Benina Uotinen ny riksdagsassistent för minister Adlercreutz

Benina Uotinen har valts till riksdagsassistent för Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz (SFP). Uotinen tillträdde tjänsten den 4 december. Uotinen är politices kandidat från Åbo Akademi och på slutrakan av sina magisterstudier i folkrätt.

Uotinen är hemma från Esbo och har tidigare varit praktikant på europaparlamentariker Nils Torvalds stab i Europaparlamentet och på Finlands ständiga representation för FN i Genève samt arbetat som tjänsteman på myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

– Jag ser framemot de nya utmaningarna som följer av att få hjälpa Anders i riksdagen. Det erbjuder en utmärkt insikt i det dagliga politiska arbetet, säger Uotinen.

– Det gläder mig att få med Benina i teamet. Hon har bred internationell arbetserfarenhet och en positiv attityd vilket behövs för att kunna klara av det hektiska riksdagsarbetet, säger Adlercreutz.

Var står vi idag?

Teksti suomeksi täällä.

Varför är vi i den här regeringen?

Årets riksdagsval var ett val om ekonomin. Efter två kriser har vi ett allvarligt underskott i de offentliga finanserna och prognoserna är dystra. Oberoende av vad som anses ha bidragit till underskottet – och den tidigare oppositionspartiernas analys av orsakerna är inte helt objektiv – finns det behov av att korrigera kursen. 

Detta faktum styrde valdebatten och avgjorde till stor del valresultatet. Valresultatet gav i sin tur en indikation på vilka koalitioner som kan bli möjliga. De olika partiernas inställning till hur de offentliga finanserna kan eller skall balanseras var också en kraftig fingervisning. Samlingspartiet ställde en anpassning på sex miljarder under en regeringsperiod som sitt mål  Denna siffra byggde på finansministeriets kalkyler och blev nyckeln som i praktiken styrde regeringsförhandlingarna. 

De som följer med politiken vet vad som styr SFP:s agerande och politik. Vi är det enda liberala center-högerpartiet i Finland. I vår politik betonas en hållbar ekonomi, EU-frågor, mänskliga rättigheter och globalt ansvar. Detta är inte små politiska sidofrågor, utan väsentliga frågor som definierar vår politik. 

Mot denna bakgrund är det uppenbart att det alternativ som Petteri Orpo valde inte var det som vi i första hand hade föredragit. Det var dock det enda alternativ som stod till buds när SDP och Centern var ovilliga att förhandla. Vi var därför tvungna att överväga om vi kunde gå in i en koalition med Sannfinländarna – eller om vi redan från början skulle utesluta det som ett alternativ? 

I vårt  DNA är tanken om SFP som ett brobyggande parti en central tanke.  Därför ansåg vi att denna konfiguration borde ges en chans. Vi ansåg att det också var viktigt ur en demokratisk synvinkel – trots allt hade Sannfinländarna fått ett starkt mandat från folket. Vi respekterade också Petteri Orpos vision och gick in i förhandlingarna med kännedom om att de skulle bli svåra. Vi satte upp tydliga tröskelfrågor.

Ur en ekonomisk synvinkel blev resultatet bra. Programmet kommer,  ifall att det förverkligas, att balansera de offentliga finanserna med 6 miljarder euro. EU-politiken fortsätter på den vedertagna linjen och klimatmålen bibehålls. Utgiftsnedskärningar kommer att göras så, att utbildningens finansiering tryggas. Den grundläggande miljöfinansieringen kommer inte heller att påverkas. 

Programmet innehåller också viktiga sysselsättningsåtgärder. Arbetsmarknaden reformeras på ett sätt som inte på något sätt kan beskrivas som radikalt. Finland gör nu det som Tyskland och Sverige framgångsrikt gjorde för 20 år sedan och som starkt bidragit till deras ekonomiska livskraft. 

Jag är säker på och vill tro att alla partier – såväl de som är i regering och de som är i  opposition – vill att dessa reformer skall genomföras. Detta av den enkla anledningen att alla partier kommer att skörda frukterna av dessa reformer i framtiden när de sitter i regeringen.  

Utgiftsnedskärningarna i regeringsprogrammet har kritiserats. Det är lätt att förstå. 4 miljarder euro är en stor summa och åtgärderna känns i människors och organisationers vardag. Vi anser dock att effekterna av nedskärningarna är väl avvägda.

Med detta program vill vi trygga välfärden för alla finländare. Retoriken ’de fattiga blir fattigare och de rika rikare’ kan tjäna politiska syften, men enligt min åsikt återspeglar den inte målen i regeringsprogrammet. Personligen tror jag starkt på det nordiska välfärdssamhället, ett samhälle i vilket även de rikaste njuter mest av sitt välstånd när också de sämst ställda har det så bra som möjligt. Därför står jag bakom regeringens program, även när det gäller anpassningsåtgärderna.

Varför tvivlar vi nu på regeringens handlingskraft?

Ekonomin är motorn bakom det välstånd vi bygger. Om ekonomin kommer i obalans raseras vår välfärd snabbt. Det var länge sedan vi befann oss i en situation där man var tvungen att dra åt svångremmen. Vi har levt i en modest men säker positivt konjunktur. 

De senaste kriserna har ökat vår skuldsättning. Stigande räntor och accelererande inflation minskar människors köpkraft snabbt och obönhörligt. I en sådan situation är det absolut nödvändigt med en målmedveten anpassning av ekonomin.

De ekonomiska mekanismerna är komplexa. De påverkas av tillgången på arbetskraft och råvaror, utbildningsnivå och innovationsförmåga, konkurrenskraftig beskattning, investeringsvilja, politisk stabilitet osv. Ekonomin är därför summan av många saker. 

En av de viktigaste drivkrafterna bakom en hållbar ekonomi är förtroendet: förtroendet för kontinuitet och rättvisa. 

Detta inkluderar förtroende mellan medborgare, förtroende för nationella institutioner, förtroende för regeringen och beslutsfattare samt förtroende för arbetsmarknaden.

En av Finlands viktigaste konkurrensfördelar på den internationella marknaden har länge varit vår politiska stabilitet, som bottnar i ett ömsesidigt förtroende mellan de parter jag räknat upp. 

Regeringens första tid har varit skakig. Det interna förtroendet har skadats av att centrala ministrar och riksdagsledamöter har lekt med  fascistiska och rasistiska idéer. 

De sannfinländska ministrarnas och riksdagsledamöternas tankar har inte kommit som en överraskning för oss inom SFP, även om detaljerna var nya. Vi var naturligtvis bekanta med gruppens sätt att bedriva politik. Vi visste att deras värderingar skilde sig från våra egna. Ändå ville vi tro att regeringsansvaret skulle medföra moderation och en vilja att fokusera på frågor snarare än identitetspolitik. 

Jag tror att det finns en genuin oro bland sannfinländska politiker och väljare över att vissa invandringsrelaterade problem skall sprida sig från vissa länder till Finland. Vi tar också denna oro på allvar, och vi sopar den absolut inte under mattan. Det finns dock många olika sätt att närma sig dessa utmaningar: man kan se det som ett hot eller som en möjlighet. Finland behöver mer invandring och därför måste fokus ligga på god och effektiv integration och skapandet av åtgärder och ett samhällsklimat som möjliggör detta. Snabb integration underlättas inte av att man kritiserar, förlöjligar eller stigmatiserar en viss grupp av människor.

Ur vår synvinkel handlar debatten därför i första hand om vilka värderingar som styr politiken och hur den utformas. För oss handlar politik om att lösa sociala problem med fokus på hela vårt land. Ett effektivt regeringsarbete är endast möjligt om det finns ett förtroende inom regeringen. Under den korta tid som denna regering har suttit har vi redan ställts inför två förtroendekriser till följd av ministrarnas beteende: först minister Junnilas uttalanden  och nu senast Riikka Purras oacceptabla skrifter. 

Skrifterna är gamla och Purra bad om ursäkt för dem. Men det sätt på vilket hon urvattnade sin ursäkt den 13 juli fick oss att tvivla på ursäktens äkthet. (Purra: ”Kuten oli arvattavissa, nyt vastustajien tähtäimessä on jo perussuomalaisten käyttämä suora ja kaunistelematon puhe, maahanmuuttokriitikki ja vaadittavat politiikkatoimet. Jopa naista alistavien, tasa-arvon vastaisten tapojen arvostelu ”rumasti”! (Burkaa arvosteleva blogitekstini)…/…Yhtä varmasti kuin aina uuden perussuomalaisen virheen osoittelu jatkuu ja tulee jatkumaan, perussuomalaisetkin jatkaa linjalla, johon meillä on mandaatti. Jos se rasittaa muita puolueita liikaa, ongelma ei ole meidän.”) 

Utöver Purras ”tillbakadragande” har innehållet i Purras ursäkt i praktiken ogiltigförklarats av sannfinländarnas partifält, partisekreterare och riksdagens talman.

Vi hade velat, att minister Purra hade förklarat hur hennes tänkande har förändrats under åren och vad som har lett till denna förändring. Vi skulle också ha velat att hon tydligt hade sagt att hennes uttalanden är rasistiska och att hon och hennes riksdagsgrupp klart tar avstånd från dylika uttalanden. 

Rasistiskt beteende är oacceptabelt, oavsett vem det handlar om. Det handlar inte om en jakt på Riikka Purra eller Sannfinländarna, utan om en medvetenhet om att det finns sorgliga och ödesdigra exempel i vår västerländsk historia på vad som händer när rasistiska och fascistiska uttalanden gradvis blir normaliserade. I historiens ljus är det fråga om långa processer, och vi måste se till att en sådan process inte kommer i gång i Finland.

Regeringen har förbundit sig att främja jämlikhet för alla, vilket tydligt framgår av regeringsprogrammet. Ministrarna – alla i regeringen – måste göra sitt yttersta för att detta skall bli verklighet. Oberoende av parti.

Vi kan fundera på hur våra ledande politikers uttalanden påverkar hur Finland uppfattas internationellt som ett land att studera, arbeta eller investera i. Men det är lika viktigt att se till att alla finländare och människor som bor i Finland kan känna sig hemma, välkomnade och trygga. Av denna anledning kan vi inte heller acceptera rasism. Inte i någon form.

Regeringens egentliga arbete har inte ens börjat. Alla åtgärder för att skapa ekonomiskt och socialt välstånd är brådskande. En situation där uttalanden av regeringsmedlemmar väcker frågor om regeringens värdegrund och står i bjärt kontrast till de principer som anges i regeringsprogrammet är oacceptabel. Riikka Purra sade själv: ”Det här kommer inte att ta slut”. Hennes uttalande kommer sannolikt att väcka nya frågor, både bland oss regeringsmedlemmar och medborgare. En vaghet och oro  är inte bra för förtroendet.

För oss är ekonomi och mänskliga rättigheter, produktivitet och jämlikhet, ekonomi och naturens välbefinnande olika sidor av samma mynt. Å ena sidan möjliggör ekonomin mänskligt välbefinnande, å andra sidan måste ekonomin skötas med ett socialt ansvar som ledstjärna. Vi delar inte uppfattningen att vi inte kan ha det ena utan det andra. 

Vi vill verka inom en politisk ram som ambitiöst främjar båda. Det är med detta som  grundval som vi fattar våra politiska beslut.

Ur vår synvinkel är regeringens program inte perfekt, men det är bra, särskilt när det gäller ekonomi och sysselsättning. Det är därför mycket olyckligt att motsättningarna inom och runt regeringen hindrar eller i onödan bromsar genomförandet av programmet. Även om pragmatism är viktigt kan inte ens pragmatiska beslut i hållbarhetens namn grundas på något annat än hållbara värderingar. 

För att sammanfatta:

Det finns många sätt att utforma politik och många sätt att lösa samhällsproblem. SFP är känt för sin förmåga att agera som brobyggare. Det är den roll vi vill spela även här, och mot den bakgrunden har vi fram till en viss punkt varit beredda att göra politiska kompromisser. Om vi med denna regeringsgrund undergräver Finlands image och samhällklimat, Finlands dragningskraft, vår nationella enhet och politiska kultur, då blir priset för kompromisserna för högt.

Vad gör vi nu?

I förrgår, den 14 juli, höll vi ett konstruktivt och analytiskt gruppmöte. Mötet var enhälligt och som ett resultat publicerade vi ett pressmeddelande där vi uttryckte vår oro för regeringens funktionsförmåga.Vi har ännu inte beslutat om en förtroende eller om vägen framåt. 

Precis som under de senaste veckorna tyder reaktionerna på vårt pressmeddelande i sociala medier på att rasismdebatten håller på att hetta till. Människor, inklusive våra anhängare, visar sin besvikelse över att vi inte omedelbart uppmanar till en förtroendeomröstning om Purra eller att vi inte omedelbart fäller regeringen.

Vi värdesätter politiska processer. Vi vill föra en genuin dialog med våra kolleger för att hitta hållbara lösningar som bäst tjänar Finlands helhetsintressen. Vi förstår att det är svårt för människor, inklusive våra väljare, att acceptera eller förstå politikens långsamma tempo när de sitter hemma och scrollar genom sociala medier. Vi förstår frustrationen. 

Vi beslutsfattare – och i synnerhet vi ministrar – lever fortfarande våra arbetsliv mitt i sommaren. Vi deltar i krävande internationella möten med knappt en minuts paus. På dessa möten behandlas frågor som är viktiga för Finland. Vi vet att det är orimligt och också oklokt att försätta våra kolleger i en situation där fokus måste flyttas från dessa frågor till Purra-krisen, hur viktig den än är. 

I en tid då de värdekonflikter som finns mellan SFP och Sannfinländarna verkar svåra att jämka, har vi fortfarande förtroende för Orpo. Vi vill därför klargöra vår ståndpunkt och ge honom möjlighet att bedöma den övergripande situationen. Som vi säger i vårt pressmeddelande kommer vi att fortsätta debatten om regeringens funktionsduglighet och framtid under Orpos ledning. Vi kommer att föra en diskusson, vars resultat kommer att speglas mot RKP:s värderingar. Efter det fattar vi beslut. 

Den världsbild som varje parti bygger sin politik på återspeglas i ord och handling. Vi kan inte vara med och främja en värld som vi inte tror på. Det är det, vi nu begrundar. 

Mina väljare kan räkna med att mina värderingar förblir oförändrade. SFP väljare kan lita på att vårt partis värderingar är oförändrade. Eller, om möjligt, ännu klarare. 

Jag är övertygad om att den pågående debatten om rasism kommer att leda till goda saker. Jag vill tacka alla som aktivt har deltagit i debatten. Om det är något som är värdefullt i den nordiska demokratin så är det samhällsdebatten och samhällsaktivismen. För min egen del kan jag inte nog understryka detta, i denna stund.

Ibland måste man resa långt för att se nära.

Tal på partidagen – puhe puoluekokouksessa 2023

Ett partis ideal är dess identitet. Och en identitet vårdas genom att vi med jämna mellanrum ställer oss frågan: Vad arbetar vi för? Vilka frågor driver vi? Vilken är vår värdegrund?

För ett parti är de här helt essentiella frågor. Det är de frågorna som definierar oss och svarena till dom frågorna är orsaken till att vi gör det arbete vi gör. De är orsaken till att vi är här idag, tillsammans.

Det här är vår första partidag efter riksdagsvalet. Vi lever och fungerar i en ny verklighet. Vi har en ny riksdag. Vi har nya ledamöter. Men grunden vi står på är den samma. Våra värden är de samma. Och dom definierar oss –  Vi är Svenska Folkpartiet.

Under fyra års tid satt vi med i Sanna Marins regering. Vi gjorde reformer inom social- och hälsovård, vi stärkte vår bildning. Vi satt upp nya mål för vårt klimatarbete och vi arbetade mot det målet. Vi gick igenom två stora kriser, vi navigerade i okända vatten – och vi gick med i Nato.

Vi satt i en koalition ledd av socialdemokraterna, men vi var inte ett vänsterparti.  Vi var Sfp, och vi behövdes som SFP. Vi var ett parti som också den perioden satt en klar prägel på regeringsprogrammet.

Vi gjorde regeringen bättre.

Nu är vi i nya förhandlingar. De här förhandlingarna är svårare än de föregående. Och inte för att den finansiella ramen är trång, den utmaningen klarar vi nog. Sfp har alltid arbetat för en ekonomisk politik där man tar ansvar för våra gemensamma medel.

Förhandlingarna är svåra eftersom det igen är en brokig koalition. Nu är inte den ekonomiska politiken den stora utmaningen oss partier emellan utan de ideologiska skillnaderna.

Det, att det är svårt, har inte undgått någon som följt med rapporteringen från förhandlingarna. Men å andra sidan – vem har sagt att det skall vara lätt?

Då det känns att dom ideologiska skillnaderna är för stora, försöker jag tänka på min pappas morbrors Patricks rättesnöre: gör inte det som är lätt utan det som är rätt.

Och rätt är att påverka. För att det är ju därför vi har gått med i politiken: för att påverka och för att försöka förverkliga det som vi tror tar oss och Finland framåt.

Vi har nu arbetat i snart 7 veckor, och har inte än nått målet. Sakta men säkert går vi vidare.

Det är också klar, att inte hela regeringsprogrammet, om vi kommer så långt, kommer att se ut som ett SFP-program. Men man kan med absolut säkerhet säga, att programmet blir bättre tack vare oss.

Vi värnar precis som alltid tidigare, om klimatet, om vår internationella roll, om mänskliga rättigheter, om glesbygden, hållbarheten, jämställdheten. Ibland gör vi det med stöd av andra. Men tyvärr också ibland utan det.

Arvoisa puolueväki.
Punamultahallituksessa meistä ei tullut vasemmistopuoluetta. Oikestohallituksessa meistä ei tule oikeistokonservatiivejä. Ei, vaikka jotkut tarkoitushakuisesti tällaista kuvaa medioissa maalailevat.

Ohjelmamme ei muutu. Politiikkamme ei muutu. Ne arvot, joiden puolesta työskentelemme, eivät muutu. Se mikä muuttuu, on maailma ympärillämme. Tämä muutos on vääjäämätöntä ja koskee myös meitä. Paikallemme emme voi jäädä. Jämähtäneisyys ja uhkakuvilla pelaaminen ei meitä houkuttele. Me uskomme ihmisen kykyyn tehdä kestäviä ratkaisuja. Me uskomme empatian merkitykseen. Me olemme avoimuuden, toivon ja tulevaisuuden puolue kaikille niille, jotka haluavat maatamme johdettavan näistä lähtökohdista.

Bästa partidag. Vår värdegrund ändrar inte.

Här är det viktigt att vi är konsekventa. Att vi kommunicerar vår linje. Att vi stöder varandra. Och kanske mer än tidigare: Att vi diskuterar. Att vi som individer och parti säger när vi är av annan åsikt. Och att vi håller ihop.

Bästa partidag. Hyvä puolueväki.

Den politiska retoriken har hårdnat. Identitetspolitiken slår rot.

Det är kontraproduktivt och det är onödigt. Vår politiska kultur vinner ingenting på att man importerar kulturkrigsretorik från USA eller låter förstå att vänster-högerlinjer har någonting med mänskliga rättigheter, miljöhänsyn eller jämställdhetsarbete att göra.  Det är historielöst och framförallt otroligt kontraproduktivt.  För bägge sidorna på den politiska spelplanen kan jobba för dessa frågor. .

Jämlikhet är inte socialism. Jämlikhet handlar om allas lika värde, om friheten och rätten att leva sitt liv som man vill. Från ett samhälleligt perspektiv handlar det också om att utnyttja allas potential till fullo. Jämlikhet är en förutsättning för både ett stabilt och välmående samhälle och en fungerande marknadsekonomi.

Det, att man har en förmåga att reflektera över gamla oförrätter och korrigera kurs är inte radikalt utan sunt förnuft och bildning. Det är insikt och förståelse och tyder på en förmåga att kunna ta till sig, att lära sig.

Arvoisa puolueväki.

Järkevä ilmastopolitikka ei ole vihervasemmistolaisuutta. Se ei myöskään ole naiivia tai epärealistista politiikkaa. Sen sijaan voisin hyvinkin väittää, että se on, jos sallitte yksinertaistuksen, oikeistolaisuutta, sillä se tunnistaa vihreässä siirtymässä piilevän taloudellisen potentiaalin. Jos yhteisvastuu ja huoli ekosysteemistä halutaan liittää sosiaalidemokraatteihin tai vasemmistoon, voi ilmastopolitiikkaa toki pitää vasemmistolaisena.

Minkä tahansa lähestymistavan ilmastonmuutoksen jarruttamiseen valitsemmekin, on ilmiselvää, että se palvelee koko poliittista kenttää, meitä kaikkia. Niin yksilöitä, yrityksiä kuin luontoa. Sillä meillä on vain yksi planeetta: ilman sitä, meillä ei ole mitään.

Järjelle on tilausta. Harmaan sävyjen näkemiselle on tilausta. Empatialle ja humaanille politiikalle on tilausta. RKP:lle on tilausta.

Me lähdemme siitä, etteivät asiat ole mustia vai valkoisia. Me vaadimme itseltämme erilaisten näkemysten kunnioittamista ja yhteensovittamista, vaikka se olisi vaikeaa. Inte det som är lätt, utan det som är rätt.

Siksi me istumme sitkeästi hallitusneuvotteluissa. Osa Suomesta ja suomalaisista kokee maailman myllerryksen erityisen uhkaavana. Suomessa on yhtä monta totuutta ja todellisuutta kuin on suomalaisia. Puolueemme DNA:ssa on halu toimia sillanrakentajana näiden todellisuuksien välillä.

Olemme yritteliäitä ja uteliaita ulkomaailmaa kohtaan, sillä olemme historian saatossa saaneet tällaisella asenteella aikaiseksi paljon hyvää. Meidän lasimme on puoliksi täynnä, ei puoliksi tyhjä. Tätä seikkaa meidän kannattaa vaalia tietoisesti. Yhteistuumin.

Bästa partidag.
I den förra regeringen var vi den borgerliga liberala rösten. Den behövdes där och den rösten användes framgångsrikt. I en annan koalition kan vi vara rösten som balanserar lasset så att det inte kantrar över åt andra hållet.

Den här rollen har SFP haft i många koalitioner. Vi är mittenpartiet som får agera rollen som skiljedomare och inte sällan pianostämmare.

I kolgruvorna i England på 1800-talet hade man med burar med kanariefåglar nere i djupet. De signalerade, när kolmonoxidhalten i gruvan blev för hög. Den skyddade arbetarna.

Vi har i många koalitioner inte bara varit skiljedomare och stämmare utan också kanariefågeln. Vi har en stark värdekompass och kan se på världen som den mångfacetterade verklighet den är.

Mitten behövs och ingen verklighet har någonsin blivit sämre av att den balanserats upp lite grann.

Vilket är alternativet till en politik där man kan gå över blockgränser och där man kan arbeta också med partier som står långt ifrån en själv?

Det är blockpolitik. Och det är inte en hälsosam utveckling. Den bygger polarisering. Den minskar förståelse. Den gör det svårare att hitta lösningar.

Samtidigt är det ingen lätt uppgift att vara den som försöker motverka polarisering. Det är svårt att bygga förståelse. Det är lätt att tappa sig själv.

För allt skall man inte förstå. Vad som helst kan man inte acceptera. Det finns det som är rätt och det finns det som är fel. Vi ser skillnaden. Vi ser den klart. Och det är med det i som ledstjärna vi gör det arbetet vi gör.

Systeeminen ajattelu korostuu entistä polarisoituneemmassa ja epävakaammassa maailmassa. Haluan meidän olevan puolue, joka osoittaa käytöksellään ja toiminnallaan laajaa yleissivistystä ja kykyä isojen kokonaisuuksien hahmottamiseen.

Toivon meidän olevan se puolue, joka ei joudu käyttämään aikaa ja energiaa sisäisten ristiriitojen selvittelyyn, kun ratkottavanamme on koko maan ja maailman tulevaisuuden kannalta aidosti isoja ongelmia.

Olette varmaan kuulleet sanonnan ”culture eats strategy for breakfast”, ”kulttuuri syö strategian aamupalaksi”. Tämä pätee myös puoluepolitiikassa, vaikka sanan strategia tilalle voikin vaihtaa sanan ohjelma. Sisäinen toimintakulttuurimme heijastaa arvojamme. Näin on kaikkien toimijoiden kohdalla. Koska avoimuus ja suvaitsevaisuus ovat julkilausuttuja arvojamme, meidän tulee pyrkiä aina ratkaisemaan mahdolliset sisäiset ristiriitamme avoimesti ja rakentavasti. Muuten arvomme muuttuvat sanahelinäksi ja ohjelmamme intohimoinen toteuttaminen mahdottomaksi.

Miksi puhun tästä? En siksi, että puolueemme olisi riitainen, vaan siksi, että maailman polarisoituessa puolueissa toimiviin ihmisiin yritetään vaikuttaa ennennäkemöttömällä voimalla. Vaikuttamisen keinona käytetään usein rankkoja kärjistyksiä. Siksi meidän on puhuttava aktiivisesti arvoistamme ja kuunneltava toistemme näkökulmia kunnioituksella. Uskottava kivenkovaan siihen, että yhdessä olemme enemmän kuin osiemme summa.

Jatkuva avoin keskustelu ja luottamukseen perustuva väittely ovat avainasemassa sisäistä kulttuuria vahvistettaessa. Tällaisessa kulttuurityössä muun muassa RKP:n nuorilla on puolueessamme tärkeä rooli.

Toivon ja uskon, että RKP voi olla tunnettu siitä, että se on Suomen poliittisista puolueista yhtenäisin ja vakain. Toivon, että me kaikki yhdessä pyrimme tähän.

Takaisin arvopuheesta ja kulttuurista arjen politiikkaan ja sen haasteisiin.

Bästa partidag.

Den kommande regeringen kommer att ta över ansvaret för en ansträngd ekonomi. Pandemi och krig har satt sina spår. Nu måste vi rätta kursen. Positivt är det, att vi inte mera behöver fundera på om och när vi blir natomedlemmar. Medlemskapet är nu ett faktum.

För att få ekonomin på rätt köl igen krävs ett blomstrande näringsliv: vi behöver tillväxtföretag och export. Samtidigt står vi inför en stor demografisk utmaning och n allvarlig brist på arbetskraft. För att bekämpa denna utmaning behöver vi beslutsamma åtgärder. Vi måste säkerställa tillgången på arbetskraft genom att öka arbetskraftsinvandringen. Det är detta vi arbetar för i Ständerhuset

Den gröna omställningen skapar den ekonomiska tillväxt vi behöver . Det investeras nu i Finland mer än på länge. Det, att vi varit föregångare bär nu frukt och vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Vår framgång är helt beroende av kunnande och innovationer. Detta är också saker som vi arbetar för i Ständerhuset

Bästa partidag,

Det är ett privilegium att få fungera som Svenska riksdagsgruppens ordförande. Vi är ett tio ledamöter starkt lag som inte går av för hackor. Också det har vi visat på Ständerhuset.

Men vi får inte göra vårt arbete utan er. Utan alla ni som arbetar på ett lokalt plan, i våra kommuner och städer. Utan Kvinnoförbundet, Seniorerna. Utan Svensk Ungdom, som inom Svenska folkpartiet ofta varit den drivande kraften för förändring. Fortsätt vara aktiva, att ta fram nya idéer och utmana oss när det behövs. Fortsätt se till att unga inte tror på de förenklade lösningar, som populistiska rörelser vill förmedla.

Ert arbete ledde till vårt inval. Och med era tankar, motioner, förslag är ett Sfp igen lite bättre och lite klokare efter denna partidag. Och vi riksdagsledamöter har igen lite enklare att föra fram vår politik i riksdagen. Tack!

Tankar om ansvarsfull politik 

We have nothing to fear, but fear itself”.

Vi kan inte låta rädslan styra våra handlingar, men vi bör vara aktsamma för att inte agera. Och framförallt för att fokusera på fel saker.

Finland befinner sig inte i en djup kris, men det finns ett tydligt behov av förändring. Inte för att den tidigare politiken skulle ha varit ”ansvarslös”, ”oansvarig” eller något i ditåt, trots att den politiska retoriken som strävar efter motsättningar försöker förmedla en sådan bild. Faktum är att de partier som nu förhandlar på Ständerhuset inte hade speciellt olika syn på statens intäkter och utgifter under den senaste perioden. Det finns ett behov av förändring helt enkelt därför att det är uppenbart att vi efter två kriser inte skulle överleva en tredje i god form.

Det är därför fokus i regeringsförhandlingarna denna gång ligger på ekonomin. Hållbarhetsgapet är nära 9 miljarder euro och måste täppas så att vi är klara att möta eventuella framtida kriser och de marknadschocker som kriserna kommer att medföra.

”If it ain’t broke, don’t fix it.”. Med andra ord: Det lönar sig inte att reparera sådant som inte är trasigt. Däremot bör man fokusera på att fixa de saker som verkligen behöver fixas.

Finlands väg har skilt sig från de övriga nordiska ländernas väg under det senaste dryga decenniet. Den strukturella arbetslösheten är högre och produktivitetstillväxten har varit svagare än i andra länder. Våra offentliga finanser uppvisar ett kroniskt underskott. Arbetsmarknaden är stel och det arbete som finns hittar inte dem som söker arbete.

Samtidigt åldras vår befolkning. Nativiteten är låg och den demografiska pyramiden är upp och nedvänd. Sverige har inte dessa problem, för att välja ett exempel.

Och det är just dessa saker som behöver åtgärdas: arbetsmarknaden måste göras flexibel och befolkningens åldersstruktur bör korrigeras.

Samtidigt som vi har klara utmaningar finns det också tydliga glimtar av hopp. Bara förra året tillkännagavs investeringsplaner inom den gröna omställningen till ett värde av över 16 miljarder euro i Finland. Tåget rullar framåt och det är upp till oss att ta vara på den chans som erbjuds.

De utmaningar jag har nämnt kommer inte att lösas genom att begränsa invandringen eller sakta ner den gröna omställningen. Tvärtom: de aktuella problemen skulle bara bli värre om vi gjorde så.

Förra året hade vi exceptionellt mycket invandring till Finland. Omkring 48 000 ukrainare ansökte om tillfälligt skydd år 2022.

Men under normala omständigheter är invandringen till Finland blygsam. Nettoinvandringen ligger på cirka 15 000 personer per år. Det är en ohållbart låg nivå. Omkring 2 000 personer ansöker om asyl varje år. Även det är en blygsam siffra.

Om vi inte kan öka nettoinvandringen med flera tiotusentals personer per år är vi illa ute. Enligt en undersökning av ETLA skulle den arbetsföra befolkningen med 20 % under de kommande 50 åren om vi bibehåller den nuvarande nettoinvandringsnivån.

Vad skulle det innebära? Det skulle innebära att vår ekonomi skulle lida och att till exempel pensionsåldern skulle behöva höjas avsevärt. Därför kommer det att bli mycket svårt att fixa hållbarhetsgapet om inte invandringen ökar. ETLA har uppskattat att vi behöver en nettoinvandring på 44 000 personer för att stabilisera försörjningskvoten. Det är uppenbart att vi inte kommer att nå detta mål utan beslutsamma åtgärder.

Invandring stärker den offentliga ekonomin. Detta är ett objektivt faktum. Sysselsättningsgraden för invandrare i Finland är på nästan samma nivå som för infödda finländare. Skillnaden är numera mycket liten. Integrationen löper bättre allteftersom attityderna gentemot invandrare blir mer gynnsamma. Undersökningar visar att ett företag som en gång har anställt en person med invandrarbakgrund är mycket mer positivt inställt till att anställa en till. Rädsla dämpas mest effektivt av erfarenhet och bra så.

Poblemen med invandring måste diskuteras öppet och lösningsorienterat: Vi har ett för lågt antal invandrare, vår attraktionskraft som land är inte hög, vi har  ineffektiva processer, vi  behöver en attitydförändring, vi har  utbildningsutmaningar, det går långsamt att komma in i arbetslivet  och vissa grupper har svårt att integreras och segregation leder till problem som  till exempel gängtillhörighet. Det skulle vara speciellt viktigt att kvinnor som kommit via den humanitära vägen snabbt skulle integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att de saker som orsakar problem för invandrare ofta också orsakar problem för den övriga befolkningen. En incitamentsfälla är en fälla oavsett vilken bakgrund man har.

Det är dessa frågor vi nu bör ta itu med – pragmatiskt och genom att medvetet undvika generaliseringar.

Och är arbetet mot klimatförändringen en börda och ett problem för oss? Straffar det finländarna och hämmar det vår konkurrenskraft?

Nej, det gör det inte. En ambitiös klimatpolitik är nödvändig – för alla länder. De åtgärder som hittills har vidtagits har till exempel sänkt elpriset i Finland. Det är ingen slump att Finland förra året hade de näst billigaste elprisen i Europa.

En grön omställning stimulerar ekonomin och stärker vår självförsörjning och försörjningstrygghet.

Alternativen är dyra och urholkar vårt lands industriella bas. Det råder ingen tvekan om vart världen är på väg. Vi bör därför förhålla oss nyfiket till ”den nya världen” och ambitiöst ta tag i den utmaningar och möjligheter som erbjuds.  Att fastna i gnäll om rimligheten i de klimatmål som satts upp för oss, till exempel i förhållande till Kinas åtaganden, kommer inte att föra oss framåt som land. Kina har varit den europeiska konsumtionens ”bakgård” i årtionden. Det har blivit dags för oss att ta ansvar.

”Början till all visdom är att erkänna fakta”. Men det kräver objektiv kunskap och en förmåga att göra rätt analys.

Det är därför viktigt att de kritiska beslut som för Finland framåt inte hänger upp sig på meningslös identitetspolitik. Syftet med sådan politik är nämligen inte det allmänna bästa utan snarare en strävan att tala om och främja vad man tror att ”de egna” vill ha. Sådan politik är inte ett rakryggat främjande av hela landets intresse. Att kommunicera svåra frågor och beslut till sin egen väljarkår är alla politikers ansvar.

Vi har inte valts till riksdagen för att behaga väljarna, utan för att främja hela landets bästa.

Och ännu en sak: Den nordiska samhällsmodellen har utvecklats till vad den är idag av både vänstern och högern. Det finns få absoluta sanningar inom politik, samhällsvetenskap eller ekonomi. Det finns också massor av saker som det inte är meningsfullt att med tvång placera på en vänster-höger axel. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddandet av minoriteter i en välfärdsstat ska inte vara kontroversiellt. Att erkänna de fel som har gjorts och försöka korrigera riktning är inte radikalt eller dumt utan visdom.

Det är också en av de grundmekanismer som bidragit till det  västerländska samhällets – och Finlands som en del av det – utveckling under århundraden.

Vi har traditionellt varit stolta över att kallas en civiliserad stat. Men den epiteten är ingen självklarhet utan den måste vi fortsätta att förtjäna. Ofta är det en bristande efter- och omtanke som leder till politisk konfrontation och en benägenhet att förenkla komplexa frågor. Civilisationer har ofta förstörts just när de börjat  ta sig själva och det de uppnått för givet.

 

Adlercreutz: Tröskeln för företagsamhet måste sänkas.

Det är dags att inse att arbetslivet lever i en förändring. Vi behöver en kombinationsförsäkring som täcker både egenföretagare och anställda, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

-Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt är man företagare, emellanåt arbetar man för någon annan. Men vårt socialskyddssystem ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet, säger Adlercreutz

Adlercreutz konstaterar att det för närvarande finns cirka 190 000 egenföretagare i Finland.

– Det är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Det finns även många som gör det för att alternativen är få. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare, eftersom man upplever att risken att anställa är för stor, säger Adlercreutz.

Adlercreutz anser att detta måste åtgärdas både genom att reformera arbetsmarknaden och genom att göra det lättare  att gå från företagare till anställd och vice versa.

-Det måste bli lättare och framförallt attraktivare att anställa. Det är en del av lösningen. Men vi måste också bryta upp de silon vi har. SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring som en lösning till problemet. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom. Många är rädda för att starta ett företag av rädsla för att förlora sina förmåner. Det här skulle åtgärda det som idag skapar tröghet på marknaden,  säger Adlercreutz.

– Vi har inte råd med ett system som inte erkänner den verklighet vi lever i. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera. Vårt socialskyddssystem måste börja känna igen det här, säger Adlercreutz.

Adlercreutz: Nyland behöver fler högskoleplatser

Huvudstadsregionen är enormt viktig för hela Finlands ekonomi. Vi har inte råd men den hjärnflykt vi har idag. Vi behöver flera högskoleplatser i Nyland för våra unga, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP. 

Adlercreutz tar upp den ojämna fördelningen av högskoleplatser i Finland som ett stort problem. 

– I övriga Finland har vi 0,85 högskoleplatser per två studieplatser på andra stadiet. I huvudstadsregionen är samma siffra 0,7. Det är en stor skillnad. Det betyder också, att en stor del av våra studeranden måste söka sig annanstans för att studera. Ibland betyder det att man tar sig till andra finländska universitet men ofta betyder det att man åker utomlands.

Helsingfors universitets rektor lyfte på lördagen i Helsingin Sanomat upp det, att 60% av de unga som lämnar landet kommer från Nyland. 

– Det här är en oproportionerligt stor andel. Det är för all del bra att man ser studier utomlands som en möjlighet, men om det leder till att allt fler unga permanent flyttar bort från Finland har vi ett problem, säger Adlercreutz

– Vi behöver en förnuftigt regionpolitik och ett brett högskolenät är viktigt . Men vi måste dels låta högskolorna specialisera sig, dels se till att vi inte skapar konstgjorda incitament till att flytta utomlands. Det är viktigt i synnerhet när vi försöker höja andelen högskolestuderande. Nyland behöver fler högskoleplatser, det är en nationell angelägenhet, avslutar Adlercreutz 

Ukraina behöver en Leopardinsats

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna

Adlercreutz och Rehn-Kivi: Vägprojekt och bättre trafiksäkerhet får viktig finansiering i Nyland

Riksdagens finansutskott har i dag godkänt sitt betänkande om nästa års statsbudget och samtidigt även fattat beslut om fördelningen av de så kallade julklappspengarna. Flera väsentliga vägar i Nyland kommer till följd av detta att tilldelas välbehövliga tilläggsresurser.

Under hösten förhandlar finansutskottet om extra budgetanslag som regeringspartierna får fördela för projekt och annat viktigt som inte får finansiering i det ursprungliga budgetförslaget. Trafikprojekten har en summa på cirka 26 miljoner euro och sfp:s medlemmar i finansutskottet och trafikdelegationen, Veronica Rehn-Kivi och Anders Adlercreutz, har lyckats förhandla fram en fördelning av anslaget för projekt i Svenskfinland, dvs. Österbotten, Egentliga Finland och Nyland. Det gäller både vägförbättringar, asfalteringar, planering och förverkligandet av lättrafikleder och korsningar som ska göras tryggare.

– Tilläggssummorna riktas till vägar som är av stor lokal och regional betydelse. Vägarna i vårt land är på många håll i uselt skick och lider av en stor reparationsskuld. Nu kan vi sätta fart på sådana projekt som annars måste vänta på att förverkligas. Det handlar exempelvis om vägar med mycket aktiv trafik, som bland annat skolbarn färdas på dagligen. Jag är glad över att vi genom dessa konkreta åtgärder kan förbättra trafiksäkerheten och underlätta vardagen för många invånare i vår region, säger Rehn-Kivi, som också är ersättare i riksdagens finansutskott och medlem i trafikdelegationen.

Riksdagsledamot Anders Adlercreutz, medlem i riksdagens finansutskott, lyfter bland annat fram Smedsbyvägen i Kyrkslätt, och den nya beläggningen som den kommer få i och med julklappspengarna, som ett mycket gott exempel på en väg med aktiv trafik och av stor vikt för flera av traktens invånare.

– I båda ändorna av Smedsbyvägen finns skolcentrum och vägen utgör därtill en viktig förbindelse ifall man åker mellan Masaby och Kyrkslätt centrum. Vägens skick har försämrats kraftigt under de senaste åren så det är bra att vi nu äntligen kan förbättra denna väg, säger Adlercreutz.

Förutom Smedsbyvägen kommer även korsningen mellan väg 25 och 1102 i Raseborg, dvs. korsningen mellan Snappertunavägen och Hangöuddsvägen, att beviljas en halv miljon i julklappspengar.

– Det är en konkret trafiksäkerhetsåtgärd som Raseborgs stad länge arbetat för. Det är viktigt att vi nu kunde säkra finansiering för denna regionalt viktiga förbättring. Det är också mer än välkommet, att vi lyckades säkra medel för ny beläggning på väg 104 i Lojo och Raseborg, säger Adlercreutz.

Också i Östnyland beviljas flera betydande vägar extra resurser. I Lovisa kommer Atomvägen, som leder till Hästholmens kärnkraftverk, att utvecklas så att en vägförbindelse skapas till kärnkraftverket, vilket är något som länge önskats i nejden. Därutöver beviljas Tolkisvägen i Borgå finansiering för ny beläggning för dess lättrafikled samtidigt som väg 1531 mellan Hindhår och Kungsporten i Borgå ges medel för att man ska kunna börja utveckla den.

Ledamöterna betonar att också den lokala expertisen har varit viktig. 

– Det är betydligt lättare att driva igenom projekt när de stöds lokalt. Vi är glada över den hjälp vi har fått av lokalpolitikerna i regionen, säger Adlercreutz och Rehn-Kivi.

Gå inte i Putins fälla

Efter att Putin undertecknat dokumenten som enligt Ryssland fullbordar annekteringen av 4 ukrainska regioner höll han ett tal vars absurditet till och med överträffade det tal han höll inför invasionen av Ukraina.

Det primära argumentet vart väntat: ”Vi krigar mot Nato”. Det är lättare att ursäkta motgångarna om motståndaren förstoras. Men det fanns också ett annat narrativ: Européerna vill könskorrigera våra barn, våra familjer är hotade. Pappor är inte pappor, pojkar inte pojkar. Väst är satanister som övergett de ”traditionella värderingarna”. Och inte bara de traditionella värderingarna, utan också traditionell, ”riktig”, energi.

På den forcerade festen på Röda torget ropade en av talarna efter heligt krig.

”Satanister, vi kommer efter er! Var rädda för oss! Heligt krig!”

Den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill talar om kriget som en biljett till himmelriket, evigt liv och ära. Det här är ett löfte som man inte på en tid hört uttalas av ledaren för en stor kristen kyrka.

Under Sovjet försökte man under en tid framstå som det progressiva alternativet mot ett konservativt väst. Man kritiserade segregationen och klassamhället.

Dagens Ryssland kastar om allting. Man odlar tanken om att det här är en ideologisk kamp mellan ett liberalt väst och ett Ryssland rotat i tradition och religion. Nu är det väst som i sin progression är ett hot medan Ryssland försvarar det gamla.

Det här är en motsättning som Ryssland spätt på en längre tid. Det här är samma motsättning som de populistiska partierna i Europa länge byggt upp: En mer liberal värld där individens frihet och självbestämmande är i centrum är ett hot mot den rådande världsordningen. Eller snarare: Mot den världsordning som stärker Putins position.

Det här gör också kampen existentiell. ”Our way of life” är förstås inte ett nytt argument. Men om Kreml kopplar ihop kriget med inte bara Rysslands existens utan också med framtiden för hela den världsbild som man påstår sig representera så blir det värre. Finns det då någon återvändo?

Hur skall man kunna förhandla utgående från sådana premisser?

Den ryska påverkan i västvärlden har i flera års tid utnyttjat samma argumentation. Det är inte en händelse, att Trump kom till makten med samma retorik. Det är också den retoriken som basunerades ut av de tusentals nätaktörer som fungerar som Kremls megafoner.

Kremls har hittat en skiljelinje som man försöker förstärka. Ett enigt väst är ett problem, men en västvärld som konsumeras av intern kamp och polarisering är genast mycket svagare.

Det är också en av orsakerna till att energi är ett tacksamt vapen. Energi har knappast någonsin varit ett helt neutralt samtalsämne men idag är den sannerligen inte det. Energi kopplas konkret till vanor och nödvändighet. Energi är förknippat med ett sätt att leva – som nu står inför förändring. De gula västarna mottogs med glädje i Kreml och ingen energifråga är bara neutral vetenskap.

En grön omställning betyder att vi bryter med det förflutna.

Samtidigt betyder det, att Ryssland steg för steg desarmeras. Energin kan bara användas som vapen en gång, och när omställningen är gjord finns det inga patroner kvar. Det är en omställning som vi därför borde påskynda, inte sabotera.

Sverige hade nyss val och i Finland går vi mot ett val. De diskussioner vi för kommer med säkerhet att påverkas av kriget i Ukraina. Men det är skäl att också känna igen undertonerna i den diskussionen och de motsättningar som Putins narrativ försöker bygga upp.

Väst kan motstå rysk påverkan. Men för att vi skall göra det, måste vi identifiera den. Kriget i Ukraina kan ta tid. Ukraina klarar sig inte utan extern hjälp. Och den externa hjälpen är hotad om västvärlden låter sig distraheras av Putins överraskande och irrationella utspel.

(Kolumn i HBL 6.10.2022)

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.