Ge barn tid att välja och utrymme att ändra sig

Under min högstadie- och gymnasietid var min biologi- och geografilärare Heikkinen någon som man med fog kunde kalla ett original. Och det här i positiv bemärkelse, jag minns honom med värme.

Han var dock ingen vän av grundskolan. Det mesta var bättre förr. Han tyckte att grundskolan var för lika för alla, vi var ”grundskolemaskiner” som han kallade oss.

Men det här har också varit det bästa med vår skola. Jämlikheten, en jämngod likadan skola för alla. En skola som ger jämna färdigheter åt de flesta och på basen av vilka man sedan kan, om inte välja och vraka, så åtminstone på rätt lika grunder söka in till en utbildning efter andra stadiet.

Men bit för bit naggas jämlikheten i kanterna. Man specialiserar sig lite tidigare. Man väljer linjer, funderar på vad man vill skriva i studentexamen och framförallt vad man kanske vill studera i ett senare skede.

Plötsligt är vi i en situation där alla inte har samma förutsättningar att söka in till en högskola efter student- eller yrkesexamen utan kanske hämmas av ett beslut de i tiderna fattade som 15-åring.

När vi dessutom kombinerar ett tidigt val av inriktning med de så kallade förstagångskvoterna som infördes ett halvt decennium sedan har vi plötsligt smugit in en mekanism i vår grundskola som är främmande för hela skolans grundprincip.

Man tvingas fatta avgörande val i ett tidigt skede eftersom speciellt studentskrivningarnas betydelse har ökat märkbart. Inträde i högskolan hänger på de val man gjort i slutet av 9:an och det gäller dessutom att välja rätt, eftersom förstagångskvoten dessutom gör att byte av bana i ett senare skede är svårt.

Om det är nånting vi lärt oss av det föränderliga arbetslivet de senaste åren, är det att ingen av oss kan förlita oss på att den bana vi väljer som ung bär livet ut. Världen förändras i en snabb takt och många arbetsuppgifter som finns idag är med säkerhet försvunna imorgon.

Då ska skolan bygga på att lära ut en bred kompetens och en förmåga till flexibilitet, självkännedom och förmåga att lära sig. Den nya läroplanen betonar just dessa saker.

Men om vi samtidigt glömmer att barn är barn och att det tar tid att hitta sig själv, och om vi samtidigt tvingar ungdomar att forcera fram beslut i ett alltför tidigt skede både syr och sprättar vi samtidigt.

Om olika studieinriktningar kräver speciella kompetenser – vilket de säkert gör – är det bättre att testa dem med inträdesprov. Tvinga inte barn att välja för tidigt. Överbetona inte studentexamen och de val man gör där och slopa för allt i världen det misslyckade försöket med förstagångskvoterna. För oss lite närmare den jämlika skola som min lärare Heikkinen fasade för, men som trots allt fungerat rätt bra.

 

Kolumn i tidningen Läraren (mars 2021)

Tal i diskussionen om förskjutningen av valet

Politiikassa voi joko rakentaa tai hajoittaa. 

Voi joko rakentaa luottamusta tai epäluottamusta. 

Voi joko olla johdonmukainen, tai kääntyä tuulen mukana. 

Arvoisa puhemies. 

Kun päätös vaalien siirtämisestä syntyi 8 puolueen yhteisenä päätöksenä, Perussuomalaisten riveistä lähdettiin heti viljelemään salaliittoteorioita. Asiasta oli sovittu. Vaaleja ei yritettykään pitää. Kaikki oli pelkkää peliä. 

Suomalaisen yhteiskunnan vahvin pääoma on luottamus. Ja se on perustunut siihen, että emme puhu mitä sylki suuhun tuo. Että pysymme totuudessa. Että emme levitä salaliittoteorioita vain siksi, että siitä saa somessa peukkuja. 

Tämä luottamus ei nimittäin ole itsestäänselvyys. On ollut aika, jolloin sitä ei ole ollut. Ja ne ajat eivät ole olleet helppoja, riemukkaita, ne eivät olleet menestyksen aikoja kenellekään. Vaan vaikeita kaikille. 

Siihen ei ole syytä palata. Luottamusta ei pidä hajoittaa. 

Mikä on demokratiassa tärkeää? 

Onko se sitä, että pysymme tiukasti suunnitelmassa, silloinkin kun huoli siitä, että siitä voi koitua vahinkoa ihmisille ja demokratian toteutumiselle?

Vai onko se sitä, että pyrimme yhteisesti sopimaan tavoista, joilla voimme varmistua siitä, että demokratia toteutuisi mahdollisimman hyvin?

Ajattelen että se on se jälkimmäinen. Uskon,  että valtaosa suomalaisista yhtyy tähän. 

Vastuulliseen politiikkaan kuuluu johdonmukaisuus. Poliittiseen peliin se ei välttämättä kuulu. 

Perussuomalaiset olivat sitä mieltä, että vaalit ovat turvalliset. Että ne tulisi järjestää, vaikka terveysviranomaiset olivat toista mieltä. 

Kunnes olivatkin sitä mieltä, että että oli jätetty tekemättä asioita, jotta ne olisivat turvalliset. Toki kertomatta mitä olisi pitänyt tehdä – samalla myöntäen, että ensimmäinen kanta, se että vaalit ovat turvalliset, oli poliittista peliä. 

Perustuslakivaliokunnasda – joka tässä on mietintövaliokunta – he yhtyivät yhteiseen kantaan. 

Mutta täällä salissa he eivät enää yhdykään. Tuoden tänne myös esityksen, jota he eivät esittäneet valiokunnassa, koska tietävät, että se olisi suoraan ammuttu asiantuntijoiden suulla alas. 

Tämä ei ole johdonmukaisuutta. Se on poliittista peliä, lyhyttä peliä pikavoittojen toivossa. 

Tosiasia on se, että jos ottaa terveysviranomaisten kannan todesta, niin mikään toimi ei olisi riittänyt, Totta on myös se, että paljon oli tehty. Ainut työkalupakkiin jäänyt asia, ennakkoäänestyksen pidentäminen, ja sillä olisi ainoastaan ollut marginaalinen merkitys. Se ei olisi missään nimessä vaikuttanut tähän tilanteeseen. 

Demokratiaa tulee puolustaa. Sitä tässä nyt tehdään. Kukaan ei tiedä mikä tilanne tulee olemaan kesäkuun alussa. On kuitenkin syytä uskoa, että tilanne silloin on huomattavasti parempi. 

Koko eduskunnan tulee tukea oikeusministeri Henrikssonia tässä työssä. Työssä, jota hän on hoitanut hyvin, työssä demokratian toteutumisen puolesta.

Politik skall basera sig på konsekvens och ansvar  

På en vilja att bygga, och att inte riva. 

Anna-Maja Henriksson har föredömligt jobbat för att demokratin skall fullbordas. Hon förtjänar hela riksdagens stöd i detta arbete. 

Tal på SFP:s partifullmäktige 13.2.2021

Bästa partifullmäktige, hyvä puoluevaltuusto,

Att säga att tiden går snabbt när man har roligt är väl att gå med lite fel vinkling. Men visst har tiden gått snabbt krisen till trots.

Vi står snart inför halvtidsrian, vi har två år bakom oss, och två år framför oss inför nästa riksdagsval.

Trots att det i regel alltid är bättre att titta framåt är det skäl att lite gå igenom vad vi har gjort så här långt.

Alla barn har igen rätt till småbarnsfostran vare sig deras föräldrar har arbete eller inte. Det är en stor jämlikhetsgärning.

Från och med i höst införs läroplikt på andra stadiet. Och det är en logisk åtgärd. Eftersom vi vill att alla avlägger en andra stadiets utbildning är det självklart att läroplikten också skall gälla andra stadiet.

Det här tycker inte bara de flesta lärare, utan också de flesta nationalekonomer.

Vi har stärkt både skolors och högskolors finansiering. Anslagen för forskning och utveckling har ökat.

Vi har satt fart på energiomställningen genom att sänka industrins elskatt till EU:s miniminivå. Det är ett stort steg framåt för vår industri. Till en följda av det investeras det runtomkring i landet – det planeras till exempel en miljardinvestering i min hemkommun.

Trafikens övergång till fossilfrihet har påskyndats. Om du idag skaffar en tjänstebil lönar det sig att välja en elbil, tack vare den skatteändring som infördes vid årsskiftet. Samtidigt har anslagen för vägnätets basunderhåll ökat märkbart.

Helsingin Sanomien tekemän vertailun mukaan tämä hallitus on jo tehnyt päätöksiä työllisyystoimista, jotka ylittävät Sipilän hallituksen tekemät toimenpiteet laajuudessaan.

Mitä Kokoomus sitten sanookaan. Tai KD. Tai, ennen kaikkea, Perussuomalaiset.

Vi har ökat anslagen för polisen och för rättsväsendet.

Vi har höjt flyktingkvoten och för några dagar sedan hade vi remissdebatt i riksdagen om Anna-Majas proposition som kraftigt förbättrar rättsskyddet för asylsökande.

Rättsstaten har stärkts inte bara hos oss utan också i Europa. Finland har igen en aktiv EU-politik.

Och samtidigt, samtidigt som alla dessa reformer har gjorts, så har coronakrisen i Finland hanterats bättre än i de flesta länder. Det ser ut som om de direkta ekonomiska följderna av coronan i Finland skulle landa på en siffra som är bland de minsta, om inte den minsta, i Europa.

När vi i mars i finansutskottet diskuterade krisen som svepte över oss talades det om en ekonomisk nedgång som skrevs med två siffror. Idag torde nedgången under förra året stanna vid 3 procent. Underskottet för förra året justeras neråt som bäst.

Det här är ett bra betyg. Och det är ett bra betyg att gå in i kommunalvalet med. Det skall ni alla veta.

Samtidigt som vi har ett betyg att visa på, konkreta saker som åstadkommits, så verkar oppositionen totalt borttappad.

Me voimme käydä vaaliin todistuksemme pohjalta. Meillä on viitata konkreettisiin toimiin puheidemme tueksi. Oppositiosta ei voi sanoa samaa.

KD:sta on yhä enenevässä määrin tullut perussuomalaisten tukipuolue.

Ja Kokoomus on puolestaan jakaantunut kahteen eri leiriin. Kun osa kokoomuksen eduskuntaryhmästä äänestää sen puolesta, että Suomessa liki kaikki kotouttamistoimet lopetetaan, niin silloin ei voi enää kaikilta osin puhua maltillisista oikeistopuolueista.

Perussuomalaiset ovat taas ihan oma tapauksensa.

Hyvä puoluevaltuusto,

Viime viikolla keskustelimme EU:n elpymispaketista eduskunnassa. Oppositio kritisoi siinä muun muassa sitä, että Suomen niin sanottu saanto oli pienentynyt. Samaan aikaan oppositio nimenomaan vaati eduskuntakäsittelyssä muutoksia avustuskriteereihin – muutoksia, jotka olisivat nimenomaan pienentäneet saantoa.

Nyt tämän lisäksi esitettiin välikysymys, jonka viimeisessä kappaleessa vaaditaan kansanäänestystä EU:n kuulumisesta. Tämän vaatimuksen allekirjoittivat sekä perussuomalaiset että KD. Joten ei, oppositiolla ei ole vastauksia tämän päivän haasteisiin.

Men, bästa partifullmäktige: vi har både bevis på att vi kan prestera, och en vision för vad som ännu behöver göras.

Under våren vi har framför oss skall social- och hälsovårdsreformen behandlas i riksdagen. Det är ett enormt stort paket. Det är inte en perfekt reform, men den behövs och den är mycket bättre än alternativet – det som föreslogs förra perioden.

I riksdagen kommer Bimba att ha det tufft i Social- och hälsovårdsutskottet. Men alla kommer att få sin beskärda del – Anders, Mikko, Sandra, Mats, Jocke, Eva och jag.

Och jag hoppas innerligt, att det i sin tur betyder att Sote-ministergruppen håller lite färre möten. Thomas har verkligen fått slita.

På våren har vi halvtidsria. Då skall vi också göra upp riktlinjer för hur den offentliga ekonomin skall fås i balans. Det är inte en liten utmaning, men den är absolut nödvändig med tanke på vägen ut ur krisen. Finland är en del av Norden, men vår ekonomi måste också fås att likna de övriga nordiska ländernas ekonomi.

Det betyder sysselsättningsåtgärder för ungefär 50 000 nya arbetsplatser. Det är en enormt utmanande uppgift men en helt nödvändig sådan. Riksdagsgruppen utesluter inga åtgärder, för alternativet, en låg sysselsättningsgrad, är inte ett alternativ.

Så det finns en hel del att göra. Men också ett utmanande arbete är lätt när man kan lita på varandra. När man delar samma bild av världen. När man delar samma värdegrund.

För vi vet vad vi står för.

Att ta ansvar för sin nästa kan också betyda att ta ansvar för någon längre bort. Att se om sitt hus betyder att man också måste se om sin by.

Det är inte värt att ha en butik om man inte har några kunder.

Att tänka sig att vi i denna värld skulle kunna välja bort globalt ansvar, ansvar för miljön. En politik som baserar sig på en respekt för rättsstat och de mänskliga rättigheterna är inte ett val vi har. De är inte skiljelinjer som vi ser att kan finnas i denna värld och i detta land.

Det här är universella värderingar som styr och som skall styra Finlands politik, oberoende av hur regeringen är uppbyggd. De är värderingar som styr Sfp:s politik. Och det är värderingar som styr riksdagsgruppens arbete.

Ajatus siitä, että voisimme harjoittaa politiikkaa, joka ei perustu oikeusvaltion ja ihmisoikeuksien kunnioittamiselle, on mahdoton.

Som jag sade i inledningsdebatten när årets riksmöte öppnades förra veckan:

Det är inte vänster eller höger, utan framåt.

Ett fungerande hushållsavdrag är förutsägbart och förståeligt

Hushållsavdraget dyker med jämna mellanrum upp i den politiska debatten. I riksdagen har regeringens beslut att justera avdragsbeloppet och avdragsprocenten nedåt väckt diskussion. I oppositionens årligen återkommande skuggbudgetar har avdraget också setts som en nästan outsinlig källa till inkomster – i Samlingspartiets skuggbudget bedömde man år 2019 att en satsning på 7 miljoner kunde inbringa en inbesparing på 330 miljoner.

Sanningen torde vara lite mer nyanserad än så. Förra veckan kom VATT och PT ut med en rapport som, i enlighet med sin rubrik, hävdar att hushållsavdraget inte ökar på sysselsättningen och inte heller stävjar den grå ekonomin.

Detta påstående väckte en hel del diskussion och stötte på en hel del mothugg, också från mig.

Vad kan man då säga om avdragets vara eller inte vara? På basen av rapporten kan man inte entydigt dra de slutsatser man drar, av flera skäl.

I rapporten väljer man ut två åtgärder – införandet av det så kallade RUT-avdraget i Sverige år 2007 och ökningen av avdragssumman i Finland år 2009. Effekten av dessa händelser analyseras under några års tid. Men vad annat hände dessa år? Vi hade en global enorm finanskris som gör att man rimligtvis inte kan utgå ifrån att konsumentbeteendet följde normala spelregler. Man jämför husrenoveringstjänster som omfattas av avdraget med bilreparationstjänster, två tjänster som rimligtvis upphandlas på helt olika grunder. Man analyserar volymen husstädningstjänster från ett material ur vilket volymen svårligen kan analyseras – den totala mängden städtjänster. Man lämnar en stor del av avdragets användare utanför undersökningen – den äldre befolkningen – och låter bli att intervjua tjänsteproducenterna.

Med bland annat detta i beaktande kan man ifrågasätta slutledningen. Men inte till alla delar.

Man kan dra den slutsatsen, att små ändringar i avdragsbelopp eller avdragsprocent inte har en speciellt stor betydelse. Man kan också ifrågasätta nettoeffekten av avdraget på den offentliga ekonomin.

Men samtidigt: Köpbeslut styrs av priset. Också när det gäller tjänster. Med det i beaktande är det svårt att tro att inte ett lägre pris skulle ha en positiv effekt också på användning och efterfrågan.

Hushållsavdraget kritiseras för att det främst används av människor i de högre inkomstklasserna. Så är det i regel med skatteavdrag. Avdrag gagnar i regel dem som betalar mera skatt. Men samtidigt är det värt att notera att medianinkomsten för dem som använder sig av avdraget är ca 3000 € i månaden. Med en månadsinkomst på 3000 € är man rimligtvis inte en höginkomsttagare.

När man analyserar skattepolitiken kan fokus rimligtvis inte enbart ligga på olika mekanismers inverkan på inkomstfördelningen. Man skall inte heller glömma att nyttan av avdraget inte enbart tillfaller dem som genom det har en lägre skattesats, utan även dem som via avdraget får betalt för sitt arbete.

Jag påstår också, att hushållsavdraget har övriga positiva effekter. Om man genom avdraget kan anställa hjälp, om man genom avdraget får vård eller mera tid för familjen bidrar det också till ökat välmående.

Hushållsavdraget är knappast en betydande sysselsättningsåtgärd. Men den kan försvaras av andra skäl. Viktigare än små justeringar uppåt eller neråt vore ändå att skapa konsekvens och förutsägbarhet. Sedan avdraget infördes 2001 har det justerats nio gånger. Nästan vart annat år. Då är det inte underligt att det väcker frågor. Man skall inte behöva surfa omkring på skattmasens nätsida för att veta hurdant avdraget är detta år.

Nej, avdraget skall vara lätt att förstå, lätt att använda och förutsägbart. Bara då används det mycket. Bara så kan vi öka dess användning till en större del av befolkningen och den vägen bidra till förhoppningsvis ökad sysselsättning och välmående – får både yngre och äldre medborgare.

Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

 

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021

Hälsa och ett mer normalt nytt år!

Vi kan inte ännu tala om coronakrisen som nånting vi lämnat bakom oss. Även om vi kan ana ljuset i ändan av tunneln är det omöjligt att säga när vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har inlett vaccineringarna, men det återstår ännu många månader innan vi får ett täckande skydd.

Just nu i detta ögonblick är det skäl att fundera på vad året som gått har lärt oss och hur det inverkar på vår framtid. Hur kan vid på bästa möjliga sätt använda våra upplevelser och lärdomar på ett positivt sätt?

Vår egen kommun har i år fått fler nya invånare än på länge. Det kan gott vara en följd av en av coronaårets lärdomar: Trots att de flesta av oss njuter av den sociala samvaro arbetet erbjuder har vi märkt att vi också kan arbeta effektivt på distans. Kyrkslätt har här mycket att erbjuda: Ofta har vi nära till naturen. Vad är trevligare än att ta en paus bland tallar och granar eller att hålla distansmöte på en häll i skogen? Här vinner både arbetsgivaren och arbetstagaren. 

Coronaåret har också bevisat, att vi behöver varandra. Ingen erfarenhet som delas via våra skärmar ersätter vårt behov av beröring och riktigt samvaro. Många kanske kommer ihåg det experiment man gjorde i USA på 1940-talet: En grupp nyfödda barn lämnades utan fysisk beröring eller ögonkontakt. Följderna av detta grymma, oetiska experiment var katastrofala, men visade också klart hur viktigt närhet är. Och hur viktigt det är att ta hand om dem som är ensamma. Inte bara under krisen, utan också efter den. Som filosofen Esa Saarinen så klokt har sagt: Vi är varandras omgivningar.

En tredje lärdom från coronaåret är den, att vi lever i en global värld. Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag på en sida av jordklotet skapa en storm på den andra sidan. Ett pyttelitet virus från Kina reste på ett ögonblick jorden runt och skapade en global tragedi och kris. 

Ett globalt perspektiv och ett globalt ansvar är nånting som vi förhoppningsvis tar med oss ut ur krisen. Det behövs när vi tar oss an frågor som klimat och biodiversitet, våra stora globala utmaningar. 

Men låt oss gå tillbaka till nuet, till detta år. Jag vill lyfta fram coronaårets hjältar. Vi hittar dem på många ställen och i många branscher. Vi hittar dem i våra hem, inom hälsovården, i våra skolor, företag och myndigheter. De finns inom tredje sektorn men också inom polisen eller försvarsmakten. De finns överallt. 

Som föräldrar har vi tagit hand om våra barn, och som barn har vi tagit hand om våra föräldrar. Våra lärare har gjort sitt allt för att garantera barnens rätt till god undervisning. I undantagsförhållanden har olika myndigheter agerat tillsammans på ett föredömligt sätt. Otaliga frivilligorganisationer har hjälpt människor. Företagen har hållit hjulen rullande och tjänstemän och -kvinnor har med kort varsel tagit nya processer i bruk för att lindra de negativa följderna av krisen. 

Allt detta arbete som gjorts för det gemensamma bästa har påfrestat oss i en situation där vi kanske också varit oroliga för vår egen eller våra närståendes hälsa. Som riksdagsledamot är jag stolt över hur väl vi lyckats i dessa svåra tider. Också trots att vi begått misstag på vägen. Världen är aldrig fullständig men i en internationell jämförelse har vi klarat oss väl. 

Det kommande året sätter oss på prov, och det säger jag på allvar. Mycket avgörs av hur vi klarar den sista milen. Klarar vi av att bära det gemensamma ansvaret och kan vi handskas med den osäkerhet som ännu består? I osäkerhet behövs stabilitet men också kreativitet. Inte passivitet utan påhittighet.

Våra företag har varit tvungna att vara speciellt påhittiga under det gångna året. Många har lyckats sadla om så att de kunnat erbjuda svar på de nya behov som uppkommit. Många har lyckats ställa om sin verksamhet så att de undvikit konkurs. Många har utnyttjat det andrum som en minskad efterfrågan betytt för att stärka sina kompetenser så att de är förberedda för den positiva rekyl som förhoppningsvis kommer när situationen normaliseras. Alla dessa företag förtjänar vårt tack och vår aktning. 

Personligen har Corona kommit mig nära – ja, ända in i vår familj. Den har också besökt riksdagen. Som en följd av detta har jag också själv varit tvungen att testa mig flera gånger. Jag är djupt tacksam för det arbete vårdpersonalen gjort när de i ur och skur testat oss finländare för att skydda oss alla. Närmare 2.5 miljoner test har tagits. Vårdpersonalen har verkligen gjort sitt yttersta både i laboratorierna och i sjukhussalarna. 

Som ordförande för Kyrkslätts kommunfullmäktige vill jag naturligtvis speciellt tacka alla kommunens anställda. Med ert arbete har ni säkrat att vår kommun har kunnat erbjuda kommuninvånarna den service de behöver för att livet skall kunna vara så normalt som möjligt också i exceptionelle tider. Tack!

För några dagar sedan hade vi vintersolstånd. Nu blir dagarna igen längre och ljusare. Med oss i vår ryggsäck när vi nu går mot vår och sommar har vi allt det som vi lärt oss. Jag vill upprepa den utmaning jag för några år sedan ställde alla kyrkslättbor: Låt oss hälsa på alla som kommer emot oss på våra promenader, också de vi inte känner. Det är inte pinsamt eller tokigt – utan vänligt. Vi behöver varandras blickar, leenden och hälsningar idag mer än någonsin. Vi behöver en känsla av samhörighet. Den hjälper oss att springa den sista milen. 

Med denna utmaning önskar jag er alla hälsa och ett mer normalt nytt år!

(publicerad i Kirkkonummen Sanomat)

Förtroendet är det finländska samhället superkraft

När man tänker på olika länder kopplar man ofta dem samman med några ord, några idéer. En egenskap eller egenhet som man tycker beskriver landet bäst. Det kan vara en ledande tanke som hela folket känner som sin egen, eller kanske en yttre egenskap som man inte själv ser, men som omvärlden starkt förknippar med nationen. Det kan vara en negativ yttre fördom, men lika väl nånting positivt som förenar i situationer där andra saker eller faktorer kanske drar människor åt olika håll.

Vårt unga land bygger knappast på bara en tanke eller egenskap. Vi är ett heterogent samhälle och begreppet finländsk är inte nånting statiskt, utan det förändras liksom det alltid gjort. Men trots det tror jag att vi alla säkert känner igen oss i bilden av finländaren som kanske inte alltid visar det, men som när det verkligen behövs ändå ställer upp för andra. Som tycker att lagt kort ligger och att varje man eller kvinna står för sitt ord.

Förtroende är en egenskap som gör allt annat lättare. Det minskar på byråkrati, det minskar risker, det underlättar vardagen. Det ger säkerhet och förutsägbarhet. Förtroende är det finländska samhällets superkraft.

Under detta år har vi gått igenom mycket. Vi har alla varit tvungna att ställa om vår vardag och våra liv. För många har det varit en svår tid. För många också en tid av oro. Oro för de som står oss nära, oro för den egna hälsan, oro för vårt land. 

Men mittibland den oron så kan man också glädja sig över att mycket har gått bättre än vi kunnat vänta oss. Trots det stigande antalet smittade är vi ändå i internationell jämförelse en framgångssaga också när det gäller corona. Både när man mäter antalet smittade och hur väl vi lyckats ta hand om dem som smittats, men också med tanke på hur vår ekonomi klarat krisen.

Som det ser ut idag kommer den finländska ekonomin också att backa mindre än så gott som alla andra EU-länder.

Vad beror det här på?

Vi har inte tagit till mer omfattande restriktioner än de övriga länderna. Vi har inte bestraffat våra medborgare med böter ifall de inte följt rekommendationerna. Ja, vi har uttryckligen haft rekommendationer, inte bestämmelser i många fall.

Finland har hittills klarat sig bra uttryckligen för att vi känner ansvar för varandra. Vi litar på varandra, vilket gör allting lättare.

En lyckad coronabekämpning handlar i allra högsta grad om ett delat ansvar. Det, att jag förstår att det jag gör också inverkar på dig. Hur mycket förbud eller förmaningar vi än tar i bruk handlar det alltid ändå om det, att två människor träffas. Och att vi då känner ansvar för varandra. 

Det finländska samhällets superkraft, förtroendet, hjälper i såväl bra som dåliga tider. Under andra världskriget hjälpte det oss att komma över den tragedi vi genomlevt blott tjugo år tidigare. Under hela efterkrigstiden hjälpte det Finland att komma på fötter och skapa ekonomisk tillväxt. Under coronan har det hjälpt oss att skydda varandra och efter coronan kommer det att hjälpa oss att ta ny fart igen.

Självständighet, att man står själv, på sina egna fötter, är lättare när man får stöd av dem som står bredvid. Det gör vi finländare, också under självständighetsdagar utöver det vanliga. Det syns som ett leende, en nick. Som små eller stora dåd. 

Låt oss fira det finländska gemensamma ansvaret och förtroendet och hissa vår finländska flagga för en hundratredje gång. 

Jag önskar er alla en god och glad självständighetsdag.

(Publicerad i Kirkkonummen Sanomat 6.12.2020)

Glöm inte superkrafterna

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Vi behövs alla

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.