Hälsa och ett mer normalt nytt år!

Vi kan inte ännu tala om coronakrisen som nånting vi lämnat bakom oss. Även om vi kan ana ljuset i ändan av tunneln är det omöjligt att säga när vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har inlett vaccineringarna, men det återstår ännu många månader innan vi får ett täckande skydd.

Just nu i detta ögonblick är det skäl att fundera på vad året som gått har lärt oss och hur det inverkar på vår framtid. Hur kan vid på bästa möjliga sätt använda våra upplevelser och lärdomar på ett positivt sätt?

Vår egen kommun har i år fått fler nya invånare än på länge. Det kan gott vara en följd av en av coronaårets lärdomar: Trots att de flesta av oss njuter av den sociala samvaro arbetet erbjuder har vi märkt att vi också kan arbeta effektivt på distans. Kyrkslätt har här mycket att erbjuda: Ofta har vi nära till naturen. Vad är trevligare än att ta en paus bland tallar och granar eller att hålla distansmöte på en häll i skogen? Här vinner både arbetsgivaren och arbetstagaren. 

Coronaåret har också bevisat, att vi behöver varandra. Ingen erfarenhet som delas via våra skärmar ersätter vårt behov av beröring och riktigt samvaro. Många kanske kommer ihåg det experiment man gjorde i USA på 1940-talet: En grupp nyfödda barn lämnades utan fysisk beröring eller ögonkontakt. Följderna av detta grymma, oetiska experiment var katastrofala, men visade också klart hur viktigt närhet är. Och hur viktigt det är att ta hand om dem som är ensamma. Inte bara under krisen, utan också efter den. Som filosofen Esa Saarinen så klokt har sagt: Vi är varandras omgivningar.

En tredje lärdom från coronaåret är den, att vi lever i en global värld. Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag på en sida av jordklotet skapa en storm på den andra sidan. Ett pyttelitet virus från Kina reste på ett ögonblick jorden runt och skapade en global tragedi och kris. 

Ett globalt perspektiv och ett globalt ansvar är nånting som vi förhoppningsvis tar med oss ut ur krisen. Det behövs när vi tar oss an frågor som klimat och biodiversitet, våra stora globala utmaningar. 

Men låt oss gå tillbaka till nuet, till detta år. Jag vill lyfta fram coronaårets hjältar. Vi hittar dem på många ställen och i många branscher. Vi hittar dem i våra hem, inom hälsovården, i våra skolor, företag och myndigheter. De finns inom tredje sektorn men också inom polisen eller försvarsmakten. De finns överallt. 

Som föräldrar har vi tagit hand om våra barn, och som barn har vi tagit hand om våra föräldrar. Våra lärare har gjort sitt allt för att garantera barnens rätt till god undervisning. I undantagsförhållanden har olika myndigheter agerat tillsammans på ett föredömligt sätt. Otaliga frivilligorganisationer har hjälpt människor. Företagen har hållit hjulen rullande och tjänstemän och -kvinnor har med kort varsel tagit nya processer i bruk för att lindra de negativa följderna av krisen. 

Allt detta arbete som gjorts för det gemensamma bästa har påfrestat oss i en situation där vi kanske också varit oroliga för vår egen eller våra närståendes hälsa. Som riksdagsledamot är jag stolt över hur väl vi lyckats i dessa svåra tider. Också trots att vi begått misstag på vägen. Världen är aldrig fullständig men i en internationell jämförelse har vi klarat oss väl. 

Det kommande året sätter oss på prov, och det säger jag på allvar. Mycket avgörs av hur vi klarar den sista milen. Klarar vi av att bära det gemensamma ansvaret och kan vi handskas med den osäkerhet som ännu består? I osäkerhet behövs stabilitet men också kreativitet. Inte passivitet utan påhittighet.

Våra företag har varit tvungna att vara speciellt påhittiga under det gångna året. Många har lyckats sadla om så att de kunnat erbjuda svar på de nya behov som uppkommit. Många har lyckats ställa om sin verksamhet så att de undvikit konkurs. Många har utnyttjat det andrum som en minskad efterfrågan betytt för att stärka sina kompetenser så att de är förberedda för den positiva rekyl som förhoppningsvis kommer när situationen normaliseras. Alla dessa företag förtjänar vårt tack och vår aktning. 

Personligen har Corona kommit mig nära – ja, ända in i vår familj. Den har också besökt riksdagen. Som en följd av detta har jag också själv varit tvungen att testa mig flera gånger. Jag är djupt tacksam för det arbete vårdpersonalen gjort när de i ur och skur testat oss finländare för att skydda oss alla. Närmare 2.5 miljoner test har tagits. Vårdpersonalen har verkligen gjort sitt yttersta både i laboratorierna och i sjukhussalarna. 

Som ordförande för Kyrkslätts kommunfullmäktige vill jag naturligtvis speciellt tacka alla kommunens anställda. Med ert arbete har ni säkrat att vår kommun har kunnat erbjuda kommuninvånarna den service de behöver för att livet skall kunna vara så normalt som möjligt också i exceptionelle tider. Tack!

För några dagar sedan hade vi vintersolstånd. Nu blir dagarna igen längre och ljusare. Med oss i vår ryggsäck när vi nu går mot vår och sommar har vi allt det som vi lärt oss. Jag vill upprepa den utmaning jag för några år sedan ställde alla kyrkslättbor: Låt oss hälsa på alla som kommer emot oss på våra promenader, också de vi inte känner. Det är inte pinsamt eller tokigt – utan vänligt. Vi behöver varandras blickar, leenden och hälsningar idag mer än någonsin. Vi behöver en känsla av samhörighet. Den hjälper oss att springa den sista milen. 

Med denna utmaning önskar jag er alla hälsa och ett mer normalt nytt år!

(publicerad i Kirkkonummen Sanomat)

Förtroendet är det finländska samhället superkraft

När man tänker på olika länder kopplar man ofta dem samman med några ord, några idéer. En egenskap eller egenhet som man tycker beskriver landet bäst. Det kan vara en ledande tanke som hela folket känner som sin egen, eller kanske en yttre egenskap som man inte själv ser, men som omvärlden starkt förknippar med nationen. Det kan vara en negativ yttre fördom, men lika väl nånting positivt som förenar i situationer där andra saker eller faktorer kanske drar människor åt olika håll.

Vårt unga land bygger knappast på bara en tanke eller egenskap. Vi är ett heterogent samhälle och begreppet finländsk är inte nånting statiskt, utan det förändras liksom det alltid gjort. Men trots det tror jag att vi alla säkert känner igen oss i bilden av finländaren som kanske inte alltid visar det, men som när det verkligen behövs ändå ställer upp för andra. Som tycker att lagt kort ligger och att varje man eller kvinna står för sitt ord.

Förtroende är en egenskap som gör allt annat lättare. Det minskar på byråkrati, det minskar risker, det underlättar vardagen. Det ger säkerhet och förutsägbarhet. Förtroende är det finländska samhällets superkraft.

Under detta år har vi gått igenom mycket. Vi har alla varit tvungna att ställa om vår vardag och våra liv. För många har det varit en svår tid. För många också en tid av oro. Oro för de som står oss nära, oro för den egna hälsan, oro för vårt land. 

Men mittibland den oron så kan man också glädja sig över att mycket har gått bättre än vi kunnat vänta oss. Trots det stigande antalet smittade är vi ändå i internationell jämförelse en framgångssaga också när det gäller corona. Både när man mäter antalet smittade och hur väl vi lyckats ta hand om dem som smittats, men också med tanke på hur vår ekonomi klarat krisen.

Som det ser ut idag kommer den finländska ekonomin också att backa mindre än så gott som alla andra EU-länder.

Vad beror det här på?

Vi har inte tagit till mer omfattande restriktioner än de övriga länderna. Vi har inte bestraffat våra medborgare med böter ifall de inte följt rekommendationerna. Ja, vi har uttryckligen haft rekommendationer, inte bestämmelser i många fall.

Finland har hittills klarat sig bra uttryckligen för att vi känner ansvar för varandra. Vi litar på varandra, vilket gör allting lättare.

En lyckad coronabekämpning handlar i allra högsta grad om ett delat ansvar. Det, att jag förstår att det jag gör också inverkar på dig. Hur mycket förbud eller förmaningar vi än tar i bruk handlar det alltid ändå om det, att två människor träffas. Och att vi då känner ansvar för varandra. 

Det finländska samhällets superkraft, förtroendet, hjälper i såväl bra som dåliga tider. Under andra världskriget hjälpte det oss att komma över den tragedi vi genomlevt blott tjugo år tidigare. Under hela efterkrigstiden hjälpte det Finland att komma på fötter och skapa ekonomisk tillväxt. Under coronan har det hjälpt oss att skydda varandra och efter coronan kommer det att hjälpa oss att ta ny fart igen.

Självständighet, att man står själv, på sina egna fötter, är lättare när man får stöd av dem som står bredvid. Det gör vi finländare, också under självständighetsdagar utöver det vanliga. Det syns som ett leende, en nick. Som små eller stora dåd. 

Låt oss fira det finländska gemensamma ansvaret och förtroendet och hissa vår finländska flagga för en hundratredje gång. 

Jag önskar er alla en god och glad självständighetsdag.

(Publicerad i Kirkkonummen Sanomat 6.12.2020)

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Inte ens när det gäller en järnvägsdepå i Esbo eller Kyrkslätt ska man skjuta i blindo

Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering.

När landskapsplanen behandlades smög sig en tågdepåmarkering på gränsen mellan Mankby och Bobäck in på kartan utan större diskussion. Men efter det har diskussionens vågor gått höga. Med goda skäl. Det är fråga om en stor anläggning som behövs, men vars inverkan på miljön och trafiken också är betydande.

Kyrkslätts kommuns ställning till tågdepån är den att markeringen inte kan accepteras. Jag ser på saken på samma sätt. Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering – men också med tanke på miljön och i synnerhet landskapet. Det är fråga om ett gammalt, öppet och dominerande kulturlandskap.

Kyrkslätts kommun har klart sagt att man inte vill ha en depå i kommunen. Det är också min position i frågan. Men man kan inte enbart gräva ner huvudet i sanden, utan det kan också vara bra att förbereda sig för den eventualiteten att vi står inför ett besvärligt val.

Därför lyfte jag i en intervju upp det att man borde undersöka den faktiska inverkan på trafiken som en placering i Getberg skulle ha. Det uttalandet tar Jens Berg fasta på i sin insändare (HBL 10.10).

Man har gjort två utredningar om depåerna. De kan i korthet sammanfattas så här: Mankby och Bobäck lämpar sig bättre med tanke på trafikens logistik, men leder till stora olägenheter för omgivningen. De lämpar sig också mycket dåligt för byggande, vilket lätt leder till kostnadsmässiga överraskningar i byggskedet. Inverkan på kulturlandskap och bosättning är stor.

Getberg lämpar sig bättre för byggande, och själva depån och dess verksamhet har relativt liten inverkan på omgivning och bosättning enligt utredningen. Placeringen är inte oproblematisk med tanke på de naturvärden som finns i området. Trafikeringen inverkar också på omgivningen. En depå i Getberg kräver ett tilläggsspår från Köklax till västra Kyrkslätt. Det ökar kostnaderna märkbart, helt som Berg skriver.

Det vi inte vet är hur de olika placeringarna skulle inverka på lokaltrafikutbudet på kort och lång sikt i Kyrkslätt. Det är den utredningen som jag efterlyste.

Man kan med fog tänka att en placering där Kyrkslätt ligger mellan Helsingfors och depån är mer fördelaktig än om vi ligger bortom ändpunkten. Samtidigt är det klart att trafiken från depån ut på banan till en del kommer att bestå av tomma tåg. Om depån är i Mankby går det tomma tåg till Köklax och Kyrkslätt. Om den är i Getberg går det tomma tåg till Kyrkslätt, antagligen Sjundeå och Köklax. I vilket förhållande vet vi inte.

Berg säger att en placering i Getberg skulle betyda dygnet runt transport av tåg mellan depån och Köklax. Det stämmer inte. Transport till och från depån kommer att ske på morgonen och på kvällen. Till Kyrkslätt, Sjundeå och Köklax, i alla händelser.

Vi Kyrkslättbor vet alltför väl vad en begränsad kapacitet på kustbanan betyder för tågtrafiken. Sjundeå-, Ingå- och Karisborna vet det också. I dag stannar bara ett fåtal Åbotåg i Kyrkslätt. Ett extra spår – vilket en placering i Getberg skulle leda till – skulle avhjälpa situationen. Och det är inte enbart ett servicespår, utan ett spår till bredvid de existerande. Ett spår som också ökar banans kapacitet och som kan användas för reguljär trafik.

Det här är alla faktorer som vi bör avväga.

Berg låter förstå att jag som Jorvasbo är ute i egen sak. Bobäck och Mankby är varken mina bakgårdar eller mina grannbyar. De negativa faktorer som Berg hänvisar till – de som skapas av ökad tågtrafik – skulle synas i såväl Jorvas, min by, som i Getberg. Det här handlar alltså inte om vad som på kort sikt gagnar min egen närmiljö.

Jag tänker på vad som kan gagna Kyrkslätt, på vad som kan vara till nytta för hela kommunen och dess utveckling. I dag vet jag inte det, och därför vill jag ha fakta så att jag – och vi alla – kan göra den analysen. På samma sätt vill jag att man utreder alternativa placeringar i Esbo. Det handlar inte om att ställa två delar av kommunen mot varandra. Jag ser det som min plikt som ansvarskännande politiker att diskutera just svåra frågor och att göra det med så mycket kunnande och fakta som möjligt.

 

Insändare i HBL 16.10.2020.

Landskapsplanens depåmarkering kör projektet in i en återvändsgränd

En förutsättning för utvecklandet av huvudstadsregionens närtrafik är att vi bygger två stora järnvägsdepåer för underhåll – eller flera mindre. Den nuvarande depån i Ilmala räcker inte för att täcka tågtrafikens växande behov.

I förslaget till landskapsplan som behandlas i Nylands landskapsfullmäktige 9.6.2020 har planbeteckningen placerats vid gränsen mellan Mankby och Bobäck. Marken i detta område består av leråker och omgivningen utgör ett kulturlandskap som formats under hundratals år. Om depån placeras här kommer den att bli en mycket synlig anläggning som starkt definierar området.

Platsen är strukturellt problematisk och landskapsmässigt katastrofal. Enbart pålningskostnaderna räknas i tiotals miljoner euro. Det faktum att landskapsplanens planbetäckning gjorts i ett så omstritt område främjar inte projektet, utan kör in det i en återvändsgränd.

Det är också ifrågasatt att planbetäckningen gjordes innan utredningen för depåalternativen blev färdig. Så här blev planbetäckningen möjligen en faktor som styrde utredningen, även om marschordningen borde vara den motsatta.

Kommunerna har planeringsmonopol och jag har svårt att tro att Esbo eller Kyrkslätt skulle ge sig in i att planera depån på ett så här problematiskt område. För Kyrkslätts del skulle depån starkt definiera det jämt växande bostadsområdet i Mankby. På Esbos sida ligger det förslagna nära Glasdalens växande bostadsområde.

Jag tror inte heller att det i huvudstadsregionen inte skulle finnas ett område där depån kunde placeras med märkbart mindre miljökonsekvenser och mindre kostnader. Förslaget för depåns placering tar inte heller i beaktande kollektivtrafikens kommande utvecklingsutsikter.

För att vi skulle kunna göra en verklig bedömning – inklusive en grundlig miljökonsekvensbedömning – borde vi ha flera alternativ för placeringen av depån. Sådana alternativ som tittar långt in i framtiden och inte bara några år framåt. Utgående från dessa alternativ borde sedan en offentlig debatt föras om alternativen innan de under de sista metrarna av planeringsprocessen markeras ut på planekartorna.

Redan länge har en av egenheterna i det finska byggandets varit att nya bostadsområden planeras på åkrar. Det har känts lätt, till och med behändigt. Det är en alltför lätt lösning. En lösning för ett lat sinne. En åker är inte bara ett tomt utrymme. Den är inte impediment. Varje åker har en lång historia. Åkern är en del av ekosystemet och kolets kretslopp. Den är en väsentlig del av vårt landskap. Ur ett bredare perspektiv är varje åker en del av vår självförsörjning. Så också i detta fall.

Kyrkslätts kommun har – av förståeliga skäl – konstaterat att förslaget att placera depån i Bobäck inte kan godkännas. Via deT skulle kommunen få bära depåområdets negativa konsekvenser samtidigt som fördelarna skulle bli få. Ur ett landskaps- och tekniskt perspektiv skulle en depå i Mankby vara lika problematisk. Depån är viktig för hela huvudstadsregionens närtrafik, men dess placering enligt landskapsplanen är inte en bra lösning.

Jag hoppas att landskapsfullmäktige förstår detta då beslutet fattas. Den omstridda planbetäckningen vid gränsen mellan Mankby och Bobäck främjar inte projektet, utan kör det in i en återvändsgränd. Planebeteckningen bör därför strykas.

Det finns inga genvägar 

Kyrkslätts kommun står inför stora ekonomiska utmaningar. Förra året var på många sätt det ekonomiskt svagaste året i kommunekonomins närhistoria. Förändringarna i skatteredovisningen  slog hårt mot Kyrkslätts kommun. De stigande kostnaderna för specialsjukvården, det vill säga HUS (Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt), slog även de kraftigt och plötsligt mot vår kommunekonomi.

Coronakrisen har ytterligare försvårat vår ekonomiska situation. Det är klart att vi kommunbeslutsfattare nu är tvungna att ta till synnerligen kraftiga åtgärder för att rätta till kommunens ekonomi. Detta är inte, och får inte vara, en analys som baserar sig på politisk bedömning. Detta är ett odiskutabelt faktum som alla politiska grupper och kommuninvånare borde förbinda sig till.

Kommunstyrelsen fattade beslut om att inte ta till permitteringar på grund av coronakrisen. Behovet att rätta till kommunekonomin för detta år har emellertid inte försvunnit någonstans. Vi kommer förmodligen att vara tvungna att återkomma till denna fråga inom den närmaste framtiden. Detta är mycket beklagligt, men nödvändigt, så att förutsättningarna för vår kommun att fungera som både arbetsgivare och serviceproducent bevaras. Det finns också skäl att betrakta den stora helheten och fundera på Kyrkslätts helhetssituation ur ett längre tidsperspektiv.

Vi måste nu speciellt noggrant analysera kommunens servicestruktur och fundera på vad allt vi kunde göra annorlunda. Vi måste verkligen vända på varje sten. Jag vet redan nu att slutsatserna och de påföljande åtgärderna inte kommer att vara trevliga. Men de är desto nödvändigare.

Då vi analyserar kommunekonomins flöden är vi effektiva på många mätare. Vår serviceproduktion är förmånlig. Vår skattebas är god. Tyvärr flyttas en stor del av våra skattemedel via statsandelarnas utjämningssystem vidare annanstans. Detta är en sak som vi måste försöka ingripa i på nationell nivå. Jag bär även hela tiden personligt ansvar för detta.

En granskning av statsandelarnas utjämningssystem är speciellt viktigt nu då kommunerna börjar få stöd för att klara följderna av coronakrisen. Då måste man se det, att de kommuner som nu lider är de som uttryckligen är beroende av skatteinkomster – inte de, vars kommunekonomi bygger på statsandelar.

I ekonomiskt svåra situationer finns det alltid en risk för oenigheter. Det är mycket besvärligare att fatta svåra beslut än lätta. Själv vill jag nu kraftigt vädja till alla politiska grupper: framför oss har vi ett tungt lass att dra, som kräver att vi hittar en gemensam syn som baserar sig på en delad och möjligast objektiv analys. Nu är inte tiden för att plocka billiga politiska poäng. Var och en av oss kommunala beslutsfattare måste personligen visa verklig samarbetsanda. Jag hoppas att vi i denna kris kan visa att vi är mer än summan av våra delar – att vi är exceptionellt kapabla att betrakta vår kommuns helhetsintresse.

Kyrkslätts strategiska konkurrensfördelar har inte försvunnit någonstans. Vårt läge är utmärkt. Vi har välutbildade människor. Vi har en vacker natur omkring oss och genom kommunen går både järnväg och motorväg. För kommunen arbetar en kunnig och motiverad personal. Dessa förutsättningar ger oss ett gott utgångsläge, men det krävs också mycket gemensamma ansträngningar, konstruktivt samarbete och kampanda. Betydelsen av dessa kan inte glömmas ett enda ögonblick. Detta berör såväl företagen som vår kommun. Vi måste söka nya samarbetsformer och nya tillvägagångssätt. Vi måste tro på att vi tillsammans är starka.

 

Text i Kirkkonummen Sanomat 10.5.2020.

Oikotietä onneen ei ole

Kirkkonummen kunta on suurten taloudellisten haasteiden edessä. Viime vuosi oli monella tapaa kunnallisen lähihistorian heikoin. Muutokset verotilitysten jaksotuksissa iskivät Kirkkonummen kuntaan voimakkaasti. Erikoissairaanhoidon eli HUS:in kulujen kasvu iski myös kuntamme talouteen voimakkaasti ja yllättäen.

Koronakriisi on entisestään vaikeuttanut taloudellista tilannettamme. On selvä, että me kuntapäättäjät nyt joudumme tarttumaan varsin järeisiin aseisiin kuntamme talouden kallistuksen oikaisemiseksi. Tämä ei ole, eikä se saa olla, poliittisen harkinnan varassa oleva analyysi, vaan ehdoton fakta jonka kaikkien poliittisten ryhmien ja kuntalaisten tulisi sitoutua.

Kunnanhallitus päätti, että lomautuksiin ei koronkriisin johdosta lähdetä. Tarve tämän vuoden talouden oikaisemiseen ei kuitenkaan ole hävinnyt mihinkään. Joudumme uskoakseni palamaan tähän kysymykseen vielä lähiaikoina. Se on todella valitettavaa, mutta välttämätöntä, jotta kuntamme edellytykset toimia niin työnantajana kuin palveluntarjoajana säilyisi. On myös syytä tarkastella isoa kuvaa ja miettiä Kirkkonummen kokonaistilannetta pidemmällä aikaperspektiivillä.

Meidän on nyt analysoitava kunnan palvelurakennetta erityisen tarkkaan ja pohdittava, mitä kaikkea me voisimme tehdä toisin. Meidän on todellakin käännettävä jokainen kivi. Tiedän jo nyt, että johtopäätökset ja niitä seuraavat toimenpiteet eivät tule olemaan mukavia. Mutta ne ovat sitäkin välttämättömämpiä.

Kun analysoimme kuntatalouden virtoja, niin olemme tehokkaita monella mittarilla. Meidän palvelutuotantomme on varsin edullista. Meidän veropohjamme on hyvä. Valitettavasti kuitenkin iso osa meidän verovaroistamme siirtyy valtionosuuksien tasausjärjestelmän kautta muualle. Tämä on asia, johon meidän tulee yrittää puuttua valtakunnallisella tasolla. Kannan tästä koko ajan myös henkilökohtaista vastuuta.

Valtionosuuksien tasausjärjestelmän tarkastelu on erityisen tärkeää nyt, kun kuntia lähdetään tukemaan koronakriisin seurauksista selviämisessä. Silloin tulee nähdä, että nyt kärsivät ne kunnat, jotka ovat riippuvaisia nimenomaan verotuloista – kuten pääkaupunkiseutu ja Kirkkonummi – eivät ne, joiden kuntatalous rakentuu valtionosuuksien varaan.

Taloudellisesti haastavassa tilanteessa on aina riski, että syntyy eripuraa. Vaikeiden päätösten tekeminen on helppoja päätöksiä rankempaa. Itse haluan tässä nyt voimakkaasti vedota kaikkiin poliittisiin ryhmiin: meillä on edessämme savotta, joka vaatii yhteisen näkemyksen löytämistä pohjautuen jaettuun yhteiseen ja mahdollisimman objektiiviseen analyysiin. Nyt ei ole poliittisten irtopisteiden keräämisen aika. Meidän on jokaisen päättäjän henkilökohtaisella tasolla osoitettava hyvää yhdessä tekemisen henkeä.  Toivon, että pystymme kriisissä osoittamaan, että olemme enemmän kuin osiemme summa. Että olemme poikkeuksellisen kyvykkäitä tarkastelemaan kuntamme kokonaisetua.

Kirkkonummen strategiset kilpailuvaltit eivät ole hävinneet mihinkään. Sijaintimme on loistava. Meillä on hyvin koulutettuja ihmisiä. Meillä on kaunis luonto ympärillämme ja kunnan läpi kulkee niin junarata kuin moottoritiekin. Kunnassa työskentelee osaava ja motivoitunut henkilöstö. Näistä lähtökohdista on hyvä ponnistaa, mutta tarvitaan runsaasti yhteisiä ponnisteluja, rakentavaa yhteistyötä, luovia ratkaisuja ja tsemppihenkeä. Näiden merkitystä ei saisi nyt unohtaa hetkeksikään. Tämä koskee niin yrityksiä kuin kuntaamme. On etsittävä uudenlaisia kumppanuuksia ja uudenlaisia toimintatapoja. On uskottava siihen, että yhdessä olemme vahvoja.

 

Kirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 10.5.2020.

Den krigstida generationen behöver oss idag

När jag som liten pojke cyklade omkring på de små grusvägarna i Jorvas bodde det en hel del äldre herrar längs med vår väg. Berghem i huset bredvid, och Gösta lite längre bort. Och många fler i omnejden. Alla levde vanliga liv.

Det här var i början av 70-talet. Kriget kändes för mig enormt avlägset, men speciellt avlägset var det ju inte. Det hade tagit slut bara 30 år tidigare. Från idag till början av 90-talet har det gått en lika lång tid. Det var med säkerhet en sak som fortfarande fanns starkt i den äldre generationens medvetande, varje dag.

Ändå talade man inte om det. Först 1987 började vi fira den nationella veterandagen.

Som barn fick jag aldrig höra de äldre herrarna berätta om hur det varit under kriget. Kanske minnena ännu var för färska. Senare har jag alltid när det funnits tillfälle försökt höra berättelser om den generationens upplevelser – av dem som var med, av dem som så starkt bidrog till att Finland är det land vi lever i idag.

När man lever i stunden är det lätt att tappa perspektivet. Är det här lätt eller svårt? Ett problem eller inte? Perspektiv får man först när man tittar lite längre bakåt. När man hittar motsvarande händelser, utmaningar eller medgångar. Därför är det också så att visdom kommer med åldern. Perspektivet hjälper en att förhålla sig till nuet.

Denna vår har varit jobbigare än vi kunde föreställa oss ännu i början av året. Men samtidigt är dessa utmaningar ingenting i jämförelse med de frågor den krigstida generationen ställdes inför. Finland kommer inte att försvinna. Våra hembygder hotas inte av ockupation. Men ändå känner många en stor känsla av osäkerhet.

Samtidigt är det just nu som den krigstida generationen behöver oss mer än någonsin – och vi dem. Vi behöver dem för att få perspektiv. De behöver oss för att vi måste fungera och agera så, att de skyddas mot det virus som nu rör sig genom vårt land.

Temat för den nationella veterandagen är ”Välvilja mellan människor”. Det är känslan som håller hembygd och land tillsammans. Att vi delar samma framtid och ibland kanske samma historia. Att vi tror det bästa om varandra och hjälper vår nästa när det behövs. Att vi har ett perspektiv bakåt i tiden som sträcker sig längre än vår levnadsbana och förstår vad det betyder för vår vardag, det som gjorts tidigare.

När vi firar den nationella veterandagen handlar det om att minnas. Att koppla det vi har nu till det som funnits. Det är tacksamhet och kärlek, hågkomst och kommunikation. I år kan vi inte fira den tillsammans, men vi kan ändå tänka på varandra, ringa till varandra. Och när den akuta coronakrisen är över, igen träffas och visa vår uppskattning.  Å Kyrkslätt kommuns vägnar vill jag framföra ett djupt tack till vår veterangeneration.

 

Den nationella veterandagen – kommunens hälsningar i Kirkkonummen Sanomat 26.4.2020

Tsempatkaamme toisiamme

Koronan myötä koko Suomi on hetkessä asettunut aika lailla uuteen asentoon. Ne asiat jotka mietityttävät meitä kuukausi sitten, ovat painuneet taka-alalle ja huolenaiheet liittyvät pitkälti koronasta selviämiseen. Korona on kaikkien yhteinen murhe.

Perheiden arki on saanut ihan uudenlaisia ulottuvuuksia. Kolmatta viikkoa koululaiset ovat suorittaneet opintojaan pääsääntöisesti kotoa käsin. Junat ja bussit kulkevat tyhjillään ja moni työpaikka on sulkenut ovensa. Moni tilapäisesti, osa todennäköisesti pysyvästi. Kaikki tämä aiheuttaa turhautumista, pelkoa ja surua.

Elämme siis täysin poikkeuksellisia aikoja poikkeuksellisten rajoitusten keskellä. Vaihtoehtoja on kuitenkin niukasti ja jo nyt on syytä uskoa, että toimet ovat hidastaneet taudin leviämistä. Tämä on hyvä asia, sillä se antaa toivoa paluusta normaaliin päiväjärjestykseen. Tämän pitää tapahtua mahdollisimman pian ja mahdollisimman pienin inhimillisin kärsimyksin.

Oman kuntamme asukkaita katsellessani koen ylpeyttä siitä, että kaikki ovat kantaneet oman kortensa kekoon toimimalla rajoitusten ja suositusten mukaisesti. Kaiken tsemppaamisen keskellä on tärkeää olla itselleen myös armollinen: huoli huomisesta on luonnollinen, eikä kenenkään tarvitse esittää urheaa. On hyvä jakaa ajatuksia ystävien, sukulaisten, naapureiden ja miksei vaikka tuntemattomienkin kanssa. Kenenkään ei pitäisi jäädä murheineen yksin.

Kun maailma ympärillä hiljenee löytyy ehkä aikaa myös sellaiselle, mihin aiemmin ei arjen keskellä ole venynyt. Kun rakkaita ei voi tavata, voi ehkä verestää vanhoja muistoja valokuvia järjestellessä.

Ja jos ulkoiluun ei ole aikaisemmin löytynyt aikaa, niin nyt on mahdollisuus tutkia kotikunnan pikkuteitä ja metsäpolkuja – toki turvallisella etäisyydellä muista. Myös erilaista harrastustoimintaa voi olla mahdollista jatkaa yhdessä etänä. Mielikuvitusta järjestelyt toki vaativat.

Kevät tulee haastavista ajoista huolimatta. Itse en ole viime vuosina ehtinyt kevään vauhtiin mukaan. Nyt olen ajatellut kerrankin putsata kasvihuoneen ajoissa. Ehkä jopa kasvatan tomaatit siemenistä.

Vaikka kansanedustajan työ on edelleen kokopäiväistä ja vaatii paljon myös eduskunnassa fyysisesti läsnä oloa, on kalenteri tyhjentynyt monista isommista tapahtumista. Ehkä itsekin ehtisin nyt kunnostaa kotona yhtä sun toista pientä. Aika monta ovenkahvaa odottaa ruuvien kiristämistä. Entä kaikki se tavara, joka olisi joutanut kierrätykseen jo ajat sitten? Kun viruksesta päästään eroon, niin hyvällä lykyllä silloin olisi arkea helpottavat pikkuhommat hoidettuna.

Mutta entäpä jos juuri nyt tuntuu siltä, kuin pää hajoaisi kaikesta korona-uutisoinnista ja ajatukset harhailevat minne sattuu? Keskittymiskyky on herpaantunut ja siivoaminen tuntuu täysin toissijaiselta? Sanoisin, että silloin on syytä todeta, että sielu kaipaa hoitoa enemmän kuin koti. Kattoon tuijotteleminen voi olla juuri nyt se oikea tapa valmistautua tulevaan.

Tsempataan siis kaikki tavallamme ja ennen kaikkea, tsempataan kaikki toinen toisiamme. Iloitaan siitä, että on onneksi kevät. Linnut laulavat, luonto puhkeaa kohta kukkaan. Me selviämme tästä yhdessä!

 

 

Kirjoitus julkaistu Kirkkonummen Sanomissa 2.4.2020.

Energiavero, datakeskus ja sen ilmastohyödyt

Jukka K. Ylikoski kyseenalaistaa 23.2. Kirkkonummen Sanomissa Kirkkonummelle mahdollisesti – ja toivottavasti – tulevan datakeskusten ilmastohyödyn. Ylikoski epäilee kirjoituksessaan esittämiäni lukemia ilmastohyödyistä.

Esittämäni lukemat eivät luonnollisestikaan ole minun keksimiäni, vaan ne perustuvat Fortumin energia-asiantuntijoiden laskelmiin. Fortum taas tietää uskoakseni parhaiten, miten heidän laitoksessaan mahdollisesti käytettävä sähkö tuotetaan ja toisaalta mitä fossiilisia polttoaineita käyttäviä laitoksia datakeskuksen käyttöönoton myötä voitaisiin poistaa käytöstä.

Nimenomaan tästä laskelmissa on kysymys: kaukolämpöverkkoon menevä hukkalämpö mahdollistaa tiettyjen polttoon perustuvien laitosten sulkemisen. Tällöin ei myöskään tule käyttää – kuten Ylikoski kirjoituksessaan tekee – laskenta-arvona keskimääräisiä kaukolämmön päästöjä, vaan nimenomaan poistettavan kapasiteetin päästöjä.

Suomen sähköntuotanto on suhteellisen fossiilivapaata. Tämä on yksi syy siihen, miksi teollisuuden sähköveron alentaminen on ilmastoteko. Esimerkiksi Saksassa vaikutus olisi toisenlainen.

Jos tarkastelemme haastetta, jonka edessä Helen, Helsingin Energia, on kun kivihiilivoimalat 2020-luvulla ajetaan alas, niin tähänkin haasteeseen on tämän myötä helpompi vastata. Kun hallitusohjelman kirjauksen mukaisesti myös kaukolämpöverkkoon kytketyt lämpöpumput siirtyvät alempaan sähköveroluokkaan, yhtälö on huomattavasti helpompi ratkaista.

Teollisuutemme osalta tilanne on pitkälti sama. Muutoksen myötä on entistä houkuttelevampaa siirtyä polttoon perustuvista energianlähteistä sähköön.

Toinen puoli keskustelusta on itse sähkön tuotanto. Tämän yhtälön ratkaisemiseksi tarvitsemme useita toimia. Tarvitsemme paremmat sähkönsiirtoyhteydet muihin Pohjoismaihin. Tarvitsemme toimia jotka mahdollistavat kulutusjouston sekä sen, että sähkön tuottaminen ja syöttäminen paikallisesti takaisin verkkoon olisi oikeasti kannattavaa. Ja sähköistymisen myötä tarvitsemme toki myös lisää tuotantokapasiteettia.

Jatkan mielelläni keskusteluja näistä haasteista Ylikosken kanssa esimerkiksi kahvikupillisen äärellä.

 

Mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 1.3.2020.