Adlercreutz: Arbetet för en hållbar skattereform måste inledas genast

Statens jubileumsfond Sitra presenterade idag sin modell för en skattereform för hållbar utveckling. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz ser många likheter mellan Sitras modell och SFP:s förslag. Enligt Adlercreutz är det nu viktigt att så snabbt som möjligt inleda arbetet för en rättvis och hållbar skattereform.

– Sitras reformförslag återspeglar i mycket tankar som vi i SFP har tagit upp i våra skuggbudgetar och i vårt klimatprogram. Det känns bra att märka att vi varit på rätt spår. Alla av Sitras modeller betonar en skatteväxling från skatt på arbete, som allmänt anses vara den skadligaste beskattningsformen, till beskattning av konsumtion. Detta har även SFP lyft fram i flera sammanhang, säger Adlercreutz.

Alla modeller har analyserats och modellerats och visar på klara resultat: de leder alla till ökad ekonomisk aktivitet och växande BNP, ökad sysselsättning och – viktigast av allt – minskade utsläpp.

– Klimatskeptikerna skrämmer ofta allmänheten med scenarier där industrin flyttar bort och klimatarbetet leder till arbetslöshet och en försämrad ekonomisk situation. Sitras kalkyler visar klart att så inte är fallet. Vi vet att ren teknologi är en växande marknad. Finland är redan väl positionerat för att kunna ta stora andelar av den marknaden. Enbart Neste och Outotec har idag positiva koldioxidavtryck på åtta respektive sex miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen. Det här är inte någonting vi i Finland förlorar på, utan vinner.

– Men omställningen måste vara rättvis och socialt och geografiskt hållbar. Nästa regering bör inleda arbetet för en hållbar skattereform. Ju tidigare vi börjar, desto lättare blir arbetet. Och desto större ekonomisk nytta kan vi som land få från de marknader som hela tiden växer.

Östersjön kan inte vänta – diskussion med Christina Gestrin

För tillfället fungerar Finland som ordförande för HELCOM, skyddskommissionen för Östersjön. Från och med nästa sommar är vi även EU-ordförande. När man dessutom tar i beaktande att vi också för tillfället fungerar som ordförande för Arktiska rådet ser man snart att det nu öppnas en stor möjlighet att föra Östersjösamarbetet vidare in i nästa fas. 

Som riksdagsledamot arbetade Christina Gestrin i flera års tid för en renare Östersjö, i synnerhet inom det internationella samarbetet. Hon var en av de första som lyfte upp Östersjöfrågor i debatten. För tillfället fungerar hon som utrikesministerns särskilda representant i Östersjöfrågor. För ett knappt år sedan publicerades hennes rapport Miljösamarbetet i Östersjöregionen. I den rapporten berättar hon om hur det internationella miljösamarbetet kring Östersjön uppstått, vad som åstadkommits och vilka problem vi idag står inför. Jag hälsade på henne för en diskussion. 

Sommaren står inför dörren, och vi har redan hört oroväckande nyheter från forskarkåren. Situationen ser i stort sett lika dålig ut som förr ett år sedan. Rekordstora områden har döda botten och Finska viken har fått ett stort tillskott näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng – mängder som långt överskrider den interna belastningen från Finska vikens randområden. Det ser, allt arbete till trots, utmanande ut. Borde vi misströsta, eller finns det hopp?

– Vi måste fortsättningsvis minska utsläppen. Det finns inte några snabba metoder utan det är fråga om ett långsiktigt arbete. Det är bra att komma ihåg att utsläppen faktiskt minskat kraftigt sedan 80-talet, så det har gått i rätt riktning. Men samtidigt är de gamla synderna så stora att det är svårt att ställa det till rätta. Det behövs fortsatta åtgärderna för att minska utsläppen från iordbruket, samhället, industrin, trafiken och alla andra utsläppskällor. Vi måste också inse att klimatuppvärmningen är ett nytt hot mot Östersjön. 

Ja, det är en stor orosfaktor. Vad händer om vattnet värms upp med några grader? Vad betyder det för övergödningen och framförallt den inre belastningen, som redan idag är en stor orsak till att vi trots allt inte i stora delar av Finska viken ser en förbättring. En varmare Östersjö och mera regn leder till att salthalten minskar och att näringsämnen sköljs ut i havet under alla årstider. Det ökar stressen för djur- och växtarterna i Östersjön. 

Det här är frågor som vi måste fundera på nu och åtgärda så snabbt som möjligt.

Christina Gestrins rapport om Östersjösamarbetet målar upp en bild av ett samarbete som inte alltid gått som på räls, men som nog lett till klara resultat. 

-I S:t Petersburg renas idag 98 procent av avloppsvattnet vilket är en enorm förbättring jämfört med läget för trettio år sedan. Det att man nu har uppnått en hög nivå är jättebra, men samtidigt är det ingen självklarhet att den höga nivån kommer att vara bestående. Vattenreningen kräver underhåll, till exempel tillskott av kemikalier, och här är det jätteviktigt att vi har ett fungerande internationellt samarbete mellan Östersjöländerna. 

Ja, samarbete med Ryssland är ju svårt till en del eftersom det inte finns ett starkt medborgarmedvetande om läget, men också för att det inte finns starka institutioner som driver frågan vidare. Det har långt hängt på enstaka eldsjälar som tycker att det är viktigt. Vad händer sedan när dessa personer stiger åt sidan? När man ytterligare kombinerar detta med de problem sanktionerna lett till blir det hastigt ett uppehåll i samarbetet och kontakterna, ett uppehåll som kan vara förödande för våra gemensamma projekt. Blir det lätt så att man måste börja från noll?

– Ett avbrott i miljösamarbetet kommer på sikt att ha en negativ effekt på miljön, därför är det viktigt att fortsätta miljösamarbetet och miljödialogen mellan alla Östersjöländer trots politiskt svåra tider. Det är ett stort orosmoment att sanktionerna inneburit att inga nya internationella miljöprojekt har kunnat påbörjas i Ryssland efter år 2014. Under de senaste åren har många experter inom miljösamarbetet dessutom gått i pension vilket inneburit att det nu finns färre personliga kontakter i miljösamarbetet med Ryssland än för bara några år sedan.

Det här är en fråga som vi tagit upp i riksdagens Rysslandsgrupp, som jag är vice ordförande för.  Har du nåtts av bud om att de ryska reningsverken upplever att deras verksamhet blir lidande av till exempel brist på medel eller utrustning?

– Från ryskt håll har en sådan oro inte förts fram men det finns ändå orsak till oro. Ecovod, ett konsultbolag som bistått vattenreningsbolaget i St Petersburg och som bestått av finska vattenreningsexperter, har fr.o.m. årets början avslutat sin verksamhet vid reningsverken i St. Petersburg. Ecovods roll har under många år varit att följa med driften av vattenreningsverken och rapportera om fel och brister genast om något sådant upptäckts. Bortfallet av Ecovod kombinerat med det försvagade ekonomiska läget och avsaknaden av nya gemensamma projekt kan innebära en risk för att man sparar i driftskostnader, vilket på sikt kan leda till att situationen  försämras. Det internationella samarbetet har bidragit till att tekniken och driften hållits på en god nivå.

I Finland har ju medborgarsamhället också engagerat sig, och det sätter i sin tur press på politiker och beslutsfattare, hur är det i Ryssland?

– I januari var jag med om att ordna ett miljöseminarium vid Finlands Generalkonsulat i St. Petersburg till vilket representanter för ryska medborgarorganisationer inbjöds. Jag blev imponerad av organisationernas stora aktivitet och kreativitet. I vissa stadsdelar organiserar de återvinningen av avfall då den samhällsstödda infrastrukturen för återvinning och återanvändning är nästan obefintlig. Om vi jämför med finländska miljöorganisationer kan man nog konstatera att möjligheterna för medborgarorganisationerna att verka är svårare än i Finland samtidigt som miljöproblemen är mycket större. De gör ett viktigt gräsrots- och upplysningsarbete.

Nu är vattenreningen i S:t Petersburg i stort sett i skick men det återstår fortfarande över hundra problematiska utsläppspunkter, bland annat Viborgs avloppsvatten. Också djurhushållningen är en stor utsläppskälla. När man i Ryssland nu gått in för mer inhemsk matproduktion som en reaktion mot sanktionerna är det mer fokus på ökad produktion än hur produktionen inverkar på miljön. 

Det finns en massa olösta problem. Inte bara i Ryssland utan också till exempel i Polen. Det gäller att försöka hålla alla länder med i HELCOM: s arbete, och där har Finland som ordförandeland en viktig uppgift. 

Om vi tänker på vad vi i Finland kan göra har det ju dykt upp nya metoder under de senaste åren. I Sverige använder man strukturkalk för att minska utsläppen från jordbruket, i Finland har vi utvecklat en metod som baserar sig på användning av gips. Det verkar var en lovande teknik för att minska utsläppen från åkrar och det kunde vara en stor del av lösningen till exempel i Egentliga Finland. Nu har regeringen lagt till 15 miljoner på årsbasis och en del av den summan kommer antagligen att gå just till gipsbehandling av åkrar. Den cirkulära ekonomin är också en stor del av lösningen. Frågor som hur vi bättre kan ta vara på gödseln, separera näringsämnen och i större utsträckning använda den till produktion av biogas är centrala. Här gäller det att arbeta vidare, göra försök, experimentera och satsa på forskning. 

Som i många andra svåra frågor skulle det vara viktigt att också försöka fokusera på styrkorna och möjligheterna och arbeta utgående från dem för att komma vidare. Östersjön är förutom en viktig miljöfråga också en ekonomisk fråga för Finland. Ofta väljer man att lyfta upp begränsningar och lagstiftning mera som hot än möjligheter. Svaveldirektivet, som befarades slå ut finsk sjöfart, har de facto erbjudit tillfällen för finsk industri att gå i täten för den internationella utvecklingen i marinmotorer med låga utsläpp. När jag lämnar Christina och svänger ut på Masabyvägen har många tankar slagit rot. Rysslandsamarbetet måste hållas vid liv. Sanktionernas vara eller inte vara beror på Ryssland, men kontakterna länderna emellan i miljöfrågor är viktiga. Finlands EU-ordförandeskap kan ha stor betydelse för Östersjön – nu måste resten av EU få upp ögonen för situationen. Polen måste också göra sitt. Och här hemma – 15 miljoner på årsbasis är ett välkommet tillskott, men enskild projektfinansiering är inte lösningen. Östersjöns välbefinnande har en så stor betydelse för oss att finansieringen måste vara långsiktig och kontinuerlig. •

Stinas Östersjötips: Ät mera fisk som fångats i Östersjön. Strömmings- och braxenbiffar passar också bra för storkök i kommunerna. Det är ett sätt att ta bort näringsämnen från Östersjön.  Mat som producerats av lokala råvaror innebär dessutom ett mindre behov av transporter. 

Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •

Mögelskolornas tid är förbi

Jag vill inte se en enda mögelskola till! I fortsättningen måste vi kunna försäkra oss om att de kvalitetsnormer som styr byggandet faktiskt efterföljs. Vi måste se till stt byggnaderna underhålls yrkeskunnigt och vi måste kräva att byggfirmorna bär sitt ansvar. Vi måste förstå, att gamla och nya byggnader är olika. Energibestämmelserna måste korrigeras så, att vi bygger byggnader som går att reparera och som inte är känsliga för fel. Här är ett recept som kan hjälpa oss att skapa sunda och säkra byggnader.

Som arkitekt har jag specialiserat mig på träbyggande och allt byggande ligger mitt hjärta nära. Som riksdagsman har jag chockerats av den mängd människor som utsatts för mögel som en följd av dåligt byggande och undermåligt underhåll. Därför har jag varit med och grundat riksdagens inneluftsgrupp, som har som sin uppgift att ta itu med inneluftsproblem lagstadgningsvägen.

Ett nationellt problem

Mögelproblemet är ett nationellt problem. Jag har kunnat följa det på nära håll i min hemkommun Kyrkslätt, där många skolor, bland dem Gesterby skolcentrum, kämpar med inneluftsproblem.
Det är fråga om både slarv och nonchalans. Var och en som vet något om byggande borde kunna undvika frestelsen att bara skjuta upp redan synliga problem. Och när de kommer i dagen, försvinner de inte av att täckas över med silikonmassa. Om problemet existerar redan i dag blir det etter värre för oss att tampas med i morgon.
Moderna byggnader är mera komplicerade än gamla och innehåller mångskiktade konstruktioner. När ett av dessa skikt brister skapas en kedjereaktion. I enkla massiva konstruktioner är sådana kedjereaktioner inte möjliga. Nu har vi situationer där somliga konstruktioner fungerar i laboratorieförhållanden, men inte i det verkliga livet. Riskerna är uppenbara och leder till problem över hela Finland.
Det är också viktigt att inse att en gammal och en ny byggnad inte är en och samma sak. Gamla byggnader skall inte behöva uppfylla samma villlkor, vare sig det gäller energieffektivitet eller ventilation. Ett fel jag ofta ser som förkortar livslängden på en gammal fungerande byggnad är att den förses med modern maskinell ventilation med värmeåtervinning – även om det görs med goda avsikter.


Byggfirmorna har ansvar

Det är helt berättigat att efterlysa hög yrkesetik hos byggfirmorna. En yrkeskunnig byggare bör kunna identifiera de risker som hänger samman med olika typer av lösningar. Om detta inte kan garanteras bör man allvarligt överväga att införa krav på tillstånd för att få idka byggverksamhet. Så gör vi idag inom många andra yrkesområden.
Det är svårt att komma med krav på ansvar 10 eller 20 år efter ett avslutat byggprojekt. Med andra ord bör man satsa på övervakning och kvalitetskontroll under bygget. Någon kan tänkas påstå att övervakningskonstnaderna är för stora. Själv vågar jag påstå att kostnader som härrör sig från dålig kvalitet blir högre.

Byggnader kräver underhåll

Att höja kvaliteten på byggandet är ett klart och tydligt mål. Ett annat mål är att lära sig att underhålla allt mer komplicerade byggnader. Det är ett arbete som inte kan göras av vem som helst, det kräver yrkeskunnande. Genom kontroller med bestämda intervaller kan man undvika att problemen hopar sig. Om konditionstestet har gjorts och mögelhunden har gett daghemmet klara papper, kan en smiley på dörren berätta för barnens föräldrar att här har barnen det bra.
Så visst känner vi till medicinerna, men det är få patienter som svalt dem utan att krångla. Det gäller inte bara upplysningarbete utan också mod att stifta lagar som gör det möjligt att greppa problemen. Lagarna bör vara noggrannt formulerade och entydiga. I beredingsarbetet bör både byggsektorn och dess kunder höras. Morot är bättre än käpp. Det skall vara lönsammare att bygga med hög kvalitet än att bygga kortsiktigt. Vid köp av bygg- och planeringstjänster skall man våga bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. Trots allt hyser jag optimism och tror att erfarenheterna har berett jordmånen för ett förnyande.
Som arkitekt känner jag ett speciellt ansvar för sunt byggande och har förbundit mig att jobba för att lösa inneluftsproblemen och för högre kvalitet på vårt byggande också under följande riksdagsperiod.

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Adlercreutz i klimatdebatten: Utsläppshandeln måste utvidgas för att skapa förutsägbarhet för investeringar

För att kunna skapa förutsägbarhet för investeringar behöver vi ha en utsläppshandel som är långsiktig och som bygger på EU:s andel av den absoluta globala utsläppskvoten.

– Vi har aningar om hur utsläppshandeln kommer att se ut fram till 2030, men efter det är mycket öppet. Det gör det svårt för industrin att planera investeringar på sikt. Finland bör under sitt EU-ordförandeskap aktivt driva på att utsläppshandeln utvecklas vidare. Den måste utvidgas så att den även gäller trafik, uppvärmning och nedkylning och den skall basera sig på en verklig utsläppskvot, sade riksdagsledamot Anders Adlercreutz i onsdagens klimatdebatt i riksdagen.

Den globala uppvärmningen får inte överstiga 1,5 grader. För tillfället beräknas det betyda att den resterande kvoten nettoutsläpp är ca 500 Gt.

– För att vi skall nå våra mål borde utsläppshandeln byggas upp på basen av denna absoluta summa. Då kunde vi både skapa en marknad som är förutsägbar för våra företag och nå våra klimatmål.

– En del av inkomsterna från utsläppshandeln kunde kanaliseras till dem som upprätthåller kolsänkorna.

SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz talade i onsdagens aktualitetsdebatt i riksdagen om bekämpning av klimatförändringen och om den globala vågen av utdöende arter.

Adlercreutz: Vi behöver EU för att lösa klimatförändringen

På onsdagen diskuteras klimatförändringen och den globala vågen av utdöende arter i riksdagen. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz anser att Finland ska kunna se klimatförändringen som en positiv utmaning och betonar vikten av gemensamma insatser på EU-nivå.

– Klimatförändringen väntar inte. Här är samarbetet på EU-nivå mycket viktigt och Finland ska vara en drivande kraft för att bidra till att bekämpa klimatförändringen både på nationell och på global nivå. Samtidigt som Brexit ser ut att förverkligas och vissa populistiska röster vill lyfta fram EU som ett problem är det skäl att minnas att vi behöver EU för att klara av klimatutmaningen, säger Adlercreutz.

SFP kommer inom kort ut med sitt klimatprogram.

– Vår synpunkt i de centrala frågorna är klar: Finlands ska var klimatneutralt år 2035, kolkraften ska fasas ut på 2020-talet och övriga fossila bränslen ur energiproduktionen på 2030-talet. För Finland ska det här ses som en positiv utmaning: genom att vara ambitiösa skapar vi en hemmamarknad för vår cleantech-industri samtidigt som vi stöder våra exportsträvanden.

– Ungdomarna som organiserade förra fredagens klimatstrejk gjorde en beundransvärd insats. Det är bra att klimatfrågorna fortsättningsvis är högt på agendan i Finland och jag hoppas att vårens riksdagsval blir ett klimatval.

Adlercreutz och Henriksson: Klimatdokumentet visar att allt fler partier tar klimatförändringen på allvar

– Det är viktigt att vi har kunnat enas om ett gemensamt dokument och om målet att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader, säger SFP:s partiordförande och riksdagsledamot Anna-Maja Henriksson.

Alla riksdagspartier förutom Sannfinländarna har idag kommit överens om ett dokument med gemensamma klimatpolitiska linjedragningar för Finland. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz var partiets representant i arbetsgruppen. Både Henriksson och Adlercreutz är nöjda med resultatet.

– Linjedragningarnas ambitionsnivå är relativt hög och mycket mer än vad vi hade kunnat hoppas på för fyra år sedan. Det är tydligt att medvetandet har stigit och att allt fler inser allvaret i situationen. Bekämpningen av klimatförändringen kräver åtgärder nu, säger Adlercreutz.

– En hög ambitionsnivå skapar också möjligheter – om vi har en fungerande hemmamarknad för cleantech-lösningar gagnar det vår exportindustri. Det här är en växande framtidsbransch där Finland ska sikta på att vara en av föregångarna, säger Adlercreutz.

Syftet är att linjedragningarna ska stöda den följande regeringsperioden och Finlands EU-ordförandeskap.

–  Överenskommelsen ger en god grund för Finlands kommande EU-ordförandeskap, som infaller under andra halvan av år 2019. Dessutom utgör den ett bra botten för vårens regeringsförhandlingar och utformningen av regeringsprogrammet för den kommande fyraårsperioden. Nu har vi en gemensam utgångspunkt att arbeta vidare på, säger Henriksson.

Nu är det bråttom

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Adlercreutz: Utsläppshandeln måste utvidgas – vi behöver en marknad för kolsänkor

– Klimatmålen nås inte om vi inte tar i bruk nya marknadsbaserade redskap för att motverka klimatförändringen, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

FN:s klimatpanel IPCC:s rapport, som publicerades på måndagen, visar att det krävs radikala åtgärder för att vi ska hålla oss under en uppvärmning på 1,5 grader på global nivå. Adlercreutz håller med om analysen.

– Mänskligheten är ett skepp som svänger långsamt och som uppenbarligen behöver en hel hög med väckarklockor för att inse allvaret. Om vi ser på det vi gör nationellt i Finland kan vi vara hyggligt nöjda, men samtidigt är det klart att nästa regering måste höja ambitionsnivån.

Utsläppshandeln är i dag ett fungerande redskap som i princip sätter ett pris på utsläpp och den vägen bidrar till att sänka dem. Priset för koldioxid är dock lågt, och en stor del av de industrier som producerar utsläppen får gratis utsläppsrätter.

– Utsläppshandelns omfattning måste utvidgas och andelen gratis utsläppsrätter skäras ner. Men marknaden måste också utvidgas åt det andra hållet. Kolsänkor är negativa utsläpp, men de har inget pris. Samtidigt är en stor del av skogen privat egendom, privat äganderätt som måste respekteras. Om skogsägarna fick en ersättning för den kolsänka de upprätthåller skulle det finnas en logik i ekvationen: pengar från utsläppsrätterna kunde kanaliseras till upprätthållandet av kolsänkor. En sådan modell kunde relativt lätt införas i Finland på nationell nivå tack vare den avancerade skogskartläggning vi redan nu kontinuerligt gör.