Östersjön kan inte vänta – diskussion med Christina Gestrin

För tillfället fungerar Finland som ordförande för HELCOM, skyddskommissionen för Östersjön. Från och med nästa sommar är vi även EU-ordförande. När man dessutom tar i beaktande att vi också för tillfället fungerar som ordförande för Arktiska rådet ser man snart att det nu öppnas en stor möjlighet att föra Östersjösamarbetet vidare in i nästa fas. 

Som riksdagsledamot arbetade Christina Gestrin i flera års tid för en renare Östersjö, i synnerhet inom det internationella samarbetet. Hon var en av de första som lyfte upp Östersjöfrågor i debatten. För tillfället fungerar hon som utrikesministerns särskilda representant i Östersjöfrågor. För ett knappt år sedan publicerades hennes rapport Miljösamarbetet i Östersjöregionen. I den rapporten berättar hon om hur det internationella miljösamarbetet kring Östersjön uppstått, vad som åstadkommits och vilka problem vi idag står inför. Jag hälsade på henne för en diskussion. 

Sommaren står inför dörren, och vi har redan hört oroväckande nyheter från forskarkåren. Situationen ser i stort sett lika dålig ut som förr ett år sedan. Rekordstora områden har döda botten och Finska viken har fått ett stort tillskott näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng – mängder som långt överskrider den interna belastningen från Finska vikens randområden. Det ser, allt arbete till trots, utmanande ut. Borde vi misströsta, eller finns det hopp?

– Vi måste fortsättningsvis minska utsläppen. Det finns inte några snabba metoder utan det är fråga om ett långsiktigt arbete. Det är bra att komma ihåg att utsläppen faktiskt minskat kraftigt sedan 80-talet, så det har gått i rätt riktning. Men samtidigt är de gamla synderna så stora att det är svårt att ställa det till rätta. Det behövs fortsatta åtgärderna för att minska utsläppen från iordbruket, samhället, industrin, trafiken och alla andra utsläppskällor. Vi måste också inse att klimatuppvärmningen är ett nytt hot mot Östersjön. 

Ja, det är en stor orosfaktor. Vad händer om vattnet värms upp med några grader? Vad betyder det för övergödningen och framförallt den inre belastningen, som redan idag är en stor orsak till att vi trots allt inte i stora delar av Finska viken ser en förbättring. En varmare Östersjö och mera regn leder till att salthalten minskar och att näringsämnen sköljs ut i havet under alla årstider. Det ökar stressen för djur- och växtarterna i Östersjön. 

Det här är frågor som vi måste fundera på nu och åtgärda så snabbt som möjligt.

Christina Gestrins rapport om Östersjösamarbetet målar upp en bild av ett samarbete som inte alltid gått som på räls, men som nog lett till klara resultat. 

-I S:t Petersburg renas idag 98 procent av avloppsvattnet vilket är en enorm förbättring jämfört med läget för trettio år sedan. Det att man nu har uppnått en hög nivå är jättebra, men samtidigt är det ingen självklarhet att den höga nivån kommer att vara bestående. Vattenreningen kräver underhåll, till exempel tillskott av kemikalier, och här är det jätteviktigt att vi har ett fungerande internationellt samarbete mellan Östersjöländerna. 

Ja, samarbete med Ryssland är ju svårt till en del eftersom det inte finns ett starkt medborgarmedvetande om läget, men också för att det inte finns starka institutioner som driver frågan vidare. Det har långt hängt på enstaka eldsjälar som tycker att det är viktigt. Vad händer sedan när dessa personer stiger åt sidan? När man ytterligare kombinerar detta med de problem sanktionerna lett till blir det hastigt ett uppehåll i samarbetet och kontakterna, ett uppehåll som kan vara förödande för våra gemensamma projekt. Blir det lätt så att man måste börja från noll?

– Ett avbrott i miljösamarbetet kommer på sikt att ha en negativ effekt på miljön, därför är det viktigt att fortsätta miljösamarbetet och miljödialogen mellan alla Östersjöländer trots politiskt svåra tider. Det är ett stort orosmoment att sanktionerna inneburit att inga nya internationella miljöprojekt har kunnat påbörjas i Ryssland efter år 2014. Under de senaste åren har många experter inom miljösamarbetet dessutom gått i pension vilket inneburit att det nu finns färre personliga kontakter i miljösamarbetet med Ryssland än för bara några år sedan.

Det här är en fråga som vi tagit upp i riksdagens Rysslandsgrupp, som jag är vice ordförande för.  Har du nåtts av bud om att de ryska reningsverken upplever att deras verksamhet blir lidande av till exempel brist på medel eller utrustning?

– Från ryskt håll har en sådan oro inte förts fram men det finns ändå orsak till oro. Ecovod, ett konsultbolag som bistått vattenreningsbolaget i St Petersburg och som bestått av finska vattenreningsexperter, har fr.o.m. årets början avslutat sin verksamhet vid reningsverken i St. Petersburg. Ecovods roll har under många år varit att följa med driften av vattenreningsverken och rapportera om fel och brister genast om något sådant upptäckts. Bortfallet av Ecovod kombinerat med det försvagade ekonomiska läget och avsaknaden av nya gemensamma projekt kan innebära en risk för att man sparar i driftskostnader, vilket på sikt kan leda till att situationen  försämras. Det internationella samarbetet har bidragit till att tekniken och driften hållits på en god nivå.

I Finland har ju medborgarsamhället också engagerat sig, och det sätter i sin tur press på politiker och beslutsfattare, hur är det i Ryssland?

– I januari var jag med om att ordna ett miljöseminarium vid Finlands Generalkonsulat i St. Petersburg till vilket representanter för ryska medborgarorganisationer inbjöds. Jag blev imponerad av organisationernas stora aktivitet och kreativitet. I vissa stadsdelar organiserar de återvinningen av avfall då den samhällsstödda infrastrukturen för återvinning och återanvändning är nästan obefintlig. Om vi jämför med finländska miljöorganisationer kan man nog konstatera att möjligheterna för medborgarorganisationerna att verka är svårare än i Finland samtidigt som miljöproblemen är mycket större. De gör ett viktigt gräsrots- och upplysningsarbete.

Nu är vattenreningen i S:t Petersburg i stort sett i skick men det återstår fortfarande över hundra problematiska utsläppspunkter, bland annat Viborgs avloppsvatten. Också djurhushållningen är en stor utsläppskälla. När man i Ryssland nu gått in för mer inhemsk matproduktion som en reaktion mot sanktionerna är det mer fokus på ökad produktion än hur produktionen inverkar på miljön. 

Det finns en massa olösta problem. Inte bara i Ryssland utan också till exempel i Polen. Det gäller att försöka hålla alla länder med i HELCOM: s arbete, och där har Finland som ordförandeland en viktig uppgift. 

Om vi tänker på vad vi i Finland kan göra har det ju dykt upp nya metoder under de senaste åren. I Sverige använder man strukturkalk för att minska utsläppen från jordbruket, i Finland har vi utvecklat en metod som baserar sig på användning av gips. Det verkar var en lovande teknik för att minska utsläppen från åkrar och det kunde vara en stor del av lösningen till exempel i Egentliga Finland. Nu har regeringen lagt till 15 miljoner på årsbasis och en del av den summan kommer antagligen att gå just till gipsbehandling av åkrar. Den cirkulära ekonomin är också en stor del av lösningen. Frågor som hur vi bättre kan ta vara på gödseln, separera näringsämnen och i större utsträckning använda den till produktion av biogas är centrala. Här gäller det att arbeta vidare, göra försök, experimentera och satsa på forskning. 

Som i många andra svåra frågor skulle det vara viktigt att också försöka fokusera på styrkorna och möjligheterna och arbeta utgående från dem för att komma vidare. Östersjön är förutom en viktig miljöfråga också en ekonomisk fråga för Finland. Ofta väljer man att lyfta upp begränsningar och lagstiftning mera som hot än möjligheter. Svaveldirektivet, som befarades slå ut finsk sjöfart, har de facto erbjudit tillfällen för finsk industri att gå i täten för den internationella utvecklingen i marinmotorer med låga utsläpp. När jag lämnar Christina och svänger ut på Masabyvägen har många tankar slagit rot. Rysslandsamarbetet måste hållas vid liv. Sanktionernas vara eller inte vara beror på Ryssland, men kontakterna länderna emellan i miljöfrågor är viktiga. Finlands EU-ordförandeskap kan ha stor betydelse för Östersjön – nu måste resten av EU få upp ögonen för situationen. Polen måste också göra sitt. Och här hemma – 15 miljoner på årsbasis är ett välkommet tillskott, men enskild projektfinansiering är inte lösningen. Östersjöns välbefinnande har en så stor betydelse för oss att finansieringen måste vara långsiktig och kontinuerlig. •

Stinas Östersjötips: Ät mera fisk som fångats i Östersjön. Strömmings- och braxenbiffar passar också bra för storkök i kommunerna. Det är ett sätt att ta bort näringsämnen från Östersjön.  Mat som producerats av lokala råvaror innebär dessutom ett mindre behov av transporter. 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *