Keynote, UNIFI Sustainability and Responsibility Seminar

Sustainability. What is it? It’s behaving. It’s being responsible. It’s what you teach your kids. But still something we often neglect when it really matters.

The obvious somehow becomes expendable. The factor that is totally crucial for long term viability or even profitability becomes something you postpone, push aside.

The topic of sustainability and responsibility in business is the biggest issue that faces our industries, our world,  today.

Because what we do today defines what the world will look like tomorrow.

Climate change affects everything and everyone in one way or the other. It affects the most basic things in our lives – from where it is possible to live to what kind of food we can grow and eat.

We are dependent on our ecosystems in everything we do. So why not take care of it. Why not give it the attention it deserves?

We know what to do.

We need to reduce our emissions. We need to stop the loss of biodiversity. We need a transition to clean, renewable energy. We need an industrial revolution.

And yes, I say industrial – because our businesses are central in contributing to the transition to a more sustainable economy.

As a fairly small player globally, one might think that what happens in Finland is not that important on a larger scale, but that could not be further from the truth. It’s not about our absolute share of global greenhouse gases. It’s about the positive impact we can make, it’s about our handprint.

I’ll give you one example. The frequency converter, a small device that makes electrical motors more effective, saves 135 000 000 tons of Co2 emissions annually and globally. That handprint comes to a large extent from Vasa, where Vacon, nowadays Danfoss, is one of the trailblazers in the field.

So what happens in Finland does not stay in Finland – we have every opportunity to show leadership and show the way.

By doing this, we are one step ahead – by promoting research and innovation on sustainability related issues we can create new solutions to the challenges we face.

And we all know these challenges need addressing. Therefore the demand for solutions, products and services in line with sustainability standards will grow – and Finnish businesses can be at the forefront of providing these solutions.

As an active member of the Europan Union, we have an important role to play as well.

The EU is the largest single market in the world. This is something of a favourite subject of mine, so if you’ll allow me, I would like to highlight this: it is the largest single market – in the world.

And what does this mean? It’s a market without borders. It means that it allows goods, services, and people to freely move within the union. It allows us to do trade and business with each other.

While creating a broader choice of products and services for all EU citizens, it also creates an opportunity for the EU to set standards.

And when the EU sets standards it has global implications. In a way, it’s as simple as that – when we are ambitious and demand more, the surrounding world needs to do more – if they want to take part in the largest single market in the world.

By looking ahead, by seeing opportunities instead of problems, and by thinking outside of the box instead of sticking our head into the sand we can have a real global impact – both Finland as a nation, and the European Union as a community on the global level.

That is why we need to work with an ambitious and serious agenda on the Green transition and on sustainable growth.

The European Commission introduced the EU Green Deal in December 2019 – almost exactly 4 years ago.

As you all know, the main goal is to make the EU climate neutral by 2050, and transform the EU economy to become more sustainable.

An important milestone in the EU Green Deal is the 2030 goal of reducing green house gas pollution by 55 per cent compared to the levels from 1990.

As the EU loves project names, and acronyms – I really have had to work on those – the goal of reaching this has been named “Fit for 55”, where 15 different legislative proposals have been put forward regarding climate, energy, transport, finance and taxation.

Not all of these are without problems for Finland of course. I would assume most of us have heard things about the Nature restoration law, or “Ennalistamisasetus” in Finnish – or the EU Forest Strategy, filled with acronyms like LULUCF and concepts like taxonomy.

I will not go into these today, but the public discussion around these clearly shows how difficult it will be to reach commonly accepted solutions to the existential problems we are facing.

That being said, it is of course important that EU regulation takes national realities into account. Therefore this government will put effort into be even more effective in influencing EU policy in a timely fashion, before they become decided regulation.

Even though there is a new Commission coming next year, and we have elections coming up and a new European Parliament where political power may shift, we can be fairly certain that the path we are on is the one that we will continue to walk.

The Commission President Ursula von der Leyen kept the green transition as the number one concept also in her recent State of the Union speech.

The new Commission, no matter how it will look like, will begin by shaping the 2040 goals, on our way to 2050. This is one of the major tasks right at the start of the new term.

I think it’s important to make sure that we also see the opportunities that exist within these challenges.

Because even though we face serious challenges in many sectors, we have also done many things right in Finland. It is not a coincidence that our green transition investment pipeline exceeded 100 billion euros.

Us being trailblazers in the green transition is due to us having the cheapest electricity in Northern Europe and the best electricity grid. And those things again, are due to us being ahead in the very same green transition. Is it the Chicken or the egg? Kind of both at the same time.

As Nordic countries we also have an opportunity to carry the issue forward together and set an example for our fellow member states.

Dear friends,

We have to remember that sustainability is a cross-sector concept, in order to affect real change we need to see action on all levels in society.

Higher education plays an important role here.

Finland has been strongly involved in promoting the construction of the European Education Area. We can congratulate ourselves on the fact that Finnish universities have been very successful in the highly competitive European Universities initiative, with 19 universities already participating.

We’ve certainly had challenges recently – Russia’s brutal war of aggression in Ukraine, the pandemic, and heightened tensions in world politics underline the importance of a crisis-resistant society, both at a national and a European level. This highlights the need to make sure students preserve their faith in a better future, and here we all have a responsibility.

Universities, through their research knowledge and expertise, have an important role to play in building crisis resilience and security of supply, and in supporting the EU’s self-sufficiency and strategic autonomy.

Universities can and should be able to respond to the rapidly changing skills needs of the labor market, and support business renewal as well as raising the education levels of the population.

I firmly believe that the free movement of students, researchers and scientists within and outside the EU provides the best added value.

The Erasmus programme, for example, is the crown jewel of European student exchange. I would strongly encourage students, teachers and researchers alike to take part in exchange programmes and the various European cooperation projects that are offered.

My own journey through exchange studies both in Portugal and Spain certainly shaped me and my life. I cast my vote for Finland’s entry into the EU while I was living the European dream, as an Erasmus student in Barcelona.

We know that there will be fierce competition for talent, it’s obviously already happening today, but will be even more fierce tomorrow. Industrial productivity, the prosperity of our societies and the achievement of our climate objectives depend in large part on the ability to retain and attract workers.

This is not only my view, but it is widely shared in the EU member states. In the conclusions of the European Council, this has repeatedly been at the forefront.

The need to strengthen education and research is key when we want to reinforce our strategic autonomy and competitiveness. The emphasis on strong cooperation in education and research is therefore very important for us.

The availability of skilled labour has recently been at the center of many Commission initiatives. All fields are included – some are more vital than others; the clean transition, cybersecurity, the battery industry, digital skills, well educated teachers, knowledge of space and so on.

We must also talk about a commitment to research and development funding. The current government is committed to a historic long-term investment. This will significantly strengthen the capacity of universities and research institutions.

From next year, we will substantially increase the level of national R&D funding towards 4 percent of GDP. Our firm intention is to create a solid basis and conditions for improving Finland’s competitiveness long into the future.

These increases will be targeted at activities with the widest possible impact on productivity and economic growth.

Particular emphasis will be placed on basic research at universities, applied research at universities of applied sciences and on increasing and modernising researcher training, so that we can make the most of this investment.

Finland has also long argued that all EU member states should increase R&D investment towards the commonly agreed EU target of 3 percent of GDP.

We are now setting a good example – and our 4 per cent target and its implementation has indeed attracted a lot of interest from both other member states and also from the European Commission.

Dear friends –

It comes down to this. The green transition is a huge opportunity for all of us. For businesses, for education, for society. Over 100 billions of investments are queueing up at our border. If even a small part of those become reality the benefits are substantial.

This is an industrial revolution and the universities are the factories of the future. We already some of the tools to make it happen. You create more as we speak. The opportunities lie ahead of us. They are  obvious, they are crucial, and fortunately even profitable.  So no more postponements. No pushing aside. Let’s get to it.

(Keynote held att Svenska Handelshögskolan 7.11.2023)

Tankar om ansvarsfull politik 

We have nothing to fear, but fear itself”.

Vi kan inte låta rädslan styra våra handlingar, men vi bör vara aktsamma för att inte agera. Och framförallt för att fokusera på fel saker.

Finland befinner sig inte i en djup kris, men det finns ett tydligt behov av förändring. Inte för att den tidigare politiken skulle ha varit ”ansvarslös”, ”oansvarig” eller något i ditåt, trots att den politiska retoriken som strävar efter motsättningar försöker förmedla en sådan bild. Faktum är att de partier som nu förhandlar på Ständerhuset inte hade speciellt olika syn på statens intäkter och utgifter under den senaste perioden. Det finns ett behov av förändring helt enkelt därför att det är uppenbart att vi efter två kriser inte skulle överleva en tredje i god form.

Det är därför fokus i regeringsförhandlingarna denna gång ligger på ekonomin. Hållbarhetsgapet är nära 9 miljarder euro och måste täppas så att vi är klara att möta eventuella framtida kriser och de marknadschocker som kriserna kommer att medföra.

”If it ain’t broke, don’t fix it.”. Med andra ord: Det lönar sig inte att reparera sådant som inte är trasigt. Däremot bör man fokusera på att fixa de saker som verkligen behöver fixas.

Finlands väg har skilt sig från de övriga nordiska ländernas väg under det senaste dryga decenniet. Den strukturella arbetslösheten är högre och produktivitetstillväxten har varit svagare än i andra länder. Våra offentliga finanser uppvisar ett kroniskt underskott. Arbetsmarknaden är stel och det arbete som finns hittar inte dem som söker arbete.

Samtidigt åldras vår befolkning. Nativiteten är låg och den demografiska pyramiden är upp och nedvänd. Sverige har inte dessa problem, för att välja ett exempel.

Och det är just dessa saker som behöver åtgärdas: arbetsmarknaden måste göras flexibel och befolkningens åldersstruktur bör korrigeras.

Samtidigt som vi har klara utmaningar finns det också tydliga glimtar av hopp. Bara förra året tillkännagavs investeringsplaner inom den gröna omställningen till ett värde av över 16 miljarder euro i Finland. Tåget rullar framåt och det är upp till oss att ta vara på den chans som erbjuds.

De utmaningar jag har nämnt kommer inte att lösas genom att begränsa invandringen eller sakta ner den gröna omställningen. Tvärtom: de aktuella problemen skulle bara bli värre om vi gjorde så.

Förra året hade vi exceptionellt mycket invandring till Finland. Omkring 48 000 ukrainare ansökte om tillfälligt skydd år 2022.

Men under normala omständigheter är invandringen till Finland blygsam. Nettoinvandringen ligger på cirka 15 000 personer per år. Det är en ohållbart låg nivå. Omkring 2 000 personer ansöker om asyl varje år. Även det är en blygsam siffra.

Om vi inte kan öka nettoinvandringen med flera tiotusentals personer per år är vi illa ute. Enligt en undersökning av ETLA skulle den arbetsföra befolkningen med 20 % under de kommande 50 åren om vi bibehåller den nuvarande nettoinvandringsnivån.

Vad skulle det innebära? Det skulle innebära att vår ekonomi skulle lida och att till exempel pensionsåldern skulle behöva höjas avsevärt. Därför kommer det att bli mycket svårt att fixa hållbarhetsgapet om inte invandringen ökar. ETLA har uppskattat att vi behöver en nettoinvandring på 44 000 personer för att stabilisera försörjningskvoten. Det är uppenbart att vi inte kommer att nå detta mål utan beslutsamma åtgärder.

Invandring stärker den offentliga ekonomin. Detta är ett objektivt faktum. Sysselsättningsgraden för invandrare i Finland är på nästan samma nivå som för infödda finländare. Skillnaden är numera mycket liten. Integrationen löper bättre allteftersom attityderna gentemot invandrare blir mer gynnsamma. Undersökningar visar att ett företag som en gång har anställt en person med invandrarbakgrund är mycket mer positivt inställt till att anställa en till. Rädsla dämpas mest effektivt av erfarenhet och bra så.

Poblemen med invandring måste diskuteras öppet och lösningsorienterat: Vi har ett för lågt antal invandrare, vår attraktionskraft som land är inte hög, vi har  ineffektiva processer, vi  behöver en attitydförändring, vi har  utbildningsutmaningar, det går långsamt att komma in i arbetslivet  och vissa grupper har svårt att integreras och segregation leder till problem som  till exempel gängtillhörighet. Det skulle vara speciellt viktigt att kvinnor som kommit via den humanitära vägen snabbt skulle integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att de saker som orsakar problem för invandrare ofta också orsakar problem för den övriga befolkningen. En incitamentsfälla är en fälla oavsett vilken bakgrund man har.

Det är dessa frågor vi nu bör ta itu med – pragmatiskt och genom att medvetet undvika generaliseringar.

Och är arbetet mot klimatförändringen en börda och ett problem för oss? Straffar det finländarna och hämmar det vår konkurrenskraft?

Nej, det gör det inte. En ambitiös klimatpolitik är nödvändig – för alla länder. De åtgärder som hittills har vidtagits har till exempel sänkt elpriset i Finland. Det är ingen slump att Finland förra året hade de näst billigaste elprisen i Europa.

En grön omställning stimulerar ekonomin och stärker vår självförsörjning och försörjningstrygghet.

Alternativen är dyra och urholkar vårt lands industriella bas. Det råder ingen tvekan om vart världen är på väg. Vi bör därför förhålla oss nyfiket till ”den nya världen” och ambitiöst ta tag i den utmaningar och möjligheter som erbjuds.  Att fastna i gnäll om rimligheten i de klimatmål som satts upp för oss, till exempel i förhållande till Kinas åtaganden, kommer inte att föra oss framåt som land. Kina har varit den europeiska konsumtionens ”bakgård” i årtionden. Det har blivit dags för oss att ta ansvar.

”Början till all visdom är att erkänna fakta”. Men det kräver objektiv kunskap och en förmåga att göra rätt analys.

Det är därför viktigt att de kritiska beslut som för Finland framåt inte hänger upp sig på meningslös identitetspolitik. Syftet med sådan politik är nämligen inte det allmänna bästa utan snarare en strävan att tala om och främja vad man tror att ”de egna” vill ha. Sådan politik är inte ett rakryggat främjande av hela landets intresse. Att kommunicera svåra frågor och beslut till sin egen väljarkår är alla politikers ansvar.

Vi har inte valts till riksdagen för att behaga väljarna, utan för att främja hela landets bästa.

Och ännu en sak: Den nordiska samhällsmodellen har utvecklats till vad den är idag av både vänstern och högern. Det finns få absoluta sanningar inom politik, samhällsvetenskap eller ekonomi. Det finns också massor av saker som det inte är meningsfullt att med tvång placera på en vänster-höger axel. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddandet av minoriteter i en välfärdsstat ska inte vara kontroversiellt. Att erkänna de fel som har gjorts och försöka korrigera riktning är inte radikalt eller dumt utan visdom.

Det är också en av de grundmekanismer som bidragit till det  västerländska samhällets – och Finlands som en del av det – utveckling under århundraden.

Vi har traditionellt varit stolta över att kallas en civiliserad stat. Men den epiteten är ingen självklarhet utan den måste vi fortsätta att förtjäna. Ofta är det en bristande efter- och omtanke som leder till politisk konfrontation och en benägenhet att förenkla komplexa frågor. Civilisationer har ofta förstörts just när de börjat  ta sig själva och det de uppnått för givet.

 

Avloppsvatten från fartyg hör inte i hemma Östersjön, säger BSAG

Baltic Sea Action Group (BSAG) fick ett samtal från Nationalmuseet. Museet ville dokumentera vad BSAG gör för att stoppa lastfartygs utsläpp av avloppsvatten i Östersjön. Avfallsutsläpp i havet håller alltså bokstavligen på att bli museiföremål.

”Vårt etos beskrivs nog bäst av ordet ”Action” i stiftelsens namn”, säger BSAG:s grundare Saara Kankaanrinta.

”Vår organisation har fokuserat på handling handling i 15 år. När vi har märkt att ord inte leder till handling har vi prövat något nytt”, säger hon.
BSAG:s arbete med sjötransporter strävar till att rederierna som seglar i Östersjön mer medvetna om havets sårbarhet i framtiden. Få människor tänker ens på att lastfartygens persontransporter kan jämföras med invånarantalet i Vichtis eller Raseborg. Dessa fartyg får enligt lag släppa ut vissa typer av avfall direkt i havet. Passagerarfartyg omfattas av strängare bestämmelser, matavfall och avloppsvattenvatten från duschar, toaletter och kök på passagerarfartyg töms i land vid hamnbesök.

För att få till stånd en förändring behövs intresse

BSAG:s exempel på hur man tar itu med problemet är en berättelse om ”genom svårigheter till seger”.

Utgångsläget, det att det dumpas stora mängder avfall direkt i havet, låter otroligt. Vi lever trots allt år 2023.

Kankaanrinta påpekar att problemet vid en första anblick verkar litet eftersom antalet passagerare är litet per fartyg. Ur en hamns synvinkel verkar det därför inte vara ett särskilt stort problem att de inte utnyttjar möjligheten att tömma avloppsvatten i hamnen. Fartygens sammanlagda fotavtryck är dock stort. Det är därför man behöver någon som är intresserad av problemet på systemnivå.

En sådan instans skulle beräkna hur mycket avloppsvatten som töms korrekt i hamnarna och identifiera alla potentiella samarbetspartner.

”När vi gjorde en lista över aktörerna i värdekedjan blev vi förvånade över hur många olika instanser som är inblandade. Vi behövde komma i kontakt med fartygen och rederierna bakom dem. Men vi var också tvungna att skapa kontakter till hamnar, transportföretag för avloppsvatten, offentliga myndigheter och energibolag som kunde använda avfallet”, säger Saara Kankaanrinta.

”Alla dessa aktörer hade en tydlig bild av sin egen och sina kunders verksamhet, men för lite information om hur hela värdekedjan såg ut. När vi bjöd in dem till ett gemensamt bord sa en av dem att han för första gången förstod helheten och vem han skulle ringa om något gick fel”, säger hon.


Ett stort arbete ledde till en liten men effektiv lösning 

Projektets arbete med att kartlägga hela processen ledde till nya rön. En av de värdefullasta insikterna ledde till en liten men kostnadseffektiv lösning.

”I Östersjön finns en så kallad ”No Special Fee”-rekommendation, som innebär en obligatorisk avfallsavgift till hamnarna som baseras på fartygets storlek och typ. I gengäld får man då tömma allt fartygets gråvatten – oavsett volym i hamn. Myndigheterna utgick från att alla fartyg kände till detta. Enligt våra intervjuer var detta dock inte fallet. BSAG:s lösning var att i en enkel broschyr beskriva innehållet i avgiften och vilka avfallstyper som ska betalas separat. Denna broschyr kommer nu att delas ut på förhand till alla lastfartyg som anlöper Östersjön”, säger Kankaanrinta och fortsätter:

Vi kan inte annat än glädjas om denna lilla tvåsidiga broschyr leder till att avloppsvattnet töms i hamnarna där det kan omvandlas till biogas. All minskning av  föroreningar gynnar Östersjön, som lider av utsläppen.”

”En ännu större framgång skulle enligt min mening vara om vi lyckas ändra beteendemönstren på lastfartyg på ett konkret sätt. Då kan man också i hamnar i Spanien och på Filippinerna höra sig för var avloppsvatten korrekt töms”, säger han.

BSAG:s arbete är meningsfullt: ”Det känns bra att inte behöva nöja sig med att gnälla. I stället kan vi tillsammans med andra fokusera på att göra något åt situationen”, avslutar Kankaanrinta.

Dynamiska företag är framtidens vinnare

Den kommande riksdagsperioden för med sig en lång rad utmaningar för beslutsfattarna att ta itu med. Rysslands invasion av Ukraina för drygt ett år sedan har fått både regeringar och företag att reflektera över sitt beroende av stormakter, inklusive Kina. Vår ekonomiska situation är svår på grund av den avsevärt ökade skuldbördan. Också klimatförändringarna kräver omedelbara åtgärder. Men Finland har många styrkor som hjälper oss att ta itu med dessa utmaningar. Jag diskuterade dem med Antti Herlin, styrelseordförande för Kone.

De senaste åren har varit utmanande för Europa och Finland på många sätt: först coronakrisen, sedan Rysslands brutala invasion av Ukraina och därtill ännu energikrisen. Hur ser du på situationen i Finland och i världen i dag?

– Vi har väldigt många utmaningar framför oss. Det ska bli intressant att se vilka av dem som kan lösas under den kommande regeringsperioden. Vår enorma skuldsättning är naturligtvis ett märkbart problem. Med en inflation som ökar och räntekostnader som stiger kommer statsskulden att bli en stor fråga för Finland. 

– I början av förra sommaren besökte jag USA och träffade en världsberömd ekonom, den tidigare direktören för Indiens centralbank, Raghuram Rajan, som nu är professor vid University of Chicago. Han såg mycket dystert på siutationen i världsekonomin. Men han såg en positiv sak inom den närmaste framtiden: investeringar i den gröna omställningen.

Den gröna omställningen är ett ämne som väcker känslor i den politiska debatten i Finland, eftersom den ofta ställs mot ställs mot ekonomiska intressen och näringslivets intressen. År 2014 var du med och grundade Climate Leadership Coalition, som i dag är det största klimatföretagsnätverket i Europa, med företagsmedlemmar som representerar nästan 70 procent av Helsingforsbörsens marknadsvärde. Hur ser du på motsättningen mellan ekonomi och klimatåtgärder, eller näringslivet och den gröna omställningen?

– Jag tycker att det är en helt korkad tanke! Jag håller till exempel inte nödvändigtvis med om att vi behöver ett grönt kluster eftersom det kommer att skapas i vilket fall som helst.

Alla sektorer måste ändra sitt sätt att arbeta. Det finns ingen separat miljöteknik i sig, utan alla sektorer måste ta större hänsyn till miljön än vad som hittills har gjorts.

Detta beror på att planetens gränser redan i många avseenden har överskridits.

– Om det till exempel behövs mindre material då vi tillverkar Kones hissar är det också bra för miljön. Att se lite längre in i framtiden är det enda förnuftiga sättet att leda ett företag. 

Man kan med fog säga att Finland gjorde stora misstag i vindkraftens barndom. Vi var i stort sett på samma nivå som Danmark på den tiden, men här främjades vindkraften inte, vilket man gjorde i Danmark. Nu är alla de stora globala aktörerna där. 

Om jag hävdar att vi borde skapa en skapa en orädd försöksmiljö i Finland, där man ambitiöst implementerar lösningar för grön omställning, skulle du hålla med mig?

– Givetvis lönar det sig att vara föregångare i detta. Sist och slutligen är det fråga om rätt jordnära frågor. På Kone förändrades vårt tänkande i miljöfrågor avsevärt i mitten av 90-talet. Det var då vi fick en ny hiss som förbrukade mindre än hälften av den energi som andra hissar gjorde vid den tiden. Vi insåg vilket bra försäljningsargument det var. Sedan dess har vi fokuserat mer och mer på energieffektivitet. Nu är vi i en situation där dagens standardhiss förbrukar mindre än 10 procent av den energi som standardhissen använde i början av 90-talet. Och den är naturligtvis mycket bättre också på flera andra sätt.

Vi lever oundvikligen i en värld med beroendeförhållanden, där det blir allt svårare för länder och företag att helt bryta sig loss från stora industrijättar som Kina. Den här frågan är också starkt kopplad till hur Europa kan tillgodose sina egna behov och till exempel säkra sin strategiska infrastruktur i den internationella handeln. Hit hör också frågan om koldioxidtullar och behovet av att involvera Kina i kampen mot klimatförändringarna. Hur ser du på den framtida relationen mellan Europa och Kina?

– Någon form av frigörelse från Kina sker hela tiden. Också på Kone utarbetar vi scenarier där Kina plötsligt skulle kopplas bort från resten av världsekonomin. Vi har till exempel nyligen skickat de första komponenterna från Indien till USA. Hittills har de bara kommit från Kina. Många andra branscher gör samma sak, och jag tror att både beroendet av Kina och investeringarna där kommer att minska. Kina är inte längre världens fabrik på samma sätt, men när vi inleder produktion i Europa måste vi göra kompromisser i vissa saker. Ofta handlar det om produktkostnader. Också detta är en faktor som driver den globala inflationen. Men i Europa har vi inga alternativ.

Kone är en stor aktör globalt, men om vi tänker på Kone och finländskheten, hur ser du på utvecklingen inom Finlands nationella ekonomi? Spelar den någon roll för Kone?

– Visst är Finlands framgång viktig för Kone, även om Finland är en mycket liten marknad för oss. Och naturligtvis är den också mycket viktig för mig som finländare. Finland är det enda land där Kone är ett lite annorlunda företag – på alla andra ställen i världen är vi ett utländskt företag som kanske inte är lika intressant som ett inhemskt företag. I Finland är vi speciella och eftertraktade som arbetsgivare. Därför är det till exempel viktigt för oss att vi har en bra utbildning i Finland. Vi måste ha en bra grundutbildning, och nu när PISA-resultaten har rasat vore det viktigt att stanna upp och fundera på vilka misstag vi har gjort inom utbildningen. Yrkesutbildningen har också tagit en vändning mot det sämre. För oss är det viktigt att det finländska utbildningssystemet fungerar. Utan topputbildning får vi inga topptalanger – och det behöver vi för att klara oss bra, både som företag och som nation.

Adlercreutz: Direktivet om byggnaders energiprestanda riskerar bli en katastrof

EU-parlamentet röstade denna vecka om sin ståndpunkt gällande direktivförslaget om byggnaders energiprestanda. Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP, är orolig för vad direktivet kan komma att betyda i praktiken.

– Energieffektivitet är något vi skall eftersträva. Men det är inte en enkel ekvation. I synnerhet på våra breddgrader är det skäl att förstå, att energieffektivitetsrenoveringar inte är okomplicerade saker. Det finns inte ett säkrare sätt att ta kål på en gammal byggnad än att renovera det på ett dåligt sätt. Det kan lätt gå fel, säger Adlercreutz

Enligt EU-parlamentets ståndpunkt skall alla byggnader nå energieffektivitetsklass E före år 2030. Kraven föreslås också gälla gamla byggnader, med vissa undantag.

– Det här är den problematiska biten, säger Adlercreutz. Gamla och nya byggnader är helt olika i ett byggnadsfysikaliskt hänseende. Eftersom energieffektivitet betyder att man ändrar på det yttre höljets konstruktion och samtidigt i de flesta fall även är tvungen att sätta in maskinell ventilation med värmeåtervinning är det lätt att se, att det är fråga om mycket omfattande förändringar. Det är dyrt, men framför allt kan det vara mycket riskabelt om inte allt går rätt till.

– En byggnad som fungerat problemfritt i hundra år blir plötsligt beroende av maskiner. En lätt, ofta massiv och problemfri yttervägg blir sårbar och känslig för fel.

Adlercreutz säger, att man här måste inse, att byggnadsbeståndet och klimatet är olika i olika länder, liksom energiproduktionen.

– I Mellaneuropa värmer man sina hus i stor utsträckning med gas. Det gör vi inte här. I synnerhet egnahemshus använder ofta elvärme och den är så gott som fossilfri. Även vår fjärrvärme blir fossilfri i rask takt. Viktigare än den absoluta elförbrukningen är frågan om när el konsumeras, hur konsumtionstopparna kan göras lägre. Och här har smarta system en större betydelse än ytterväggens tjocklek, menar Adlercreutz

Nu inleds trialogförhandlingar om direktivförslaget mellan kommissionen, EU-parlamentet och rådet.

– Våra byggnader är märkbart mer energieffektiva än byggnader i Mellaneuropa. Nu gäller det att se till, att slutresultatet och den nationella implementeringen av det kommande direktivet är förnuftig. I sin nuvarande form skulle tillämpningen av direktivförslaget innebära enormt höga kostnader och potentiellt katastrofala följder för byggnadsbeståndet, avslutar Adlercreutz

Energieffektivitet jo, men ibland fungerar yllesockor bättre

Den 8 december 2021 knäcktes min rygg. Fram till dess hade jag envist stått fast vid att marknadens fluktuationer i längden är ett mindre ont än fasta elpriser. Men en kall onsdag växlade jag om från att köpa spot-prissatt el till ett fast pris. I längden förlorar jag antagligen på det, men jag slipper svettas när jag tittar på ständigt stigande elprisgrafer.

Vi bor i ett hundra år gammalt trähus i två våningar. Ytterväggarna är stock, med obefintlig isolering. Fönstren är gamla med smala spröjsar. Vi kunde tilläggsisolera, byta ut fönstren, men då skulle vi förlora en hel del av byggnadens charm – och samtidigt riskera att en hundra år gammal byggnad inte står kvar om ytterligare hundra år. Det finns få åtgärder som så effektivt reducerar en byggnads livslängd som en misslyckad energieffektivitetssanering.

Så vi finner oss i en elkonsumtion som är klart över det normala.

Energieffektivitet är viktig. Våra byggnader använder en stor del av den energi som produceras. Det är uppenbart att de höga energipriserna kommer att sätta fart på effektivitetsdiskussionen igen. Men då är det skäl att se till att allt görs rätt.

Vi har i tiotals år prioriterat centraliserade uppvärmningslösningar. Det som kallas energibevis, ett dokument som krävs av alla nybyggnader eller grundrenoverade eller ombyggda äldre byggnader, har kopplat ihop byggnaden med värmekällan. Energibeviset ger byggnaden en siffra och en bokstav – den man bland annat hittar klistrad på hushållsmaskinerna i affären. Klassificeringen bygger på byggnadens teoretiska isoleringsförmåga, ventilationens värmeåtervinningskoefficient och energikällans energikoefficient. Denna treenighet kan leda till motstridigheter.

Energikoefficienten möjliggör absurt nog att man kan flytta en byggnad till en bättre energiklass bara genom att byta uppvärmningslösning, detta trots att byggnaden står oförändrad.

Om man till exempel bygger en byggnad som kopplas till fjärrvärme – som i dagens läge eventuellt produceras med torv – får den tack vare energikoefficienten vara 2,4 gånger mindre energieffektiv än om den värms upp med el, som i det stora hela produceras utsläppsfritt i Finland i dag. Hur smart är det?

Samtidigt som vi bygger hus för de kommande 100 åren, vet vi att den tekniska uppvärmningslösningen har en livslängd som kanske bara är en tredjedel av detta. Ändå låter vi energilösningen definiera till exempel konstruktionen av ytterväggarna.

Om man har en äldre byggnad som avkrävs ett energibevis eftersom den saneras eller byggs om kan det vara omöjligt att uppnå en tillräckligt hög klass om man inte sätter in värmeåtervinning, vilket i praktiken betyder maskinell ventilation. Detta kan bevisligen ha dramatiskt negativa följder för byggnadens livslängd. Äldre byggnader är inte täta, ett felkalibrerat maskinellt ventilationssystem i ett hus som inte är tekniskt perfekt kan vara katastrofalt.

Visst ska vi vara energieffektiva. Men vi måste se att en byggnad är en sak, och energikällan en annan. Ofta kan det vara klokare att minska på mängden teknik och tåla lite mera värmesvinn. Och lösningar som riskerar att förkorta byggnadens livslängd vinner ingen på – varken invånarna eller klimatet.

Gamla och nya byggnader ska behandlas på olika sätt och viktigare än att minimera den teoretiska energiförbrukningen är ofta möjligheten att styra förbrukningen så att man undviker efterfrågetopparna.

Hemma hugger vi lite mera ved inför vintern och finner oss i att det ibland kan vara 15 grader på morgonen, som när jag var liten, när barnen med yllesockor på fötterna tassar ner till nedre våningen.

(Kolumn I HBL 18.7.2022)

Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Adlercreutz om budgetrian: Energiomställningen tar fart

I sin budgetria beslöt regeringen om omfattande åtgärder för att försnabba energiomställningen. Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz är nöjd med de beslut som fattades.

– Att flytta datorhallar kopplade till fjärrvärmenätet, stora värmepumpar och elpannor till skatteklass II är en stor klimatåtgärd. Det möjliggör en utfasning av både torv och kolkraft. Värmepumpar och elpannor kan nu kostnadseffektivt användas för att ta till vara el då den är billig och lagra den som värme i fjärrvärmesystemet. Uppvärmningen av våra kommuner kan i och med detta bli fossilfri, säger Adlercreutz.

Adlercreutz ser det om anmärkningsvärt att regeringen nu uppnått sitt utsläppsminskningsmål, med råge.

–  Vårt mål att vara klimatneutrala år 2035 är mycket ambitiöst. Med de beslut som regeringen nu fattade kommer vi att nå dit. Och det är skäl att notera, att dessa beslut också stärker den inhemska industrin. Industrin har efterlyst klimatåtgärder eftersom den ser rena lösningar som en växande marknad. Och näringslivet har helt rätt: Genom att skapa en förutsägbar hemmamarknad för vår cleantech-industri ger vi den möjlighet att få referensprojekt, att växa till sig och gå på export. Därför är en långsiktig och förutsägbar klimatpolitik så viktigt – och helt förenlig med välfärd och tillväxt.

Anders Adlercreutz: EU bör vara vägvisare i klimatpolitiken

Det är skäl att tala klarspråk i klimatpolitiken, understryker Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

– För Finlands del är det här inte bara regeringens angelägenhet. Oppositionen bör också inse stundens allvar. Det handlarna om en stor omställning, en omställning som också öppnar för nya möjligheter. Och det är helt klart, att EU behövs för att vi skall klara av den globala utmaningen vi står inför, säger Adlercreutz.

Enligt den internationella klimatpanelen IPCC:s rapport som kom ut igår är det möjligt att vi redan på 2030 -talet når en global uppvärmning på 1.5 grader. Det är enligt många experter en smärtgräns.

EU presenterade sitt klimatpaket i juli. Åtgärdspaketet betyder att EU minskar sina nettoutsläpp med minst 55 procent fram till 2030.

– I ett globalt perspektiv har det Finland gör bara en begränsad betydelse. Men det EU gör är helt avgörande. Som en del av EU kan och bör vi arbeta för en rättvis, ambitiös global klimatpolitik. Det gagnar våra företag och via det vår ekonomi, säger Adlercreutz.

Han framhåller att om EU ställer krav, och unionen som världens största marknad säger att det här är vår standard, då måste den övriga världen också reagera.

-Ett starkt och fungerande EU kan vara en ledare inom den globala klimatpolitiken. Höstens klimatmöte COP26 i Glasgow kan förhoppningsvis vara den positiva milstolpe vi behöver.

-Utsläppshandeln måste stärkas. Vår resterande koldioxidbudget måste kopplas till den och marknadsmekanismerna måste justeras så att de stöder de mål vi har, understryker Adlercreutz.

Landskapsplanens depåmarkering kör projektet in i en återvändsgränd

En förutsättning för utvecklandet av huvudstadsregionens närtrafik är att vi bygger två stora järnvägsdepåer för underhåll – eller flera mindre. Den nuvarande depån i Ilmala räcker inte för att täcka tågtrafikens växande behov.

I förslaget till landskapsplan som behandlas i Nylands landskapsfullmäktige 9.6.2020 har planbeteckningen placerats vid gränsen mellan Mankby och Bobäck. Marken i detta område består av leråker och omgivningen utgör ett kulturlandskap som formats under hundratals år. Om depån placeras här kommer den att bli en mycket synlig anläggning som starkt definierar området.

Platsen är strukturellt problematisk och landskapsmässigt katastrofal. Enbart pålningskostnaderna räknas i tiotals miljoner euro. Det faktum att landskapsplanens planbetäckning gjorts i ett så omstritt område främjar inte projektet, utan kör in det i en återvändsgränd.

Det är också ifrågasatt att planbetäckningen gjordes innan utredningen för depåalternativen blev färdig. Så här blev planbetäckningen möjligen en faktor som styrde utredningen, även om marschordningen borde vara den motsatta.

Kommunerna har planeringsmonopol och jag har svårt att tro att Esbo eller Kyrkslätt skulle ge sig in i att planera depån på ett så här problematiskt område. För Kyrkslätts del skulle depån starkt definiera det jämt växande bostadsområdet i Mankby. På Esbos sida ligger det förslagna nära Glasdalens växande bostadsområde.

Jag tror inte heller att det i huvudstadsregionen inte skulle finnas ett område där depån kunde placeras med märkbart mindre miljökonsekvenser och mindre kostnader. Förslaget för depåns placering tar inte heller i beaktande kollektivtrafikens kommande utvecklingsutsikter.

För att vi skulle kunna göra en verklig bedömning – inklusive en grundlig miljökonsekvensbedömning – borde vi ha flera alternativ för placeringen av depån. Sådana alternativ som tittar långt in i framtiden och inte bara några år framåt. Utgående från dessa alternativ borde sedan en offentlig debatt föras om alternativen innan de under de sista metrarna av planeringsprocessen markeras ut på planekartorna.

Redan länge har en av egenheterna i det finska byggandets varit att nya bostadsområden planeras på åkrar. Det har känts lätt, till och med behändigt. Det är en alltför lätt lösning. En lösning för ett lat sinne. En åker är inte bara ett tomt utrymme. Den är inte impediment. Varje åker har en lång historia. Åkern är en del av ekosystemet och kolets kretslopp. Den är en väsentlig del av vårt landskap. Ur ett bredare perspektiv är varje åker en del av vår självförsörjning. Så också i detta fall.

Kyrkslätts kommun har – av förståeliga skäl – konstaterat att förslaget att placera depån i Bobäck inte kan godkännas. Via deT skulle kommunen få bära depåområdets negativa konsekvenser samtidigt som fördelarna skulle bli få. Ur ett landskaps- och tekniskt perspektiv skulle en depå i Mankby vara lika problematisk. Depån är viktig för hela huvudstadsregionens närtrafik, men dess placering enligt landskapsplanen är inte en bra lösning.

Jag hoppas att landskapsfullmäktige förstår detta då beslutet fattas. Den omstridda planbetäckningen vid gränsen mellan Mankby och Bobäck främjar inte projektet, utan kör det in i en återvändsgränd. Planebeteckningen bör därför strykas.