Harry Lunabba : Pojkar som inte tas på allvar.

Jag brukar inleda mina forskningsintervjuer med ungdomar med att diskutera forskningsetiska frågor och försäkra mig om att ungdomarna förstår att det är frivilligt att delta i en forskningsintervju. Så var också fallet under en intervju jag gjordemed två 14-åriga pojkar som jag kallar för Peetu och Santtu. Jag intervjuade pojkarna i ett högstadium i samband med att jag samlade etnografiskt forskningsmaterial för min doktorsavhandling.

Då jag hade gått igenom de forskningsetiska frågorna med pojkarna och frågat dem om de deltog frivilligt i intervjun hände något lite oväntat. Peetu svarade som förväntat på min fråga  – med ett entydigt ja.Medan Santtu överraskade mig med ett nej, och han påstod dessutom att de blivit tvingade att delta i intervjun!

Jag har skrivit en forskningsartikel (Lunabba 2016) där jag meridetalj beskriver hur jag tolkade Santtus utspel. Analysens slutsats var att jag tolkade Santtus påstående som ett skämt. I analysen fäste jag mig inte enbart vid den korta sekvensen i början av intervjun, utan centralaför analysen var också de iakttagelser jag kunde göra underintervjuns gång..

Skiftningar i samtalsklimatet

Senare under intervjun drog Santtu inte bara tillbaka sitt påstående om att de blivit tvingade, utan det skedde också en tydlig skiftning i samtalsklimatet. Det var inte ovanligt i intervjuer med pojkar, framför allt då jag intervjuade dem i par,att samtalet inleddes med en ganska lång sekvens av skämt och skratt. Det var inte heller ovanligt att någon, i stil med Santtu, drev med mig då jag ställde mina frågor om vardagen i skolan. Men, med nästa alla pojkar jag intervjuade, lyckades vi till slut komma fram till allvaret; till en djupare nivå i samtalet där rösten blev mjukare, pratet långsammare och lyssnandet mer intensivt och koncentrerat. Det var under allvaret som man kunde ställa de riktigt avgörande frågorna: Hur uppfattar pojkar den påstådda pojkkrisen i skolan? Hur upplever pojkar att de får uppmärksamhet i klassrummen? Och vem i skolan är den trygga vuxna som pojkarna kan anförtro sig åtdå livet känns svårt? Det var också under allvaret som Santtu gav mig komplimangen;att jag under min fyra månaderlånganärvaro i skolan hade visat mig vara en vuxen som fattade vad som är ett skämt.

Allvarliga samtal?

Det är antagligen alltför sällan pojkar får uppleva allvarliga samtal med vuxna. Det var åtminstone vad många pojkar jag samtalade med under mitt fältarbete vittnade om. Jag fick höra att intervjun med mig för ett flertal pojkar var en enastående upplevelse av att en vuxen ställer allvarliga frågor och faktiskt förväntar sig seriösa svar. Motsvarande iakttagelse har gjorts av Stephen Frosh, Ann Phonenix och Rob Pattman– forskarna bakom boken “Young Masculinities”(2002). I bokenbeskriver de hur de blev förvarnade av lärare och andra vuxna om att pojkar inte kommer att klara av långa intervjuer. Meni likhet med mina iakttagelsergav pojkarna i studien uttryck föratt de trivdes bra underden pratstund som forskningsintervjun innebar. Pojkarna uttryckte också att detta var något de sällan förunnats – ett långt och allvarligt samtal med en vuxen.

Kanske det är just allvarliga samtal som mången pojke skulle dra nytta av eller rent av behöva? Inom den kritiska pojkforskningen brukar man ofta hävda att det finns en utbredd “pojkar är pojkar-mentalitet” som handlar om att bortförklara pojkars utmaningar som något naturligt och övergående – något som man egentligen inte behöver ta så allvarligt. Trots att  problematiken t.ex. i fråga om pojkars skolprestationer noteras med jämna mellanrum i samband med publicering av Pisa-resultat, har Välfärdsfinland inte riktigt förmått sig att stanna upp och på allvar begrunda deåtgärder och insatser som skulle behövas för att bemöta pojkar som halkar efter i skolan.

Pojkar är inte alltid bara pojkar!

Allvarliga samtal räcker kanske inte till för att råda bot på alla utmaningar pojkar har, men det kunde vara en bra början för att avveckla ”pojkar är pojkar-mentaliteten”. För pojkar är inte bara pojkar, utan pojkar kan också vara sårbara individer med seriösa bekymmer och behov som behöver bemötas med största allvar.

Det kan krävas både tid och tålamod att jobba sig fram till allvaret med en enskild pojke. Det kan också hända att man som vuxen möter en del motstånd på vägen, innan man lyckas ta sig ner på en djupare samtalsnivå. Men väl där – i allvaret –kan man diskutera de riktigt avgörande frågorna och kanske också hitta fotfäste för den som halkar efter.

 

 

Inför ett nytt skolår – tal i Brändö Gymnasium

För två år sedan kom Santiago Londono, en colombiansk pojke till vår familj för ett år. 16 år gammal, utan att kunna svenska eller finska, hade han bestämt sig för att tillbringa ett år med oss.

I Colombia bodde han i Popayan, en stad som är lika stor som halva Helsingfors. Den omgivs av områden som kontrolleras av FARC, en av parterna i det långa inbördeskriget som plågat landet.

När någon kommer till Finland överhuvudtaget ställer vi allt som oftast en fråga – varför kom du hit, varför Finland? För Santiago var svaret lätt.

Så här sade Santiago:

”I Colombia har vi mycket korruption, skolan är dålig, det finns mycket som inte fungerar. Jag vill förbättra mitt land, jag vill hjälpa till. Men för att göra det måste jag veta vad som fungerar. Hur man kan göra, vad som är bra. Jag googlade, letade. Och kom fram till att Finland är ett fungerande land. Det är rent, brottsligheten är låg, det är tryggt, det finns just ingen korruption. Och skolan är bra. Kanske den bästa i världen. Därför ville jag komma hit. Så att jag här skall kunna lära mig och sedan åka tillbaka till mitt land och göra det bättre. ”

Så tänkte Santiago, 16 år gammal.

Han kom hit för att få det vi har. Det som kanske många av oss tar som en självklarhet. En jämställd skola, där alla bereds samma möjlighet att klara sig, att lära sig, att komma framåt.

Efter att Santiago bott hos oss några månader kom ett brev på posten, från Colombia. Ett brev från Colombias president. Santiago hade blivit student våren innan, bland de tio bästa i hela landet. Som en av de tio bästa av en halv miljon studenter.

Som pris fick han ett stipendium på 100 000 dollar för att studera vid universitetet i Bogotá, och en studieplats. Vi tyckte ju förstås det var fantastiskt. Vilken möjlighet för honom!

Men så här sade Santiago: Visst är det fint. Men vet ni vad? Det här är nånting varje finländare får. Inte bara 10 av en halv miljon. Utan varje finländare – en gratis, statsfinansierad utbildning.

Tänk på det. Det är vad ni har.

Nåväl – Under sin knappa 11 månaders vistelse klarade Santiago sig bra, han lärde sig svenska och deltog till och med i studentproven i lång fysik och matematik med goda resultat. Idag studerar han fysik och matematik vid lunds universitet. Returen till Colombia får vänta några år till. Han tänkte, att en nordisk utbildning är en bättre väg mot en internationell forskarkarriär. Han tog vara på den chansen han fick i Finland.

Det finns många olika skeden i livet. Ju äldre man blir desto självständigare förväntas man vara. Desto mer ansvar förväntas man kunna ta.

Ni är nu i ett brytningsskede, i gymnasiet.

Det är en fantastisk tid. Ni står på gränsen till vuxenlivet. Och ni får lära er. Ni får använda all tid ni har till att lära er nya saker. Saker som de fantastiska lärare ni har runt omkring er gör sitt yttersta för att pracka på er, för att få er att suga in. Ni har dem, och framförallt, ni har varandra. Ni knyter vänskapsband som varar hela livet.

Tro mig – och jag vet att det kanske inte alltid känns så – men senare i livet kommer ni att längta tillbaka till de här åren.

Vad betyder då den här friheten, friheten i gymnasiet?

Det betyder att ni skall lyssna på er själva. På vad ni själva vill. Ni får välja, ni får känna efter. Ni får pröva. Ni får välja rätt men också fel.

Fundera på vad ni själva vill. Vad som får er att inspireras. Vad ni vill undersöka närmare, eller vad det är som får er att längta efter nästa lektion.

Och när ni sen studerar – tänk på att ni gör det för er själva. Inte för era föräldrar. Inte för lärarna. Inte för era kompisar. För er själva. På era egna villkor. Våga fundera vad ni tycker, vad ni känner.

Ni kommer att lyckas, många gånger.  Men ni kommer också att misslyckas. Båda behövs, både segrar och förluster – och båda för er vidare. När ni lyckas, kom ihåg att glädjas. När ni misslyckas – fundera på vad som gick fel, och lämna det bakom er.

Många säger att det var bättre förr. Att skolan var bättre förr. Det tror jag verkligen inte. Jag är säker på att den skola ni går i idag är långt bättre än den jag gick i. Och jag är säker på att det idag krävs mycket mera av er än vad som krävdes av mig då jag gick i skola.

Ni får lära er saker jag har varit tvungen att lära mig först långt senare. För många av er är det ingen sak att stå så här framför skolan och tala, som jag gör idag. Men för mig skulle det ha varit så gott som omöjligt som 16-åring.

Det är en färdighet som skolan av idag har lärt er.

Världen runtomkring förändras hela tiden. Informationsmängden är ofantlig. Jag talade tidigare om att göra egna val. Om att känna efter, om att vara kritisk.

Det här, att kunna vara kritisk, att tänka själv är viktigare än någonsin idag. Och det är nånting  ni lär er i skolan.

Hur kan det då gå om man inte kan tänka själv, analysera det man läser? Om man inte ser skillnaden på rätt information och felaktig?

Om ni ursäktar att jag nu lite låter politiska preferenser färga av sig på det jag berättar, så tänkte jag berätta om nånting jag upplevde hösten 2016.

Jag var i USA under presidentvalet och hade möjligheten att följa med några av de sista valtillfällena, både Hillary Clintons och Trumps.

Två dagar före valet åkte jag ut till Leesburg i delstaten Virginia för att se Trumps valtillställning. Det var en mörk novemberkväll ute på landsbygden. Längs med småvägarna stod människor och köade för att komma in i den jättelika ladan där kampanjtillställningen hölls. Och om man köar i några timmar i en människohop hinner man ju växla några ord med dem man köar med förstås.

Då, några dagar innan valet var jag helt säker på att Hillary skulle vinna. Men jag tänkte att det kan vara intressant att höra varför dessa människor ville rösta på Trump.

Så jag talade med mannen som stod bakom mig, en kille på kanske 40 år. Han berättade att han var från West Virginia, en fattig delstat som förlorat en massa arbetsplatser i och med att världen runtomkring förändrats. ”Trump kommer att öppna kolgruvorna igen, därför röstar jag på honom”, sade han.

Det var ju på ett personligt plan ett rätt rationell motivering. Han behöver ett arbete, Trump har lovat fixa det åt honom. Det är inte ett beslut som jag kan kritisera.

Sen är det ju också sant, att kolgruvorna inte har en framtid. Att de står för bara 1/7 av de arbetsplatser som finns enbart inom solenergisektorn. Att det inte finns något ekonomiskt förnuft i att stöda dem, för att inte tala om den negativa klimatpåverkan de har. Men på ett personligt plan kunde jag förstå honom.

Med paret framför mig var det sämre ställt. ”Hillary vill abortera färdiga bebisar och sälja organen till kineserna”, sade en drygt femtioårig kvinna som stod framför mig. ”Det är klart att vi inte kan ha en sådan president. ”

”Hillary driver en pedofilbusiness i Karibien tillsammans med Anthony Wiener, en demokratisk före detta kongressledamot, det kan vi inte acceptera”, sade en tredje.

Under kvällens lopp hörde jag många liknande historier. Liknande, och totalt osanna.

Vi har mera information hela tiden. Men all information är inte rätt. Det är enormt viktigt för hela vårt samhälle att skilja rätt information från fel. Att känna igen det strunt som de här människorna hade fallit för, och att lyfta fram det som är sanning. Våra demokratiska samhällen är starka, men de är bara starka så länge vi har en befolkning som har fått en utbildning, som kan tänka själv, och kan tänka kritiskt.

Information, kritiskt tänkande, att lyssna på sig själv, att inte välja det lätta svaret på svåra komplicerade frågor är vapnet mot Trumpism. Till det hör också en insikt om sin egen historia. Hur det kan gå om det går fel. Vad demonisering av andra, och en svartvit världsbild kan leda till. Tänk på det när ni sitter i skolbänken eller framför dagstidningen eller nätsidan.

Var kritiska, tänk själva.

Många av er tänker säkert att ni har bråttom. Att ni snabbt måste ta er igenom gymnasiet. Att det har stor betydelse om ni gör det på tre år eller fyra år.

Med risk för att nu kanske ge er studiehandledare gråa här säger jag: det har ni inte. Ni har inte bråttom. Ta er tid. Testa nya saker, leta er fram till det som känns rätt.

I er ålder hade jag ingen aning om vad jag ville bli. I något skede vill jag bli kock. Sen tänkte jag att  journalistens yrke kändes som en bra idé. Läkare vill väl alla människor bli i något skede, jag också, men så blev jag ändå till slut arkitekt.

Och idag är jag riksdagsledamot

Känn ingen stress för att ni idag inte vet vad ni vill. Framtidens arbetsliv ser helt annorlunda ut än det jag skolades för. Större delen av er kommer antagligen att ha flera olika jobb under era karriärer. Så ta det lugnt, försök er på olika saker.

Och om ni har möjlighet – åk på ett utbytesår, studera utomlands, utforska nya miljöer, kliv ut ur er bekvämlighetszon.

Som 17-åring åkte jag till Portugal på ett år. Jag bodde ute i ögruppen Azorerna i en portugisisk familj. Jag gick i portugisisk skola och lärde mig portugisiska.

För mig var det året enormt viktigt. Jag fick dels ett år till att fundera på vad jag ville, men jag fick också insikt i en ny kultur, i en ny språkgrupp. Tack vara portugisiskan lärde jag mig senare lätt spanska och italienska. Jag kan inte tänka mig vad mitt liv idag skulle vara utan de upplevelser jag fick under det året.

Sen träffade jag också min fru via utbyteselevsorganisationen, och det var ju inte så dåligt det heller.

Så om ni kan, åk på utbyte – i gymnasiet, eller senare i livet. Och i vilket fall som helst – tro inte på dem som säger att språkkunskaper inte har betydelse. Att engelskan räcker. För då förminskar ni er egen vy av världen.

Bästa elever.

Jag vill att ni kommer ihåg tre saker av det jag sagt.

  • Att studera är fantastiskt. Att få lära sig nytt är ett enormt privilegium. Inse det, njut av det, ta vara på chansen och all den information ni får här i gymnasiet.
  • Känn efter vad ni själv vill. Ni studerar för er, inte för någon annan. Pröva er fram. Sannolikheten för att nånting bra händer är större om ni njuter av det ni gör.
  • Ni har inte bråttom. Det finns tid. Man kan studera länge, man kan studera många saker. Och om det dyker uppe en möjlighet som kanske till och med lite rubbar de planer ni har haft – så ta vara på möjligheten.
  • Och en sak till: Tänk kritiskt. Lär er av historien, akta er för förenklingar och stereotypier. Och njut av varandra, av vänskapen och gemenskapen.

Kära gymnasister. Det blir bra. Grattis till ett nytt skolår fullt av möjligheter.

Juhlapuhe ylioppilaille Espoonlahden lukiossa

Aikaperspektiivi on ihmeellinen asia. Lapsena kesä on ikuinen – aika viikonlopusta toiseen on pitkä. Vanhempana vuosikin on lyhyt aika – elämä on hullunkurisella tavalla yhtä alituista veroilmoituksen täyttämistä. Moni tässä salissa istuvista vanhemmista saattaa kokea, että tämä päivä – päivä, jona te saatte lakkinne – tulee vastaan liiankin nopeasti. Vastahan te olitte… ja niin edelleen…

Vanhemmuuteen kuuluu luopuminen ja valkolakki ennakoi tätä luopumista. Onneen ja iloon sekoittuu aimo annos haikeutta, joka saattaa tiivistyä kyyneleiksi asti. Koska kuulun niihin, jotka uskovat, että onnea ja herkistymistä on turha kätkeä, kehoitan teitä, hyvät vanhemmat, käyttämään arkailematta taskuihinne taiteltuja nenäliinoja. Taltioikaa tämä hetki mieliinne ja sydämiinne, sillä se ei palaa.

Teiltä valkolakeilta on turha odottaa herkistelyä: teillä on elämä edessä ja tukka takana. Siinä ei ole turhille herkistelyille aikaa. Tämänkin me vanhemmat vaistoamme. Yritämme silloin tällöin syöttää teille elämänkokemuksen mukanaan tuomia totuuksia  -todetaksemme niiden kaikuvan kuuroille korville. Me huomaamme, että vielä ei ole näiden totuuksien aika.

Kaiken kaikkiaan tämä on iso päivä. Niin teille, arvoisat ylioppilaat, kuin myös teille, hyvät vanhemmat.  Koulutaival on teidän yhteinen taipaleenne. Siihen mahtuu – kun asiaa pysähtyy pohdiskelemaan – monia käänteitä ja vatsanväänteitä; iloa, pettymystä, tsemppaamista, jännittämistä- ja itsensä ylittämistä. Siihen sisältyy myös erilaisia ihmissuhteita: opettajia, joiden kanssa ei niin synkannut ja opettajia, jotka tuntuivat ymmärtävän teitä juuri sellaisina kuin olette. Se on luonnollista. Harva meistä tulee koskaan miellyttämään kaikkia, ja harva meistä tulee koskaan pitämään jokaisesta kohtaamastaan ihmisestä. Juuri tämä on minusta elämässä olennaista ja juuri tämän seikan kanssa meidän pitää oppia elämään. Siten, että säilytämme kosketuksen itseemme ja siten, että – kaikesta huolimatta – selviämme erilaisissa ympäristöissä, erilaisten ihmisten ympäröiminä.

Tämä on suuri päivä ja se avaa monia ovia. Edessä on monia valintoja – omia valintoja. Pitäkää valinnat ominanne. Kuunnelkaa sydäntänne.

Maailma on isossa murroksessa. Työn kuvat ja työn luonne tulevat muuttumaan dramaattisesti seuraavan kymmenen vuoden aikana. Älkää kuitenkaan murehtiko tai pelätkö tätä muutosta. Uskon, että edessä oleva muutos on valtava mahdollisuus. Kun keinoäly tekee ison osan käytännön työstä, syntyy uusia työpaikkoja, joiden ytimessä on moraalisesti kestävien valintojen tekeminen. Vihdoinkin voimme ihan aidosti keskittyä globaalien ongelmien ja erilaisten konfliktien ratkaisemiseen. Voimme olla entistä enemmän toisillemme läsnä. Voimme keskittyä elämän vaalimiseen maapallolla. Te, hyvät ylioppilaat, olette syntyneet jännittävään aikaan -aikaan, joka pakottaa kantamaan vastuuta, mutta jolla on tarjota ennen kuulumattomia työkaluja erilaisten haasteiden ratkaisemiseen.

Hyvät ylioppilaat, tehkää sitä, mitä kohtaan tunnette intohimoa. Ja jos koette ahdistusta siitä, ettette tunnista intohimoanne, antakaa itsellenne aikaa. Luottakaa siihen, että asia kirkastuu ajan kuluessa. Mutta käyttäkää tuo etsikkoaika oikein. Tutkikaa maailmaa, tutustukaa ihmisiin, olkaa uteliaita. Uteliaisuus itsessään tuottaa onnea.

Sukeltakaa uusiin tilanteisiin – itseenne ja elämään luottaen. Katsokaa ihmisiä syvälle silmiin. Opetelkaa kuuntelemaan muita, sillä kuuntelemisen taito on kultaa. Urheilkaa ja unelmoikaa. Olkaa rohkeita ja rohkaiskaa muita.

Ajan myötä tulette huomaamaan, että te olette kohtaamienne ihmisten summa. Ja haluan toistaa tämän. Hyvät ylioppilaat – jos ette puheestani mitään muuta muista, niin muistakaa tämä: Me ihmiset olemme kohtaamiemme ihmisten summa. Me emme ole mitään yksin. Olkaa kiitollisia ihmisistä, jotka osuvat tiellenne – kaikista heistä. Kasvakaa muiden avulla. Ja olkaa itse olemassa muita varten. Yhteisöllisyydessä ja välittämisessä on avain onneen.

Hyvät ylioppilaat, arvosanat eivät ole merkityksettömiä. Hyviä arvosanoja on syytä juhlia ja niistä on syytä olla ylpeä. Mutta arvosanat eivät mittaa kaikkea. Kuten eivät myöskään kulman takana olevat pääsykokeet.

Hyvät ylioppilaat, joukossanne on varmasti myös niitä, jotka kokevat olevansa keskinkertaisia. Jotkut ovat saattaneet ylittää valkolakkiin vaadittavan riman vain juuri ja juuri. Olittepa kuuden ällän tai kuuden aan ylioppilaita, älkää rakentako identiteettiänne numeeristen tulosten varaan. Älkää myöskään rakentako identiteettiänne titteleiden tai meriittien varaan. Täydellisen elämänhallinnan sijaan pyrkikää inhimillisyyteen, nöyryyteen ja rohkeuteen.

Meidän perheeseemme muutti kaksi vuotta sitten 16-vuotias kolumbialainen vaihto-oppilas, Santiago. Hän saapui perheeseemme suoraan FARC-sissien sydänalueelta – keskeltä sissisotaa. Me kysyimme häneltä ensitöiksemme: ”Miksi halusit tulla Suomeen?” Santiagon vastaus oli täynnä äsken mainitsemiani hyveitä: inhimillisyyttä, nöyryyttä ja rohkeutta.

Santiago kertoi, että Kolumbiassa heillä on loputtomasti vakavia ongelmia:maa on täynnä korruptiota ja hyvä koulutus on vain hyvin toimeentulevan yläluokan yksinoikeus. Santiago pohti, miten voisi auttaa korjaamaan nämä epäkohdat. Googlattuaan hän ymmärsi, että Suomi on todellinen ihanneyhteiskunta: täällä on maailman paras koulu, johon kaikilla lapsilla on yhtäläinen oikeus. Siksi hän halusi Suomeen. Hän halusi ymmärtää, miten kaikki toimii, jotta voisi viedä tämän tiedon Kolumbiaan ja auttaa maataan kehittymään.”

Näin siis ajatteli Santiago, 16-vuotias nuori mies. Ihailimme hänen motiiviaan ja hänen rohkeuttaan kantaa vastuuta asioista, joiden edessä me aikuisetkin tunnemme itsemme pieniksi ja voimattomiksi. Vuoden ajan hän ahmi kaikkea ympärillään näkemäänsä. Hän oppi ruotsin kielen ja kirjoitti ylioppilaskirjoituksissa menestyksekkäästi kaksi ainetta.

Arvoisat ylioppilaat, hyvät vanhemmat – Puheeni lopuksi haluan nostaa esille sen, mistä tämä maailman paras ja tasa-arvoisin koulu muodostuu. Se muodostuu ammattiylpeyttä tuntevista ja työhönsä intohimoisesti suhtautuvista opettajista. Se muodostuu kaikista teistä, jotka olette työllänne mahdollistaneet sen, että ihan hetken kuluttua 151 oppilasta saa painaa päähänsä valkoisen lakin. Te opettajat olette tulevaisuuden mahdollistajia.

Hyvät ylioppilaat, vain tekemällä oppii. Ja vastaavasti, kuten sanonta kuuluu, tekevälle sattuu. Tehkää, kokeilkaa, epäonnistukaa, oppikaa virheistä ja kokeilkaa yhä uudestaan. Kokeilkaa niin kauan, että onnistutte. Ja kun onnistutte, muistakaa juhlia onnistumistanne. Kuten tänään.

Arvoisat ylioppilaat, vanhemmat ja opettajat, onnea – te olette kaikki ruusunne ansainneet.

Nyt uskoisin, on aika kaivaa nenäliinat esiin. Ihan kohta on lakituksen aika.

Kiitos.

On aika palauttaa subjektiivinen oikeus varhaiskasvatukseen

Subjektiivinen oikeus päivähoitoon on ollut suomalaisen varhaiskasvatuksen peruspilari. Se on taannut kaikille suomalaisille lapsille tasavertaiset oikeudet laadukkaaseen varhaiskasvatukseen. Se on niinikään ollut yksi lastensuojelun tärkeimmistä työkaluista; varhaiskasvatukseen osallistuvan lapsen perheessä ilmeneviin ongelmiin on ollut mahdollista tarttua aikaisessa vaiheessa.

Hallitus päätti vuonna 2015 rajata tätä subjektiivista oikeutta niin, että se rajoittuisi 20 tuntiin varhaiskasvatusta viikossa perheissä, joissa toinen vanhemmista on kotona työttömänä tai hoitamassa muita lapsia. Päätöstä kritisoitiin jo silloin ankarasti. Sen arveltiin johtavan lisääntyvään byrokratiaan ja sen pelättiin eriarvoistavan lapsia. Arvioituja säästöjä kyseenalaistivat niin Kuntaliitto kuin Valtiovarainministeriökin.

Kirkkonummen kunnanhallituksen enemmistö päätti kaksi vuotta sitten toimia lakimuutoksen mahdollistamalla tavalla. Kirkkonummella oikeutta varhaiskasvatukseen rajattiin. Toimenpiteellä tavoiteltiin noin 500 000 euron säästöä vuositasolla. Monet naapurikuntamme – esimerkiksi Espoo ja Helsinki – toimivat toisin. Näissä kunnissa oikeutta ei rajattu.

Tästä päätöksestä on nyt kulunut kaksi vuotta. Kuntaliiton kuntabarometrin mukaan säästöt koko maan tasolla ovat olleet oleellisesti hallituksen arvioita pienemmät – ensi vuonna kunnat arvioivat säästöjä tulevan koko maan tasolla noin 10 miljoonaa euroa. Kirkkonummen kunnanhallituksen pyytämään selvityksen mukaan toimenpide ei ole Kirkkonummella tuonut säästöjä lainkaan.

Säästämättä euroakaan olemme luoneet byrokratiaa, tarveharkintaa ja eriarvoisuutta. Se on nyt mahdollista korjata. Siksi me toivomme, että Kirkkonummi tulevassa budjetissaan palauttaa kuntaamme lapsen subjektiivisen oikeuden kokopäiväiseen varhaiskasvatuksen niin, että perheet itse, elämäntilanteesta riippumatta, voivat päättää minkälainen päivähoito heille sopii parhaiten – kuntamme ja lastemme parhaaksi.

Anders Adlercreutz kansanedustaja, kunnanvaltuuston puheenjohtaja, RKP
Minna Hakapää, kunnanvaltuuston 1. varapuheenjohtaja, Vihreät
Hanna Haikonen, kunnanhallituksen jäsen, Kokoomus
Pirkko Lehtinen, kunnanhallituksen jäsen, SDP
Riikka Purra, kunnanvaltuutettu, Perussuomalaiset
Rita Holopainen, kunnanhallituksen varajäsen, KD
Irja Bergholm, kunnanvaltuutettu, Vasemmistoliitto
Antti Salonen, kunnanhallituksen jäsen, Keskusta
Pekka Sinisalo, kunnanhallituksen jäsen, Sininen valtuustoryhmä

Segregeringen syns också i grundskolan

(Ledare i tidningen Hem & skola 2/2017)

 

I höstas i en incheckningskö på ett flygfält stötte jag på en amerikansk familj som reagerade på att jag var från Finland. ”Ni har ju världens bästa skola”, sade den lätt gråsprängda familjefadern från Austin, Texas, med entusiasm i blicken.

Det här är ingen ovanlig reaktion. Det har inte på länge varit Nokia eller Formel 1-förare vi är kända för utomlands, utan vår skola. Må vara att glorian kanske lite naggats i kanterna på sistone i takt med att Pisa-resultaten sjunkit, men ryktet består fortfarande.

För visst har den finländska grundskolan varit en framgångssaga, uttryckligen för att den har gett en fungerande, jämlik, grundläggande utbildning för alla. En god skola, var du än bor, oberoende av din egen bakgrund – det har varit löftet.

Den här bilden är tyvärr inte längre helt förenlig med verkligheten. När jag tog steget från högstadiet till gymnasiet på åttiotalet funderade jag inte för ett ögonblick på vilken skola jag skulle välja. Det var aldrig en fråga om kvalitet, det att jag eller mina föräldrar skulle ha tänkt att olika gymnasier ger olika grund för fortsatta studier.

I dag är situationen inte längre densamma. Att välja gymnasium är vardagsmat. Vissa skolor kan ha bättre utrymmen, vissa ett attraktivare urval ämnen och vissa kanske har mer engagerade lärare och en mer inspirerande lärmiljö som resultat av det.

Samma diversifiering – eller segregering om man vill kalla det så – syns i allt högre grad även i grundskolan. Ett barn som bor ute på landsbygden har knappast några valmöjligheter, medan ett barn som bor i stan kan välja och vraka mellan olika inriktningar. Det att man frångått nivåkurser i olika ämnen i högstadiet har paradoxalt inte lett till en ökad jämlikhet utan snarare tvärtom. Om man vill ha mer krävande undervisning söker man sig i dag inte till en annan grupp, utan till en annan skola.

Valmöjlighet är ju bra – och det att vi har många exceptionellt bra skolor ska väl inte vara ett problem? Men när vi också har skolor som helt klart släpar efter är det skäl att vara orolig. Enligt Pisa-undersökningen från år 2012 kan det finnas en skillnad på 2,5 år i läsfärdigheter mellan de bästa och de sämsta skolorna i landet. Det är en ofantligt stor skillnad som i praktiken betyder att alla barn inte bereds samma möjligheter att ta sig vidare på livets bana.

Skolan kan – och ska – fortfarande vara en aktör som bygger jämlikhet, som förmår lyfta upp dem som kräver det, som stöder dem som stöter på svårigheter. Men som också klarar av att ge lite extra utmaningar till dem som vill ha dem, så att även de finner motivation och utmaningar och därför inte vill byta skola.

Hur får vi en lärostig som motverkar segregering, som möjliggör en jämn, god kvalitet från småbarnsfostran framåt? Stigen är nyckelordet. Det att alla ska ha möjlighet till god pedagogik, det ska vara en subjektiv rätt – från småbarnspedagogiken och framåt. I dag har vissa kommuner beslutit sig för att hålla kvar den subjektiva rätten till heldagsvård, medan andra inte har gjort det. Det leder till att stigen kan vara stenigare ända från början. Om ena föräldern till exempel är arbetslös har inte barnet samma tillgång till möjligheter.

I skolan är det fråga om resurser – att skolan har möjlighet att också erbjuda utmaningar till dem som har andra behov, och stöd till dem som riskerar att halka efter. En smidig skola som ser individen är det bästa sättet att bekämpa segregering.

Anförande i interpellationsdebatten om nedskärningarna inom yrkesutbildningen och om de ökande utbildningsklyftorna 15.3.2017

Värderade talman,

Inför varje reform, inför varje förändring, är det bra att se var man ligger. Vilket som är utgångsläget. Och sedan dra sina slutsatser.

Och vi vet var vi är. I en nordisk jämförelse har Finland det högsta antalet så kallade NEET-ungdomar – neither in employment nor in education or training. År 2015 var det här antalet 15,7 procent. Det är nästan dubbelt så många som i de övriga nordiska länderna.

Arvoisa puhemies,

Tämänkin uudistuksen kohdalla olisi ollut syytä pohtia: missä me olemme tänään? Ja vetää siitä tarvittavat johtopäätökset. Kysyä siinä kohtaa – onko nyt oikea hetki leikata 190 miljoonaa toiseen asteen koulutuksesta.

Missä me siis olemme? Suomessa on Pohjoismaiden korkein osuus niin sanottuja NEET-nuoria, nuoria jotka ovat koulutusjärjestelmän tai työmarkkinoiden ulkopuolella. Muissa pohjoismaissa osuus on alle 10 prosenttia – meillä se oli vuonna 2015 lähes 16 prosenttia.

Tämä leikkaus – joka tulee vaikuttamaan koulutuksen laatuun, koulutuksen saavutettavuuteen, koulutuspaikkojen määrään, koulutusohjelmien monipuolisuuteen – tämä leikkaus iskee juuri tähän ryhmään, tekee koulutukseen pääsyn vaikeammaksi. Ja ellei koulutukseen pääse, jos siitä tehdään entistä vaikeampaa ja hankalampaa, niin silloin työllistymisen todennäköisyys putoaa entisestään.

Mitä me sanomme näille nuorille, jonka usko Suomeen vuoden 2016 Nuorisobarometrin mukaan on romahtanut?

THL ei valitettavasti tarjoa mitään lohtua tässä asiassa, näin THL lausuu:

”Koulutuksen ulkopuolelle jääminen on useiden tutkimusten mukaan syrjäytymisen riskitekijä. Heikko menestyminen peruskoulussa johtaa helposti toisen asteen koulutuksesta karsiutumiseen ja tämä puolestaan epävarmaan työmarkkina-asemaan. Työttömyys, pitkittynyt työttömyys ja toimeentulo-ongelmat ovat selvästi yleisempiä vain perusasteen koulutuksen suorittaneilla verrattuna koulutetumpiin nuoriin aikuisiin. Pelkän peruskoulun suorittaneilla on lisäksi useissa tutkimuksissa havaittu terveyteen ja etenkin psyykkiseen terveyteen liittyviä ongelmia sekä muita elämänhallinnan ongelmia.”

Tätä saattaa siis olla tarjolla.

Tähän leikkaukseen liittyy paitsi ilmiselvä syrjäytymisen kiihdyttämisen riski, myös vakava epätasa-arvo-ongelma.

Värderade talman – det här är också en jämlikhetsfråga.

Tillgängligheten till utbildning på andra stadiet är inte jämlik idag. Tillgängligheten till utbildning på svenska är redan nu sämre, och kan inte på något sätt anses vara jämställd med de utbildningsmöjligheter som finns på majoritetsspråket.

Den här reformen kommer att öka på denna ojämlikhet.

Ta till exempel Axxell, som sköter en stor del av utbildningen på andra stadiet. De har redan skurit ner antalet anställda med 25 procent. Enheten i Karis, till exempel, har ytterligare drabbats extra hårt i och med regeringens åtgärder som lett till försämring av kollektivtrafiken i västra Nyland. Och nu blir situationen ännu sämre.

Bästa regering – värna om jämlikheten, det att alla finländare skall ha likvärdiga möjligheter till utbildning på lika villkor. Överallt i landet, på båda nationalspråken.

Itse uudistuksessa on hyvääkin. On hyvä, että hakuaika on jatkuva. On hyvä, että tutkintorakennetta uudistetaan. On hyvä, että rajat ammattiopintojen ja aikuisopintojen välillä murretaan. On myös hyvä, että työelämässä oppimista edistetään – Keski-Euroopasta voisimme oppia oppisopimuskäytännön osalta paljon.

Arvoisa puhemies,

Nämä hyvät asiat olisivat olleet mahdollisia myös ilman resurssien rajuja leikkauksia. Leikkauksia, jotka entisestään uhkaavat kiihdyttää syrjäytymiskierrettä. Yhdymme edustaja Niinistön esittämään epäluottamuslauseeseen.

Skolmiljön håller inte måttet

Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.

Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.

I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.

Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.

Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.

Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.

Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.

Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.

 

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Vi måste få bukt med mögelskolorna

Huvudvärk och kittlande ögon. Rinnande näsor och illamående. Seg hosta och återkommande feber.

Alltför många av skoleleverna i vår kommun lider av dessa symptom. Gymnastiksalen i Masaby skola konstaterades vara omöjlig att reparera. Det har redan länge diskuterats om problemen i Kantviks daghem. Nu kan Gesterby skolcentrum läggas till listan på problemskolor.

I Winellska skolan finns skolklasser där en femtedel av eleverna kontinuerligt är sjuka. Små, återkommande reparationer görs hela tiden i fastigheten. Ibland uppstår mer skador under reparationerna, som när taket reparerades för ett år sedan. Höstens studentskrivningar hölls i en kall gymnastiksal som ännu var under renovering, med fanerskivor som golv.

Vad beror detta på? Det finns många orsaker. Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Winellska skolan byggdes i slutet av 1960-talet, Gesterby skola i början på 1970-talet. Vi vet att en del av de lösningar som då tillämpades var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastigheten dagliga underhåll. Det kan vara frågan om att man endast göra små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara frågan om en så liten faktor som att luftkonditioneringen minskas under veckoslutet. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Senast nu måste vi vakna och inse att vi har problem. Vi måste begrunda hur vi bygger, hur vi underhåller våra byggnader och hur vi använder dem.

När vi som kommun fattar beslut om anskaffningar borde vi våga satsa på kvalitet, eftersom upphandlingslagen ger oss en möjlighet till det. Men det kräver vilja och kunskap. Det billigaste byggprojektet är sällan det mest förmånliga alternativet – detta kunde konstateras senast då Winellska skolans tak reparerades. Den billigaste planeraren producerar sällan de mest effektiva utrymmena, vilket framgick då Smedsede daghem planerades. Vi måste våga vara den kommun som ser längre än nästa års budget då vi bygger utrymmen för våra barn och våra anställda.

Masaby skolas gymnastiksal är nästan färdig. Situationen i Kantvik kommer att underlättas i och med en kommande reparation. Gesterby skolcentrums situation kommer att utredas grundligt inom en snar framtid. De problem som hittas under utredningen måste tas på allvar och åtgärdas – grundligt. Våra barn tillbringar en stor del av sin dag i skol- och daghemsbyggnader. De får inte ha hälsovådliga brister. Och innan vi börjar bygga nya, måste de nuvarande byggnaderna vara i skick.

Utbyte berikar

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

 

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.