Paperivuoren purkutalkoot

Hallitus pyysi ministeriöiltä  ehdotuksia työllisyyden parantamiseksi. Sato ei ollut kummoinen, mutta eihän tämä toki ihan helppoa olekaan.
Liikenne- ja Viestintäministeriö keksi myydä jäänmurtajan itselleen. No, itse asiassa valtion omistamalle osakeyhtiölle. Saaduilla rahoilla keksittiin toki ihan hyvää käyttöä, kuten panostaminen infra- ja tietoliikennehankkeisiin.
Ympäristöministeri panostaa varovaisesti Cleantechiin ja puhuu lisää byrokratian keventämisestä. Byrokratian kevennystä olisi helppoa ohittaa populismina, mutta on siinä perääkin. Omasta kokemuksesta tiedän, että rakennusluvan hakeminen on tätä nykyä aika rakettitiedettä. Pikkuruisen rakennuksen sisäisen laitoskeittiömuutoksen luvan hakemiseen piti viime viikolla liittää 20 liitettä. On siinä muutama liikaa.
Nyt bisnesidea pätevälle bittinikkarille: kehitä palvelu, jonka piiriin pakotat kaikki Suomen kunnat ja kaupungit. Palvelussa hoidetaan rakennuslupa-asiat. Konsepti on nerokas: sama asia täytettään ainoastaan kerran ja ainoastaan yhteen kohtaan. Ei seitsemääntoista eri paikkaan. Ohjelma tunnistaa rakennusluvan tyypin, kertoo hakijalle tietotarpeet, imee itseensä kuvat ja lähettää kaiken oikeaan kuntaan.
Kunnassa säästyy merkittävästi aikaa ja resursseja. Säästyneet ihmistyövuodet ohjataan vaikka kunnan rakennushankkeiden suunnittelun ja toteutuksen koordinointiin, jolloin vältymme muutamalta homekoululta.

Mitt festtal på Svenska dagen-festen i Kyrkslätt 6.11.2014

 

Svenska dagen. Den firades för första gången 1908, för mer än 100 år sedan. Då var det en stor folkfest på Senatstorget i Helsingfors, med runt 100000 deltagare. Här är vi ju lite färre, men vi skall inte låta det störa oss. Totalt sett är vi ju faktiskt inte färre, vi finlandssvenskar. Tvärtom, vårt antal växer hela tiden. Antalet tvåspråkiga växer också. Det är helt enkelt lite coolt att vara finlandssvensk, och det skall vi vara glada över. För vi är en glad minoritet.

Men vad betyder det att vara en minoritet?

Jag studerade arkitektur i Barcelona i mitten av 90-talet. Den katalanska självkänslan hade just blossat upp som en följd av de olympiska spelen i Barcelona 1992, och katalanskan höll på att ta över som lingua franca i Katalonien. Det var en tid av stor nationell stolthet, och känslor som varit fördämda under Franco blossade upp överallt. Det var en primärt positiv självkänsla, som ändå av vissa spansktalande upplevdes som negativ. Barcelona var en tvåspråkig stad, men spanskan var helt klart på tillbakagång. Katalanerna samlades kring sitt språk. De kände en enorm stolthet för det, och för sina traditioner.

När jag i år besökte Barcelona hörde man inte mera spanska på gatorna, katalanskan hade tagit över helt och hållet. Fotbollslaget FC Barcelona är idag det stora och vackra medan Espanyol, de spansktalandes lag, håller till på en relativt liten stadion i förorterna.

Men varför berättar jag nu detta? Vad har ett fotbollslag i Barcelona att göra med Svenska dagen och Finland?  Jo, utanför Espanyols stadion såg jag en stor skylt med texten ”Meravillosa minoria”. Den ”underbara minoriteten”. Espanyol hade beslutat att vända sin litenhet till en styrka. Så här står det på fotbollsklubbens hemsida:

”Till alla er som känner er obekväma i majoritet.

Till alla er som anser att den som accepterar den enda vedertagna tanken inte tänker.

Till alla er som undrar vad som finns på andra sidan.

Till alla er som tycker att den enda sanningen är för enkel.

Till alla er som frågar, till alla nyfikna, till alla rastlösa.

Kanske ni inte vet hur viktiga ni är.  Ni kanske känner er obekväma, konstiga, irriterande, bullriga.

Men ni är de som förändrar världen.

Får den att stanna upp, reflektera, lyssna på en annan röst.

Ni kommer aldrig att bli en majoritet.

Men lyckligtvis för världen, kommer ni aldrig att upphöra att existera.”

(CITATET SLUT)

Det här är stora, pompösa ord, men jag tror att många av oss känner igen oss i dem. För det finns något mycket positivt i att vara mindre, färre, en minoritet. Man känner automatiskt en samhörighet med andra i samma situation. Det är säkert bekant för er också, att då man t.ex. i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden byts ut. Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden och språktillhörigheten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finlandssvenskar är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och, om inte språkligt så dialektalt, spektrum. Men språket binder oss samman.

Det är ingen tillfällighet att vi i Svenskfinland enligt statistiken lever längre, och generellt sett lyckligare än den genomsnittliga befolkningen. Det är kanske för att en känsla av gemenskap ger lycka. Om man automatiskt känner ett band till en medmänniska är det lättare att knyta kontakt, att kommunicera, att arbeta tillsammans.

Men identitet är mycket mer än språk. Och vi finlandssvenskar är inte bara det, finlandssvenskar.

Den första svenska dagen, 1908, var situationen en annan. För många finländare var språkfrågan en fråga på liv och död. Rent bokstavligt. Det var en fråga om oss och dem. Idag är situationen lyckligtvis annorlunda

Språket är som sagt inte vår enda identitet. På samma sätt är vi kanske hundägare, landsvägscyklister, chokladälskare eller t.ex. trumpetister. Var och en av oss har många identiteter. Och en identitet ryms in i en annan.

En kolossal del av vår identitet är förknippad med Finland, och inte bara det svenska, utan naturligtvis även det finska. För det är en självklarhet att vi känner samma glädje som majoritetsbefolkningen för ett mål i sudden death i en landskamp i ishockey, eller att vi känner stolthet som jag gjorde för Sofi Oksanen när hon talade på bokmässan i Frankfurt om det finska språket.

Vi skall inte definiera finlandssvenskheten för snävt, liksom vi inte skall definiera finskheten heller. Inom ett land skall det rymmas flera identiteter. Som finländare skall man kunna var finskspråkig, finlandssvensk, rom, same eller somalier. Och man skall kunna ha flera identiteter samtidigt. För Finland vinner inte på att göra sig så litet som möjligt, utan det skall vara stort. Och omfamnande. En nationalitet är inte en exercis i spetskompetens.

De minoriteteter som finns kan dela med sig – det som vi uppskattar i finlandssvenskheten borde vara hela landets egendom. För den är det. Vår historia är skriven på två språk, liksom vårt land byggdes på två språk. Det finlandssvenska är en del av hela Finlands kulturarv, och vår tvåspråkighet är något vi alla kan vara stolta över, och kan ta till oss, oberoende av modersmål.

Jag blir lite glad inombords när jag ser hur väl romerna lyckats bevara sin kultur, och hur stolta de är över den. Det är något för oss att ta vara på det också. Eller hur väl många unga somalier har lyckats integreras i det finska samhället utan att ge avkall på sin religion eller sina seder. Det här är saker som hör till finländskheten, för den förändras hela tiden. Liksom finlandssvenskheten av idag inte mera bara är Axel Lille och Runeberg, utan snarare Roman Eremenko och Redrama

Den här diskussionen om identitet handlar egentligen om öppenhet. Vi skall dels vara öppna för andra som vill ta del av finlandssvenskheten, på samma sätt som finländskheten borde vara öppen för inverkan utifrån. Inflytande är inte det samma som underkuvelse. Finlandsvenskheten, liksom finländskheten, är starkare ån så.

En av, som jag ser det, de största kvaliteterna inom finlandssvenskheten är liberalismen, öppenheten. Den skall vi värna om. Vi skall  våga vara föregångare. De som ses som motståndare till förändring får sällan anhängare. Vi skall själva aktivt driva diskussionen, och vara öppna för andras inlägg i den.

I Finland finns det mycket att var glad för. Visst, ekonomin är krasslig, men den kommer att repa sig. Det gör den alltid.  På finlandssvenskt håll kan vi också vara stolta över en hel del. Någon kan vara glad över att vi har ett livligt kulturliv. Vi har 3000 teaterstolar att besätta i huvudstadsregionen många kvällar. Och år efter år får Finland pris i världsmästerskapet i snapsvisor. Vi kan vara glada för  att Kjell Westö  nyss kammade hem Nordiska rådets litteraturpris. Eller, liksom min mellersta son, för att FF Jaro trots alla odds år efter år håller sig kvar i Tipsligan. Själv är det första jag tittar på morgonen hur Leo Komarov, denna gudabenådat vansinniga finlandssvensk, klarat sig i Toronto Maple Leafs. I Kyrkslätt kan vi vara stolta över t.ex. det, att Finlands duktigaste 12-åriga sångare Catarina Korkman bor bakom hörnet.

Ja vi har faktiskt mycket att var glada över, och vi skall sprida denna glädje. Den finlandssvenska naturkraften skall sprida sig ut i omvärlden, och vi skall även bjuda in omvärlden till oss. En minoritet kan inte definiera sig ensam. Den lever med, och är beroende av majoriteten. Man kunde säga att vi behöver varandra. Och vi skall våga behöva varandra. Det mår vi alla bättre av.

 

 

 

 

 

 

 

 

Konkurrenskraft växer ur en motiverad personal / HBL 31.10.2014

Vi bor i ett land för ingenjörer. Vi uppskattar tekniska innovationer och leder människor med siffror som grund. Vi förlitar oss hellre på flödesscheman än på fantasi och intuition. I en stor del av våra företag fäster vi inte tillräcklig uppmärksamhet vid personalen, och hur vi leder dem.

För att komma upp på grön kvist igen måste vi bli bättre på att leda och motivera människor. Det är den kortaste och snabbaste vägen till ett högre välstånd – både ekonomiskt och socialt. Enligt den i Ungern födde psykologen Mihaly Csikszentmihaly är vår motivationsgrad direkt beroende av hur väl våra arbetsuppgifter överensstämmer med våra förmåga. För att vi skall förbli motiverade krävs det att vårt arbete ställer höga, men inte orimliga krav. I vårt arbete skall vi få använda våra verkliga styrkor och inte tvingas använda energi för att gömma eller eliminera våra svagheter.

I undersökningar om arbetstrivsel framkommer det att öppenhet och samarbete är nyckelord då det gäller sporra människors kreativitet och motivation. En anställd skall ha en klar bild av företagets målsättningar och hur man tror att de skall nås. Varje anställd måste kunna gestalta sin egen roll i detta pussel. Teamarbete som betonar den enskilda individens styrkor stärker samhörigheten och gör det möjligt för verkliga innovationer att födas.

En positiv företagskultur som värdesätter  kollektiva framgångar är ofta viktigare än pompösa strategideklarationer. Finska företag har inte råd att fortsätta på en linje som fokuserar på individer och personkulter. Ett företag är en organism med många – och olika – beståndsdelar.  Vi måste i högre grad betona gott ledarskap och försäkra oss om att vi har gemensamma, inte från ovan stipulerade, mål.

Minne matka, Venäjä?

Jussi Konttinen kirjoittaa tämän päivän Helsingin Sanomissa mutkikkaasta suhteestaan Venäjään. Jaan hänen kokemuksensa. Opiskelin venäjää yläasteella ja lukiossa, vielä yliopistossakin. Kielitaito ei kehittynyt auttavaa paremmaksi, mutta mielenkiinto maahan ja sen kulttuuriin jäi.

Olen käynyt Venäjällä useasti ja jokaisella kerralla vastassa on ollut kiehtova kansanluonne. Sitä sävyttää vahva romanttinen vire, johon liittyy usko kohtaloon sekä yksilön että koko kansakunnan tasolla. Venäläisellä on vahva suhde historiaansa ja mytologinen suhde luontoon. Muistan vieläkin, miten erikoiselta tuntui, kun 17-vuotiaana vietin muutaman viikon kouluvaihdossa Moskovassa. Asuin Hrustsevin aikaisessa kerrostalossa, jossa mikään ei toiminut. Sain syömästäni ruoasta vatsataudin, jonka perheen äiti hoiti poppaskonstein kuntoon – komerossaan hänellä oli kasapäin yrttejä, josta synty parantava liemi. Luonto tarjosi rohdot Neuvostotodellisuudessa, Moskovan esikaupungissa, jossa luonnolla ei ollut muuten juuri mitään sijaa.

Neuvostoaikana ihmisten arkea tuntui värittävän huumori. Tämän päivän Venäjä näyttäytyy kovin erilaisena.

Tunnen toimittajan, joka asui Neuvostoliitossa 1970-luvulla ja kirjoitti maan asioista pitkään senkin jälkeen. Hän oli käynyt hiljattain Moskovassa ja kertoi järkyttyneensä siitä, miten läpitunkeva tämänhetkinen propagandakoneisto on. Neuvostoliiton aikainen sensuuri ei ollut kuulemma mitään tähän päivään verrattuna. Saman voi todeta, kun käy Russia Todayn verkkosivuilla (RT.com). Itse vierailen siellä aika ajoin ymmärtääkseni, miten asioista venäläisessä mediassa raportoidaan. Varsinkin uutisia seuraavat lukijakommentit ovat karmaisevaa luettavaa. Jokin aika sitten ärsyynnyin siinä määrin Ukraina-kirjoittelusta ja muun maailman leimaamisesta fasistiseksi, että kopioin viestiketjuun Wikipedian määritelmän fasisimista. Viesti näkyi ketjussa 5 sekunnin ajan, ennen kuin se häpyi savuna ilmaan ja ruutuun ponnahti ilmoitus ”you are banned”. Kovin on sananvapauden rima Venäjällä matala.

Tällä hetkellä tuntuu, että pakotteista ei hevin luovuta. Krimin palauttaminen lienee Putinille mahdotonta, ja EU:lle tuskin mikään muu kelpaa. Samaan aikaan Venäjältä kantautuu jo viestejä siitä, että pakotteet alkavat purra. Rosneft pyysi muutama päivä sitten 49 miljardin dollarin lainaa valtiolta. Samalla Siluanov totesi, että öljyn 100 dollarin tynnyrihintaan ja pakotteiden poistamiseen perustuvaa budjettia joudutaan tarkistamaan. Jos pakotteet purevat, mutta niiden poistaminen ei tule kysymykseen poliittisen pattitilanteen takia, on syytä olla aidosti huolissaan siitä, mitä Putin keksii seuraavaksi.

Utveckla Kustbanan / insändare i HBL 19.9

Kustbanan. Denna nagel i utvecklingens öga. Plågad av alltför många hållplatser, jobbiga passagerare, snö på vintern och hetta på somrarna. Under det senaste året har VR och Trafikverket på många sätt försökt utveckla produkten, kustbanan. 

Först beslöt man att Mankby hållplats skulle stängas – färre hållplatser leder ju till att det finns ”förutsättningar för att utveckla bannätet” som det sades. Sedan lyckades man genom utpressning få Kyrkslätt att gå med på en indragning av Bobäck hållplats. Y-tåget till Karis ville man sluta trafikera för att det störde Åbo-tågets framfart. 

Det senaste initiativet blev vi varse om genom Turun Sanomat den 2 september. Paula Risikko och Ville Niinistö har sinsemellan kommit överens om att arbetet med den s.k. ELSA-banan skall inledas, detta i hopp om att få EU-finansiering. Det betyder med relativt stor säkerhet att kustbanan inte kommer att utvecklas. Det kan t.o.m. på sikt betyda att den dras in. I stället för att lägga till ett extra spår, i stället för att utveckla det befintliga nätet vill man köra igång med ett gigantiskt projekt som till astronomiska kostnader skall löpa genom skog och mark från Helsingfors till Åbo.

Finland skall byggas hållbart. Utvecklingen skall gå framåt, men det skall inte ske genom att vi kasserar gamla strukturer. Hållbar utveckling betyder att man utvecklar befintliga centra. Att man bygger ut och förtätar där det redan finns bebyggelse. Att man tar vara på befintlig samhällsteknik och utvecklar den. ELSA-banan uppfyller inga av dessa krav om den innebär att man samtidigt demonterar de befintliga förbindelserna. 

Om kustbanan inte utvecklas stannar Västnyland. Kustbanan är oumbärlig för att det skall finnas företagsverksamhet och ekonomisk tillväxt väster om Esbo. Regeringen måste klart markera detta – nästa regeringsprogram måste betona kustbanans betydelse för hela södra Finland.

Kohtuullinen perintövero on kaikkien etu / insändare HS 19.9

Mika Pahlsten puolustaa sukupolvenvaihdoksiin kohdistuvaa perintäverotusta (HS 14.9.). Hänen mielipiteensä rakentuu kahdelle väitteelle: 1) perintövero on oikeudenmukainen, sillä perijällä ei ole ollut osuutta yritysvarallisuuden kerryttämisessä ja 2) valtio tarvitsee kipeästi verotuloja. 

Rahaa toki tarvitaan, mutta mihin hintaan? Etenkin huonoina taloudellisina aikoina yrityksen kyky selvitä aallonpohjan yli on suoraan verrannollinen sen taseen vahvuuteen. Mikäli sukupolvenvaihdos tapahtuu aikana, jolloin yritysten toimintaedellytykset ovat jo lähtökohtaisesti huonot, on koko yrityksen olemassaolo sukupolvenvaihdoksen takia uhattuna.

Perheyrityksen perijällä, joka yleensä on ollut yrityksessä ihan tavallinen palkollinen sukupolvenvaihdokseen saakka, on harvoin taskussaan perintöveron suuruisia summia. Ainoa tapa rahoittaa perintövero on nostaa yrityksestä osinkoa, vaikka jokainen viivan alle jäänyt euro pitäisi käyttää kilpailukyvyn parantamiseen. On myös mahdollista, että koko yrityksen varallisuus on sidottuna investointeihin, jolloin osinkoja ei voi maksaa ja lainan saanti voi olla mahdotonta. Yrityksen edellytykset investoida, kehittää toimintaansa ja työllistää heikentyvätkin usein kohtalokkaasti sukupolvenvaihdoksen hetkellä.

Perintöverokeskustelua tuntuu värittävän käsitys, jonka mukaan sukupolvenvaihdoksissa siirtyy kultamunia munivia rahantekokoneita peukaloja pyörittäville perillisille. Todellisuus on kuitenkin toinen. Tyypillinen perheyritys ei ole osinkoja sylkevä sijoitusliike, vaan pikemminkin 10-20 henkilöä työllistävä konepaja- tai rakennus-alan yritys, jonka tase ei puolen vuosikymmenen matalasuhdanteen jälkeen mitenkään mahdollista ylisuurten osinkojen maksamista omistajilleen. Usein perilliset ovat olleet pitkään mukana toiminnassa ja he ovat sitoutuneita jatkamaan yrityksen kehittämistä. Työllisyyden näkökulmasta uskallan väittää, että he ovat yhteiskunnalle parempi omistaja kuin kasvoton pääomasijoittaja, joka ostaa yrityksen silloin kun yrityksen talous ei kestä sukupolvenvaihdoksen myötä syntyvää verotaakkaa. Aina ei tosin myynti ole edes vaihtoehto; voi syntyä tilanteita, joissa sukupolvenvaihdos on ainoa tapa saada yritys jatkumaan ja sen luomat työpaikat säilymään. Voidaan syystä ajatella, että sujuvat sukupolvenvaihdokset vaikuttavat suoraan työpaikkojen määrään yhteiskunnassa

EU:ssa 2/3 maista ei verota sukupolvenvaihdoksia lainkaan. Ainoastaan alle puolen tusinaa maata verottaa perintöä Suomea kireämmin. Tämä asettaa meidät epäedulliseen kilpailuasemaan ja toimii kannustimena siirtää omistusta pois Suomesta. Raha liikkuu kevyesti ja pääkonttorit vaihtavat paikkaa ketterästi. Kilpailukykymme nimissä meidän tulisi seurata Ruotsin esimerkkiä ja verottaa yritysomistusta vasta mahdollisessa myyntitilanteessa. 


Ylisuuret tuloerot eivät ole hyväksi yhteiskunnalle. Yritysten sukupolvenvaihdokset eivät kuitenkaan ole se paikka, missä tuloeroja tulisi tasata.Yritys ei ole staattinen likvidi kappale omaisuutta, vaan sen arvo riippuu siitä, miten se pärjää markkinoilla. Yhteiskunnan edun mukaista on varmistua siitä, että yrityksillämme on edellytykset menestyä, työllistää ja kasvaa. Nykyinen perintöverojärjestelmämme ei tue tätä tavoitetta. 

Om skoltrafiken

Det har säkert inte undgått någon skolbarnsförälder i Kyrkslätt att vi övergått till att använda HSL-producerad busstrafik. Den 11.8 trädde det nya systemet i kraft, samma dag som skolorna började. Redan innan övergången var det klart att det fanns problem i tidtabellerna. Efter övergången blev vi varse om  att kapaciteten inte heller räckte till. Inte nog med att en del skolbarns skolresor förlängdes med upp till två timmar, barn blev också kvar på hållplatsen eftersom de inte rymdes in i bussarna.

Övergångem till Busstrafik i HSL:s regi för mycket gott med sig. På det stora hela kommer det att leda till en smidigare kollektivtrafik. Men samtidigt måste man förstå att skoskjutsar inte är vilken trafik som helst. Tidtabellerna måste kunna optimeras så att bussarna avgår i rimlig tid efter att skolan slutat, och så att barn inte behöver vänta orimligt länge på en tom skolgård på morgonen. Det här är varken svårt eller orimligt, det bör kunna åtgärdas. Men för att vi skall kunna åtgärda problemen behövs data. Björn Elfström har lagt upp en enkät på nätet som jag hoppas att så många som möjligt fyller i. Formuläret hittar ni här. HSL arrangerar en facebook diskussion på nätet idag 15.8 mellan kl. 14-15, diskussionen hittar ni här.

Kommunstyrelsen beslöt i våras att införa programmet Koululiitu, ett program för utvärdering av skolvägens trygghet. Även jag understödde beslutet. Tanken var att man genom Koululiitu skulle få ett verktyg med vilket man objektivt kan utvärdera skolvägars trygghet, något som inverkar på huruvida ett barn har rätt till skolskjuts eller inte. På basen av den korta erfarenhet vi haft av Koululiitu kan man konstatera att allt inte fallit väl ut. Det verkar uppenbart att programmet inte är lämpat för glesbygden. Vägar som helt klart är otrygga har klassificerats som trygga, vilket t.ex. barn som bor längs med Volsvägen fått erfara. Kouliiitu fråntar inte kommunen ansvaret att använda sunt förnuft, tills programmet förbättrats måste bedömningarna kompletteras med en mänsklig, subjektiv analys.

Politiikkaa Jeesuksen jalanjäljissä?

Luin hämmentyneenä HS:ssa 22.7. julkaistua artikkelia perussuomalaisten nuorten puheenjohtajasta Simon Elosta. Elo mainitsee esikuvakseen Jeesuksen ja tämän elämänviisauden, jonka mukaan meidän tulisi kohdella muita ihmisiä niin kuin haluaisimme itseämme kohdeltavan. Tämän jälkeen alkaa Elon poliittisen ohjelman esittely, jossa avainkohtia ovat maahanmuuttajien pisteytys laatukriteerein, homoliittojen tasa-arvoisuuden vastustaminen sekä suomalaisten kielellisten oikeuksien kaventaminen. Raamattua ja Jeesusta ankarastikin tulkiten on vaikea ymmärtää, miten perussuomalaisen Elon arvomaailma vastaa lähimmäisenrakkauden ja tasa-arvoisuuden vaatimukseen.


Ihmisen perusinhimilliseen olemukseen kuuluu jonkinasteinen pelko ja vastustus itselle vieraita asioita kohtaan. Globalisoituvassa maailmassa on kuitenkin mielestäni tärkeää edistää ajatusmalleja, jotka tähtäävät erilaisuuden ymmärtämiseen ja vaalimiseen. Tuomitsemisen paikka on silloin, kun jokin ideologia tai yksilö loukkaa lakia tai ihmisoikeuksia. Onkin paikallaan kysyä, onko Suomen kaksikielisyydestä, homojen liitoista tai maahanmuuttajista muodostumassa jokin todellinen ongelma tai uhka meille suomalaisille? Perussuomalaisten agendaa tarkasteltaessa voisi arvella näin olevan.

Itse näen monikulttuurisuuden ja suvaitsevuuden edellytyksenä hyvinvoivan Suomen rakentamiselle. Meidän tulisi siirtää huomio asioihin, joilla on aidosti merkitystä maamme kilpailukyvylle. Tällaisia ovat esimerkiksi koulussa ja työssä viihtyminen sekä yritteliäisyyteen ja yrittäjyyteen kannustaminen. Näiden seikkojen toteutuminen edellyttää avointa ja uteliasta suhtautumista ympäröiviin ihmisiin. 

Suhtaudun kriittisesti Simon Elon ajatuksiin, sillä maailmasta on muodostumassa yhä monimutkaisempi ja vuorovaikutteisempi paikka, jossa ihmisten pitää kyetä kommunikoimaan rakentavasti etnisten ja kulttuuristen rajojen yli. Toivoisin lasteni kasvavan Suomessa, jossa ihmiset tervehtisivät toisiaan iloisesti hymyillen ja mahdollisimman monella kielellä. Pelon ja kateuden maahan on vaikea kylvää toivon, onnen ja menestyksen siemeniä. Uskoisin Jeesuksen olleen samaa mieltä.

Säilyykö Höstsol sittenkin?

Kunnanhallitus päätti maanantain kokouksessaan täpärästi äänin 7-6, että se käyttää otto-oikeuttaan päiväkoti Höstsolin lakkauttamispäätöksessä. Tämä tarkoittaa sitä, että aikaisempi lakkautuspäätös kumotaan, ja että asia siirtyy kunnanhallituksen ja toivottavasti sieltä eteenpäin valtuuston päätettäväksi.

Edelleen on hyvin mahdollista, että kunnanhallitus päättää lakkauttaa Höstsolin. Se olisi suuri vahinko  sekä päiväkodin asiakkaille että sen henkilökunnalle. Toimiva, edullinen yksikkö joutuisi väistymään suuren päiväkodin tieltä. Jos näin käy, niin jotain hyvää keskustelu on kuitenkin tuonutnmukanaan; Kirkkonummella on ryhdytty kyseenalaistamaan massiivisten, yli 105 lapsen päiväkotiyksiköiden mielekkyys. Katse on siirtynyt piirun verran lähemmäs päiväkohoidon todellisesta kohderyhmää eli lapsia.

Kirkkonummen pitäisikin lapsiperheiden (valta)kuntana osoittaa nykyistä parempaa ymmärrystä siitä, että erilaisilla lapsilla ja erikaisilla lapsiperheillä on erilaisia tarpeita. Olen iloinen myös siitä, että päiväkodin jatkosta päätettäessä on käyty perinpohjaista keskustelua siitä, MITEN tällaisia lakkautuspäätöksiä tehdään, ja MITEN niistä vanhemmille tiedotetaan. Näiden prosessien hoidossa kunnassamme on vielä paljon opettelemien varaa. hs Pidän erittäin perusteltuna, että Höstsol saisi jatkaa.Toivon tämän osalta viisasta yhteistä päätöksentekoa lasten ja lapsiperheiden parhaaksi.

Toinen erä

Toinen valtuustokokous on takana, ja vielä hieman uuvuttaa. Tunnelma oli sen verran riehakas, että kokous keskeytettiin pari kertaa. Kokouksessa käsiteltiin kunnan lausuntoa kuntarakennelakiluonnoksesta. Sisällöltään lausunto oli odotetun varautunut, ja se oli epäilemättä näiltä osin enemmistön mieleen. RKP:n ryhmämme esitti  muutamia täsmennyksiä, jotka kuitenkin valitettavasti kohtaisivat vastarintaa. Halusimme poistaa epämääräisiä viittauksia metropolialueeseen, jota vastaus ei koskenut. Halusimme painottaa että kielilakia tulee noudattaa. Olisimme myös lisänneet toteamuksen siitä, että Siuntion ja Inkoon kanssa Kirkkonummi muodostaisi noin 50000 asukkaan kunnan. Tämä luku on esitetty SOTE-alueen muodostamisen ehtona. Varsinkin kielilakiviittauksen kohtaama vastustus ihmetytti – sitä luulisi että lain noudattamista vaativa kirjaus ei voisi olla ristiriitainen asia. No, neljän vuoden aikan ehtii epäilemättä tulla muitakin pettymyksiä.. Jätin yhdessä Minna Hakapään (vihr) kanssa kokouksen yhteydessä alla olevan valtuustoaloitteen. Se sai ilahduttavasti 38 allekirjoitusta, ja se luvattiin tuoda käsiteltäväksi toukokuun kokoukseen. Jos kaikki sen allekirjoittaneet äänestävät toukokuussa säilyttämisen puolesta, niin Höstsol jatkaa. Äänestyskäyttäytymisestä ei kuitenkaan ole takeita. Maanantain kokouksessa esitettiin päivähoitoselvityskeskustelun lomassa perättömiä väitteitä Höstsolin säilyttämisen aiheuttamista talousseuraamuksista. Ellei sitten ajattele että vaihtoehtoinen kustannus on 0€, että lapset jätettäisiin ilman hoitopaikkaa. En kuitenkaan millään usko, että se oli näitä näkökantoja esittäneiden valtuutettujen ajatus. No, mene ja tiedä. Toukokuussa pitää varmistaa, että esitetyt numerot ovat oikeat.