Adlercreutz: Barnfamiljer behöver en lättare vardag

Vi ska genomföra en familjeledighetsreform, men vi bör också fundera på hur vi kan göra vardagen för våra familjer mera smidig. Det underströk svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz då riksdagen på onsdagen debatterade familjepolitiken och den sjunkande nativiteten.

– Svaret på nativitetsfrågan är inte fler riktade stöd, utan en lättare vardag och starkare framtidstro. När man planerar familj handlar det om att våga tro på framtiden. Att man kan få en bra utbildning och litar på att man får arbete. Därför behövs en dynamisk ekonomi, satsningar på utbildning och en smidig arbetsmarknad.

Adlercreutz säger att familjeledighetsreformen ska genomföras utan dröjsmål.

– Samtidigt bör vi fundera på hur vårt dagvårdssystem görs mera smidigt – vi måste bättre kunna kombinera exempelvis deltidsarbete och dagvård. Så skapas möjligheter för en lättare vardag för barnfamiljerna.

On aika palauttaa subjektiivinen oikeus varhaiskasvatukseen

Subjektiivinen oikeus päivähoitoon on ollut suomalaisen varhaiskasvatuksen peruspilari. Se on taannut kaikille suomalaisille lapsille tasavertaiset oikeudet laadukkaaseen varhaiskasvatukseen. Se on niinikään ollut yksi lastensuojelun tärkeimmistä työkaluista; varhaiskasvatukseen osallistuvan lapsen perheessä ilmeneviin ongelmiin on ollut mahdollista tarttua aikaisessa vaiheessa.

Hallitus päätti vuonna 2015 rajata tätä subjektiivista oikeutta niin, että se rajoittuisi 20 tuntiin varhaiskasvatusta viikossa perheissä, joissa toinen vanhemmista on kotona työttömänä tai hoitamassa muita lapsia. Päätöstä kritisoitiin jo silloin ankarasti. Sen arveltiin johtavan lisääntyvään byrokratiaan ja sen pelättiin eriarvoistavan lapsia. Arvioituja säästöjä kyseenalaistivat niin Kuntaliitto kuin Valtiovarainministeriökin.

Kirkkonummen kunnanhallituksen enemmistö päätti kaksi vuotta sitten toimia lakimuutoksen mahdollistamalla tavalla. Kirkkonummella oikeutta varhaiskasvatukseen rajattiin. Toimenpiteellä tavoiteltiin noin 500 000 euron säästöä vuositasolla. Monet naapurikuntamme – esimerkiksi Espoo ja Helsinki – toimivat toisin. Näissä kunnissa oikeutta ei rajattu.

Tästä päätöksestä on nyt kulunut kaksi vuotta. Kuntaliiton kuntabarometrin mukaan säästöt koko maan tasolla ovat olleet oleellisesti hallituksen arvioita pienemmät – ensi vuonna kunnat arvioivat säästöjä tulevan koko maan tasolla noin 10 miljoonaa euroa. Kirkkonummen kunnanhallituksen pyytämään selvityksen mukaan toimenpide ei ole Kirkkonummella tuonut säästöjä lainkaan.

Säästämättä euroakaan olemme luoneet byrokratiaa, tarveharkintaa ja eriarvoisuutta. Se on nyt mahdollista korjata. Siksi me toivomme, että Kirkkonummi tulevassa budjetissaan palauttaa kuntaamme lapsen subjektiivisen oikeuden kokopäiväiseen varhaiskasvatuksen niin, että perheet itse, elämäntilanteesta riippumatta, voivat päättää minkälainen päivähoito heille sopii parhaiten – kuntamme ja lastemme parhaaksi.

Anders Adlercreutz kansanedustaja, kunnanvaltuuston puheenjohtaja, RKP
Minna Hakapää, kunnanvaltuuston 1. varapuheenjohtaja, Vihreät
Hanna Haikonen, kunnanhallituksen jäsen, Kokoomus
Pirkko Lehtinen, kunnanhallituksen jäsen, SDP
Riikka Purra, kunnanvaltuutettu, Perussuomalaiset
Rita Holopainen, kunnanhallituksen varajäsen, KD
Irja Bergholm, kunnanvaltuutettu, Vasemmistoliitto
Antti Salonen, kunnanhallituksen jäsen, Keskusta
Pekka Sinisalo, kunnanhallituksen jäsen, Sininen valtuustoryhmä

Skolmiljön håller inte måttet

Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.

Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.

I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.

Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.

Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.

Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.

Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.

Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.

 

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Vi måste få bukt med mögelskolorna

Huvudvärk och kittlande ögon. Rinnande näsor och illamående. Seg hosta och återkommande feber.

Alltför många av skoleleverna i vår kommun lider av dessa symptom. Gymnastiksalen i Masaby skola konstaterades vara omöjlig att reparera. Det har redan länge diskuterats om problemen i Kantviks daghem. Nu kan Gesterby skolcentrum läggas till listan på problemskolor.

I Winellska skolan finns skolklasser där en femtedel av eleverna kontinuerligt är sjuka. Små, återkommande reparationer görs hela tiden i fastigheten. Ibland uppstår mer skador under reparationerna, som när taket reparerades för ett år sedan. Höstens studentskrivningar hölls i en kall gymnastiksal som ännu var under renovering, med fanerskivor som golv.

Vad beror detta på? Det finns många orsaker. Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Winellska skolan byggdes i slutet av 1960-talet, Gesterby skola i början på 1970-talet. Vi vet att en del av de lösningar som då tillämpades var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastigheten dagliga underhåll. Det kan vara frågan om att man endast göra små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara frågan om en så liten faktor som att luftkonditioneringen minskas under veckoslutet. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Senast nu måste vi vakna och inse att vi har problem. Vi måste begrunda hur vi bygger, hur vi underhåller våra byggnader och hur vi använder dem.

När vi som kommun fattar beslut om anskaffningar borde vi våga satsa på kvalitet, eftersom upphandlingslagen ger oss en möjlighet till det. Men det kräver vilja och kunskap. Det billigaste byggprojektet är sällan det mest förmånliga alternativet – detta kunde konstateras senast då Winellska skolans tak reparerades. Den billigaste planeraren producerar sällan de mest effektiva utrymmena, vilket framgick då Smedsede daghem planerades. Vi måste våga vara den kommun som ser längre än nästa års budget då vi bygger utrymmen för våra barn och våra anställda.

Masaby skolas gymnastiksal är nästan färdig. Situationen i Kantvik kommer att underlättas i och med en kommande reparation. Gesterby skolcentrums situation kommer att utredas grundligt inom en snar framtid. De problem som hittas under utredningen måste tas på allvar och åtgärdas – grundligt. Våra barn tillbringar en stor del av sin dag i skol- och daghemsbyggnader. De får inte ha hälsovådliga brister. Och innan vi börjar bygga nya, måste de nuvarande byggnaderna vara i skick.

Subjektiivinen päivähoito-oikeus on säilytettävä / insändare i KS

Suomessa on tarjottu jo pitkään päivähoitopalveluita. Kuitenkin vasta 90-luvulla oikeus varhaiskasvatukseen tehtiin subjektiiviseksi. Sen ansiosta kaikki lapset pääsivät korkealaatuiseen varhaiskasvatukseen ja samalla naiset saivat tasa-arvoisemmat mahdollisuudet osallistua työmarkkinoille.

Nyt subjektiivinen päivähoito-oikeus on uhan alla. Hallitus esittää, että oikeus päivähoitoon tulisi tarveharkintaiseksi riippuen siitä, onko perheestä joku kotona esimerkiksi työttömyyden tai muun syyn vuoksi. Lähtökohta esityksille on säästötoimenpiteet.

Subjektiivisen päivähoito-oikeuden rajaaminen ei kuitenkaan ole millään tavalla perusteltua. Sillä ei saavuteta todellisuudessa lainkaan säästöjä, joita hallitus väittää niistä tulevan. Esityksen laskelmat ovat epäselvät ja perustuvat yli kymmenen vuotta vanhoihin tilastoihin. Tästä ovat huomauttaneet muun muassa Kuntaliitto ja valtiovarainministeriö. Edellinen hallitus luopui vastaavasta esityksestä, kun todellisia säästövaikutuksia ei silloinkaan ollut.

Sen sijaan vaikutukset lapsiin, tasa-arvoon ja kilpailukykyyn ovat huomattavat. Laadukkaalla varhaiskasvatuksella on tutkitusti selkeä yhteys lasten oppimistuloksiin ja pärjäämiseen myöhemmin. Ei ole oikein, että lapselta viedään mahdollisuus jatkuvuuteen ja säännölliseen varhaiskasvatukseen, kun jatkuvasti epävarmemmilla työmarkkinoilla työskentelevät vanhemmat ovat satunnaisesti pätkiä töissä ja sitten jälleen kotona. Samalla vaikeutetaan erityisen paljon epätyypillisissä työsuhteissa työskentelevien naisten mahdollisuuksiin osallistua työmarkkinoille.

Palveluiden tuottamisen näkökulmasta uusi laki aiheuttaa huomattavan epätasa-arvoisen tilanteen. Yksityisillä päiväkodeilla on mahdollisuus valita asiakkaikseen kokopäiväiseen hoitoon oikeutettuja perheitä tai heitä, joilla on varaa maksaa lisähoidosta. Samalla julkisella puolella joudutaan tasapainoilemaan entistä enemmän sen kanssa, kenellä on oikeus mihin määrään tunteja, joudutaanko pitämään tyhjänä paikkoja muuttuvien perhetilanteiden takia ja kuinka monta työntekijää oikeastaan tarvitaankaan. Tämä tulee vain kasvattamaan eriarvoisuutta yhteiskunnassa.

Tässä lakiesityksessä ei ole kyse taloudesta, säästöistä tai vanhempien tilanteesta. Kyse on lapsista, heidän oikeudestaan kasvatukseen ja yhteiskunnan panostuksista tulevaisuuteen. Subjektiivisesta oikeudesta kokopäiväiseen hoitoon ei saa luopua.

Anders Adlercreutz, RKP

Kansanedustaja

Nasima Razmyar, SDP

Kansanedustaja

Rätten till dagvård är subjektiv av goda skäl – insändare i HBL 7.11.2015

Rätten till dagvård har en lång historia i Finland. Det var ändå först på 1990-talet som alla barn under skolåldern fick rätt till heldagsvård. Detta har medfört att alla har rätt till högklassig småbarnspedagogik, men det har också ökat kvinnors möjligheter till sysselsättning och lett till en mer jämställd arbetsmarknad. Familjerna har haft friheten att välja den vårdform som passar just dem bäst.

Nu är denna rätt hotad. Regeringen föreslår att rätten till heldagsvård blir behovsprövad. Det medför att rätten till dagvård på mer än 20 timmar per vecka knyts till vårdnadshavarnas situation varför den inte är jämlik för alla barn. Enligt förslaget ska ett barn som inte annars har rätt till heldagsvård ändå kunna omfattas av rätten av sociala skäl, vilket gör att gruppindelningen lätt kan få sociala etiketter och barnens rätt i praktiken blir avhängig familjens socioekonomiska situation. Just detta var en vägande orsak till att rätten gjordes universell på 1990-talet.

Utgångspunkten i regeringens förslag är besparingar. I en så djupgående reform borde ledstjärnan dock vara barnets bästa. Man kan fråga sig vilka besparingar förslaget de facto medför – och till vilket pris. Regeringens kalkyler är mycket luddiga, vilket både Kommunförbundet och Finansministeriet lyft upp, och baserar sig delvis på över tio år gammal statistik. Den förra regeringen drog tillbaka en motsvarande reform uttryckligen eftersom besparingarna uteblev.

Otydliga besparingar – men tydliga inverkningar. Allt fler arbetsförhållanden är oregelbundna eller på viss tid – detta gäller framför allt unga kvinnor. Om rätten till dagvård inte är subjektiv blir det svårare att kombinera arbetsliv och familj. Om man väljer att stanna hemma skall det vara en följd av ett fritt val – inte föranlett av en oro för vårdens kvalitet eller kontinuitet. Annars riskerar resultatet vara minskad produktivitet och sannolikt ett stort steg tillbaka i fråga om jämställdhet på arbetsmarknaden. Och då uppnår vi knappast den konkurrenskraft vi så väl behöver.

För dagvårdsproducenterna innebär ett ökat antal halvdagsbarn ett svårt administrativt pussel då barn behöver vård olika tider. Förslaget innehåller ett otydligt löfte om att barn ska få behålla sin dagvårdsplats om deras situation ändras, men i praktiken blir det oklart om daghem som en följd tvingas reservera tilläggskapacitet eller utöka gruppstorlekarna på odefinierad tid. Privata producenter kan av lönsamhetsskäl välja att ta emot endast barn med rätt till heldagsvård eller vars föräldrar kan bekosta mellanskillnaden. Detta leder en ökad ojämlikhet mellan barn i den privata och offentliga vården, vilket medges i regeringens förslag.

Frågan om den subjektiva rätten till dagvård är ingalunda helt ny, men tidigare har liknande inskränkningar inte gjorts – och det av goda skäl. Att spara på barnen förlorar vi på, både ekonomiskt och socialt. Rätten till dagvård handlar inte bara om föräldrarnas rätt, utan även om barnens – det är frågan om barnens rätt till småbarnsfostran.

Vid besparingar måste också de långsiktiga verkningarna bedömas. Åtgärder som ställer barn i en ojämlik situation, som skapar ny, onödig byråkrati, som gör vår arbetsmarknad styvare och vars besparingar är små eller obefintliga – sådana ska vi inte göra. Det finns alternativ. Här borde regeringen tänka om – och tänka långsiktigt.

Sjökulla – insändare i Kirkkonummen Sanomat 22.2.2015

Harva hanke on puhututtanut kuntapäättäjiä niin paljon kuin Sjökullan oppimiskeskus. Käytännössä siinä on kysymys koululaajennuksen ja päiväkodin rakentamisesta jo olemassa olevan koulun yhteyteen.
Laajennettu Sjökulla on ensimmäinen uusi ruotsinkielinen koulu sitten 1970-luvun alun. Se on myös poliittisen kompromissin tulos, jota on riepoteltu mediassa mielin määrin. On puhuttu luksuskoulusta järven rannalla – välillä propagandamaisesti jopa alppimaisemista. Tosiasia on kuitenkin se, että kyseessä on ihan tavanomainen projekti. Oppimiskeskuksen rakentamisen tavoitteena on tehostaa opetustoimintaa keskittämällä pienissä yksiköissä tapahtuva opetus yhteen paikkaan.
Koko hankkeen kustannusarvio on alhaisempi kuin valtaosa viimeaikaisten koulu- ja päiväkotihankkeiden kustannusarvioista.
Oppimiskeskuksen rakentamista ennakoitiin sulkemalla  Evitskogin koulu  vuonna 2009. Lapset siirrettiin Sjökullaan odottamaan koulun peruskorjausta ja laajennusta. Uuden koulun oli määrä avata ovensa jo vuonna 2013. Neljä vuotta tilapäisjärjestelyjä ahtaissa oloissa on toki pitkä aika, mutta  sitä pidettiin silti vielä inhimillisenä.
Aikaa on kuitenkin vierähtänyt suunniteltua enemmän. Koulu ei valmistunut vuonna 2013, kuten oli suunniteltu, eikä rakentaminen ole vieläkään lähtenyt toden teolla käyntiin. Vaikka urakkasopimuksesta uupuu edelleen allekirjoitukset, rakentamiseen päästäneen tämän vuoden alkupuoliskolla.
Näillä näkymin Sjökullan oppimiskeskus valmistuu parin vuoden kuluttua. Tämä tarkoittaa yli 4 vuotta alkuperäisestä aikataulusta myöhässä. Tänä aikana moni lapsi on kulkenut esikoulusta yläasteelle tilapäisjärjestelyjen varassa. Tämä ei ole oikein, eikä tilanne ole kunnalle kunniaksi. Toivon, kuten moni pohjoiskirkkonummelainen lapsi ja vanhempi, että tämä hanke saadaan vietyä nyt vauhdilla maaliin.

Budgeten, klappad och klar

Kyrkslätt kommunfullmäktige godkände i lördags budgeten utan större dramatik. Det blev enstaka röstningar om några klämmar, men ingenting av betydelse.

Det här året har varit svårt. Budgeten för år 2014 innebar mycket nedskärningar som bl.a. ledde till permitteringar av i stort sett hela personalen. För tillfället verkar detta års resultat att t.o.m. vara en aning bättre än vad vi budgeterade. Beroende på hur årets sista skatteinbetalningar ser ut och hur specialsjukvårdens kostnader utvecklas kommer vi att stanna på någonting mellan ±0 och -2 m€. Det här är inte goda siffror, men bättre än vi hade väntat oss.

Men hur ser då nästa års budget ut? Skatteöret bibehölls. Fastighetsskatten för fasta bostäder höjdes med 0,05 eftersom det krävdes av staten. Så ingen dramatik på den fronten, även om bl.a. SDP och PS yrkade på en höjning av skatteöret. Själv tycker jag att vi kunde ha höjt fastighetsskatten på fritidsbostäder med motsvarande 0,05 eftersom vi tidigare tagit ett principbeslut på att differensen mellan dessa två skatteslag skall vara konstant, och eftersom höjningen nu enbart drabbar de fast bosatta. Men så blev det inte.

Skolor och daghem drabbades inte av ytterligare nedskärningar. På skolsidan kan man glädja sig över en talterapeuttjänst. Hälsovården däremot kan se fram emot ett tufft år eftersom budgeten är mycket stram. På socialsidan blev det två tjänster till i det förebyggande familjearbetet. Det här är en god, strukturell förändring som på sikt ska leda till att antalet omhändertagna barn minskar. Om man betraktar det helt krasst ekonomiskt, kostar ett barn på anstalt kommunen 100 000€ per år, vilket betyder att dessa familjearbetare lätt betalar igen sig. Utan att ta hänsyn till de kumulativa positiva effekterna det att en familj mår bättre har.

En omtvistad tjänst var den s.k. rådgivande ingenjörsstjänsten byggnadstillsynen fick. Byggnadstillsynen har ett dåligt rykte i Kyrkslätt, och inte utan orsak. Samtidigt är det klart att hela organisationen är överbelastad. Som arkitekt vet jag hur mycket den byråkratiska bördan inom byggnadstillsynen ökat under de senaste 20 åren. Därför tycker jag att tjänsten är motiverad – majoriteten inom sfp höll inte med mig i den frågan. Om tjänsten leder till bättre service, snabbare beslut, och det, att man äntligen kan ta det elektroniska byggnadslovssystemet i bruk, har den betalat igen sig.

Investeringarna då? Trycket på investeringssidan är stort. Under de kommande åren är det tänkt att vi skall bygga både ett nytt skolcentrum i Kyrkslätt och en hälsocentral. Det betyder en kraftig ökning av lånebördan. Nu kan det ju hända att SoTe reformen sätter stopp för detta, och så verkade man resonera i budgetförhandlingarna också. Besluten vad dessa beträffar ligger ännu i framtiden.

Nästa år skall vi köra igång med ett viktigt projekt, bibliotekets utvidgning. Biblioteket har varit i samma utrymmen i över 30 år. Under denna tid har dels biblioteksväsendet förändrats kraftigt, men även Kyrkslätt. Invånarantalet har fördubblats, samtidigt som centrum har utarmats. Ett utvidgat bibliotek kunde vara injektionssprutan som får liv i vårt kommunhjärta igen. Tillsammans med den arkitekttävling om centrum som kommer att hållas nästa år, och Finnsbackas nya daghem, kunde det vara början på något nytt – ett vitaliserat, dynamiskt centrum.

 

 

 

 

Toinen erä

Toinen valtuustokokous on takana, ja vielä hieman uuvuttaa. Tunnelma oli sen verran riehakas, että kokous keskeytettiin pari kertaa. Kokouksessa käsiteltiin kunnan lausuntoa kuntarakennelakiluonnoksesta. Sisällöltään lausunto oli odotetun varautunut, ja se oli epäilemättä näiltä osin enemmistön mieleen. RKP:n ryhmämme esitti  muutamia täsmennyksiä, jotka kuitenkin valitettavasti kohtaisivat vastarintaa. Halusimme poistaa epämääräisiä viittauksia metropolialueeseen, jota vastaus ei koskenut. Halusimme painottaa että kielilakia tulee noudattaa. Olisimme myös lisänneet toteamuksen siitä, että Siuntion ja Inkoon kanssa Kirkkonummi muodostaisi noin 50000 asukkaan kunnan. Tämä luku on esitetty SOTE-alueen muodostamisen ehtona. Varsinkin kielilakiviittauksen kohtaama vastustus ihmetytti – sitä luulisi että lain noudattamista vaativa kirjaus ei voisi olla ristiriitainen asia. No, neljän vuoden aikan ehtii epäilemättä tulla muitakin pettymyksiä.. Jätin yhdessä Minna Hakapään (vihr) kanssa kokouksen yhteydessä alla olevan valtuustoaloitteen. Se sai ilahduttavasti 38 allekirjoitusta, ja se luvattiin tuoda käsiteltäväksi toukokuun kokoukseen. Jos kaikki sen allekirjoittaneet äänestävät toukokuussa säilyttämisen puolesta, niin Höstsol jatkaa. Äänestyskäyttäytymisestä ei kuitenkaan ole takeita. Maanantain kokouksessa esitettiin päivähoitoselvityskeskustelun lomassa perättömiä väitteitä Höstsolin säilyttämisen aiheuttamista talousseuraamuksista. Ellei sitten ajattele että vaihtoehtoinen kustannus on 0€, että lapset jätettäisiin ilman hoitopaikkaa. En kuitenkaan millään usko, että se oli näitä näkökantoja esittäneiden valtuutettujen ajatus. No, mene ja tiedä. Toukokuussa pitää varmistaa, että esitetyt numerot ovat oikeat.