Glöm inte superkrafterna

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Om sökandet efter strukturer

/0 Kommentarer/i , , /av

I en familj med många barn är det ibland skäl att försöka få struktur i tillvaron. För mig är det ibland personligen en utmaning. Samtidigt tycker jag också att det som somliga ser som en vana, som tråkig repetitiv tradition, kan ha ett egenvärde.

Om man gör nånting på samma sätt, vid samma tid så blir det en tradition. Nånting som skapar trygghet i tillvaron. Saken i sig kanske inte är speciellt rolig eller bra, men det att den alltid återkommer på samma sätt gör den ändå speciell.

Många tycker tvärtom. Någon kan uppleva att en tradition, en rutin skapar ett väntevärde som kan kännas stressande, någonting man måste göra även om man inte vill. Den fallgropen känner jag igen, så den försöker jag undvika.

Hemma hos oss har vi många rutiner. När vi tar båten ut till holmen sjunger vi ‒ eller egentligen bara jag ‒ alltid samma sång. När vi har en födelsedag, farsdag eller morsdag hängs samma banderoll med texten ”puss” upp i taket ovanför matbordet. När det är fredag tittar vi alla på film tillsammans i vardagsrummet. När det blir jul gör vi samma maträtter. Och så vidare. Det här är säkert bekant för många.

Sen kan det hända saker som ändrar traditionerna, och det kan också vara bra. Ibland får man anstränga sig lite för att hålla igång traditioner, och ibland kanske man misslyckas med det.

Kring nyår slutade jag läsa godnattsaga på kvällen. Inte för att jag tyckte att det inte längre behövdes utan för att en bok tog slut, och på grund av att att jag var mitt i en valkampanj. Jag tänkte att jag inte hade tid för det, jag orkade helt enkelt inte. Vi fortsätter senare när allt lugnar ner sig, tänkte jag.

Våren gick, sommaren gick, fortfarande ingen godnattsaga. Kvällsrutinerna hade ändrats, pojkarna hade vant sig vid andra rutiner, och jag med.

När skolan började tog jag mig själv i nacken. När klockan är nio ska vi sitta i sängen, med en bok i handen. Och så blev det.

Och så var rutinen igång igen, med Baskervilles hund. Och jag märkte att jag hade saknat den där stunden, att få lugna sig, sitta i våra pojkars säng och läsa. Plötsligt kom en äldre bror också in genom dörren. Kanske inte så mycket för att höra berättelsen som för att vara med.

Ibland får man anstränga sig för att hitta den tid som behövs. Vi vill att våra barn läser, men de tycker sig inte ha tid till det. Det känns som en tråkig syssla, tid som man kunde använda för något annat.

Den 8 september i höst ordnades Read Hour, lästimmen. Då satte man sig ner i många familjer för att läsa. Läsning kräver i dag sin egen tid. Godnattsagan kräver sin egen tid. En egen, förutbestämd tid för nånting viktigt skapar en struktur i tillvaron och via det trygghet. Det blir en rutin, ett egenvärde ‒ och förhoppningsvis nånting man sedan lär sig att älska.

Och ibland kan det gå som med sången jag ensam sjunger när vi åker ut till holmen ‒ ett nöje för mig, en pinsamhet för andra ‒ men det bjuder jag på.

Ledare i tidningen Tidningen Hem och Skola 3/2019