Staten skall hellre reglera än äga.

När ministerportföljerna delas ut efter slutförda regeringsförhandlingar brukar kön till ägarstyrningsportföljen inte vara lång. Det är en portfölj som sällan leder till vinster, men som ofta kan leda till en ministers fall. Det kan Heidi Hautala, Sirpa Paatero och varför inte också Antti Rinne berätta mera om. 

Att det är svårt beror på de intressekonflikter som per automatik vävs in i det, att staten äger bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader. Man har dels sin roll som minister, politiker, med ett politiskt ansvar. Dels får man ofta stå till svars för företagets framgång, förlust eller misstag utan att ha befogenhet eller kanske kompetens att inverka på den. 

Kursen skall gärna stiga, och företaget skall med fördel ge avkastning till ägarna – skattebetalarna.. Sen kan det från fall till fall också handla om tjänster som skattebetalarna behöver, till ett rimligt pris. Företaget skall helst inte säga upp personal även om det rent affärsmässigt vore befogat. Det är inte svårt att se, att det kan bli fråga om prioriteringar som inte alltid går att uppfylla i en och samma värld. 

Staten skall helst inte blanda sig in i företagets operativa verksamhet – men nog i eftertankens kranka blekhet ha förstått att säga stopp när det begav sig. 

Och visst begav det sig. Fortums eskapader i österled med en avstickare söderut är det dyraste finländska äventyret någonsin. Idag är det lätt att säga vad som borde ha gjorts. Men också i fallet Fortum var det inte så klart när det besluten fattades. 

Jag var kritisk mot köpet och kommer väl ihåg hur en representant för Fortums ledning försökte överbevisa mig när vi träffades en tid efter köpet. 

Men faktum är också det, att om man på politisk väg hade stoppat köpet skulle kritiken ha varit enorm. Politiker skall inte blanda sig i statsägda börsbolags affärer. Även om ett köp går emot EU:s interna linjedragningar, Finlands klimatpolitik och europeiska säkerhetspolitiska intressen. Och kritiken hade kanske haft rätt, en tid: Fram till för ett knappt år sedan tedde sig köpet av Uniper rent ekonomiskt som ett bra drag. 

Borde staten då äga börsnoterade företag? Borde staten vara en spelare på den privata marknaden? Det enkla svaret är ett nej. Men det, som jag ser det, bättre svaret är lite mer nyanserat. 

Staten kan äga företag av flera olika skäl. Man kan tycka att det företaget producerar är strategiskt så viktigt, att staten kan säkra en produktion bara genom att vara med. I sin mest extrema form kan det vara fråga om t.ex. ammunition. Staten behöver det i en kris, och behöver en producent som med säkerhet finns – men kan köpa mycket olika mängder olika tider. 

Försörjningsberedskap är ett gott skäl. I fallet Fortum kan man se, att företagets storlek gör det till en så kritisk aktör att det motiverar ett ägandeskap – men samtidigt är det troligt att en annan ägare också skulle ha klarat av att säkra elproduktionen i Finland. 

Infrastruktur är något som staten gärna äger. Men samtidigt kan man gott tycka, att det i fall av egendom som man inte flyttar så där bara kan vara effektivare att hellre reglera än äga. När Fortum sålde sina elnät till det som sedan blev Caruna var det inte affären i sig som var problemet – vi har många privata elnät i Finland. Trots att man skall vara försiktig med försäljning av naturliga monopol var det snarare misslyckad reglering och de krav vi politiker ställde på nätets tillförlitlighet som ledde till höga avgifter för konsumenterna.

Sen kan man med fog säga, att även om också små strömmar av dividender sitter bra i statskassan så kan man ifrågasätta om det är värt för staten att äga t.ex. 5% av Nokia. Skall staten vara aktiespelare? Knappast. 

Det, att staten i Finland i så hög grad äger bolag och framförallt börsbolag är en följd av att Finland varit kapitalfattigt. Staten behövdes för att företaget skulle kunna födas. Det har lett till  företag som Fortum, Neste och Valmet. Det har varit en fungerande modell som behövdes i tiden. 

Idag skulle vi inte grunda statliga företag inom dessa branscher. Men nog inom andra. 

Jobbkanalen Ab är ett till hundra procent statligt ägt bolag som sysselsätter de personer som har det svårast att hitta anställning på arbetsmarknaden, Det är en motiverad satsning som fyller en funktion och svarar på ett behov som knappast skulle tillgodogöras utan statlig insats. 

Men vad borde staten då ha gjort i fallet Fortum?

I goda tider vill man ha så lite inblandning som möjligt av en statlig ägare. Staten skall gärna göra sig onödig som ägare. Man kan tycka att en statlig ägare är ett hinder för tillväxt och snarare avskräcker kapital än drar det till sig. 

Men sen går det ibland fel, och då ”borde man” ha agerat på annat sätt. 

När staten äger ett bolag inverkar staten på den styrelse som tillsätts. Det skall inte behövas mer. Statens representanter skall sedan följa statens riktlinjer. 

I fallet Uniper borde det kanske ha lett till att man avstått från köpet tack var att det klart stod i strid med statens egna mål och strategier. Men så gjorde man inte. 

Efter fadäsen med Fortum har man stärkt styrningen av de bolag i vilka staten äger en kännbar del. En tjänsteman skall nu sitta med i styrelsen. Knappast gör det skada, men samtidigt är det svårt att se att det som en generell lösning skulle leda till ngt bättre. 

Om företagsledningen kommer till mig och frågar vad de borde göra vet jag att vi båda är i klistret, har Warren Buffett sagt.

Staten, ägaren,  skall inte behöva blanda sig i det operativa. Chansen att staten kan driva företaget bättre än styrelsen och den operativa ledningen är minimal.

Gjorde statens stora ägarandel av Fortum det lättare att ta en stor risk? Det är ett rimligt antagande. Det finns en ägare som inte kan tillåta att företaget går under. Men i det stora hela leder statlig inblandning i börsnoterade företag snarare till det motsatta. Kanske rimligare tillväxtförhoppningar, kanske mindre incitament till spekulation. Kanske mindre snabba ryck upp – eller ner. Antagligen lägre löner för den högsta ledningen men också en större risk för att politiska svängningar skall leda till tryck att fatta beslut på andra en företagsekonomiska grunder.

Och: om ägarstyrningen ändras med fyra års mellanrum – eller som denna period,  om ministern byts ut med hög frekvens – så kan det vara svårt att planera i ett längre perspektiv. 

Så därför: Staten kan gärna äga kritiska företag, om ett statligt ägande krävs för att de skall kunna fungera. Men styrning av många viktiga tillgångar eller funktioner sköts ofta hellre och effektivare genom förnuftig reglering. 

Staten som kan ha många olika intressen, ibland kortsiktiga sådana,  som inte alltid är förenliga med företagets mål – en viss sysselsättning, en viss produktionsmängd, kanske dividendutbetalning av fiskala skäl – gör bäst i att låta styrelsen agera självständigt. Men staten skall naturligtvis vara aktiv när styrelseledamöter tillsätts – och ordentligt briefa sin eller sina ledamöter i styrelsen. För att undvika nya Uniper-affärer. 

Gå inte i Putins fälla

Efter att Putin undertecknat dokumenten som enligt Ryssland fullbordar annekteringen av 4 ukrainska regioner höll han ett tal vars absurditet till och med överträffade det tal han höll inför invasionen av Ukraina.

Det primära argumentet vart väntat: ”Vi krigar mot Nato”. Det är lättare att ursäkta motgångarna om motståndaren förstoras. Men det fanns också ett annat narrativ: Européerna vill könskorrigera våra barn, våra familjer är hotade. Pappor är inte pappor, pojkar inte pojkar. Väst är satanister som övergett de ”traditionella värderingarna”. Och inte bara de traditionella värderingarna, utan också traditionell, ”riktig”, energi.

På den forcerade festen på Röda torget ropade en av talarna efter heligt krig.

”Satanister, vi kommer efter er! Var rädda för oss! Heligt krig!”

Den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill talar om kriget som en biljett till himmelriket, evigt liv och ära. Det här är ett löfte som man inte på en tid hört uttalas av ledaren för en stor kristen kyrka.

Under Sovjet försökte man under en tid framstå som det progressiva alternativet mot ett konservativt väst. Man kritiserade segregationen och klassamhället.

Dagens Ryssland kastar om allting. Man odlar tanken om att det här är en ideologisk kamp mellan ett liberalt väst och ett Ryssland rotat i tradition och religion. Nu är det väst som i sin progression är ett hot medan Ryssland försvarar det gamla.

Det här är en motsättning som Ryssland spätt på en längre tid. Det här är samma motsättning som de populistiska partierna i Europa länge byggt upp: En mer liberal värld där individens frihet och självbestämmande är i centrum är ett hot mot den rådande världsordningen. Eller snarare: Mot den världsordning som stärker Putins position.

Det här gör också kampen existentiell. ”Our way of life” är förstås inte ett nytt argument. Men om Kreml kopplar ihop kriget med inte bara Rysslands existens utan också med framtiden för hela den världsbild som man påstår sig representera så blir det värre. Finns det då någon återvändo?

Hur skall man kunna förhandla utgående från sådana premisser?

Den ryska påverkan i västvärlden har i flera års tid utnyttjat samma argumentation. Det är inte en händelse, att Trump kom till makten med samma retorik. Det är också den retoriken som basunerades ut av de tusentals nätaktörer som fungerar som Kremls megafoner.

Kremls har hittat en skiljelinje som man försöker förstärka. Ett enigt väst är ett problem, men en västvärld som konsumeras av intern kamp och polarisering är genast mycket svagare.

Det är också en av orsakerna till att energi är ett tacksamt vapen. Energi har knappast någonsin varit ett helt neutralt samtalsämne men idag är den sannerligen inte det. Energi kopplas konkret till vanor och nödvändighet. Energi är förknippat med ett sätt att leva – som nu står inför förändring. De gula västarna mottogs med glädje i Kreml och ingen energifråga är bara neutral vetenskap.

En grön omställning betyder att vi bryter med det förflutna.

Samtidigt betyder det, att Ryssland steg för steg desarmeras. Energin kan bara användas som vapen en gång, och när omställningen är gjord finns det inga patroner kvar. Det är en omställning som vi därför borde påskynda, inte sabotera.

Sverige hade nyss val och i Finland går vi mot ett val. De diskussioner vi för kommer med säkerhet att påverkas av kriget i Ukraina. Men det är skäl att också känna igen undertonerna i den diskussionen och de motsättningar som Putins narrativ försöker bygga upp.

Väst kan motstå rysk påverkan. Men för att vi skall göra det, måste vi identifiera den. Kriget i Ukraina kan ta tid. Ukraina klarar sig inte utan extern hjälp. Och den externa hjälpen är hotad om västvärlden låter sig distraheras av Putins överraskande och irrationella utspel.

(Kolumn i HBL 6.10.2022)

Krisen för samman länderna kring Östersjön

Efter Sovjetunionens fall sattes målet högt. Vi ignorerade realismen, vi ville hoppas. Vi tänkte, att en ny världsordning skulle sopa bort det gamla. Att en värld baserad på polarisering, expansiv maktpolitik hörde till det förgångna. Och blev besvikna.

Det finns många tragiska narrativ kring det som hänt under det senaste året. En tragedi är det ukrainska lidandet. En annan, för all del mera sekundär sådan, är tragedin som hänför sig till det ryska folkets förlorade möjligheter. Till den potential som inte nåddes, de önskningar som inte uppfylldes.

Från att ha varit ett land med otroliga möjligheter, står det nära till hands att nu konstatera att inga av dessa möjligheter, mål eller förhoppningar har någon chans att uppfyllas under de kommande decennierna. Så stort är sveket.

Länge tänkte vi att samarbete medför interaktion, och att interaktion, utbyte av idéer leder till utveckling och ett närmande på olika plan. Den här tanken har odlats i olika utsträckning av olika länder. Att idag säga att den var naiv är en underdrift. Den var katastrofalt naiv. Den analysen lyckades vi inte göra i stunden men nu står det klart för oss alla.

Vi lyssnade inte på Lennart Meri, Estlands dåvarande president, när han i Hamburg år 1994 varnade oss för ett imperialistiskt Ryssland. Ett Ryssland som ser sig ha ett speciellt öde, en speciell roll i världen. En roll som går utanför de egna gränserna. Han sade, att vi måste göra det klart för varenda ledare i Ryssland att det inte finns någon acceptans eller möjlighet för en ny våg av expansion. Inte för vår skull, utan för Rysslands och det ryska folkets skull.

Det gjorde vi inte. Groznyi var en ”intern konflikt”. Georgien var ”ett undantag”. Krim var en ”engångsföreteelse”. Invasionen i östra Ukraina 2014 var en ”lokal skärmytsling”.

Inga röda linjer ritades, och här står vi nu.

Vi står inte bara här med en konflikt på nacken utan också en i global ekonomisk kris och framför en stor energipolitisk utmaning. Enbart för att vi inte trodde på Meri och tänkte oss att en integration, ett ömsesidigt beroende kunde vara en lösning för både Europa och Ryssland.

I en symmetrisk situation med symmetriska värderingar kunde det ha varit det. Men inte i den situation vi hade. Realpolitik var i detta fall naivitet.

År 2016 gjorde jag ett skriftligt spörsmål till den finländska regeringen tillsammans med några kolleger. I det ifrågasatte vi NordStream II ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi ifrågasatte den uppenbara dårskapen i att göra Europa mera beroende av rysk gas.

”Det är enbart en miljöfråga” var svaret. Interaktion skulle leda till fred, ett ömsesidigt beroende, en positiv utveckling.

Interaktion ledde till ett asymmetriskt beroende och det ledde till krig.

Nu står vi inför ett fullbordat faktum. Det betyder också, att dynamiken utanför Ryssland kommer att förändras. När en ny mur reses – och jo, vi kan tala om en ny mur – frigörs paradoxalt resurser som riktar sig mot ett annat håll. I länderna runt Östersjön erbjuder det, ja uppmanar det, till en tätare integration och via det också möjligheter.

 

(Kolumn i Pulloposti 11.8.2022)

.

Livet är inte en tunnel

Vår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.

Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.

Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.

Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.

Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela 3 år långt.

Dagens arbetsliv är något helt annat än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.

Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.

I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.

Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.

Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.

Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.

Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.

Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.

Ingendera scenariet är i samhällets intresse. Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.

I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.

Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt idag, 40 år senare.

I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.

”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.

(Kolumn i HBL 12.8.2022)

Energieffektivitet jo, men ibland fungerar yllesockor bättre

Den 8 december 2021 knäcktes min rygg. Fram till dess hade jag envist stått fast vid att marknadens fluktuationer i längden är ett mindre ont än fasta elpriser. Men en kall onsdag växlade jag om från att köpa spot-prissatt el till ett fast pris. I längden förlorar jag antagligen på det, men jag slipper svettas när jag tittar på ständigt stigande elprisgrafer.

Vi bor i ett hundra år gammalt trähus i två våningar. Ytterväggarna är stock, med obefintlig isolering. Fönstren är gamla med smala spröjsar. Vi kunde tilläggsisolera, byta ut fönstren, men då skulle vi förlora en hel del av byggnadens charm – och samtidigt riskera att en hundra år gammal byggnad inte står kvar om ytterligare hundra år. Det finns få åtgärder som så effektivt reducerar en byggnads livslängd som en misslyckad energieffektivitetssanering.

Så vi finner oss i en elkonsumtion som är klart över det normala.

Energieffektivitet är viktig. Våra byggnader använder en stor del av den energi som produceras. Det är uppenbart att de höga energipriserna kommer att sätta fart på effektivitetsdiskussionen igen. Men då är det skäl att se till att allt görs rätt.

Vi har i tiotals år prioriterat centraliserade uppvärmningslösningar. Det som kallas energibevis, ett dokument som krävs av alla nybyggnader eller grundrenoverade eller ombyggda äldre byggnader, har kopplat ihop byggnaden med värmekällan. Energibeviset ger byggnaden en siffra och en bokstav – den man bland annat hittar klistrad på hushållsmaskinerna i affären. Klassificeringen bygger på byggnadens teoretiska isoleringsförmåga, ventilationens värmeåtervinningskoefficient och energikällans energikoefficient. Denna treenighet kan leda till motstridigheter.

Energikoefficienten möjliggör absurt nog att man kan flytta en byggnad till en bättre energiklass bara genom att byta uppvärmningslösning, detta trots att byggnaden står oförändrad.

Om man till exempel bygger en byggnad som kopplas till fjärrvärme – som i dagens läge eventuellt produceras med torv – får den tack vare energikoefficienten vara 2,4 gånger mindre energieffektiv än om den värms upp med el, som i det stora hela produceras utsläppsfritt i Finland i dag. Hur smart är det?

Samtidigt som vi bygger hus för de kommande 100 åren, vet vi att den tekniska uppvärmningslösningen har en livslängd som kanske bara är en tredjedel av detta. Ändå låter vi energilösningen definiera till exempel konstruktionen av ytterväggarna.

Om man har en äldre byggnad som avkrävs ett energibevis eftersom den saneras eller byggs om kan det vara omöjligt att uppnå en tillräckligt hög klass om man inte sätter in värmeåtervinning, vilket i praktiken betyder maskinell ventilation. Detta kan bevisligen ha dramatiskt negativa följder för byggnadens livslängd. Äldre byggnader är inte täta, ett felkalibrerat maskinellt ventilationssystem i ett hus som inte är tekniskt perfekt kan vara katastrofalt.

Visst ska vi vara energieffektiva. Men vi måste se att en byggnad är en sak, och energikällan en annan. Ofta kan det vara klokare att minska på mängden teknik och tåla lite mera värmesvinn. Och lösningar som riskerar att förkorta byggnadens livslängd vinner ingen på – varken invånarna eller klimatet.

Gamla och nya byggnader ska behandlas på olika sätt och viktigare än att minimera den teoretiska energiförbrukningen är ofta möjligheten att styra förbrukningen så att man undviker efterfrågetopparna.

Hemma hugger vi lite mera ved inför vintern och finner oss i att det ibland kan vara 15 grader på morgonen, som när jag var liten, när barnen med yllesockor på fötterna tassar ner till nedre våningen.

(Kolumn I HBL 18.7.2022)

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.

Det gråa är bakom oss

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Det gråa är bakom oss

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Adlercreutz: Vi behöver ett integrationsprogram för varje utländskt företag som etablerar sig i Finland

Vi bör lägga fokuset på företagens och näringslivets framgång och livskraft, säger Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz. Han påminner om att hela det finländska välfärdssamhället bygger på livskraftiga företag och att vi också behöver utländska aktörer vid sidan av inhemska företag. Adlercreutz har nyss återvänt från Irland, där internationella företag stöds på flera olika sätt.

-Varje beslutsfattare och expert borde förstå att göra sitt allra bästa för företagets framgång, säger Adlercreutz.

Finland lämnade in sin ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj. Processen har satt Finland på världskartan och många utländska företag har blivit allt mer medvetna om Finland. Finland bör utnyttja all den uppmärksamhet som vi får, tycker Adlercreutz.

-Vi kan dra stor nytta av den positiva uppmärksamheten. Vi är ett attraktivt, stabilt land och utbildningsnivån är hög. Här finns det stora möjligheter t.ex. för företag som söker högteknologiskt kunnande, säger Adlercreutz.

Adlercreutz, som själv också har en bakgrund som företagare, betonar vikten av att avskaffa marknadsbarriärer och understryker hur vi ska vända på alla stenar för att öka attraktionskraften. Detta innebär att vi måste lösa problemet med tillgång på arbetskraft och skapa en smidigare beslutskultur.

-Som en första praktisk åtgärd föreslår jag att varje utländskt företag tilldelas en egen kontaktperson i förvaltningen – till exempel i Business Finland. En person som är lätt att kontakta och som skulle kunna fungera som kanal till de olika myndigheterna. Kontaktpersonen skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. På samma sätt bör den utländska ledningen och deras familjer tilldelas en eller flera fadderfamiljer för att säkerställa att de som kommer hit nätverkar och trivs i vårt land, sammanfattar Adlerceutz.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.