För 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.

Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema. 

För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.

I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.

Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.

Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.

Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.

Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.

De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.

Nordens dag firas en gång om året.

Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.