Hyvä Timo Soini,

Ulkoministerin tehtävä ei ole vähäpätöinen. Sen myötä tulee merkittävä määrä vastuuta ja valtaa. Ulkoministerinä toimiminen antaa kasvot Suomelle, suomalaisille ja suomalaisten tavalle toimia – kulttuurillemme.

Ulkoministeri Soini – kommentoitte kirjoituksessanne Erkki Tuomiojan blokkipolitiikka-avausta tavalla, joka ei mielestäni sovi ministerille tai sen paremmin puoluejohtajallekaan. Kirjoituksesta uupuu kaikki rakentava analyysi, kaikki asiallinen arviointi. Se on täynnä kaunaa ja  kyynisyyden purkausta. Se ei ole kirjoitus, jota voisin hyvällä tahdollanikaan pitää asemallenne sopivana. Rehellisesti ja suoremmin sanottuna, se on mielestäni nolo ja ala-arvoinen.

Kirjoitus ei myöskään liene vitsi tai heitto, millä sanoilla kirjoituksianne on jälkikäteen usein pehmennelty. Tai jos se on huumoria, se ei ole sitä hauskaa Soini-huumoria, mistä myös paikoitellen saamme nauttia. Haluankin haastaa ja kysyä, mihin kirjoittelullanne oikein pyritte?

Vihapuheesta on tulossa arkipäivää. Hallituksen koossa pitämiseen vaadittava konsensus tai epävarmuus siitä, mitä kaikkea sananvapauden nimissä pitää sietää, saa kolleganne nielemään puheita, joiden pääasiallisena tavoitteena tuntuu olevan ”perussuomalaiset vastaan muut” -vastakkainasettelun syventäminen.

Asioiden kärjistämiselle on tultava loppu. Vastapuolen halventamiselle on tultava loppu.

Suomi on erittäin vaikeiden haasteiden edessä. Jokaisen ongelman ratkaisemiseksi on olemassa monta vaihtoehtoa. Ei yhtä ainoaa oikeaa, vaan monta erilaista. Voimme olla asioista eri mieltä, mutta keskustelua pitää voida käydä rakentavasti ja keskustelun pitää perustua tosiasioihin, ei mielikuviin tai populistiseen jargoniin. Asioista pitää voida keskustella toista kunnioittavassa hengessä. Yhteinen työ Suomen hyväksi vesittyy, jos keskustelu nojaa ivaan ja pilkkaan.

Ihmettelemme, miksi politiikkaa ei arvosteta.  Ihmettelemme, miksi vastaanottokeskuksiin heitetään polttopulloja. Ihmettelemme, miksi ihmiset haukkuvat toisiaan verkkosivujen keskustelupalstoilla.

Miksiköhän?

Me poliitikot voimme ohjata yleistä keskustelua. Me voimme esimerkillämme luoda maahamme kannustavan ja erilaisia mielipiteitä aidosti kunnioittavan keskustelukulttuurin loanheittokulttuurin sijaan. Me poliitikot olemme yhtä kuin suomalainen politiikka. Meidän on vastuu – myös Teidän, Timo Soini.

Vi har nu fört våra diskussioner, och snart blir det val. Ett val om vilken väg vi skall ta.

Men för att se vägen framåt, måste vi veta var vi är nu.

Vägen till vishet är att erkänna fakta, för att ta till Paasikivis i det här skedet redan lite slitna klyscha.

Och var är vi, bästa delegater. Var är vi, var är Finland, var är SFP.

Vi står på stabil grund. Vi har värderingar, vi har program.

Men har vi en vision? Vet vi vart vi är på väg?

Eller snarare – inser vi vart vi kunde vara på väg?

Förändring är jobbigt. Det vi vet är tryggt.

Fråga mig – jag vet att förändring kan vara omvälvande. Det att jag står här idag, att jag står här framför er, är redan det ett tecken på förändring. Ett tecken på att man vinner på att ta steget ut.

Jag övervann mina farhågor, och tog steget in i politiken – en dröm jag burit på länge.

Det är ett beslut som jag inte ångrat. Det är ett beslut som gör mig glad och lycklig varje dag. Vare sig det tar sig uttryck i experthöranden i utskotten, vare sig det handlar om möte med glada sfp:are en måndagsmorgon i Jakobstad, vare sig det handlar om tidiga morgonmöten med likasinnade kolleger över partigränserna. Det gör mig glad alla de gångerna, och många andra.

Jag insåg inte vidderna av mitt beslut, då jag sade ja en septembermorgon. Det är ett beslut jag vågade ta, och det är jag tacksam för.

Vi står inför ett beslut här idag på partidagen. Vad tror vi som parti. Hur mycket tror vi på oss själva?

Tror vi på att vårt budskap kanske intresserar någon annan än dem som fått det i modersmjölken. Tror vi på riktigt på att vi har svaren, eller håller vi dem hellre för oss själva.

Jag säger så här:

Vi skall tro på oss. Men vi skall också tro på andra. Vi skall våga se ut över ny obruten terräng, och inse vår potential. Vi skall inte göra sannfinländarna till lags och gräva ner oss i gamla positioner, utan öppna oss utåt, inkludera, inte exkludera.

Om vi inte gör det, då förminskar vi oss. Då gör vi oss mindre än vi är. Och det förlorar Finland på. Inte bara svenskfinland, utan Finland.

Det betyder inte att vi överger våra principer, men det betyder att vi ändrar vårt sätt att göra politik.

I Närpes under en av debatterna vi hade frågade en dam om just det här, måste vi ändra på vår politik. Svaret är nej. Vår politik fungerar. Och vi är alla här eniga om vad vi står för. Det är främst sättet att göra politik på som vi bör ändra. Sättet på vilket vi kommunicerar.

Vi skall vara det ledande landsbygdspartiet, det ledande stadspartiet, det ledande klimatpartiet, och det ledande framtidspartiet. Vi skall vara det ledande förtroendepartiet, och det ledande jämställdhetspartiet.

Vi skall vara partiet som inser, att om majoriteten av universitetsstuderandena idag är kvinnor, kan inte framtidens arbetsmarknad se ut som den gör idag. Vi skall vara  partiet som kan övertyga resten av befolkningen om att mångfald är en rikedom, och att hela landet vinner på att vi är tvåspråkiga, och internationella.

Och vi behöver inte vara alla till lags. Tydlighet uppskattas, även om man inte håller med. Tydlighet är ofta synonymt med klart ledarskap.

Men vad har vi framför oss?

Vi har fem val på tre år. Fem val som vi skall vinna. Fem val under vilka vi inte kan förlora de 20000 nya röster vi fick i riksdagsvalet. Fem val under vilka vi skall få flera röster, i varje val. Fem val under vilka vi måste gå framåt på den väg Carl Haglund utstakat, om vi vill sitta i regeringen efter 2019

Och vad krävs för det?

Skall vi fokusera på något som kan komma väl till pass om 3 år, eller skall vi tala om ledarskap som behövs just nu.

För nu behövs en förmåga att måla upp en djärv vision om framtiden, en förmåga att engagera och entusiasmera, en förmåga att brett samarbeta över partigränserna.

Jag vill att vi är flera röster som hörs. Jag vill att vi knyter samman det lokala med det nationella. Jag vill att vi se över vår kommunikation, och sänker tröskeln för nya medlemmar att träda in i partiet. Jag vill att vi har Finlands mest aktiva och dynamiska gräsrötter som för in vår politik till nya ställen – den skall finnas på arbetsplatser, på gatorna, i hemmen.  Vi skall visa att vi bryr oss. Vi skall vara närvarande. Vi skall gå framåt i varje val, vi skall våga.

Det är ett val och endast ni, bästa partidag, vet svaret.