Det gråa är bakom oss

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Adlercreutz: Vi behöver ett integrationsprogram för varje utländskt företag som etablerar sig i Finland

Vi bör lägga fokuset på företagens och näringslivets framgång och livskraft, säger Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz. Han påminner om att hela det finländska välfärdssamhället bygger på livskraftiga företag och att vi också behöver utländska aktörer vid sidan av inhemska företag. Adlercreutz har nyss återvänt från Irland, där internationella företag stöds på flera olika sätt.

-Varje beslutsfattare och expert borde förstå att göra sitt allra bästa för företagets framgång, säger Adlercreutz.

Finland lämnade in sin ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj. Processen har satt Finland på världskartan och många utländska företag har blivit allt mer medvetna om Finland. Finland bör utnyttja all den uppmärksamhet som vi får, tycker Adlercreutz.

-Vi kan dra stor nytta av den positiva uppmärksamheten. Vi är ett attraktivt, stabilt land och utbildningsnivån är hög. Här finns det stora möjligheter t.ex. för företag som söker högteknologiskt kunnande, säger Adlercreutz.

Adlercreutz, som själv också har en bakgrund som företagare, betonar vikten av att avskaffa marknadsbarriärer och understryker hur vi ska vända på alla stenar för att öka attraktionskraften. Detta innebär att vi måste lösa problemet med tillgång på arbetskraft och skapa en smidigare beslutskultur.

-Som en första praktisk åtgärd föreslår jag att varje utländskt företag tilldelas en egen kontaktperson i förvaltningen – till exempel i Business Finland. En person som är lätt att kontakta och som skulle kunna fungera som kanal till de olika myndigheterna. Kontaktpersonen skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. På samma sätt bör den utländska ledningen och deras familjer tilldelas en eller flera fadderfamiljer för att säkerställa att de som kommer hit nätverkar och trivs i vårt land, sammanfattar Adlerceutz.

Adlercreutz på partidagen: NATO för hela Norden in i en ny tid

Finland har aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet som för tillfället, sade Anders Adlercreutz i sitt tal på SFP:s partidag.

– Finland är en framgångssaga. Internationell media lyfter upp Finlands resiliens och beslutsamhet. Just nu syns vi i media som det stabila, trygga, demokratiska land vi är. Nu skall vi inte tala om en gråzon. Vi skall tala om denna tid som en början på något nytt, något stort, konstaterar Adlercreutz.

-Det här är ett klart momentum, inte bara för SFP utan för hela Finland. Nu skall dörrar för export inte bara öppnas, utan sparkas in. Det finns en stor efterfrågan på allt finländskt, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfte också upp möjligheten för en tätare nordisk integration, som en följd av Sveriges och Finlands gemensamma beslut att ansöka om medlemskap i NATO.

– Det nordiska samarbetet väcker enbart positiva känslor. Norden är världens bästa regionbrand. Ett Norden som nu tillsammans som en helhet också blir en medlem av NATO kommer att växa i tyngd, säger Adlercreutz.

– Men vi skall inte nöja oss med det. Det finns otaliga sätt på vilka vi kan fördjupa samarbetet ytterligare. Vi kan göra det enklare att arbeta i våra grannländer. Det kan bli lika naturligt för en skåning att studera i Tammerfors som för en Vasabo att göra det i Umeå. Det kan bli lättare att flytta efter arbete. Våra examina ska göras ekvivalenta och den nordiska identiteten skall vara verklighet på alla plan, i interaktion med alla myndigheter.  Och vi bör se över kulturen i vårt arbetsliv så att också Finland blir en attraktiv destination för t.ex. unga svenska studeranden, visionerar Adlercreutz.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.

Gruppanförande i riksdagens Nato-debatt 20.4.2022

Ärade talman,

Den 24:e februari ändrades vår uppfattning om världen.

Vår utrikes- och säkerhetspolitiska linjedragningar har baserat sig på tanken om att vi nationer är rationella aktörer. På att vi väger fördelar mot nackdelar. På att vi tar det egna landets befolknings väl i hänsyn. På att vi lever i samma verklighet och på att vi står vid vårt ord.

Den 24:e februari raserades dessa premisser.

I denna situation måste vi också se över vår bedömning av världen. Vilka är riskerna? Hur kan vi bäst garantera vår säkerhet?

För tjugo år sedan var Ryssland ett land av möjligheter. Det är det inte mera. Det är tyvärr ett land på tillbakagång som krampaktigt klamrar sig fast vid sina vapen.

Det kommer igen att ta minst en generation innan Ryssland igen primärt minns för Tchaikovsky, Repin eller Achmatova.

Nu minns vi istället Bucha, Mariupol och Kharkiv. Vi minns krigsbrott, attacker mot civila, våldtäkter, massgravar. Vi minns besinningslös brutalitet.

I den världen, med detta i minnet, behandlar vi nu denna redogörelse.

Vår säkerhet möjliggör allt det vi gör, allt det vi håller kärt. Säkerhet byggs upp av många saker: Av demokrati, av rättstatsprincipen, av en respekt för mänskliga rättigheter, av försörjningssäkerhet, av förståelse och hänsyn. Men också av en trovärdig försvarsmakt. När en kris eskalerar är det ibland i sista hand det militära försvaret som ansvarar för att rädda demokratin när inget annat hjälper. Det ser vi nu i Ukraina.

Många av oss har redan en klar åsikt i frågan om hur vårt försvar borde organiseras. Men trots det är det viktigt att vi har en process. Vi behöver en bred enighet, och för att nå den krävs diskussion och förståelse.

En process är ibland, ja ofta, ett självändamål, även då målet är uppenbart.

Också därför, att ingen med säkerhet vet vad som väntar bakom hörnet. Framtiden är i alla händelser svår att förutspå. Det beslut vi fattar skall vi kunna stå bakom. Det bär vi ansvar för.

Det är också skäl att komma ihåg att man kan ha olika åsikt. Det finns få absoluta sanningar. Man kan se på världen på olika sätt.

SFP har länge varit för ett medlemskap i Nato – också då stödet för ett Nato-medlemskap var lågt.
Men lika lite är skepticism mot Nato samma sak som att stöda Putin.

Polarisering gagnar enbart de makter som använder splittring och polarisering som vapen. Därför är det viktigt att också denna debatt är saklig, balanserad och respektfull.

Ett litet land som Finland är beroende av allianser. Vi behöver ett samarbete inom Norden, vi behöver ett starkt EU, vi behöver ett fungerande FN. En öppen värld där internationellt samarbete fungerar är och skall vara grunden för vår utrikespolitik. Genom åren har vi målmedvetet försökt maximera vårt inflytande genom att söka oss till de bord där besluten fattas. De besluten som i alla händelser berör oss. Det är bättre att vara producent av beslut än enbart konsument.

Vårt medlemskap i Nordiska rådet var ett stort steg framåt. Efter det kom EFTA , frihandelsavtalet med EEC, Europarådet och EU.

Man kan med fog säga att vi efter EU-medlemskapet inte mer kunde kalla oss alliansfria. Som SFP:s tidigare ledamot Christina Gestrin sade i den säkerhetspolitiska redogörelsens responsdebatt 2004, för 18 år sedan: ”Finland är inte utrikespolitiskt eller säkerhetspolitiskt alliansfritt. Vårt samarbete inom ramen för EU:s nya säkerhetspolitik gör tanken omöjlig både i teorin och i praktiken.”

Vårt samarbete med NATO är tätt men vi är inte ännu medlemmar. För att citera minister Jaakko Iloniemi: ”Tällä hetkellä jaamme riskit, mutta emme turvallisuustakuita”. Man kan säga, att vi har ett hus utan giltig brandförsäkring. Såsom det tydligt framkommer i redogörelsen så innebär medlemskap att det finska försvaret backas upp av alliansens samlade kapaciteter.

SFP ser att ett medlemskap i Nato är ett naturligt, ja rentav självklart, steg. Det är ett steg som vi med fördel tar tillsammans med Sverige. Det är ett steg, som skulle maximera vår nationella säkerhet, stärka det nordiska samarbetet, och stärka stabiliteten i Nordeuropa. Så att det som hände Bucha, Mariupol och Kharkiv inte någonsin kan upprepas här.

 

Missä on kauppojen vastuuntunto?

Erilaiset arvoketjut ovat muuttuneet paljon viidessäkymmenessä vuodessa. Muutos on tuskin missään niin näkyvää kuin maataloustuottajien arjessa.

Syitä on useita: sähkön hinta on noussut ja sähkön siirtohinnat ovat järjettömiä. Lannoitteiden hinnat ovat kaksinkertaistuneet. Kaiken kukkuraksi tuotantokustannuksia nostaa nyt myös Ukrainan sota. Tuotannon kulut nousevat, mutta maatalouden tuottajahinnat eivät seuraa perässä. Kotimainen päivittäistavarakauppamme on duopoli, vaikka saksalainen haastaja yrittääkin ravistella tuttua asetelmaa.

Päivittäistavarakaupat syyttävät tilanteesta tukkukauppoja. Tukkukauppiaat syyttävät elintarvikeyrityksiä ja toteavat, etteivät he neuvottele tuottaja­hintoja. Elintarvikeyritykset taas vaativat kaikkea tai ei mitään: joko myyt meille kaiken tai voit pitää kaurasi ja sianlihasi. Maataloustuottajan neuvotteluvoima on olematon.

Samalla kun alkutuottajien taloudellinen ahdinko syvenee, on kotimainen ruoka suositumpaa kuin koskaan. Ostamme mielellämme lähellä tuotettua ja puhdasta ruokaa. Arvostuksemme ei kuitenkaan välity ruoan alkutuottajalle.

Useilla aloilla alustatalous on mullistanut liiketoiminta­logiikan. Esimerkkejä on lukuisia: hotelliyrittäjä ei enää omista kiinteistöjä, vaan toimii tahona, joka yhdistää asiakkaan majoitustilaan. Keskipitkällä aikavälillä samanlainen raken­teellinen muutos tarvitaan myös ruuantuotannon arvoketjuun, joka kulkee pellolta ruokapöytäämme.

Nyt on oikea hetki haastaa kaupan alan toimijat sosiaalisen vastuunkannon nimissä. Sen sijaan, että ruokakauppa­ketjut hyödyntävät omia tuotemerkkejään hintojen alas ajamiseen, voisivat ne valjastaa ne konkreettisen vastuullisuus­työn ajureiksi. Ketjuilla on nimittäin täysi määräysvalta siihen, mitä he omilla tuotemerkeillään tekevät.

Mediassa nähdyn ja satoja tuhansia, ehkä miljoonia maksavan ”vastuullisuusmainonnan” sijaan kaupat voisivat kantaa todellista vastuuta luomalla ”Parempi Pirkka” tai ”Reilu Rainbow” -tuoteperheitä, joiden tuotteita ostoskärryyn kerätessään kuluttajat tietäisivät hinnan sisältävän reilusti paremman korvauksen Matti Maanviljelijälle. Tällai­sella uudistuksella kaupat vahvistaisivat maatalouden elinvoimaisuutta ja kantaisi vastuuta kestävän kehityksen tavoitteiden toteutumisesta.

Mielipidekirjoitus Maaseudun tulevaisuudessa 21.3.2022.

Mannerlaatat liikkuvat

Ihmisinä sopeudumme yleensä pikku hiljaa uusiin tilanteeseen. Ajattelemme, että jokainen pieni konflikti on yksittäistapaus. Itsekin ajattelin pitkään, ettei Venäjä voi olla niin irrationaalinen, että se hyökkäisi Ukrainaan. Viikolla hiljaa, pitkän ajan kuluessa lämmennyt soppa kiehui yli. Koko sodanjälkeinen maailmanjärjestys muuttui kertaheitolla.

Euroopassa on käynnissä täysimittainen sota, jossa käytetään laivastoa, ilmavoimaa, ohjuksia, ja maajoukkoja. Hyökkäys Ukrainaan on rikos vallitsevaa maailmanjärjestystä kohtaan. Se on rikos paitsi Ukrainaa kohtaan myös Venäjän kansaa kohtaan. Seuraukset  tulevat olemaan valtaisat Ukrainalle ja Venäjälle  mutta myös meille, riippumatta siitä, miten konflikti etenee.

Tällä hetkellä Ukraina käy urheaa puolustustaistelua. Valmistautuminen sotaan ei sen osalta ollut niin tehokasta kuin se olisi ehkä voinut olla. Maassa ei tehty liikekannallepanoa etukäteen, jottei sitä olisi tulkittu provokaatioksi. Siitäkin huolimatta Venäjä on kohdannut tiukan vastuksen. Viime päivinä Venäjän otteet ovat kuitenkin koventuneet. Ukrainassa pommitetaan tällä hetkellä myös siviilejä, kouluja, asutuskeskuksia ja infrastruktuuria. Näyttää siltä, että aseina on käytetty myös rypälepommeja ja ehkä myös joukkotuhoaseiksi määritettyjä termobaarisia aseita.

Ukraina taistelee tällä hetkellä yksin, mutta koko Eurooppa seisoo sen rinnalla lähettämällä sille apua erilaissa muodoissa. Putinin uhkailut ovat pitäneet suoran sotilaallisen väliintulon etäällä, mutta aseapua on tullut varsin mittavasti.

Moni muuri murtui yhtäkkiä. Saksa, Ruotsi ja Suomi mursivat pitkän periaatteen siitä, että konfliktialueelle ei lähetetä aseita. Jopa Sveitsi, joka aikoinaan piilotti natsien rahoja, liittyi pakotteisiin. EU ja muu maailma on osoittanut varsin vaikuttavaa yhtenäisyyttä. Myös Kirkkonummelta lähtee apua Ukrainaan ja kunta on huomioinut tilanteen symbolisella eleellä: Vesitorni valaistaan Ukrainan värein.

YK:ssa ainoastaan Eritrea, Pohjois-korea, Syyria ja Valko-Venäjä tukivat Venäjän näkökantaa kriisissä. Tämä joukko on tunnettu totalitarismista ja ihmisoikeusloukkauksista. Se mikä on varmaa jo tässä vaiheessa kriisiä on se, että Venäjällä on edessään menetettyjä vuosikymmeniä. Isku sen talouteen tulee olemaan mittava. Kansa tulee kärsimään merkittävästi huonon politiikan seurauksista.

Tällä hetkellä on mahdoton sanoa, miten kriisi päättyy. Venäjän tappiot ovat olleet mittavat, mutta tämä ei vielä näy Venäjän toiminnassa. Rintamalle lähetetyt sotilaat tulevat mitä ilmeisimmin syrjäkylistä. Itkeviä äitejä ei ole vielä nähty Punaisella torilla.

Suomeen ei kohdistu suoranaista uhkaa Lavrovin ja Putinin vastuuttomista puheista huolimatta. Emme valitettavasti voi kuitenkaan tuudittautua siihen, että olisimme Venäjän valtapyrkimyksistä syrjässä. Siihen, että Venäjä meidän kohdallamme palaisi muistoissaan Kekkosen ajan mukaviin kalareissuihin ja päättäisi siksi jättää meidät rauhaan, ei voi luottaa. Realisteina voimme myös todeta, että Venäjään ei voi viimeaikaisten tapahtumien perusteella luottaa. Diplomaattiset neuvottelut olivat vain silmänlumetta vuoden alussa. Niitä käytäessä Venäjä oli jo tehnyt päätöksen hyökätä Ukrainaan.

Pysäyttävä fakta on, että Suomi on Venäjän länsirajalla olevista liittoutumattomista maista ainut, jota ei ole miehitetty.

Venäjän toiminta on nopeasti kasvattanut Naton suosiota. Ennen vuodenvaihdetta jäsenyyttä tuki alle 30% suomalaisista. Viimeisten mittausten mukaan tuki on nyt ylittänyt 50% kriittisen rajan. Uskon, että muutos jatkuu ja Putinin toimet ovat näin vaikuttaneet täysin päin vastoin kuin mitä hänen voisi kuvitella toivovan.

RKP on jo pitkään ollut sitä mieltä, että Suomen paikka on NATOssa. Yhdyn tähän näkemykseen. Siksi on hyvä, että keskustelu tästä asiasta on vihdoinkin käynnistyneet. Puheet epämääräisestä ”optiosta” ovat vaihtuneet konkretiaan.

Liittyminen ei olisi välttämättä mikään mutkaton prosessi. Se olisi iso askel. Vaikka olenkin sitä mieltä, että liittoutumattomilla mailla voi olla aivan erityinen tehtävä vakauden ylläpitämisessä, niin pitkän tähtäimen kehitys Euroopassa puhuu sen puolesta, että Suomen paikka on Natossa.

Suomi mielletään osaksi länttä. Suomi harjoittelee Naton kanssa ja meidän järjestelmämme ovat täysin Nato-yhteensopivia jo tällä hetkellä. Olemme kaikkien keskeisten Naton yhteistyöelimien jäsen. Olemme käytännössä paljastaneet kaulamme, mutta meillä ei ole artikla V:n tarjoamaa suojaa. Jäsenyys olisi käytännön tasolla hyvin pieni askel, mutta silti se toisi meille puolustusnäkökulmasta merkittävää lisäturvaa. Kuten Jaakko Iloniemi on todennut: ”Tällä hetkellä jaamme riskit, mutta emme turvallisuustakuita”.

Tämä keskustelu jatkuu nyt epäilemättä hallituksessa ja eduskunnassa. On selvää, että hakemuksella, sikäli kun siihen päädytään, pitää olla laaja kansan tuki. Laajan tuen saaminen edellyttää, että me poliitikot kerromme kantamme selvästi. Siitäkin huolimatta, että aihe on arka monella tavalla.

Lopuksi on todettava, että puolustuskykymme on vahva. Puolustusvaliokunnan jäsenenä olen päässyt työskentelemään läheisessä yhteistyössä puolustusvoimien kanssa ja olen voinut todeta suorituskyvyn kasvaneen merkittävästi viimeisten vuosikymmenten aikana. Nykyinen tiivis yhteistyö Norjan ja Ruotsin kanssa on myös kyvykkyyksien kehittämisen näkökulmasta tärkeää.

Minulta kysyttiin hiljattain, voiko kriisin keskellä nähdä jotain valonpilkahduksia, jotain, joka antaa toivoa. Vastasin näin:
Ukrainan kansan sinnikkyys antaa toivoa. Se saa myös muistamaan oman maan itsenäisyyden arvon. Se apu, joka on kohdistunut eri muodoissa Ukrainaan antaa toivoa, kuten tapa, jolla ukrainalaisia on otettu vastaan naapurimaissa. EU:n kyky toimia yhteisesti antaa toivoa. Myös yritysten ripeä toiminta on arvostettavaa.

Toivokaamme, että kriisi saa nopean ratkaisun niin, että Ukraina säilyy itsenäisenä ja ihmisuhreja tulee tästä eteenpäin mahdollisimman vähän. Ukrainaa voimme jokainen auttaa tavallamme. Ja samaan aikaan on muistettava, että syypäitä tässä eivät ole esimerkiksi Suomessa asuvat venäläiset, vaan Venäjän hallitus ja sen politiikka.

(Kirkkonummen Sanomat 6.3.2022)

Ryhmäpuheenvuoro eduskunnan ulko- ja turvallisuuspoliittisessa keskustelussa 22.2.2022

Ryssland kunde ha gjort mycket bättre val. Landet kunde i dag ha goda relationer till sina grannar. Ryssland kunde ha handel, ekonomisk tillväxt och välstånd.

Men Ryssland valde en annan väg. Venäjä valitsi toisen tien. Viimeisen vuorokauden tapahtumat ovat rikos kansainvälistä oikeutta kohtaan. Ne ovat rikos Ukrainaa kohtaan. Ne ovat myös väärin venäjän kansaa kohtaan. Ja niillä tulee olemaan vakavat seuraukset.

Putin kutsuu Neuvostoliiton hajoamista viime vuosisadan suurimmaksi geopoliittiseksi katastrofiksi. ”Lenin loi Ukrainan”, hän sanoi eilen. Ja nyt Venäjä haluaa ottaa Ukrainan takaisin – rikkomalla kansainvälistä lakia, Etyjin periaatteita, Venäjän Ukrainan kanssa vuonna 1994 solmittua sopimusta, Naton ja Venäjän välistä vuonna 1997 solmittua sopimusta ja Minskin sopimusta.

Tässä me nyt olemme. Osa eurooppalaisesta maasta on miehitetty. Ukrainan itsemääräämisoikeutta on rikottu. Tuemme Ukrainaa ja Ukrainan kansaa. Suomi edellyttää Venäjän pidättäytyvän sotilaallisista toimista.

Vi stöder Ukraina och det ukrainska folket. Finland förutsätter att Ryssland avstår från militära åtgärder.

On selvää, että pelaamme Euroopassa eri säännöillä kuin Venäjä. Siitä huolimatta diplomatialle pitää antaa sijaa. Mutta se, onko sillä oikeita mahdollisuuksia, on täysin Venäjän käsissä. EU:sta se ei ole ollut kiinni, eikä tule olemaan.

Ajatus siitä, että kansainvälisiä toisen maailmansodan jälkeisiä periaatteita voisi näin rikkoa, on RKP:n ja Suomen mahdoton hyväksyä. Suomi vastaa Venäjän toimiin osana Euroopan unionia.

Nu är det viktigt att visa enighet. Finland fördömer Rysslands ensidiga kränkningar av Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. Erkännandet av separatistområdena i östra Ukraina bryter gravt mot Minskavtalen. Finland reagerar på Rysslands handlande som en del av Europeiska unionen.

Yksi pääsky ei kesää tee, taloudessakaan. 

Katja Ylisiurua kirjoittaa taloudesta Kirkkonummen Sanomissa, kritisoiden samalla kunnan tämän vuoden budjettia. Koen tarpeelliseksi vastata hänen kirjoitukseensa.  

Erikoissairaanhoidon kulut, jotka meillä näkyvät pääasiassa HUS:ille kulkeutuvina maksuina, olivat tänä vuonna siinä mielessä iloinen yllätys, että kunta sai 1,7 miljoonan euron palautuksen. Ylisiurua katsoo, että tämä kertoo siitä, että olemme turhaan pyrkineet pitämään menopuolta kurissa. 

Tämä ei pidä paikkansa. 

Erikoissairaanhoidon kulut ovat pääosin olleet negatiivinen yllätys kuntataloudellemme. Se, että nyt tuli palautuksia, ei ole arkipäivää. 

Kunnan talous ei isossa kuvassa valitettavasti ole kovin hyvässä kunnossa. Investoinnit rasittavat talouttamme. Kertyneitä ylijäämiä ei ole kuin noin 8 miljoonaa ja kunta on ongelmissa kun ne on käytetty. Siksi menokuria on noudatettava. On myös syytä huomata, että kuntataloutta on vahvasti tuettu valtion suunnalta viimeisten kahden vuoden aikana. Se tuki on poistumassa. 

Tämän vuoden budjetti on edellisen vuoden budjettia isompi. Mutta maltti on oltava mukana. 

Vuodet 2021 ja 2022 ovat SOTE-uudistuksen taloudellisen ratkaisun takia tärkeässä roolissa kun kunnan taloutta suunnitellaan hyvinvointialueiden käynnistämisen jälkeistä aikaa ajatellen. Kuntaan jäävien toimintojen rahoitus on nimittäin suoraan riippuvainen siitä, miten paljon rahaa on käytetty hyvinvointialueelle siirtyviin palveluihin. 

Se tarkoittaa, että lisäpanostukset sosiaali- ja terveyspuoleen vuosien 2021 ja 2022 aikana näkyvät negatiivisesti vuodesta 2023 eteenpäin kuntaan jäävien palveluiden rahoituksessa. 

Eli lisäpanostus vaikka perusterveydenhuoltoon, joka hyvinkin saattaisi tulla tarpeeseen, maksetaan tulevaisuudessa moninkertaisesti sen kautta, että se vähentää kuntaan jäävien palvelujen rahoitusta. Eli ei ainoastaan kerran, vaan niin kauan kuin nyt sovittu rahoitusmalli on voimassa. 

Eli se kustannus heikentää kuntaan jäävien ennaltaehkäisevien  palvelujen rahoitusta pitkäksi ajaksi tulevaisuuteen. 

Siksi kyse ei ole näivettämisestä, kuten Ylisiurua kirjoittaa, vaan nimenomaan siitä, että olemalla nyt maltillinen menojen kanssa varmistetaan se, että kunnalla on mahdollisuus tarjota ennaltaehkäiseviä palveluja, opetusta ja paljon muuta tulevina vuosina. 

Yksi pääsky ei kesää tee. Eikä satunnainen HUS:ilta tullut palautus tarkoita sitä, etteikö tarkan markan ajat olisi edessä kuntataloudessa – jotta voisimme panostaa kaikkien hyvinvointiin, pitkäjänteisesti. 

 

Gott nytt år 2022!

De som ännu har en traditionell papperskalender kan börja året från ett tomt pappersark. Den första januari inleder det nya året och ger oss både möjlighet att reflektera över det gångna året och fundera på vad vi kunde göra annorlunda under det år som kommer.

Jag inspireras ofta av andra människor och de får mig att fundera på hur jag kunde utveckla min egen verksamhet. Under jullovet hann jag fundera på den på annandag jul bortgångna Desmond Tutus tankegångar. Tutu var generalsekreterare för Sydafrikas kyrkoförbund, som likt Nelson Mandela bekämpade apartheid och våld. År 1984 fick han Nobels fredspris.

Tutu hann under sitt liv inverka på miljoner människors liv, något som automatiskt inspirerar var och en som lett sig in på en bana, där man försöker inverka på samhället. Ett av Tutus starkaste uttalanden är följande: “If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse, and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.” Fritt översatt till svenska: Om du håller dig neutral i situationer som präglas av orättvishet så väljer du förtryckarens sida. Om en elefant har sin fot på svansen av en mus, och du säger att du är neutral, kommer musen inte att uppskatta din neutralitet.

Rollen som en kommunal beslutsfattare är ansvarsfull. Varje beslut vi gör inverkar på tusentals människor. Precis som i många företag, inleder vi i kommunen ett nytt budgetår. De åtgärder som omfattas av  definierades i de förhandlingarna vi hade innan jul. Vår kommun står nu under 2022 inför en stor förändring: Vi har landskapsvalen framför oss. De ledamöter vi väljer i slutet av januari kommer i framtiden att gör beslut som inverkar vår allas hälsovård. I detta nyårsbrev vill jag understryka vikten av att vara med och påverka. Detta val är på många sätt lika viktiga som kommunalvalet. Speciellt i detta val handlar det om medmänsklighet. De nyvalda beslutsfattarna kommer att fatta beslut om hur vi och våra närmaste får vård då vi mest behöver den.

Detta första landskapsval är speciellt viktigt eftersom vi ni under de första åren efter valet bygger upp strukturen för beslutsfattandet och den service som ges. Därför vädjar jag till var och en: Gör din röst hörd den 23.1.2022.

Vår kommun fortsätter sin tillväxt. Den utvecklas vidare år för år. Korona har lett till positiva inflyttningssiffror i vår kommun eftersom många lockats av möjligheten att jobba på distans omgiven av vacker natur, Tillväxten syns i form av nya byggnader och infrastruktur: skolor, vägar och bostäder. Våra bekanta, som inte besöker oss så ofta, kände knappt igen Masaby när de körde förbi. Så stor har förändringen rent utseendemässigt varit de senaste åren. Utvecklingen är positiv men att leda utvecklingen har givetvis sina egna utmaningar. För att lyckas i förändringsprocessen krävs att kommunens beslutsfattare, ämbetsmän och invånare samarbetar på många plan. Det är viktigt att alla parter lyssnar på varandra och gör sitt bästa för att främja samarbetet. Samtidigt bygger vi en kommunkultur i Kyrkslätt som jag hoppas förblir öppen och konstruktiv. Smaksatt med både skratt och energi.

Jag är glad och hedrad över att leda kommunfullmäktiges arbete. Jag vill tacka alla som under det gångna året varit i kontakt med mig med förslag och konkreta idéer på förändring. ”Keep it coming” – ”Fortsätt på samma sätt”.

Jag önskar alla våra 40 000 kommuninvånare ett riktigt gott nytt år.

(Hälsning i Kirkkonummen Sanomat 1.1.2022)