Adlercreutz: Vi ska inte själva försvåra sysselsättningsmålen

Snabba förändringar i omvärlden gör att regeringens mål att höja sysselsättningsgraden till 75 procent ter sig mera ambitiöst dag för dag, säger Anders Adlercreutz, gruppordförande och riksdagsledamot för SFP.

– I Tyskland minskade industriproduktionen under det andra kvartalet. Brexit kastar en skugga över Europa och Trumps handelskrig leder till en allmän ovisshet oh pessimism. Allt detta måste reflekteras i både höstens budgetuppgörelse och de kommande arbetsmarknadsförhandlingarna, understryker Adlercreutz.

Han hänvisar till en färsk utredning av ETLA där det konstateras att det så kallade konkurrenskraftsavtalet har haft stor betydelse och stärkt Finlands konkurrenskraft de senaste åren.

– Det är en trend vi inte får bryta. Samtidigt vet vi, att i synnerhet den genomförda ökningen av den årliga arbetstiden med 24 timmar kommer att väcka mycket diskussion när arbetsmarknadsförhandlingarna kommer igång.

– Vi har varit i en situation som denna tidigare också. I ekonomiskt goda tider har vi med egna beslut försämrat vår konkurrenskraft. Jag hoppas att alla som sitter vid förhandlingsborden fördjupar sig i den forskning som finns och har is i magen, säger Adlercreutz.

En sysselsättningsgrad på 75 procent kräver att vi skapar cirka 60 000 nya arbetsplatser i Finland.

– För att vi ska lyckas i det arbetet måste vi ta till en bred palett med åtgärder. Inga åtgärder skall vara uteslutna, helt som vi skrivit i regeringsprogrammet. Vare sig det gäller aktivmodellen – vars effekter utreds i en rapport från VATT som publiceras senare i höst – konkurrenskraftsavtalet eller konkreta stödåtgärder ska inga beslut fattas förrän vi har klara kalkyler på vad de leder till. Vi har inte råd att själva försvåra våra sysselsättningsmål, säger Adlercreutz.

Adlercreutz: Emme saa vaikeuttaa työllisyystavoitteiden saavuttamista

Maailmanpolitiikan ja talouden nopeat muutokset saavat hallituksen tavoitteen 75 prosentin työllisyysasteesta vaikuttamaan päivä päivältä entistä kunnianhimoisemmalta, sanoo Anders Adlercreutz, kansanedustaja ja eduskuntaryhmän puheenjohtaja (RKP).

– Saksan teollisuustuotanto on laskenut vuoden toisella neljänneksellä ja Trumpin kauppasota sekä Brexit aiheuttavat epävarmuutta ja epätietoisuutta tulevaisuudesta. Kaikki tämä on otettava huomioon valtion talousarviossa ja syksyn työmarkkinaneuvotteluissa, Adlercreutz sanoo.

Hän viittaa Elinkeinoelämän tutkimuslaitoksen (Etla) julkaisemaan raporttiin, jossa todetaan, että Suomen kilpailukyky on vahvistunut viime vuosina ja kilpailukykysopimuksen vaikutus on ollut suuri tähän myönteiseen kehitykseen.

– Tätä trendiä ei saa katkaista. Tiedämme kuitenkin, että kun työmarkkinaneuvottelut käynnistyvät varsinkin 24 tunnin lisäys vuotuiseen työaikaan tulee herättämään paljon keskustelua, Adlercreutz sanoo.

– Olemme aikaisemminkin olleet samankaltaisessa tilanteessa. Taloudellisesti hyvinä aikoina olemme tehneet päätöksiä, jotka ovat heikentäneet maamme kilpailukykyä. Toivon, että kaikilla neuvottelupöytien ääressä istuvilla on jäitä hatuissaan ja että he tutustuvat huolella tutkimustuloksiin, Adlercreutz sanoo.

75 prosentin työllisyysasteen saavuttamiseksi tarvitsemme 60 000 uutta työpaikkaa Suomeen.

– Tavoitteen saavuttamiseksi tarvitsemme monia erilaisia toimenpiteitä. Hallitusohjelmaan kirjattiin, ettei mitään toimenpidettä voi sulkea pois ratkaisuista. Oli sitten kyse aktiivimallista – jonka vaikutuksia Valtiontalouden tutkimuskeskus (VATT) selvittää myöhemmin syksyllä julkaistavassa raportissaan – kilpailukykysopimuksesta tai muista konkreettisista toimenpiteistä on päätösten perustuttava perusteellisiin selvityksiin toimenpiteiden seurauksista. Meillä ei ole varaa omatoimisesti vaikeuttaa työllisyystavoitteiden saavuttamista, Adlercreutz sanoo.

Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Mellanstort är vackert – diskussion med Philip Aminoff

Du har talat mycket om ägande, om ägande som arbete. I Finland ser man det gärna som nånting statiskt. En egendom uppstår, och så bara växer den. Men det är ju i högsta grad nånting som man måste förvalta och värna om för attsäkra ekonomisk aktivitet och tillväxt, sysselsättning.När vi jämför Finland och Sverige är det mycket som skiljer just vad gäller ägande och sparande. I Sverige har man en tradition av medborgarägande. Företagen är också mer kapitalstarka och expansiva. Här hos oss i Finland känns det som om våra företag köps upp i ett tidigt skede innan de kommit in i en tillväxtfas.

– En mycketstor del av vår industriella tradition bygger på kapitalintensiva industrier. Vi har haft stora företag som pappersfabrikeroch smältverk, och en massa enmansföretag. Men vi har saknat, och saknar, de mellanstora företagen. Här är skillnaden stor till Sverige – de har en längre historia av att vara en handelsnation och av att ha mera kapital i alla samhällsskikt.

När man jämför t.ex.vår byggindustri, en sektor som jag är bekant med, med den som finns i Österrike eller Tyskland är skillnaden också stor. Där finns en massa medelstora familjeföretag som fungerar på marknaden och som dessutom har en stark egen innovationsverksamhet.

– Det är en av orsakerna till att jag ofta tittar mot Tyskland när jag vill se hur vi kunde göra. Där förstår man på nationell nivå att det är de medelstora företagen som är nyckeln till en diversifierad, stryktålig ekonomi. Man har olika risker som bärs av olika personer. Här hos oss har man alltid saknat politisk vilja att fokusera på den gruppen av företag. Här ser jag en enormt stor möjlighet att faktiskt främja tillväxt. Nu satsas det mycket på startups som sen kanske säljs ut, och sen stöder man de största företagen med olika specialstöd för att de inteska Men det sundaste för en stryktålig och diversifierad ekonomin vore att en massa människor investeradehjärteblod, arbete och eget kapital i att bygga fina bolag överallt i landet.

Diversifieringen är en bra poäng. Vi är konjunkturkänsliga i Finland kanske just för att vi avtradition har vi haft en hel del halvstatliga storbolag, men få bolag i skiktet under dem. Du talar om politisk vilja – menar du att det är en utveckling man låtit ske utan att ingripa?

– Jag tycker det saknas vilja. Det finns ingen politik för att främja en annan utveckling, att få småföretag att växa. Men också en brist på förståelse. Man måste titta på hur en sund ekonomi och en sund företagspyramid ser ut. I Finland blir det som ett timglas. Mycket lite finns i mellanskiktet.

Om vi då vill få vårt timglas att se ut som ett ölstop – vad tycker du att vi borde göra?

– Det finns många saker. I decennier var det ett fundamentalt problem att det praktiska ansvaret som ålades en entreprenör som gjorde sin första anställning var större än den risk hen kunde tåla. Man gjorde allt man kunde för att klara sig ensam. Fortfarande tror jag att förståelsen för att en företagare sätter hela sitt liv, hela sin familj, hela sin balansräkning och kanske kommande generationers balansräkning, på spel, fattas. Om man ställer för hårda krav i relation till risktagningsförmågan skrämmer man bort människor från att våga satsa.

Det är det här man inte tänker på, det är inte en lätt börda att bära.

– Vi har många olika ägarkategorier i Finland. Men det finns bara en enda form av företagande i Finland där pengar tvingas ut när bolaget är i kris efter att en tongivande person har avlidit, nämligeninhemskt ägda familjeföretag. Om familjer från vilket som helst av våra grannländer äger ett bolag i Finland påverkar ett dödsfall inte förmågan att investera. Men om en finsk ägare till ett finskt privat ägt bolag dör måste bolagetbetala ut dividender som man sedan betalar arvsskatt med.Så ägandeformen, och var ägaren bor,avgör – ett institutionsägt bolag åker inte ut för det, men det gör däremot ett privatägt bolag.

En annan fråga som du tagit upp är att eget och främmande kapital behandlas olika.

– Jag är glad för att den diskussionen nu tagits upp också hos oss. De pengar som naturligt är mest långsiktigt knutna till ett bolag har i dag de sämsta villkoren. Skattegraden på eget kapital borde aldrig vara högre än skattegraden på främmande kapital. Det system vi har i dag främjar kortsiktigt ägande. Att grunda för att sälja, att börslista för att få mer likviditet så att man kan diversifiera. Detskavar en bra grej att sköta sitt företag långsiktigt.

En diskussion som säkert kommer att ta fart under våren är diskussionen om företagsstöden, och vad viskagöra med dem.

– Tanken att man ska stöda saker utifrån vad de är, är fel. Att främja rutiga tyger framom prickiga fungerar inte. I stället borde man beskatta det som man tycker är skadligt. Det kan vara farligt att främja en teknologi på bekostnad av en annan – vi vet inte vilken teknologi som borde vinna. Det gäller t.ex. bilindustrin. Vi tror att batteri och el är den vinnande formeln, men vi kan inte vara säkra på att inte t.ex. bränsleceller i det långa loppet är klokare.

Vi går snart in i regeringsförhandligar igen, vad hoppas du på av den kommande regeringen?

Jag vill ha en mer strategisk vision av vad vi ska vara. Hur ser ett sådant Finland ut som kan klara sig på lång sikt? Vadskavi göra för att må bra, somekonomi och samhälle. Vad är bra, vad är mindre bra, och vad måste fixas? De politiska beslutsfattarna borde ta sig tid för att beskriva hur ett positivt Finlandskase ut om till exempel tjugo år. För bara om vi vet vart vi vill gå kan vi fatta rätt beslut. Och så borde vi acceptera att vissa förändringar tar mera än en riksdagsperiod.

Adlercreutz: Permanent uppehållstillstånd till utländska högskoleutexaminerade

Cirka 2 000 utländska studeranden avlägger högskoleexamen i Finland varje år. Bara en bråkdel av dem stannar i Finland efter avlagd examen. Det här är ett stort slöseri med resurser, säger SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

– Som land är det i vårt intresse att så många som möjligt av dessa högt utbildade personer kan och vill stanna i Finland. Vi behöver arbetskraft och vi behöver i synnerhet internationellt kunnande. Idag kan man efter avlagd examen ansöka om fortsatt uppehållstillstånd för ett år för att söka jobb. Det här är inte tillräckligt. Om en person vill studera i Finland, och till och med betalar sin universitetsutbildning själv – för det gör studeranden som kommer utanför EU- och EES-området i dag – finns det ingen logik bakom den tanken att man inte efter fullbordad examen ska få ett permanent uppehållstillstånd.

– Vi vet att vår exportindustri behöver utländska kontakter. Vi vet att anställandet av en person med utländskt ursprung korrelerar med ökad export. Och samtidigt vet vi att en tredjedel av alla företag i Nyland ser bristen på arbetskraft som ett hinder för deras tillväxt. Den här ekvationen har en enkel lösning: nästa regering måste avskaffa behovsprövningen av utländsk arbetskraft, men också skrida till åtgärder för att se till att de som studerar här vill och kan stanna, säger Adlercreutz.

Vielä löytyy yrittämisen esteitä

Työelämän tasa-arvoistamisessa on vielä tekemistä. Hallitus otti yhden askeleen hyvään suuntaan antamalla viikko sitten esityksen, jolla parannetaan perheyrityksessä työskentelevän muttei yrityksen omistajiin kuuluvan työttömyysturvaa. Vastaisuudessa hänet luetaan palkansaajaksi, eli hän on normaalin työttömyysturvan piirissä.

Tällä muutoksella poistetaan yksi monesta keinotekoisesta muurista jolla yrittäjiä – tai heidän perheenjäseniään – pidetään normaalin sosiaaliturvan ulkopuolella. Vaikka yrittäjän perheenjäsentä ei tämän jälkeen enää rangaista, niin yrittäjäksi ryhtyminen on tästä huolimatta vielä monessa suhteessa uhkarohkea seikkailu.

Tilanteessa, jossa työelämän yleinen jäykkyys jopa pakottaa ihmisiä yrittäjäksi – jotta työnantaja voisi vähentää palkkausriskiään – ongelma ei ole pieni eikä mitätön.

Yksin yrittäjiä on Suomessa melkein 200 000. Se on selvä osoitus siitä, että työmarkkinat eivät toimi. Moni yrittää yksin, koska se on työn tekemisen ehto. Palkkaamiskynnys on liian iso. Toinen puoli tätä ongelmaa on henkilöstövuokrauksen yleistyminen, joka ilmiönä on omiaan kasvattamaan suomalaista kustannustasoa.

Tähän ongelmaan voi, ja tuleekin, tarjota ratkaisuksi palkkausriskin alentamista. Hallitus yrittikin puuttua tähän surullisenkuuluisalla irtisanomislaillaan. Se on nyt etenemässä hyvin epämääräisessä muodossa eduskunnassa.

Todellisuuteen on kuitenkin sopeuduttava ja on löydettävä ratkaisuja, jotka vastaavat ongelmiin. Meillä on työelämä jossa yksittäinen työntekijä yhtäkkiä voi olla tilanteessa, jossa työ jatkuu yrittäjänä, kunnes tilanne taas muuttuu. Nykyinen sosiaaliturvamme ei tähän muutokseen taivu. Tähän on tarjottu ratkaisuksi yhdistelmävakuutusta, joka loisi sosiaaliturvamallin jossa työsuhteen ja aseman vaihtuminen ei katkaise henkilön sosiaaliturvaa. Kyse on työttömyysturvasta heille, joka työskentelevät vaihtelevasti palkansaajana ja yrittäjänä. Tänään näille molemmille on omat työttömyysturvaratkaisunsa, joka usein yksilön tasolla käytännössä johtaa siihen, että ei ole kumpaakaan.

Tämän hallituskauden alussa yhdistelmävakuutusta lähdettiin viemään eteenpäin. Jostain syystä työ pysähtyi. Lausuntokierroksella nousi esille kritiikkiä, joka koski vakuutuksen houkuttelevuutta – eli hintaa suhteessa turvaan – sekä työssäoloehdon pituutta.

Ensi kaudella tämäkin asia olisi syytä saada päätökseen. Mutta korjattavaa on muuallakin työelämämme rakenteissa. Jos järjestelmän sisäiset jäykkyydet vievät tilanteisiin, joissa työllistämisen pelko voittaa kasvun kaipuun ja riskin minimoiminen vie meidät kustannustasoa nostaviin ratkaisuihin, voimme perustellusti todeta, että puhumme järjestelmäviasta. Tähän seuraavan hallituksen on syytä tarttua, jotta työelämästämme tulisi tasa-arvoisempi ja kilpailukykyisempi.

 

Blogg i Verkkouutiset 19.11.2018.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland. Inte heller denna höst. Regeringens försök att underlätta uppsägningar i företag med färre än tio anställda stötte på massivt motstånd, trots att de faktiska förändringarna var små.

I sig var det absolut rätt målgrupp regeringen hade för sin proposition. 265 000 företag har tio eller färre anställda. Om man kan få en femtedel av dem att ta steget ut och anställa en person – det kan vara fråga om den första utomstående person ett litet företag som ett par driver – skulle det ha stora följder för sysselsättningen.

Att översätta detta i lagform visade sig sedan vara svårt, och det är förstås redan på en principiell nivå problematiskt att sätta företag i olika situation på basen av deras storlek. Men problemet är faktiskt och reellt. Små företag som inte har de resurser stora företag har ser alltför ofta en anställning primärt som en risk. Om metoden som föreslogs sedan är den riktiga kan man diskutera.

Samtidigt har vi en enormt stor arbetslöshet fast vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Enligt Finlands näringsliv EK:s enkät upplever ungefär en tredjedel av alla företag i Nyland att bristen på lämplig arbetskraft hämmar deras tillväxt. I Österbotten säger hälften av företagen samma sak.

Och ändå ligger arbetslösheten på en hög nivå. Den strukturella arbetslösheten är bland de högsta i Europa. Utbud och efterfrågan talar inte samma språk. En stor del av befolkningen verkar inte hitta sin plats i den ekonomi vi lever i.

För att lösa detta problem krävs det förstås ett helt batteri av åtgärder. Det handlar om utbildning, möjligheter till omskolning, att inte uppehålla mekanismer som hindrar att man flyttar efter arbetstillfällen och så vidare. Men det handlar också om att skapa en flexiblare miljö för företagen att verka.

Här – vad flexibiliteten beträffar –  skiljer sig Finland markant från Sverige. Vi har en rätt lätt arbetslagstiftning, men mycket detaljerade branschspecifika allmänbildande avtal. Avtal som inte bara binder de fackanslutna företagen utan också – och i själva verket i högre grad – dem som inte tillhör facket. Man kan fråga sig vem detta gynnar.

Men flexibilitet måste också betyda delaktighet och medbestämmanderätt. Analogt med den modell man har i Sverige borde anställda i större företag få plats i företagens styrelser. Det här var kontroversiellt då det infördes i Sverige – men erfarenheterna har primärt varit goda. Insyn skulle ge förtroende.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet inom alla företag, vare sig de är fackanslutna eller inte. Man måste lokalt i högre grad än nu kunna bestämma om löner, arbetstider och andra frågor på ett sätt som gynnar företagen som helhet – både de som anställer och de som är anställda. Arbetslivet idag ser annorlunda ut än det gjorde för 30 år sedan. Tanken att samma modell passar alla – liksom den att arbetsplatsen är ett slagfält på vilket bara den ena kan vinna – är inte den verklighet vi lever i.

 

Insändare i HBL 19.11.2018.

Työllisyysaste on saatava ylös, ja on kiire

Hallituksen tavoite 72 prosentin työllisyysasteeseen pääsemisestä näyttää haasteelliselta. Pitkällä tähtäimellä meidän tulisi päästä vähintään 75 prosentin työllisyyteen, joten tekemistä riittää. Rakenteellinen työttömyysaste on Suomessa korkea, ja pitkäaikaistyöttömien määrä on Pohjoismaiden korkein. ETLA:n Vesa Vihriälä totesikin muutama viikko sitten, että tämä on se hetki, kun näihin ongelmiin pitää tarttua. Mikäli annamme korkeasuhdanteen livahtaa ohi tekemättä muutoksia työelämän keskeisiin kysymyksiin koittavat vääjäämättä kylmät ajat – niin taloudellisesti kuin inhimillisestikin.

Mutta se on helpommin sanottu kuin tehty. Kukaan ei ole voinut olla huomaamatta sitä kritiikkiä mitä hallituksen aktiivimalliin on kohdistunut.

Työelämä on kokonaisuus. Jos voisimme poimia pelkästään mukavat palaset naapurimaidemme ratkaisuista olisi helppoa rakentaa houkutteleva kokonaisuus. Mutta todellisuus on monimutkaisempi.

Moni ottaisi mielellään työkalupakkiinsa Tanskan korkean työttömyyskorvauksen tason – mutta harvempi ottaisi sen keston. Ruotsin ja Tanskan työmarkkinoiden dynaamisuus ja matala työttömyyden taso houkuttelevat – mutta siihen kokonaisuuteen kuuluu olennaisesti yleissitovuuden puuttuminen ja erityisesti Tanskassa irtisanomisen helppous. Aktiivimallikeskustelussa mainitaan mielellään Tanskan aktivointitoimet mutta unohdetaan, että aktivointiresurssit siellä ovat oleellisesti meidän resursseja isommat.

Aktiivimallikeskustelussa eduskunnassa tämä näkyi selvästi – rusinat poimitaan mielellään pullasta, mutta kokonaisuus jää huomioimatta.

Ajatus aktiivimallin taustalla on hyvä. Se, että aktiivisuutta vaaditaan, ei ole väärin. Mallin ongelmat liittyvät sen toteutettavuuteen. TE-toimistojen resursseja on lisättävä roimasti, jotta malli voisi toimia niin, että ihmiset eivät esimerkiksi asuinpaikkansa perusteella joudu eriarvoiseen asemaan. Hallituksen vaatimattomat toimet eivät tässä riitä. RKP onkin useasti esittänyt, että yksityisiä työnvälityspalveluja tulisi käyttää laajemmin.

On myös huomattava, että suuri työttömien määrä – kaiken kaikkiaan 270 000 suomalaista – ei ole tasaisen harmaa massa. Sama malli ei sovi kaikille. Joillekin vaatimukset voivat olla ylitsepääsemättömät. Heille vapaaehtoistyö tulisi hyväksyä aktivointisuoritteena. Vapaaehtoistyö tai esimerkiksi talkootyö on harvemmin tie työelämään, mutta se auttaa aktiivisuuden ylläpitämisessä sekä verkostojen luomisessa ja säilyttämisessä ja estää näin esimerkiksi syrjäytymistä.

Normien purku ja byrokratian vähentäminen on ollut hallituksen kärkiteemoja. Joillakin saroilla tässä on onnistuttu, joillakin ei. Suunnitelmat siitä, että työhakemusten määrästä tehtäisiin aktiivisuuden mittari, on ristiriidassa normipurkutavoitteiden kanssa. Tilanteessa, jossa ainoastaan 1/4 vapaista työpaikoista on julkisesti haettavissa, hallitus ehdottaa, että luotaisiin järjestelmä, joka hukuttaa yritykset huonoihin, ainoastaan aktivointivaatimusten täyttämiseksi tehtyihin hakemuksiin.

Yritykset ovat ymmärrettävästi huolissaan. Jos tämä ajatus toteutetaan, avoimet työpaikat siirtyvät pois avoimilta markkinoilta. Se ei ole kenenkään etu.

Toimiminen on tässä asiassa parempi asia kuin toimimattomuus. Suurin riski piilee siinä, että meille jää pysyvä, korkea työttömyysaste. Sen sijaan, että lisätään byrokratiaa, pitäisi uskaltaa oikeasti uudistaa työelämä: uudistaa vanhempainvapaat ja sosiaaliturva tälle vuosituhannelle, edistää paikallista sopimista ja pohtia sitä, ovatko yleissitovat työsopimukset työelämän ja maamme kokonaisedun mukaisia. Sekä aktivoida vailla työtä olevat tavalla, joka on tasavertainen, järkevä ja tehokas.

 

(Verkkouutiset-blogi 22.1.2018)

Sysselsättningsgraden måste stiga – och det är bråttom

Vår ekonomi växer så det knakar, men arbetslösheten sjunker skrämmande långsamt. Regeringens målsättning om en sysselsättningsgrad på 72 procent verkar svår att uppnå under denna regeringsperiod. Den strukturella arbetslösheten är fortsättningsvis hög i Finland och långtidsarbetslösheten är högst i Norden. Nånting borde alltså göras – och det snart. Vesa Vihriälä från ETLA poängterade helt riktigt att vi inte har råd att låta det ekonomiska uppsvinget glida förbi i vår kamp för en bättre sysselsättning.

Men det är lättare sagt än gjort. Ingen har kunnat undgå diskussionen om regeringens så kallade aktiveringsmodell, en diskussion som gått på högvarv de senaste veckorna.

Arbetsmarknaden är en helhet som beror på många olika faktorer. Om vi bara kunde välja några element från våra grannländer vore det lätt att bygga upp ett attraktivt paket, men verkligheten är mer komplicerad än så. Många skulle gärna ha Danmarks höga arbetslöshetsersättningsnivå, men sällan ersättningens korta varaktighet. Sveriges arbetsmarknad med låg arbetslöshet och stor dynamik vill vi gärna ha, men då borde vi också frångå våra allmänbindande avtal. I diskussionen om aktiveringsmodellen hänvisar man gärna till att man också kräver aktivitet i Danmark – men där finns det också tillräckligt med personal som kan hjälpa till.

När aktiveringsmodellen diskuterades i riksdagen syntes samma tendenser – man tar gärna russinen ur bullan men vägrar att se hur allt hänger ihop.

Tanken bakom aktiveringsmodellen är god. Det är inte fel att kräva aktivitet. Problemen hänger primärt inte ihop med modellen i sig, utan i hur den kan förverkligas. Om den skall fungera på ett sätt som ger alla människor möjlighet att vara aktiva, kräver den satsningar på TE-centralerna. Här är regeringens insatser inte tillräckliga, det krävs mera resurser. Man borde också i högre grad använda sig av privata arbetsförmedlingstjänster, nånting som SFP har förespråkat vid flera tillfällen.

Sen är ju inte vår stora mängd arbetslösa en grå massa, utan 270 000 – ett skrämmande högt antal – individer.

Samma modell passar inte alla. För människor med nedsatt arbetsförmåga kan kraven vara oöverkomliga. För dem borde frivilligarbete kunna vara en form av aktivitet. Det är sällan en väg in i arbetslivet, men det skulle uppehålla en aktivitet, ett socialt nätverk, och på så sätt verka i förebyggande syfte t.ex. mot utslagning.

Överlag vore det viktigt att vi minskar på byråkratin kring arbetsmarknaden och inte ökar på den. Redan nu har vi stora problem med att para ihop arbetssökande med de arbetstillfällen som finns. Endast 1/4 av de arbetsplatser som är lediga dyker upp på TE-centralens listor. Resten fylls andra vägar. De planer som regeringen har på att se antalet arbetsansökningar som en aktivitetsmätare är direkt kontraproduktiv. Företag kommer att översvämmas med undermåliga ansökningar som gjorts endast för att fylla aktiveringskraven.

Företag är med fog oroliga och det borde vi alla vara. Det är svårt att se att följden kunde vara någon annan än den, att antalet öppna, tillgängliga arbetsplatser minskar ytterligare. Arbetsbördan ett företag utsätter sig för genom att annonsera ut en arbetsplats på den öppna marknaden är helt enkelt för stor. Företagen drar öronen till sig – och många arbetslösa blir utan arbetstillfälle.

I denna diskussion är det skäl att komma ihåg vilken den stora risken är: en cementerad, hög arbetslöshetsnivå och tiotusentals människor som permanent fastnar utanför arbetslivet. Där ligger den stora frågan. Det ekonomiska uppsving som vi nu lever i pågår inte för evigt, och en nedgång kommer förr eller senare. Om vi i det skedet har en hög strukturell arbetslöshetsnivå ligger vi verkligt risigt till, både ekonomiskt och mänskligt. Därför hoppas jag att vi vågar ta i arbetsmarknaden som helhet: reformera arbetslivet, föräldraledigheterna, socialskyddet – och aktivera dem som inte har arbete, men på ett konstruktivt, förnuftigt och jämlikt sätt.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot, SFP

Tal om slopandet av behovsprövning av utländsk arbetskraft 5.9.2017

Ärade talman, arvoisa puhemies,

Regeringens proposition är välkommen, men vi behöver mera.

On ehdottoman hyvä asia, että tämän esityksen myötä helpotetaan suomalaisten yritysten mahdollisuuksia saada työvoimaa kausiluonteisesti. Tämä ei kuitenkaan riitä.

Hallituksen 72 prosentin työllisyystavoite on karkaamassa tulevaisuuteen. 31 000 ihmisen työllistyminen viimeisen vuoden aikana merkitsee lähinnä kosmeettista kasvua, joka ei kerro nopeasta kasvusta tai dynaamisesta taloudesta. Se on ilmentymä tilanteesta, jossa työmarkkinoiden katsotaan olevan nollapelisummaa: yhden onni on toisen onnettomuus eli yhden ihmisen työllistyminen merkitsee potkuja jollekin toiselle. Uusia yrityksiä syntyy edelleen liian verkkaisesti ja kansainväliset suuryritykset perustavat konttoreitaan mieluummin naapurimaihin.

Kääntäkäämme – jälleen kerran – katse länteen. Ruotsissa todettiin reilut kymmenen vuotta sitten, että työn tarjonnan kasvattaminen lisää työllisyyttä. Näin on myös käynyt. Samoin aikoihin Ruotsissa poistettiin työperäisen maahanmuuton tarveharkinta. Työllisyysaste on Ruotsissa näiden toimenpiteiden seurauksena 75 prosentin pinnassa ja Tukholma voittaa Helsingin 125–19 kun vertaillaan kansainvälisten suuryritysten konttoreiden sijainteja.

Miksi näin on? Suomi on kansainvälisille toimijoille – ja toki kotimaisillekin – edelleen liian jäykkä toimintaympäristö. Yhä kansainvälistyvässä maailmassa, jossa tavara ja tieto siirtyvät esteittä yli rajojen, ei ole perusteltua sitoa työpaikkoja ihmisten kansallisuuteen.

Miksi emme torjuisi aivovuotoa avaamalla ovet aidosti, ilman ehtoja ja palkkarajoja, myös ulkomaalaisille osaajille? Osaajille jotka maksavat veroja, tuovat yhteyksiä vientimarkkinoille ja jotka näin nostavat yritysten kilpailukykyä. Andreas Hatzigeorgioun ja Magnus Lodefalkin (Örebron yliopisto 2013) tutkimukset osoittavat, että ulkomaalaistaustaisen työntekijän palkkaamisen ja viennin kasvun välillä on olemassa suora yhteys.

Arvoisa puhemies,

Asettukaamme hetkeksi yrityksen kenkiin.

Jos yksi maa tarjoaa ympäristön, jossa voi joustavasti palkata mahdollisimman hyvän työntekijän – on hän sitten kotimainen tai ulkomaalainen – ja toinen ei tätä tee, on vaaka jo lähtökohtaisesti kallistunut joustavamman maan puolelle.

Tästä huolimatta EU/ETA-alueen ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinta on vieläkin Suomessa todellisuutta. Todellisuutta, joka ei perustu analyysiin siitä, mikä tekisi Suomesta mahdollisimman kilpailukykyisen, vaan niukkaan eturyhmäajatteluun ja osaoptimoitiin kokonaisuuden kustannuksella.

Ja tämä on ensimmäinen asia jonka kasvuyritykset ottavat puheeksi, kun kysyn heiltä, miten Suomesta tehtäisiin houkuttelevampi paikka heille kasvaa. Ensimmäinen asia.

Ärade talman,

Trots regeringens målsättning om att höja sysselsättningsgraden till 72 procent – en nivå som märk väl ligger långt under den nordiska nivån – låter åtgärderna vänta på sig. Det förslaget som nu diskuteras är bra, men det är bara ett litet steg. Det stora problemet är det, att  behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/ETA-området fortfarande är verklighet i Finland.

Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Arvoisa puhemies,

Mikään ei viittaa siihen, että nykyinen linja saatavuusharkinnan suhteen olisi suomalaisille työntekijöille eduksi. Nykyisellä linjalla emme suojele suomalaista palkkatasoa, emme houkuttele tänne uusia yrityksiä, emmekä paranna kotimaisten yritysten kasvuedellytyksiä tai kansainvälistymispyrkimyksiä.

Emme myöskään paranna huoltosuhdettamme tai toimi tavalla, joka olisi viennillemme eduksi. Jos hallitus on vakavissaan esittämiensä työllisyystavoitteiden osalta, mitä minulla ei ole mitään syytä epäillä, on saatavuusharkinta poistettava mahdollisimman nopeasti.