Ina Mickos ny riksdagsassistent för minister Adlercreutz

/0 Kommentarer/i , /av

Ina Mickos har valts till riksdagsassistent för SFP:s partiordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz. Mickos är politices kandidat från Helsingfors universitet och på slutrakan av sina magisterstudier i statskunskap.

Mickos är hemma från Lappträsk och har de senaste åren fungerat som Ungdomens Nordiska Råds politiska handläggare. Innan dess har hon varit praktikant samt kommunikationsassistent i Nils Torvalds stab i Europaparlamentet och gjort en praktik vid Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund. 

– Det känns meningsfullt att få arbeta i riksdagen och stödja Anders i hans arbete. Att vara en del av hans team ger en unik inblick i det dagliga politiska arbetet och de utmaningar som vårt samhälle står inför. Jag ser fram emot att bidra och ta mig an de uppgifter som väntar, säger Mickos. 

– Jag är glad att kunna välkomna Ina till riksdagen och mitt team. Med hennes breda erfarenhet från såväl yrkeslivet som civilsamhället och hennes starka engagemang, kommer Ina att kunna bidra till det intensiva riksdagsarbetet. Hennes erfarenhet från nordiskt samarbete kommer också väl till pass, säger Adlercreutz, som även är minister för nordiskt samarbete.

 

Jag vill motverka den polarisering som Korpak blåser liv i

/0 Kommentarer/i , , /av

I en skickligt skriven kolumn berättar Helen Korpak i HBL 4.2 vad hon tror att jag tänker i min text “Om att dra sitt strå till stacken” som HBL publicerade 29.1.2025. Samtidigt är hennes analys både långt ifrån min verklighet och långt ifrån det jag skrev och åtminstone försökte formulera.

Det känns osökt som om Korpak har ett narrativ, som hon försöker leta efter en skrud för.

Min text, i vilken jag inte alls talar om att ”pöbeln skall hålla mun” för att citera Korpak, efterlyser jag en diskussion om vårt samhälle och vår framtid som inte utgår enbart från piskor och saxar utan som förmår se våra styrkor och möjligheter – som ju verkligen finns. 

En del av våra styrkor är till exempel vår utbildning och ett starkt förtroendeklimat. Andra är en stor social rörlighet och en i internationell jämförelse låg nivå av polarisering. 

I sin text bekräftar Korpak indirekt den oro som ledde till det jag skrev. Det är just den typens motsättning och polarisering Koprak skickligt blåser liv i som jag vill motverka.

Vi ser kulturkrig både i vårt land och utanför. Man odlar en bild av ”eliten” och ”folket”. Man ifrågasätter vetenskapen och fakta och ifrågasätter folks avsikter när man hellre kunde diskutera det man läser och ser. 

Man bygger också upp en bild där allt kan läggas in i ett narrativ om ”vi mot dem” , för att inte tala om vänster och höger. 

Jag tror att världen är mer komplicerad än så. 

Vad hänvisar jag då till när jag talade om diskussionsklimatet och om att ”sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framför allt våra utmaningar är under all kritik.” eller när jag säger att  ”Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har”?

Jag ser det här som en central fråga. Om den ekonomiska diskussionen enbart fokuserar på nedskärningar, så finns det per definition inte utrymme för det tal om möjlighet och tillväxt som investeringar behöver. 

Om vi målar upp hotbilder kring de som vi borde locka hit för att, ve och fasa, investera, så är det i högsta grad osannolikt att de vill komma. 

Och för all del: Om vi målar upp en bild av att en anpassning – eller för att använda det ord Korpak föredrar, nedskärning, är totalt binär, att den raserar allting – så då finns det varken syre eller vilja att skapa, bygga och titta framåt. 

Och jag anser att det också är det vi behöver. 

Jag har full förståelse för vad nedskärningar betyder. Jag vet också, att jag knappast själv på ett personligt plan alltid kan se vad de rent konkret innebär. 

SFP har i alla situationer försökt prioritera när det bara funnits svåra alternativ. Jag är glad för att vi kunde halvera anpassningarna inom kultursektorn i höstens förhandlingar. Men det oaktat är 20 miljoner, av den sammanlagda kulturpotten från mitt ministerium på ca 530 miljoner, en ansenlig summa. Och den slår ut på ett sätt som drabbar vissa mer än andra.

SFP värnar om kulturen, och jag vågar påstå att jag personligen har en stark koppling till den på många plan.

Men jag är också oroad över vår statsekonomi som i förlängningen är den som möjliggör satsningar. Jag är orolig för vårt samhällsklimat, och den allmänna bristen av vision som för tillfället genomsyrar samhällsdiskussionen. Jag är, som jag skriver, orolig för den bild av samhället vi politiker projicerar.

Jag välkomnar debatt och ifrågasättande, men jag kan inte omfatta en debattkultur som bygger på antaganden, förenklingar eller, som jag ser det, en tydlig vilja att missförstå och förvränga. Världen är inte svartvit. Den är ofullkomlig, full av gråskalor och behov att kompromissa.  

För att, som Korpak klokt avslutar sin text: ”Ingendera av oss har mer rätt än den andra, eftersom det inte handlar om absoluta sanningar, utan bara om mänskliga påfund.”

 

(Publicerad i HBL 8.2.2025)

Låt oss inte vara likgiltiga

/0 Kommentarer/i , /av

”Vi tror att motsatsen till kärlek är hat. Så är det inte. Motsatsen till hat är likgiltighet.”

Så sade Elie Wiesel, en av det fåtal som överlevde Auschwitz dödsmaskin, i en intervju i US News & World Report 1986, samma år han tog emot Nobels fredspris. Förintelsen skede eftersom alltför många var likgiltiga. Blundade, tittade bort och valde att inte se.

Jag hade förmånen att besöka koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i slutet av januari tillsammans med Republikens president. Det, att det gått 80 år sedan lägret befriades, firades med en gripande ceremoni där många statsöverhuvud, men framförallt ett femtiotal överlevande var på plats. 

Historierna de berättade var hjärtskärande. Hur känns det att se sina kompisar samlas ihop för att fösas in i gaskammaren? Hur känns det för en liten flicka att tro att orden barn, jude och död är oskiljaktiga? Hur känns det att se sin framtid slås i kras, att se sin far eller mor tvingas välja spåret till vänster eller höger när du själv föses åt andra hållet?

Vi säger ofta att det aldrig kan hända igen. Men det kan hända igen. Mekanismen är inte svår. Vi människor har inte ändrat oss. Och vi har kanske inte ens lärt oss en läxa. 

Det som hände i Auschwitz, Treblinka, Maidanek, Buchenwald och på många andra ställen var ett resultat av metodisk avhumanisering.

”De är inte som vi. De är främmande. De är inte människor. De hör inte hit.” 

Vi hör samma tankegångar runtom oss idag, i hela världen. Det är ett vapen man tycks ta till allt oftare. Man målar upp hotbilder kring dem man inte identifierar sig med. Man generaliserar bilden av en människogrupp på basen av en berättelse man hört eller hittat på.

I synnerhet i tider där det är ekonomiskt utmanande och osäkert vill man hitta syndabockar. Man vill hitta lätta svar på svåra frågor. Då kan det att man får skylla på någon annan för sina problem och utmaningar, på någon som är annorlunda än en själv, som kommer någon annanstans ifrån, bli ett sätt att hantera allt det osäkra, alla problem och utmaningar.

Empati är att ställasig i andras stövlar. Att förstå att ens egenbild av världen inte är den enda rätta och framförallt, att livet inte behandlar oss alla på samma sätt. 

Empati, förståelse och medmänsklighet behövs för att vi ska kunna säkerställa att något som Förintelsen aldrig sker igen.

Motsatsen till hat är likgiltighet. Så låt oss bry oss.

Det är uppenbart att utvecklingen i världen på många sätt är oroväckande. Det andra världskriget fungerade som en väckarklocka som hjälpte oss att bygga många av de institutioner som tjänat oss väl: FN, rättsstaten, gemensamma avtal och fördrag. Många av dessa institutioner naggas nu i kanterna, de diskrediteras. 

Vi människor har en förmåga att glömma det vi lärt oss. I Putins retorik har fascismen och nazismen slängts över ända och de orden används nu igen som slagträ för att absurt nog rättfärdiga grymma brott mot mänskligheten. Vi har politiska rörelser som fokuserar på att stämpla folkgrupper. Ansvaret för hela samhällets problem, vare sig det är inlärningsresultat, arbetslöshet, obalansen i den offentliga ekonomin eller våldet i samhället läggs på dem som vi inte upplever att hör hit .

Den polarisering vi ser runt omkring oss är ett första steg i fel riktning. Därför är det så viktigt att vi i Europa värnar om ett samhälle där alla känner sig delaktiga och ingen skjuts ut i marginalen, varken fysiskt eller mentalt. Där det finns spelregler som vi ser som så fundamentala delar av vårt samhällsskick att de inte relativiseras för kortsiktiga vinster eller för att vi ”bara måste”. 

Vi har många gemensamma utmaningar att tackla. På 30-talet lyckades vi inte tackla den polarisering och radikalisering som ledde till Förintelsen. Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain har inte behandlats med silkesvantar av historieskrivningen. Idag står vi inför samma dilemma igen. Det handlar inte enbart om radikalisering, polarisering och intolerans utan också om frågor som klimatförändring och biodiversitetsförlust som också behöver internationella, gemensamma och solidariska beslut. 

Därför är det så viktigt att politiken inte förfaller till skyttegravskrig och demonisering utan talar om samarbete, inklusion och lösningar. 

Om vi inte har fora för gemensam diskussion och en förmåga att komma överens så splittras den gemensamma världsbilden och värdegrunden. Senast det skedde gick det illa. Låt oss gemensamt se till att det inte händer igen. Låt oss inte vara likgiltiga. 

 

(Insändare i Vasabladet, Österbottens tidning, Sydin 2.2.2025)


SFP lovar dra sitt strå till stacken

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

För 16 år sedan var Portugal i en stor kris. Sättet på vilket vi finländare då förhöll oss till den krisen minns man fortfarande i Portugal, och inte med värme. Portugal fick då ekonomiskt stöd via EU för att klara sig, och Finlands inställning var strikt. Vi uppfattades som snåla översittare. Idag sjunker Portugals statsskuld hela tiden, och dess andel av BNP kan gott vara lägre än vår statsskulds andel av vår BNP när denna regeringsperiod är slut.

Våra respektive kurvor går alltså åt olika håll. Jag hade hellre sett att de går åt samma håll – och det strävar vi till just nu. 

Att hitta anpassningsåtgärder för 6 miljarder euro var inte lätt för snart två år sedan i samband med regeringsförhandlingarna. Förra våren blev det beslut om 3 miljarder till. Och trots det riskerar att inte möta våra egna mål och kommissionens gränser för underskott. 

Det är situationen vi är i. 

Kritiken mot anpassningarna är hård. Det är förståeligt. Stora nedskärningar på utgiftssidan slår till mot många goda ändamål och inverkar på många människors liv. Varje beslut och varje inbesparing kan ifrågasättas och debatteras. Samtidigt är det svårt att hitta andra alternativ för varje enskilt mål. Fyra partier har försökt komma fram till en helhet som fyra partier kan omfatta. 

Det råder på ett retoriskt plan en stor enighet om att vi måste anpassa vår ekonomi. Alla partier i riksdagen håller med om det målet. I praktiken är det dock regeringens ansvar att se till att målen uppfylls. 

Oppositionen har friheten att ifrågasätta varje beslut. Det, att till exempel SDP i sin skuggbudget i praktiken valde att stöda regeringens ekonomiska politik – inklusive de flesta anpassningarna och arbetsmarknadssåtgärderna – visar att alternativen, festtalen till trots, är rätt få. Att skjuta upp målet är inte heller en lätt väg framåt – de svåra besluten kommer oberoende, bara med eftersläpning och med större tyngd. 

Portugal kunde svänga sin kurs, både via nedskärningar och tillväxtåtgärder, och det ska vi också kunna göra. Och eftersom vi rimligtvis varit lite tidigare ute ska det gå med lättare och mindre radikala åtgärder, bara viljan finns. 

Samtidigt är det klart att det här inte bara är en Excel-övning där vi ställer statiska siffror mot varandra. Tillväxten har också en betydelse, i synnerhet när vi mäter skulden som en andel av BNP. 

För ett knappt halvt år sedan presenterade Svenska folkpartiet 26 åtgärder för att sätta fart på tillväxten. Under de kommande månaderna fortsätter diskussionen om  dem och många flera inom regeringen för att hitta de recept på tillväxt som är nödvändiga. 

Samtidigt är det skäl att notera att mycket har gjorts. Nästa vår är vi i en situation där flera av de strukturella problem som Finland dragits med länge har korrigerats, tack vare de åtgärder regeringen tagit till. De arbetsmarknadsreformer som väckt mycket diskussion kommer i det skedet med stor sannolikhet ha behandlats färdigt av riksdagen. Vägen dit kommer säkert ändå att präglas av en stormig debatt. 

Samtidigt är det helt klart att oppositionen av idag inte kommer att vilja backa reformerna om och när de någon gång i framtiden åter har regeringsansvar. Det finns en tyst förståelse för att åtgärderna behövs. 

Men det återstår ännu utmaningar, och de hoppas jag, och SFP, att vi ska kunna fokusera på nu: Bristen på kapital, incitamenten för investeringar och tillgängligheten till arbetskraft. Den senare omfattar också den ibland förbluffande heta potatisen abetskraftsrelaterad invandring. 

För alla dessa har SFP lösningar att presentera.

Det återstår ändå en helhet som är svårare att tackla: Vårt allmänna klimat, andan i samhället, vår attityd.

Få länder har det så väl förspänt som Finland. Vi har säkerhet, vi har förtroende, en förhållandevis utbildad befolkning och en relativt stark jämställdhet.

Men sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framförallt våra utmaningar är under all kritik.

Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har. Det är också bra att bli påmind om att allting inte raseras av att ett anslag är lite mindre än tidigare. Det är alltid befogat och nödvändigt att prioritera offentliga utgifter.

Vi politiker agerar på flera plan. Vi stiftar lagar och fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Det är konkreta saker. Men vi styr också mycket av samhällsdebatten. Den förra delen klarar vi av, med lite olika betoning i olika koalitioner. Men den senare delen, samhällsdebatten, är vi förbluffande dåliga på. Och de politiska diskussionerna på sistone har visat just detta, klart och tydligt. 

Låt oss inte bli ett surpuppornas land. Då lockar vi varken människor eller investeringar hit.

Det verkar vankas tillväxt bakom hörnet. Vi kan sätta fart på den med goda beslut under våren. Och om besluten dessutom ledsagas av en lite mer positiv attityd, och en tro på våra styrkor, ska vi kunna vända statsskuld skutan, så som också Portugal klarade av att göra. SFP lovar dra sitt strå till stacken. 

(Publicerad i HBL 29.1.2025)

 



Bildning är motgiftet till desinformation

/0 Kommentarer/i /av

Jag har ännu inte blockat någon på den sociala medieplattformen X, men den dagen närmar sig.

X, tidigare Twitter, brukade vara min favorit – ett bra sätt att utbyta tankar och åsikter med människor från hela världen och ett sätt att kommunicera direkt med sådana man inte annars träffar.

Men på några år har Elon Musk, som äger X, förvandlat det till en plattform där det är nästan omöjligt att föra en vettig eller konstruktiv diskussion överhuvudtaget. När diskussionerna tidigare ledde till nya insikter möts man idag av hatfulla meddelanden, desinformation och troll.

Efter att faktagranskningen på X ersattes av så kallade ”community notes” sköt mängden desinformation och strunt i höjden. Faktagranskning är inte heller samma sak som censur, vilket felaktigt påståtts. Det att det under uppenbar desinformation finns en faktaruta som ger mer information och sätter saker i sin rätta kontext hjälper läsaren att utvärdera den information man tar till sig.

I mitten av januari meddelade dessutom Mark Zuckerberg att Facebook följer X i fotspåren och avslutar faktagranskningen för användare i USA.

Man kunde tänka sig att det skulle vara i allas intresse att algoritmerna är transparenta och att diskussionen modereras på ett ansvarsfullt sätt. ”Alla har rätt till sin egen sanning” verkar ändå nu vara den rådande inställningen. Jag håller inte med.

Det är i hela vårt samhälles intresse att vi kan skilja sanning från lögn. Fakta från strunt.

Medialäskunnighet har därför länge haft en viktig roll i grundskolans läroplan. Vi vill att våra barn ska kunna skilja sant från falskt och äkta från bluff. Medieläskunnighet kräver att också de grundläggande färdigheterna – att läsa, skriva och räkna – är tillräckligt goda. Regeringen satsar dessutom på att utöka antalet veckotimmar i modersmål och matematik från och med hösten 2025.

Lika viktigt är det att vi vuxna – som också tillbringar en stor del av vår fritid på sociala medier – är medialäskunniga. Att vi läser innehållet i en artikel innan vi blint delar den och att vi dubbelkollar källan och funderar på dess trovärdighet.

Förutsättningarna för att klara av detta har vi i skick – nyligen publicerades PIAAC-undersökningen, som också kan kallas för vuxen-Pisa, och enligt den klarar sig finländska vuxna bäst i världen när det gäller att läsa och räkna. Vi utmärkte oss dessutom med att resultaten förbättrats de senaste 10 åren. I mätningen om förtroende för andra landade vi på andra plats, direkt efter Danmark.

Man kan fråga sig vad det är vi gör rätt, varför är vi så bra?

Grundskolan är en sak, men jag är övertygad om att också den fria bildningen, som når oss vuxna, spelar en stor roll.

Den tradition av medborgar- och arbetarinstitut vi har är unik på många sätt, ger möjlighet till livslångt lärande, till att utveckla oss och att tillsammans med andra skapa gemenskap och förtroende kring aktuella frågor. Den fria bildningens syfte är att stöda sammanhållningen och jämlikheten i samhället och att främja ett aktivt medborgarskap. Den fria bildningen är utbildning i allra högsta grad, och bör behandlas så. Kommunala försök att flytta den från bildningssektorn klingar därför illa. Den fria bildningen är trots allt just det ett resilient samhälle behöver.

Och bildning överlag är fortfarande det bästa motgiftet till alla försök till informationspåverkan och desinformation, vare sig avsändaren är Putin eller en miljardär med bristande omdöme.

Anders Adlercreutz

Om fakta, Musk och reglering av sociala medier

/0 Kommentarer/i , /av

På några år har Musk förvandlat X till en plattform där det är svårt att föra en vettig eller konstruktiv diskussion. Neutrala och analytiska reflektioner som leder till sansade tankeutbyten blir allt mer sällsynta. Plattformens värde har sjunkit markant – i alla bemärkelser.

Jag har ännu inte blockerat någon på X, men den dagen närmar sig.

Faktagranskning – som är något helt annat än censur – har ersatts av ”community notes”, och mängden desinformation har skjutit i höjden. ”Alla har rätt till sina egna sanningar” verkar vara den rådande inställningen. Man kan förstås tänka så, och många politiker ser det som opportunt. Själv tänker jag annorlunda.

Det är i hela vårt samhälles intresse att vi kan skilja sanning från lögn.

I Finland har vi traditionellt värderat ärlighet och sanningsenlighet. Därför har medieläskunnighet fått en viktig plats i grundskolans läroplan. Vi vill att våra barn ska kunna skilja sant från falskt och äkta från bluff.

När en plattform som X fungerar som ett mediehus är det i allas intresse att algoritmerna är transparenta och att diskussionen modereras på ett ansvarsfullt sätt.

Plattformens ägare, Elon Musk, har själv blivit en aktiv spridare av desinformation. Min egen ”for you”-feed är fylld av oväsen och Musks inlägg, trots att jag inte följer honom.

Är det då rimligt att Musk försöker påverka allierade länders inrikespolitik? Om han vore en vanlig privatperson eller företagsledare, så kanske. Men när han äger plattformen, styr dess algoritmer och har en position i USA:s nästa regering, är svaret nej.

Det är inte heller rättvist att jämföra Musk med Bill Gates, liksom en del väljer att göra. Gates har aldrig varit lika nära kopplad till politiskt beslutsfattande eller gett lika direkta politiska uttalanden.

Igår meddelade Meta att de kommer att följa X:s exempel i sin faktagranskning. Det är svårt att inte se opportunism och en förberedelse för en möjlig Trump-era bakom beslutet. Kanske lyckas Meta bättre än X. Kanske är deras algoritmer mindre vridna. Jag tvivlar, men hoppas att jag har fel.

Vi kommer inte undan sociala medier. De har förändrat vårt sätt att utbyta information, tankar och erfarenheter. Sociala medier förenar, men de splittrar också. De är inte enbart en positiv uppfinning. Vi vet hur algoritmer styr spridningen av budskap, förstärker dem och ökar polariseringen – både mellan grupper och mellan könen.

Vi vet också att plattformarnas algoritmer används för påverkan, som i Storbritannien 2016 och senast i Moldavien. Det är självklart att EU inte får outsourca sitt beslutsfattande till utländska, ofta ryska, trollfabriker.

Därför behöver vi fungerande faktagranskning. Som beslutsfattare förespråkar jag nödvändig reglering, och jag är glad att Henna Virkkunen nu är EU:s nya digitala kommissionär.

Finland och Norden kan erbjuda lösningarna 2025 behöver

/0 Kommentarer/i /av

Året byts i en tid av ovisshet. Vår resiliens prövas på olika håll. Kablar bryts i Östersjön och ett krig härjar fortfarande i Europa, tre år efter att det brutalt och oprovocerat inleddes. Utanför EU:s gränser finns en växande ovisshet kring den riktning politiken kommer att ta och internt har vi inte heller riktigt den styrfart och klara vision som skulle behövas. 

I Finland finns det fortfarande en hel del orosmoln på den ekonomiska himlen om än många av de reformer som redan gjorts denna regeringsperiod banar väg för både tillväxt och ökad sysselsättning. Det gångna året gav inte mycket mer än vaga indikationer om tillväxt, men de senaste prognoserna tyder på att tillväxtkurvorna framöver pekar åt rätt håll. 

I mitt arbete får jag resa runt en hel del. Ofta kan jag glädjas åt det goda rykte Finland har. Det är inte bara skolan – och jo, det är ett alldeles speciellt privilegium att få vara undervisningsminister från Finland – utan också inom många andra sektorer som Finland kan stoltsera med att föregå med exempel. Vårt rykte är gott – inte minst är det så inom det som är en av de större omedelbara utmaningarna för Europa just nu: säkerheten. 

Detta år är Finland ordförande för Nordiska ministerrådet. Det betyder att vi styr den nordiska agendan och det nordiska samarbetet. Som minister med ansvar för nordiskt samarbete i regeringen betyder det att detta arbete kommer att uppta en stor del av min tid. De frågor som vi valt att fokusera på är helt centrala för de kommande årens utmaningar. Norden ska vara världens mest integrerade och hållbara region år 2030. Det betyder satsningar på inte bara hållbarhet utan också de unga och undervisning – samt säkerhet och resiliens. 

Det här är sektorer där Finland kan och ska visa ledarskap. 

Den stora säkerhetsfrågan i Europa är förstås Rysslands anfallskrig i Ukraina. En färsk undersökning visar att vi finländare också på ett mentalt plan hör till Ukrainas starkaste understödare. Vi vill att det militära stödet ska fortsätta och att Europa som helhet ska bära ansvar för sin egen säkerhet. 

I resten av Norden är stödet också starkt. Finland, Sverige, Norge och Danmark hör alla till de 10 främsta understödarna, militärt och civilt, av Ukraina mätt i stödets andel av BNP. 

Men helt som det övriga nordiska länderna så tror inte vi att säkerhet bara är en fråga om militärt stöd. Det handlar om hela samhällets samverkan, om förtroende, om att upprätthålla våra starka samhälleliga institutioner. 

Och säkerhet handlar också om bildning. Det handlar om att vi har information, rätt information och att vi kan särskilja sanna narrativ från falska. 

En speciell nordisk styrka är vår resiliens mot hybridpåverkan. Här kan Finland igen visa ledarskap. Vi var det första landet i världen som implementerade en nationell strategi för medialäskunnighet. I en värld där rysk hybridpåverkan långt bygger på ett spridande av falska narrativ och på en förmåga att bygga interna motsättningar och polarisering är det här en speciellt viktig förmåga. 

President Niinistö presenterade sin rapport om beredskap för kommissionen i november 2024. Slutledningarna av den rapporten får förhoppningsvis en central roll i den kommande kommissionens arbete. 

En annan rapport som är minst lika viktig är Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft. Den är viktig inte bara för Europa utan också för Finland. Vi är ett exportberoende land som kan dra enormt stor nytta av den inre marknaden, världens största marknad – om den fungerar. 

Enligt IMF skulle produktiviteten inom EU öka med 6 procent om våra interna gränshinder vore lika låga som de är mellan USA:s delstater idag. Vid sidan av säkerheten är det här den kommande kommissionens viktigaste uppgift. EU:s konkurrenskraft måste stärkas. 

Det sista kvartalet år 2023 sjönk EU:s produktivitet med 1,2 procent medan USA:s steg med 2,6 procent. Det här är en utveckling som pågått länge och som helt enkelt måste svängas.

Det är inte bara inom säkerheten som  de nordiska länderna kan föregå med gott exempel. Vi har också lösningar för att stärka EU:s konkurrenskraft. Vi har konsekvent och kontinuerligt arbetat för en stärkt inre marknad och marknadsmässiga lösningar. 

I en situation där det inte finns politiskt ledarskap i varken Tyskland eller Frankrike har vi tillsammans med de nordiska och baltiska länderna nu ett speciellt ansvar. Vi har ett ansvar och en möjlighet att ta större utrymme på EU:s arenor och föra fram våra lösningar för säkerhet, beredskap, konkurrenskraft – och rättstaten. Den senaste komponenten är inte oviktig med tanke på hur Ungern ser ut idag och med tanke på vart Slovakien verkar vara på väg. Om Putin lyckas erodera den interna sammanhållningen inom EU reflekteras det lätt i allt annat: ekonomi, säkerhet, klimat och EU:s roll på den globala arenan. Låt oss alltså arbeta för att stärka EU och vår förmåga att fatta beslut, tillsammans. 

År 2024 bjöd på många överraskningar. År 2025 kommer inte heller att sakna utmaningar. Men Finland och de nordiska länderna kan visa på resultat och erbjuda lösningar om vi sätter manken till. Bildning, förtroende och ansvar är avgörande komponenter i alla samhällsbyggen. Jag önskar er ett gott nytt år.

Anders Adlercreutz
SFP:s ordförande, undervisningsminister

Ett litet land måste tänka stort

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

(Suomeksi täällä)

Invandring är inte ensamt lösningen på Finlands ekonomiska problem och vårt hållbarhetsunderskott, men utan invandring kommer vårt land sakta men säkert att glida ner i allt djupare ekonomiska trångmål. För att överbrygga hållbarhetsgapet behöver vi invandring. 

Att invandring är nödvändigt är ett faktum som både ledande nationalekonomer och tjänstemän på finansministeriet stöder. Allmänt anses vi behöva en nettoinvandring på åtminstone 40 000 per år för att få vår ekonomi i balans med den nativitet vi har idag. Mot den bakgrunden är det varken förnuftigt eller ansvarsfullt att odla tanken på att begränsa invandringen i syfte att hålla vår befolkning så homogen som möjligt. En sådan strävan skulle komma till ett högt pris. 

I slutet av denna text kommer jag att berätta vilka åtgärder vi behöver för att nå detta mål.

Låt oss granska frågan närmare: det finns många olika sorter av invandring. När man talar om invandring tänker många på de människor som huvudsakligen kom via Turkiet under åren 2015–16. I verkligheten är den typen av humanitär invandring ett undantag.

Och för all del: Om vi vill undvika en upprepning av sådana migrationsmängder, bör vi som EU arbeta för global stabilitet. Det innebär investeringar i bistånd, bekämpning av klimatförändringen och finansiering av åtgärder som hjälper de länder som är värst utsatta att hantera följderna av klimatförändringen. 

Antalet personer som söker asyl i Finland är svårt att reglera. Det påverkas av internationella kriser, inte av Finlands egna åtgärder. Kriterierna för att bevilja skydd är också i hög grad internationella. De senaste åren har det getts i medeltal cirka 2 000 positiva asylbeslut i Finland. Det är en låg och helt hanterbar siffra. 

Humanitär invandring är en följd av det internationella avtalssystem som vi anslöt oss till efter andra världskriget. Inom detta system används inte någon poängsättning – inte ens i Kanada – utan asyl beviljas baserat på individuella kriterier och en bedömning av behovet av skydd. 

Vissa får asyl, andra inte. Det faktum att bara en del av de sökande beviljas asyl betyder inte att systemet är trasigt eller att det missbrukas. Det betyder bara att kriterierna är strikta.

Vi kan därför inte helt förutse antalet flyktingar eller arbetskraftsinvandrare som kommer till Finland. Det vi kan påverka är Finlands rykte och attraktionskraft. Den största gruppen invandrare utgörs normalt av personer som kommer till Finland för arbete, studier eller av familjeskäl. Ur ett ekonomiskt perspektiv är denna grupp i regel  mycket önskvärd för Finland.

En student som kommer till Finland från ett land utanför EU/EES-området betalar i princip sina studiekostnader själv. Detta innebär att vi bör hålla fast vid honom eller henne på alla sätt vi kan när hen tar examen här. 

En arbetskraftsinvandrare däremot kommer hit för att arbeta. Det innebär att hans eller hennes sysselsättningsgrad vid ankomsten är 100 procent. Dessutom visar statistiken att  sysselsättningsgraden bland arbetskraftsinvandrare även på längre sikt är högre än hos den inhemska befolkningen. 

I offentligheten har den positiva effekten av arbetskraftsinvandring på nationalekonomin ifrågasatts. För att kunna dra rätt slutsats om detta är det viktigt att minnas några saker: 

Alternativet till att en arbetskraftsinvandrare bidrar med sin arbetsinsats här är nästan alltid att ingen arbetsinsats skapas alls – produkten förblir ogjord och nationalekonomin växer inte. 

Rekrytering från utlandet är en så pass arbetskrävande och ofta dyr process att vi med stor säkerhet kan anta att företaget innan det ger sig in i ett sådant projekt utforskat alla alternativa vägar grundligt. 

Spelar det då någon roll hur mycket en person som kommer till Finland för att arbeta tjänar? Självklart gör det det. Men det spelar också roll om jordbrukets skördar blir kvar påi åkern, om sjuka människor lämnas utan vård eller om hus inte byggs, och så vidare. 

Just av den här anledningen anser jag att tanken att en invandrare – eller vem som helst som arbetar i ett låglönejobb och som till exempel får bostadsbidrag eller någon annan form av inkomstöverföring och därmed har högre bidrag än vad hen betalar i skatt – skulle vara en börda för nationalekonomin är grovt förenklad och felaktig.

Lönen bestäms å andra sidan, och lyckligtvis, av kollektivavtalen, inte av någons födelseort eller härkomst. 

Är då en arbetskraftsinvandrare en “deltids-slappis”, “osa-aikapummi”, som man nyligen påstod i riksdagens plenisal?

För att besvara den frågan kan det vara värt att reflektera över vad var och en av oss själva skulle vara villig att göra för att få ett jobb. Skulle jag lämna mitt nätverk, min bekanta kultur och flytta tusentals kilometer till ett helt främmande land för att arbeta för en, i vissa fall, medioker lön?

Troligen skulle få av oss göra det. Och faktum är, att få av oss ens skulle vilja flytta från vår hemort för att hitta arbete. För vårt hem är vårt hem. 

Grundantagandet måste vara att de som kommer hit vill arbeta. Påståenden om att det finländska socialskyddet skulle vara en attraktionsfaktor stöds inte av forskningen. Hittills har migrationsströmmarna inte indikerat att Finland skulle vara särskilt attraktivt. 

Arbetskraftsinvandrare arbetar. De jobbar antingen som anställda eller som företagare. Företagande är dessutom betydligt vanligare bland invandrare än bland den inhemska befolkningen. Delvis beror detta på svårigheter att få anställning, vilket ibland handlar om bristande språkkunskaper, men ofta också om företags attityder och en styv arbetsmarknad.

Företagens attityder förändras sakta men säkert. Det är uppmuntrande att det ofta är svårast att anställa den första personen med utländsk bakgrund. När misstankarna väl har övervunnits är det mycket lättare att anställa nästa. Forskning stöder öppenhet i anställningspolitiken, eftersom det är känt att anställning av personer med utländsk bakgrund korrelerar med framgångsrika exportinsatser i företag. (https://www.oru.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-2013/okad-export-med-utrikesfodda-medarbetare/) 

Liknande forskningsrön finns även från Finland. I en undersökning genomförd av Företagarna i Finland är budskapet tydligt:

”Enligt undersökningen har företagens förmåga att betjäna olika kundgrupper stärkts avsevärt som en följd av att invandrare anställts. Arbetsgemenskapens atmosfär har också förbättrats, liksom personalens förmåga att utveckla nya lösningar och företagets förmåga att hitta den kompetens de behöver.”

Företagarorganisationens expert Sonja Antosalo konstaterar i pressmeddelandet:
”Att anställa invandrare har utvecklat företagen. Till exempel har personalens attityder blivit mer toleranta.”

Vi måste alltså arbeta för att öka vår attraktionskraft. För att lyckas med detta behöver vi reformera flera processer kopplade till anställning och arbetslivet. Svenska folkpartiet presenterade i augusti sina egna förslag för att främja detta arbete.

Den andra sidan av myntet är attityden. Vi vet att det förekommer rasism i Finland. Det finns rasism både i vardagen och i den politiska diskussion som förs. Samtidigt vet vi att attitydklimatet i det mottagande landet är en nyckelfaktor för hur väl de som kommer hit integreras.

Ju mer vi ifrågasätter olika grupper av människor, ju mer rasism och fördomar som förekommer i samhället, desto fler utmaningar möter vi på grund av dålig integration. Ju mer öppet och mottagande vårt samhälle är, desto bättre hittar de som kommer hit arbete som motsvarar deras erfarenheter och deras kompetens. En äkta matchning mellan kompetens och behov höjer produktiviteten. Fördomar skyddar alltså inte vår ekonomi utan skapar ineffektivitet.

Jag är övertygad om att de flesta människor vill känna samhörighet och uppleva att de lyckas när de flyttar till ett nytt land – oavsett orsaken till flytten. Vår uppgift som finländare är att möjliggöra känslan av samhörighet och att vara behövd. Bara på så sätt kan alla som är en del av vårt samhälle bidra till det gemensamma.

Därför borde vi också ändra vårt språkbruk: i stället för att tala om första generationens invandrare borde vi tala om första generationens finländare.

Under denna regeringsperiod försöker vi påskynda arbetskraftsinvandringen genom en rad olika åtgärder.

Den i offentligheten kritiserade tremånadersregeln är i sig en stor förbättring jämfört med den nuvarande lagstadgade  nollmånadersregeln. Den tremånadersregel som Migri de facto tillämpar redan idag kommer att luckras upp. I framtiden kommer personer som har bott i Finland i över två år eller som tjänar mer än ca 3 500 euro i månaden att kunna vara arbetslösa i upp till sex månader med sitt gamla uppehållstillstånd. Det blir också lättare att byta bransch – kraven på behovsprövning lättas.

Vi gör det också lättare att stanna kvar i Finland efter avslutade studier. I framtiden kommer vi att erbjuda mer utbildning på engelska i gymnasiet. Studentexamen på engelska blir även det en verklighet. 

Det är helt klart att vi behöver flera åtgärder. Processerna måste utformas så att det är lätt att slå sig ner i Finland. Om det tar över ett halvt år att öppna ett bankkonto i Finland, medan samma sak kan göras på några veckor i vårt grannland Estland, är något fel. Vi behöver ett två veckors servicelöfte inte bara för att få ett arbetstillstånd, utan också för att öppna bankkonton, ordna försäkringar och få plats på dagis eller skola. Och processerna måste vara kontinuerliga – en familj kan komma till Finland när som helst under årets lopp. 

Beskattningen för så kallade nyckelpersoner måste vara konkurrenskraftig, och särskilt när det gäller beskattning av optioner, som är en central fråga för startup-sektorn, måste vi vara mer attraktiva än våra grannländer.

Expat-familjer som flyttar till Finland måste vara säkra på att deras barn kan studera på engelska om de så vill – utan att naturligtvis glömma att integrationen fungerar bäst när man effektivt lär sig de inhemska språken.

För språkinlärning är det viktigt att kunna öva det nya språket så mångsidigt som möjligt i olika livssituationer. ”Pokkasvenska” och ”pokkafinska” är viktiga första steg i integrationen, och därför måste vi finländare förstå vår roll i att stödja invandrares språkinlärning. Låt människor lära sig i vardagliga situationer. 

Finländska företag måste utmana sig själva att öka personalens mångfald genom att våga anställa utlänningar och ge möjlighet till språkinlärning i arbetet. 

Och det är klart att integration på svenska också måste bli vanligare, helt i enlighet med regeringsprogrammet, också eftersom svenska är lättare att lära sig för personer från de flesta länder.

Sist, men inte minst bör vi avskaffa behovsprövningen av arbetskraft. En invandrare som har fått arbetstillstånd för en viss bransch bör enkelt kunna byta till en annan bransch om en sådan möjlighet erbjuds. Ur ett produktivitets- och ekonomiperspektiv är det inte meningsfullt att upprätthålla mekanismer som begränsar sysselsättningen och människors möjlighet att ta de utmaningar som erbjuds.

Som sammanfattning: Finland behöver invandring och en god integrationsprocess. Finland behöver en sansad och konstruktiv diskussion om invandring. En diskussion som inte drivs av polariserande identitetspolitik. Vi måste prata om de rädslor som är kopplade till invandring och diskutera invandring baserat på fakta, inte fördomar. 

En sådan konstruktiv diskussion om invandring är faktabaserad. Den diskuterar inte invandring via några enstaka goda eller dåliga exempel, utan bygger på en helhetsbild – medveten om vilken den alternativa vägen skulle vara. En konstruktiv diskussion tar också hänsyn till vad ett kategoriskt motstånd mot invandring innebär för det finländska samhällets hållbarhet och framgång.

Världen är internationell. Handeln är internationell. De megatrender som driver utvecklingen är internationella. Motorn i vår ekonomi, exporten, bygger på vår förmåga att dra nytta av internationaliseringen. Framgång på exportmarknaden kräver en stark förståelse för marknader och insikt i olika kulturers sätt att fungera. Därför är det ren dårskap att tro att minskad invandring – och därmed minskad internationalisering – skulle vara till fördel för ett litet land som Finland.

Vi ska alltså inte bara vara en hyfsat bra arbetsmarknad ur en invandrares perspektiv. Vi ska vara den mest attraktiva i världen. Ett litet land måste våga tänka stort.



Adlercreutz: Finländska vuxna världsbäst i läsning och räkning

/0 Kommentarer/i , , , /av

Finland klarar sig bäst i världen när det gäller de grundläggande färdigheterna att läsa och räkna. Det visar PIAAC-undersökningen (Programme for the International Acessment of Adult Competencies) som genomförts av OECD. Studien fokuserar på att granska den vuxna befolkningens färdigheter i läsning, räkning och problemlösning. Finland utmärkte sig med att resultaten förbättrats jämfört med 10 år tillbaka, då undersökningen genomfördes senast.

– Det lönar sig att satsa på de grundläggande färdigheterna – därför är regeringens beslut om att lägga till tre årsveckotimmar i modersmål och matematik så viktig, säger undervisningsminister och SFP:s ordförande Anders Adlercreutz. De satsningar vi gör på den grundläggande utbildningen under denna regeringsperiod, som till exempel stödet för lärandet, ger goda förutsättningar för våra barn och unga att förkovra sig och klara sig bra i livet.

PIAAC-undersökningen visar att de nordiska länderna alla rankas högt, inte bara när det gäller läsning, räkning och problemlösning, utan också när det gäller förtroende för andra människor. Finland ligger näst högst då man jämför hur vi litar på andra.

– Förtroendet är det finländska samhällets superkraft. Ju bättre grundläggande färdigheter man har i att hantera information, desto mer sannolikt har man också förtroende för andra. Det här visar hur centrala baskunskaperna är, inte bara för individen utan också för samhället stort. Jag är glad att Finland, och Norden, visar väg i hur man bygger välfungerande och trygga samhällen, säger Adlercreutz.

Mera information:

Specialmedarbetare Andreas Elfving, 050 310 0274

Tal på partifullmäktige 23.11.2024

/0 Kommentarer/i , , /av

Bästa partifullmäktige, bästa vänner, hyvät ystävät,

Det är bara två månader sen vi senast träffades, men det har hänt mycket sen dess.

Som undervisningsminister har främst två frågor präglat den senaste tiden: frågan om mobiltelefoner ska få användas och frågan om man får spela barockmusik i skolan.

På båda har jag ett klart svar. 

Mitt lagförslag om att begränsa användningen av mobiltelefoner i skolan skickades på utlåtanderunda för några veckor sedan. 

Målsättningen är att lagen ska träda i kraft i augusti 2025, det vill säga i början av nästa läsår.

När skärmen konstant lyser upp, och vi på löpande band får ny information och nya videon matade framför oss, är det inte konstigt att koncentrationsförmågan påverkas. Till sist förlorar man förmågan att koncentrera sig och ta till sig kunskap – och det har en direkt negativ inverkan på inlärningen.

Det här är alltså ett av de konkreta åtgärder vi gör för att få bukt med den nedåtgående trenden i PISA-undersökningarna. Samtidigt är det en åtgärd som kan ha en positiv inverkan på välbefinnandet. Skolan ska vara en plats där man lär sig nya saker, där man lär sig hantera sociala situationer och där man umgås med andra. Det gör man inte om man sitter och stirrar på sin telefon.

Den andra frågan – frågan om barockmusik eller andra kulturella inslag som kan kopplas till kristendomen har en plats i skolan – har också diskuterats flitigt i offentligheten. Också där finns ett klart svar, och det är ja.

I den aktuella frågan avstod en skola i Kyrkslätt från en konsert där man uppförde Händels Messias.

En viktig del av bildningen är att känna till vår kulturhistoria och konst. Den europeiska och finländska kulturhistorien har en stark anknytning till kyrkan. Inom undervisningen är det viktigt att synliggöra kulturhistoriens olika dimensioner – oberoende av dess religiösa koppling. Det viktiga är att göra det klart för alla att det handlar om undervisning – och inte religionsutövning – så att alla kan ta del av det. 

Den grundläggande undervisningen har en central roll i att främja förståelsen för olika kulturer och livsåskådningar. En förståelse för vår historia stöder också vår förståelse för nutida händelser. Den grundläggande utbildningen ska vara så allmänbildande som möjligt, och därför har oratorier som Händels Messias sin klara plats också i skolan. Här behöver Utbildningsstyrelsen se över sina riktlinjer för att göra regelverket så lätt att tolka för skolorna som möjligt.

En positiv sak av uppståndelsen är också att många nu googlat Händel och säkert lyssnat på delar av det fantastiska oratoriet. Jag spelade det också för mina barn när vi satt och åt middag. Så inget tokigt som inte skulle föra nånting gott med sig!

Så vill jag ännu lyfta upp en aktuell fråga. Flyktingkvoten. 

Det har höjts starka dubier kring beredningen. Vi har klart sagt, att vi inte tolererar diskriminering. Utan att gå in på detaljerna desto mer är jag glad för att processen nu nollställs. SFPs handavtryck syns än en gång i regeringsarbetet. 

 

Hyvät ystävät, 

Tämän hallituksen tavoitteena on saattaa Suomen talous tasapainoiselle uralle.

Olemme tehneet päätöksiä yhteensä 9 miljardin euron sopeutustoimista. Nämä päätökset eivät ole olleet helppoja – mutta samalla tavoite, eli talouden tasapainottaminen, on tärkeä ja välttämätön. Emme voi jatkaa velaksi elämistä – esimerkiksi ensi vuonna on jouduttu budjetoimaan yli 3 miljardia euroa vain ja ainoastaan korkomenoihin. Hyvinvointivaltiomme turvaaminen pitkällä aikavälillä on riippuvainen siitä, että julkinen talous on kestävällä pohjalla. Hallituksen talouspolitiikka tähtää tämän tavoitteen saavuttamiseen.

Työ ei kuitenkaan lopu ensi eduskuntavaaleihin vuonna 2027, vaan myös seuraavan hallituksen on jatkettava samalla linjalla. Tarvitsemme pitkäjänteisyyttä ja malttia – ja samalla rohkeutta tehdä niitä rakenteellisia uudistuksia, joita Suomi juuri nyt kipeästi kaipaa.

Nu är det alltså dags att modigt blicka framåt. Allra först ska vi ta sikte på regeringens halvtidsria i april nästa vår. Den kallas redan nu för tillväxtrian, eftersom dess primära syfte – förutom att regeringen kommer överens om de ekonomiska ramarna för de kommande åren – är att ta fram åtgärder som ska stärka den ekonomiska tillväxten i Finland.

Därför har statsminister Orpo tillsatt en arbetsgrupp, ledd av Risto Murto, vars uppgift är att se närmare på vilka åtgärder som skulle få igång tillväxten.

Vilken tur alltså för Risto Murto att SFP redan har ett ypperligt paket på 26 tillväxtåtgärder, som riksdagsgruppen publicerade i samband med sitt sommarmöte. Vi är såpass generösa att vi gärna ger dem alla till arbetsgruppen!

Förutom att vi behöver åtgärder behöver vi också framtidstro och tillförsikt. De senaste åren har vi fått tampas med mycket – coronapandemin, energikrisen, kriget i Ukraina, krisen i Gaza – och det har satt sina spår. Det känns som att vi stampar på stället, nästan som att man inte vågar tro på en bättre framtid.

Det här har en direkt inverkan på företagens vilja att investera. Och det här behöver vi åtgärda.

Regeringen har redan tagit initiativ till många nödvändiga åtgärder som hjälper oss vidare. Vi har genomfört reformer på arbetsmarknaden, till exempel det, att vi ska ta i bruk lokala avtal. Ett skatteincitament för hållbara industrietableringar är på kommande inom kort. Vi effektiverar tillståndsprocesserna för att bli kvitt flaskhalsarna för bland annat industriella investeringar. Och mycket mer.

Men nu behövs också en ändring i hur vi uttrycker oss. Vi ska inte tala om saxar, skärbräden och hot. Vi ska tala om tillväxt och om möjligheter.

Och här, bästa vänner, är det igen SFP:s chans att ta utrymme. Vi är inte de som bygger sin politik på att slå ned andra, utan på att lyfta upp oss alla tillsammans, för att ta till ett uttryck Kamala Harris använde. Och jo, jag tror att vi finländare har en bättre förståelse än amerikanerna för varför just det här är viktigt. 

Finländarna vill inte ha lögner utan lösningar. Vi vill inte ha motsättningar utan motivation, en politik som klart pekar ut det steg som vi tillsammans ska ta för att gå framåt. Det är SFP:s, vår allas uppgift. 

 

Kära vänner,

Det är inte bara polarisering och populism som vi får bekämpa. Det handlar också om våld. 

På måndagen uppmärksammar vi den internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dryg vecka efter att en undersökning som påvisar att upp till ¼ av unga män tycker att det finns situationer då våld mot kvinnor kan vara berättigat, att man kan ha förtjänat det. 

Vårt svar är nej. Man kan inte ha förtjänat det.

Många saker går sakta i en bättre riktning. Också denna fråga. Men vi är fortfarande alldeles för långt från vårt mål. Allt våld är förkastligt, men det här, våld i hemmet, våld i en parrelation är den största och mest allvarliga våldsfrågan i vårt land. 

SFP vet det, vi ser det, och vi bekämpar fenomenet. Det jämställdhetprogram vi kommer att diskutera idag är ett exempel på det. 

 

Bästa vänner,

Denna veckas tisdag markerade 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin brutala invasion av Ukraina. Tänk på det. Vårt vinterkrig tog 105 dagar. Det lämnade på många sätt bestående spår i vår identitet. 

Ukrainarna har nu genomlevt över tusen dagar av krig. Samtidigt ska vi komma ihåg att Rysslands krigsföring mot Ukraina pågått mycket längre än så, i alla fall sedan annekteringen av Krimhalvön och de gröna männen i Donbass.

Jag besökte Ukraina för en dryg månad sedan. Resan gick via Polen, med flyg, bil och tåg. Och med säkerhetsvakter, skottsäkra skyddsvästar och noggrann planering. Så ser det ut när man besöker en huvudstad bara nån timmes flygresa från Helsingfors, men som för tillfället är betydligt mera svår att nå.

Dagen vi var där var den första på 48 dagar som inga missiler regnade ner över Kiev. Det finns en app man laddar ner på sin telefon, där man kan följa med alla larm som går när missiler är på väg. Den dagen vi var i Kiev var appen tyst. När vi kom över gränsen började appen blinka och skrika igen – vardagen i Ukraina var tillbaka.

Det är svårt för oss att föreställa sig hur det är att leva under ett konstant hot om att vad som helst runt dig kan explodera. Fast vardagen pågår på ytan ganska normalt, så är livet allt annat än vanligt. Skolorna begränsar elevantalet och många får stanna hemma – man tar nämligen inte in fler elever i skolan än det finns plats för i skyddsrummen. När larmet går så fortsätter lektionen i bombskyddet. Det vanliga livet fortsätter, fast kriget pågår.

Finlands stöd till Ukraina fortsätter starkt. Sedan 2022 har vi stött Ukraina med 25 stödpaket, med totalt 3,1 miljarder euro. Det innefattar både försvarmateriel och humanitärt stöd. Under kriget har Finland globalt sett varit den femte största bidragsgivaren till Ukraina om man ser till andel av BNP.

Samtidigt håller inte det europeiska stödet måttet. De nordiska länderna hjälper. De baltiska länderna gör det.  Men resten av Europa kan göra mer. Chamberlain gick till historien eftersom han trodde, att styrka betyder eskalering. Så är det inte. När putin är på andra sidan är styrka det som förhindrar eskalering. 

Om inte de nationella åtgärderna räcker behöver vi gemensamma åtgärder. EU behöver en gemensam, på gemensamma lån baserad mekanism för att hjälpa Ukraina. Och det är också i Finlands intresse. 

Finland är och har varit en av de globalt starkaste rösterna för Ukrainas frihet. Det här ska vi fortsätta med så länge det behövs. Och faktum är, att nu behövs det mer än någonsin. Europas öde är förseglat med Ukrainas öde. 

 

Hyvät ystävät,

Pari viikkoa sitten Yhdysvalloissa käytiin vaalit, jotka tulevat vaikuttamaan niin Ukrainaan, Suomeen kuin Eurooppaan – ja koko maailmaan. Donald Trump valittiin Yhdysvaltojen 47:ksi presidentiksi. 

Euroopan ja Suomen näkökulmasta pääasiallisia huolia tämän vaalitulokseen jälkeen on kaksi: turvallisuus ja talous.

Trump on todennut lopettavansa Ukrainan sodan 24 tunnissa. Tämä ei tule tapahtumaan. Mutta emme tiedä varmuudella, miten Trumpin hallinto ja republikaaninen johtama senaatti ja edustajainhuone tulee suhtautumaan Ukrainan tuen jatkamiseen.

Siksi on siis selvää, että Euroopan tulee tehdä enemmän ja varustautua paremmin – tämä meidän olisi jo pitänyt tehdä. Tarvittaessa se on tehtävä yhteisin varoin. Mutta tarvitsemme myös aktiivisen USA:n, jolla on tässä vahva rooli.

Tärkeää on kuitenkin se, että Ukraina itse päättää rauhansa ehdoista.

Toinen huoli on talous. Trump on sanonut, että tariffi on maailman kaunein sana. Tariffit kuitenkin nostavat hintoja ja saavat inflaation laukkaamaan. Kauppasota on viimeisimpiä asioita, mitä globaali kauppa tarvitsee.

Sen sijaan selvää on, että tässä tilanteessa tarvitsemme entistä tiiviimpiä transatlanttisia suhteita ja enemmän yhteistyötä.

Trumpin hallinto tulee painottamaan kahdenvälisiä suhteita. Koska Trump ei pidä EU:ta relevanttina toimijana, unionin on toimittava entistä yhtenäisemmin ja tehokkaammin. EU:lla ei myöskään ole varaa arroganssiin Yhydvaltojen suhteen. Me tarvitsemme Yhdysvaltoja enemmän, kuin mitä Yhdysvallat tarvitsee meitä. 

Samtidigt är det viktigt att Finland satsar ännu mer på att stärka de bilaterala relationerna med USA. Vi ska jobba på att etablera relationer också på ett personligt plan. Vi har redan ett mycket gott anseende i Trump-administrationen – våra bidrag till säkerheten har uppmärksammats. Det är bra att bygga relationer och samarbete på denna grund. Som många av er säkert vet så sköter Svenska bildningsförbundet ett praktikprogram, Liberal Praktik, via vilket ett tiotal unga personer per år gör praktik på olika håll i världen – bland annat sänder vi 5 personer per år till USA. Häromdagen kom beskedet att den tidigare kongressledamoten Sean Duffy är Trumps förslag till trafikminister. I hans kontor har vi haft en praktikant några år, en kontakt som förstås kan vara värdefull.

Insatserna är höga och tiderna utmanande. I en situation där ledarskapet i Europa och EU är ifrågasatt behöver de nordiska länderna ta ett starkare ledarskap.

Som minister för nordiskt samarbete ser jag därför fram emot att Finland tar över som ordförande i Nordiska ministerrådet i början av 2025.

Man kan nämligen med fog säga att det nordiska samarbetet aldrig varit lika tätt som nu. Hela Norden hör till NATO och i en värld som är utmanande, och där rätt sorts ledarskap inte alltid finns, så har vi i Norden en chans, eller kanske till och med en plikt, att ta ett större värdeledarskap också globalt.

Norden är ett verkligt starkt varumärke i sig – det är världens bästa regionbrand. Det här är nånting vi kan och ska dra nytta av, och nånting vi kan använda när vi sprider det nordiska budskapet vidare.

Vi står för demokrati, jämställdhet, öppenhet, rättvisa, frihet – och för rättsstaten och den fria pressen. Allt det här exporterar vi gärna vidare till resten av världen. Och allt det här behövs, kanske nu mer än någonsin förr.

 

Bästa vänner,

Eftersom det är två månader sen vi sågs senast, betyder det också att vi är två månader närmare kommunal- och välfärdsområdesvalet.

Många av er fungerar som förtroendevalda i kommuner och välfärdsområden, och jag vet att det inte alltid är muntra tider då budgeterna för nästa år ska förhandlas, det som är aktuellt på många håll just nu – också i min hemkommun Kyrkslätt. Särskilt i välfärdsområdena har det varit utmanande tider.

I onsdags besvarade regeringen Centerns interpellation om social- och hälsovårdspolitiken. Den ekonomiska situationen är svår, och det fattas många jobbiga beslut. Samtidigt fungerar vården bättre än man skulle tro på basen av den offentliga debatten. Till exempel fick 91 % icke-brådskande vård inom 14 dagar enligt den senaste statistiken från mars detta år. Också inom viss specialsjukvård har vårdköerna förkortats.

Denna vecka har regeringen också fattat beslut om att starta ett program för att genomföra husläkarmodellen. Detta är något som SFP har jobbat för redan länge, och därför är jag glad att regeringen nu driver detta vidare. Forskning visar att husläkarmodellen fungerar: den förbättrar vårdens kvalitet, sjukligheten minskar och både vårdbehovet och kostnaderna minskar. Detta eftersom det är samma bekanta läkare man får vända sig till när man blir sjuk.

Det finns alltså ljusglimtar, och dem ska vi ta avstamp i när vi går till val på våren.

Kandidatrektyreringen är i full gång och jag hoppas att var och en av er ställer upp i er hemkommun och – eller – välfärdsområde. Alla behövs, och genom en bred och mångsidig palett kandidater har vi större möjligheter att nå ut till så många väljare som möjligt – det är bara att fråga Fredrik, han kan nog berätta siffrorna för er!

Även om november känns mörk och trist – utom här i SFP-värmen på Viking Cinderella så klart – så ska all energi nu riktas mot april 2025. Då mäts vårt förtroende i alla kommuner och välfärdsområden, och vi ska alla bidra till att Svenska folkpartiet fortsättningsvis ska vara störst i Vasa, ha egen majoritet i Raseborg och Ingå, vara starka i skärgården i Egentliga Finland och kamma in nya väljare i allt fler kommuner i Samkretsen. Det här är nånting vi klarar av, det vet jag.

Vad kan du alltså göra? Utom att själv kandidera, kan du se dig om i din närkrets och bland dina bekanta – vem skulle vara en bra kandidat för SFP? Ta själv kontakt, eller ryck Matilda, Kajsa, Fredde i Nyland, Anna och Tyko i Helsingfors, Jenni, Ida och Sandra i Österbotten, Cecilia, Tommi och Jenny i Egentliga Finland eller Kia och Karin i Samkretsen i ärmen och ge dem ett hett tips!

Kunta- ja aluevaalit lähestyvät kiihtyvää vauhtia, eikä aikaa ole hukattavana. Tänä viikonloppuna olemme päässeet käsittelemään vaaliohjelmiamme, joiden pohjalta ponnistamme vaaleihin ja joiden avulla voitte omissa piireissänne jatkotyöstää tavoitteita niin, että ne sopivat juuri teidän paikallisiin olosuhteisiin ja vastaavat juuri teidän alueen tarpeisiin. 

Tämän puoluevaltuuston aikana ja jälkeen toivon myös, että te kaikki käytätte edes 15 minuuttia siihen, että mietitte mahdollisia hyviä ehdokkaita –  itsenne lisäksi tietenkin! Yhteisin voimin voimme täyttää ehdokaslistamme mainiolla ehdokkailla. Työ on jo hyvin käynnissä, mutta aikaa ei ole hukattavana. Ehdokasasettelussa pätee nimittäin viidakon laki – nopeat syövät hitaat.

Detta veckoslut har partifullmäktige fått behandla och godkänna Svenska folkpartiets valprogram inför kommunal- och välfärdsområdesvalet. Jag är glad över det aktiva deltagandet och goda diskussionerna. Härifrån är det mycket bra att jobba vidare.

Kiitos – tack.