Ilmiö Greta – Jos totuus on karu, vika ei ole sanansaattajassa

Moni väittää, että YK:n ilmastokokouksessa puhunutta ”Greta-parkaa” käytetään hyväksi. Että hänen avullaan lietsotaan ilmastohysteriaa. Verrataan jopa hänen ja muiden ilmastosta huolta kantavien kannanottoja neuvostopropagandaan. Lopuksi moititaan jyrkin sanoin Greta Thunbergin vanhempia ja viitataan vasemmistolaiseen salajuoneen.

Greta Thunbergin eilinen puhe oli voimakas, vilpitön – ja totuudenmukainen. Se, että sen esitti 16-vuotias koululainen ei sen arvoa vähennä. Kuten ei myöskään se, että sen esittäjällä on todettu Aspergerin syndrooma – oireyhtymä, johon liittyy usein korkea älykkyys ja syvällinen mielenkiinto jotakin tiettyä asiaa tai ilmiötä kohtaan.

Myöskään se, että ilmastonmuutokseen liittyvä uhka on iso ja vakava ei tarkoita, että siitä puhuminen lietsoisi hysteriaa.

Ilmastonmuutoksen vastaisesta työstä on tullut laitaoikeiston kärkikohteita maahanmuuton ohella. Globaaliin vastuuseen suhtaudutaan ylipäätään vastahakoisesti. Ne, jotka välittävät globaaleista kysymyksistä nähdään oman maan kansalaisten etuja ja oikeuksia vastustavina. Seuraavassa lauseessa puhutaan globaaleista salaliitoista, Soroksesta ja kohta perään länsimaiden pankkiirien salajuonesta. Ilmastonmuutos, maahanmuutto, demokratian puolustaminen, oikeusvaltio, yhteinen huoli yhteisestä tulevaisuudesta – nämä ovat kaikki niin suomalaisten, eurooppalaisten, kuin kansainvälistenkin populististen ääriliikkeiden hampaissa.

Vaikuttaa siltä, että populistissa liikkeissä tarvitaan aina jokin vihollinen – abstrakti mörkö – joka tarjoaa helpon selityksen vaikeisiin kysymyksiin.

Eduskunnassa ilmastoskeptiset puhuvat usein siitä, miten mitätön Suomen osuus on globaaleista päästöistä. Nämä skeptikot ohittavat täysin sen, että päästömme ovat itse asiassa huomattavan suuret per asukas. Luodaan kuva siitä, että koska todella isot päästöt ovat muualla, myös toimien tulee kohdistua muualle.

Kenen näin ollen pitäisi toimia? Mihin raja vedetään? Onko raja 0,5%:ssa, 1%:ssa, 5%:ssa vai kenties 10%:ssa prosentissa globaaleista päästöistä?

Oma näkemykseni on, että meillä kaikilla on velvollisuus toimia. Vastuun ottamisen ei tarvitse tarkoittaa kurjistumista, vaan johdonmukaisia muutoksia peruselämäntavoissa: perusjätehuollon kehittämistä, roskien kierrättämistä, pyörän selkään hyppäämistä, vaatteiden korjaamista, maltillista lihan syöntiä, kotimaanmatkailua, aineettomia lahjoja, paperitonta toimistoa, puolukkametsään menoa. Vastuun kantaminen tarkoittaa myös uusien energiatehokkaiden ja kiertotalouteen sopivien innovaatioiden mahdollistamista ja innovointiin panostamista. Ei ole sattumaan, että myös iso osa Suomen elinkeinoelämää on kunnianhimoisten päästövähennysten takana. Kunnianhimoiset kansalliset tavoitteet pakottavat innovoimaan ja avaavat sen myötä mahdollisuuksia yrityksillemme myös kansainvälisillä markkinoilla.

Neuvostopropagandan ongelma oli se, että se ei ollut totta. Se vääristeli ja kaunisteli todellisuutta. Kun Greta Thunberg puhuu, hän kertoo siitä, mitä ympärillämme jo tapahtuu; hän muistuttaa ilmaston nopeasta lämpenemisestä, sitä seuraavasta eroosiosta, jäätiköiden sulamisesta ja lajien nopeasta sukupuutosta. Hän pukee sanoiksi miljoonien ihmisten todellisen huolen. Hän kertoo sen karusti, mutta aidosti. Hänen viestinsä on neuvostopopagandan vastakohta.

Meidän tulee kuunnella ja toimia, ei vähätellä hänen ja hänen seuraajiensa sanomaa ja huolta helppojen poliittisten irtopisteiden toivossa.

Ja niille, jotka epäilevät Greta-kortin kääntämistä sanoisin: ”Parempi katsoa kuin katua.”

 

Adlercreutz välkomnar regeringens program för att öka investeringarna

Regeringen presenterade på tisdagen sitt förlag till budget för år 2020. Samtidigt presenterades ett program som strävar till att sätta fart på investeringarna inom den finländska företagssektron.

– Vi gör stora och nödvändiga satsningar på forskning och utbildning i denna budget. Det är satsningar som stärker vår konkurrenskraft. Höjda anslag för vägunderhållet hjälper oss att ta igen en del av den reparationsskuld vi har, och satsningarna på rälstrafik för oss närmare våra klimatmål. Vi gör det lättare för företag att få hit utländsk kunnig arbetskraft och unga som studerat här får per automatik stanna kvar. Det här är synnerligen välkomna nyheter för våra företag, säger Anders Adlercreutz, Svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Investeringsnivån i Finland är låg. När vi står inför en tid av ekonomisk osäkerhet – Tysklands industriproduktion minskar och Brexit skapar ovisshet – är det viktigt att företagen vågar investera inför framtiden. Robotiseringen och tillämpningen av artificiell intelligens är stora förändringar som kräver stora satsningar, säger Adlercreutz.

–  Genom att ge företagen möjlighet att fördubbla avskrivningarna kan vi  märkbart underlätta fattandet av viktiga investeringsbeslut. Det här är en mycket välkommen förändring, säger Adlercreutz.

Östersjön kan inte vänta – diskussion med Christina Gestrin

För tillfället fungerar Finland som ordförande för HELCOM, skyddskommissionen för Östersjön. Från och med nästa sommar är vi även EU-ordförande. När man dessutom tar i beaktande att vi också för tillfället fungerar som ordförande för Arktiska rådet ser man snart att det nu öppnas en stor möjlighet att föra Östersjösamarbetet vidare in i nästa fas. 

Som riksdagsledamot arbetade Christina Gestrin i flera års tid för en renare Östersjö, i synnerhet inom det internationella samarbetet. Hon var en av de första som lyfte upp Östersjöfrågor i debatten. För tillfället fungerar hon som utrikesministerns särskilda representant i Östersjöfrågor. För ett knappt år sedan publicerades hennes rapport Miljösamarbetet i Östersjöregionen. I den rapporten berättar hon om hur det internationella miljösamarbetet kring Östersjön uppstått, vad som åstadkommits och vilka problem vi idag står inför. Jag hälsade på henne för en diskussion. 

Sommaren står inför dörren, och vi har redan hört oroväckande nyheter från forskarkåren. Situationen ser i stort sett lika dålig ut som förr ett år sedan. Rekordstora områden har döda botten och Finska viken har fått ett stort tillskott näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng – mängder som långt överskrider den interna belastningen från Finska vikens randområden. Det ser, allt arbete till trots, utmanande ut. Borde vi misströsta, eller finns det hopp?

– Vi måste fortsättningsvis minska utsläppen. Det finns inte några snabba metoder utan det är fråga om ett långsiktigt arbete. Det är bra att komma ihåg att utsläppen faktiskt minskat kraftigt sedan 80-talet, så det har gått i rätt riktning. Men samtidigt är de gamla synderna så stora att det är svårt att ställa det till rätta. Det behövs fortsatta åtgärderna för att minska utsläppen från iordbruket, samhället, industrin, trafiken och alla andra utsläppskällor. Vi måste också inse att klimatuppvärmningen är ett nytt hot mot Östersjön. 

Ja, det är en stor orosfaktor. Vad händer om vattnet värms upp med några grader? Vad betyder det för övergödningen och framförallt den inre belastningen, som redan idag är en stor orsak till att vi trots allt inte i stora delar av Finska viken ser en förbättring. En varmare Östersjö och mera regn leder till att salthalten minskar och att näringsämnen sköljs ut i havet under alla årstider. Det ökar stressen för djur- och växtarterna i Östersjön. 

Det här är frågor som vi måste fundera på nu och åtgärda så snabbt som möjligt.

Christina Gestrins rapport om Östersjösamarbetet målar upp en bild av ett samarbete som inte alltid gått som på räls, men som nog lett till klara resultat. 

-I S:t Petersburg renas idag 98 procent av avloppsvattnet vilket är en enorm förbättring jämfört med läget för trettio år sedan. Det att man nu har uppnått en hög nivå är jättebra, men samtidigt är det ingen självklarhet att den höga nivån kommer att vara bestående. Vattenreningen kräver underhåll, till exempel tillskott av kemikalier, och här är det jätteviktigt att vi har ett fungerande internationellt samarbete mellan Östersjöländerna. 

Ja, samarbete med Ryssland är ju svårt till en del eftersom det inte finns ett starkt medborgarmedvetande om läget, men också för att det inte finns starka institutioner som driver frågan vidare. Det har långt hängt på enstaka eldsjälar som tycker att det är viktigt. Vad händer sedan när dessa personer stiger åt sidan? När man ytterligare kombinerar detta med de problem sanktionerna lett till blir det hastigt ett uppehåll i samarbetet och kontakterna, ett uppehåll som kan vara förödande för våra gemensamma projekt. Blir det lätt så att man måste börja från noll?

– Ett avbrott i miljösamarbetet kommer på sikt att ha en negativ effekt på miljön, därför är det viktigt att fortsätta miljösamarbetet och miljödialogen mellan alla Östersjöländer trots politiskt svåra tider. Det är ett stort orosmoment att sanktionerna inneburit att inga nya internationella miljöprojekt har kunnat påbörjas i Ryssland efter år 2014. Under de senaste åren har många experter inom miljösamarbetet dessutom gått i pension vilket inneburit att det nu finns färre personliga kontakter i miljösamarbetet med Ryssland än för bara några år sedan.

Det här är en fråga som vi tagit upp i riksdagens Rysslandsgrupp, som jag är vice ordförande för.  Har du nåtts av bud om att de ryska reningsverken upplever att deras verksamhet blir lidande av till exempel brist på medel eller utrustning?

– Från ryskt håll har en sådan oro inte förts fram men det finns ändå orsak till oro. Ecovod, ett konsultbolag som bistått vattenreningsbolaget i St Petersburg och som bestått av finska vattenreningsexperter, har fr.o.m. årets början avslutat sin verksamhet vid reningsverken i St. Petersburg. Ecovods roll har under många år varit att följa med driften av vattenreningsverken och rapportera om fel och brister genast om något sådant upptäckts. Bortfallet av Ecovod kombinerat med det försvagade ekonomiska läget och avsaknaden av nya gemensamma projekt kan innebära en risk för att man sparar i driftskostnader, vilket på sikt kan leda till att situationen  försämras. Det internationella samarbetet har bidragit till att tekniken och driften hållits på en god nivå.

I Finland har ju medborgarsamhället också engagerat sig, och det sätter i sin tur press på politiker och beslutsfattare, hur är det i Ryssland?

– I januari var jag med om att ordna ett miljöseminarium vid Finlands Generalkonsulat i St. Petersburg till vilket representanter för ryska medborgarorganisationer inbjöds. Jag blev imponerad av organisationernas stora aktivitet och kreativitet. I vissa stadsdelar organiserar de återvinningen av avfall då den samhällsstödda infrastrukturen för återvinning och återanvändning är nästan obefintlig. Om vi jämför med finländska miljöorganisationer kan man nog konstatera att möjligheterna för medborgarorganisationerna att verka är svårare än i Finland samtidigt som miljöproblemen är mycket större. De gör ett viktigt gräsrots- och upplysningsarbete.

Nu är vattenreningen i S:t Petersburg i stort sett i skick men det återstår fortfarande över hundra problematiska utsläppspunkter, bland annat Viborgs avloppsvatten. Också djurhushållningen är en stor utsläppskälla. När man i Ryssland nu gått in för mer inhemsk matproduktion som en reaktion mot sanktionerna är det mer fokus på ökad produktion än hur produktionen inverkar på miljön. 

Det finns en massa olösta problem. Inte bara i Ryssland utan också till exempel i Polen. Det gäller att försöka hålla alla länder med i HELCOM: s arbete, och där har Finland som ordförandeland en viktig uppgift. 

Om vi tänker på vad vi i Finland kan göra har det ju dykt upp nya metoder under de senaste åren. I Sverige använder man strukturkalk för att minska utsläppen från jordbruket, i Finland har vi utvecklat en metod som baserar sig på användning av gips. Det verkar var en lovande teknik för att minska utsläppen från åkrar och det kunde vara en stor del av lösningen till exempel i Egentliga Finland. Nu har regeringen lagt till 15 miljoner på årsbasis och en del av den summan kommer antagligen att gå just till gipsbehandling av åkrar. Den cirkulära ekonomin är också en stor del av lösningen. Frågor som hur vi bättre kan ta vara på gödseln, separera näringsämnen och i större utsträckning använda den till produktion av biogas är centrala. Här gäller det att arbeta vidare, göra försök, experimentera och satsa på forskning. 

Som i många andra svåra frågor skulle det vara viktigt att också försöka fokusera på styrkorna och möjligheterna och arbeta utgående från dem för att komma vidare. Östersjön är förutom en viktig miljöfråga också en ekonomisk fråga för Finland. Ofta väljer man att lyfta upp begränsningar och lagstiftning mera som hot än möjligheter. Svaveldirektivet, som befarades slå ut finsk sjöfart, har de facto erbjudit tillfällen för finsk industri att gå i täten för den internationella utvecklingen i marinmotorer med låga utsläpp. När jag lämnar Christina och svänger ut på Masabyvägen har många tankar slagit rot. Rysslandsamarbetet måste hållas vid liv. Sanktionernas vara eller inte vara beror på Ryssland, men kontakterna länderna emellan i miljöfrågor är viktiga. Finlands EU-ordförandeskap kan ha stor betydelse för Östersjön – nu måste resten av EU få upp ögonen för situationen. Polen måste också göra sitt. Och här hemma – 15 miljoner på årsbasis är ett välkommet tillskott, men enskild projektfinansiering är inte lösningen. Östersjöns välbefinnande har en så stor betydelse för oss att finansieringen måste vara långsiktig och kontinuerlig. •

Stinas Östersjötips: Ät mera fisk som fångats i Östersjön. Strömmings- och braxenbiffar passar också bra för storkök i kommunerna. Det är ett sätt att ta bort näringsämnen från Östersjön.  Mat som producerats av lokala råvaror innebär dessutom ett mindre behov av transporter. 

Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Adlercreutz: Tarvitsemme EU:ta ilmastonmuutoksen torjumiseksi

Tänään eduskunnassa keskustellaan ilmastonmuutoksesta sekä maailmanlaajuisesta lajien sukupuuttoaallosta. RKP:n varapuheenjohtaja ja kansanedustaja Anders Adlercreutzin mukaan Suomen tulisi tarkastella työtä ilmastonmuutoksen torjumiseksi myös positiivisena haasteena. Yhteiset toimenpiteet EU-tasolla ovat merkittävässä roolissa.
– Ilmastonmuutos ei odota. EU-tason yhteistyö on tässä äärimmäisen tärkeää ja Suomen tulee olla liikkeellepaneva voima, jotta voimme edistää ilmastonmuutoksen torjuntaa sekä kansallisella että globaalilla tasolla. Samaan aikaan kun Brexit vaikuttaa toteutuvan ja eräät populistiset äänet haluavat nähdä EU:n ongelmana on syytä muistaa, että tarvitsemme EU:ta ilmastohaasteen ratkaisemiseksi, Adlercreutz sanoo.

RKP julkaisee lähiaikoina oman ilmasto-ohjelmansa.

– Meidän näkemyksemme keskeisissä kysymyksissä on selvä: Suomen tulee olla ilmastoneutraali vuonna 2035, hiilivoimasta tulee luopua 2020-luvulla ja muista fossiilisista polttoaineista energiantuotannossa 2030-luvulla. Suomen näkökulmasta tätä tulee lähestyä positiivisena haasteena: olemalla kunnianhimoisia luomme kotimarkkinat cleantech-teollisuudelle samalla kun tuemme vientipyrkimyksiämme.

– Viime perjantain ilmastolakon järjestäneet nuoret tekivät hienon suorituksen. Keskustelu ilmastokysymyksistä tulee jatkossakin pysyä vilkkaana. Toivon, että kevään eduskuntavaaleista tulee ilmastovaalit.

Adlercreutz: Utsläppshandeln måste utvidgas – vi behöver en marknad för kolsänkor

– Klimatmålen nås inte om vi inte tar i bruk nya marknadsbaserade redskap för att motverka klimatförändringen, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

FN:s klimatpanel IPCC:s rapport, som publicerades på måndagen, visar att det krävs radikala åtgärder för att vi ska hålla oss under en uppvärmning på 1,5 grader på global nivå. Adlercreutz håller med om analysen.

– Mänskligheten är ett skepp som svänger långsamt och som uppenbarligen behöver en hel hög med väckarklockor för att inse allvaret. Om vi ser på det vi gör nationellt i Finland kan vi vara hyggligt nöjda, men samtidigt är det klart att nästa regering måste höja ambitionsnivån.

Utsläppshandeln är i dag ett fungerande redskap som i princip sätter ett pris på utsläpp och den vägen bidrar till att sänka dem. Priset för koldioxid är dock lågt, och en stor del av de industrier som producerar utsläppen får gratis utsläppsrätter.

– Utsläppshandelns omfattning måste utvidgas och andelen gratis utsläppsrätter skäras ner. Men marknaden måste också utvidgas åt det andra hållet. Kolsänkor är negativa utsläpp, men de har inget pris. Samtidigt är en stor del av skogen privat egendom, privat äganderätt som måste respekteras. Om skogsägarna fick en ersättning för den kolsänka de upprätthåller skulle det finnas en logik i ekvationen: pengar från utsläppsrätterna kunde kanaliseras till upprätthållandet av kolsänkor. En sådan modell kunde relativt lätt införas i Finland på nationell nivå tack vare den avancerade skogskartläggning vi redan nu kontinuerligt gör.

Tal i riksdagens debatt om budgeten för 2019

Ärade talman,

När vi talar om nästa års budget talar vi samtidigt om framtiden. När vi fattar beslut om hur vi ska använda våra pengar bestämmer vi samtidigt i vilken riktning vi vill styra Finland.

Vad vi väljer att satsa på nu har betydelse för hur framtidens Finland ser ut.

Framtiden är nyckelordet.

Vi ska tänka långsiktigt i våra val. För vem bygger vi framtidens Finland?

Jo, för kommande generationer. Därför ska vi satsa på skola och utbildning. I sitt tal tog Anna-Maja Henriksson upp att nästa riksdagsval kommer att vara ett utbildningsval. Någon kan ju säga att det föregående också var det, men här är vi ändå. SFP vill satsa på hela skolstigen från daghemmet till högskolestudierna.

En av de självklara satsningarna är den subjektiva rätten till dagvård. Nå, det är ju faktiskt ingen satsning, för regeringens inbesparing där de avskaffade den subjektiva rätten, ja, den inbesparingen uteblev. Men den är fortfarande avskaffad, och det bör rättas till.

Ärade talman,

SFP vill också se en mer jämställd framtid i Finland. Därför är det viktigt att nästa regering prioriterar att genomföra en familjeledighetsreform. Genom reformer som stöder jämställdheten idag sår vi frön för en ännu mer jämställd framtid och en högre sysselsättningsgrad.

SFP anser att en familjeledighetsreform ska få kosta, för endast då innebär det att reformen är tillräckligt omfattande för att skapa den förändring vi behöver. Reformen ska stöda ansvarsfördelningen i familjerna och öka på flexibiliteten så att det är lättare att kombinera familj och arbete – både för mamma och för pappa.

Arvoisa puhemies,

Tämä kesä oli poikkeuksellisen lämmin, lämpimin 10 vuoteen. Suomessa mitattiin yhteensä 63 hellepäivää. Vaikka lämpimästä säästä toki saa nauttia, tämä kesä antoi meille suomalaisille myös esimakua kiihtyvästä ilmastonmuutoksesta. Ilmastonmuutos on aikamme suurin haaste. Jo lähitulevaisuuden kannalta on äärimmäisen tärkeää, että jokainen päätös tehdään kestävällä pohjalla ja päätöksen ilmastovaikutukset huomioon ottaen.

Kesän pitkään jatkunut kuivuus piinasi myös maanviljelijöitä. Tämä vuosi on maanviljelijöille huonoin 30 vuoteen ja vuoden viljasadosta ennustetaan tulevan 2000-luvun pienin. Siksi on hyvä, että hallitus päätti 30 miljoonan kriisipaketista tämän vuoden lisätalousarvioon helpottamaan maanviljelijöiden tilannetta.

Emme kuitenkaan voi rakentaa tulevaisuuttamme kriisipakettien varaan. Ennakoimattomista sääolosuhteista tulee väistämättä yhä tavallisempi ilmiö. Ilmasto muuttuu ja sen hillitsemiseksi myös Suomen tulee kantaa vastuunsa.

Me rakennamme tulevaisuuden Suomea ja maailmaa tuleville sukupolville. Valinnoilla, joita teemme tänään, on kauaskatseisia vaikutuksia. Tämän takia tarvitsemme panostuksia uusiutuvan energiaan, kiertotalouteen ja päästöttömien teknologioiden kehitykseen. Meidän tulee myös luopua sähköintensiivisen teollisuuden tuista ja muista ilmaston kannalta haitallisista tuista pikimmiten.

Lämpimät säät johtivat myös ennenäkemättömiin sinileväkukintoihin. Tänä kesänä Suomenlahden levätilanne oli koko vuosikymmenen pahin. Itämeri ei voi hyvin.

Hallitusta onkin kiitettävä siitä, että Itämeren ja sisävesien suojeluun myönnetään yhteensä 45 miljoonaa euroa jaettavaksi seuraavan kolmen vuoden aikana. Ensi vuoden osuus on 15 miljoonaa euroa.

Arvoisa puhemies,

Jokaisella tässä salissa tehdyllä päätöksellä vaikutetaan tulevaisuuteen niin Suomessa kuin muualla maailmassa. Suomen tulee kantaa vastuunsa myös globaalilla tasolla nostamalla kehitysyhteistyön määrärahoja 0,7 prosenttiin bruttokansantulosta. Panostamalla kestävään maailmaan panostamme samalla kestävään tulevaisuuteen myös Suomessa.

On syytä iloita siitä, että sekä ministeri Sipilä että ministeri Orpo ovat puhunut sekä kiintiöpakolaismäärän noston puolesta että kehitysavun korottamisesta niin, että olisimme 0,7 prosentin polulla.

Kysymys on ainoastaan se, miksi mitään ei tapahdu. Miten on mahdollista, että pääministeri linjaa jotain – ja mitään ei tapahdu? Ei kehitysavun suhteen, eikä meidän pakolaiskiintiön suhteen.

Erityisen kisualliseksi koko loogisen ajatuksenjuoksun kannalta on se, että vedotaan pakolaiskiintiön osalta siihen, että voimme nostaa kiintiön sikäli kuin EU panee täytäntöön ajatukset siitä, että käsittelykeskuksia sijoitettaisiin EU:n rajoille.

Mikä siinä vaiheessa jää sanomatta on se, että niihin suunnitelmiin kuuluu oleellisena osana ajatus pakollisesta, sitovasta taakanjaosta. Ja se taas on jotain, jota Suomen hallitus vastustaa.

Arvoisa puhemies,

Sanoilla on merkitystä. Politiikan uskottavuus perustuu siihen, että tarkoittaa mitä sanoo, Nyt on hallituksen aika pakolaiskiintiön ja kehitysavun osalta vastata sanoistaan.

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Tal på IPU:s konferens om migration, FN

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.