Ilmiö Greta – Jos totuus on karu, vika ei ole sanansaattajassa

Moni väittää, että YK:n ilmastokokouksessa puhunutta ”Greta-parkaa” käytetään hyväksi. Että hänen avullaan lietsotaan ilmastohysteriaa. Verrataan jopa hänen ja muiden ilmastosta huolta kantavien kannanottoja neuvostopropagandaan. Lopuksi moititaan jyrkin sanoin Greta Thunbergin vanhempia ja viitataan vasemmistolaiseen salajuoneen.

Greta Thunbergin eilinen puhe oli voimakas, vilpitön – ja totuudenmukainen. Se, että sen esitti 16-vuotias koululainen ei sen arvoa vähennä. Kuten ei myöskään se, että sen esittäjällä on todettu Aspergerin syndrooma – oireyhtymä, johon liittyy usein korkea älykkyys ja syvällinen mielenkiinto jotakin tiettyä asiaa tai ilmiötä kohtaan.

Myöskään se, että ilmastonmuutokseen liittyvä uhka on iso ja vakava ei tarkoita, että siitä puhuminen lietsoisi hysteriaa.

Ilmastonmuutoksen vastaisesta työstä on tullut laitaoikeiston kärkikohteita maahanmuuton ohella. Globaaliin vastuuseen suhtaudutaan ylipäätään vastahakoisesti. Ne, jotka välittävät globaaleista kysymyksistä nähdään oman maan kansalaisten etuja ja oikeuksia vastustavina. Seuraavassa lauseessa puhutaan globaaleista salaliitoista, Soroksesta ja kohta perään länsimaiden pankkiirien salajuonesta. Ilmastonmuutos, maahanmuutto, demokratian puolustaminen, oikeusvaltio, yhteinen huoli yhteisestä tulevaisuudesta – nämä ovat kaikki niin suomalaisten, eurooppalaisten, kuin kansainvälistenkin populististen ääriliikkeiden hampaissa.

Vaikuttaa siltä, että populistissa liikkeissä tarvitaan aina jokin vihollinen – abstrakti mörkö – joka tarjoaa helpon selityksen vaikeisiin kysymyksiin.

Eduskunnassa ilmastoskeptiset puhuvat usein siitä, miten mitätön Suomen osuus on globaaleista päästöistä. Nämä skeptikot ohittavat täysin sen, että päästömme ovat itse asiassa huomattavan suuret per asukas. Luodaan kuva siitä, että koska todella isot päästöt ovat muualla, myös toimien tulee kohdistua muualle.

Kenen näin ollen pitäisi toimia? Mihin raja vedetään? Onko raja 0,5%:ssa, 1%:ssa, 5%:ssa vai kenties 10%:ssa prosentissa globaaleista päästöistä?

Oma näkemykseni on, että meillä kaikilla on velvollisuus toimia. Vastuun ottamisen ei tarvitse tarkoittaa kurjistumista, vaan johdonmukaisia muutoksia peruselämäntavoissa: perusjätehuollon kehittämistä, roskien kierrättämistä, pyörän selkään hyppäämistä, vaatteiden korjaamista, maltillista lihan syöntiä, kotimaanmatkailua, aineettomia lahjoja, paperitonta toimistoa, puolukkametsään menoa. Vastuun kantaminen tarkoittaa myös uusien energiatehokkaiden ja kiertotalouteen sopivien innovaatioiden mahdollistamista ja innovointiin panostamista. Ei ole sattumaan, että myös iso osa Suomen elinkeinoelämää on kunnianhimoisten päästövähennysten takana. Kunnianhimoiset kansalliset tavoitteet pakottavat innovoimaan ja avaavat sen myötä mahdollisuuksia yrityksillemme myös kansainvälisillä markkinoilla.

Neuvostopropagandan ongelma oli se, että se ei ollut totta. Se vääristeli ja kaunisteli todellisuutta. Kun Greta Thunberg puhuu, hän kertoo siitä, mitä ympärillämme jo tapahtuu; hän muistuttaa ilmaston nopeasta lämpenemisestä, sitä seuraavasta eroosiosta, jäätiköiden sulamisesta ja lajien nopeasta sukupuutosta. Hän pukee sanoiksi miljoonien ihmisten todellisen huolen. Hän kertoo sen karusti, mutta aidosti. Hänen viestinsä on neuvostopopagandan vastakohta.

Meidän tulee kuunnella ja toimia, ei vähätellä hänen ja hänen seuraajiensa sanomaa ja huolta helppojen poliittisten irtopisteiden toivossa.

Ja niille, jotka epäilevät Greta-kortin kääntämistä sanoisin: ”Parempi katsoa kuin katua.”

 

Adlercreutz välkomnar regeringens program för att öka investeringarna

Regeringen presenterade på tisdagen sitt förlag till budget för år 2020. Samtidigt presenterades ett program som strävar till att sätta fart på investeringarna inom den finländska företagssektron.

– Vi gör stora och nödvändiga satsningar på forskning och utbildning i denna budget. Det är satsningar som stärker vår konkurrenskraft. Höjda anslag för vägunderhållet hjälper oss att ta igen en del av den reparationsskuld vi har, och satsningarna på rälstrafik för oss närmare våra klimatmål. Vi gör det lättare för företag att få hit utländsk kunnig arbetskraft och unga som studerat här får per automatik stanna kvar. Det här är synnerligen välkomna nyheter för våra företag, säger Anders Adlercreutz, Svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Investeringsnivån i Finland är låg. När vi står inför en tid av ekonomisk osäkerhet – Tysklands industriproduktion minskar och Brexit skapar ovisshet – är det viktigt att företagen vågar investera inför framtiden. Robotiseringen och tillämpningen av artificiell intelligens är stora förändringar som kräver stora satsningar, säger Adlercreutz.

–  Genom att ge företagen möjlighet att fördubbla avskrivningarna kan vi  märkbart underlätta fattandet av viktiga investeringsbeslut. Det här är en mycket välkommen förändring, säger Adlercreutz.

Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Östersjön kan inte vänta – diskussion med Christina Gestrin

För tillfället fungerar Finland som ordförande för HELCOM, skyddskommissionen för Östersjön. Från och med nästa sommar är vi även EU-ordförande. När man dessutom tar i beaktande att vi också för tillfället fungerar som ordförande för Arktiska rådet ser man snart att det nu öppnas en stor möjlighet att föra Östersjösamarbetet vidare in i nästa fas. 

Som riksdagsledamot arbetade Christina Gestrin i flera års tid för en renare Östersjö, i synnerhet inom det internationella samarbetet. Hon var en av de första som lyfte upp Östersjöfrågor i debatten. För tillfället fungerar hon som utrikesministerns särskilda representant i Östersjöfrågor. För ett knappt år sedan publicerades hennes rapport Miljösamarbetet i Östersjöregionen. I den rapporten berättar hon om hur det internationella miljösamarbetet kring Östersjön uppstått, vad som åstadkommits och vilka problem vi idag står inför. Jag hälsade på henne för en diskussion. 

Sommaren står inför dörren, och vi har redan hört oroväckande nyheter från forskarkåren. Situationen ser i stort sett lika dålig ut som förr ett år sedan. Rekordstora områden har döda botten och Finska viken har fått ett stort tillskott näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng – mängder som långt överskrider den interna belastningen från Finska vikens randområden. Det ser, allt arbete till trots, utmanande ut. Borde vi misströsta, eller finns det hopp?

– Vi måste fortsättningsvis minska utsläppen. Det finns inte några snabba metoder utan det är fråga om ett långsiktigt arbete. Det är bra att komma ihåg att utsläppen faktiskt minskat kraftigt sedan 80-talet, så det har gått i rätt riktning. Men samtidigt är de gamla synderna så stora att det är svårt att ställa det till rätta. Det behövs fortsatta åtgärderna för att minska utsläppen från iordbruket, samhället, industrin, trafiken och alla andra utsläppskällor. Vi måste också inse att klimatuppvärmningen är ett nytt hot mot Östersjön. 

Ja, det är en stor orosfaktor. Vad händer om vattnet värms upp med några grader? Vad betyder det för övergödningen och framförallt den inre belastningen, som redan idag är en stor orsak till att vi trots allt inte i stora delar av Finska viken ser en förbättring. En varmare Östersjö och mera regn leder till att salthalten minskar och att näringsämnen sköljs ut i havet under alla årstider. Det ökar stressen för djur- och växtarterna i Östersjön. 

Det här är frågor som vi måste fundera på nu och åtgärda så snabbt som möjligt.

Christina Gestrins rapport om Östersjösamarbetet målar upp en bild av ett samarbete som inte alltid gått som på räls, men som nog lett till klara resultat. 

-I S:t Petersburg renas idag 98 procent av avloppsvattnet vilket är en enorm förbättring jämfört med läget för trettio år sedan. Det att man nu har uppnått en hög nivå är jättebra, men samtidigt är det ingen självklarhet att den höga nivån kommer att vara bestående. Vattenreningen kräver underhåll, till exempel tillskott av kemikalier, och här är det jätteviktigt att vi har ett fungerande internationellt samarbete mellan Östersjöländerna. 

Ja, samarbete med Ryssland är ju svårt till en del eftersom det inte finns ett starkt medborgarmedvetande om läget, men också för att det inte finns starka institutioner som driver frågan vidare. Det har långt hängt på enstaka eldsjälar som tycker att det är viktigt. Vad händer sedan när dessa personer stiger åt sidan? När man ytterligare kombinerar detta med de problem sanktionerna lett till blir det hastigt ett uppehåll i samarbetet och kontakterna, ett uppehåll som kan vara förödande för våra gemensamma projekt. Blir det lätt så att man måste börja från noll?

– Ett avbrott i miljösamarbetet kommer på sikt att ha en negativ effekt på miljön, därför är det viktigt att fortsätta miljösamarbetet och miljödialogen mellan alla Östersjöländer trots politiskt svåra tider. Det är ett stort orosmoment att sanktionerna inneburit att inga nya internationella miljöprojekt har kunnat påbörjas i Ryssland efter år 2014. Under de senaste åren har många experter inom miljösamarbetet dessutom gått i pension vilket inneburit att det nu finns färre personliga kontakter i miljösamarbetet med Ryssland än för bara några år sedan.

Det här är en fråga som vi tagit upp i riksdagens Rysslandsgrupp, som jag är vice ordförande för.  Har du nåtts av bud om att de ryska reningsverken upplever att deras verksamhet blir lidande av till exempel brist på medel eller utrustning?

– Från ryskt håll har en sådan oro inte förts fram men det finns ändå orsak till oro. Ecovod, ett konsultbolag som bistått vattenreningsbolaget i St Petersburg och som bestått av finska vattenreningsexperter, har fr.o.m. årets början avslutat sin verksamhet vid reningsverken i St. Petersburg. Ecovods roll har under många år varit att följa med driften av vattenreningsverken och rapportera om fel och brister genast om något sådant upptäckts. Bortfallet av Ecovod kombinerat med det försvagade ekonomiska läget och avsaknaden av nya gemensamma projekt kan innebära en risk för att man sparar i driftskostnader, vilket på sikt kan leda till att situationen  försämras. Det internationella samarbetet har bidragit till att tekniken och driften hållits på en god nivå.

I Finland har ju medborgarsamhället också engagerat sig, och det sätter i sin tur press på politiker och beslutsfattare, hur är det i Ryssland?

– I januari var jag med om att ordna ett miljöseminarium vid Finlands Generalkonsulat i St. Petersburg till vilket representanter för ryska medborgarorganisationer inbjöds. Jag blev imponerad av organisationernas stora aktivitet och kreativitet. I vissa stadsdelar organiserar de återvinningen av avfall då den samhällsstödda infrastrukturen för återvinning och återanvändning är nästan obefintlig. Om vi jämför med finländska miljöorganisationer kan man nog konstatera att möjligheterna för medborgarorganisationerna att verka är svårare än i Finland samtidigt som miljöproblemen är mycket större. De gör ett viktigt gräsrots- och upplysningsarbete.

Nu är vattenreningen i S:t Petersburg i stort sett i skick men det återstår fortfarande över hundra problematiska utsläppspunkter, bland annat Viborgs avloppsvatten. Också djurhushållningen är en stor utsläppskälla. När man i Ryssland nu gått in för mer inhemsk matproduktion som en reaktion mot sanktionerna är det mer fokus på ökad produktion än hur produktionen inverkar på miljön. 

Det finns en massa olösta problem. Inte bara i Ryssland utan också till exempel i Polen. Det gäller att försöka hålla alla länder med i HELCOM: s arbete, och där har Finland som ordförandeland en viktig uppgift. 

Om vi tänker på vad vi i Finland kan göra har det ju dykt upp nya metoder under de senaste åren. I Sverige använder man strukturkalk för att minska utsläppen från jordbruket, i Finland har vi utvecklat en metod som baserar sig på användning av gips. Det verkar var en lovande teknik för att minska utsläppen från åkrar och det kunde vara en stor del av lösningen till exempel i Egentliga Finland. Nu har regeringen lagt till 15 miljoner på årsbasis och en del av den summan kommer antagligen att gå just till gipsbehandling av åkrar. Den cirkulära ekonomin är också en stor del av lösningen. Frågor som hur vi bättre kan ta vara på gödseln, separera näringsämnen och i större utsträckning använda den till produktion av biogas är centrala. Här gäller det att arbeta vidare, göra försök, experimentera och satsa på forskning. 

Som i många andra svåra frågor skulle det vara viktigt att också försöka fokusera på styrkorna och möjligheterna och arbeta utgående från dem för att komma vidare. Östersjön är förutom en viktig miljöfråga också en ekonomisk fråga för Finland. Ofta väljer man att lyfta upp begränsningar och lagstiftning mera som hot än möjligheter. Svaveldirektivet, som befarades slå ut finsk sjöfart, har de facto erbjudit tillfällen för finsk industri att gå i täten för den internationella utvecklingen i marinmotorer med låga utsläpp. När jag lämnar Christina och svänger ut på Masabyvägen har många tankar slagit rot. Rysslandsamarbetet måste hållas vid liv. Sanktionernas vara eller inte vara beror på Ryssland, men kontakterna länderna emellan i miljöfrågor är viktiga. Finlands EU-ordförandeskap kan ha stor betydelse för Östersjön – nu måste resten av EU få upp ögonen för situationen. Polen måste också göra sitt. Och här hemma – 15 miljoner på årsbasis är ett välkommet tillskott, men enskild projektfinansiering är inte lösningen. Östersjöns välbefinnande har en så stor betydelse för oss att finansieringen måste vara långsiktig och kontinuerlig. •

Stinas Östersjötips: Ät mera fisk som fångats i Östersjön. Strömmings- och braxenbiffar passar också bra för storkök i kommunerna. Det är ett sätt att ta bort näringsämnen från Östersjön.  Mat som producerats av lokala råvaror innebär dessutom ett mindre behov av transporter. 

Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •

Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Adlercreutz: Utsläppshandeln måste utvidgas – vi behöver en marknad för kolsänkor

– Klimatmålen nås inte om vi inte tar i bruk nya marknadsbaserade redskap för att motverka klimatförändringen, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

FN:s klimatpanel IPCC:s rapport, som publicerades på måndagen, visar att det krävs radikala åtgärder för att vi ska hålla oss under en uppvärmning på 1,5 grader på global nivå. Adlercreutz håller med om analysen.

– Mänskligheten är ett skepp som svänger långsamt och som uppenbarligen behöver en hel hög med väckarklockor för att inse allvaret. Om vi ser på det vi gör nationellt i Finland kan vi vara hyggligt nöjda, men samtidigt är det klart att nästa regering måste höja ambitionsnivån.

Utsläppshandeln är i dag ett fungerande redskap som i princip sätter ett pris på utsläpp och den vägen bidrar till att sänka dem. Priset för koldioxid är dock lågt, och en stor del av de industrier som producerar utsläppen får gratis utsläppsrätter.

– Utsläppshandelns omfattning måste utvidgas och andelen gratis utsläppsrätter skäras ner. Men marknaden måste också utvidgas åt det andra hållet. Kolsänkor är negativa utsläpp, men de har inget pris. Samtidigt är en stor del av skogen privat egendom, privat äganderätt som måste respekteras. Om skogsägarna fick en ersättning för den kolsänka de upprätthåller skulle det finnas en logik i ekvationen: pengar från utsläppsrätterna kunde kanaliseras till upprätthållandet av kolsänkor. En sådan modell kunde relativt lätt införas i Finland på nationell nivå tack vare den avancerade skogskartläggning vi redan nu kontinuerligt gör.

Tal i riksdagens debatt om budgeten för 2019

Ärade talman,

När vi talar om nästa års budget talar vi samtidigt om framtiden. När vi fattar beslut om hur vi ska använda våra pengar bestämmer vi samtidigt i vilken riktning vi vill styra Finland.

Vad vi väljer att satsa på nu har betydelse för hur framtidens Finland ser ut.

Framtiden är nyckelordet.

Vi ska tänka långsiktigt i våra val. För vem bygger vi framtidens Finland?

Jo, för kommande generationer. Därför ska vi satsa på skola och utbildning. I sitt tal tog Anna-Maja Henriksson upp att nästa riksdagsval kommer att vara ett utbildningsval. Någon kan ju säga att det föregående också var det, men här är vi ändå. SFP vill satsa på hela skolstigen från daghemmet till högskolestudierna.

En av de självklara satsningarna är den subjektiva rätten till dagvård. Nå, det är ju faktiskt ingen satsning, för regeringens inbesparing där de avskaffade den subjektiva rätten, ja, den inbesparingen uteblev. Men den är fortfarande avskaffad, och det bör rättas till.

Ärade talman,

SFP vill också se en mer jämställd framtid i Finland. Därför är det viktigt att nästa regering prioriterar att genomföra en familjeledighetsreform. Genom reformer som stöder jämställdheten idag sår vi frön för en ännu mer jämställd framtid och en högre sysselsättningsgrad.

SFP anser att en familjeledighetsreform ska få kosta, för endast då innebär det att reformen är tillräckligt omfattande för att skapa den förändring vi behöver. Reformen ska stöda ansvarsfördelningen i familjerna och öka på flexibiliteten så att det är lättare att kombinera familj och arbete – både för mamma och för pappa.

Arvoisa puhemies,

Tämä kesä oli poikkeuksellisen lämmin, lämpimin 10 vuoteen. Suomessa mitattiin yhteensä 63 hellepäivää. Vaikka lämpimästä säästä toki saa nauttia, tämä kesä antoi meille suomalaisille myös esimakua kiihtyvästä ilmastonmuutoksesta. Ilmastonmuutos on aikamme suurin haaste. Jo lähitulevaisuuden kannalta on äärimmäisen tärkeää, että jokainen päätös tehdään kestävällä pohjalla ja päätöksen ilmastovaikutukset huomioon ottaen.

Kesän pitkään jatkunut kuivuus piinasi myös maanviljelijöitä. Tämä vuosi on maanviljelijöille huonoin 30 vuoteen ja vuoden viljasadosta ennustetaan tulevan 2000-luvun pienin. Siksi on hyvä, että hallitus päätti 30 miljoonan kriisipaketista tämän vuoden lisätalousarvioon helpottamaan maanviljelijöiden tilannetta.

Emme kuitenkaan voi rakentaa tulevaisuuttamme kriisipakettien varaan. Ennakoimattomista sääolosuhteista tulee väistämättä yhä tavallisempi ilmiö. Ilmasto muuttuu ja sen hillitsemiseksi myös Suomen tulee kantaa vastuunsa.

Me rakennamme tulevaisuuden Suomea ja maailmaa tuleville sukupolville. Valinnoilla, joita teemme tänään, on kauaskatseisia vaikutuksia. Tämän takia tarvitsemme panostuksia uusiutuvan energiaan, kiertotalouteen ja päästöttömien teknologioiden kehitykseen. Meidän tulee myös luopua sähköintensiivisen teollisuuden tuista ja muista ilmaston kannalta haitallisista tuista pikimmiten.

Lämpimät säät johtivat myös ennenäkemättömiin sinileväkukintoihin. Tänä kesänä Suomenlahden levätilanne oli koko vuosikymmenen pahin. Itämeri ei voi hyvin.

Hallitusta onkin kiitettävä siitä, että Itämeren ja sisävesien suojeluun myönnetään yhteensä 45 miljoonaa euroa jaettavaksi seuraavan kolmen vuoden aikana. Ensi vuoden osuus on 15 miljoonaa euroa.

Arvoisa puhemies,

Jokaisella tässä salissa tehdyllä päätöksellä vaikutetaan tulevaisuuteen niin Suomessa kuin muualla maailmassa. Suomen tulee kantaa vastuunsa myös globaalilla tasolla nostamalla kehitysyhteistyön määrärahoja 0,7 prosenttiin bruttokansantulosta. Panostamalla kestävään maailmaan panostamme samalla kestävään tulevaisuuteen myös Suomessa.

On syytä iloita siitä, että sekä ministeri Sipilä että ministeri Orpo ovat puhunut sekä kiintiöpakolaismäärän noston puolesta että kehitysavun korottamisesta niin, että olisimme 0,7 prosentin polulla.

Kysymys on ainoastaan se, miksi mitään ei tapahdu. Miten on mahdollista, että pääministeri linjaa jotain – ja mitään ei tapahdu? Ei kehitysavun suhteen, eikä meidän pakolaiskiintiön suhteen.

Erityisen kisualliseksi koko loogisen ajatuksenjuoksun kannalta on se, että vedotaan pakolaiskiintiön osalta siihen, että voimme nostaa kiintiön sikäli kuin EU panee täytäntöön ajatukset siitä, että käsittelykeskuksia sijoitettaisiin EU:n rajoille.

Mikä siinä vaiheessa jää sanomatta on se, että niihin suunnitelmiin kuuluu oleellisena osana ajatus pakollisesta, sitovasta taakanjaosta. Ja se taas on jotain, jota Suomen hallitus vastustaa.

Arvoisa puhemies,

Sanoilla on merkitystä. Politiikan uskottavuus perustuu siihen, että tarkoittaa mitä sanoo, Nyt on hallituksen aika pakolaiskiintiön ja kehitysavun osalta vastata sanoistaan.

Tal på Hiroshima-dagen 6.8.2018 i Lovisa

Kun atomipommi räjähti Hiroshiman yllä 73 vuotta sitten yli satojentuhansien ihmisen elämä muuttui silmänräpäyksessä. Maailmalle kantautui viesti: Mikään ei olisi enää koskaan entisellään. Hiroshimasta tuli ihmisen tuhovoiman uusi näyte. Tällaista tuhoa pystymme saamaan aikaan, oli viesti.

Hiroshimalla ei ollut juurikaan sotilaallista merkitystä. Kaupunki ei ollut strateginen kohde. Se oli tarkoituksella säästetty hyökkäyksiltä aina ydinpommitukseen asti,  jotta uuden aseen lähettämä viesti olisi mahdollisimman kirkas ja selvä. Yhtenä aamuna aurinkoa, iloa, naurua. Seuraavana täydellinen tuho, pimeys ja kuolema.

Med Hiroshima tog mänskligheten ett avgörande steg. Visst, Dresden hade lidit, liksom London och Hamburg. Men ingen stad på det sätt som Hiroshima gjorde. Aldrig på samma sätt för att bevisa makt och vilja att förstöra.

Väkivalta on aina helpompaa, jos sen kohteella ei ole kasvoa tai nimeä. Jos kohde on pelkkiä numeroita ja tilastoja. Jos se on kaukana ja siihen liittyvä vihollinen on demonisoitu. Hiroshima näytteli tätä roolia 73 vuotta sitten. Joku muu tekee sen tänään.

Itse olen koulutukseltani arkkitehti. Poliitikko minusta tuli vasta kypsällä iällä. Teinivuoteni osuivat kylmän sodan aikaan, kahdeksankymmentäluvulle. Muistan miten maailman tila huolestutti minua. Olin järkyttynyt kun Reagan valittiin presidentiksi, koska minulle oli kuulemieni keskustelujen perusteella syntynyt käsitys siitä, että hän oli halukas käyttämän ydinaseita. Kuljin 12-vuotiaana ja monta vuotta sen jälkeen lokakuisissa rauhanmarsseissa, koska koin jo silloin, että minulla oli velvollisuus tehdä edes jotain rauhan eteen.

Nuoruuden pohdinnat eivät vieneet minua vielä tuolloin politiikkaan, mutta ne herättivät kiinnostukseni globaaleihin kysymyksiin, vaikuttamiseen, toimivan ja kestävän yhteiskunnan rakentamiseen. Tavoitteita, joita koin voivani edistää myös arkkitehtina.

För att undvika konflikt, katastrofer, krig, behövs fungerande samhällsstrukturer. Den danske arkitekturprofesseorn Jan Gehl skrev för snart 50 år sedan boken ”Livet mellem husene”. Där talar han om hur människor möts och hur man skapar rum för möten. Enligt Gehl minskar risken för våld i direkt proportion till hur troligt det är att man möts igen. I en anonym värld där man inte träffar varandra, där man inte möter varandra, förekommer våld.

I en samhälle behövs därför rum där man kan träffas och umgås. Så är det i ett hem, i en by, i en stad, i ett land – och också gobalt. I ett samhälle där människor möts, träffas, lär känna varandra minskar våld.

Om det finns förståelse, och identifikation med en annan kan man inte glömma offren, då är de inte siffror och statistik på samma sätt som offren i Hiroshima kanske var för dem som stod bakom attacken. Förståelse, som är de här dagarnas tema, är nyckeln till en värld utan konflikt, utan motsättningar.

Jan Gehl puhui siis jo 70-luvulla arkkitehtuurista ja kaupunkisuunnittelusta, niin kuin minä sen ymmärrän,  ymmärryksen rakentamisen keinoina. Se mikä toimii pienessä skaalassa, toimii isossakin. Kohtaamisten kautta paljastuvat erilaisten maailmankuvien vivahteet ja inhimillisyys. Tämä on olennaista, sillä ihmisen mieli haluaa ymmärtää asioita – mahdollisimman helposti. Asioiden ja ihmisten syvällinen ymmärtäminen edellyttää jatkuvaa taistelua yksinkertaistamista vastaan. Se, mikä on yksinkertaistettu on helppo laittaa pakettiin ja lokeroon, ja työntää pois mielestä.

Venäjä on meille herkästi yhtä kuin Putin. Pohjois-Korea on yhtä kuin Kim Jong Un. Turkki on Erdogan ja Palestiinalaiset puolestaan terroristeja. Iranissa ei ole kuin uskonnollista fundamentalisteja ja meksikolaiset ovat, Trumpia lainatakseni, raiskaajia ja huumediilereitä.

Tällaiset yksinkertaistukset ovat helppoja, koska ne eivät edellytä oman maailmankuvan laventamista. Ne eivät edellytä erilaisuuden kohtaamista. Mustamaalaaminen antaa kavalalla tavalla mahdollisuuden korostaa omaa erinomaisuutta

Ymmärtäminen puolestaan vaatii omasta tilasta luopumista ja asioihin perehtymistä.Vaivannäköä ja inhimillisyyttä.

Meidän perheessämme asui edellisvuonna vuoden ajan Santiago-niminen kolumbialainen poika. Hän tuli Suomeen keskeltä Kolumbian sisällissotaa, FARC-sissien hallitsemalta alueelta. Hän oli omin silmin nähnyt sisällissodan kauheudet, mutta myös sen syyt. Sen, miten taloudellinen epätoivo ja epätasa-arvo veivät isolta osalta ihmisiä mahdollisuuden valita, millaisen elämästään muovaavat.

Santiago berättade för oss om det colombianska inbördeskriget. Om hur fattiga människor drivs i händerna på dem som brukar våld som maktmedel, i brist på bättre utvägar. Om hur de egna hopplösa ekonomiska utsikterna inte ger dem något val. Om hur droghandeln är den enda vägen ut för fattiga samhällen i den colombianska djungeln.

Santiago var helt ifrån sig när fredsavtalet föll i folkomröstningen. Han kunde inte förstå – som han tolkade det – bristen på förståelse, varför man inte kunde förlåta, varför viljan att bestraffa och hämnas gick före viljan att försona.

Man valde den enkla lösningen, den som objektifierade den som var annorlunda, som delade upp landet i vi och dem istället för att se det gemensamma.

Santiago bodde hos oss i ett år. Under den tiden lärde vi känna en enormt begåvad ung man som kommit till Finland för att lära sig vad ett stabilt och fungerande demokratiskt samhälle är. Den blott 16-årige Santiago ville lära sig, för att ta det med sig till Kolumbien och där verka för ökad förståelse.

Santiago halusi ymmärtää demokraattista yhteiskuntaa ja sen lainalaisuuksia, jotta hän voisi viedä tätä ymmärrystä takaisin kotimaahansa. Hän halusi löytää aitoja työkaluja johdattaa oma kotimaansa ulos konfliktista.

Hyvät ystävät

Haluamme mielellämme työntää meille vieraan ja vaikean, joskus aidosti epämieluisankin, kauas. Konfliktejakin olisi niin paljon helpompi hoitaa etänä, rahavirtojen avulla.  Kuitenkin he, jotka äänekkäimmin puhuvat paikallisesta auttamisesta ovat usein heitä, jotka kiivaimmin haluavat rajoittaa sitä: sanotaan, että halutaan keskittyä juurisyihin pakolaisvirtojen välttämiseksi. Ja seuraavassa lauseessa ehdotetaan kehitysapumäärärahojen puolittamista. Halutaan koko kakku.

Kakun syömisen mahdollisuutta ei ole Ammanissa tai Pakistanin rajaseutujen asukkailla. Sitä mahdollisuutta ei ole myöskään Tanzaniassa, jossa Burundin sisällissota näkyy konkreettisesti kasvavana pakolaismääränä. Nämä pakolaisvirtojen polttopisteessä asuvat ihmiset on pakotettu ymmärtämään. Meitä ei – vielä.

Hyvät ystävät,

Digitalisoituvan tiedonvälityksen piti kasvattaa ymmärrystämme ulkomaailmasta. Sen piti laajentaa meidän näkökenttäämme. Yhtäkkiä huomaamme, että uhkaa käydä juuri päinvastoin: ihmiset ajautuvat omiin pieniin kupliinsa. Vastakkainasettelu kasvaa. Ja vaikka meillä on enemmän tietoa käytettävissämme kuin ikinä aikaisemmin, rakennamme seiniä ympärillemme, virtuaalisia mielipidekuplia suojaksemme.

Ihmisen rajoittuneisuus ja pelko vierasta kohtaan on aikamme suurimpia haasteita. Miten purkaisimme henkisiä muureja välillämme? Miten näkisimme ihmiset numeroiden takana? Miten tunnistaisimme turvapaikanhakijassa baghdadilasien ambulanssikuljettajan, opettajaäidin, insinöörin urasta haaveilevan tyttären tai kokin koulutukseen pyrkivän pojan?

Olen iloinen nähdessäni teidät täällä tänään. Uskallan uskoa, että teille erilaisuuden hyväksyminen ja kansalaisvaikuttaminen ovat tärkeitä arvoja, joita haluatte kylvää myös ympärillenne. Kaltaisianne ihmisiä tarvitaan muuttamaan maailmaa. Tässä työssä tarvitaan niin määrätietoisuutta kuin kärsivällisyyttä. Mutta myös aitoa idealismia ja unelmia.

I strongly believe the that the theme of these days is the key to the solution. Understanding. A willingness to see the complicated, a willingness to deny the easy answers of a lazy mind.

I am happy to see so many of you here. You are needed. Ni behövs.

Er idealism behövs, era drömmar behövs.

Jotta ymmärrystä löytyisi, jotta Hiroshima ei toistuisi, jotta unelma eläisi.