Suomeksi täällä

Artikeln ”Miehet, jotka vihaavat liberaaleja” i dagens Helsingin Sanomat (Visio 28.9.2025) beskriver hur den nykonservativa rörelsen utmanar den liberala demokratins grund. Dess gemensamma fiende är liberalismen – ett system som värnar individens friheter, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Samtidigt strävar rörelsen efter att bygga en verklighet där forskningens, mediernas och rättsväsendets oberoende begränsas.

Det är lätt att se farorna som lurar bakom hörnet. Om forskare inte har möjlighet att behandla frågor som delar oss eller skapar kontrovers – som situationen i Mellanöstern eller minoritetsfrågor – utan att riskera att bli uthängda eller att t.ex. utstå hot från beslutsfattare  om indragen finansiering, då befinner vi oss på ett farligt sluttande plan när det gäller både forskningens kvalitet och bredd. Lika oklokt vore det om politiker började definera vilka forskningsprojet som får tummen upp eller ner. 

Detta betyder inte att forskningen inte ska diskuteras. Tvärtom: varje forskare hoppas att deras arbete ska väcka intresse och lyftas i den offentliga debatten. Men besluten måste bygga på kollegial granskning och expertbedömning, inte på politiskt tryck.

I Finland har vi ett  starkt forskningsekosystem. Kärnan är universitetens autonomi: staten tillhandahåller finansieringen, men den fördelas vidare av Finlands Akademi och andra aktörer genom deras egna mekanismer. Vi har också välfungerande modeller där offentlig finansiering generar privata investeringar. Forskningens inriktning styrs i många fall av de stora politiska linjerna – man kan vilja betona klimatpolitiken eller främjandet av folkhälsan – men de enskilda projekten finansieras på basis av expertutvärderingar. 

Det innebär att stöd ibland går till forskning som väcker debatt, ibland till projekt som många inte ens förstår.

Historien visar att det just är ifrågasättande och kontroverser som ofta föder något nytt.

Om forskningen begränsades till enbart lättförståeliga och okontroversiella teman skulle många viktiga frågor aldrig belysas. Mellanösternkonflikter, klimatförändring eller minoriteters rättigheter är inte enkla eller entydiga ämnen – men just därför måste de behandlas för att vi ska kunna förstå och hantera vår tids stora utmaningar.

Naturvetenskaplig grundforskning ses ofta som självklar. Men vi behöver också forskning i humanistiska ämnen. Humaniora har lagt grunden för innovationer som format samhället lika djupt som naturvetenskapen: språkvetenskapen möjliggjorde artificiell intelligens och översättningsprogram, antropologin gav upphov till design thinking, historieforskningen skapade museiinstitutionen och skyddet av kulturarvet, och genom estetik och konstvetenskap växte de kreativa näringarna och upplevelseekonomin fram. Utan humanistisk forskning skulle många teknologiska och ekonomiska genombrott sakna sin grund.

Därför behöver vi bred grundforskning inom alla områden. En del projekt leder till nya insikter, andra inte. Men just härifrån föds frön till tillämpad forskning, som i sin tur skapar innovationer, ekonomisk tillväxt och välfärd – ofta längs oväntade vägar.

Tanken på att enskilda forskningsprojekt skulle väljas utifrån politikers egna uppfattningar strider mot den akademiska autonomin och vore också samhällsekonomiskt kortsiktigt. Lika lite som det är politikens uppgift att peta i marknaden, lika lite är det dess roll att på detaljnivå avgöra vad som är rätt eller fel, relevant eller irrelevant forskning.

Den större frågan: den liberal demokratin

Den nykonservativa rörelsens framväxt påminner oss om att vår liberala demokrati inte är självklar. Liberala rörelser tål bättre än konservativa och populistiska rörelser den mångfald och de olika perspektiv som vetenskapen representerar. Därför är skyddet av vetenskapens frihet ett särskilt ansvar för de liberala rörelserna – också för mitt parti, SFP. Men det räcker inte.

Vi liberaler måste också förstå varför konservativa och populistiska budskap väcker gensvar. I bakgrunden finns verkliga rädslor: samhällen som faller isär, osäkerhet kring arbete och oro över det man upplever som familjens försvagade roll.

Den liberala rörelsens utmaning är att se dessa rädslor och erbjuda genuina lösningar – inte genom att förringa människors oro, utan genom att lyssna till den.

Att försvara vetenskapens frihet är också avgörande i allt detta. Endast öppen forskning kan ge den kunskap som hjälper oss att förstå det som ligger bakom rädslorna och bygga lösningar som stärker trygghet, delaktighet och gemenskap – utan att inskränka i friheten.

Avslutningsvis

Demokratin kan inte leva utan sina fria institutioner – som forskning, medier och ett självständigt rättsväsende. Deras styrka är just att de kan ifrågasätta, utmana och visa oss verkligheten ur olika perspektiv. Att skydda den fria vetenskapen är därför inte bara en akademisk fråga. Det är en av den liberala demokratins – och en dynamisk ekonomis – starkaste skyddsnät.