Om framtidens skola


  1. Vi bör återinföra den subjektiva rätten till dagvård. Ingen gagnas av att vissa barns behov av dagvård prövas.
  2. Skolkuratorer, -psykologer och studiehandledare skall vara närvarande i skolvardagen. Det kräver också resurser. Så kan vi minska antalet barn som inte hittar en väg vidare efter 9:e klass.
  3. Universitetens finansiering måste tryggas, långsiktigt.

 

Som far till fem barn tycker jag mig ha en god insikt i hur vårt utbildingssystem fungerar i praktiken. Och jag kan uppriktigt säga, att jag är extremt tacksam för den insats daghemmens och skolornas pedagoger gjort för våra barn. Våra barn har fått uppmuntrande vägledning och trivts på skolstigen.

Lärarens arbete har förändrats kraftigt under det senaste årtiondet: barnen är ofta t.ex. mer bevandrade än sina lärare när det gäller att hitta information eller röra sig i de nya medierna.Lärarnas pedagogiska roll betonas mer och mer hela tiden. Det krävs tid för att lära sig källkritik eller sociala färdigheter. För att kunna förmedla detta måste det erbjudas en möjlighet för lärare och elever att kommunicera sinsemellan, allt kan inte läras ut i grupp.

Därför är det viktigt att klasserna inte är för stora.

Vi har i flera år nu fått sola oss i värmen av goda resultat i Pisa-undersökningarna. Det är uppenbart att våra barn klarar sig bra då man mäter faktakunskaper och tekniska färdigheter – färdigheter som vår skola av tradition har betonat. Utan att förringa detta är jag övertygad om att vi i framtiden måste rikta större uppmärksamhet på barn och ungas sociala färdigheter, förmåga till självständigt, kritiskt tänkande, och på att stärka deras självförtroende.

Finland är bland de 10 främsta länderna i världen då man betraktar antalet patentansökningar per capita. När vi sedan skall få ut innovationerna på marknaden får vi se oss bli omkörda av andra europeiska länder.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att klara oss i den framtida konkurrensen om vi inte reformerar vårt utbildningssystem.

Globaliseringen och digitaliseringen kräver nya färdigheter – det krävs att vi bygger sociala nätverk, att vi förhåller oss kritiskt till källor, att vi kan tänka tvärvetenskapligt och att vi kan tillämpa det vi lär oss.

Järnvägen är nödvändig för kranskommunernas utveckling

Fungerande trafikförbindelser krävs för att tätorter skall bildas och företagsverksamhet frodas. I södra Finland bygger dessa i stor utsträckning på ett fungerande järnvägsnät. Ett välfungerande och väl planerat trafiknät är grundförutsättningen för en ekologisk samhällsstruktur. Därför måste vi förhålla oss ambitiöst till hur vi utvecklar det, och ta med både invånare och företag i utvecklingsprocessen.

Nytt byggande ställer nya krav på omgivningen. Samtidigt måste vi dock komma ihåg att södra Finland i mycket är jordbruksområde. Gamla byar skall inte glömmas då vi bygger nytt.

Nya tätorter koncentrerar sig till de stora trafiklederna, men samhällsplaneringen måste även se till de mindre samhällena och bidra till att deras livskraft bibehålls.

Hela Nyland från Helsingfors västerut är en serie tätorter som vuxit upp bredvid tågbana. Utvecklingen av denna bana, kustbanan, har redan länge försummats. Ett andra spår som absolut behövs för att trafiken skall löpa smidigare saknas fortfarande på många avsnitt. Hållplatser har dragits in med motiveringen att de ”hämmar utvecklingen”. För  ett år sedan hotade man dra in Y-tåget som är livsviktigt för Västra Nyland. Flera moln hopar sig över järnvägen i form av ELSA-banan som är tänkt som en ny förbindelse mellan Helsingfors och Åbo. Om dessa planer förverkligas innebär det att kustbanan med säkerhet inte utvecklas. I värsta fall dras hela banan in.

Samhället bör utvecklas, det förnekar ingen. Men utveckling behöver inte medföra att existerande strukturer demonteras. Vi bör utveckla vårt samhälle enligt hållbara principer. Vad Kustbanan beträffar betyder det att vi, i enlighet med regeringens trafikpolitiska ställningstagande, värnar om existerande strukturer och utvecklar dem. ELSA-banan uppfyller inte dessa kriterier, ifall den medför att kustbanan försummas. Samtidigt är det klart att Lojo, Vichtis och norra Esbo skulle vara betjänta av en lokaltågsförbindelse till Helsingfors. Men inte på bekostnad av det existerande nätet.

Om kustbanan inte utvecklas stannar Västnyland. Den är oumbärlig för att det skall finnas företagsverksamhet och ekonomisk tillväxt väster om Esbo.

Regeringen måste klart markera detta – nästa regeringsprogram måste betona kustbanans betydelse för hela södra Finland.

Förebyggande barnskyddsarbete lönar sig

En faktor som direkt återspeglas på undervisningen är barnskyddet. Antalet barn som omhändertas växer stadigt. Serviceformer med låg tröskel, ett redskap som är elementärt för att förebygga problem, är på många ställen indragningshotade p.g.a. den dåliga kommunala ekonomin.

För att motverka detta borde vi ha mekanismer i statsandelskalkylerna som sporrar kommuner att erbjuda sådan service.

Modellen kunde tas från de sk POP-pengarna, som belönar kommuner med extra statsandelar om de håller sina skolklasstorlekar under en viss gräns. I sig kan man se POP-pengarna även som ett verktyg i det förebyggande barnskyddet. I mindre klasser märks mobbning och andra negativa tendenser snabbare och kan därför lättare åtgärdas.

Goda erfarenheter från det förebyggande barnskyddsarbetet har man fått bl.a. i Borgå och Imatra. Antalet omhändertagna barn har snabbt fåtts ner genom att man anställt mera personal till det förebyggande familjearbetet. Vi vet, att en anstaltsplats för ett barn kostar samhället 10000€/ månad – utöver kostnaderna på lång sikt i mänskligt lidande och pengar. Det är lätt att konstatera att förebyggande arbete lönar sig. Om en anställd inom barnskyddet vartannat år lyckas rädda ett barn från att behöva omhändertas så har insatsen redan betalt sig. Dessutom har man på ett avgörande sätt inverkat på en hel familj välbefinnande.

Den allmänna läroplikten kommer inte att förlängas. Samtidigt är det klart, att det är av avgörande betydelse för en ung persons förutsättningar att hitta anställning att hen tar steget in i andra stadiets utbildning. Vårt skolsystem bör rikta stor uppmärksamhet på högstadie-elevers studieframgång, och på alla sätt försöka motivera och hjälpa de elever som ligger i farozonen att fortsätta med sina studier.

Det måste löna sig att vara företagsam


  1. Vi behöver lokala avtal. Arbetslivet har förändrats och samma regler kan inte gälla alla. Både arbetsgivare och arbetstagare behöver flexibilitet.
  2. Ensamföretagares socialskydd måste ses över. Vi behöver en kombinationsförsäkring som gäller både en företagare och anställd. Det, att man har olika försäkringslösningar leder lätt till att man faller mellan stolarna.
  3. Arvsskatten måste bort. Det, att en ledande person i ett företag avlider får inte leda till att ett företags förmåga att anställa och investera försämras. Sveriges modell borde också tillämpas i Finland.

Jag har verkat som privatföretagare i närmare 20 år. Jag har också erfarenhet från styrelsearbetet i ett börsbolag. Detta ger mig goda fortsättningar att betrakta frågor som berör företagande och affärsliv från olika synvinklar.

Den ekonomiska situationen i Finland, och Europa, kräver en visionär ekonomisk politik som i möjligast stor utsträckning stöder företagsamhet, kommersialiseringen av innovationer och en dynamisk arbetsmarknad.

Hälften av den privata sektorns arbetsplatser finns i företag med 50 eller färre anställda. Majoriteten av alla nya arbetsplatser inom den privata sektorn har uppkommit i företag med 10 eller färre anställda. Statistiken visar klart att vår ekonomi inte lägre drivs av Nokia eller skogsindustrin, utan av de små och medelstora företagen. Det är uppenbart att de mekanismer som drivit den finländska ekonomin under efterkrigstiden inte längre fungerar i den globaliserade och digitaliserade värld vi lever i idag.

Det krävs en ny slags kreativitet och smidighet av dagens ekonomer, företagsledare – och löntagare.

En stor del av företagen är en-persons företag som försörjer sin ägare. Andra har tack vare en bra affärsidé, gynnsamma förhållanden och en god strategi lyckats växa till sig och etablerat sig på den nationella eller varför inte internationella marknaden. Båda dessa kategorier behövs i samhället även om de utmaningar de ställs inför, och de behov de har, är olika.

Ett typiskt litet företag kan vara en städfirma, en frisörsalong eller en planeringsbyrå. Även om det kan finnas en vilja att expandera och  anställa flera  är tröskeln stor. Med flera anställda tillkommer så mycket byråkrati, risker och lönsamhetsproblem, att många låter bli. Detta är ett problem vi måste avhjälpa. Vi måste göra det lättare och attraktivare att anställa. På samma sätt som s.k. flitfällor kan bidra till att hålla en arbetslös borta från arbetsmarknaden, kan byråkrati och beskattningsförfaranden leda till att en företagare väljer att låta bli att anställa.

En anställning måste kunna ses som en möjlighet, inte som en risk.

En stor del av våra små- och medelstora företag är familjeföretag. För dessa kan arvsskatten var ödesdiger. Vi har 40000 familjeföretag i Finland som inom de kommande 5 åren står inför en generationsväxling. Arvsskatten som den är definierad idag gör det mycket svårt om inte omöjligt  för många att flytta över ansvaret till nästa generation.

De skattepåföljder som en generationsväxling medför kan hindra ett företag från att genomföra investeringar som är nödvändiga för företagets konkurrenskraft.

I värsta fall kan det leda till att företaget går i konkurs och arbetsplatser går förlorade. Alternativt kan det hända att den kommande generationen – som ofta är mycket motiverad att fortsätta verksamheten – är tvungen att sälja företaget. Detta gagnar inte vårt samhälle.

Vi beslutsfattare måste förstå de risker som en generationsväxling medför. Vi måste tänka på företagets bästa i stället för att fokusera på den egendom som byter ägare. Vi borde ta Sveriges modell i bruk även hos oss: I Sverige har man ersatt arvsskatten med en skatt som erläggs på en potentiell försäljningsvinst.

Företag vill att beskattningen är konsekvent och förutsägbar. En vän som arbetar som företagskonsult berättade nyligen åt mig att han ofta stöter på samma fråga när han diskuterar med företagsledare : ”Varför skall vi hålla vårt företag i Finland där beskattningen ändras från år till år – i Estland har de kört med samma principer i snart tjugo?” Något att tänka – och reagera –  på för alla och envar.

Miljön och klimatet kan inte vänta


  1. Vi måste rita upp en vägkarta för att bli kvitt fossila bränslen inom energiproduktionen
  2. Byggnader skall bedömas på basen av verklig, inte teoretisk energieffektivitet. En koldioxidxvtrycksbaserad mätmetod skall tas i användning före år 2025
  3. Kustbanan behöver ett spårpar till och den östra kustbanans planerings skall inledas.

Liksom de flesta Finländare känner jag starkt för naturen. Havet, skogen och åkrarna är dels en källa till föda men också ett ställe för avkoppling och rekreation – vare sig det är fråga om att vandra, cykla, paddla eller koppla av med hela familjen ute i skärgården. Naturen är helig, och varje ingrepp bör avvägas noggrant. När man bearbetar omgivningen vare sig det ä orörd natur eller t.ex. vårt jordbrukslandskap måste ingreppen vara väl planerade och motiverade. Ekologiskt och estetiskt hållbara, med andra ord.

Ekologisk hållbarhet bör vara rättesnöret i alla beslut som berör miljön, vare sig det handlar om byggande eller t.ex. hur vi lägger upp vår energipolitik.

Vår finländska natur är unik även i ett globalt perspektiv. Vårt land är glest befolkat och har därför inte exploaterats i samma grad som i många andra länder. Naturen är en stor del av vår identitet.

Finland skall gå i täten i kampen mot klimatförändringen. På så sätt skapar vi också en möjlighet för våra clean-tech företag att klara sig i den globala konkurrensen. Östersjön står högt på min agenda. 

Under nästa regeringsperiod behövs beslut som för oss mot en utsläppssnål trafik. Det kräver också satsningar på infrastrukturen – t.ex. måste Kustbanan förbättras och planeringen av en ny linje österut inledas. 

Vi måste också göra upp en plan för hur vi skall frångå fossila bränslen inom energiproduktionen. Inom skogsbruket är det viktigt att kolsänka stärks och att man utvecklar en metod för att ersätta skogsägare för den kolsänka de uppehåller. 

Min långa  yrkeserfarenhet som arkitekt ger mig speciell kompetens inom frågor som berör den byggda miljön. För att råda bot på problemet måste vi se över hur vi sköter byggen på en kommunal nivå men också hur vi mäter t.ex. energieffektivitet. I upphandling av planeringstjänster måste kvalitetskriterier alltid används för att vi skall kunna försäkra oss om att vi inte bygger fler mögelskolor eller andra hälsovådliga byggnader i Finland. 

Vår största ekologiska utmaning är Östersjön. Runt detta grunda hav bor 85 miljoner människor, som kontinuerligt belastar det med näringsämnen och föroreningar från lantbruk, sjöfart och samhällsavfall. Näringsämnen sjunker ner på bottnen där de sedan tidigare har sällskap av miljögifter som under årens lopp anhopats i bottensedimenten. På bottnen lever näringsämnen vidare för att göra sig påminda på somrarna i form av storskaliga algblomningar. Våra barn tar redan algerna som en självklarhet, men så skall det inte vara.

Finland har vaknat upp till Östersjöns prekära läge. Sedan 80-talet har vi minskat på våra näringsutsläpp med 50%. Men det är uppenbart att detta inte räcker på långt när och det återstår mycket att göra. Vårt mål skall vara att ett rent och välmående hav. Det här är ett långsiktigt mål som inte nås i första taget. Vi måste acceptera att resultaten först syns om årtionden. Det är viktigt att vi engagerar de baltiska staterna, Tyskland, Ryssland  och Polen i arbetet men vi måste också inse att det är mycket vi kan göra själva. Vi måste se till att vi inrättar buffertzoner mellan odlad mark och vattendrag. Vi måste utveckla lantbruket så att det kräver mindre gödningsämnen, utan att glömma att lantbruket i sig är en viktig del av den finska landsbygden, vårt näringsliv och landskap. Genom att sporra till ökad kolbindning i vår odlingsmark kan vi också åstadkomma mycket gott för Östersjön.

I östra Finska viken har situationen redan börjat förbättras som en följd av de internationella insatser som gjordes för att rena St. Petersburgs avloppsvatten. Det ger oss hopp för framtiden.

För att vi fortsättningsvis skall gå framåt måste vi aktivt jobba för ett internationellt samarbete och i mån av möjlighet vara den motor som håller internationella samarbetsprojekt i gång.

I denna fråga måste vi föregå med gott exempel – om vi inte lägger vår ribba högt kan vi inte kräva det av andra.