Valet i USA, EU och nästa steg

Resultatet av det amerikanska presidentvalet är klart och extremt tydligt. Trump vann båda kamrarna i kongressen och, naturligtvis, presidentposten. 

Han vann också en majoritet av folkets röster, vilket är lite av en överraskning. Opinionsundersökningarna visade än en gång flera procentenheter fel. 

I en situation där den amerikanska ekonomin går exceptionellt bra på många mått – tillväxten är stark, arbetslösheten är häpnadsväckande låg – känner många att deras egna liv inte är på rätt spår. Vallokalsundersökningarna visar att ekonomin var en viktig fråga för dem som röstade på Trump. 

En annan viktig fråga var demokratin. Detta är en konsekvens av det Trump gjorde under sin förra mandatperiod och särskilt efter att den löpte ut den 6 januari 2021. Väljarna tyckte dock att det var ett mindre bekymmer. 

Harris genomförde en bra 100-dagarskampanj. Det är helt klart att hon gjorde bättre ifrån sig än vad Biden kunde ha gjort. Det är också rimligt att fråga sig vad som skulle ha hänt om demokraterna hade haft sitt eget primärval, där den utvalda kandidaten oundvikligen skulle ha varit tvungen att ta avstånd från Biden. Nu kunde Harris inte göra det, vilket blir ett problem i en situation där det finns ett stort missnöje bland väljarna. 

Trump har nu makten i alla instanser. I kongressen, i Vita huset – och i högsta domstolen. Vad innebär det? 

Ur ett europeiskt och finländskt perspektiv är de viktigaste frågorna dessa: säkerhet och ekonomi. 

Trump har sagt att han ska få slut på kriget i Ukraina inom 24 timmar. Det kommer inte att hända. Men det är klart att hans val väcker många farhågor om säkerheten i Ukraina och Europa. 

Det är obestridligt att Europa måste göra mer och rusta sig bättre. Vi har inte burit ett tillräckligt stort ansvar för vår säkerhet. Men vi behöver också ett aktivt USA, som vill spela en stark roll. 

En Trump, som snabbt vill göra upp med Putin, skulle vara ett problem. Å andra sidan: en Trump som inte vill förlora – inte ens i Ukraina – kanske agerar annorlunda i Ukraina än vi befarar. 

Klart är dock att det finns en oro i Kyiv för tillfället. Kyiv vill, och måste, själv får bestämma villkoren för sin fred.  

Det som också står klart är att Bryssel, Berlin och Paris måste skärpa sig. Europa måste inse att man har nycklarna till lösningen i sina egna händer, om viljan finns. 

Ett annat bekymmer är ekonomin. Trump har sagt att ordet ’tariff’ är det vackraste ordet i världen. Det är också något som, om han går in på den vägen, kommer att driva upp priserna och få inflationen att skjuta i höjden. Europa, världen och det transatlantiska samarbetet behöver inte ett handelskrig här och nu. 

Vi behöver närmare transatlantiska relationer och mer samarbete.

Trump-administrationen kommer att lägga tonvikten på bilaterala relationer. EU ses inte som en relevant aktör. Detta innebär å ena sidan att EU måste kunna agera mer samordnat och effektivt, men å andra sidan också att de bilaterala relationerna är viktigare än någonsin för till exempel Finland. Vi måste arbeta för att stärka dem. 

Och det här är kanske den största lärdomen: EU har inte råd att vara arrogant gentemot USA. Vi behöver Förenta staterna mer än Förenta staterna behöver oss. Kommissionen måste inta en pragmatisk hållning till de bilaterala förbindelserna. 

För att ge EU mer tyngd i den ekvationen måste vi arbeta för att stärka den inre marknaden. Och även acceptera att tiden för stora handelsavtal sannolikt är över. Istället behöver vi hitta och främja de sektorer där vi kan nå överenskommelser. 

Politik är i praktiken avhängigt av de människor som gör den. Det är inte särskilt många personer från den tidigare Trump-administrationen som kommer att flytta in i den nya. Kelly, Mattis, Pompeo och Bolton har alla bränt sina broar. Istället kan det finnas en plats för personer som Rick Granell i nästa administration. Lojalitet är ett helt avgörande kriterium för Trump. 

I denna situation och nu är det viktigt att Finland och vi finländarna etablerar relationer också på ett personligt plan. Finland har ett mycket gott anseende också i Trump-administrationen. Våra bidrag till säkerheten har uppmärksammats. Det är bra att bygga relationer och samarbete på denna grund. 

Insatserna är höga. Världen befinner sig inte i ett bra eller stabilt läge. Europa måste vakna upp till denna verklighet och agera på ett enat och pragmatiskt sätt. I en situation där ledarskapet i Europa och EU är ifrågasatt kan de nordiska länderna ha en ledarroll att spela. Det är vår plikt att ta den rollen. 

Regeringen gör satsningar på psykisk hälsa

Under förra veckan uppmärksammades världsdagen för psykisk hälsa. Vi vet att det finns allt för många som lider av just psykisk ohälsa, vilket också framkommer i till exempel Hälsa i skolan-enkäten.

Förebyggande och god vård av psykisk ohälsa är oerhört viktigt, både för den enskilda individen men också för folkhälsan och samhällsekonomin. Det krävs målmedvetna åtgärder för att förbättra situationen, vilket regeringen nu också tar fasta på.

I fredagens HBL (11.10) skrevs det att terapi på svenska är hotad och att man oroar sig för det här inom Finlands Svenska Psykoterapiförening. Inom SFP delar vi oron över tillgången till psykoterapi. Vi vet att det råder brist på psykoterapeuter, vilket syns speciellt i Svenskfinland.

När det kommer till psykoterapiutbildning vet vi dessutom att priserna varierar beroende bland annat på utbildningens inriktning. Priser på över 60 000 euro är inte ovanliga.

Mot den här bakgrunden var det viktigt för SFP att i regeringsförhandlingarna 2023 komma överens om åtgärder som stärker tillgången till psykoterapitjänster. Vi lyckades med det här, och bland annat verkar regeringen för att psykoterapeututbildningen ändras till en utbildning i två steg och att det första steget ska vara avgiftsfritt.

Det satsas 2 miljoner euro under år 2025, 5 miljoner under år 2026 och 10 miljoner euro år 2027 och år 2028. Ändringarna bereds av Social- och hälsovårdsministeriet och Undervisnings- och kulturministeriet. Med andra ord rapporterar HBL felaktigt i sin artikel att regeringen skulle ha slopat prissänkningen. Regeringen slopar inget, tvärtom så förverkligar vi en länge efterlängtad förbättring.

Regeringen skrider också till andra åtgärder för att stärka den psykiska hälsan. Det här är någonting vi i SFP aktivt har arbetat för. Vi vill se mentalvårdstjänster med låg tröskel, och nu framskrider flera viktiga åtgärder för att stödja detta.

I regeringen satsar vi på en terapigaranti för barn och unga. Under 23-åringar ska få tillgång till mentalvård på basnivå senast inom 1 månad från det att behovet konstaterats. Ändringen träder i kraft den 1 maj nästa år. Det här är ett viktigt steg i arbetet för att bekämpa psykisk ohälsa. På detta satsas 35 miljoner euro per år.

För oss var det också viktigt att i budgetförhandlingarna i september satsa på mentalvårdstjänster med låg tröskel, och vi är glada över att det nu läggs till 2 miljoner euro för detta ändamål.

Regeringen har gjort finansieringen av ungdomsarbete i skolor och läroanstalter bestående i statsbudgeten och i år även ökat anslaget med en miljon euro som en del av det så kallade ungdomspaketet, som man enades om i vårens ramförhandlingarna. Forskning visar att det förekommit klart mindre mobbning i de skolor och läroanstalter där ungdomsarbete utförs, jämfört med de skolor där ungdomsarbete inte utförs alls. Just denna typ av förebyggande verksamhet som ligger nära de ungas vardag vill vi starkt främja.

Anders Adlercreutz

SFP:s partiordförande, undervisningsminister

Sandra Bergqvist

SFP:s vice ordförande, idrotts- och ungdomsminister

Publicerad i HBL och Åbo Underrättelser  16.10.2024

Om att läsa och förstå – ”den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga”

Den finländska skolan har ett väldigt gott rykte och av goda skäl. Vi har en bra grundskola i Finland.

Orsakerna är säkert många och har att göra med traditioner och kultur, men en helt avgörande faktor är också vår kunniga och motiverade lärarkår.

Det är rätt ovanligt internationellt sett att det krävs en magisterexamen för att få undervisa i grundskolan.

Vår lärarutbildning håller dessutom hög klass. På den internationella lärardagen som firades den 5 oktober, fick vi alla orsak att visa uppskattning till våra lärare, både gamla och nya.

Länge var Finlands resultat i de internationella Pisaundersökningarna på topp globalt, och det är de fortfarande. Finlands resultat har ändå sjunkit.

Den senaste undersökningen är från år 2022 och visade på en fortsatt sjunkande trend. I samband med den har Jyväskylä universitet analyserat resultatet speciellt för elever med invandrarbakgrund.

Resultaten för elever med invandringsbakgrund har gått ner, om än mindre än för den övriga befolkningen. Skillnaderna mellan elever med invandringsbakgrund och övriga har alltså minskat en aning, men fortfarande lämnar resultaten mycket i övrigt att önska.

Resultatet skapade en hel del diskussion som inte till alla delar varit objektiv och saklig.

Rubriker som antyder att grupper av elever inte har färdigheter som krävs för att man ska klara sig i samhället är alltså i bästa fall grovt missvisande och värsta fall rent illvilliga. Därför vill jag poängtera några saker:

Det spelar en roll hur länge man har bott i Finland. Det är självklart att ett barn som bott här i två år inte är lika språkkunnigt som någon som bott här i tolv år.

När man ser på första generationens invandrare är båda alternativen möjliga i Pisatestet.

Barnen som deltagit i testet har alltså bott olika länge i Finland. Språkkunskaper byggs över tid, och vi måste ge barnen det stöd de behöver för att utvecklas och lyckas.

De största faktorerna för elevernas resultat är läskunnighet och socioekonomisk bakgrund. Att vara invandrare innebär inte i sig att man presterar sämre.

Och vare sig det finns 5 procent eller 50 procent elever med invandrarbakgrund i en skola påverkar det inte övriga elevers resultat. Däremot kan det försvåra inlärningen av finska eller svenska eftersom nationalspråkens ställning då lätt är svag i skolans vardag.

Därför är det så viktigt att arbeta mot segregation. Och det är därför som vi satsar 50 miljoner euro per år för den så kallade jämställdhetsfinansieringen. Kommunerna har här ett viktigt ansvar i att fördela resurserna rätt.

Resultaten som nu analyserats kommer alltså från år 2022, medan undervisningsministern ännu hette Li Andersson och den förra regeringen satt vid makten.

Den sittande regeringen har fått utstå mycket kritik, men resultaten visar på att vi gör rätt saker i skolan just nu.

Vi ökar antalet veckotimmar i läsning och matematik i lågstadiet. En fullständigt avgörande faktor för all inlärning är att de grundläggande kunskaperna är i skick.

Kan man inte läsa och skriva är det svårt att ta till sig ny information. Vi förnyar också stödet för inlärningen och strävar till att öka andelen barn med invandrarbakgrund som deltar i småbarnsfostran.

Regeringen gör satsningar på ungefär 200 miljoner på vår grundskola. Det är mycket pengar i en tid av svåra inbesparingar.

Den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga.

Jag vågar gå så långt att jag påstår att den är orsaken till att vi idag lever i ett av världens bästa länder, om inte det bästa.

Våra skolor förtjänar rätt resursering och arbetsro, och alla elever förtjänar det stöd de behöver, oberoende av bakgrund.

Jag är glad över förmånen att nu få vara med och utveckla denna finländska kronjuvel — jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11.10.2024

Tal på partifullmäktige 21.9.2024

Bästa partifullmäktige, bästa vänner,
hyvä puoluevaltuusto, hyvät ystävät,

Det är roligt att se er alla, och det är roligt att vara på partifullmäktigemöte – det är det första för mig som partiordförande, fast det förstås blivit ganska många i andra roller under årens lopp.

Partifullmäktiges roll har varit uppe i media (igen), och det är fint att partiet väcker intresse. För mig är det helt naturligt att konstatera att precis som allting här i världen så behöver också vi utvecklas: det gäller oss alla som politiker, men det gäller förstås också oss som parti och också partifullmäktige. Jag hoppas vi kan föra en öppen och rak dialog, och som jag lyft fram tidigare så är jag öppen för olika synpunkter, tankar och idéer.

Alla tider har sina egna utmaningar, och tiderna vi lever i nu har minsann sin beskärda del. Samtidigt är det just nu som SFP behövs. Finland behöver ett sansat, lösningsinriktat liberalt parti. Därför behövs vi, och därför behövs vi i regeringsansvar.

Vi har stora utmaningar i statsekonomin: vår statsskuld växer samtidigt som vi saknar tillväxt. Dessutom har vi strukturella utmaningar. Det här är inte en önskvärd kombination för något land. Vi lever i en tid där det behövs lösningar.

Jotain on siis tehtävä – ja tämä hallitus on ryhtynyt toimiin.

Haastavan tilanteen vuoksi olemme joutuneet tekemään hyvin suuria, yhteensä 9 miljardin euron sopeutustoimia saadaksemme talouden takaisin raiteilleen. Alijäämä on edelleen valtava, yli 12 miljardia euroa, mutta ilman hallituksen päätöksiä se olisi ollut 4 miljardia euroa suurempi. Neljä miljardia euroa on paljon rahaa.

Leikkauspäätökset ovat olleet kaikkea muuta kuin helppoja. Voin taata, että ne olisivat varmasti toteutuneet hyvin erilaisina, jos RKP ei olisi ollut mukana neuvottelupöydässä. Silloin, kun on aika tehdä vaikeita päätöksiä, kun taloutta on sopeutettava näin perinpohjaisesti – silloin meidän on oltava mukana.

Sopeuttaminen ei tietenkään ole itseisarvo eikä se koskaan ole hauskaa. Tilanne on kuitenkin sellainen, ettei meillä ole vaihtoehtoja. On helppoa huudella opposition riveistä, sen olemme saaneet huomata. Mutta selvää on, että on paljon vaikeampaa esittää vaihtoehtoja – eikä oppositio ole onnistunut löytämään sellaisia.

Mutta kuten olemme korostaneet monta kertaa aiemmin, emme voi turvata hyvinvointimme edellytyksiä ainoastaan leikkauksilla. Meidän on investoitava kasvuun ja työllisyyden lisäämiseen. Tämä ei kuitenkaan valitettavasti tapahdu nappia painamalla. Työ kasvun edellytysten luomiseksi vie aikaa.

Regeringen har därför satt igång arbetet. Vi genomför nödvändiga reformer på arbetsmarknaden, vi gör tillståndsprocesserna för investeringar smidigare, vi minskar byråkratin, vi tryggar tillgången till grön och förmånlig energi, vi höjer kompetensnivån och vi gör historiskt stora satsningar på forskning och utveckling.

Under vårens ramförhandlingar beslöt vi till exempel om en skattegottgörelse för stora industriella investeringar inom den gröna omställningen. Den ska träda i kraft så fort som möjligt. Vi tar i bruk ett direkt stöd för projekt som främjar en klimatneutral ekonomi. Också satsningar på de olika trafikprojekten stöder tillväxten i vårt land på många sätt.

Arbetskraftsinvandringen är också central för att få vårt lands ekonomi på fötter igen. Förutsättningarna för det förbättras till exempel genom skatteändringar som träder i kraft från och med nästa år. Vi utvidgar bland annat skattefriheten för de flyttningskostnader som arbetsgivaren betalar. Vi fortsätter satsningarna på en snabb och smidig tillståndsbehandling för dem som kommer hit för att arbeta.

Bästa partifullmäktige,

Jag vet att retoriken från en del sannfinländska politiker provocerar. Från deras sida är det en medveten strategi för att leda bort uppmärksamheten från det dom inte vill tala om. Nedskärningar är inte populära. Arbetsmarknadsreformerna kanske inte faller deras väljare i smaken. I deras läger är den helt nödvändiga ökande arbetskraftsinvandringen inte populär. Så man väljer att bete sig dåligt – för man vet vad reaktionen blir. Fokus i debatten flyttar till deras planhalva.

Så låt oss hålla huvudet kallt och blicken stadigt riktad på målet: Nödvändiga reformer, satsningar på framtiden och försnabbade processer för människor som kommer hit.

Bästa partifullmäktige,

Verkligheten har betydelse. Det är ett faktum att den här regeringen gör betydligt mer för att underlätta arbetskraftsinvandring än till exempel den förra.

Och Finlands utrikespolitiska linje är klar. Vi främjar jämställdhet, likabehandling och mänskliga rättigheter. Vi arbetar alltså också för sexuella minoriteters rättigheter globalt.

Det här är centrala frågor för SFP.

Gårdagens nyhet om att minister Tavio beslutat att Finland inte går med i ett av återuppbyggnadsprogrammen för Ukraina där dessa saker betonades, var ett beslut han som minister kunde fatta själv. Det finns förstås en mängd goda program och projekt Finland inte deltar i, våra resurser är begränsade. Att gå med i programmet hade ändå varit helt i enlighet med vår utrikespolitiska linje, precis som statsminister Orpo sade igår.

Man kan se minister Tavios beslut som ett enskilt fall. Man kan se de fall som vi diskuterat de senaste veckorna som enskilda fall. Samtidigt är de avbräck från regeringens  linje och våra överenskommelser. De kan ses som misstag i arbetet. Men de kan också ses som en medveten serie handlingar.

I en regering ska alla partier förbinda sig till det vi kommit överens om.

Bästa partifullmäktige,

Regeringsprogrammet är ambitiöst. Målsättningarna är viktiga, och besluten är inte lätta. Det kräver funktionsduglighet men också disciplin. En vilja att sätta stundens infall åt sidan och fokusera på det vi kommit överens om. Därför kunde man förvänta sig ett sätt att arbeta som inte skulle sträva till att skapa tumult. Och förstås skulle normalt folkvett vara att föredra också.

Och så ska vi komma ihåg vilka narrativ Rysslands hybridpåverkan gärna sprider: De vill ha klimatskepticism, invandringsfientlighet, och debatt om sexuella minoriteter och annat som de vet skapar inre splittring. Låt oss inte ge det till dem. Finland ska bete sig lugnt, sakligt, medmänskligt och objektivt.

Och här förväntar jag mig också att oppositionen drar sitt strå till stacken. Den kampanj mot rasism som regeringen initierade är bra. Den är konkret och den är väl uppbyggd. Vad man än tänker om orsakerna till att den startades är det klart att den för Finland i en bättre riktning.

Alla partier som säger sig vill arbeta för de här  frågorna har skäl att ansluta sig till den. SFP ansluter sig till den, och det hade vi också gjort om vi varit i min ledning i opposition. Det här är en för viktig fråga för att man ska göra oppositionspolitik av den. Jag uppskattar inte oppositionens linje i denna fråga.

Bästa partifullmäktige,

Nästa vår ordnas regeringens halvtidsria. Nu finns ett momentum för att komma med nya lösningar och förslag på hur vi möjliggör tillväxt i vårt land, få hit fler företag och skapa nya arbetsplatser.

Höstens budgetria förde oss ett steg vidare i rätt riktning. Det handlade långt om att verkställa de beslut som regeringen fattade i vårens ramria, vilket innebar anpassningsåtgärder.

Det fanns alltså inte särskilt mycket rörelseutrymme, men jag vågar påstå att SFP:s avtryck syns tydligt och klart i det budgetförslag som på måndag ges till riksdagen.

Vi lyckades bland annat avstyra de största nedskärningarna i finansieringen för till exempel Sametinget, Opinionsnämnden för massmedier, Flyktingrådgivningen, Brottsofferjouren och Naisten Linja.

Vi riktade satsningar till arbetet som främjar Östersjön, till programmet för läskunnighet, till ungdomsarbete, till att förbättra tillgången till tjänster med låg tröskel inom mentalvården och till flera infraprojekt i våra regioner.

Ja kuten mainitsin jo aiemmin, talouskasvu ei tapahdu itsestään. Siksi halusimme panostaa vienninedistämistyöhön tukemalla Suomalais-ruotsalaista kauppakamaria ja Viexpoa. Hallitus investoi myös esimerkiksi 280 miljoonaa euroa tutkimus- ja kehitystyöhön ja 10 miljoonaa euroa mm. elintarvikeviennin edistämiseen.

On kuitenkin tärkeää muistaa, että emme ratkaise rakenteellisia ongelmia noin vain. Seuraavan hallituksen on jatkettava työtä, puoluekokoonpanosta riippumatta. Se, mitä nyt tehdään, on kuitenkin ehdottoman tärkeää, jotta pärjäämme jatkossa ja jotta voimme ylläpitää hyvinvointiyhteiskunnan palveluja.

Säästäminen ei ole hauskaa, eikä leikkauksista ole syytä iloita. Mutta se, mitä nyt tehdään – se on tehtävä.

Olen myös vakuuttunut siitä, että ne toimet, jotka olemme jo toteuttaneet sekä ne toimet, joita vielä valmistellaan, tulevat kantamaan hedelmää. Näistä hedelmistä tulevat hallitukset tulevat nauttimaan – ovat ne puolueet sitten oppositiossa tai hallituksessa tällä hetkellä. Muutos vie kuitenkin aikaa, ja suunnan kääntämiseksi tarvitaan pitkäjänteistä työtä.

Siksi eduskuntaryhmämme laati kesäkokouksessaan elokuussa 26 toimenpiteen ohjelman Suomen kasvun edistämiseksi.

Ja hyvät ystävät – tässä on RKP:n vahvuus. Ajattelemme pitkäjänteisesti. Emme lankea populistiseen ansaan, jossa esitetään helppoja ratkaisuja monimutkaisiin ongelmiin. Me asetamme pitkän aikavälin hyvinvoinnin ja onnistumisen etusijalle, pikavoittojen sijaan. Se on ainoa vastuullinen tapa toimia.

Bästa partifullmäktige,

Skolan och utbildningen är vår viktigaste framtidsinstitution. Trots ekonomiskt tuffa tider har denna regering valt att prioritera och satsa på den grundläggande utbildningen och på de grundläggande färdigheterna. Det här är något jag som unvdervisningsminister är glad över. I en tid då PISA-resultaten i Finland sjunker och sociala medier gör att vi kommunicerar allt mer i korta meddelanden, bilder, videon – och emojis – är de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna, allt viktigare. All inlärning bygger på dem.

Vad betyder det att vi prioriterar den grundläggande utbildningen?

Jo, det betyder att vi från och med 2027 kommer att satsa 200 miljoner euro mer på grundskolan. Redan nästa år kommer det 100 miljoner till.

Det handlar särskilt om tre viktiga helheter som ska stöda inlärningen, minska ojämlikheten och stärka färdigheterna. Vi har redan tidigare bestämt att öka antalet veckotimmar i de lägre klasserna med tre, två i modersmål och en i matematik. Det här just för att ge eleverna mera tid att lära sig att läsa, skriva och räkna.

Dessutom har vi fastställt den sk. jämställdhetsfinansieringen som betalas till utbildningsanordare. Det är en viktig åtgärd, en satsning på 150 miljoner, för att minska segregationen.

En av de största satsningarna som vi gör den här regeringsperioden är reformen av stödet i lärandet. Det handlar om att varje elev ska få det stöd som de behöver med låg tröskel. Stödkedjan förenhetligas från småbarnspedagogiken till andra stadiet. Den här viktiga reformen kommer vi att skicka till riksdagen på måndag.

När det kommer till andra stadiet – det vill säga yrkesutbildningen och gymnasiet – har det under den senaste månaden förståeligt nog varit de ekonomiska anpassningarna gällande yrkesutbildningen som figurerat i rubrikerna.

De nedskärningar som görs i yrkesutbildningen är tråkiga. Det är ingenting som någon eftersträvat. Samtidigt har vi gjort allt för att nedskärningarna inte ska drabba de som studerar till sin första yrkesexamen. Finansieringen för yrkesutbildningen kommer fortfarande att vara över 2 miljarder nästa år. Om man vill göra en jämförelse så är den faktiskt i år mer än 430 miljoner euro mer än den var år 2019.

De fanns de som ville rikta stora nedskärningar till kulturfältet. Det lyckades vi stoppa.

Olemme myös tekemässä tärkeitä, myönteisiä lainsäädäntömuutoksia koulutuksen alalla. Esimerkiksi jo mainitsemani oppimisen tuki koskee koko koulupolkua, aina varhaiskasvatuksesta toiseen asteeseen

Lisäksi teemme ylioppilastutkinnon suorittamisen englanniksi mahdolliseksi. Olen myös tyytyväinen siihen, että lukiodiplomia varten luodaan nyt valtakunnallinen kriteeristö ja että mahdollistetaan yhden pakollisen ylioppilaskokeen korvaamisen lukiodiplomilla. Kaikki oppiaineet ovat tärkeitä riippumatta siitä, ovatko ne luku-, taide- vai taitoaineita. Moninaisuus on vahvuus.

Olemme myös varmistaneet sen, että toisen asteen oppimateriaalit säilyvät maksuttomina.

Som ni hör är det mycket gång på undervisnings- och kulturministeriet. Som ett bildningsparti känns det bra att vi nu kan sätta vår prägel på utbildningspolitiken i Finland.

Bästa vänner,

Om ett drygt halvår står vi inför ett kommunal- och välfärdsområdesval. Många pusselbitar ska falla på plats innan det – och det viktigaste pusslet är kandidatuppställningen. Här hoppas jag att ni alla ställer upp som kandidat i nåndera – eller varför inte båda! – valen.

Vi behöver en bred kandidatbukett. Alla väljare ska känna att de hittar en egen kandidat på vår lista. Därför hoppas jag också att ni alla här i salen funderar ordentligt om ni känner någon som kunde vara en bra kandidat för SFP. Kanske grannen, föräldern till barnets kompis, eller en kollega?

Vårens val kommer att vara utmanande, eftersom vi samtidigt har två val men olika valkretsar och delvis också olika kandidater. Här behöver vi gemensamma ansträngningar för att göra det tydligt för våra väljare hur man röstar på oss – och vad de röstar på.

Social- och hälsovårdsreformen var omvälvande på många sätt. Dels för kommunerna, vars huvudsakliga ansvar i nuläget är bildningen. Och givetvis för de nya välfärdsområdena som då grundades.

Det har skrivits en hel del negativt om välfärdsområdena i medierna, och jag vill på intet sätt förminska det att det har varit jobbiga tider med ekonomiska utmaningar.

Det är lätt att vara politiker när det finns gott om pengar. Det är då resurserna är knappa och man tvingas skära ner som de verkliga färgerna avslöjas. Och det är därför det är så viktigt att det är just SFP:are som sitter i de bord där de tuffa besluten fattas. Besluten är inte alltid enkla, och det kan kännas som att kämpar i motvind – men ni ska veta att vi är oerhört tacksamma för allt det arbete som ni gör i kommunerna och välfärdsområdena.

Eftersom jag är en optimist till sinnet betraktar jag utmaningar som en möjlighet. I välfärdsområdenas fall har perioden varit tuff, men samtidigt lever vi i omvälvande tider. Det handlar om den största reformen i det självständiga Finlands historia, och vi är med och bygger grunden för verksamheten framöver. Byggstenarna ska läggas rätt, och vi SFP:are vet hur det görs på ett ansvarsfullt sätt – både med tanke på alla som behöver vård och med tanke på ekonomin.

Vi har ett drygt halvt år kvar, och det finns mycket att göra. Det ska vi göra tillsammans.

Trots att vi inte kan blunda för våra utmaningar ser jag med tillförsikt på framtiden

Jag har hunnit vara partiordförande sedan början av juni och undervisningsminister sedan juli. Starten har inte saknat utmaningar, men det var väntat. Både i Finland och globalt lever vi i en tid av ökad polarisering. Partier och politiker som försöker överbrygga motsättningar är svåra att hitta. Partier som strävar till att föra människor samman, föra dialog och hitta lösningar är en bristvara är en bristvara. Ett sådant parti har jag ändå förmånen att få leda.

Svenska riksdagsgruppen öppnade den politiska säsongen under vårt sommarmöte i Vasa i augusti med att lansera 26 åtgärder för att få igång den ekonomiska tillväxten. Det senaste decenniet har tillväxten i Finland stampat på stället, och det är helt avgörande att vi klarar av att vända utvecklingen. Vissa av våra kostnader, som social- och hälsovården, stiger oundvikligen, och därför måste även vår ekonomi växa.

Vi delade in våra åtgärder i 4 kategorier: Finland behöver investeringar, Finland behöver mera arbetskraftsinvandring, Våra företag ska få bättre förutsättningar för tillväxt och Vi ska ta hand om vårt mänskliga kapital. Ett tecken på att vi lever i underliga tider var det, att  speciellt åtgärd nummer nio av tjugosex väckte diskussion i offentligheten. Där konstaterade vi att vår nettoinvandring behöver vara på minst 40 000 personer per år för att möjliggöra en balanserad offentlig ekonomi. I fjol var nettoinvandringen ungefär 58 000 personer, så det fanns ingen dramatik i vårt förslag. Det tog ändå skruv i samhällsdebatten, trots att vårt moderata mål har sin grund i bland annat Finansministeriets uttalanden.

Politiska partier ska vara konstruktiva och basera politiska utspel på verkligheten och de behov som finns i samhället. Det kommer Svenska folkpartiet att fortsätta med. Under hösten brukar oppositionen arbeta med sina alternativ till statsbudgeten. Jag kommer ihåg det gedigna arbete vi gjorde under tiden vi var i opposition, men uträkningar om vad våra idéer innebar. Det är med spänning jag väntar på oppositionens alternativ i år eftersom det alltid ska finnas utrymme att diskutera lösningar. Att kritisera utan att presentera alternativ är förstås ett enkelt sätt att göra politik, men det för inte saker framåt.

Det ekonomiska läget är utmanande, och regeringen fattade i vårens ramria beslut om anpassningsåtgärder som berör alla ministerier på något sätt. Det gäller även mitt ministerium, där anpassningarna inom yrkesutbildningen väckt en hel del offentlig debatt. Det är aldrig trevligt att anpassa, men vi gjorde vårt bästa i budgetförhandlingarna i augusti för att se till att nedskärningarna görs så att de inte drabbar studerande som studerar till sin första examen. Idag har många av de som studerar till en yrkesexamen redan en eller flera examina från tidigare. Man ska kunna fortbilda sig och byta bransch, men i en tid när vi är tvungna att prioritera ska vårt primära mål vara att alla har åtminstone en examen. Den extra nedskärning som vi blev tvungna att ta motsvarade ungefär 1% av yrkesutbildningens totala utgifter. Även om det var beklagligt hade alternativet, att gå åt den som helhet betydligt mindre kultursektorn ännu mer, varit ännu sämre. Jag förstår förstås att nedskärningar ändå alltid väcker negativa reaktioner.

Trots att vi inte kan blunda för våra utmaningar ser jag med tillförsikt på framtiden. Regeringen genomför reformer på arbetsmarknaden som är helt nödvändiga för att vi ska kunna rädda vår välfärd på sikt. Det enorma strukturella underskott vi har i våra statsfinanser kommer vi inte åt bara genom nedskärningar, vi måste också få igång tillväxten. Ekvationen är inte lätt, men den måste lösas. De åtgärder som gjorts, och ännu görs under hösten, kommer att bygga grunden för en starkare konkurrenskraft. Det tar sin tid, men vändningen kommer. SFP ryggar inte för utmaningarna och kommer också framöver att dra sitt strå till stacken.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13.9.2024

Arbetet mot rasism ska förena, inte splittra

Likabehandling och jämställdhet är centrala värderingar i ett tryggt, fritt och framgångsrikt samhälle. 

Därför är det klart att när vi ser agerande eller attityder som ifrågasätter alla människors lika värde, till exempel rasism, så reagerar vi. Det handlar inte om att politisera, inte om att provocera, eller att polera ytan, utan om en övertygelse som är djupt förankrad i vår ideologi. 

Också i den här regeringen svarar alla partier för sin egen verksamhet. Själv tänker jag att kampanjen mot rasism, och de dokument den baserar sig på, lyckas om den leder till att vi aktivt för en diskussion om detta fenomen – i hemmen, på arbetsplatserna, i skolorna. Det är viktigt och bra att också alla partier är tvungna att via den diskussionen fundera på hur man förhåller sig till detta fenomen och hur det är möjligt att hantera rädslorna och oron som å ena sidan leder till rasism, och som å andra sidan rasism leder till. 

SFP har i årtionden klarat av att navigera i olika regeringskoalitioner och vi har målmedvetet arbetat för våra mål och värderingar. Det kan ibland vara svårt att se vår roll i slutresultatet, men jag kan garantera att rollen inte är obetydlig heller i denna regering. 

Arbetet mot rasism har initierats av SFP och jag ser programmet som en bedrift i denna värld som onekligen präglas av hårda värderingar. 

Samtidigt är det ärligt att medge att en drivande orsak till att detta arbete idag behövs är de skrivelser och attityder som vi diskuterade sommaren 2023 och som hänför sig till ett regeringsparti.

Som ett liberalt, borgerligt parti betraktar SFP världen brett: Vi ser både ekonomin och människan. Vare sig vi är i en vänster- eller högerdominerad regering ställs vi inför situationer där vi är tvingade att försöka förstå människor som ser på världen på ett annorlunda sätt, och försöka överbrygga de motsättningar som lätt uppkommer. 

Förmågan att kunna fungera tillsammans med olika partier är en styrka i denna tid av polarisering. Vi vill vara en brobyggare och får oftast också ta den rollen i regering som regering. 

Samtidigt är det klart att “it takes four to tango”.

Den antirasismkampanj som nu diskuterats – av beklagliga skäl – får inte bli en käpphäst för inrikespolitiska syften, varken i regeringen eller inom oppositionen. 

Det är en kampanj som behövs, som är motiverad, som för saker i en bättre riktning. Den ska kunna stödjas av alla som vill främja detta arbete – vare sig man är nöjd med regeringens program eller regeringspartierna. 

Vi bygger ingenting med rädsla. Vi finländare behöver tillit och ett starkt självförtroende. Olikhet är inte ett hot utan en styrka. Vi har alla kommit till världen på samma sätt, men inte till samma plats. Var vi föddes, hur vi ser ut, vilket trossamfund vi vuxit upp i eller hur vi låter, är ingenting vi har kunnat bestämma. 

Det är inte vår hudfärg eller vår religion som definierar hur vi i våra liv bygger gott eller ont, utan i stor utsträckning är det hur vi blivit bemötta och blivit stödda efter vår födsel. Det är just det den här kampanjen handlar om: Hur behandlar, ser, och förstår vi varandra? Och visst, också ekonomiskt är likabehandling viktigt. Ett samhälle som förskjuter människor ut i marginalen är aldrig lika effektivt som ett samhälle som aktivt arbetar för att erbjuda möjligheter att lyckas.

Det här är en kampanj som alla partier ska kunna ställa sig bakom. Arbetet för alla människors lika värde är kärnan i vad SFP är och arbetar för, och jag är övertygad om att de allra flesta finländare delar vår syn.

 

SFP blundar inte för verkligheten

Kenneth Myntti kritiserar på ledarplats 23.8 de åtgärder för att få i gång tillväxten som Svenska riksdagsgruppen presenterade under sitt sommarmöte i Vasa.

Politiska partier finns till för att driva sina väljares intressen och arbeta för det man anser vara Finlands bästa. Det gör vi i SFP i alla lägen. Just nu lever vi i ekonomiskt utmanande tider. Det tar sig uttryck i nedskärningar och anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att inte statsskulden ska skena iväg ännu mer.

Vi kan ändå inte spara oss ur den ekonomiska kris vi befinner oss i. Det är en kris som inte uppkommit plötsligt, utan som pågått i över ett decennium och som beror på att vi inte haft tillväxt.

Därför tog Svenska riksdagsgruppen fram 26 punkter för att få i gång tillväxten.

Vi fokuserar i vårt åtgärdsprogram uttryckligen på det som förenar oss inom regeringen: investeringar, inhemskt ägande, företagens tillväxt och frågan om arbetskraft. Våra åtgärder reflekterar också det som näringslivet i Österbotten efterfrågat.

Dessa punkter är traditionell SFP-politik som vi arbetat för länge, och helt i linje med en ansvarsfull borgerlig ekonomisk politik. Somliga kan genomföras i snabb takt, andra kräver mera tid.

Att ta fram ett åtgärdspaket för att öppna diskussionen om det vi i SFP anser att Finland behöver – tillväxt – är inte att provocera, utan att driva den politik väljarna har bett oss göra. Tillsammans med övriga regeringspartier har vi ett gemensamt regeringsprogram som vi förbundit oss till att främja, men det betyder inte att vi som parti slutar ta fram och föreslå lösningar som vi anser skulle gynna landet.

Av alla 26 åtgärder har särskilt en, åtgärd 9, fått uppmärksamhet. Där konstaterar vi att vi behöver en nettoinvandring på minst 40 000 för att vi ska klara oss. Den siffran är de facto betydligt lägre än den faktiska nettoinvandringen i fjol, som var 58 000.

En del tycks provoceras av all diskussion om invandring, men också här har SFP ett ansvar att presentera verkligheten som den är. Finland behöver mer arbetskraft. Det finns ingen provokation här, utan ett konstaterande av faktum som till exempel också Finansministeriets tjänstemän hållit framme.

Våra åtgärder betyder inte att regeringsprogrammet öppnas. Ändrade omständigheter kräver nya åtgärder, så var det i vårens rambudgetförhandlingar och så kommer det att vara varje gång regeringen förhandlar. SFP kommer att fortsätta med sitt programarbete. Vi kommer fortsättningsvis att ta fram alternativa lösningar. Så har vi gjort i alla regeringssamarbeten. Det är varken dramatiskt eller märkligt.

Det handlar i slutändan om saker som berör oss alla. Till exempel måste vi kunna garantera vården, fast prislappen blir högre i takt med att vi åldras. Det här kan vi bara göra genom att vi får i gång vår tillväxt, och den kommer via företagande, ett fungerande näringsliv och en stark export. Precis det som Österbotten utmärker sig med att leverera.

Regeringen består av fyra olika partier. I frågor som gäller tillväxt ska det gå att nå en samsyn. SFP presenterar konstruktiva förslag, och arbetar för en konstruktiv dialog. Jag är glad för att Vasabladet och Österbottens Tidning aktivt tar del i den diskussionen, också på ledarplats.

(insändare i Vasabladet 27.8.2024)

Mina fem teser som nybliven undervisningsminister

(teksti suomeksi täällä)

Som fembarnspappa har jag haft nöjet och förmånen att vara en del av mina barns skolstig i över tjugo år. Det är ingen kort tid, och när jag ser tillbaka på den inser jag att skollivet har förändrats ganska mycket under vägens gång. Vi ser förändringar både i utbildningens innehåll och t.ex. i hur vårt samhälle digitaliserats. Mina sex år som ordförande för Hem och Skola i Finland har också gett mig en inblick i skollivet och samarbetet mellan skolan och hemmen.

När jag driver frågor strävar jag till att ta till mig så mycket information som möjligt och lyssna på dem som vet mest. I mitt arbete som undervisningsminister innebär det att först och främst lyssna på utbildningsexperter: lärare, rektorer, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, skolgångshandledare och andra yrkesgrupper med nära koppling till undervisning och utbildning. Och det är klart att barn och ungdomar och deras vårdnadshavare också är viktiga intressenter.

På samma sätt som det var viktigt att lyssna på olika sakkunniga när regeringsprogrammet utarbetades, är det lika viktigt att lyssna på dem när regeringsprogrammet genomförs.

Den finländska skolan kan utvecklas endast om de människor som varje dag arbetar med utbildning känner att deras insats ses och uppskattas och de är motiverade att göra sitt jobb. 

Med den här artikeln vill jag bjuda in lärare och föräldrar till en dialog med mig. Jag hoppas ni kontakar mig med låg tröskel, till exempel via e-post. Skriv ”Idéer och synpunkter till utbildningsministern” i ämnesraden på e-postmeddelandet. Jag har inte tid att svara på alla meddelanden, men jag kommer att läsa dem alla. 

Jag kommer ännu inte att kommentera de faktiska åtgärderna eller riktlinjerna som hör till vårt program. Tiden för det kommer senare. Mitt ministerium har redan inlett ett omfattande arbete för att analysera det nuvarande skolsystemets tillstånd och orsakerna till de försämrade studieresultaten, och vi arbetar också med att ta fram en vision för den framtida grundutbildningen. Denna text är mina egna reflektioner också med detta arbete i åtanke. 

Först vill jag dela med mig av min syn på utbildningens bredare samhälleliga roll, och sedan kommer jag att presentera fem teser som jag tycker är relevanta för utvecklingen av grundskolan. 

 

Utbildningens sociala roll: Vårt uppdrag är att värna om bildningen. 

Globaliseringen och och det hela tiden accelererande informationsflödet har lett till en situation där det blir allt svårare för oss att förstå de komplexa sambanden mellan olika aktörer, saker och händelser.

När vi betraktar sådana här  komplexa samband sysslar vi med systemiskt tänkande, vilket är motsatsen till att tackla frågor ett problem i taget. Systemiskt tänkande är också, som jag ser det,  länkat till  ett begrepp som vi alla är mycket mer bekanta med: allmänbildning.

I ”Kuinka sivistys tulisi tänä päivänä ymmärtää”, publicerad av Sitra skriver Antti Moilanen om hur bildning handlar om att försöka lösa problem i samhället med hjälp av så mångsidig och djup kunskap, omdöme, handling och empati som möjligt.

I artikeln definierar Moilanen en bildad person på följande sätt: ”En bildad person är en självständig, kritisk och ansvarsfull medborgare som har utvecklat sina färdigheter på ett balanserat sätt inom den mänskliga kulturens olika områden. Hit hör kroppslighet, hantverk och teknik, samhälle, olika former av estetik, språk, litteratur och kultur, historia och politik, ekonomi, matematik och naturvetenskap, filosofi och etik.”

Jag anser att vi för att främja bildning och den samhälleliga nyttan som den för med sig måste se till att skolorna fortsätter att erbjuda inte bara så kallade ”hårda vetenskaper” – matematik och naturvetenskap – utan också tillräckligt med humanistiska ämnen, såsom historia, filosofi och språk, och konst och hantverk, såsom musik och bildkonst. Humaniora hjälper oss att utveckla vår självkänsla och vår förmåga till empati i en alltmer komplex och pluralistisk värld.

Bildningsstatens uppgift är att främja bildningen, och främjandet av bildning är ett villkor för bildningsstatens existens.

En stark känsla av gemenskap, delaktighet och respekt för pluralism i allmänhet skapar en grogrund för att använda allmänbildningen på ett sätt som stöder hållbar utveckling.

 

Fem teser för utvecklingen av grundutbildningen

 

Tes #1: Utvecklingen av de kognitiva färdigheterna bör vara i undervisningens kärna

Kognitiva förmågor är förmågan att bearbeta information, att uppfatta omgivningen, att tänka språkligt och konceptuellt, att lösa problem samt att behärska känslor och motivation.

De kognitiva färdigheterna utmanas i allt högre grad i dagens informationssamhälle: vi måste navigera och göra val samtidigt som vi bombarderas av ett  enormt informationsöverflöd. Metoderna för inlärning och de färdigheter som krävs av oss förändras i snabb takt. För att hålla jämna steg med förändringarna krävs ständig anpassning till en föränderlig omgivning.

Vi människor är väldigt olika när det gäller inlärning: vissa av oss tar till sig saker snabbare än andra.  Vissa kan göra flera saker samtidigt, medan andra föredrar att fokusera på en sak i taget. Det råder ingen tvekan om vilken typ av människor som gynnas av dagens utbildnings- och arbetsliv.

Grundskolans uppgift är att se till att alla elever får möjlighet att hitta sätt att lära sig som passar dem och att alla får möjlighet att utvecklas som elever.

Om våra kognitiva färdigheter inte är tillräckliga leder det lätt till  andra problem, som t.ex. utanförskap.

Många lärare och föräldrar är idag oroade för detta. I praktiken innebär det sämre koncentrationsförmåga, minskad förmåga att lära sig och komma ihåg saker, minskad förmåga att självständigt lösa teoretiska och mer praktiska uppgifter, minskad förmåga att uttrycka sig och minskad förmåga till empati.

 

Hur stärker vi utvecklingen av de kognitiva färdigheterna?

Goda kognitiva färdigheter består av goda

– språkliga färdigheter (som möjliggör konceptuellt tänkande och fantasi)

– motoriska färdigheter (som gör det möjligt att uppfatta omgivningen genom rörelse)

– förmågor att uttrycka sig själv (så att man kan utforska sina egna gränser och förstå olikheter)

– förmågor till logiskt tänkande (förståelse för orsakssamband)

Denna lista är en påminnelse om att alla ämnen i den finländska läroplanen är lika viktiga för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Det är just denna mångfald som är den finländska skolans särskilda styrka och som vi bör värna om. Vissa ämnen, såsom slöjd och idrott, ses ofta som ”lättare” ämnen än läseämnena, trots att de, i en tid av smarta enheter och artificiell intelligens,  med fog kan sägas spela en ännu viktigare roll än tidigare för den kognitiva utvecklingen. Vi måste därför ägna särskild uppmärksamhet åt den roll som dessa ämnen har för barns och ungdomars utveckling.

Även om uppfinnandet av något nytt, en innovation,  ofta kräver teoretiskt och logiskt tänkande, föregås det, att vi kommer på en ny hypotes eller tanke av en skapande process i vår hjärna. Vi strukturerar och kombinerar information på ett nytt och oväntat sätt. 

Konst och hantverk spelar en viktig roll när det gäller att ”kittla” hjärnan och lära oss att känna igen och bemästra den skapande processen.

Den pågående debatten om vilken roll smarta enheter – och framför allt telefoner – ska ha i skolan är naturligtvis direkt kopplad till debatten om utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Jag själv förhåller mig kritiskt till användningen av smarta telefoner under skoldagen eftersom både barn, ungdomar och vuxna är allt mer beroende av smarta telefoner och den kavalkad av stimulerande  innehåll de öser över oss. Samtidigt minskar barns och ungdomars koncentrationsförmåga och de psykiska hälsoproblemen ökar.

Denna trend, som inleddes under 2010-talet, har dokumenterats av bland andra den amerikanske socialpsykologiprofessorn Jonathan Haidt, och även om jag inte har möjlighet att validera hans skrifter eller argument i akademiskt hänseende, så stödjer hans resonemang mina egna observationer.

I sin bok ”An anxious generation” (Terra Cognita, 2024) skriver Haidt om lekens betydelse för barns utveckling. Han påpekar att unga däggdjur, liksom människobarn, har en medfödd önskan att leka; de blir socialt, kognitivt och känslomässigt begränsade om de inte får möjlighet att göra det.

Skolrasten, som ger möjlighet till lek och social interaktion, har en viktig kognitivt stärkande roll. Det har betydelse hur barnen använder rasten. Samtidigt berättar lärare om hur telefonerna  tar upp en allt större del av barns och ungdomars tid på rasterna, och det är skäl att fråga sig vad detta innebär för de sociala färdigheterna. Det är en sak att kommunicera via ett digitalt gränssnitt. Och en annan sak att diskutera och interagera ansikte mot ansikte.

Personligen skulle jag vilja se att barn och ungdomar använder sin rast till att leka och umgås med varandra, inte med sina apparater. 

Vi vet att hjärnan behöver tid för att återhämta sig från dagens aktiviteter. Det är viktigt för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna och inlärningen. Vi behöver få tillräckligt med sömn och motion och tillräckligt med mångsidig kost.

Vår skola erbjuder barn och ungdomar en mångsidig lunch, fysisk aktivitet, hälsofostran och handledning. Det är familjens ansvar att se till att de övriga måltiderna är mångsidiga och att barn får tillräckligt med sömn och motion. 

Detta leder oss till den andra tesen: ett närmare samarbete mellan hem och skola.

 

Tes #2: Skola och hem bör ha ett närmare samarbete

Det gamla afrikanska talesättet ”Omwana takulila nju emoi.” syftar på samhällets betydelse som fostrare av barnet. På svenska kunde frasen översättas så här:  ”Ett barn växer inte upp i bara ett hem”. Ett ofta citerat engelskt talesätt i samma anda är: ”It takes a village to raise a child.”

Som mångårig ordförande för Hem & Skola har jag haft nöjet att följa samarbetet mellan skola och hem, och det kommer inte som en överraskning för någon att jag i min nya roll som undervisningsminister kommer att lyfta fram potentialen som detta samarbete för med sig. Jag gör det trots att det inte finns några direkta lagstiftningsbehov i anslutning till detta område.

Vi interagerar i allt högre grad virtuellt. Vi föräldrar ser med nostalgi tillbaka på vår barndoms lekar, där vi lärde oss sociala färdigheter i grupp; att följa regler, lösa tvister och uppfinna tillsammans. Vi lärde oss också att känna igen och undvika faror.

Jag refererade tidigare till boken ”The Anxious Generation” av professorn i socialpsykologi Jonathan Haidt. I den säger han att vi föräldrar överbeskyddar våra barn i den fysiska världen och underbeskyddar dem i den virtuella världen. Det tar sig uttryck i hur vi “curlar” och kontrollerar barnen på det sätt som smarttelefonen möjliggör; vi berättar att vi ständigt finns där för dem, var de än är eller vad de än behöver.

Det här bidrar inte till att bygga upp barnens förtroende för att de kan klara sig själva. 

Haidt påpekar att det är viktigt för vuxna att kunna tolerera tanken på att deras egna barn ibland kommer att hamna i obekväma situationer, situationer som de måste kunna hantera. Det kan handla om ett bråk med en klasskamrat eller en skada i en fotbollsmatch. Att klara sig själv ger barn en tilltro till deras egen förmåga att hitta lösningar. Klart är förstås att vuxna inte ska tolerera långvariga stressituationer, som t.ex. mobbning.

Jag är personligen övertygad om att skolan mår bra av att det finns en  nära kontakt mellan elevernas familjer. När föräldrar och andra vuxna i grannskapet, t.ex. butiksinnehavaren eller fotbollstränaren, känner varandra och tillsammans följer barnens aktiviteter i samhället, är det mindre sannolikt att långvariga stressituationer uppstår. Samtidigt är det klart att det är en utmaning att uppnå detta i en stor skola.  

Forskningen ger stöd åt detta. Det nätverk som goda relationer mellan föräldrarna bygger upp förbättrar barnens välmående och framgång i skolan.

 

Hur kan vi stärka samarbetet mellan hem och skola?

Skolan kan spela en roll i stärkandet av  föräldragemenskapen  och kan underlätta skapandet av gemensamma spelregler. Men föräldrarna själva har också ett ansvar, vilket kräver insatser på samma sätt som alla andra människorelationer. Personligen, och av erfarenhet, tänker jag att denna investering är värd att göra.

Det kan handla om att komma överens om att ingen ska spela datorspel hemma efter klockan 20.00 eller att ingen ska cykla till skolan utan hjälm. Som förälder är det lättare för oss att sätta gränser för sitt eller sina barn och att vara konsekvent när vi vet att föräldrarna till våra barns vänner tänker lika.

Det är viktigt för barnens välbefinnande och via det för deras inlärning att föräldrarna känner varandra, litar på varandra och kan kommunicera med varandra i alla frågor. Och att alla arbetar för hela gemenskapens bästa, med empati.

I en sådan gemenskap är varje barns välbefinnande en hederssak för varje vuxen.

Och slutligen ska föräldrasamarbetet inte bara baseras på t.ex. en insamling av pengar till klassen, ett fenomen som vi säkert alla känner igen. Ett bra mål kan i stället vara att föräldrarna ordnar en gemensam kväll ute på stan. Eller gör som skolkören i gymnasiet i Korsholm: ordnar en  körhelg där även föräldrarna får vara med och sjunga.

 

Tes #3: Segregation måste förhindras

Vi har segregationmånga plan i skolvärlden. Pojkar klarar sig sämre än flickor. Vissa skolor klara sig bättre än andra och elever med viss bakgrund har större utmaningar än elever med annan bakgrund. Skolshoppingen ökar och jämlikheten, grundvalen i vår grundskola är plötsligt inte vad den varit. Det här är problem vi inte kan blunda för.

I många västländer har multikulturalism varit en del av vardagen under en lång tid, men för oss finländare, som länge har levt i en förhållandevis homogent samhälle, är det ett nyare fenomen. Framtidens Finland kommer oundvikligen att vara allt mer mångkulturellt och redan nu finns det i vissa skolor barn från mycket olika bakgrunder.

Vi måste medvetet arbeta för att alla barn, oberoende av bakgrund, skall känna sig accepterade i skolan.

Särskilt i huvudstadsregionen är segregationen mellan skolor och stadsdelar påtaglig. Det för med sig sociala utmaningar. Men också eftersom framtiden är mångkulturell och våra barn mår bra av att möta olika människor redan i tidig ålder är det viktigt att segregation motarbetas. Den ”skolshopping” som har varit i rubrikerna under de senaste åren passar inte ihop den tanke om jämlikhet och  jämställdhet som har styrt utvecklingen av grundskolan i Finland i årtionden. Försvarsmakten har traditionellt spelat en viktig roll när det gäller att föra samman olika folkgrupper och skapa social kohesion, och jag tänker att skolorna har en liknande roll att spela i detta avseende.

Mångkulturalism medför dock oundvikligen utmaningar för undervisningen: Om ett barn har ett annat modersmål än finska eller svenska kan det inte undgå att påverka inlärningen. Flera lärare som arbetar i en mångkulturell skola har berättat för mig om de utmaningar som uppstår just på grund av barnens bristande språkkunskaper.

Som jag sade tidigare när jag skrev om kognitiva färdigheter och deras betydelse, är språkkunskaper nyckeln till att förstå och klara sig i världen. Därför är skolans främsta uppgift att se till att varje barn lär sig det skolspråk som hen väljer. Inte bara på ett tillfredsställande sätt, utan på ett bra sätt. Föräldrar till S2- och R2-barn har också en viktig roll att spela när det gäller språkinlärningen i skolan: det är viktigt att motivera och engagera hela familjen att arbeta mot ett gemensamt mål.

 

Hur kan segregation förebyggas?

Förhindrandet av segregation börjar med att man öppet och orädd tar emot de människor som flyttar till Finland och inte skapar områden där det bara bor invandrare eller människor med en viss inkomstnivå. Här har stadsplaneringen och bostadspolitiken en central roll. Det är också viktigt att vi arbetar för att integration sker på våra båda nationalspråk. 

För integrationen är det viktigt att barnen redan i skolan får möjlighet att bli vänner med ”infödda” finska barn och att de lär sig språket så snabbt som möjligt.

Lärarna söker aktivt efter metoder för att främja invandrarbarns inlärning. Förutom konkreta åtgärder som förnuftig stadsplanering och integrationspolitik är det särskilt viktigt att skapa ett allmänt klimat som bidrar till att förhindra segregation.

Vi vet alla att vi måste känna oss välkomna och trygga för att kunna anpassa oss till en ny miljö och kultur. Forskning visar att detta är en nyckelfaktor för lyckad integration.  Om man inte blir accepterad, varför skulle man då vilja bli en del av en grupp eller ett samhälle?

Hur vi bemöter barn och ungdomar, oavsett bakgrund, har betydelse för hur sedda och accepterade de känner sig.

Det är viktigt med utbildning i mångkultur och mångfald i vår småbarnsfostran och i våra skolor. På utbildningsministeriet kommer jag att inleda arbetet med en handlingsplan för jämlikhet och likabehandling. Genom den kommer vi att skapa konkreta verktyg för att främja jämlikhet och likabehandling under hela skolstigen.

Vi säkerställer också den s.k. jämställdhetsfinansieringen och förnyar stödet för lärande. Det är båda åtgärder som minskar segregering och utanförskap.

 

Tes #4: Barn knäcks inte av förväntningar

Ofta skyddar vi våra barn från alltför stora ansträngningar och besvikelser. I livet är få saker lätta och därför belönas vanligen flit. Besvikelse och frustration är en del av lärandet, för ju svårare saker blir, desto mer måste vi stå ut med obekväma situationer och en känsla av att vi inte kan kontrollera allting.

Sociala medier sprider ofta bilden av ”naturbegåvningar” och ”överpresterare”. Verkligheten är att vi genom historien oftast har passat in på Gauss kurva och precis som tidigare är antalet naturligt begåvade elever inte speciellt högt. Faktum är att det nästan undantagslöst krävs hundratals eller till och med tusentals timmar av hårt arbete och uthållighet för att lära sig något. Det handlar om  upprepning, som också kallas rutin.

Den ungersk-amerikanske psykologen Mihályi Csikszentmihályi är känd för sin Flow-teori. Enligt denna teori når människor ett tillstånd av flow när de uppgifter de får är tillräckligt utmanande, men inte överdrivet svåra. I detta flow-tillstånd lär sig människor också mest, vilket innebär att de just då är bäst som elever.

Vi måste hjälpa våra barn att hitta detta flow-tillstånd  genom att sätta ribban på lagom nivå i förhållande till deras förmågor.

Å andra sidan, som jag sa i min text ovan, är barn mycket olika som elever. Underpresterande beror sällan på bristande begåvning, utan på att ett barn eller en ung person inte kan ta till sig det som presenteras för dem.

I dagens skola försöker man identifiera barns särskilda behov på ett helt annat sätt än man gjorde för 50 år sedan. Förr antog man att alla barn är lika och speciella utmaningar förblev odiagnostiserade. Vi minns våra föräldrars berättelser om hur de som vänsterhänta barn tvingades bli högerhänta. Inte ens de mest uppenbara inlärningssvårigheterna, som till exempel dyslexi, uppmärksammades. Vi har kommit långt i detta avseende, och jag vill inte att vi i onödan målar upp en nostalgisk bild av skolan från förr.

Den reform av stödet för inlärning som snart kommer ges till riksdagen strävar till att säkerställa tillgången till individuellt stöd och att antalet personer som behöver stöd i klassrummet inte blir så stort att det hämmar inlärningen. 

 

Hur bygger vi upp modet att kräva mer av våra barn?

Den här frågan går också tillbaka till samarbetet mellan hem och skola.

Mina egna barn har haft olika inlärningsförmåga: det som har varit lätt som en plätt för en har varit jobbigt för en annan. När det är jobbigt hjälper det ett barn att veta att det är bra på något. Att känna igen sina egna styrkor hjälper när man hanterar besvikelser.

En stark självkänsla kommer från en känsla av att man räcker till: ”Jag duger precis som jag är.”

Vi föräldrar bör därför ha en så realistisk uppfattning som möjligt om vad vi förväntar oss av våra barn i förhållande till deras förmågor, och lita på att de kommer att hitta sin plats i världen, så länge de får tillräckligt bra kunskaper inom de områden där de har svårigheter. Omvänt måste vi ha modet att be dem att bli bättre och bättre på de uppgifter som vi tycker är lätta för dem att utföra.

Det är skolans uppgift att se till att barn när de lämnar grundskolan klarar av de grundläggande uppgifterna: att de kan ta till sig information, räkna i vardagen, fungera i grupp, att de har en sund självkänsla och har färdigheter och motivation att studera vidare. 

För att ett barn ska komma in i det tillstånd av “flow” som jag beskriver ovan måste vi kunna identifiera hens styrkor och svagheter och ge hen uppgifter som är anpassade till hens nivå. Uppgifter som är tillräckligt utmanande, men inte överväldigande. Barn mår inte bra om det är föräldrarna som gör läxorna.

 

Tes #5: Vi har goda förutsättningar att bli bäst i världen

Utan att för ett ögonblick bortse från de utmaningar som vår skola för närvarande står inför är grunden stark: våra lärares kompetens, och därmed vår skola, håller fortfarande en mycket hög standard i ett internationellt perspektiv.

Även om många saker i samhället förändras förblir människans grundläggande behov oförändrade. Jag är ingen beteendevetare, men min gissning är att vårt välbefinnande beror på enkla saker: att vara en del av ett team, att uppleva framgång och att vara så självständig som möjligt.

Skolan spelar en viktig roll när det gäller att kombinera dessa grundläggande individuella behov med samhällets behov.

Lärarna har fingret på våra barns och ungdomars puls. De har möjlighet att ur ett inlärningsperspektiv identifiera deras styrkor och svagheter och eventuella särskilda behov.

Vi föräldrar bör vara mottagliga för lärarnas observationer och feedback.

När hemmets och skolans roller i utbildningen är i balans har vi utmärkta förutsättningar att uppnå goda inlärningsresultat och bli bäst i världen. Och att visa att i en nordisk demokrati har alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund eller särskilda behov, jämlika möjligheter till högkvalitativ inlärning. 

 

Hur blir vi bäst i världen?

Mina teser 1-5  ger förhoppningsvis en del av svaren på denna fråga när det gäller undervisningsinnehåll och samarbetet mellan hem och skola.

Jag skulle dock vilja lyfta fram ett meddelande som jag fick från en lärare. Hen påminde mig om att lärare inte är en homogen grupp, utan att deras färdigheter och personligheter varierar. Jag tycker att detta är en viktig iakttagelse och den ger upphov till många tankar. Jag vill lyfta fram en av dem här i slutet av min artikel.

Varje lärares bakgrund är olika. Innehållet i deras “ryggsäckar” varierar beroende på deras livserfarenhet, personliga värderingar, utbildning och undervisningserfarenhet. Jag ser mångfalden som en självklar tillgång för både elever och lärare.

Jag hoppas att lärarna använder sina egna personligheter och livserfarenheter i sin undervisning på ett så modigt sätt som möjligt.

Vår lärarkår bär ett stort ansvar för våra barns och ungdomars utveckling. De befinner sig också i en maktposition i förhållande till våra barn, så förhållandet mellan makt och ansvar är närvarande varje dag. Rektorernas uppgift är att säkerställa att arbetsgemenskapen mår bra. Det ligger i det finländska samhällets intresse att lärarna har en god psykisk hälsa och att deras verktygsback är fulla av sådant som ökar deras möjligheter att lyckas i sitt arbete: en god arbetsatmosfär, bra undervisningsmetoder, fortbildning, ett gott samarbete med hemmet, en lön som känns rättvis och motiverande osv.

Som undervisningsminister och förälder vill jag tacka alla lärare för deras värdefulla arbetsinsats som, som jag konstaterar i denna text, har en stor samhällelig betydelse. Er arbetsplats är Finlands framtidsfabrik. 

Med dessa reflektioner önskar jag alla föräldrar och lärare lycka till.

 

Ge näring åt kreativiteten i skolan

Idag inleder jag mitt arbete som undervisningsminister. Den väg som började med min första skoldag har varit både lång och kort. Och den första dagen minns jag fortfarande klart: Jag kommer ihåg hur min mamma väckte mig med ett glas apelsinuice, för det var en speciell dag. Jag kommer ihåg min gröna axelväska med vita kantband som jag köpt några dagar tidigare på Intersport i Grankulla. Jag kommer ihåg hur den doftade och penalen som låg inuti den. Jag kommer ihåg hur det kändes se mina nya klasskompisar som lätt skymdes av den långa skärmen på min skärmmössa. Jag kommer ihåg hur det kändes att svara på de frågor min lärare Asta ställde oss och hur det kändes att öppna skolboken för första gången. Ryggen knarrade lite. 

Jag tänker med värme på alla de lärare jag mötte under min skoltid. Och när jag tänker på dem, tänker jag inte på hur effektivt de plöjde genom läroplanen. Jag tänker snarare på deras person och vad de representerade. På allt de gav av sig själva. På hur de orkade med oss och hade tålamod också när vi kanske inte förtjänade det. 

Vi har alla våra personliga erfarenheter av skolan. Det ser läroplikten till. Jag hoppas att dessa personliga erfarenheter också för med sig ett intresse för det arbete vi gör på Undervisnings- och kulturministeriet. 

En uppgift formad av erfarenhet

Varje utbildningsminister bär med sig en ryggsäck full med egna erfarenheter. Dessa erfarenheter påverkar de frågor som hen betonar under sin mandatperiod. Själv har jag efter grundskolan och gymnasiet fått en högklassig utbildning vid arkitektavdelnignen vid Tekniska högskolan i Esbo, det som nu kallas Aalto-universitetet. Det som gör arkitektutbildningen speciell är att den präglas av en mycket stark blandning av teori och praktik. Det var under mina arkitektstudier som jag insåg värdet av att lära mig abstrakt tänkande och praktiskt arbete, sida vid sida. 

I de finska grundskolorna har man alltid lärt ut inte bara läsning utan också praktiska färdigheter, vilket är ganska unikt även i ett globalt perspektiv. Det här är värdefullt och något vi måste hålla fast vid. Jag är övertygad om att en mångsidig och tvärvetenskaplig utbildning främjar kreativiteten.

Som undervisningsminister vill jag tala om hur kreativitet är ett bränsle som skapar välbefinnande. 

Vad talar jag om när jag talar om kreativitet?

Kreativitet betyder olika saker för olika människor. För en person kan det betyda ett finurligt sätt att lösa en matematikuppgift, för en annan förmågan att skapa en frisyr som får människor att haja till. 

Det finns inte specifika “kreativa” branscher. Alla branscher är kreativa. 

Kreativitet är att hitta lösningar som inte baserar sig på färdiga modeller eller formler. Kreativitet betyder att man ifrågasätter inlärda mönster. Man kopplar ihop olika saker fördomsfritt och är inte rädd för att misslyckas. 

Som undervisningsminister är de här frågorna jag måste ställa mig: Hur kan vi hjälpa våra barn att bygga ett gott självförtroende och en vilja att experimentera och skapa? Hur kan vi sporra dem att se och utnyttja sina egna styrkor så att de får upplevelser av att lyckas som i sin tur skapar mer vilja att försöka och skapa? Hur kan vi odla social kompetens som hjälper dem att få andra att villa lösa problem och utmaningar tillsammans med dem? Hur kan vi hjälpa dem att bibehålla sin barnasjäl så att det cyniska inte tränger in och utestänger skaparglädjen och experimentlustan? Hur kan vi stärka banden mellan generationerna så att ackumulerad information strömmar genom dem och vidare in i framtiden? 

Varför är det så viktigt att ge näring åt kreativiteten?

Kreativiteten är en kritisk framgångsfaktor för vårt samhälle eftersom, för att citera Herakleitos, det enda som är konstant är förändring. I varje stund och ögonblick behöver vi nya insikter och infallsvinklar för att tackla nya problem och utmaningar, utan att glömma vår historia och våra rötter. 

Kreativiteten är en positiv kraft. Vi kopplar den till de upplevelser vi haft som barn. Leken är fri och obegränsad. Den får sin näring ur fantasin som är gränslös. Vid sidan av “homo sapiens” bor “homo lundens”, den lekande människan. Skolans uppgift är att se båda dessa sidor. 

Det samhälleliga beslutsfattandet skall inte bli normativt på ett sätt som begränsar kreativiteten. Det här gäller allt från hur elever lär sig, hur lärarens arbete ser ut, hur läroplanen utformas och förvandlas till lektioner och det dagliga livet i skolan. 

Jag har med mig mina egna erfarenheter från min skolstig och mina fem barns skolstigar. Men jag vet inte hur det är att vara en lärare i grundskolan eller på det andra stadiet och därför har jag inte färdiga svar på frågan om hur vi på bästa sätt håller barns kreativitet vid liv och stärker den. Därför kommer jag regelbundet att träffa lärare i mitt arbete. Min och mitt ministeriums uppgift är att bedöma hur vi på bästa möjliga sätt kan stöda lärarna i sitt arbete så att kreativitetens rötter växer sig starka i skolan. 

 

Adlercreutz vald till Svenska folkpartiets nya partiordförande

Europa- och ägarstyrningsminister och tredje periodens riksdagsledamot Anders Adlercreutz har idag med 183 röster valts till ny partiordförande för Svenska folkpartiet på partidagen i Helsingfors.

– Jag är enormt glad och tacksam för det stora stöd och förtroende som jag fick idag av partidagen, säger SFP:s nyvalda partiordförande Anders Adlercreutz. 

– Jag vill rikta ett stort tack till alla som stött mig i ordförandekampanjen, och ett speciellt tack vill jag rikta till min familj för allt stöd.

– Nu finns en beställning på SFP:s politik. Då andra partier åker ut mot kanterna är vår spelplan är öppen. För att vi också i fortsättningen ska kunna stå upp för allt det som är viktigt för oss – ett öppet, tolerant samhälle och ett tvåspråkigt Finland – behöver vi ett starkt mandat av våra väljare och det ska vi ta sikte på. Nästa år har vi ett kommunalval och ett välfärdsområdesval och det jobbet börjar nu. 

I sitt tal tackade Adlercreutz sina medkandidater Otto Andersson och Henrik Wickström för en god kampanj och avgående partiordförande, SFP:s färska EU-parlamentariker Anna-Maja Henriksson för hennes åtta år som ordförande. 

Till SFP:s vice ordförande valdes Ramieza Mahdi, Silja Borgardsóttir Sandelin och Sandra Bergqvist

Mera information: Specialmedarbetare Crista Grönroos, 050 441 4257