Tal i riksdagens debatt om energi- och klimatstrategin 24.5.2017

Ärade talman, arvoisa puhemies,

Det råder ingen brist på strategipapper. Somliga tas i beaktande, andra läggs längst ner på hyllan för att samla damm. Somliga är viktiga, andra försumbara. 

Ärade talman, denna strategi hör till den förra kategorin. 

Klimat och energi om något är av helt avgörande betydelse när vi diskuterar framtidens utmaningar. 

Arvoisa puhemies,

On hienoa, että meillä on käsissämme Ilmasto- ja energiastrategia ja on hienoa että se on näinkin kunnianhimoinen – kiitos siitä, kuten talousvaliokunnan varsin hyvästä mietinnöstäkin. 

No, asiaan. Haasteet ovat isot, ja enegiakysymys on siinä keskiössä. Miten tuotamme puhdasta energiaa tulevaisuudessa? 

Tässä kohtaa strategian johdonmukaisuus sitten hieman lipsuu. Tuulivoimaa kritisoidaan siksi, että sitä syöttötariffien muodossa tuetaan. Mutta ei se pelikenttä ihan neutraali ole muutenkaan. 

Turvetta verotetaan juuri sen verran, että se on kivihiiltä edullisempi. 

Puuhaketta tuetaan juuri sen verran, että se on turvetta halvempi. 

Ja tuulivoimaa tutkitaan juuri sen verran, että perussuomalaiset ovat tyytyväisiä .

Arvoisa puhemies,

Kivihiilen polton jatkamiselle tehdään varaus. Turvetta poltetaan estoitta, vaikka sen ilmastolliset vaikutukset ovat kivihiiltä pahemmat samalla kuin pomminvarmasti puhdasta tuulivoimaa jarrutellaan poliittisista syistä. 

Turve on toki suomalaista, ja ymmärrän sen suosimisen siltä kannalta. Mutta ei se ole ilmastollisesti järkevää. Eikä sen varaan kannata strategiaa rakentaa. Maatalouden päästöjen leikkaaminen on päästökaupan ulkopuolisen sektorin suurin haaste. Ja maataloudessa nimenomaan turvesuot sisältävät suurimman päästöleikkauspotentiaalin . 

Sopii kysyä: kannattaako tässä tilanteessa – kun päästöjen leikkaus on haasteellista – tukea turvetuotantoa.

Tässä strategiassa on paljon laitettu biotalouden varaan ja sen voi ymmärtää. Suomi on edelläkävijä biopolttoaineiden tuotannossa ja siitä on kehittymässä vientituote. Mutta sen tuotannolla on rajansa. 

Moni on huolissaan puuraaka-aineen riittävyydestä. Siitä, että kajoammeko hiilinieluumme, kajoammeko luonnon monimuotoisuuteen. Huolta ovat kantaneet niin puuteollisuus kuin luontojärjestötkin. Hakkuita ei voi loputtomasti lisätä, ja asiantuntijat ovat varsin yksimielisiä siitä, että nyt suunnitellut volyymit tarkoittavat että energiakäyttöön ruvetaan käyttämään muutakin kuin sivuvirtoja. 

Kuten strategia aivan oikein toteaa, pitkällä tähtäimellä biopolttoaineet tulevat olemaan lähinnä raskaan liikenteen polttoaine. Kevyen liikenteen tulee siirtyä sähköön. Metsävarannoista ei kannata laajamittakaavaisesti tehdä huonolla hyötysuhteella polttoainetta huonon hyötysuhteen polttomoottoreihin. Mutta sähköllä toimiva liikenne ei yleisty ilman ponnistuksia. Se vaatii verotuksellisia toimenpiteitä, mutta myös infraa ja lainsäädäntöä. Miten saamme rakennettua maan kattavan latausverkon. Miten sallimme sähköajoneuvojen käyttämisen kulutushuippujen tasaajina. Pitäisikö autovero rakentaa uusiksi jotta saisimme autokantaa uusittua. Missä määrin tulemme tulevaisuudessa edes omistamaan omia kulkuvälineitä .Liikennepalkin jatkokehittely tarjoaa toivottavasti näihin kysymyksiin vastauksen. 

Kaiken kaikkiaan on syytä olla huolissaan siitä, että laitammeko munamme nyt poliittisen ohjauksen kautta liian pieneen määrään koreja. On ydinvoimahankkeita – Olkiluoto 3 joka tällä hetkellä taitaa olla maailman kallein talonrakennushanke – sekä Keskustan tiukasti ajama Fennovoima jonka absurdius käy päivä päivältä ilmeisemmäksi. Meillä on iso satsaus bioenergiaan jonka tieteellinen kestävyystausta on hutera, samalla kun maailmalla kovaa vauhtia kasvavaa tuulivoimaa jarrutetaan lepakko-teorioiden pohjalta. 

Pitäisi pyrkiä pois keinotekoisista tuista. Mutta ei tämäkään politiikka ole neutraalia. Ja jos pohdimme omia mahdollisia vientiavauksia, niin on vaikea nähdä että niitä tuettaisiin optimaalisesti nyt valitulla linjalla. 

Ärade talman,

Det här är ett bra dokument, som på många sätt går längre än nånting vi tidigare haft. Det skall regeringen ha tack för. Men den ideologiska läsidan är uppenbar, och framförallt inte hållbar. Arbetet kan inte sluta här. 

 

Adlercreutz om energistrategin: Lägg inte alla ägg i en korg

Pressmeddelande 24.5.2017
Publiceringsfritt genast

 

Idag redogör regeringen för den nationella energi- och klimatstrategin fram till år 2030. SFP:s riksdagsledamot och vice ordförande Anders Adlercreutz varnar för enkelspårighet i energipolitiken.

– Vi kan inte lägga alla ägg i en korg, utan måste skapa en energimarknad där alla aktörer har en chans att klara sig. Alternativen kan inte begränsas till exempelvis enbart kärnkraft och bioenergi, utan vi behöver en bred palett, säger Adlercreutz.

Adlercreutz påpekar också vikten av ett rättvist beskattningssystem för att möjliggöra en mångfald av energiformer.

– Ett fungerande nät av lokalproducerad el kräver ett avancerat system för eldistribution, men också ett beskattningsförfarande som inte i onödan sätter käppar i hjulet för till exempel lokalproducerad el som används för eget bruk.

Adlercreutz: Tack minister Soini för att ni stöder miljön!

Pressmeddelande 12.5.2017
Publiceringsfritt genast

 

Riksdagsledamot och SFP:s vice ordförande Anders Adlercreutz tackar utrikesminister Soini för hans starka ställningstagande för klimatavtalet i samband med att Finland tog över ordförandeskapet för Arktiska rådet igår.

– Jag gläder mig över att minister Soini nu tydligt tar ställning mot Trump-administrationens absurda syn på miljö- och klimatpolitik och står på sig när det gäller vår planets och den arktiska naturens framtid. Också många amerikanska storföretag inser att klockan inte kan vridas tillbaka och vägrar foga sig till de linjedragningar USAs ledning försökt införa – de är helt enkelt rädda för sin konkurrenskraft. Låt oss hoppas att det inverkar på Trump-administrationens politik, säger Adlercreutz.

Utrikesminister Soini betonade vikten av klimatavtalet i Paris och arbetet mot klimatförändringen i sitt anförande vid Arktiska rådets möte i Alaska. Han sade att han gläder sig över att utrikesministrarna i rådsländerna lyckats enas om ett gemensamt utlåtande, där man enligt honom erkänner effekterna av klimatförändringen.

– Finland har nu möjlighet att vara en föregångare i klimatfrågor och visa för världen att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet inte utesluter varandra. Vi får inte bli efter i denna viktiga gemensamt globala utmaning. Vi skall inte heller blunda för de möjligheter ett föregångarskap öppnar för oss, säger Adlercreutz.

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Nollenergihus är inte rätt väg / Mielipidekirjoitus HBL:ssa 10.5.2016

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

En enda mögelskola är en för mycket

Som arkitekt står byggande och samhällplanering nära mitt hjärta. Under min närmare 20 år långa professionella karriär har jag planerat allt från daghem till skolor, bostadshus och kontor. Stadsplaneringsfrågor tampas jag med dagligen. Frågor som berör byggande och stadsplanering är avgörande för hur vårt samhälle byggs upp. I dessa frågor kan jag med fog säga att jag talar av erfarenhet.

Mögelskolor, rivningsfärdiga daghem, hälsocentraler som måste evakueras eftersom taken läcker. Det här är rubriker vi stöter på i pressen med alltför hög frekvens. Trots att vi är erkänt duktiga på att planera samhällen och byggnader går det ändå alltför ofta fel.

Det är mycket vi kan göra för att förbättra byggprocessen.

Vi sparar ofta på fel ställen Vi väljer t.ex. inte byggnadsmaterial med ett långsiktigt livscykeltänkande i fokus, utan väljer i stället att betona byggplatslogistiken och byggtidtabellen. Ofta finns det brister i hur arbete leds eller i hur byggtidtabellen byggs upp. När man passerar byggplatser händer det ofta att man t.ex. ser högar med isolering som ligger oskyddade ute i regnet. Mera behövs inte för att man skall ha ett mögelhus på nacken.

Byggprojekt startar ofta långsamt, i synnerhet inom den offentliga sektorn, med påföljden att byggtidtabellen görs orealistiskt stram. I synnerhet i byggandets slutskede blir det ofta alltför bråttom. Misstag som görs i detta skede är ödesdigra, eftersom misstag i ytbehandlingar och vattenisoleringar ofta leder till framtida problem. Det här är fråga om prioriteringar som man inte lätt kommer åt lagstiftningsvägen. Men genom förbättrade upphandlings- och offereringsprocesser kan man åstadkomma förbättringar.

Lagen om offentliga upphandlingar tolkas ofta mycket snävt i våra kommuner. Man har den uppfattningen att man inte kan granska offerter med kvalitativa kriterier.

Det är mera regel än undantag att den billigaste offerten väljs då man upphandlar bygg- eller planeringstjänster.

Även då det är helt klart att offerten är underdimensionerad. Det är lätt att inse, att byggbranschen fungerar på samma sätt som andra branscher – det billigaste anbudet ges av den som tänker sätta den minsta mängden tid och resurser på pojektet. Och detta ger sällan det bästa eller mest ändamålsenliga resultatet.

Lagen om offentliga upphandlingar bör preciseras så, att det – utan att hämma konkurrensen – finns ett klart alternativ att välja en samarbetspartner som har de rätta resurserna för att åstadkomma en ändamålsenlig byggnad, en samarbetspartner som förhåller sig till projektet med det allvar som krävs. Som en följd av detta skulle vi få daghem och skolor som erbjuder bättre utrymmen för arbete och lärdom, sjukhus som stöder tillfrisknandet och vårdarbetet. Byggnader som  inte bara är en återgivning av rumsprogrammet, utan som stöder verksamheten i byggnaden, och som på det sättet skapar inbesparingar i det långa loppet. Och på köpet får man byggnader i vilka man inte behöver var orolig för att luften skall vara ohälsosam att andas eller för att det skall vara farligt att arbeta.