Tal på partidagen i Vanda 2026

Jag har stått på många podier under min politiska karriär.

Men idag – idag är jag mer motiverad, mer övertygad än jag någonsin har varit.

Och det är er förtjänst.

Det strategi- och visionsarbete vi har gjort tillsammans har gjort ett starkt intryck på mig. Det har gjort det tydligare än någonsin – vilken otrolig potential vårt parti bär på.

Men låt mig börja med en man som talade dålig finska hela sitt liv.

Han föddes i en svenskspråkig adelsfamilj. Tjänstgjorde i den ryska armén. Skrev sina dagböcker på franska. Och ändå – kanske just därför – förstod han något som vi ibland glömmer: att det som förenar ett folk inte är språken de talar. Det är landet de älskar och de värderingar de delar.

Carl Gustaf Emil Mannerheim blev hela Finlands nationalhjälte. Inte trots sin bakgrund – utan med hela sin bakgrund.

Det är också vår tradition. SFP har alltid förstått Finland på ett särskilt sätt – just för att vi sett det från mer än ett håll, på mer än ett språk. Den erfarenheten är inte en begränsning. Det är vår styrka.

Men styrkan spelar ingen roll om vi inte öppnar dörren – på vid gavel, för alla som delar vår syn på Finland.

Det har det här året lärt mig – genom samtal och möten med er som har stärkt min övertygelse om vart vi är på väg.

Vi är Finlands enda folkparti. Det enda. Det finns inget annat.

Me olemme Suomen ainoa kansanpuolue.

 

Toista ei ole. Ja se tarkoittaa, että tässä maassa on satojatuhansia ihmisiä, jotka jakavat arvomme – vapauden, vastuun, tulevaisuudenuskon ja uskon vahvaan hyvinvointiyhteiskuntaan ja avoimeen yhteiskuntaan – mutta jotka eivät vielä ole löytäneet kotiin. 

 

Ehkä siksi, etteivät he ole uskoneet oven olevan heille auki. Ehkä siksi, ettemme ole sanoneet sitä riittävän selvästi.

 

Tänään me sanomme sen. 

 

Ovi on auki. 

 

Tervetuloa sisään – riippumatta siitä, mitä kieltä puhut, mistä tulet tai mikä nimesi on.

För det räcker inte att säga att vi är ett parti för alla. Vi måste visa det. I hur vi jobbar, i vilka som kandiderar för oss, i hur vi kommunicerar.

Vi måste leva det här löftet varje dag. Joka päivä, kaikilla tasoilla. Every day, at every level.

Det är där vi börjar idag.

SFP har funnits i 120 år. Tillräckligt länge för att veta vad som håller och vad som inte gör det. Våra värderingar har formats under ett sekel av finländsk historia – krig och återuppbyggnad, välstånd och kriser, enighet och splittring. Det vi bygger nu, bygger vi på den grunden. Och det vi bygger ska vara gott nog att stå kvar – inte bara till nästa val, utan när våra barnbarn en dag ser tillbaka och frågar: vad valde ni att bygga, och för vem?

Svaret ska vara: för alla. Med öppna dörrar. På stabil grund.

Men för att bygga rätt måste vi också förstå i vilken omgivning vi bygger. Låt oss därför ta ett ögonblick och se på den värld vi verkar i – och på det Finland vi formar tillsammans.

Bästa SFP:are, bästa vänner,

Hyvät RKP:läiset, hyvät ystävät,

Vi lever i en tid då det är lätt att tvivla.

Det är lätt att fastna i rubriker om svag tillväxt och stigande kostnader, om kriser och katastrofer. I Finland har vi under de senaste åren tvingats fatta svåra beslut. Nedskärningar som helt konkret har påverkat människors vardag. Vår ekonomi har satt press på både hushåll och samhället i stort.

Och just i sådana här tider växer frestelsen att göra politik på rädsla. Att dela upp människor i “vi” och “de”. Att söka syndabockar för alla problem. Att få kortsiktiga vinster genom att ställa människor mot varandra.

Men vet ni vad?

Finland har inte blivit ett av världens bästa länder genom konstruerade motsättningar och splittring. Vårt land har byggts upp genom samarbete, en lösningsinriktad politik, och en vilja att komma överens och att komma vidare.

För samtidigt som vi ser utmaningarna, så finns det också en hel del hopp där ute.

För det är faktiskt så att under det första kvartalet i år, så växte Finlands ekonomi mest i hela EU. Företag runt om i Finland växer och anställer. Vi ser innovationer här som ger hela världen hopp. Vi har människor med idéer och engagemang. Vi ser företagare som vågar investera. 

Hur ska vi hantera det här? Hur ska vi hantera de här två olika världarna. 

Vi ska förstås inte ignorera problem eller vara likgiltiga inför utmaningar. Men vi måste också lära oss att se möjligheterna där de finns – och lära oss att ta vara på dem.

Och att se möjligheter – det är precis det som kännetecknar vårt SFP.

För att välja hopp framom rädsla är inte ett tecken på naivitet.

Att välja framtidstro framom uppgivenhet, det är ett tecken på styrka.

Och att söka gemensamma lösningar – också då man tänker annorlunda – det är bättre än att odla splittring och motsättningar.

För vårt mål kan inte vara att bygga murar mellan människor. Nej, vårt mål ska vara att föra Finland framåt. För ett Finland där människor känner att de hör hemma, att de behövs och att de har en plats – det är ett bättre Finland.

Det betyder inte att vi blundar för problemen. Tvärtom. Men jag tror att vi möter problemen bäst tillsammans – inte genom att döma ut varandra på förhand, utan genom att försöka hitta en gemensam väg framåt.

Om det är något vårt land har lärt oss genom historien, så är det just det här: Finland är som starkast när vi inte väljer motsättningar, utan sammanhållning.

Vi väljer inte rädsla – vi väljer hopp, och framtidstro.

Bästa vänner,

För många finländare är utan arbete.

Det är så lätt att bli avtrubbad av statistik, rapporter och prognoskurvor som tills nyligen envist pekat neråt.

Det vi inte får glömma är ändå att det finns en människa bakom varje siffra. Nån som jobbat hårt men som råkat ut för samarbetsförhandlingar, en familj som behöver trygghet och framtidstro.

Särskilt viktigt är det att våra unga får en fot in på arbetsmarknaden.

Det måste vara lätt att få det första jobbet. Man måste få chansen att visa vad man kan.

Bland annat därför tog SFP i våras fram tio åtgärder för att stärka ungas möjligheter att få ett jobb.

Vi vill att unga ska hitta fler vägar in i arbetslivet, genom att göra det enklare och billigare för företag att anställa unga och genom att skapa bättre kopplingar mellan utbildning och arbetsliv. Vi vill ta fram en förenklad företagsmodell för unga för att uppmuntra till entreprenörskap. Samtidigt lyfter vi fram vikten av en fungerande rehabilitering, för mår man inte bra är det svårt att jobba.

Nu utreder regeringen en del av de här åtgärderna vilket ger ett bra underlag inför nästa regeringsperiod.

För arbetet måste fortsätta.

Hyvät ystävät, 

Investoinnit tehdään yrityksissä. Innovaatiot syntyvät yrityksissä. Ja työpaikat luodaan yrityksissä.

Siksi tämä hallitus on toteuttanut monia työmarkkinauudistuksia. Uudistuksia, jotka ovat välillä olleet vaikeita ja joita on kritisoitu ja vastustettu lakoilla.

Mutta totuus on, että monet näistä muutoksista tehtiin Ruotsissa jo vuosikymmeniä sitten – silloin sosialidemokraattien johdolla.

Ja olen vakuuttunut siitä, että myös SDP täällä Suomessa sanoo vielä jonain päivänä, että oli oikein, että uudistukset tehtiin.

Sillä tavoitteena ei koskaan saa olla työntekijöiden ja yritysten asettaminen vastakkain.

Tarvitsemme työpaikkoja, jotka luovat turvaa, ja yrityksiä, jotka uskaltavat investoida toimintaansa.

Kun yhä useampi ihminen saa mahdollisuuden tehdä työtä, ei kasva vain talous.

Silloin kasvaa myös luottamus yhteiskunnassa – ja usko tulevaisuuteen.

 

— 

 

Hyvät ystävät, 

 

Valtion menojen leikkaaminen ja verojen korottaminen ovat välineitä. Kumpikaan ei ole tavoite itsessään.

 

Olemme koko ajan sanoneet, ettemme voi leikata itseämme ulos kriisistä – tarvitsemme kasvua.

 

Eivätkä veronkorotukset tue kasvua. 

 

Lisäksi meidän on löydettävä keinoja houkutella ihmisiä investoimaan Suomeen – ei pelotella heitä pois.

 

Siksi myös eduskuntaryhmämme on tällä kaudella laatinut kymmeniä toimenpiteitä yrittäjyyden tukemiseksi, omistajuuden vahvistamiseksi ja kasvun edellytysten luomiseksi.

 

Tässäkin on kyse samasta valinnasta:

 

Tulevaisuudenuskosta pelon sijaan. 

Yhteistyöstä vastakkainasettelun sijaan. 

Optimismista vanhojen poteroiden sijaan. 

 

Och bästa vänner – om det finns något område där framtiden verkligen avgörs, så är det i skolan.

Under den här regeringsperioden har vi haft ansvaret för undervisningsministerns portfölj. Det har varit otroligt inspirerande.

Och trots att Finland samtidigt tvingats göra stora anpassningar i ekonomin, har vi hållit fast vid en viktig princip: man bygger inte ett starkare Finland genom att spara bort framtiden.

Därför kan vi vara stolta över att den grundläggande utbildningen, vår grundskola, har skyddats och stärkts. Här syns vårt avtryck!

För vi vet att varje barn som får rätt förutsättningar i skolan också stärker hela vårt samhälle. Det är i klassrummen framtidens Finland formas — framtidens företagare, sjukskötare, ingenjörer, lärare och forskare.

Och därför handlar utbildningspolitik ytterst om hopp. Om tron på att varje barn kan lyckas om samhället ger rätt stöd i rätt tid.

Vi har genomfört reformer som skapat lugn och arbetsro i skolorna. Förbudet mot mobiltelefoner under skoldagen handlar inte om nostalgi — det handlar om att ge varje barn möjligheten att koncentrera sig, att vara närvarande och att faktiskt leka med varandra igen. Många lärare och föräldrar vittnar redan om skillnaden.

Reformen har fått överväldigande positiv respons, och det har varit en glädje att få höra historier från skolorna om högljudda raster och springglada barn.

För att citera en rektor: Barn gör vanliga saker igen på rasterna. De pratar, de leker, de umgås. Det är i många fall en stor förändring. Och det är resultatpolitik.

Vi har också sett till att elever får stöd tidigare och mer rättvist. Ingen elev ska falla mellan stolarna eller lämnas ensam med sina svårigheter. Därför har vi infört tydligare gränser för hur många elever med omfattande stödbehov som kan finnas i samma grupp. För både elever och lärare behöver en vardag där man faktiskt har möjlighet att känna att man lyckas.

Just nu håller vi på med att reformera bedömningen genom kunskapsgarantin. För rättvisa i skolan handlar också om att samma prestation ska värderas lika, oberoende av var i Finland du går i skola. Om en elev får en åtta i matematik ska den åttan betyda samma sak i Vanda och i Vasa, i Jakobstad och i Jyväskylä, i Helsingfors och i Sodankylä.

När man kommer vidare till nästa klass ska man veta att man kan det som behövs. Det är vårt ansvar, vårt löfte, till varje barn.

Sitä tämä vaatii. 

 

Seuraavan hallituksen on jatkettava työtä näiden aivan keskeisten haasteiden parissa. Jokaisen peruskoulusta valmistuvan lapsen on osattava lukea, kirjoittaa ja laskea riittävän hyvin.

 

Ja Suomessa, jossa peruskoulussa on ensi vuosikymmenen lopulla 100 000 lasta vähemmän kuin nyt, meidän on sekä saatava väestökehitys kuntoon että löydettävä ratkaisuja, jotka johtavat aitoon yhteistyöhön ja takaavat, että peruskoulu ei vain parane, vaan että se myös säilyy lähellä. 

 

Lähellä lapsiamme ja nuoriamme. 

Och när vi talar om utbildning måste vi komma ihåg hela utbildningsstigen, från småbarnspedagogik till tredje stadiet.

För ett framgångsrikt Finland behöver både världsledande högskolor och en stark yrkesutbildning. Vi behöver forskare som utvecklar framtidens teknologi, men vi behöver också yrkeskunniga människor som bygger, vårdar och får vårt samhälle att fungera varje dag.

Samtidigt vet vi att framtidens arbetsliv kräver allt mer spetskompetens. Därför ska vi också hålla fast vid ambitionen att minst hälften av finländarna ska avlägga en högskoleexamen.

För utbildning handlar inte om att alla ska välja samma väg. Det handlar om att alla ska ha en väg framåt.

Och Finlands viktigaste naturresurs är faktiskt vårt kunnande.

För när vi satsar på kunskap och kunnande, på jämlika möjligheter, på uppmuntran och stöd – då väljer vi återigen hopp och framtidstro.

För då säger vi till våra barn och unga:

Vi tror på er. Vi tror på er förmåga, på er framtid och på ett Finland som kan bli ännu bättre än idag.

 

Bästa SFP:are,

Social- och hälsovården har varit ett av de områden vi lagt allra mest krut på under den här regeringsperioden.

För där utbildning lägger grunden för vår framtid, så skapar vården trygghet här och nu.

När människor frågar vad vårdpolitik egentligen handlar om, är svaret ofta ganska enkelt: 

Att veta att man får hjälp när man behöver.

Att veta att någon svarar när man ringer.

Att veta att ens barn, ens föräldrar eller man själv för den delen, inte lämnas ensam när livet blir svårt.

Finland är ett stort land med långa avstånd. Det som fungerar i Helsingfors fungerar inte alltid i Karleby, det som fungerar i östra Finland fungerar inte alltid i skärgården. 

När välfärdsområdena nu kämpar med att få ekonomin i balans var det också Svenska folkpartiet som tog initiativ till diskussionen om att ge dem mer tid. Inte för att problemen skulle försvinna av sig själv, utan för att vi såg risken att alltför hårda och snabba sparkrav skulle leda till fel beslut.

Balans i ekonomin är helt avgörande. Men vet ni vad? Helt avgörande är också människors hälsa.

Och gång på gång har vi försökt stå emot nedskärningar inom social- och hälsovården och inom tredje sektorn. Vi vet att många organisationer gör ett arbete som samhället aldrig kan ersätta. Tyvärr har vi alltför ofta blivit ensamma om det här i regeringen.

Samtidigt räcker det inte att försvara det som finns. Vi måste också förnya och utveckla.

Därför har vi till exempel drivit egenläkarmodellen. För många människor är problemet inte bara hur länge de väntar på vård, utan att de varje gång möter en ny människa som inte känner deras historia.

Vården blir bättre när det finns kontinuitet. När läkaren inte bara kan ditt namn, utan också ditt barns. När relationer får byggas över tid. Det skapar trygghet för patienten och det skapar bättre resultat för vården.

Det känns ganska självklart, tycker ni inte det?

Och därför har vi också drivit terapigarantin. För psykisk hälsa är, just det – hälsa. 

Det ska vara lika naturligt att få hjälp för ett brutet ben som för en depression. Ingen ung människa ska behöva vänta månader på stöd när livet känns som mörkast. Tidigt stöd minskar mänskligt lidande, samtidigt som det sparar samhällets resurser.

Jag vill att Finland ska vara landet där du får hjälp i tid. Där förebyggande verksamhet är en central del av vårdkedjan. Där en äldre person inte behöver oroa sig för om någon kommer. Där en familj får stöd innan problemen växer sig stora. Där psykisk ohälsa behandlas lika självklart som fysisk ohälsa. Och där modern teknik används för att göra vården mer mänsklig – inte mer byråkratisk.

Jag vill att vi går från ett system som reagerar när människor redan blivit sjuka till ett system som hjälper människor att hålla sig friska.

För vården handlar inte om organisationsstrukturer eller budgettabeller.

Vården handlar om människor.

Och ett samhälle som tar hand om sina människor är också ett samhälle som vågar tro på framtiden.

Bästa vänner,

Samtidigt som vi diskuterar skola, arbetsplatser, vård och framtidstro, får vi inte glömma det som händer runt omkring oss i världen.

För kriget i Ukraina pågår just nu bara en timmes flygresa härifrån.

Ja – nyligen fick vi ju en verklig påminnelse om hur kriget syns också här hemma. En helt vanlig fredag vaknade man i Nyland till ljudet av Hornet-plan och uppmaningen att stanna inomhus på grund av risk för drönare. Kriget blev plötsligt snäppet verkligare.

Och ändå har Ukraina visat något som få trodde: Den ryska krigsmaskinen är inte oövervinnerlig.

Ukraina slåss inte bara för sitt eget territorium. Ukraina slåss för principer som är helt avgörande för hela Europa. För rätten att existera som nation och för rätten att själv välja sina allianser.

Ukrainan sota on johtanut siihen, että puolustukseen panostetaan jälleen ympäri Eurooppaa – ja erityisesti Pohjoismaissa.

 

Ja myös Yhdysvalloista saadut viestit ovat tehneet yhden asian selväksi: Euroopan on kannettava suurempi vastuu omasta puolustuksestaan ja turvallisuudestaan.

 

Siksi vahva Euroopan unioni on niin tärkeä. Vahva EU, joka keskittyy toimiviin sisämarkkinoihin, vapaaseen liikkuvuuteen ja siihen, että arvomme vaikuttavat maailmassa nykyistä vahvemmin.

 

Sillä EU kilpailee Yhdysvaltojen ja Kiinan kanssa. Ja jos seisomme yhtenäisinä, pystymme myös saavuttamaan tuloksia.

Finland har stött Ukraina med långt över fyra miljarder euro. Ser man på det som en andel av BNP så ligger vi högt uppe tillsammans med övriga Norden och Baltikum. Faktum är att om resten av Europa skulle ha stött Ukraina på samma sätt som vi gjort i Norden och Baltikum hade kriget kanske redan varit slut.

Om jag ska vara ärlig, så känns det inte som att världen går åt rätt håll just nu. Vi ser konflikter, osäkerhet och geopolitisk oro på många håll – samtidigt.

Men om det finns ett land i världen som är bättre förberett än de flesta på att möta osäkerhet, så är det Finland.

Det ska vi vara stolta över.

Vi har byggt ett samhälle som fungerar också under press. Vi har ett starkt totalförsvar, hög tillit och en befolkning som förstår att frihet aldrig är gratis. Det handlar inte om rädsla — det handlar om realism, ansvar och beredskap.

Och samtidigt står vi inte ensamma.

För första gången sedan Kalmarunionens dagar är hela Norden nu samlat i samma säkerhetspolitiska gemenskap. Vi står närmare varandra än kanske någonsin tidigare i modern historia.

Och just därför tror jag att tiden är inne för att Norden ska tänka större.

För när vi ser oss omkring i världen ser vi att mycket av det vi länge tagit för givet nu utmanas.

Vi ser hur demokratier pressas, också i Europa. Hur rättsstaten ifrågasätts. Hur fakta ersätts av känslor och hur politiska krafter i ytterkanterna växer genom att skapa misstro mellan människor.

Och vi ska vara ärliga: också flera av Europas stora länder står inför svåra tider. Vi ser osäkerhet i Tyskland, i Frankrike, i Storbritannien, i Spanien. Länder som varit självklara motorer i Europa står inför utmaningar i en allt mer komplicerad värld.

Och bästa vänner,

När andra vacklar måste Norden våga stå stadigt.

I Norden har vi samhällen som bygger på tillit. På demokrati. På rättsstat. På mänskliga rättigheter. På utbildning och bildning. På att beslut ska baseras på fakta och kunskap — inte på vem som ropar högst.

Det är värderingar som världen behöver mer av just nu.

Så kanske det är dags för Kalmarunionen 2.0.

Och lugn — jag lovar att vi inte ska återinföra en unionskung eller börja flytta huvudstäder. Den delen av historien kan vi lämna bakom oss.

Men tänk om Norden faktiskt skulle våga agera som den kraft vi är?

Tänk om en ung människa i Jönköping lika naturligt kunde studera i Vasa, Åbo, Stavanger, Århus eller Helsingfors.

Tänk om en ingenjör från Umeå, en sjukskötare från Odense eller en företagare från Kajana kunde se hela Norden som sin hemmamarknad.

Tänk om vi på riktigt sku skapa världens mest integrerade region för arbete, utbildning och innovation.

Sillä yhdessä Pohjola ei ole pieni. 

 

Yhdessä meitä on yli 28 miljoonaa ihmistä. Yhdessä meillä on yksi maailman vahvimmista talouksista. Yhdessä meillä on yliopistoja, yrityksiä ja innovaatioita, jotka pärjäävät kenelle tahansa.

 

Ja silti käyttäydymme joskus edelleen kuin viisi pientä maata, vaikka maailma tarvitsisi meidän toimivan yhtenä vahvana alueena.

 

Kalmarin unioni 2.0 ei tarkoita katsetta menneisyyteen. Se tarkoittaa rohkeutta katsoa eteenpäin.

 

Se tarkoittaa siltojen rakentamista aikana, jolloin muut rakentavat muureja. Yhteistyön näyttämistä aikana, jolloin ympärillä on jakautumista. Ja tulevaisuudenuskon valitsemista aikana, jolloin pelko houkuttelee.

 

Ja hyvät ystävät, 

 

Monella tavalla RKP on Suomelle sitä, mitä Pohjola on Euroopalle.

 

Emme ehkä aina ole suurimpia. Mutta ratkaisevaa on se, minkä arvojen puolesta seisomme. Ja me seisomme juuri niiden arvojen puolesta, joita aikamme tarvitsee.

 

Historiaa eivät kirjoita vain suurimmat. 

 

Historiaa kirjoittavat ne, jotka uskaltavat näyttää suunnan.

Bästa vänner,

Nästa riksdagsval handlar om vilket Finland vi vill bygga.

Och det finns mycket kvar att göra.

SFP ska bygga ett Finland där vi lyssnar på de unga och tar bristen på ungas framtidstro på fullaste allvar. Ett land där vi förstår att kampen mot klimatförändringen inte är ett val utan ett måste. Ett land där vi är så förbannade på att så många kvinnor i år har dödats, att vi tar till verkliga åtgärder för att stoppa våldet. Ett land där ingen blir utsatt för rasism eller diskriminering och där var och en får vara sig själv, känna sig trygg och och bli bemött med respekt.

Men politik kan inte bara handla om att reagera på kriser. Politik måste också handla om riktning. Om en berättelse om vart vi är på väg.

Vi ska bygga ett Finland som tror på sina egna styrkor. Ett Finland som inte tittar på världen med rädsla, utan med nyfikenhet. Ett Finland som förstår att ett litet land måste vara smartare, snabbare och öppnare än andra. Utbildningen kommer först. Alla ska ges chansen att lyckas. 

För kunskap, forskning och bildning är faktiskt våra viktigaste naturresurser.

Jag vill att Finland ska bli världens mest attraktiva land.

Ett land dit människor vill komma för att studera, arbeta, forska, investera och bygga sin framtid.

Ett land där företag vågar växa. Där idéer blir verklighet. Där människor från hela världen känner att här finns möjligheter.

Finland ska inte vara ett land man lämnar för att förändra världen. Finland ska vara landet man kommer till för att förändra världen.

Och i det landet ska SFP ha en stark röst också efter nästa riksdagsval.

Bästa vänner,

Det finns ett ord som beskriver den känslan jag fått när jag träffat många av er, och vi talat om partiets framtid. 

Hemma.

Ett land där alla kan känna sig hemma. Ett parti där alla kan känna sig hemma. En politik som ser människan – inte siffran, inte kategorin, inte språket — utan människan.

Det är enkelt att säga. Det är svårare att leva upp till. Men det är just det vi nu förbinder oss att göra.

SFP är ett frisinnat parti i den nordiska liberala traditionen. Vi tror att frihet och ansvar hör ihop. Att tillväxt och hållbarhet kan gå hand i hand. Att ett starkt samhälle byggs underifrån – genom utbildning, företagsamhet och tron på varje människas förmåga.

Ja hyvät ystävät: 

 

Blokkipolitiikka ei ole hyväksi Suomelle. Sillä maailma ei toimi blokeissa – todellisuus ympärillämme on tätä monimutkaisempi.

 

Taloudessa meidän on kannettava vastuuta kestävällä tavalla.

 

Sosiaalisen oikeudenmukaisuuden on aina merkittävä inhimillisyyttä.

 

Turvallisuuden varmistamisessa meidän on oltava selkeitä ja päättäväisiä.

 

Ja tulevaisuuden rakentamisessa tarvitaan avoimuutta. 

SFP är ett brobyggarparti. 

I en tid då samhället ofta präglas av motsättningar vill vi samla människor, lyssna på olika perspektiv och hitta lösningar som för Finland framåt. Vår styrka ligger i förmågan att skapa samförstånd och leverera konkreta resultat.

SFP har ett särskilt ansvar för Finlands svenska befolkning och för att värna landets tvåspråkighet, Det är vår kärna. Den rör vi inte.

Men vi utvidgar vår dörröppning.

För det finns människor i det här landet – som tänker precis som vi, som delar precis våra värderingar – men som aldrig har sett sig själva som SFP:are. Kanske för att de talar finska hemma. Kanske för att de inte visste att de var välkomna. Kanske för att ingen har sagt det tillräckligt högt och tillräckligt tydligt.

Så låt mig säga det nu. Eli kuunnelkaa nyt:

Jos uskot avoimeen, yritteliääseen ja kaksikieliseen Suomeen – tervetuloa. 

Jos uskot vapauteen, johon liittyy vastuu – tervetuloa. 

Jos uskot, että yhdessä pystymme enempään kuin yksin – tervetuloa.

 

Jos olet kyllästynyt politiikkaan, joka repii, ja haluat olla mukana rakentamassa – tervetuloa.

 

Sillä ei ole merkitystä, millä kielellä näet unta. 

 

Dear friends, listen up:

If you believe in an open, bilingual Finland – you are welcome here.

If you believe in freedom coupled with responsibility – you are welcome here.

If you believe that together we can achieve more than we ever could alone – you are welcome here.

If you are tired of politics that divides and want to help build something better – you are welcome here.

It doesn’t matter what language you dream in. 

 

Vi har alltid ställt oss frågan: vem ser vi inte? Vem hör vi inte? Det är en enkel fråga. Men den förändrar allt.

Vi ska ha kandidater i alla valkretsar. Vi ska ha fler röster och fler mandat. Vi ska se fler ansikten bland våra kandidater som speglar hela det Finland vi vill representera. Och vi ska jobba – varje dag, i varje möte, i varje samtal – för att vara det parti vi säger att vi är.

I början av det här talet sa jag att dörren är öppen.

Men en öppen dörr räcker inte. Man måste också se ljuset inifrån. Man måste känna värmen. Man måste förstå att man verkligen är välkommen — inte som gäst, utan som en del av familjen.

Det är det arbetet vi börjar idag. Tillsammans.

Hyvät ystävät, 

 

Seison täällä ilman lippistä, koska politiikka ei ole teatteria.

 

Eikä politiikan pitäisi koskaan olla omien kannattajien villitsemistä muita vastaan, vaan yhteisten asioiden edistämistä. Siltojen rakentamista muiden kanssa, jotta yhteisiä ongelmia saadaan korjattua.

 

Näin RKP tekee politiikkaa. Me etsimme yhteisiä nimittäjiä ja rakennamme niiden pohjalta ratkaisuja.

 

Också i den här regeringen. Vi är fyra partier som tänker väldigt olika i en del frågor, men som har lyckats komma överens om många andra. 

 

Och för att nu göra det klart en gång för alla: precis lika lite som vi började omfamna Vänsterförbundets syn på skatter under förra perioden då vi satt i samma regering, så omfamnar vi inte Sannfinländarnas syn på invandring i den här regeringen.

 

Me emme valitse vastakkainasettelua – me valitsemme yhteistyön ja vaikuttamisen.

 

Me emme valitse pelkoa – me valitsemme tulevaisuudenuskon ja ratkaisukeskeisyyden.

 

Sillä me haluamme olla toivoa rakentavan kansan puolue, naapuria moikkaavan kansan puolue, yrittävän ja onnistuvan kansan puolue. Juuri sinun kansan puolue.

Vi vill bygga ett Finland där människor känner framtidstro, där alla har möjlighet att lyckas och där ingen lämnas utanför. Vi tror på hopp framom rädsla, på samarbete framom konflikter och på ett samhälle där fler kan känna sig hemma.

Det är inte en kompromiss. Det är vår riktning.

För vi är inte vilket parti som helst.

SFP är det välkomnande folkets parti. Det orädda folkets parti, det nyfikna folkets parti, det hoppfulla folkets parti. 

Suomen ainoa kansanpuolue. Finlands enda folkparti.

Kiitos – tack.

 

Religionsundervisningen kunde vara en förenande faktor

Är det rimligt att dela in barn i olika grupper på basen av deras religion? Är det ändamålsenligt att dela in barn i parallellklasser enligt deras samfundstillhörighet för att få läsordningen att fungera? Jag tycker inte det nödvändigtvis borde vara så. 

(Texten pä finska här)

I den finländska skolan är religionsundervisningen icke-konfessionell. Den handlar om undervisning om religioner, inte om religionsutövning. Undervisningen ordnas utifrån elevens egen religion, men på ett sätt som också ger kunskap om andra religioner. Om det i en kommun finns tre barn som tillhör samma trossamfund är kommunen skyldig att ordna undervisning för dem.

I en fragmenterad verklighet kan det vara svårt att säkerställa att undervisningen håller rätt nivå. Får alla barn till exempel en likvärdig undervisning om vårt kristna kulturarv? I en tid då behovet av djupare förståelse – både för den egna tron och för andras – är större än någonsin, behöver vi fråga oss om vi kan göra det här bättre.

Under religionslektionerna lär sig eleverna om det kulturarv som är knutet både till den egna religionen och till andra religioner.

I dag undervisas varje religion separat. På vissa orter fungerar detta väl, men på många håll finns det betydande utmaningar. Det är ofta svårt att hitta  behöriga lärare. Studentexamen ordnas endast i evangelisk-luthersk och ortodox religion samt i livsåskådningskunskap, ett ämne som dessutom allt fler unga väljer.

För en del  religiösa minoriteter består undervisningsgrupperna av barn i mycket olika åldrar. Det är lätt att se att situationen inte är oproblematisk.

I en tid då förståelsen mellan olika trossamfund borde stärkas finns det orsak att fundera över om det är ändamålsenligt att dela in unga enligt deras religiösa bakgrund. Vad hindrar oss från att ordna ett gemensamt livsåskådningsämne där lutheraner, ortodoxa, katoliker, muslimer, hinduer och judar – för att nämna några – kan lära av varandra?

Skulle det inte vara värdefullt för barn och unga att diskutera de moraliska och etiska frågor som är centrala i religionsundervisningen just i en religionsöverskridande dialog, i en värld där olika religioner lever sida vid sida?

Jag tycker att det finns många faktorer som tyder på det och mina många samtal med företrädare för kyrkan, lärare och föräldrar visar att allt fler ifrågasätter om den nuvarande modellen är ändamålsenlig.

Nyligen fördes en diskussion om huruvida man får lyssna på Händel som en del av skolvardagen. Självklart får man det. Händel är en del av vårt kulturarv. Detsamma gäller till exempel välkända psalmer.

Allt det här är vårt gemensamma kulturarv, som tillhör alla i Finland – också dem som kommit hit nyligen.

Ett gemensamt skolämne skulle kunna stärka barns och ungas förståelse för kyrkans och den evangelisk-lutherska religionens roll i hur det finländska kulturarvet formats. Det skulle också ge barn med invandrarbakgrund, och tillhörighet till andra religioner, en bättre möjlighet att förstå vår kultur. Även till exempel muslimska elever behöver kunskap om kristendomen och andra religioner.

Ett ämne som samlar elevernas livsåskådningar skulle kunna öka förståelsen för att världens religioner delar många gemensamma värderingar, och att motsättningar mellan religioner till stor del bottnar i religiös och politisk politisering. 

En viktig fråga är också om alla barn får jämlik och tillräcklig undervisning i det kristna kulturarvet. Även muslimska elever behöver grundläggande kunskaper om kristendomen och andra religioner. Ett gemensamt livsåskådningsämne  skulle också ge barn med invandrarbakgrund som tillhör andra trossamfund bättre möjligheter att förstå det finländska kulturarv, där främjandet av religionsfriheten har varit en väsentlig del.

Ett gemensamt skolämne skulle också skydda mot religiös extremism och kunna stärka toleransen mellan olika religioner.

Naturligtvis finns det många frågor. En berättigad oro gäller minoritetsreligionernas ställning. Hur kan man i ett gemensamt ämne säkerställa att mindre religioner, som till exempel judendomen eller den ortodoxa tron, får tillräckligt utrymme innehållsmässigt?

En annan fråga gäller lärarutbildningen: vilken kompetens skulle krävas av lärare i ett gemensamt ämne? Och hur skulle läroplanen se ut?

Eller kunde en hybridmodell vara möjlig – där en del av undervisningen sker enligt den egna religionen och en del gemensamt? Har vi olika lösningar för olika åldrar, och skulle en naturlig gräns kunna dras mellan årskurs 6 och 7?

Det finns mycket att fundera på. I Finland har man redan lokalt utvecklat olika modeller, bland annat på Brändö i Helsingfors, i Åbo och på Åland. Utvecklingsbehovet vittnar om utmaningarna i den nuvarande modellen. Det är viktigt att detta utvecklingsarbete sker tillsammans.

Jag är medveten om att frågan är känslig. Därför bör den behandlas med eftertanke och i dialog med olika trossamfund. Som resultat av detta arbete skapas en modell som sedan kunde utvärderas och diskuteras öppet.

Det här arbetet inleder vi nu vid mitt ministerium. Det är möjligt att utmaningarna visar sig vara större än möjligheterna. Det är också möjligt att politisk samsyn inte uppnås.

Jag vill ändå lyfta fram de uppenbara utmaningarna i dagens system. Religionsundervisningens segregerande karaktär står, enligt min mening, i strid med skolans grundidé om en bred allmänbildning och inklusion.

Det handlar inte om att förringa religionens betydelse, utan om att tydligare synliggöra den.

När vi till exempel nu närmar oss julen är det viktigt att alla vet att julen är mer än julklappar och tomtar. Jag är inte säker på att alla elever vet det här i dag.



En fri vetenskap är den liberala demokratins skyddsnät

Suomeksi täällä

Artikeln ”Miehet, jotka vihaavat liberaalejai dagens Helsingin Sanomat (Visio 28.9.2025) beskriver hur den nykonservativa rörelsen utmanar den liberala demokratins grund. Dess gemensamma fiende är liberalismen – ett system som värnar individens friheter, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Samtidigt strävar rörelsen efter att bygga en verklighet där forskningens, mediernas och rättsväsendets oberoende begränsas.

Det är lätt att se farorna som lurar bakom hörnet. Om forskare inte har möjlighet att behandla frågor som delar oss eller skapar kontrovers – som situationen i Mellanöstern eller minoritetsfrågor – utan att riskera att bli uthängda eller att t.ex. utstå hot från beslutsfattare  om indragen finansiering, då befinner vi oss på ett farligt sluttande plan när det gäller både forskningens kvalitet och bredd. Lika oklokt vore det om politiker började definera vilka forskningsprojet som får tummen upp eller ner. 

Detta betyder inte att forskningen inte ska diskuteras. Tvärtom: varje forskare hoppas att deras arbete ska väcka intresse och lyftas i den offentliga debatten. Men besluten måste bygga på kollegial granskning och expertbedömning, inte på politiskt tryck.

I Finland har vi ett  starkt forskningsekosystem. Kärnan är universitetens autonomi: staten tillhandahåller finansieringen, men den fördelas vidare av Finlands Akademi och andra aktörer genom deras egna mekanismer. Vi har också välfungerande modeller där offentlig finansiering generar privata investeringar. Forskningens inriktning styrs i många fall av de stora politiska linjerna – man kan vilja betona klimatpolitiken eller främjandet av folkhälsan – men de enskilda projekten finansieras på basis av expertutvärderingar. 

Det innebär att stöd ibland går till forskning som väcker debatt, ibland till projekt som många inte ens förstår.

Historien visar att det just är ifrågasättande och kontroverser som ofta föder något nytt.

Om forskningen begränsades till enbart lättförståeliga och okontroversiella teman skulle många viktiga frågor aldrig belysas. Mellanösternkonflikter, klimatförändring eller minoriteters rättigheter är inte enkla eller entydiga ämnen – men just därför måste de behandlas för att vi ska kunna förstå och hantera vår tids stora utmaningar.

Naturvetenskaplig grundforskning ses ofta som självklar. Men vi behöver också forskning i humanistiska ämnen. Humaniora har lagt grunden för innovationer som format samhället lika djupt som naturvetenskapen: språkvetenskapen möjliggjorde artificiell intelligens och översättningsprogram, antropologin gav upphov till design thinking, historieforskningen skapade museiinstitutionen och skyddet av kulturarvet, och genom estetik och konstvetenskap växte de kreativa näringarna och upplevelseekonomin fram. Utan humanistisk forskning skulle många teknologiska och ekonomiska genombrott sakna sin grund.

Därför behöver vi bred grundforskning inom alla områden. En del projekt leder till nya insikter, andra inte. Men just härifrån föds frön till tillämpad forskning, som i sin tur skapar innovationer, ekonomisk tillväxt och välfärd – ofta längs oväntade vägar.

Tanken på att enskilda forskningsprojekt skulle väljas utifrån politikers egna uppfattningar strider mot den akademiska autonomin och vore också samhällsekonomiskt kortsiktigt. Lika lite som det är politikens uppgift att peta i marknaden, lika lite är det dess roll att på detaljnivå avgöra vad som är rätt eller fel, relevant eller irrelevant forskning.

Den större frågan: den liberal demokratin

Den nykonservativa rörelsens framväxt påminner oss om att vår liberala demokrati inte är självklar. Liberala rörelser tål bättre än konservativa och populistiska rörelser den mångfald och de olika perspektiv som vetenskapen representerar. Därför är skyddet av vetenskapens frihet ett särskilt ansvar för de liberala rörelserna – också för mitt parti, SFP. Men det räcker inte.

Vi liberaler måste också förstå varför konservativa och populistiska budskap väcker gensvar. I bakgrunden finns verkliga rädslor: samhällen som faller isär, osäkerhet kring arbete och oro över det man upplever som familjens försvagade roll.

Den liberala rörelsens utmaning är att se dessa rädslor och erbjuda genuina lösningar – inte genom att förringa människors oro, utan genom att lyssna till den.

Att försvara vetenskapens frihet är också avgörande i allt detta. Endast öppen forskning kan ge den kunskap som hjälper oss att förstå det som ligger bakom rädslorna och bygga lösningar som stärker trygghet, delaktighet och gemenskap – utan att inskränka i friheten.

Avslutningsvis

Demokratin kan inte leva utan sina fria institutioner – som forskning, medier och ett självständigt rättsväsende. Deras styrka är just att de kan ifrågasätta, utmana och visa oss verkligheten ur olika perspektiv. Att skydda den fria vetenskapen är därför inte bara en akademisk fråga. Det är en av den liberala demokratins – och en dynamisk ekonomis – starkaste skyddsnät.



Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss

”Det är helt klart att mycket fungerar bättre i Finland. Det är verkligen inte det praktiska det hänger på längre. Bostadsmarknaden funkar, skolorna är bra, lovprocesserna är lätta och nu när återvändande finländare skall få skattelättnader finns det mycket få orsaker att inte återvända.” Så sade en finländsk företagsledare, Antti, till mig för några veckor sedan när vi stötte på varandra på en bekants sommarstuga.

Han hade arbetat ett antal år i Sverige men nu bestämt att ta sitt pick och pack hem till Finland, liksom sitt företag. Inte till Schweiz, som planerat, utan till Finland.

I all tysthet har vi med många små saker gradvis förbättrat Finlands attraktionskraft. Och nu skall det så småningom börja bära frukt. Men det här är förstås bara början – vi skall ha som mål att vara det land där vardagen på alla plan är så lätt och smidig som möjligt. För faktum är att också jag blev lite förvånad över min bekants analys. Inte ens jag var övertygad om att det faktiskt är lätt att flytta till Finland och slå sig ner.

Kanske för att den allmänna retoriken säljer en helt annan bild? När vi öppnar tidningen läser vi inte om de företag som vill investera. Nej, vi får oftast läsa om investeringen som inte kom. Vi läser inte om den person som lockades till Finland för att vi har en bra skola och ett stabilt samhälle, utan om hen som inte hittar sin plats i systemet och väljer en annan väg.

Gång på gång placerar sig Finland högt i olika mätningar. Och gång på gång blir vi förvånade, ifrågasätter resultatet och agerar på ett sätt som gör att vi alltsom oftast inte riktigt lever upp till summan av alla våra beståndsdelar. Vi underpresterar till slut fast vi inte har skäl till det. Och jag har svårt att se att det vore fråga om något annat än den mentala sidan.

Antti hade kanske bott tillräckligt länge utanför den finländska mentala bubblan, så han kunde fatta beslut på basen av objektiva fakta. Fakta som vi finländare i regel väljer att blunda för.

För ett år sedan tog SFP och Svenska riksdagsgruppen fram ett paket på 26 åtgärder för tillväxt. Det gjorde vi eftersom vi ser det som vår roll i det politiska fältet. När många andra politiska aktörer och partier ser det som sin uppgift att fokusera på grandet i sin broders öga tänker vi att politik skall handla om verkstad och lösningar.

Jag tänker också att vi på samma sätt har en speciell uppgift i att visa på de möjligheter vi har. Inte fundera på om de är vänster eller höger, utan om de för oss framåt eller bakåt – för att anspela på den kategorisering som Joakim Strand ofta tar till och som jag gillar. Politik handlar om att nå resultat. Om att kunna samarbeta också i svåra tider eller jobbiga konstellationer så att världen blir lite bättre.

Men för att vi skall veta vad som bör göras är det helt nödvändigt att vi vet vad vi är och talar realistiskt om våra betingelser. Realism behöver inte vara synonymt med aska i håret. Det kan vara det, att vi glädjer oss över våra vinster. Som till exempel det att vi helt på riktigt verkar vara inte bara världens lyckligaste land utan också det mest hållbara.

Detta faktum fördjupas av ett annat positivt budskap jag stötte på under semestern: det japansk-amerikanska paret Naomi Moriyamas och William Doyles bok om Finland – ”The Sisterhood of the Enchanted Forest”. Det är en lovsång till allt som vi tror är självklart men som sannerligen inte är det. Jag rekommenderar varmt att alla finländare läser den, men särskilt varje företagsledare och beslutsfattare.

Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss. De stora sakerna, men också de små, som till exempel det att SFP:s initiativ om att ge skattelättnader till finländare som flyttar tillbaka på riktigt nu verkar svänga pendeln till vår fördel. Och om inte din kompis ser det, så be honom fråga Antti.

Ett erkännande av Palestina handlar om både värderingar och realism.

Suomeksi täällä

Republikens president Alexander Stubb har idag bett regeringen att ta ställning till erkännandet av staten Palestina. Jag välkomnar detta. Det ligger i linje med vad jag själv – och vi inom SFP – har betonat alltsedan krisen i Gaza fördjupades: nu är inte skäl att vänta, utan att agera.

SFP:s inställning till att erkänna Palestina är positiv. Vi är redo att gå vidare. Inte för att situationen vore enkel eller entydig – utan just för att den inte är det.

Det här är ett klassiskt exempel på vad president Stubb har kallat värdebaserad realism. Värderingar och verklighet är inte varandras motsatser  – de går hand i hand. Vi måste erkänna fakta, men vi får inte överge våra principer.

Situationen i Gaza är outhärdlig. För varje dag som går fjärmar vi oss från en tvåstatslösning – en lösning som Finland stöder och som också är SFP:s tydliga mål. Samtidigt ökar lidandet bland civilbefolkningen. Det handlar inte längre om “normal krigföring”, om något sådant ens existerar. Det handlar om systematiskt, fortgående våld där civila betalar ett orimligt pris. Det är omänskligt, oetiskt och strider mot folkrätten.

Samtidigt tilltar spänningarna på Västbanken. Brotten mot internationell rätt eskalerar, och den nuvarande israeliska regeringen har inte visat något verkligt engagemang för tvåstatslösningen eller för att följa internationell rätt. Att konstatera detta är inte ett angrepp på staten Israel – det är att bära ett värdebaserat ansvar.

När det gäller framtiden för den palestinska administrationen har vi varit konsekventa: Hamas har ingen och ska inte ha någon roll i en demokratiskt uppbyggd palestinsk stat. Det måste vara ett område som är säkert, som följer rättsstatsprincipen  och som är fredligt. Ett område vars framtid byggs med stöd av det internationella samfundet. I en region där alla länder också erkänner Israels självklara rätt att existera.

Detta är en utrikespolitisk fråga som enligt grundlagen hanteras gemensamt av republikens president och statsrådet. Jag har fullt förtroende för utrikesminister Elina Valtonen och president Alexander Stubb samt för deras konsekventa och värdebaserade sätt att representera Finland i den här frågan.

Svenska folkpartiet har genom hela sin historia försvarat mänskliga rättigheter, internationell rätt och fred. Vi är inte tysta åskådare utan brobyggare – även i svåra tider. Just nu kräver våra värderingar tydlighet. Att erkänna Palestina är en del av det ansvarsfulla utrikespolitiska ledarskap som bygger på övertygelse – inte på tillfälligt tryck, snabba vändningar eller opportunism.

Realism är att agera också när världen är ofullkomlig. Och det är den som oftast. Och just därför är det dags att ta ett steg framåt, tillsammans med våra centrala allierade.

Om läget i Palestina och Israel

Teksti suomeksi tästä linkistä.

Finlands linje är att främja en tvåstatslösning för Israel och Palestina. En lösning med två länder som båda respekterar internationell rätt och varandras rätt att existera. Två länder, som respekterar FN:s resolutioner. En bestående fred kan inte bygga på något annat. 

Det vi gjort hittills har inte hjälpt. Den humanitära hjälpen måste fås in i Gaza och det civila lidandet måste ta slut. Finland har också idag krävt att den humanitära hjälpen återupptas omedelbart. Att tvångsförflytta Gazas befolkning är ett krigsbrott. Vi måste öka trycket för att nå ett eldupphör och riktiga förhandlingar om en lösning med två stater. Därför är också ett erkännande av Palestina en viktig del av förhandlingarna, och någonting som behöver ske om en tvåstatslösning ska bli verklighet. 

Två stater är den enda hållbara vägen mot en situation där Israels rätt att existera är tryggad och palestinierna kan fungera fritt i sitt eget land.

I dagens läge är en tvåstatslösning en avlägsen tanke. Som en följd av Hamas grymma attack har Israels motaktioner eskalerat till den grad att internationella brottsmålsdomstolen ICC ska ta ställning ifall agerandet uppfyller kännetecknen för folkmord.

För tillfället förstörs hela Gazaremsan med fruktansvärt mänskligt lidande som följd. 

Uttalanden av ledande israeliska politiker ger också en bild av att det Israel gör går förbi målet att eliminera hotet från Hamas. Planerna på tvångsförflyttning understryker det. 

Finland har konstaterat att vi kommer att erkänna Palestina som en självständig stat när tiden är mogen. 

Frågan är: när är rätt tidpunkt att erkänna Palestina? 

Den ideala tidpunkten är förstås när det finns klart definierade områden och två administrationer som kontrollerar dem, erkänner varandras rätt att existera och har en vilja till dialog. 

Den situationen är vi inte i nu. Men det är också klart, att det som nu pågår inte rimligtvis heller kommer att föra oss närmare den situationen. Hamas håller fortfarande gisslan och Israel förstör som bäst Gaza, samtidigt som barn, vuxna och äldre lider omänskligt och dör som en följd av blockaden och krigshandlingarna. 

Vad bör då Finland göra?

Eftersom Finlands linje är klar, att vi vill se en tvåstatslösning för Israel och Palestina, är det inte ett dramatiskt steg att också erkänna att dessa båda länder i praktiken finns. Just nu ligger det stora fokuset på Gaza, men vi har också en palestinsk administration på Västbanken.

Den interna dynamiken i regionen är komplicerad. Befolkningen i Gaza har i praktiken letts av Hamas, som klassas som en terroristorganisation av både FN och EU. Det är därför inte en legitim förhandlingspart. Administrationen på Västbanken leds av Fatah, och läget är även där långt ifrån det som det borde vara. Situationen påverkas även av de stora staterna i regionen, som alla behöver ha en roll när man går vidare. 

132 länder har erkänt Palestina. Trycket för att en riktig dialog ska kunna bli verklighet måste ökas. För tillfället eskalerar situationen dag för dag och sannolikheten för att man skall kunna nå en situation där det kan växa upp en generation människor som vill verka för fredlig samverkan och ömsesidig respekt minskar.

Så som läget är nu kommer inte Palestina att kunna bli en stat som kan anses fungera perfekt på väldigt länge. Finlands erkännande skulle gälla en ofullkomlig stat, det är oundvikligt, och det måste vi acceptera. 

Jag är medveten om att vi i regeringen idag inte har enighet för ett erkännande. Republikens presidents syn har också en avgörande roll för hur Finland agerar. Det här är en diskussion som måste föras.

Tal på partifullmäktige 15.5.2025

Bästa partifullmäktige, Hyvä puoluevaltuusto,

Vi har en händelserik vår bakom oss.

I mitten av april gick vi till val – ett historiskt sådant, då kommunal- och välfärdsområdesvalet gick av stapeln på samma gång. Söndagen den 11 april föregicks av flera månaders intensivt arbete, där ni värvade kandidater och många själva skrev på kandidatförsäkran. En lyckad kandidatnominering är helt avgörande för ett gott valresultat – och det nomineringsarbete som gjordes var mycket värdefullt.

Jag vill därför börja med att rikta ett stort tack till er alla, både förtroendevalda och anställda. Ni gjorde ett otroligt starkt jobb! Ett varmt tack från djupet av mitt hjärta!

Och det jobbet bar frukt. När alla röster var räknade landade Svenska folkpartiet på ett 5 procents understöd i välfärdsområdesvalet och på 4,7 procents understöd i kommunalvalet. I välfärdsområdesvalet gick vi framåt, i kommunalvalet höll vi ställningarna – men i bägge valen gjorde vi också goda, rent av fantastiska resultat på flera platser!

Till de goda nyheterna hör till exempel Västra Nylands välfärdsområde där vi fick en plats till och ökade med över 7000 fler röster än senaste val och i Östra Nylands välfärdsområde där vi höll vår position som största parti. Vi gjorde också goda resultat i flera kommuner. Mindre glada kan vi vara över att vi gick back i Helsingfors, men trots att vi miste vår plats i stadsstyrelsen lyckades vi förhandla oss fram till en plats under halva perioden ändå, vilket är verkligt fint. I Österbottens välfärdsområde har vi med egen majoritet varit tvungna att hantera en utmanande ekonomisk situation, och det syntes förstås också. SFP bär ansvar också när tiderna är svåra.

Hyvä ystävät, Meillä tosiaan on intensiivinen vaalikevät takana. Suuret kiitokset kaikille, jotka tavalla tai toisella osallistuivat vaalityöhön – teille, jotka värväsitte ehdokkaita, ripustitte kylttejä pitkin maita ja mantuja, jaoitte flyereita ja some-julkaisuja, ajelitte pitkiäkin matkoja vaalitilaisuuksiat toiseen ja pystyttelitte telttoja, makkaran- ja letunpaistosta puhumattakaan.

Ja tämä työ tuotti tulosta – aluevaaleissa saimme vielä vahvemman mandaatin, kuntavaaleissa asemamme piti. Olen myös erityisen iloinen siitä, että RKP:tä oli mahdollista äänestää useissa uusissa kunnissa, kuten esimerkiksi Ikaalisissa, Joensuussa, Kittilässä, Multialla ja Rovaniemellä. Aluevaaleissa RKP:tä oli mahdollista äänestää myös Pohjois-Karjalan hyvinvointialueella. Tästä on hyvä jatkaa!

Vi har nu totalt 71 SFP:are i välfärdsområdesfullmäktigena och 452 SFP:are i kommunfullmäktigena runtom i landet. Det är ett starkt resultat och härifrån är det bra att ta avstamp till arbetet mot kommande riksdagsval våren 2027.

Och jag vill påminna om en sak i synnerhet: Att ställa upp i val kräver mod. I synnerhet då man ställer upp första gången kan det kännas obekvämt. För i dagens värld är det inte alltid bekvämt att ta en debatt, att påverka.

Nu måste vi alla se till att de som ställde upp för första gången, de som nu kom med tas väl hand om. Att vi håller kontakt, tar med dem i verksamheten, att alla får stöd också efter valet och att  vi klarar av att hålla dem kvar,

Hyvät ystävät. Haluan muistuttaa vaalien jälkihoidosta. On äärimmäisen tärkeää, että pidämme huolta erityisesti heistä, jotka nyt asettuivat ehdolle ensimmäistä kertaa.

Bästa vänner,

Vi gjorde ett stabilt val, men världen är inte stabil. I Ukraina gör Putin som Putin brukar göra. Han sviker sina löften om eldupphör och respekt för internationell lag. Han tror inte på annat än styrka, och därför måste Europa visa just det. Sanktionerna måste stramas åt, skuggflottan stoppas och Europa och resten av världen trappa upp sin hjälp.

I Mellanöstern fortsätter katastrofen i Gaza. Finlands mål är en tvåstatsmodell. Men det måste finnas en grund för den. I dagens läge eroderas den grunden för varje dag som en följd av Israels totalt oproportionerliga agerande. Det är inte acceptabelt. Hjälpen måste hitta fram. Gisslan måste friges. Internationell rätt måste accepteras.

Men även om – och också just för att – världen ofta är svår att förstå och acceptera måste vi här i Finland bygga vår väg vidare.

Varje vår förhandlar man om  planen för de offentliga finanserna för de kommande fyra åren – med andra ord det ekonomiska ramverk inom vilken budgetförslagen för de kommande åren sen utarbetas. Den här omgången var förstås mer speciell eftersom den också markerade att regeringen kommit halvvägs in i regeringsperioden. Därav benämningen halvtidsöversyn.

Vi har inte haft ekonomisk tillväxt i Finland under de senaste 18 åren. Det här hör vi ofta sägas, men konsekvenserna av det pratar vi inte så ofta om. “Vi har det ju bra”, tycker många. “Varför ska det vara ett så stort fokus på tillväxt?” undrar en del. Verkligheten är ändå krass. Endera ökar vår ekonomi eller så minskar den – så om vi vill hålla våra tjänster och vår service som de är så måste ekonomin växa. Och eftersom vårt land, och vår värld, inte är färdig ännu finns mycket kvar att göra. Därför måste vi få igång tillväxten i Finland. Alternativet är nedskärningar och försämringar i den servicenivå vi är vana vid.

Samtidigt som vår ekonomi inte har vuxit så har vår låntagning nog gjort det. När först coronapandemin och sedan Rysslands brutala anfallskrig satte världsekonomin i gungning har behovet av utgifter ökat, samtidigt som räntekostnaderna för våra statliga lån ökat rejält. År 2025 räknar vi med att betala 3,17 miljarder euro enbart i räntor. Det är ofantligt mycket pengar. Bara i räntor – utan amorteringar. Det är priset för att låntagningen skjutit i höjden. Anpassningar för 10 miljoner kan orsaka stor oro och turbulens, och här har vi tre tusen etthundra sjutton miljoner som vi bara måste betala för att hantera vår statsskuld.

Takana on kaksi vuotta sopeutustoimia. Kuusi plus kolme miljardia euroa.  Lisäksi puoliväliriihessä sopeutettiin jälleen noin miljardilla eurolla. Kun olemme tilanteessa, jossa ainoastaan valtionlainan korkomaksuihin uppoaa reilusti yli 3 miljardia euroa vain vuoden 2025 aikana, hallitus otti tavoitteekseen tehdä puoliväliriihessä päätöksiä nimenomaan kasvun vauhdittamiseksi. Maailmanpoliittinen tilanne vaatii, että teemme pitkäjänteistä talouspolitiikkaa. Talouskasvun edistäminen on vastuun kantamista myös tulevista sukupolvista ja hyvinvointivaltion rakenteiden ylläpitämisestä.

Därför kommer regeringen nu att sänka skatten på arbete med 1 miljard euro, för att sporra till arbete och stärka köpkraften. Samtidigt sänks samfundsskatten till 18 procent för att främja företagande. Dessutom har regeringen en helhet bestående av 8 sidor av andra åtgärder som enkom strävar till att främja tillväxten.

Vi gick väl förberedda till förhandlingarna, som SFP alltid brukar göra. I augusti förra året publicerade vi ett 26-punkters åtgärdsprogram för ekonomisk tillväxt. Ni kommer säkert ihåg hur det skapade lite turbulens i media, och en del fokuserade på nån enskild åtgärd – vi provocerade, hette det till och med. Det var förstås inte frågan om nåt sånt – utan som SFP alltid gör, så tog vi fram konkreta lösningar till regeringens arbete.

I januari publicerade vi också ett 22-punkters program för social- och hälsovården. Dessutom tog vi fram andra åtgärdsförslag som vi drev i förhandlingarna i halvtidsöversynen.

Slutresultatet kan vi vara mer än nöjda med. Åtminstone 9 av våra 26 tillväxtpunkter kommer nu att förverkligas, och 5 av 22 åtgärder från vårt social- och hälsovårspaket. Utöver detta fick vi igenom en uppsjö andra åtgärder.

En del av er deltog förra veckan i partifullmäktiges Zoom-möte där vi redogjorde för rians resultat. Med risk för lite upprepning vill jag oberoende lyfta saker som inte skulle ha blivit verklighet utan SFP.

  • Tack vare SFP blev det inga nedskärningar i social- och hälsovården.

  • Det blev inga ytterligare nedskärningar i yrkesutbildningen.

  • Vi avvärjde öppnandet av klimatlagen och höll fast vid vår klimatneutralitetsmålsättning.

  • Vi lyckades kraftigt minska nedskärningen i kommunernas statsandelar, biståndet och STEA-finansieringen. Och det kom inga stängeringar i invandring.

  • Vi drev också olika tilläggsanslag som nu blir verklighet. Vi riktar tilläggsfinansiering till exempel till:

  • S2R2-undervisningen (svenska eller finska som andra språk) och den förberedande undervisningen

  • Till bekämpning av olje- och kemikaliespill

  • Och till Finlandsmodellen för hobbyer. Anslaget blev också permanent, vilket är viktigt så att allt fler barn och unga får ta del av en hobby.

  • Dessutom riktas nu 40 miljoner euro till att påskynda forsknings- och utvecklingsverksamhet inom energiomställningen åren 2026–2029.

Det kommer också betydelsefulla infrasatsningar till flera regioner, bland annat framskrider muddringarna av Lovisa och Vasa hamnfarleder och satsningarna på riksåttan. Det kommer satsningar som främjar industrietableringar både i Ingå och i Kyrkslätt. Landskapsflygen tryggas. ’För att nämna några helheter som går vidare.

  • Dessutom lyckades vi driva en hel del andra åtgärder: o Nu kommer kombinationsförsäkringen att tas i bruk, vilket underlättar särskilt frilansare inom kulturbranschen. o Vi sänker gränsen för tillämpningen av personalens representation i ett företag från 150 till 100 anställda. Personalrepresentationen ska genomföras i styrelse eller ledningsgrupp. o Regeringen främjar ibruktagandet av egenläkarmodellen i hela landet. o En överflyttning av finansieringsansvaret av Kela-taxiresorna till välfärdsområdet ska utredas och en proposition ska beredas. Till exempel dessa åtgärder härstammar från SFP:s reparationsserie av social- och hälsovården. o Vi ska stärka integrationen på svenska genom att ta fram konkreta åtgärder för att uppnå regeringsprogrammets mål om 5–10 procents integration på svenska, med tidtabellen att åtgärderna kan tas i bruk senast i början av 2027. o En nationell kartläggning av tilläggsbehov för språkbadslärare ska nu göras upp. o Vi ska öka ungas delaktighet och fortsätta utveckla ungdomsarbetet. Vi ska också arbeta fram en modell för att underlätta anställning av unga under 29 år.

Eikä tässä vielä kaikki! Sen lisäksi, että saimme riihessä eteenpäinvietyä 9 toimenpidettä meidän viime syksyn kasvua vauhdittavasta paketista sekä 5 toimenpidettä meidän viime talven sote-paketista, kaikki edellä luetellut toimet ovat RKP:n vahvasti esillä pitämiä asioita – omalääkärimallista ja ilmastolaista tutkimus- ja kehityspanostuksiin ja yhdistelmävakuutukseen. Enkä voi kyllin painottaa sitä, että RKP:n ansiota riihessä ei tehty lisäleikkauksia soteen.

Hallituksessa meillä oli myös vahva yhteisymmärrys siitä, että omaishoitajien tilannetta on parannettava. Siksi päätimme, että pienempiä omaishoidontukia korotetaan ja että laaditaan kansallinen ohjeistus tukeen liittyen. Päätimme myös ensimmäisen sairauspäivän palkattomuudesta luopumisesta, eli niin sanottua sairauskarenssia ei toteuteta. Ja niin edespäin. Tässä oli hyvinkin karsittu luettelo toimista, joista puoliväliriihessä päätimme. RKP:n kädenjälki näkyy.

Bästa partifullmäktige, Svenska folkpartiets avtryck syns i politiken – det visar resultatet från halvtidsöversynen. Och den syns för att vi sitter regeringen och för att vi bär ansvar. Med vårens valresultat och resultat från halvtidsgranskningen i bagaget kan vi med gott självförtroende blicka framåt mot den återstående tiden av regeringsperioden, och börja förbereda oss inför riksdagsvalet våren 2027. Det finns ingen som påstår att det skulle vara enkelt. Det är klart att det är ett utmanande läge. Men vi vet att vi för saker åt rätt håll och att vårt avtryck syns tydligt.

SFP:s avtryck syns för att det måste synas. För att Finland behöver ett parti som SFP. I en värld där det känns som att både diskussionen och de övriga partierna glider ut mot kanterna har vi ett speciellt ansvar, och det ansvaret har vi burit också denna vår. Vi är brobyggarna som ofta får vara den vuxna i rummet. Vi är de som får mana till rim och reson, och som ofta lyckas med det.

I den här polariserade världen känns det kanske som ett plattityd att säga att man kan vara både och. Men så är det. Man kan värna om ekonomiskt ansvar och samtidigt se dem som har det svår. Man kan tänka på säkerhet men samtidigt också se, att säkerheten naggas i kanterna, om vi inte bryr oss om våra gemensamma spelregler och saker som för oss är självklarheter, som mänskliga rättigheter.

Man kan värna om sin egen nationella kultur och sina särdrag samtidigt som man ser att Finland alltid har förändrats och att vi blir starkare av att inkludera fler.

Det är så här vi ser på världen. Det är så här vi ser på varandra.

Vi har två år på till nästa riksdagsval. Det är två år som vi måste förvalta väl. Det är två år där vi arbetar tillsammans för att utveckla vårt parti, vår rörelse, och jobbar så att vi skall ses bättre, skall vara tydligare, och vara mer attraktiva.

Det arbetet har redan inletts och det skall ni alla inkluderas i.

Det är ett arbete som jag hoppas att jag får leda. Därför ställer jag upp för omval som partiordförande för denna fantastiska folkrörelser och hoppas få fortsatt förtroende under partidagen i Vasa. Ett fortsatt förtroende, för att jag tror på SFP, på vårt folkparti.

Men innan vi hinner så långt som till partidagen i Vasa är det dags för detta partifullmäktige. Den här helgen får ni diskutera aktuella politiska frågor, fila på beslutsförslagen till partidagsmotionerna och diskutera utkastet till nytt partiprogram, och mycket mer.

Dessutom får ni heja KAJ och Erika till dubbelvinst i kvällens Eurovisionsfinal!

Själv är jag dessvärre tvungen att lämna er redan nu för ett uppdrag som är kopplat till min tredje ministerportfölj. Som ni alla vet valdes det en ny påve denna vecka, och imorgon är det dags för påveinstallationen. Jag har äran att som kyrkominister representera Finland på den här högtidliga tillställningen i Vatikanen.

Jag önskar er alla givande diskussioner. Och jag önskar er en rolig Eurovisionskväll!

Puoliväliriihestä isot panostukset Kirkkonummelle ja Siuntioon

Viime vuosien aikana Kirkkonummelle on tullut kaksi merkittävää teollista investointia: Masalaan suunniteltu datakeskus ja Prysmianin kaapelitehtaan uusi torni – Suomen korkein rakennus.

Prysmianin tornin täysimääräinen käyttöönotto edellyttää tehtaan laajentamista, mikä puolestaan haastaa paikalliset liikennejärjestelyt. Kaapelitien ja kantatie 51:n risteys, niin sanottu Kelan risteys, ei nykyisellään mahdollista tehtaan laajentamista ja on muodostumassa merkittäväksi pullonkaulaksi uusille investoinneille. Risteyksen lähistöllä Vuohimäessä on myös suuri tarve rakentaa eritasoliittymä.

Hallituksen puoliväliriihessä molemmat hankkeet ottivat merkittävän askeleen eteenpäin.

– Puoliväliriihen keskeinen teema oli kasvun luominen. Kelan risteyksestä on muodostunut selkeä este uusien investointien toteuttamiselle, ja siksi olen iloinen siitä, että hallitus päätti myöntää kolme miljoonaa euroa risteyksen uusimiseen ja parantamiseen. Tämä mahdollistaa Prysmianin toiminnan laajentamisen. Ensi viikon keskiviikkona edellinen investointi vihitään käyttöön juhlallisesti, ja nyt Kelan risteyksen parantaminen luo edellytykset seuraavalle askeleelle. Olen siitä äärimmäisen iloinen, toteaa opetusministeri ja RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz.

Vuohimäen eritasoliittymä on kertaluokkaa suurempi hanke, mutta se on tärkeä sekä Vuohimäen että Kantvikin kehittämisen kannalta.

– Voi todella puhua jättipotista Kirkkonummen ja Siuntion näkökulmasta. Kelan risteys saa kolmen miljoonan euron valtionrahoituksen ja Vuohimäen eritasoliittymä kymmenen miljoonaa. On poikkeuksellista, että kahteen kuntiemme kannalta strategisesti tärkeään liikennehankkeeseen suunnataan näin mittavat panostukset samassa puoliväliriihessä. Nyt on syytä edetä ripeästi myös päätöksenteossa. Toivottavasti nämä päätökset vauhdittavat myös kaavoitusprosesseja. Nyt on taottava, kun rauta on kuuma, Adlercreutz päättää.

Puoliväliriihen yhteydessä hallitus teki myös muita merkittäviä kasvupäätöksiä. Kauppasodan uhka ja yleinen epävarmuus pakottivat Adlercreutzin mukaan hallituksen nostamaan kunnianhimon tasoa.

– Maailmanpoliittinen tilanne on haastava. Tällaisessa epävarmuudessa on olennaista kasvattaa Suomen suhteellista kilpailukykyä. Siksi on tärkeää, että pystyimme nyt tekemään merkittäviä päätöksiä, jotka parantavat Suomen vetovoimaa ja kilpailukykyä. Toivon, että nämä toimet käynnistävät investointeja paitsi Kirkkonummella myös laajemmin koko Suomessa. Potentiaalia on runsaasti, ja nyt hankkeilla on hyvät edellytykset lähteä liikkeelle.

Tankar inför den sista förhandsröstningdagen

(Suomeksi täällä) 

Stämningar ute bland folk

Bakom mig ligger nu ungefär en månad av kampanjan. Som partiordförande har jag haft det stora privilegiet att resa genom en stor del av Finland och möta människor ansikte mot ansikte. Varje plats har sin egen själ, sin egen melodi.

Jag har haft många fina samtal – med unga, medelålders och äldre. Många uttrycker oro. Andra säger att de är trötta på att känna oro. Vi längtar efter hopp. Vi längtar efter glädje.

Samtidigt verkar kontinentalplattorna röra på sig – både bokstavligt och bildligt. Nyhetsflödet är ibland som ett kalejdoskop av det märkliga och det oväntade. Geopolitiken skälver.

I tider som dessa vore det förstås önskvärt att vår ekonomi stod på en starkare grund. Men så är det inte. Mina föräldrar brukar påminna mig om att människan i grunden har en enda plikt: att göra sitt bästa  i det läge som råder. Att inte göra något är inte ett alternativ. Jag tänker ofta på det. Bollen måste hållas i fokus, och besluten fattas med de verktyg vi har just nu.

Vi lever i svåra tider. Men vi har tagit oss igenom svåra tider förut. Det finns ingen anledning att tro att vi inte skulle kunna göra det igen.

Vi behöver både vision och sammanhållning

Vi tar oss inte igenom det här utan en vision – och inte heller utan sammanhållning. Det är värt att fråga sig om vi har tillräckligt av båda just nu. Borde vi formulera en tydligare riktning  för Finland? En vision som bygger på våra styrkor, en som många kan känna igen sig i och vilja bidra till? När målet är klart, blir det lättare att skapa den vi-känsla vi behöver.

Och våra styrkor är otvetydiga. Vi har ren jordbruksmark – ingen sjävklarheti dagens värld. Vi har rent vatten. Ett klimat som fortfarande är uthärdligt. Vi har en av världens mest välutbildade befolkningar och spetskompetens inom bland annat bioekonomi, design, försvarsindustri, hälsoteknik, grön energi och utbildning – för att nämna några.

Det är sant att vi saknar tillräckligt med inhemskt kapital. Men i världen finns det gott om pengar som söker efter något att investera i. Våra styrkor väcker intresse. Men vi måste satsa mer på att kommersialisera våra idéer – och hitta sätt att vara med i våra egna framgångssagor från början till slut.

Om arbetslöshet och företagens roll

Arbetslöshet betyder att vi har outnyttjad potential. Tänk vad vi kunde åstadkomma om varje huvud, varje hand och varje kreativ idé fick vara med och bygga vårt Finland. De arbetslösa är inte ett problem – de är en resurs som vi för tillfället inte tar tillvara.

När jag talar om förutsättningar för företagande, gör jag det inte med nyliberala glasögon, utan med ett socialliberalt hjärta. Jag vill att våra företag ska blomstra – för att vi ska ha råd med världens bästa vård, utbildning och välfärd. Inte för att de rika ska bli rikare, utan för att de som har det bäst har en avgörande roll i att finansiera det gemensamma. Det här borde vi vara bättre på att förstå.

Vi måste också se att företagande kräver mod och risktagande. Det är inte lätt. Om det vore det, skulle vi alla vara företagare.

De flesta framgångsrika företagare arbetar i motvind i många år innan de kanske kommer åt att njuta av frukten av sitt arbete. Det är lätt att glömma. Finland blir starkare när vi lär oss att glädjas över andras framgång – tillsammans kommer vi längre.

De som har det väl ställt har ett  ansvar – också för tonläget och stämningen

Vi som har det gott ställt bär ett stort ansvar för tonläget som präglar vår samhällsdebatt. Välmående företag bör ta samhällsansvar – inte på bekostnad av investeringar, men medvetet och målmedvetet. Jag hoppas de erbjuder sommarjobb åt unga. Att de stöder  lokala idrottsföreningar eller konstskolor. Just nu behöver vi verksamhet som bygger tillit och som stärker gemenskapen.

Och jag tror på riktigt att om vi lyckas formulera en gemensam vision – och bygga en starkare vi-känsla – så kommer vi ur den här stormen starkare än vi gick in i den.

Men det kräver insatser av oss alla.

RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz kuntavaaleista, kaavoituksesta ja hyvinvointialueesta

Kirkkonummen Sanomat haastatteli RKP:n puheenjohtajaa, opetusministeri Anders Adlercreutzia tulevien vaalien tiimoilta:

Puolueen puheenjohtajana, mitkä ovat RKP:n tavoitteet kuntavaaleissa Kirkkonummella, Siuntiossa ja Inkoossa sekä Länsi-Uudenmaan hyvinvointialueella?

Tavoitteemme on luonnollisesti vahvistaa asemiamme. Niissä kunnissa, joissa RKP on vahvassa asemassa, kasvu on ollut hyvää ja työllisyys korkeaa. Hyvinvointialueella toivomme lisäpaikkoja. Siellä RKP on usein joutunut valitettavasti yksin tekemään työtä alueellisesti kattavien palveluiden turvaamiseksi. Siksi on tärkeää, että menestymme – keskittäminen on monesti mennyt liian pitkälle.

RKP:n kuntavaaliohjelmassa mainitaan ”paras koulu”. Mikä on kantanne opetusministerinä siihen, miten koulu- ja varhaiskasvatusasiat on hoidettu Kirkkonummella verrattuna muuhun Suomeen? Entä Kirkkonummen suuret investoinnit kouluverkkoon?

Kirkkonummen koulut pärjäävät vertailuissa hyvin. Ennen kahta edellistä vaalia iso kysymys oli isojen kouluhankkeiden kohtalo. Nyt suurin osa niistä on lähtenyt tai lähdössä liikkeelle. On selvää, että hankkeet rasittavat kunnan lainataakkaa, mutta niitä ei olisi voinut jättää tekemättä. Hanke, josta olen erityisen iloinen, on yhteinen lukiohanke kirjaston takana keskustassa. Uskon, että se osaltaan vahvistaa sekä Kirkkonummen että keskustan vetovoimaa. On hienoa, että siinä on päästy yhteiseen ratkaisuun. Sen eteen RKP on tehnyt määrätietoista työtä. Kirjaston kanssa syntyy hienoa synergiaa!

Vaaliohjelmassa mainitaan myös elinvoimaiset kunnat ja kaupungit sekä kestävä ja viihtyisä kaavoitus. Millä keinoin Kirkkonummen elinvoimaa voidaan kehittää?

Keskeinen kysymys on kaavoitus. Meidän täytyy osata hyödyntää yhteisvaikutuksia, joita uudet teolliset hankkeet tuovat. Jorvaksen HTC, Prysmian ja uusi datakeskus ovat keskeisiä kasvun vauhdittajia. On huomionarvoista, että kaksi viimeksi mainittua lähtivät nopeasti liikkeelle. Kun tahtoa on, kaavoitus sujuu ripeästi.

On myös tärkeää huomata, että Kirkkonummelle muuttamisen pääasiallinen syy liittyy asumiseen ja kouluihin. Meidän pitää tarjota asumisessa jotain muuta kuin naapurikunnat: enemmän tilaa, yhteisöllisyyttä, harrastusmahdollisuuksia, hyviä yhteyksiä, laadukkaita kouluja ja vahvaa luontosuhdetta. Meidän täytyy uskaltaa olla oma itsemme – Kirkkonummi ei ole Espoon kopio.

Pitäisikö Kirkkonummen uusi keskusta rakentaa tehokkaasti – ja kuinka tehokkaasti?

Keskusta saa mielellään olla tiivis pikkukaupunki, mutta en kaipaa liiallista korkeutta. Kirkko säilyköön maamerkkinä! Lähtökohtaisesti keskustan kehittämiseen on upeat edellytykset. Tori, kirkko, kirjasto ja juna-asema tarjoavat hienot puitteet toimivalle pikkukaupungille. Toivon, että onnistumme yhdessä rakentamaan näkemyksen siitä, miltä tämän ajan yhteisöllinen ja inspiroiva keskusta voisi näyttää – paikka, joka houkuttelee niin ihmisiä kuin palveluja.

Toivon myös, että keskustaan saataisiin ikäihmisille asumisratkaisuja. Liian usein palveluasumisen tontit kaavoitetaan laidoille tai kauemmas. Se on mielestäni väärä ratkaisu. Kirjaston ja koulujen tarjoamat palvelut voisivat tukea eri-ikäisten ihmisten kohtaamista.

Arkkitehtinä, millaista kaavoitusta Kirkkonummella tulisi tehdä?

Kirkkonummen pitäisi rohkeasti olla oma itsensä. Kunnan hienous on siinä, että se koostuu monesta pienestä kylästä, joilla kaikilla on oma identiteettinsä – joillakin jopa oma nuorisotalo. Tämä ominaispiirre tulee säilyttää, samalla kun keskustoja kehitetään tiiviimpään suuntaan. Se, että olemme pientalovaltainen kunta, on selvä vahvuus.

Kirkkonummen strategia sanoo: ”Kaavoitamme pientalovaltaisesti luonnonläheisiä, viihtyisiä ja turvallisia asuinalueita. Palvelutarjontamme vastaa kasvavan ja ikääntyvän väestön tarpeisiin.” Oletteko samaa mieltä? Onko kunnassa riittävästi asuntoja ikääntyville?

Olen tuosta täysin samaa mieltä. On myös selvää, että meillä ei ole riittävästi palveluasumista ikääntyneille kirkkonummelaisille. Toivon erityisesti keskustaan, lähelle junaa, kirkkoa ja kirjastoa lisää ikäihmisille sopivia asumisratkaisuja.

Pitäisikö Kirkkonummelle saada asuntomessut?

Toivon, että saisimme kuntaan asuntomessut. Kantvik olisi erinomainen paikka. Toivon myös, että hanke vietäisiin kunnianhimoisesti eteenpäin – ei sekavaa valmistalokatalogia, vaan yhtenäinen kokonaisuus, jolla on selkeä identiteetti ja joka ammentaa paikan ainutlaatuisuudesta.

Mitä mieltä olette rantojen käyttämisestä rakentamiseen?

Kirkkonummella on paljon rantaviivaa, joka on pääosin yksityisessä omistuksessa. Kantvik on hyvä esimerkki siitä, millaista rantarakentamista Kirkkonummella voitaisiin toteuttaa. En näe esteitä järkevälle, hyvin kaavoitetulle rantarakentamiselle.

Mitä mieltä olette kuntaveron tasosta Kirkkonummella?

Kuntaveromme on korkea verrattuna esimerkiksi Espooseen, eikä sitä voi pitää hyvänä asiana. En kuitenkaan tällä hetkellä näe edellytyksiä sen laskemiselle.

Kuinka realistisena pidätte Länsirata-hanketta ja sen toteutumista? Minkälaisella osuudella Kirkkonummen kunnan tulisi olla mukana hankkeessa?

Länsirata-hanketta eivät taloudelliset realiteetit tällä hetkellä tue. Lohjan näkökulmasta paikallisyhteys on tarpeen, mutta kokonaan uuden yhteyden rakentaminen Turkuun ei ole järkevää – varsinkaan, kun Helsinki on vetäytynyt hankkeesta. Mielestäni Kirkkonummenkaan ei tulisi olla mukana.

Neljä miljardia euroa noin kahden miljoonan matkaa varten on liikaa. Ympäristövaikutukset olisivat mittavat, ja kannattavuuslaskelmat perustuvat pitkälti tonttien hintojen nousuun – se ei ole kestävä peruste. Meidän tulisi sen sijaan panostaa rantaradan kehittämiseen. Se on taloudellisesti ja ympäristön kannalta kestävin vaihtoehto. Emme saavuta ihan samaa nopeutta, mutta pääsemme lähelle.

Mitä mieltä olette vihreän siirtymän hankkeista Länsi-Uudellamaalla?

Vihreän siirtymän hankkeet ovat Suomelle suuri mahdollisuus. EK:n laskelmien mukaan niitä on suunnitteilla noin 290 miljardin euron edestä. On kuitenkin tärkeää, että emme jää pelkästään puhtaan sähkön tuottajaksi, ja että ympäristövaikutusten arviointi tehdään perusteellisesti. Jokaisen suuren hankkeen ympärille tulisi rakentaa vihreän siirtymän ekosysteemi. Sundsbergin datakeskus voisi toimia laajemminkin kasvun moottorina.

Valtion tukien osalta on syytä olla tarkkana. Yksittäisten hankkeiden tukemisen sijaan on järkevämpää varmistaa, että investointiympäristö on ennustettava ja kilpailukykyinen.

Toteutuuko demokratia Espoo-vetoisella Länsi-Uudenmaan hyvinvointialueella?

Kyllä minä ajattelen, että jokaisen aluevaltuutetun tulee pystyä ajattelemaan omaa kotikuntaansa laajemmin. Yksi syy siihen, miksi RKP edellytti erillisratkaisua Uudellemaalle, oli juuri se, että muuten paikallisdemokratia olisi heikentynyt liikaa. Nytkin meillä on haasteita. Tämä kausi on osoittanut, että paikallisten palvelujen puolustajia tarvitaan.

Mitä mieltä olette digipalveluista vanhuksille? Tuleeko olla vaihtoehtoja niille, jotka eivät osaa tai halua käyttää digipalveluja?

Ilman muuta. Digitaaliset palvelut ovat hyvä lisä, mutta ne harvoin voivat korvata muuta hoitoa. Kasvokkain tapahtuvan palvelun pitää olla ensisijainen vaihtoehto. RKP on esittänyt myös digitakuuta – palvelua, jonka kautta varmistetaan apu digitaalisten palvelujen käytön opetteluun, ikäihmisille ja muillekin.

Mammografiaseulonnat siirtyvät Kirkkonummelta Lohjalle. Onko tämä järkevää, vaikka hyvinvointialue säästää rahaa?

Pidän tätä ongelmallisena. Keskustelin juuri erään tutun kanssa, jonka Alzheimeria sairastava puoliso ohjattiin Espoosta Lohjan vuodeosastolle. Monilla on muistissa myös Lohjan synnytyspalveluiden lakkauttaminen, jonka säilyttämisen puolesta RKP taisteli valitettavasti yksin. Tällaisilla muutoksilla on vaikutusta myös työssä viihtymiseen ja sitä kautta työvoimapulaan. Esimerkiksi kätilön ei ole yksinkertaista lähteä Espooseen töihin, jos hän asuu Tenholassa.

Mitä mieltä olette omalääkärijärjestelmästä ja sen kehittämisestä?

RKP kannattaa omalääkärimallia vahvasti. Sitä on menestyksekkäästi pilotoitu Länsi-Uudellamaalla. Itäisellä Uudellamaalla olemme ottaneet käyttöön Omatiimi-mallin, jossa koko tiimi – hoitajasta lääkäriin – on tuttu potilaalle. Keskusteluissa lääkäreiden ja hoitajien kanssa on käynyt selväksi, että tällainen malli parantaa työssä viihtymistä. Henkilöstöpulan keskellä meillä ei ole varaa olla hyödyntämättä malleja, jotka lisäävät sekä potilastyytyväisyyttä että hoitotuloksia.

Olette ehdolla sekä kunta- että aluevaaleissa. EVAn tutkimuksen mukaan moni suomalainen haluaisi rajoittaa mahdollisuutta toimia kolmella tasolla. Mikä on teidän näkemyksenne?

Olen pitänyt hyvin arvokkaana ja toimivana sitä, että olen saanut osallistua sekä kansalliseen päätöksentekoon että nähdä, mitä päätökset merkitsevät paikallisella tasolla. Tämä kokemus on hyödyksi eduskunnassa ja hallituksessa. Se on osa suomalaista päätöksentekokulttuuria – se näkyy jo siinä, että eduskunnan maanantait on varattu paikallistyöhön.

Opetusministerinä näen myös tärkeänä hyvinvointialueelle kuuluvan oppilashuollon. Sitä haluan tietenkin pitää silmällä myös!

Hyvinvointialueet tarkoittavat, että aiemmin pelkästään kunnanvaltuustossa hoidetut asiat hoidetaan nyt kahdessa organisaatiossa. Työn substanssi ei varsinaisesti lisäänny, mutta kokouksia voi olla enemmän. Helsingissä tilanne ei muuttunut, mutta Länsi-Uudellamaalla valtuusto kokoontui viime vuonna viisi kertaa. Se on maltillinen määrä ja mahtuu kalenteriini. Nyt on tärkeää vaikuttaa alueiden palvelurakenteisiin – moni asia muuttuu nopeasti, ja tässä on tärkeä vaikuttamisen paikka, niin Kirkkonummen kuin koko Länsi-Uudenmaan näkökulmasta.

Text: JUSSI SALO