Hälsa och ett mer normalt nytt år!

Vi kan inte ännu tala om coronakrisen som nånting vi lämnat bakom oss. Även om vi kan ana ljuset i ändan av tunneln är det omöjligt att säga när vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har inlett vaccineringarna, men det återstår ännu många månader innan vi får ett täckande skydd.

Just nu i detta ögonblick är det skäl att fundera på vad året som gått har lärt oss och hur det inverkar på vår framtid. Hur kan vid på bästa möjliga sätt använda våra upplevelser och lärdomar på ett positivt sätt?

Vår egen kommun har i år fått fler nya invånare än på länge. Det kan gott vara en följd av en av coronaårets lärdomar: Trots att de flesta av oss njuter av den sociala samvaro arbetet erbjuder har vi märkt att vi också kan arbeta effektivt på distans. Kyrkslätt har här mycket att erbjuda: Ofta har vi nära till naturen. Vad är trevligare än att ta en paus bland tallar och granar eller att hålla distansmöte på en häll i skogen? Här vinner både arbetsgivaren och arbetstagaren. 

Coronaåret har också bevisat, att vi behöver varandra. Ingen erfarenhet som delas via våra skärmar ersätter vårt behov av beröring och riktigt samvaro. Många kanske kommer ihåg det experiment man gjorde i USA på 1940-talet: En grupp nyfödda barn lämnades utan fysisk beröring eller ögonkontakt. Följderna av detta grymma, oetiska experiment var katastrofala, men visade också klart hur viktigt närhet är. Och hur viktigt det är att ta hand om dem som är ensamma. Inte bara under krisen, utan också efter den. Som filosofen Esa Saarinen så klokt har sagt: Vi är varandras omgivningar.

En tredje lärdom från coronaåret är den, att vi lever i en global värld. Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag på en sida av jordklotet skapa en storm på den andra sidan. Ett pyttelitet virus från Kina reste på ett ögonblick jorden runt och skapade en global tragedi och kris. 

Ett globalt perspektiv och ett globalt ansvar är nånting som vi förhoppningsvis tar med oss ut ur krisen. Det behövs när vi tar oss an frågor som klimat och biodiversitet, våra stora globala utmaningar. 

Men låt oss gå tillbaka till nuet, till detta år. Jag vill lyfta fram coronaårets hjältar. Vi hittar dem på många ställen och i många branscher. Vi hittar dem i våra hem, inom hälsovården, i våra skolor, företag och myndigheter. De finns inom tredje sektorn men också inom polisen eller försvarsmakten. De finns överallt. 

Som föräldrar har vi tagit hand om våra barn, och som barn har vi tagit hand om våra föräldrar. Våra lärare har gjort sitt allt för att garantera barnens rätt till god undervisning. I undantagsförhållanden har olika myndigheter agerat tillsammans på ett föredömligt sätt. Otaliga frivilligorganisationer har hjälpt människor. Företagen har hållit hjulen rullande och tjänstemän och -kvinnor har med kort varsel tagit nya processer i bruk för att lindra de negativa följderna av krisen. 

Allt detta arbete som gjorts för det gemensamma bästa har påfrestat oss i en situation där vi kanske också varit oroliga för vår egen eller våra närståendes hälsa. Som riksdagsledamot är jag stolt över hur väl vi lyckats i dessa svåra tider. Också trots att vi begått misstag på vägen. Världen är aldrig fullständig men i en internationell jämförelse har vi klarat oss väl. 

Det kommande året sätter oss på prov, och det säger jag på allvar. Mycket avgörs av hur vi klarar den sista milen. Klarar vi av att bära det gemensamma ansvaret och kan vi handskas med den osäkerhet som ännu består? I osäkerhet behövs stabilitet men också kreativitet. Inte passivitet utan påhittighet.

Våra företag har varit tvungna att vara speciellt påhittiga under det gångna året. Många har lyckats sadla om så att de kunnat erbjuda svar på de nya behov som uppkommit. Många har lyckats ställa om sin verksamhet så att de undvikit konkurs. Många har utnyttjat det andrum som en minskad efterfrågan betytt för att stärka sina kompetenser så att de är förberedda för den positiva rekyl som förhoppningsvis kommer när situationen normaliseras. Alla dessa företag förtjänar vårt tack och vår aktning. 

Personligen har Corona kommit mig nära – ja, ända in i vår familj. Den har också besökt riksdagen. Som en följd av detta har jag också själv varit tvungen att testa mig flera gånger. Jag är djupt tacksam för det arbete vårdpersonalen gjort när de i ur och skur testat oss finländare för att skydda oss alla. Närmare 2.5 miljoner test har tagits. Vårdpersonalen har verkligen gjort sitt yttersta både i laboratorierna och i sjukhussalarna. 

Som ordförande för Kyrkslätts kommunfullmäktige vill jag naturligtvis speciellt tacka alla kommunens anställda. Med ert arbete har ni säkrat att vår kommun har kunnat erbjuda kommuninvånarna den service de behöver för att livet skall kunna vara så normalt som möjligt också i exceptionelle tider. Tack!

För några dagar sedan hade vi vintersolstånd. Nu blir dagarna igen längre och ljusare. Med oss i vår ryggsäck när vi nu går mot vår och sommar har vi allt det som vi lärt oss. Jag vill upprepa den utmaning jag för några år sedan ställde alla kyrkslättbor: Låt oss hälsa på alla som kommer emot oss på våra promenader, också de vi inte känner. Det är inte pinsamt eller tokigt – utan vänligt. Vi behöver varandras blickar, leenden och hälsningar idag mer än någonsin. Vi behöver en känsla av samhörighet. Den hjälper oss att springa den sista milen. 

Med denna utmaning önskar jag er alla hälsa och ett mer normalt nytt år!

(publicerad i Kirkkonummen Sanomat)

Förtroendet är det finländska samhället superkraft

När man tänker på olika länder kopplar man ofta dem samman med några ord, några idéer. En egenskap eller egenhet som man tycker beskriver landet bäst. Det kan vara en ledande tanke som hela folket känner som sin egen, eller kanske en yttre egenskap som man inte själv ser, men som omvärlden starkt förknippar med nationen. Det kan vara en negativ yttre fördom, men lika väl nånting positivt som förenar i situationer där andra saker eller faktorer kanske drar människor åt olika håll.

Vårt unga land bygger knappast på bara en tanke eller egenskap. Vi är ett heterogent samhälle och begreppet finländsk är inte nånting statiskt, utan det förändras liksom det alltid gjort. Men trots det tror jag att vi alla säkert känner igen oss i bilden av finländaren som kanske inte alltid visar det, men som när det verkligen behövs ändå ställer upp för andra. Som tycker att lagt kort ligger och att varje man eller kvinna står för sitt ord.

Förtroende är en egenskap som gör allt annat lättare. Det minskar på byråkrati, det minskar risker, det underlättar vardagen. Det ger säkerhet och förutsägbarhet. Förtroende är det finländska samhällets superkraft.

Under detta år har vi gått igenom mycket. Vi har alla varit tvungna att ställa om vår vardag och våra liv. För många har det varit en svår tid. För många också en tid av oro. Oro för de som står oss nära, oro för den egna hälsan, oro för vårt land. 

Men mittibland den oron så kan man också glädja sig över att mycket har gått bättre än vi kunnat vänta oss. Trots det stigande antalet smittade är vi ändå i internationell jämförelse en framgångssaga också när det gäller corona. Både när man mäter antalet smittade och hur väl vi lyckats ta hand om dem som smittats, men också med tanke på hur vår ekonomi klarat krisen.

Som det ser ut idag kommer den finländska ekonomin också att backa mindre än så gott som alla andra EU-länder.

Vad beror det här på?

Vi har inte tagit till mer omfattande restriktioner än de övriga länderna. Vi har inte bestraffat våra medborgare med böter ifall de inte följt rekommendationerna. Ja, vi har uttryckligen haft rekommendationer, inte bestämmelser i många fall.

Finland har hittills klarat sig bra uttryckligen för att vi känner ansvar för varandra. Vi litar på varandra, vilket gör allting lättare.

En lyckad coronabekämpning handlar i allra högsta grad om ett delat ansvar. Det, att jag förstår att det jag gör också inverkar på dig. Hur mycket förbud eller förmaningar vi än tar i bruk handlar det alltid ändå om det, att två människor träffas. Och att vi då känner ansvar för varandra. 

Det finländska samhällets superkraft, förtroendet, hjälper i såväl bra som dåliga tider. Under andra världskriget hjälpte det oss att komma över den tragedi vi genomlevt blott tjugo år tidigare. Under hela efterkrigstiden hjälpte det Finland att komma på fötter och skapa ekonomisk tillväxt. Under coronan har det hjälpt oss att skydda varandra och efter coronan kommer det att hjälpa oss att ta ny fart igen.

Självständighet, att man står själv, på sina egna fötter, är lättare när man får stöd av dem som står bredvid. Det gör vi finländare, också under självständighetsdagar utöver det vanliga. Det syns som ett leende, en nick. Som små eller stora dåd. 

Låt oss fira det finländska gemensamma ansvaret och förtroendet och hissa vår finländska flagga för en hundratredje gång. 

Jag önskar er alla en god och glad självständighetsdag.

(Publicerad i Kirkkonummen Sanomat 6.12.2020)

Glöm inte superkrafterna

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Vi behövs alla

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.

Lärdomar från Kaipola

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

 

(Insändare i HBL 4.9.2020)

Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)

Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Det finns inga genvägar 

Kyrkslätts kommun står inför stora ekonomiska utmaningar. Förra året var på många sätt det ekonomiskt svagaste året i kommunekonomins närhistoria. Förändringarna i skatteredovisningen  slog hårt mot Kyrkslätts kommun. De stigande kostnaderna för specialsjukvården, det vill säga HUS (Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt), slog även de kraftigt och plötsligt mot vår kommunekonomi.

Coronakrisen har ytterligare försvårat vår ekonomiska situation. Det är klart att vi kommunbeslutsfattare nu är tvungna att ta till synnerligen kraftiga åtgärder för att rätta till kommunens ekonomi. Detta är inte, och får inte vara, en analys som baserar sig på politisk bedömning. Detta är ett odiskutabelt faktum som alla politiska grupper och kommuninvånare borde förbinda sig till.

Kommunstyrelsen fattade beslut om att inte ta till permitteringar på grund av coronakrisen. Behovet att rätta till kommunekonomin för detta år har emellertid inte försvunnit någonstans. Vi kommer förmodligen att vara tvungna att återkomma till denna fråga inom den närmaste framtiden. Detta är mycket beklagligt, men nödvändigt, så att förutsättningarna för vår kommun att fungera som både arbetsgivare och serviceproducent bevaras. Det finns också skäl att betrakta den stora helheten och fundera på Kyrkslätts helhetssituation ur ett längre tidsperspektiv.

Vi måste nu speciellt noggrant analysera kommunens servicestruktur och fundera på vad allt vi kunde göra annorlunda. Vi måste verkligen vända på varje sten. Jag vet redan nu att slutsatserna och de påföljande åtgärderna inte kommer att vara trevliga. Men de är desto nödvändigare.

Då vi analyserar kommunekonomins flöden är vi effektiva på många mätare. Vår serviceproduktion är förmånlig. Vår skattebas är god. Tyvärr flyttas en stor del av våra skattemedel via statsandelarnas utjämningssystem vidare annanstans. Detta är en sak som vi måste försöka ingripa i på nationell nivå. Jag bär även hela tiden personligt ansvar för detta.

En granskning av statsandelarnas utjämningssystem är speciellt viktigt nu då kommunerna börjar få stöd för att klara följderna av coronakrisen. Då måste man se det, att de kommuner som nu lider är de som uttryckligen är beroende av skatteinkomster – inte de, vars kommunekonomi bygger på statsandelar.

I ekonomiskt svåra situationer finns det alltid en risk för oenigheter. Det är mycket besvärligare att fatta svåra beslut än lätta. Själv vill jag nu kraftigt vädja till alla politiska grupper: framför oss har vi ett tungt lass att dra, som kräver att vi hittar en gemensam syn som baserar sig på en delad och möjligast objektiv analys. Nu är inte tiden för att plocka billiga politiska poäng. Var och en av oss kommunala beslutsfattare måste personligen visa verklig samarbetsanda. Jag hoppas att vi i denna kris kan visa att vi är mer än summan av våra delar – att vi är exceptionellt kapabla att betrakta vår kommuns helhetsintresse.

Kyrkslätts strategiska konkurrensfördelar har inte försvunnit någonstans. Vårt läge är utmärkt. Vi har välutbildade människor. Vi har en vacker natur omkring oss och genom kommunen går både järnväg och motorväg. För kommunen arbetar en kunnig och motiverad personal. Dessa förutsättningar ger oss ett gott utgångsläge, men det krävs också mycket gemensamma ansträngningar, konstruktivt samarbete och kampanda. Betydelsen av dessa kan inte glömmas ett enda ögonblick. Detta berör såväl företagen som vår kommun. Vi måste söka nya samarbetsformer och nya tillvägagångssätt. Vi måste tro på att vi tillsammans är starka.

 

Text i Kirkkonummen Sanomat 10.5.2020.

Klimatpolitik och konkurrenskraft kan gå hand i hand

40 miljarder euro – så stor var omsättningen av miljöaffärsverksamheten i Finland år 2018. Exportvärdet var nästan nio miljarder euro och förädlingsvärdet nästan 16 miljarder euro, vilket motsvarar cirka åtta procent av förädlingsvärdet inom hela Finlands samhällsekonomi. Cleantech, bioekonomi och cirkulär ekonomi – alla delar av miljöaffärsverksamheten – är områden inom vilka vi i Finland är verkliga föregångare. Till exempel bara inom cleantech-branschen har vi över 3000 företag som arbetar för att utveckla lösningar för en hållbarare framtid. Dessa företag spelar en betydande roll i att motverka klimatförändringen och samtidigt stärka Finlands – och Europas – konkurrenskraft.

Vi kommer nämligen inte undan klimatförändringen – den är vår generations största utmaning. Den är ett klart hot och det är viktigt att vi tar till åtgärder för att bekämpa den.

Men det är också sant att vi inte ska begrava oss i misströstan. De innovationer och den ekonomiska verksamhet som kampen mot klimatförändring kräver öppnar nämligen också för nya möjligheter – för Finland och för EU som helhet på vår väg mot klimatneutralitet.

För det är målsättningen: i Finland ska vi vara koldioxidneutrala år 2035, och på EU-nivå är målsättningen att hela unionen ska vara klimatneutral innan 2050.

Därför finns en enorm potential för cleantech-sektorn att växa – enligt Sitras och Frost & Sullivans utredning (2015) kommer den för Finland relevanta cleantech-marknaden att växa till ungefär 3000 miljarder dollar innan 2050. Vi ligger bra till i denna konkurrens, och vi klarar oss bra i internationella jämförelser: år 2019 placerade sig Finland på andra plats i Global Sustainable Competitiveness Index, som mäter länders hållbara konkurrenskraft, och enligt Bloombergs innovationsindex från samma år är Finland det tredje mest innovativa landet efter Sydkorea och Tyskland.

För att cleantech-sektorn ska växa behöver EU en fungerande inre marknad men också klara och ambitiösa målsättningar. I stället för att satsa på vissa teknologier ska vi rikta oss på konkreta mål, och låta marknaden hitta lösningarna. Vi ska inte fokusera på antal elbilar utan på minskade utsläpp. Vi ska inte stöda en viss sektor utan skapa en marknad för kolbindning och cirkulära lösningar. Och min egen lilla käpphäst: vi ska inte fokusera på teoretiska laboratorieuträkningar av byggnaders isoleringsvärden eller energieffektivitet. I stället ska vi utveckla sätt att mäta helhetens koldioxidavtryck, från val av material till byggandet och återanvändning, och samtidigt skapa ekonomiska incentiv som ger klimatvänliga lösningar en fördel.

Det är fråga om en systemförändring. Kretsloppet från naturresurs och råvara till produkt och senare avfall måste slutas. Till en del måste vi bygga om våra ekonomiska incentiv. Vad är det som kostar? Hur bygger vi upp prissättningar och vad beskattar vi? Om den ekvationen är rätt uppställd kommer lösningarna av sig själva.

En växande konkurrenskraft och effektiva klimatpolitiska åtgärder är inte ömsesidigt uteslutande, utan helt möjliga att kombinera. Vad vi behöver är satsningar på forskning och innovationer, en fortsatt stark inre marknad och en framtidstro där vi ser möjligheter och potential i stället för hotbilder och hinder. Någon måste nämligen gå i täten. Och det kan gärna vara vi.

 

Kolumn i Nya Europabladet, maj 2020