta är en sak som vi måste försöka ingripa i på nationell nivå. Jag bär även hela tiden personligt ansvar för detta.

En granskning av statsandelarnas utjämningssystem är speciellt viktigt nu då kommunerna börjar få stöd för att klara följderna av coronakrisen. Då måste man se det, att de kommuner som nu lider är de som uttryckligen är beroende av skatteinkomster – inte de, vars kommunekonomi bygger på statsandelar.

I ekonomiskt svåra situationer finns det alltid en risk för oenigheter. Det är mycket besvärligare att fatta svåra beslut än lätta. Själv vill jag nu kraftigt vädja till alla politiska grupper: framför oss har vi ett tungt lass att dra, som kräver att vi hittar en gemensam syn som baserar sig på en delad och möjligast objektiv analys. Nu är inte tiden för att plocka billiga politiska poäng. Var och en av oss kommunala beslutsfattare måste personligen visa verklig samarbetsanda. Jag hoppas att vi i denna kris kan visa att vi är mer än summan av våra delar – att vi är exceptionellt kapabla att betrakta vår kommuns helhetsintresse.

Kyrkslätts strategiska konkurrensfördelar har inte försvunnit någonstans. Vårt läge är utmärkt. Vi har välutbildade människor. Vi har en vacker natur omkring oss och genom kommunen går både järnväg och motorväg. För kommunen arbetar en kunnig och motiverad personal. Dessa förutsättningar ger oss ett gott utgångsläge, men det krävs också mycket gemensamma ansträngningar, konstruktivt samarbete och kampanda. Betydelsen av dessa kan inte glömmas ett enda ögonblick. Detta berör såväl företagen som vår kommun. Vi måste söka nya samarbetsformer och nya tillvägagångssätt. Vi måste tro på att vi tillsammans är starka.

 

Text i Kirkkonummen Sanomat 10.5.2020.

Klimatpolitik och konkurrenskraft kan gå hand i hand

40 miljarder euro – så stor var omsättningen av miljöaffärsverksamheten i Finland år 2018. Exportvärdet var nästan nio miljarder euro och förädlingsvärdet nästan 16 miljarder euro, vilket motsvarar cirka åtta procent av förädlingsvärdet inom hela Finlands samhällsekonomi. Cleantech, bioekonomi och cirkulär ekonomi – alla delar av miljöaffärsverksamheten – är områden inom vilka vi i Finland är verkliga föregångare. Till exempel bara inom cleantech-branschen har vi över 3000 företag som arbetar för att utveckla lösningar för en hållbarare framtid. Dessa företag spelar en betydande roll i att motverka klimatförändringen och samtidigt stärka Finlands – och Europas – konkurrenskraft.

Vi kommer nämligen inte undan klimatförändringen – den är vår generations största utmaning. Den är ett klart hot och det är viktigt att vi tar till åtgärder för att bekämpa den.

Men det är också sant att vi inte ska begrava oss i misströstan. De innovationer och den ekonomiska verksamhet som kampen mot klimatförändring kräver öppnar nämligen också för nya möjligheter – för Finland och för EU som helhet på vår väg mot klimatneutralitet.

För det är målsättningen: i Finland ska vi vara koldioxidneutrala år 2035, och på EU-nivå är målsättningen att hela unionen ska vara klimatneutral innan 2050.

Därför finns en enorm potential för cleantech-sektorn att växa – enligt Sitras och Frost & Sullivans utredning (2015) kommer den för Finland relevanta cleantech-marknaden att växa till ungefär 3000 miljarder dollar innan 2050. Vi ligger bra till i denna konkurrens, och vi klarar oss bra i internationella jämförelser: år 2019 placerade sig Finland på andra plats i Global Sustainable Competitiveness Index, som mäter länders hållbara konkurrenskraft, och enligt Bloombergs innovationsindex från samma år är Finland det tredje mest innovativa landet efter Sydkorea och Tyskland.

För att cleantech-sektorn ska växa behöver EU en fungerande inre marknad men också klara och ambitiösa målsättningar. I stället för att satsa på vissa teknologier ska vi rikta oss på konkreta mål, och låta marknaden hitta lösningarna. Vi ska inte fokusera på antal elbilar utan på minskade utsläpp. Vi ska inte stöda en viss sektor utan skapa en marknad för kolbindning och cirkulära lösningar. Och min egen lilla käpphäst: vi ska inte fokusera på teoretiska laboratorieuträkningar av byggnaders isoleringsvärden eller energieffektivitet. I stället ska vi utveckla sätt att mäta helhetens koldioxidavtryck, från val av material till byggandet och återanvändning, och samtidigt skapa ekonomiska incentiv som ger klimatvänliga lösningar en fördel.

Det är fråga om en systemförändring. Kretsloppet från naturresurs och råvara till produkt och senare avfall måste slutas. Till en del måste vi bygga om våra ekonomiska incentiv. Vad är det som kostar? Hur bygger vi upp prissättningar och vad beskattar vi? Om den ekvationen är rätt uppställd kommer lösningarna av sig själva.

En växande konkurrenskraft och effektiva klimatpolitiska åtgärder är inte ömsesidigt uteslutande, utan helt möjliga att kombinera. Vad vi behöver är satsningar på forskning och innovationer, en fortsatt stark inre marknad och en framtidstro där vi ser möjligheter och potential i stället för hotbilder och hinder. Någon måste nämligen gå i täten. Och det kan gärna vara vi.

 

Kolumn i Nya Europabladet, maj 2020 

Gruppanförande i riksdagens debatt om regeringens exit-strategi ur coronakrisen 6.5.2020

Ärade talman,

Vi har inte facit på hand, men vi kan säga det redan nu: På många punkter har coronakrisen skötts väl här i Finland.

För en dryg månad sedan talades det om att krisen kan leda till att intensivvården kollapsar och att över tusen patienter åt gången kan behöva vård i respirator.

Som det ser ut i dag kan vi säga att farhågorna inte besannades. De beslutsamma åtgärder som regeringen och riksdagen tog till för över en månad sedan har gett oss tid. Sjukvården har fått andrum och åtgärderna har bitit så att epidemin förhindrats växa okontrollerat.

Vi har inga vårfester denna vår, men skötseln av krisen får trots det ett gott betyg. Ja, ett rentav utmärkt vitsord. Vi har agerat kraftfullt på basen av den information som varit tillgänglig.

Arvoisa puhemies,

Tähän tulokseen ei ole päästy ilman uhrauksia. Monet ovat menettäneet läheisensä.

Hoitohenkilökunta on tehnyt pitkää päivää. Opettajat ovat yhtäkkiä joutuneet opettelemaan paljon uutta.

Ja monet yrittäjät, jotka ovat vuosikaudet rakentaneet tulevaisuuttaan, ovat vaarassa menettää kaiken.

Vaikka olemme saattaneet onnistua epidemian hillitsemisessä, emme voi kaikilta osin olla tyytyväisiä siihen, miten olemme huolehtineet yrittäjistä, joiden pitäisi taas aikanaan laittaa Suomen talouden pyörät pyörimään. Ravintoloiden tukemisella on kiire, samoin Business Finlandin rahanjakokriteerien korjaamisella.

Terveystilanne on kuitenkin pääasia. Hetemäen raportti osoittaa, että toinen epidemia-aalto on väistämätön. Meidän on myös varauduttava siihen.

Lopullinen arvosana koronakriisin hoidosta annetaan vasta muutaman vuoden kuluttua. Vasta silloin tiedämme lopulliset terveysvaikutukset. Ja lopulliset talousvaikutukset. Ja miten onnistuimme uhkien torjumisessa.

Haasteita pahempaa on epätietoisuus. Siksi on hyvä, että hallitus on nyt laatinut koronakriisille selkeän purkustrategian. Selkeät askelmerkit maan asteittaiselle avaamiselle. Toimenpiteet, joilla mahdollistetaan yrittäjien töihin paluu. Ja se, että ravintolat voivat vähitellen ja varovaisesti jälleen avata ovensa. Ja se, että lapset voivat taas tavata ystäviään. Kesäkuussa mahdollistetaan myös kulttuuri- ja liikuntaharrastukset.

Ärade talman,

Stegvis. Försiktigt. I enlighet med den samlade medicinska expertisens rekommendationer. Det är Svenska riksdagsgruppens och SFP:s linje.

Vi övergår från stora övergripande begränsningar till mindre, preciserade, flexibla åtgärder. Det är en krävande balansgång under vilken vi hela tiden måste vara beredda att reagera och agera.

Testaa, jäljitä, eristä, hoida.

Trots det, kan det ta en tid innan vi är ute ur krisen. En tid under vilken vi måste hålla distans, vara försiktiga, men ändå se och kommunicera med varandra. Det är väsentligt att fortsätta diskutera hur vi skyddar dem som är över 70. Alla medborgare ska känna att de behandlas med respekt. Men alla behöver också sociala kontakter. Och ibland måste vi också lita på individens eget omdöme.

Eikä siitä pääse mihinkään, että tässä on osittain kyse psykologiasta. Uskaltamisesta ja uskosta. Ja tässä työssä meillä poliitikoilla on erityinen vastuu. Vastuu siitä, että luomme uskottavan ja vakaan kuvan Suomesta maana, jossa virusta ei ehkä täysin ole voitettu, mutta joka silti katsoo eteenpäin.

Ei mitään niin pahaa, ettei jotain hyvääkin.

Maamme koulut ovat ottaneet giganttisen digiloikan. Monet yritykset ovat oppineet, että tapaamisten takia ei tarvitse matkustaa. Olemme osoittaneet joustavuutta kotona, koulussa ja työpaikoilla. Yritetään pysyä yhtä joustavina myös sitten, kun palaamme nykyistä normaalimpaan arkeen. Joustavuutta tarvitaan enemmän kuin koskaan – työelämän uudistamiseen, uusien työpaikkojen luomiseen ja talouden nostamiseksi jaloilleen.

Tänä keväänä yhteiskunnassamme on jouduttu tekemään useita kovia toimenpiteitä. Sekä rajoitusten käyttöön ottamisessa, että nyt niitä purettaessa on aina noudatettava oikeusvaltioperiaatetta. Vain siten voimme selvitä kriisistä suhteellisen pienin vaurioin ja samalla olla entistä vahvempia tulevien koettelemusten varalta.

Den krigstida generationen behöver oss idag

När jag som liten pojke cyklade omkring på de små grusvägarna i Jorvas bodde det en hel del äldre herrar längs med vår väg. Berghem i huset bredvid, och Gösta lite längre bort. Och många fler i omnejden. Alla levde vanliga liv.

Det här var i början av 70-talet. Kriget kändes för mig enormt avlägset, men speciellt avlägset var det ju inte. Det hade tagit slut bara 30 år tidigare. Från idag till början av 90-talet har det gått en lika lång tid. Det var med säkerhet en sak som fortfarande fanns starkt i den äldre generationens medvetande, varje dag.

Ändå talade man inte om det. Först 1987 började vi fira den nationella veterandagen.

Som barn fick jag aldrig höra de äldre herrarna berätta om hur det varit under kriget. Kanske minnena ännu var för färska. Senare har jag alltid när det funnits tillfälle försökt höra berättelser om den generationens upplevelser – av dem som var med, av dem som så starkt bidrog till att Finland är det land vi lever i idag.

När man lever i stunden är det lätt att tappa perspektivet. Är det här lätt eller svårt? Ett problem eller inte? Perspektiv får man först när man tittar lite längre bakåt. När man hittar motsvarande händelser, utmaningar eller medgångar. Därför är det också så att visdom kommer med åldern. Perspektivet hjälper en att förhålla sig till nuet.

Denna vår har varit jobbigare än vi kunde föreställa oss ännu i början av året. Men samtidigt är dessa utmaningar ingenting i jämförelse med de frågor den krigstida generationen ställdes inför. Finland kommer inte att försvinna. Våra hembygder hotas inte av ockupation. Men ändå känner många en stor känsla av osäkerhet.

Samtidigt är det just nu som den krigstida generationen behöver oss mer än någonsin – och vi dem. Vi behöver dem för att få perspektiv. De behöver oss för att vi måste fungera och agera så, att de skyddas mot det virus som nu rör sig genom vårt land.

Temat för den nationella veterandagen är ”Välvilja mellan människor”. Det är känslan som håller hembygd och land tillsammans. Att vi delar samma framtid och ibland kanske samma historia. Att vi tror det bästa om varandra och hjälper vår nästa när det behövs. Att vi har ett perspektiv bakåt i tiden som sträcker sig längre än vår levnadsbana och förstår vad det betyder för vår vardag, det som gjorts tidigare.

När vi firar den nationella veterandagen handlar det om att minnas. Att koppla det vi har nu till det som funnits. Det är tacksamhet och kärlek, hågkomst och kommunikation. I år kan vi inte fira den tillsammans, men vi kan ändå tänka på varandra, ringa till varandra. Och när den akuta coronakrisen är över, igen träffas och visa vår uppskattning.  Å Kyrkslätt kommuns vägnar vill jag framföra ett djupt tack till vår veterangeneration.

 

Den nationella veterandagen – kommunens hälsningar i Kirkkonummen Sanomat 26.4.2020

Tal i partifullmäktige 7.3.2020

För ett par veckor sedan debatterade vi de överskuldsattas situation i riksdagen. Många finländare har problem med ekonomin. Många skuldsätter sig när de inte borde. Men framförallt har vi många som i tiderna haft problem men som sedan kommit på fötter, betalt sina skulder och gått vidare. Men tyvärr belastas de ännu av kreditmärkningar. 

I sitt anförande räknade Anna-Maja upp vad regeringen tänker göra åt saken. Och det var en diger lista, så gott som allt som i åratal efterlysts av de sakkunniga. 

Och det här är bara ett exempel. Saker händer, världen förbättras, ett steg i taget. 

Samtidigt vet vi också vilka våra utmaningar är. Vi gör nu satsningar men vi måste också betala för dem. Därför är de sysselsättande åtgärderna inte valbara, utan ett imperativ. Utan en sysselsättningsgrad på 75% kan vi inte gå vidare. Vi kommer inte vidare. 

Det kräver lösingar. Det kräver ett fördomsfritt sinne. Det kräver en vilja att ibland sätta sina käpphästar åt sidan och kompromissa. 

Och det tvivlar jag inte på att vi kan.

För vi vet också, att oppositionen inte bjuder på några lösningar. 

Vi hade igår frågetimme. Vi diskuterade en viktig fråga, en fråga som har betydelse för hela EU. Och det här var sannfinländarnas inlägg. Jussi Halla-aho steg upp och sade: 

”Kreikka on invaasion kohteena. Rajan yli ei pyri Syyrian sotaa pakenevia naisia ja lapsia, vaan Turkin liikkeelle ajamia nuoria miehiä, jotka huutavat Allahu akbaria”.

Invasion, Allahu akbar. Det här är oppositionens lösning. Att skrämmas. Att skapa oro. Att skapa misstro. 

I alla frågor. 

När Jussi Halla-aho blev tillfrågad om vilken deras främsta sysselsättande åtgärd var talade han om bostadspriser. Att lägre boendekostnader vore lösniingen. Utan att presentera några årgärder. 

Visst, det vore fint om boendet kostade mindre. Och det kunde säkert bidra till en ökad rörlighet. Men inte är det en sysselsättande åtgärd och visst måste vi kunna be mera av vårt näststörsta parti. 

Vi kan kräva att man har mer ett bättre svar på den arbetskraftsbrist som vi liders av här i söder och i Österbotten än att ”man skall höja lönerna”. 

Vi kan kräva verkliga lösningar för en bättre integration än att man föreslår – men en del stöd från samlingspartiet – att alla medel för integration dras in. 

Vi kan kräva, att man då man säger att man borde hjälpa lokalt, på ort och ställe,  verkligen vill göra det, i stället för att föreslå att vårt bistånd dras in.

Eller ta Samlingspartiets asylpolitiska åtgärdsprogram som presenterade igår. Men Redan i den första punkten går det fel.. Redan i första punkter faller de för sådan populism att de slår huvudet i grundlagen. Vi kan kräva att de kan bättre än så.  

Det här känns som självklara saker, men, tro mig, i riksdagen, bland vissa partier, är det inte själkvklart. 

Så det här är terrängen vi jobbar i. 

Men vi erbjuder lösingar. Det om Anna-Maja nämnde här tidigare, bara en sådan liten sak som det, att vi sänker industrins energiskatt till EUs miniminivå öppnar för många möjligheter. Det hjälper städer som Helsingfors och Vasa att frångå kolkraften, visst. Men den kan också ha en förvånansvärt stor sysselsättande effekt. 

I min hemkommun, Kyrkslätt, leder detta beslut antagligen till att man bygger ett datacenter som indirekt ger en sysselsättande effekt på 1000 årsverken. En investering på ungefär 2 miljarder euro som inte bara skapar jobb utan även minskar på våra utsläpp. 

I och med att energisvinnet, ungefär 90% av effekten, leds ut i fjärrvärmenätet kan fossila kraftverk stängas. Ett datacenter som skapar ekonomisk aktivitet kommer att värma upp en stor del av Esbo och Kyrkslätt och samtidigt bidra till att våra utsläpp minskar med upp till 0,75 megaton på årsnivå. 

Så inte heller där har sannfinlädarna rätt. Klimatåtgärder bromsar inte vår ekonomi utan tvärtom, de sätter fart på den. 

Samtidigt är det viktigt att vi också ser till att det finns möjlighet för utveckling. Att de som fattar beslut kan se på regionen som helhet. För några dagar sedan firade man i Vasa. Om en dryg vecka kommer vi att samlas i Ekenäs, för att slåss för västra nylands konkurrenskraft. 

Om man skall bygga ett hållbart samhälle måste man se utöver regerings och oppositionsgränsen. Man måste se ut utöver den egna kommunen. Man måste ibland se över det vatten som skiljer oss – vare sig det är här hos oss eller ner vid medelhavet.  Och man måste se längre än till nästa dag. 

Och det gör Svenska riksdagsgruppen. Tack bästa partifullmäktige. Det är roligt att se er här idag. Det är en glädje att få arbeta tillsammans med er. 

Gott Nytt År!

Efter julpausen tar det nya året vid. Varje år känns det lika underligt att ta ett nytt år i munnen, varje år känns det lika ovant. Så även nu: 2020 – ett helt nytt år som åtminstone jag kommer att skriva fel flera gånger under de kommande veckorna. Ett år som någongång låg långt inte i framtiden men som nu är här. 

När jag som tonåring bläddrade igenom hyllan med serietidningar i Bruno Vinbergs butik i Jorvas fastnade ögonen ofta på en tidning som hette 1999. 52 sidor fulla med rymdäventyr och flygande apparater. 1999 – långt inne. framtiden. 

Och nu långt bak i det förgångna – idag, 2020. 

Många saker förändras långsammare än vi tänkt oss, medan många saker kan förändras till synes över en natt. År 2020 kör vi fortfarande omkring med rätt vanliga bilar i Kyrkslätt, och för bara några år sedan kunde man fortfarande åka tåg till Helsingfors med samma röd-gula tåg som man använde i min barndom. När vi flyttade till Kyrkslätt år 1972 visst mina föräldrar berätta för min storasyster att vi snart får en simhall. Den kom knappt 30 år senare. 

Idag år 2020 förändras Kyrkslätt plötsligt snabbare. Till en del av skäl som vi inte kan påverka. Vi har många nya skolprojekt på gång, nånting som både är en positiv och en negativ sak. Till en stor del beror det på de inomhusluftsproblem vi har tampats med. Samtidigt kommer de nya skolorna att göra oss mer konkurrenskraftiga. När man flyttar till Kyrkslätt i framtiden kan man vara säker på att barnen får gå i bra, moderna skolbyggnader. 

Efter många år av väntan i ett osäkert SOTE-landskap har arbetet med den nya välfärdscentralen också satt igång.  Hur det än går med social- och hälsovårdsreformen kommer vi att behöva service i Kyrkslätt. Och de nya faciliteterna garanterar att så kommer att ske. 

Kring kyrkan färdigställs det förnyade biblioteket som bäst. Samtidigt fortskrider arbetet med planeringen av centrum. När skolan i centrum flyttar bort öppnar det för nya möjligheter. Torget, kyrkan, bibliotek och i sinom tid ett nytt gymnasium skapar möjligheter för ett fint nytt centrum som har alla chanser att locka till sig nya kommuninvånare – både gamla och unga. 

I intensiv förnyelse gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad är förnuftiga åtgärder, vad inte? Det är också alltid en ekonomisk fråga. Är det här en satsning som betalar igen sig? I dagens värld handlar det också om hållbarhet i ett större perspektiv. 

Som kommun har vi förbundit oss till Hinku-projektet. Det ställer  krav på hur vi utvecklar vår kommun som helhet och kräver att vi bl.a. kraftigt skär ner på våra koldioxidutsläpp före år 2030. Det här är saker som vi måste ha i åtanke när vi utvecklar kommunen och vårt näringsliv. Kyrkslätt har nämligen  en hel del unika egenskaper. Vi ligger nära Helsingfors vilket gör oss till en attraktiv ort för företagare. Vi har också en stor jordbrukssektor som på många sätt sitter på nycklarna till ett hållbart samhälle. 

Jag hoppas att varje Kyrkslättbo detta år bekantar sig med de produkter och tjänster som tillverkas här, med de människor som arbetar med den mark vi står på och den skog vi kan vandra omkring i. Smaka på den mat som produceras bakom hörnet. Tryck ner fötterna i den stadiga jorden och ta avstamp in i det år som väntar på oss. 

Sist men inte minst: Jag har en dröm som jag delade med er alla redan för ett drygt år sedan. Jag skulle vilja se Kyrkslätt som den artigaste kommunen i hela Finland. Jag vill se oss alla hälsa på varandra då vi träffas på gångvägarna, på parkeringsplatsen eller vid fotbollsplanen. Att säga hej är ett billigt sätt att skapa gemenskapskänsla och bygga en gemensam framtid. 

Jag är enormt glad för att jag får leda arbetet i kommunfullmäktige. Jag är också tacksam för alla de kommentarer och tips jag fått under detta år. Låt oss hålla flaggan i topp också nästa år. Tillsammans bygger vi vår kommun. 

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä. 

Adlercreutz: Politiken måste kunna bättre än så.

Vi måste kunna fokusera på de frågor som har verklig relevans för Finland och finländarna, säger Anders Adlercreutz, svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Höstens politik har fokuserat på en jakt efter personliga misstag och feltramp. För tillfället görs politik av en fråga som primärt borde vara moralisk och juridisk – vill vi som bor i världens säkraste land, ett land där man litar på varandra och myndigheterna, vill vi hjälpa 30 finländska barn som är i stor nöd och hur sköter vi den frågan på ett praktisk plan?

– Samtidigt har det denna vecka fattats stora beslut på europeisk nivå, vi har en budget att diskutera, vi har sysselsättningsmål att förverkliga och ett EU-ordförandeskap att sköta. Dessa viktiga frågor faller helt i skymundan.

– Styrkan i vårt politiska system har alltid varit det, att vi kan samarbeta över partigränserna. Att vi kan bilda regeringar som går över mittlinjen, att vänster, center och högersidan kan arbeta tillsammans. En ökad polarisering i den politiska diskussionen är en allvarlig fara för en av våra största styrkor som nation.

I riksdagen godkänns nästa års budget inkommande vecka. På tisdagen diskuteras interpellationen som lämnats in av oppositionen.

– Jag hoppas på en nystart. Regeringen bör få arbetsro. Vårt politiska system måste kunna bättre än så, säger Adlercreutz.

al-Hol är inte en svår fråga om vi inte gör det till en sådan.

Vi bor i världens säkraste land. Vi känner globalt ansvar, och har förbundit oss till internationella avtal om mänskliga rättigheter. Vi har obefintlig korruption. Vi litar på varandra och myndigheterna. Vi har en stark demokrati, en rättsstat och starka demokratiska institutioner. 

Trots det verkar vi vara oförmögna att dels sakligt diskutera, dels fatta beslut om vad vi skall göra med 30 barn som hamnat i en livshotande, ohållbar situation och deras mödrar som agerat enormt oansvarigt och möjligtvis gjort sig skyldiga till brott. Jag tala om fallet al-Hol som dominerat alla nyheter den senaste veckan. 

Jag har tidigare valt att inte kommentera frågan eftersom den är mycket känslig. Men eftersom den tagits till ett politiskt slagträ har verkligheten fördunklats. Jag vill med denna text förklara hur jag ser på frågan, så heltäckande som möjligt. 

En fråga som primärt borde vara juridisk och moralisk och som för all del på ett praktisk plan är mycket komplicerad har gjorts till en politisk fråga. En fråga som man till och med försöker lösa med omröstningar på sociala medier. 

Så kan det inte vara. Vi måste kunna bättre än så. För beslutet i sig borde inte vara så svårt.

För barnens del är det på ett juridiskt plan inte en komplicerad fråga. Helt som justitiekansler Pöysti konstaterat är vi förpliktigade att värna om deras välbefinnande. Vi har egentligen inte några alternativ. Om finländska barn – i detta fall synnerligen små barn – är i fara är vi förpliktigade till att hjälpa dem. Vad deras föräldrar än har gjort, så är barnen oskyldiga till sin situation. 

För mödrarnas del är situationen juridiskt mer komplicerad. Och här träder förvisso politiken in. Ett barn har rätt till sina föräldrar. Och även om man i dessa fall med fog kan konstatera att föräldrarna har agerat på ett sätt som inte är i barnens intresse, som riskerat deras hälsa och välfärd, är mödrarna i detta fall fortfarande dessa barns föräldrar. Vi har processer, enligt vilka vi i extrema fall kan omhänderta barnen. Men också i sådana fall har föräldrarna rätt till att träffa sina barn. Också när det handlar om brottslingar, till och med mördare, ger vår lagstiftning bandet mellan barn och föräldrar stor prioritet.

Ytterligare: Om vi vill omhänderta barnen kan vi inte göra det utomlands. 

Det här leder till att vi inte kan ta hem barnen om föräldrarna inte vill det, och vi kan i praktiken antagligen inte heller låta bli att ta hem föräldrarna om vi vill rädda barnen.

Här är den stora svåra frågan i ekvationen. Är det rätt att rädda föräldrar som vi inte har någon orsak att känna sympatier för? Borde vi inte lämna människor som uppenbarligen valt att ställa sig på fel sida, som valt att liera sig med en av de värsta organisationer vi sett i modern tid- åt sitt eget öde?

Vi bor i en rättstat. Rättsstaten bygger på vissa grundmurade principer. De leder ibland till att vi måste fatta beslut som kan kännas jobbiga. För om vi inte skyddar rättsstaten också i jobbiga situationer eroderas den. Och det förlorar vi alla på. Mänskliga rättigheter gäller inte bara för dem vi gillar, utan också för dem vi ogillar. 

Därför har jag svårt att se någon annan lösning än den, att vi räddar barnen, och tar med de mödrar som vill komma med.

Men säkerheten då. Varför skulle vi med vett och vilja ta hit människorna med troliga jihadistsympatier?

Kurderna gjorde oss alla en stor tjänst när de starkt bidrog till att krossa ISIS. Nu belastas de ytterligare av al-Hol, ett fängelse för 70 000 personer. 

al-Hol kommer inte att finnas i evighet. Den situation vi har idag är inte statisk. al-Hol kunde ha upplösts när Turkiet attackerade, och någon dag kommer lägret att upplösas. Hur inverkar det på säkerheten? Vad betyder det, att människor som i det skedet antagligen radikaliserats ytterligare är på fri fot, fria att organisera sig och kanske planera attacker mot de länder som valde att inte hjälpa dem? Som terrorismforskaren Leena Malkki konstaterat: Att inte göra nånting medför också risker. 

Om vi tar hem 1-11 vuxna – och här är det skäl att komma ihåg att kurderna inte vill släppa iväg människor som de upplever att har begått brott – vet vi var vi har dem. Vi kan ställa dem till svars för sina dåd. Bevis kommer inte att var lätta att uppbringa, men i alla andra händelser är de antagligen omöjliga att vaska fram. 

Tanken om en internationell domstol för dessa människor är tyvärr inte realistisk. 

Vi har tidigare tagit emot människor som låtit sig rekryteras till ISIS och organisationer av samma kaliber. Vi har processer för att ta hand om dem. Vi är förberedda på det som krävs. Det finns processer för hur man tar hand om barnsoldater som radikaliserats och traumatiserats. Jag är övertygad om att vår polis och vårt rättsväsende, skyddspolien, den sociala sidan och våra barnskyddsexperter har resurser att ta hand om och övervaka upp till 11 vuxna och upp till 30 barn. 

I sista hand är det frågan om det här: Litar vi på vårt rättsväsende? Litar vi på polisen och våra myndigheter? Är rättsstaten nånting vi i alla situationer vill värna om? Jag hoppas vi kan göra det, och att vi kan fatta ett beslut som äntligen löser detta problem så att vi kan fokusera på Finlands riktiga utmaningar – ekonomin, sysselsättningen, undervisningen och klimatet.