Ett parti skall se framåt

Österbottens Tidning och Vasabladet publicerade bägge en ledare (11.6) i vilka SFP:s potential som ett parti som når ut över språkgränserna diskuteras. Österbottens tidning och Kenneth Myntti skriver träffande att partiets strategi och tillväxtmålsättningar borde grunda sig på realistiska analyser som är förankrade i verkligheten. Denna analys träffar mitt i prick. Därför bör SFP göra en heltäckande nationell undersökning som skulle visa vad SFP:s anhängare och även potentiella anhängare verkligen tänker om världen och livet. Vilka behov har de i dagens Finland? Vilka förväntningar ställer de på SFP:s politik? Ett lyckat strategiarbete grundar sig alltid på arbete med scenarier: alternativa framtidsutsikter och val som fattas utgående från dem. Det väsentliga är att strategiarbetet håller hög kvalitet, och att det inte baserar sig på en persons eller en liten grupps antaganden.

I Vasabladet fortsätter Viveka Dahl diskussionen om hur den regionala jämlikheten förverkligas i partiets politik. SFP är ett litet parti och dess indelning i geografiska underkulturer försvagar slagkraften i partiets politik. På grund av detta är det viktigt att vi ansvarar för, och agerar på ett sätt som garanterar partiets enhetlighet.

I tider av ökade motsättningar är det viktigt att framhålla att regionala motsättningar inom SFP inte tjänar någon annan än våra konkurrenter och motståndare. Vi behöver ökad förståelse för de olika regionernas legitima behov och en kultur där alla upplever att vi arbetar för just dem och deras landsända.

Jag hoppas att SFP under den kommande fyraårsperioden lyckas klargöra sin egen strategi genom att lyssna noga på sina väljare. Språket är och kommer alltid att vara en central del av SFP:s politik. Ju fler vi har som stöder oss – oberoende av vilket språk de talar – desto starkare växer sig den värdegrund i Finland som vi uppskattar. Nu är frågan följande: vilken är den starkaste gemensamma nämnaren förutom språket? När vi med hjälp av inkluderade metoder, det vill säga med en aktiv diskussion, hittar svaret på denna fråga, är vi ännu starkare som parti.

SFP är just så starkt som vår svagaste länk. Vi har en fin historia och en stark ideologisk grund. Vi har en viktig roll i en värld där trumpismen sprider sig med fart och där det nordiska jämställda samhället börjar vara en sällsynt företeelse. Denna roll skall vi som parti hålla fast vid och för det behövs ett enhetligt SFP.

Kenneth Myntti avslutar sin ledare med att säga att det han kallar luftslott försvagar partiets trovärdighet. Själv tror jag inte att en dröm om ett bredare understöd för vår ideologi är en utopi. Den dag då jag tror så, upplever jag att jag kan lämna politiken för personer som är mer cyniska än jag.

 

(Insändare i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Österbottens tidning 13.6.2019)

 

Ingenting förändras utan engagemang

När jag var 13 år gammal kändes världen som en farlig plats. Jag läste om SS-20 robotar som placerades i Västtyskland. På TV visade man militärparader från Röda torget, parader som beskådades av bistra män med imponerande ögonbryn och skinnmössor. På biografen Sininen kuu i Tölö såg jag filmen The Day After, en kärnvapenkatastrofdystopi som då var en stor händelse – men som ingen mera minns.

På den tiden ordnades det fredsmarscher runt omkring i Europa. I dem deltog också jag – 12, 13, 14 år gammal. ”Rock, rauha, rakkaus”, ropade folkmassorna. För världen skulle förändras. Vi ville inte leva i kärnvapenhotets skugga.

Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk för ett knappt år sedan. Varje fredag sätter hon sig utanför riksdagen i Stockholm för att protestera mot klimatförändringen och det otillräckliga arbetet som vi vuxna gjort för att stoppa den.

Hon har fått följare runt omkring i världen. Också i Finland har ungdomar protesterat varje fredag på riksdagshusets trappor.

Under en av klimatdemonstrationerna diskuterade jag en stund med några 15-åriga pojkar som deltog i demonstrationen. Jag undrade om de fått lov att vara där, och hur deras skola förhöll sig till klimatstrejken. ”Vi är här på samhällsläratimme”, sade eleverna glatt. Samma berättelse upprepades av flera andra elever. Skolorna ser demonstrationen i allt högre som ett positivt engagemang.

Samtidigt ser man en helt annan respons i sociala medier. Medelålders män gör sig lustiga över elevernas oro och förlöjligar deras initiativ. Man tar fasta på de kläder de bär, hur de möjligtvis tagit sig till marschen. Vad deras föräldrar kanske gör, resor de kanske gjort och så vidare.

Men det är frågan om ett riktigt engagemang. Under riksdagsvalet deltog jag i flera paneler i olika skolor i huvudstadsregionen. Klimatfrågan kom upp överallt.

Fredsmarscherna i början av 1980-talet ledde knappast till att Gorbatjov och Reagan fann varandra. Men ungdomarnas engagemang har redan idag synts inne i riksdagen, och i det riksdagsval som nyss avslutades. Klimatfrågan har blivit central i nästan alla partiers politik och i den offentliga diskussionen. Greta Thunberg har nominerats till Nobels fredspris, och det skulle inte förvåna mig om hon fick det. Trots att hon ofta förlöjligats av oss vuxna som kanske hellre ser att det är vi som definierar agendan.

Ingenting förändras utan engagemang. Det att någonting nytt föds eller nya idéer tillkommer kräver alltid att någon har någonting att säga. En idé som hen vill föra fram. Det finns stora frågor, som berör hela vår världs framtid. Men också mindre frågor, som kan vara viktiga för allas vår vardag.

Jag har ett vagt minne av grundandet av Hem och Skolas lokalförening i min egen barndoms lågstadieskola i Bobäck. Året var ungefär 1980, olympiaåret då Juha Mieto blev snuvad på guldmedaljen. Hem och Skola i Bobäck var någonting man förberett länge och väntat på. Plötsligt började det komma en tidning med en uggla i övre kanten hem i ryggsäcken. Det kändes trevligt att ha någonting att ta med sig hem till sina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att jag upplevde det som en trygghetskänsla, att kontakten mellan skolan och hemmet blev starkare.

Hem och Skola i Finland hade grundats ett decennium tidigare, och sakta hade rörelsen brett ut sig i Svenskfinland. Idag berör förbundet så gott som varje skolbarn, och en hel del dagisbarn dessutom.

Hem och Skola började inte av sig självt i Finland. Det krävde många eldsjälars insats. Inga strejker på riksdagshusets trappa, men nog många kvällar i många klassrum. Nya idéer som inte mötts av nedlåtande kommentarer utan av iver och uppmuntran.

Detta år firar vi att Hem och Skola i Finland i 50 års tid har satt fart på familjer, lärare och elever. Många föräldrar har engagerat sig i sina barns skola och vardag, och många nya idéer har fötts. Detta år samlar vi tankar som för vårt Hem och Skola vidare nästa halvsekel. Jag hoppas att ni delar med er av alla era bästa idéer.

 

Ledare i tidningen Hem och Skola 2/2019

Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Mögelskolornas tid är förbi

Jag vill inte se en enda mögelskola till! I fortsättningen måste vi kunna försäkra oss om att de kvalitetsnormer som styr byggandet faktiskt efterföljs. Vi måste se till stt byggnaderna underhålls yrkeskunnigt och vi måste kräva att byggfirmorna bär sitt ansvar. Vi måste förstå, att gamla och nya byggnader är olika. Energibestämmelserna måste korrigeras så, att vi bygger byggnader som går att reparera och som inte är känsliga för fel. Här är ett recept som kan hjälpa oss att skapa sunda och säkra byggnader.

Som arkitekt har jag specialiserat mig på träbyggande och allt byggande ligger mitt hjärta nära. Som riksdagsman har jag chockerats av den mängd människor som utsatts för mögel som en följd av dåligt byggande och undermåligt underhåll. Därför har jag varit med och grundat riksdagens inneluftsgrupp, som har som sin uppgift att ta itu med inneluftsproblem lagstadgningsvägen.

Ett nationellt problem

Mögelproblemet är ett nationellt problem. Jag har kunnat följa det på nära håll i min hemkommun Kyrkslätt, där många skolor, bland dem Gesterby skolcentrum, kämpar med inneluftsproblem.
Det är fråga om både slarv och nonchalans. Var och en som vet något om byggande borde kunna undvika frestelsen att bara skjuta upp redan synliga problem. Och när de kommer i dagen, försvinner de inte av att täckas över med silikonmassa. Om problemet existerar redan i dag blir det etter värre för oss att tampas med i morgon.
Moderna byggnader är mera komplicerade än gamla och innehåller mångskiktade konstruktioner. När ett av dessa skikt brister skapas en kedjereaktion. I enkla massiva konstruktioner är sådana kedjereaktioner inte möjliga. Nu har vi situationer där somliga konstruktioner fungerar i laboratorieförhållanden, men inte i det verkliga livet. Riskerna är uppenbara och leder till problem över hela Finland.
Det är också viktigt att inse att en gammal och en ny byggnad inte är en och samma sak. Gamla byggnader skall inte behöva uppfylla samma villlkor, vare sig det gäller energieffektivitet eller ventilation. Ett fel jag ofta ser som förkortar livslängden på en gammal fungerande byggnad är att den förses med modern maskinell ventilation med värmeåtervinning – även om det görs med goda avsikter.


Byggfirmorna har ansvar

Det är helt berättigat att efterlysa hög yrkesetik hos byggfirmorna. En yrkeskunnig byggare bör kunna identifiera de risker som hänger samman med olika typer av lösningar. Om detta inte kan garanteras bör man allvarligt överväga att införa krav på tillstånd för att få idka byggverksamhet. Så gör vi idag inom många andra yrkesområden.
Det är svårt att komma med krav på ansvar 10 eller 20 år efter ett avslutat byggprojekt. Med andra ord bör man satsa på övervakning och kvalitetskontroll under bygget. Någon kan tänkas påstå att övervakningskonstnaderna är för stora. Själv vågar jag påstå att kostnader som härrör sig från dålig kvalitet blir högre.

Byggnader kräver underhåll

Att höja kvaliteten på byggandet är ett klart och tydligt mål. Ett annat mål är att lära sig att underhålla allt mer komplicerade byggnader. Det är ett arbete som inte kan göras av vem som helst, det kräver yrkeskunnande. Genom kontroller med bestämda intervaller kan man undvika att problemen hopar sig. Om konditionstestet har gjorts och mögelhunden har gett daghemmet klara papper, kan en smiley på dörren berätta för barnens föräldrar att här har barnen det bra.
Så visst känner vi till medicinerna, men det är få patienter som svalt dem utan att krångla. Det gäller inte bara upplysningarbete utan också mod att stifta lagar som gör det möjligt att greppa problemen. Lagarna bör vara noggrannt formulerade och entydiga. I beredingsarbetet bör både byggsektorn och dess kunder höras. Morot är bättre än käpp. Det skall vara lönsammare att bygga med hög kvalitet än att bygga kortsiktigt. Vid köp av bygg- och planeringstjänster skall man våga bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. Trots allt hyser jag optimism och tror att erfarenheterna har berett jordmånen för ett förnyande.
Som arkitekt känner jag ett speciellt ansvar för sunt byggande och har förbundit mig att jobba för att lösa inneluftsproblemen och för högre kvalitet på vårt byggande också under följande riksdagsperiod.

Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Ett jämlikt arbetsliv kräver en familjeledighetsreform

När jag år 2003 stannade hemma med vår mellersta son Alvar efter min fru Ias moderskapsledighetsperiod var det verkligen inte mainstream. Och så här som riksdagsledamot kan jag bara beklaga att jag inte då var med i politiken – HBL gav mig nämligen ett helt uppslag och YLE:s nyheter kl. 20.30 gjorde ett flera minuter långt inslag om vår familj. Nyhetsexponering som en riksdagsledamot sannerligen inte skulle tacka nej till!

Vårt arrangemang väckte också frågor i vår närkrets. Hur klara sig Anders där hemma? Kommer han ihåg att sköta barnen? Är du inte orolig på dagarna, Ia?

Idag skulle samma beslut lyckligtvis inte väcka lika mycket uppmärksamhet. Trots att vi män fortfarande bara använder en bråkdel av till exempel föräldraledighetsperioden är det inte mera en stor nyhet när någon gör det. Men fortfarande är behovet av en föräldraledighetsreform lika stort: en kvinnas euro är 83 cent, en stor del av kostnaderna för familjeledigheterna faller på företagarna inom kvinnodominerade branscher och kvinnor avancerar inte i yrkeslivet i samma takt som män.

Genom att upprätthålla de strukturer som leder till en ojämlik fördelning av föräldraledigheterna skapar vi vissa väntevärden. Väntevärden som gäller till exempel det, att en kvinna förväntas vara borta från arbetslivet i några år. Eller det, att en företagare i en kvinnodominerad bransch utgår från att hen tvingas stå för en extra kostnad i och med att ett barn föds. Eller det, att en man förväntas nöja sig med en tre veckors pappaledighet.

Dessa väntevärden leder till att vi bygger in inte bara ojämlikhet, men också ineffektivitet i vårt samhälle.

Då hittar inte alla människor sina rätta platser. Då får inte alla förverkliga sig på bästa sätt. Då fungera inte dynamiken inom familjerna så bra det kunde och då får inte båda föräldrar heller den kontakt med barnen de kunde få.

Så en reform av föräldraledigheten är nödvändig av flera skäl. För att vi ska ha ett mer jämlikt arbetsliv. För att vi ska ha en mer konkurrenskraftig ekonomi. Och för att våra familjer – föräldrar och barn – ska må bättre.

SFP har i ett decennium förespråkat en 6+6+6-modell. I tio års tid har vi talat för behovet av en reform. Denna regeringsperiod lyckades Sannfinländarna stoppa reformen. Nästa regeringsperiod ska de inte ha den möjligheten.

För det har inte våra mammor och pappor, våra företag, våra barn och vårt samhälle som helhet råd med.

 

Blogginlägg på Kvinnoförbundets hemsida 5.3.2019.

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Nu kläcker vi framtidens idéer

Föreningsliv och körsång är nyckeln till ett långt och lyckligt liv, heter det ju. Alla föreningar har sin början, och somliga föreningar har även ett slut. Hem och Skola har dock inte ett slut, men nog en aktningsvärd ålder.

I dag är Hem och Skola ett enormt starkt varumärke, för att ta till marknadsföringsjargong. Hem och Skola är ett förbund som har berört flera generationer av barn och som känns igen av så gott som alla finlandssvenskar, och jag tror att det är ett positivt igenkännande. Det är inte en dålig prestation, och det är ett resultat av det arbete som tiotusentals finländare har gjort för sina barn, sina föräldrar och sina skolor. Nästa år fyller vi 50 år, och det skall firas.

Hem och Skola är en förening som per definition ständigt förnyar sig – varje år kommer det nya förstaklassare och daghemsfamiljer in i rullorna. Men vi har också förnyat oss på många andra sätt under årens lopp. Alla de föräldrar och barn som har deltagit har tillfört mycket till vår organisation. De, ni, har tillfört mycket till hela Svenskfinland. I alla de hundratals lokalföreningar vi har sitter man dessa dagar och planerar årets verksamhet. Idéer kläcks och nya initiativ tas. I takt med att världen och arbetslivet förändras ändras också behovet av samverkan och interaktion med skolan. Det handlar inte mera om att bara koordinera bakturer för mockarutor. Det kan också vara fråga om att till exempel möjliggöra en tätare kontakt mellan hem och skola och ta hänsyn till att föräldramöten klockan 18.30 kanske inte passar alla.

I Lyceiparkens skola i Borgå har man hörsammat det här och ska nu införa distansarbetsmöjligheter för föräldrar i matsalen. Men det finns också sådana föreningar som tycker att man kanske har fallit in i gamla gängor och inte hittar den där nya roliga grejen som skulle sätta sprutt på elever, föräldrar och lärare.

De föreningarna kanske inte nås av de goda idéerna, och upplever att deras eget förråd av idéer har sinat. Vi vill nu hjälpa till att sprida de goda idéer som ni har, fantastiska idéer skall man dela med sig av. Det ska inte gå för dem som det har gått för vårt lands mest stolta innovation, torkskåpet, som än i dag bara är få kök förunnat. Om crowdsourcing fungerar ute i startup-världen fungerar den säkert också inom Hem och Skola.

I det här numret ber vi er därför dela med er av era bästa föreningsidéer så att alla barn, föräldrar och lärare ska kunna ta del av dem. Vi vill skapa en idébank som tar Hem och Skola 50 år framåt i tiden. Vi kommer under nästa år att varje vecka publicera en av dessa idéer, och hoppas på att de faller i god och fruktbar jord hos våra medlemsföreningar. Nästa år vid den här tiden är det kanske inte bara Lyceiparkens matsal som har distansarbetande föräldragäster, utan även många andra runt omkring i Svenskfinland. Med nya idéer kommer gladare barn, ivriga föräldrar och inspirerade lärare – låter som en win-win-situation!

 

Ledare i tidningen Hem och skola 4/2018.

Nu är det bråttom

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland. Inte heller denna höst. Regeringens försök att underlätta uppsägningar i företag med färre än tio anställda stötte på massivt motstånd, trots att de faktiska förändringarna var små.

I sig var det absolut rätt målgrupp regeringen hade för sin proposition. 265 000 företag har tio eller färre anställda. Om man kan få en femtedel av dem att ta steget ut och anställa en person – det kan vara fråga om den första utomstående person ett litet företag som ett par driver – skulle det ha stora följder för sysselsättningen.

Att översätta detta i lagform visade sig sedan vara svårt, och det är förstås redan på en principiell nivå problematiskt att sätta företag i olika situation på basen av deras storlek. Men problemet är faktiskt och reellt. Små företag som inte har de resurser stora företag har ser alltför ofta en anställning primärt som en risk. Om metoden som föreslogs sedan är den riktiga kan man diskutera.

Samtidigt har vi en enormt stor arbetslöshet fast vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Enligt Finlands näringsliv EK:s enkät upplever ungefär en tredjedel av alla företag i Nyland att bristen på lämplig arbetskraft hämmar deras tillväxt. I Österbotten säger hälften av företagen samma sak.

Och ändå ligger arbetslösheten på en hög nivå. Den strukturella arbetslösheten är bland de högsta i Europa. Utbud och efterfrågan talar inte samma språk. En stor del av befolkningen verkar inte hitta sin plats i den ekonomi vi lever i.

För att lösa detta problem krävs det förstås ett helt batteri av åtgärder. Det handlar om utbildning, möjligheter till omskolning, att inte uppehålla mekanismer som hindrar att man flyttar efter arbetstillfällen och så vidare. Men det handlar också om att skapa en flexiblare miljö för företagen att verka.

Här – vad flexibiliteten beträffar –  skiljer sig Finland markant från Sverige. Vi har en rätt lätt arbetslagstiftning, men mycket detaljerade branschspecifika allmänbildande avtal. Avtal som inte bara binder de fackanslutna företagen utan också – och i själva verket i högre grad – dem som inte tillhör facket. Man kan fråga sig vem detta gynnar.

Men flexibilitet måste också betyda delaktighet och medbestämmanderätt. Analogt med den modell man har i Sverige borde anställda i större företag få plats i företagens styrelser. Det här var kontroversiellt då det infördes i Sverige – men erfarenheterna har primärt varit goda. Insyn skulle ge förtroende.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet inom alla företag, vare sig de är fackanslutna eller inte. Man måste lokalt i högre grad än nu kunna bestämma om löner, arbetstider och andra frågor på ett sätt som gynnar företagen som helhet – både de som anställer och de som är anställda. Arbetslivet idag ser annorlunda ut än det gjorde för 30 år sedan. Tanken att samma modell passar alla – liksom den att arbetsplatsen är ett slagfält på vilket bara den ena kan vinna – är inte den verklighet vi lever i.

 

Insändare i HBL 19.11.2018.