Målet måste vara ökad aktivitet – mielipidekirjoitus HBL:ssä 27.2.2015

Svart är inte vitt. Men vårt samhälle är heller inte så enkelt att man kan förenkla det till en  diskussion om motpoler: vi och de, höger och vänster. Diskussionen kring sfp:s skatteprogram fortsätter på hbl:s sidor, och väl så. Anette Karlsson kritiserar i hbl 19.2. sfp:s skatteprogram på många punkter. Och på många sätt känns det som om det  talas i kors.
Jag ser frågan om arvsskatten som en sysselsättningsfråga. Och som ett problem som uttryckligen berör familjeföretagare och jordbrukare. För i deras fall kan arvsskatten vara det som avgör om företaget eller jordbruket kan fortsätta eller inte. Om arbetsplatser består – eller försvinner. I bästa fall begränsar arvsskatten enbart företagets förmåga att investera. I värsta fall är företagets framtid i fara – det kan uppkomma situationer där företagets kapital är bundet i investeringar, dividender inte kan betalas ut, och lån inte går att få.
Sen kan jag  ur en rent nationalekonomisk synpunkt förstå att arvsskatten på annan, mera likvid egendom kan vara befogad. Men om den ena avskaffas ryker förstås även den andra, eftersom vi annars lätt komplicerar vår lagstiftning och banar väg för intrikata skattearrangemang.
Anette Karlsson ser skattelättnader som ett moraliskt problem i denna tid av massarbetslöshet. Även om jag kan förstå tankegången kan det här vara ett relevant argument endast i två fall.
Om en hög skattegrad korrelerar med låg arbetslöshet stämmer argumentet. Men den logiska slutledningen av detta är att man måste strama åt beskattningen tills arbetslösheten sjunker – och det tror jag inte Anette anser heller.
Alternativt kan man se det som omoraliskt ifall syftet  uttryckligen är det, att man vill underlätta medel- eller höginkomsttagarnas börda på bekostnad av de arbetslösa. Och det stämmer inte heller. En sänkning av skattegraden föreslås uttryckligen för att denna antas leda till ökad ekonomisk aktivitet. Det igen antas sänka arbetslösheten, vilket är en bra sak – för alla.
Bevisföringen för trickle-down-principen (antagandet att införandet av skattesänkningar indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet) är inte oproblematisk. Men jag är helt övertygad om att vi i Finland inte kan utgå ifrån att skattegraden är den skruv vi kan dra åt i all oändlighet. Det kan inte ses som en automatisk inkomstgenerator varken på statlig eller på kommunal nivå. Medicinen måste vara den, att vi försöker generera ny aktivitet –  i stället för att suga det sista ur den aktivitet vi har kvar.
 Man kan inte se på denna fråga enbart genom ideologiskt färgade glasögon. Och därför måste vi pröva på nya medel. Visserligen är inte arvsskatten vårt största, eller viktigaste, problem. Viktigare är bl.a. att se till att vi har en god utbildning, en förnuftig och långsiktig  energipolitik, och ett samhällsklimat som främjar företagande. Men någonstans måste vi börja. Varför inte här.

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *