Landskapsplanens depåmarkering kör projektet in i en återvändsgränd

En förutsättning för utvecklandet av huvudstadsregionens närtrafik är att vi bygger två stora järnvägsdepåer för underhåll – eller flera mindre. Den nuvarande depån i Ilmala räcker inte för att täcka tågtrafikens växande behov.

I förslaget till landskapsplan som behandlas i Nylands landskapsfullmäktige 9.6.2020 har planbeteckningen placerats vid gränsen mellan Mankby och Bobäck. Marken i detta område består av leråker och omgivningen utgör ett kulturlandskap som formats under hundratals år. Om depån placeras här kommer den att bli en mycket synlig anläggning som starkt definierar området.

Platsen är strukturellt problematisk och landskapsmässigt katastrofal. Enbart pålningskostnaderna räknas i tiotals miljoner euro. Det faktum att landskapsplanens planbetäckning gjorts i ett så omstritt område främjar inte projektet, utan kör in det i en återvändsgränd.

Det är också ifrågasatt att planbetäckningen gjordes innan utredningen för depåalternativen blev färdig. Så här blev planbetäckningen möjligen en faktor som styrde utredningen, även om marschordningen borde vara den motsatta.

Kommunerna har planeringsmonopol och jag har svårt att tro att Esbo eller Kyrkslätt skulle ge sig in i att planera depån på ett så här problematiskt område. För Kyrkslätts del skulle depån starkt definiera det jämt växande bostadsområdet i Mankby. På Esbos sida ligger det förslagna nära Glasdalens växande bostadsområde.

Jag tror inte heller att det i huvudstadsregionen inte skulle finnas ett område där depån kunde placeras med märkbart mindre miljökonsekvenser och mindre kostnader. Förslaget för depåns placering tar inte heller i beaktande kollektivtrafikens kommande utvecklingsutsikter.

För att vi skulle kunna göra en verklig bedömning – inklusive en grundlig miljökonsekvensbedömning – borde vi ha flera alternativ för placeringen av depån. Sådana alternativ som tittar långt in i framtiden och inte bara några år framåt. Utgående från dessa alternativ borde sedan en offentlig debatt föras om alternativen innan de under de sista metrarna av planeringsprocessen markeras ut på planekartorna.

Redan länge har en av egenheterna i det finska byggandets varit att nya bostadsområden planeras på åkrar. Det har känts lätt, till och med behändigt. Det är en alltför lätt lösning. En lösning för ett lat sinne. En åker är inte bara ett tomt utrymme. Den är inte impediment. Varje åker har en lång historia. Åkern är en del av ekosystemet och kolets kretslopp. Den är en väsentlig del av vårt landskap. Ur ett bredare perspektiv är varje åker en del av vår självförsörjning. Så också i detta fall.

Kyrkslätts kommun har – av förståeliga skäl – konstaterat att förslaget att placera depån i Bobäck inte kan godkännas. Via deT skulle kommunen få bära depåområdets negativa konsekvenser samtidigt som fördelarna skulle bli få. Ur ett landskaps- och tekniskt perspektiv skulle en depå i Mankby vara lika problematisk. Depån är viktig för hela huvudstadsregionens närtrafik, men dess placering enligt landskapsplanen är inte en bra lösning.

Jag hoppas att landskapsfullmäktige förstår detta då beslutet fattas. Den omstridda planbetäckningen vid gränsen mellan Mankby och Bobäck främjar inte projektet, utan kör det in i en återvändsgränd. Planebeteckningen bör därför strykas.

Maakuntakaavan varikkomerkintä ajaa koko hankkeen umpikujaan

Pääkaupunkiseudun lähiliikenteen kehittäminen edellyttää, että rakennamme kaksi isoa kunnossapitovarikkoa – tai useamman pienemmän. Nykyinen varikko Ilmalassa ei riitä tyydyttämään kasvavan junaliikenteen tarpeita.

Maakuntakaavaehdotuksessa, joka käsitellään maakuntavaltuustossa 9.6.2020, on uuden varikon varikkomerkintä sijoitettu Mankin ja Luoman rajalle. Tällä kohdin maa on savipeltoa ja ympäristö on satojen vuosien aikana muokkautunutta kulttuurimaisemaa. Mikäli varikko sijoitetaan nyt ehdotettuun paikkaan, siitä tulee hyvin näkyvä, koko lähialuetta vahvasti määrittelevä laitos.

Paikka on rakenteellisesti ongelmallinen ja maisemallisesti katastrofaalinen. Pelkät paalutuskustannukset lasketaan kymmenissä miljoonissa euroissa. Se, että merkintä on maakuntakaavassa näin kiistanalaisessa paikassa ei edistä hanketta, vaan vesittää sitä.

Pidän myös hyvin kyseenalaisena, että merkintä sijoitettiin kaavaan ennen kuin varikkovaihtoehtoja arvioiva selvitys valmistui. Näin kaavamerkinnästä tuli mahdollisesti selvitystä ohjaava tekijä, vaikka marssijärjestyksen pitäisi olla päinvastainen.

Kunnilla on kaavoitusmonopoli ja minun on vaikea uskoa, että Espoo tai Kirkkonummi lähtisivät kaavoittamaan varikkoa näin ongelmalliseen paikkaan. Kirkkonummen osalta varikko määrittelisi jatkossa hyvin vahvasti jatkuvasti kasvavaa Masalan asuinaluetta. Espoon puolella ehdotettu sijainti liittyy puolestaan läheisesti kasvavaan Lasilaakson alueeseen.

En myöskään aidosti usko, etteikö pääkaupunkiseudulta löytyisi aluetta, johon varikko olisi mahdollista sijoittaa huomattavasti pienemmin ympäristövaikutuksin ja pienemmin kustannuksin. Ehdotettu varikkosijainti ei myöskään ota huomioon tulevia joukkoliikenteen kehitysnäkymiä.

Jotta voisimme tehdä oikean arvion – ympäristövaikutusarviointeineen – tulisi nyt esittää sijainnille lisää vaihtoehtoja. Sellaisia vaihtoehtoja, jotka katsovat pidemmälle tulevaisuuteen, eivät pelkästään muutaman vuoden päähän. Näistä vaihtoehdoista tulisi sitten käydä julkista keskustelua ennen kuin ne pitkän kaavaprosessin viime metreillä löytävät tiensä kaavakarttoihin.

Suomalaisen rakentamisen erikoisuus on pitkään ollut se, että uusia alueita sijoitetaan pelloille. Se on tuntunut helpolta, jopa kätevältä ratkaisulta. Se on kuitenkin laiskan mielen ratkaisu. Pelto ei ainoastaan ole tyhjä tila. Se ei ole joutomaata. Jokaiseen peltoon liittyy pitkä historia. Pelto on osa ekosysteemiä ja hiilen kiertokulkua. Se on olennainen osa maisemaamme. Isossa kuvassa jokainen pelto on myös pala omavaraisuuttamme. Niin tässäkin tapauksessa.

Kirkkonummen kunta on todennut, ymmärrettävistä syistä, ettei se pidä esitettyä varikkosijoitusta Luomaan hyväksyttynä.  Sen myötä kunta ottaisi vastatakseen varikkoalueen ongelmat, hyötyjen jäädessä hyvin vähäisiksi. Maisemallisesti ja teknisesti Mankin sijoitus on yhtä ongelmallinen. Varikko on tärkeä koko pääkaupunkiseudun lähiliikenteen kannalta, mutta maakuntakaavan mukainen sijainti ei ole hyvä ratkaisu.

Toivon, että maakuntavaltuusto päätöksessään ymmärtää tämän. Kiistanalainen kaavamerkintä Mankin ja Luoman rajalla ei edistä hanketta, vaan ajaa sen umpikujaan. Kaavamerkintä tulee siksi poistaa.

Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Klimatpolitik och konkurrenskraft kan gå hand i hand

40 miljarder euro – så stor var omsättningen av miljöaffärsverksamheten i Finland år 2018. Exportvärdet var nästan nio miljarder euro och förädlingsvärdet nästan 16 miljarder euro, vilket motsvarar cirka åtta procent av förädlingsvärdet inom hela Finlands samhällsekonomi. Cleantech, bioekonomi och cirkulär ekonomi – alla delar av miljöaffärsverksamheten – är områden inom vilka vi i Finland är verkliga föregångare. Till exempel bara inom cleantech-branschen har vi över 3000 företag som arbetar för att utveckla lösningar för en hållbarare framtid. Dessa företag spelar en betydande roll i att motverka klimatförändringen och samtidigt stärka Finlands – och Europas – konkurrenskraft.

Vi kommer nämligen inte undan klimatförändringen – den är vår generations största utmaning. Den är ett klart hot och det är viktigt att vi tar till åtgärder för att bekämpa den.

Men det är också sant att vi inte ska begrava oss i misströstan. De innovationer och den ekonomiska verksamhet som kampen mot klimatförändring kräver öppnar nämligen också för nya möjligheter – för Finland och för EU som helhet på vår väg mot klimatneutralitet.

För det är målsättningen: i Finland ska vi vara koldioxidneutrala år 2035, och på EU-nivå är målsättningen att hela unionen ska vara klimatneutral innan 2050.

Därför finns en enorm potential för cleantech-sektorn att växa – enligt Sitras och Frost & Sullivans utredning (2015) kommer den för Finland relevanta cleantech-marknaden att växa till ungefär 3000 miljarder dollar innan 2050. Vi ligger bra till i denna konkurrens, och vi klarar oss bra i internationella jämförelser: år 2019 placerade sig Finland på andra plats i Global Sustainable Competitiveness Index, som mäter länders hållbara konkurrenskraft, och enligt Bloombergs innovationsindex från samma år är Finland det tredje mest innovativa landet efter Sydkorea och Tyskland.

För att cleantech-sektorn ska växa behöver EU en fungerande inre marknad men också klara och ambitiösa målsättningar. I stället för att satsa på vissa teknologier ska vi rikta oss på konkreta mål, och låta marknaden hitta lösningarna. Vi ska inte fokusera på antal elbilar utan på minskade utsläpp. Vi ska inte stöda en viss sektor utan skapa en marknad för kolbindning och cirkulära lösningar. Och min egen lilla käpphäst: vi ska inte fokusera på teoretiska laboratorieuträkningar av byggnaders isoleringsvärden eller energieffektivitet. I stället ska vi utveckla sätt att mäta helhetens koldioxidavtryck, från val av material till byggandet och återanvändning, och samtidigt skapa ekonomiska incentiv som ger klimatvänliga lösningar en fördel.

Det är fråga om en systemförändring. Kretsloppet från naturresurs och råvara till produkt och senare avfall måste slutas. Till en del måste vi bygga om våra ekonomiska incentiv. Vad är det som kostar? Hur bygger vi upp prissättningar och vad beskattar vi? Om den ekvationen är rätt uppställd kommer lösningarna av sig själva.

En växande konkurrenskraft och effektiva klimatpolitiska åtgärder är inte ömsesidigt uteslutande, utan helt möjliga att kombinera. Vad vi behöver är satsningar på forskning och innovationer, en fortsatt stark inre marknad och en framtidstro där vi ser möjligheter och potential i stället för hotbilder och hinder. Någon måste nämligen gå i täten. Och det kan gärna vara vi.

 

Kolumn i Nya Europabladet, maj 2020 

Gott Nytt År!

Efter julpausen tar det nya året vid. Varje år känns det lika underligt att ta ett nytt år i munnen, varje år känns det lika ovant. Så även nu: 2020 – ett helt nytt år som åtminstone jag kommer att skriva fel flera gånger under de kommande veckorna. Ett år som någongång låg långt inte i framtiden men som nu är här. 

När jag som tonåring bläddrade igenom hyllan med serietidningar i Bruno Vinbergs butik i Jorvas fastnade ögonen ofta på en tidning som hette 1999. 52 sidor fulla med rymdäventyr och flygande apparater. 1999 – långt inne. framtiden. 

Och nu långt bak i det förgångna – idag, 2020. 

Många saker förändras långsammare än vi tänkt oss, medan många saker kan förändras till synes över en natt. År 2020 kör vi fortfarande omkring med rätt vanliga bilar i Kyrkslätt, och för bara några år sedan kunde man fortfarande åka tåg till Helsingfors med samma röd-gula tåg som man använde i min barndom. När vi flyttade till Kyrkslätt år 1972 visst mina föräldrar berätta för min storasyster att vi snart får en simhall. Den kom knappt 30 år senare. 

Idag år 2020 förändras Kyrkslätt plötsligt snabbare. Till en del av skäl som vi inte kan påverka. Vi har många nya skolprojekt på gång, nånting som både är en positiv och en negativ sak. Till en stor del beror det på de inomhusluftsproblem vi har tampats med. Samtidigt kommer de nya skolorna att göra oss mer konkurrenskraftiga. När man flyttar till Kyrkslätt i framtiden kan man vara säker på att barnen får gå i bra, moderna skolbyggnader. 

Efter många år av väntan i ett osäkert SOTE-landskap har arbetet med den nya välfärdscentralen också satt igång.  Hur det än går med social- och hälsovårdsreformen kommer vi att behöva service i Kyrkslätt. Och de nya faciliteterna garanterar att så kommer att ske. 

Kring kyrkan färdigställs det förnyade biblioteket som bäst. Samtidigt fortskrider arbetet med planeringen av centrum. När skolan i centrum flyttar bort öppnar det för nya möjligheter. Torget, kyrkan, bibliotek och i sinom tid ett nytt gymnasium skapar möjligheter för ett fint nytt centrum som har alla chanser att locka till sig nya kommuninvånare – både gamla och unga. 

I intensiv förnyelse gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad är förnuftiga åtgärder, vad inte? Det är också alltid en ekonomisk fråga. Är det här en satsning som betalar igen sig? I dagens värld handlar det också om hållbarhet i ett större perspektiv. 

Som kommun har vi förbundit oss till Hinku-projektet. Det ställer  krav på hur vi utvecklar vår kommun som helhet och kräver att vi bl.a. kraftigt skär ner på våra koldioxidutsläpp före år 2030. Det här är saker som vi måste ha i åtanke när vi utvecklar kommunen och vårt näringsliv. Kyrkslätt har nämligen  en hel del unika egenskaper. Vi ligger nära Helsingfors vilket gör oss till en attraktiv ort för företagare. Vi har också en stor jordbrukssektor som på många sätt sitter på nycklarna till ett hållbart samhälle. 

Jag hoppas att varje Kyrkslättbo detta år bekantar sig med de produkter och tjänster som tillverkas här, med de människor som arbetar med den mark vi står på och den skog vi kan vandra omkring i. Smaka på den mat som produceras bakom hörnet. Tryck ner fötterna i den stadiga jorden och ta avstamp in i det år som väntar på oss. 

Sist men inte minst: Jag har en dröm som jag delade med er alla redan för ett drygt år sedan. Jag skulle vilja se Kyrkslätt som den artigaste kommunen i hela Finland. Jag vill se oss alla hälsa på varandra då vi träffas på gångvägarna, på parkeringsplatsen eller vid fotbollsplanen. Att säga hej är ett billigt sätt att skapa gemenskapskänsla och bygga en gemensam framtid. 

Jag är enormt glad för att jag får leda arbetet i kommunfullmäktige. Jag är också tacksam för alla de kommentarer och tips jag fått under detta år. Låt oss hålla flaggan i topp också nästa år. Tillsammans bygger vi vår kommun. 

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä. 

Etiopia – Nobelin siivittämänä kohti demokratiaa?

Julkaistu Demo Finlandin sivulla 13.11.2019. Demon kuukausittain vaihtuvassa kolumnivuorossa kirjoittavat Demon jäsenpuolueiden edustajat demokratia- ja kehitysaiheista. 

 

Pöydän ääressä istuu kolme nuorta naista, joista yksi on pukeutunut hijabiin. He ovat etiopialaisen Ethiopian Citizens for Social Justice Partyn (ECSJP) puoluejohtoa. ECSJP on yksi niistä lukuisista etiopialaisista puolueista, jotka ovat yhtäkkiä saaneet vapauden toimia ja osallistua vaaleihin. Yli viidenkymmenen muun puolueen johdon kanssa nämä kolme naista osallistuvat lokakuun 17. päivä eduskuntapuolueiden demokratiajärjestö Demon järjestämään tasa-arvoseminaariin Addis Abebassa.  

Huiviin pukeutunut nainen puhuu innostuneesti omista suunnitelmistaan ja tasa-arvotyöstä. Ennen kuin nainen nousee pöydästä tarttuakseen mikrofoniin, hän kertoo haluavansa Etiopian pääministeriksi. Tulevaisuudenuskosta ja päättäväisyydestä ei ole puutetta. 

Etiopiassa on tällä hetkellä paljon toivoa ja optimismia. Abiy Ahmed sai alkusyksystä Nobelin rauhanpalkinnon ja siitä ollaan ymmärrettävästi todella ylpeitä. Pieniä henkilökulttiin viittaavia merkkejä on ilmassa. Abiyin kuvia ei voi katukuvassa välttää näkemästä.  

Toisaalta kuka minä olen sanomaan, mikä on kulttia ja mikä ei? Ehkä tämä on paikallisessa mittakaavassa normaalia maan johtajan kunnioittamista. Poliittiset käytännöt ja kulttuurit eivät ole universaaleja.  

Maassa vallitsevan optimismin taustalla ovat viime vuosien aikana tehdyt reformit, jotka toivottavasti huipentuvat ensi toukokuussa järjestettäviin vaaleihin. Puolueita on huomattava määrä, lähemmäs sata kappaletta, ja oppositioon kuuluminen ei enää ole asia, jota tehdään vainon uhalla. 

Kaupungissa tapahtuu muutakin. Kiinalaiset projektit täyttävät Addis Abeban katukuvan ja yksi pääkaupungin kaduista on uudelleen nimetty Ethiopia China Friendship Avenueksi. Monet kadut ja tiet on rakennettu kiinalaisella rahalla. Kiina maksoi myös Afrikan unionin päämajan rakennuskompleksin rakentamisen ja on vuokrannut Etiopiasta isoja maa-alueita vuosikymmeniksi kiinalaisten ruokaturvan turvaamiseksi. Kolonialismista toipuvaa Afrikkaa kolonisoidaan uudelleen. Siihen verrattuna suomalainen kehitysyhteystyö on hyvin pienimuotoista, mutta myös kestävää, sekä eettisesti että sosiaalisesti.  

Demon työ on pieni osa tätä kokonaisuutta. Tuemme paikallisesti Etiopian naisverkostoa ja sen kautta demokraattista prosessia. Työ on pienimuotoista, ja vaikka Etiopiassa tällä hetkellä tapahtuu paljon, tämän työn hedelmiä on vaikea hetkessä nähdä. Se on myös kehitysyhteistyötä parhaimmillaan – maan omia rakenteita ja kompetensseja vahvistavaa työtä. 

Seminaarin aikana käy selväksi, että vaalien toteutuminen ensi keväänä vaatii todella paljon työtä. Sekä puolueiden että vaaleja suorittavan koneiston järjestäytyminen on vasta alkutekijöissään. Hiljattain hyväksytty vaalilaki ja siinä määritelty vaalitapa tulee todennäköisesti myös tarkoittamaan sitä, että naisten osuus paikallisessa eduskunnassa pienenee. Kiertäessäni seminaaripöytiä minulle jää kuitenkin hyvä mieli. Nuoret naiset ja vanhat miehet keskustelevat kiivaasti. Ainakin minulle välittyy tunne siitä, että dialogi on todellista ja aitoa.  

Kiinalaisten rakentamat tiet näkyvät heti. Ne ovat konkreettisia lisiä Addis Abebalaisten arkeen. Demo rakentaa hiljaa niitä rakenteita, jotka toivottavasti auttavat etiopialaisia rakentamaatulevaisuudessa näitä teitä yhä enenevässä määrin itse. 

 

Kolumnissa esitetyt mielipiteet ovat kirjoittajan omia, eivätkä välttämättä edusta Demon näkemyksiä.

Ilmiö Greta – Jos totuus on karu, vika ei ole sanansaattajassa

Moni väittää, että YK:n ilmastokokouksessa puhunutta ”Greta-parkaa” käytetään hyväksi. Että hänen avullaan lietsotaan ilmastohysteriaa. Verrataan jopa hänen ja muiden ilmastosta huolta kantavien kannanottoja neuvostopropagandaan. Lopuksi moititaan jyrkin sanoin Greta Thunbergin vanhempia ja viitataan vasemmistolaiseen salajuoneen.

Greta Thunbergin eilinen puhe oli voimakas, vilpitön – ja totuudenmukainen. Se, että sen esitti 16-vuotias koululainen ei sen arvoa vähennä. Kuten ei myöskään se, että sen esittäjällä on todettu Aspergerin syndrooma – oireyhtymä, johon liittyy usein korkea älykkyys ja syvällinen mielenkiinto jotakin tiettyä asiaa tai ilmiötä kohtaan.

Myöskään se, että ilmastonmuutokseen liittyvä uhka on iso ja vakava ei tarkoita, että siitä puhuminen lietsoisi hysteriaa.

Ilmastonmuutoksen vastaisesta työstä on tullut laitaoikeiston kärkikohteita maahanmuuton ohella. Globaaliin vastuuseen suhtaudutaan ylipäätään vastahakoisesti. Ne, jotka välittävät globaaleista kysymyksistä nähdään oman maan kansalaisten etuja ja oikeuksia vastustavina. Seuraavassa lauseessa puhutaan globaaleista salaliitoista, Soroksesta ja kohta perään länsimaiden pankkiirien salajuonesta. Ilmastonmuutos, maahanmuutto, demokratian puolustaminen, oikeusvaltio, yhteinen huoli yhteisestä tulevaisuudesta – nämä ovat kaikki niin suomalaisten, eurooppalaisten, kuin kansainvälistenkin populististen ääriliikkeiden hampaissa.

Vaikuttaa siltä, että populistissa liikkeissä tarvitaan aina jokin vihollinen – abstrakti mörkö – joka tarjoaa helpon selityksen vaikeisiin kysymyksiin.

Eduskunnassa ilmastoskeptiset puhuvat usein siitä, miten mitätön Suomen osuus on globaaleista päästöistä. Nämä skeptikot ohittavat täysin sen, että päästömme ovat itse asiassa huomattavan suuret per asukas. Luodaan kuva siitä, että koska todella isot päästöt ovat muualla, myös toimien tulee kohdistua muualle.

Kenen näin ollen pitäisi toimia? Mihin raja vedetään? Onko raja 0,5%:ssa, 1%:ssa, 5%:ssa vai kenties 10%:ssa prosentissa globaaleista päästöistä?

Oma näkemykseni on, että meillä kaikilla on velvollisuus toimia. Vastuun ottamisen ei tarvitse tarkoittaa kurjistumista, vaan johdonmukaisia muutoksia peruselämäntavoissa: perusjätehuollon kehittämistä, roskien kierrättämistä, pyörän selkään hyppäämistä, vaatteiden korjaamista, maltillista lihan syöntiä, kotimaanmatkailua, aineettomia lahjoja, paperitonta toimistoa, puolukkametsään menoa. Vastuun kantaminen tarkoittaa myös uusien energiatehokkaiden ja kiertotalouteen sopivien innovaatioiden mahdollistamista ja innovointiin panostamista. Ei ole sattumaan, että myös iso osa Suomen elinkeinoelämää on kunnianhimoisten päästövähennysten takana. Kunnianhimoiset kansalliset tavoitteet pakottavat innovoimaan ja avaavat sen myötä mahdollisuuksia yrityksillemme myös kansainvälisillä markkinoilla.

Neuvostopropagandan ongelma oli se, että se ei ollut totta. Se vääristeli ja kaunisteli todellisuutta. Kun Greta Thunberg puhuu, hän kertoo siitä, mitä ympärillämme jo tapahtuu; hän muistuttaa ilmaston nopeasta lämpenemisestä, sitä seuraavasta eroosiosta, jäätiköiden sulamisesta ja lajien nopeasta sukupuutosta. Hän pukee sanoiksi miljoonien ihmisten todellisen huolen. Hän kertoo sen karusti, mutta aidosti. Hänen viestinsä on neuvostopopagandan vastakohta.

Meidän tulee kuunnella ja toimia, ei vähätellä hänen ja hänen seuraajiensa sanomaa ja huolta helppojen poliittisten irtopisteiden toivossa.

Ja niille, jotka epäilevät Greta-kortin kääntämistä sanoisin: ”Parempi katsoa kuin katua.”

 

Adlercreutz välkomnar regeringens program för att öka investeringarna

Regeringen presenterade på tisdagen sitt förlag till budget för år 2020. Samtidigt presenterades ett program som strävar till att sätta fart på investeringarna inom den finländska företagssektron.

– Vi gör stora och nödvändiga satsningar på forskning och utbildning i denna budget. Det är satsningar som stärker vår konkurrenskraft. Höjda anslag för vägunderhållet hjälper oss att ta igen en del av den reparationsskuld vi har, och satsningarna på rälstrafik för oss närmare våra klimatmål. Vi gör det lättare för företag att få hit utländsk kunnig arbetskraft och unga som studerat här får per automatik stanna kvar. Det här är synnerligen välkomna nyheter för våra företag, säger Anders Adlercreutz, Svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Investeringsnivån i Finland är låg. När vi står inför en tid av ekonomisk osäkerhet – Tysklands industriproduktion minskar och Brexit skapar ovisshet – är det viktigt att företagen vågar investera inför framtiden. Robotiseringen och tillämpningen av artificiell intelligens är stora förändringar som kräver stora satsningar, säger Adlercreutz.

–  Genom att ge företagen möjlighet att fördubbla avskrivningarna kan vi  märkbart underlätta fattandet av viktiga investeringsbeslut. Det här är en mycket välkommen förändring, säger Adlercreutz.

Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Östersjön kan inte vänta – diskussion med Christina Gestrin

För tillfället fungerar Finland som ordförande för HELCOM, skyddskommissionen för Östersjön. Från och med nästa sommar är vi även EU-ordförande. När man dessutom tar i beaktande att vi också för tillfället fungerar som ordförande för Arktiska rådet ser man snart att det nu öppnas en stor möjlighet att föra Östersjösamarbetet vidare in i nästa fas. 

Som riksdagsledamot arbetade Christina Gestrin i flera års tid för en renare Östersjö, i synnerhet inom det internationella samarbetet. Hon var en av de första som lyfte upp Östersjöfrågor i debatten. För tillfället fungerar hon som utrikesministerns särskilda representant i Östersjöfrågor. För ett knappt år sedan publicerades hennes rapport Miljösamarbetet i Östersjöregionen. I den rapporten berättar hon om hur det internationella miljösamarbetet kring Östersjön uppstått, vad som åstadkommits och vilka problem vi idag står inför. Jag hälsade på henne för en diskussion. 

Sommaren står inför dörren, och vi har redan hört oroväckande nyheter från forskarkåren. Situationen ser i stort sett lika dålig ut som förr ett år sedan. Rekordstora områden har döda botten och Finska viken har fått ett stort tillskott näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng – mängder som långt överskrider den interna belastningen från Finska vikens randområden. Det ser, allt arbete till trots, utmanande ut. Borde vi misströsta, eller finns det hopp?

– Vi måste fortsättningsvis minska utsläppen. Det finns inte några snabba metoder utan det är fråga om ett långsiktigt arbete. Det är bra att komma ihåg att utsläppen faktiskt minskat kraftigt sedan 80-talet, så det har gått i rätt riktning. Men samtidigt är de gamla synderna så stora att det är svårt att ställa det till rätta. Det behövs fortsatta åtgärderna för att minska utsläppen från iordbruket, samhället, industrin, trafiken och alla andra utsläppskällor. Vi måste också inse att klimatuppvärmningen är ett nytt hot mot Östersjön. 

Ja, det är en stor orosfaktor. Vad händer om vattnet värms upp med några grader? Vad betyder det för övergödningen och framförallt den inre belastningen, som redan idag är en stor orsak till att vi trots allt inte i stora delar av Finska viken ser en förbättring. En varmare Östersjö och mera regn leder till att salthalten minskar och att näringsämnen sköljs ut i havet under alla årstider. Det ökar stressen för djur- och växtarterna i Östersjön. 

Det här är frågor som vi måste fundera på nu och åtgärda så snabbt som möjligt.

Christina Gestrins rapport om Östersjösamarbetet målar upp en bild av ett samarbete som inte alltid gått som på räls, men som nog lett till klara resultat. 

-I S:t Petersburg renas idag 98 procent av avloppsvattnet vilket är en enorm förbättring jämfört med läget för trettio år sedan. Det att man nu har uppnått en hög nivå är jättebra, men samtidigt är det ingen självklarhet att den höga nivån kommer att vara bestående. Vattenreningen kräver underhåll, till exempel tillskott av kemikalier, och här är det jätteviktigt att vi har ett fungerande internationellt samarbete mellan Östersjöländerna. 

Ja, samarbete med Ryssland är ju svårt till en del eftersom det inte finns ett starkt medborgarmedvetande om läget, men också för att det inte finns starka institutioner som driver frågan vidare. Det har långt hängt på enstaka eldsjälar som tycker att det är viktigt. Vad händer sedan när dessa personer stiger åt sidan? När man ytterligare kombinerar detta med de problem sanktionerna lett till blir det hastigt ett uppehåll i samarbetet och kontakterna, ett uppehåll som kan vara förödande för våra gemensamma projekt. Blir det lätt så att man måste börja från noll?

– Ett avbrott i miljösamarbetet kommer på sikt att ha en negativ effekt på miljön, därför är det viktigt att fortsätta miljösamarbetet och miljödialogen mellan alla Östersjöländer trots politiskt svåra tider. Det är ett stort orosmoment att sanktionerna inneburit att inga nya internationella miljöprojekt har kunnat påbörjas i Ryssland efter år 2014. Under de senaste åren har många experter inom miljösamarbetet dessutom gått i pension vilket inneburit att det nu finns färre personliga kontakter i miljösamarbetet med Ryssland än för bara några år sedan.

Det här är en fråga som vi tagit upp i riksdagens Rysslandsgrupp, som jag är vice ordförande för.  Har du nåtts av bud om att de ryska reningsverken upplever att deras verksamhet blir lidande av till exempel brist på medel eller utrustning?

– Från ryskt håll har en sådan oro inte förts fram men det finns ändå orsak till oro. Ecovod, ett konsultbolag som bistått vattenreningsbolaget i St Petersburg och som bestått av finska vattenreningsexperter, har fr.o.m. årets början avslutat sin verksamhet vid reningsverken i St. Petersburg. Ecovods roll har under många år varit att följa med driften av vattenreningsverken och rapportera om fel och brister genast om något sådant upptäckts. Bortfallet av Ecovod kombinerat med det försvagade ekonomiska läget och avsaknaden av nya gemensamma projekt kan innebära en risk för att man sparar i driftskostnader, vilket på sikt kan leda till att situationen  försämras. Det internationella samarbetet har bidragit till att tekniken och driften hållits på en god nivå.

I Finland har ju medborgarsamhället också engagerat sig, och det sätter i sin tur press på politiker och beslutsfattare, hur är det i Ryssland?

– I januari var jag med om att ordna ett miljöseminarium vid Finlands Generalkonsulat i St. Petersburg till vilket representanter för ryska medborgarorganisationer inbjöds. Jag blev imponerad av organisationernas stora aktivitet och kreativitet. I vissa stadsdelar organiserar de återvinningen av avfall då den samhällsstödda infrastrukturen för återvinning och återanvändning är nästan obefintlig. Om vi jämför med finländska miljöorganisationer kan man nog konstatera att möjligheterna för medborgarorganisationerna att verka är svårare än i Finland samtidigt som miljöproblemen är mycket större. De gör ett viktigt gräsrots- och upplysningsarbete.

Nu är vattenreningen i S:t Petersburg i stort sett i skick men det återstår fortfarande över hundra problematiska utsläppspunkter, bland annat Viborgs avloppsvatten. Också djurhushållningen är en stor utsläppskälla. När man i Ryssland nu gått in för mer inhemsk matproduktion som en reaktion mot sanktionerna är det mer fokus på ökad produktion än hur produktionen inverkar på miljön. 

Det finns en massa olösta problem. Inte bara i Ryssland utan också till exempel i Polen. Det gäller att försöka hålla alla länder med i HELCOM: s arbete, och där har Finland som ordförandeland en viktig uppgift. 

Om vi tänker på vad vi i Finland kan göra har det ju dykt upp nya metoder under de senaste åren. I Sverige använder man strukturkalk för att minska utsläppen från jordbruket, i Finland har vi utvecklat en metod som baserar sig på användning av gips. Det verkar var en lovande teknik för att minska utsläppen från åkrar och det kunde vara en stor del av lösningen till exempel i Egentliga Finland. Nu har regeringen lagt till 15 miljoner på årsbasis och en del av den summan kommer antagligen att gå just till gipsbehandling av åkrar. Den cirkulära ekonomin är också en stor del av lösningen. Frågor som hur vi bättre kan ta vara på gödseln, separera näringsämnen och i större utsträckning använda den till produktion av biogas är centrala. Här gäller det att arbeta vidare, göra försök, experimentera och satsa på forskning. 

Som i många andra svåra frågor skulle det vara viktigt att också försöka fokusera på styrkorna och möjligheterna och arbeta utgående från dem för att komma vidare. Östersjön är förutom en viktig miljöfråga också en ekonomisk fråga för Finland. Ofta väljer man att lyfta upp begränsningar och lagstiftning mera som hot än möjligheter. Svaveldirektivet, som befarades slå ut finsk sjöfart, har de facto erbjudit tillfällen för finsk industri att gå i täten för den internationella utvecklingen i marinmotorer med låga utsläpp. När jag lämnar Christina och svänger ut på Masabyvägen har många tankar slagit rot. Rysslandsamarbetet måste hållas vid liv. Sanktionernas vara eller inte vara beror på Ryssland, men kontakterna länderna emellan i miljöfrågor är viktiga. Finlands EU-ordförandeskap kan ha stor betydelse för Östersjön – nu måste resten av EU få upp ögonen för situationen. Polen måste också göra sitt. Och här hemma – 15 miljoner på årsbasis är ett välkommet tillskott, men enskild projektfinansiering är inte lösningen. Östersjöns välbefinnande har en så stor betydelse för oss att finansieringen måste vara långsiktig och kontinuerlig. •

Stinas Östersjötips: Ät mera fisk som fångats i Östersjön. Strömmings- och braxenbiffar passar också bra för storkök i kommunerna. Det är ett sätt att ta bort näringsämnen från Östersjön.  Mat som producerats av lokala råvaror innebär dessutom ett mindre behov av transporter.