SFP:s avtryck i ramrian stärker förutsättningarna för tillväxt

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

För några veckor sedan förhandlade regeringen om planen för de offentliga finanserna för 2027–2030, det som vanligtvis kallas ramrian. Bland besluten finns flera goda nyheter för att få i gång tillväxten, men också lokala satsningar som gynnar Mellan- och Västnyland.

Ramrian innebar samtidigt många tuffa förhandlingar och svåra beslut. På det stora hela handlade det om att förverkliga sådana anpassningar som regeringen fattat beslut om tidigare. Att den här regeringen redan har omfattande anpassningsbeslut bakom sig gjorde inte saken lättare. Tyvärr påverkas Finlands ekonomi i hög grad av det turbulenta säkerhetspolitiska läget och tillväxten har inte kommit igång som väntat. Arbetslösheten är hög, och räntekostnaderna för de statliga lånen är långt över 3 miljarder euro per år. Det här kräver åtgärder.

Därför fattade vi också flera beslut som ska förbättra förutsättningarna för att fler skulle få jobb och tillväxten komma i gång.

Oron för ungdomsarbetslösheten är stor. För att främja att företag skulle anställa unga under 29 år kommer sysselsättningssedeln för unga att utvidgas med 20 miljoner euro. Dessutom kommer en specialsatsning på pilotprojekt för att hjälpa unga att få jobb. För att tackla långtidsarbetslösheten fattade vi beslut om att införa en kunskapssedel för personer som varit arbetslösa över 12 månader. Kunskapssedelns syfte är att möjliggöra fortbildning som stöder yrkesutveckling eller företagsverksamhet. Dessutom kommer stödet för de arbetslösa att intensifieras.

Hushållsavdraget kommer att höjas till 2100 euro för att stöda hushållens köpkraft, samtidigt som det främjar småföretagares sysselsättning. Detta är en åtgärd som SFP drivit redan länge. Motions- och kulturförmånens värde höjs också till 540 euro – också det ett sätt stöda köpkraften och samtidigt sysselsättningen.

Situationen inom social- och hälsovården kräver också åtgärder. SFP drev på att styra 25 miljoner euro till välfärdsområdena, för att via det kompensera en del av de kommande anpassningarna. Utöver det kommer det 40 miljoner till välfärdsområdena för understöd till utvecklingsprojekt till exempel gällande egenläkarmodellen, närståendevård och service för barn och unga. Det gynnar också Västra Nylands välfärdsområde. SFP har också länge arbetet för att införa ett donationsavdrag i beskattningen då man donerar till en organisation inom social- och hälsovårdssektorn – även det blir nu verklighet.

Och på tal om goda nyheter för regionen, så är jag också glad över att finansieringen för fyra infraprojekt längs stamväg 51 kunde säkras. Det gäller Getbergets avtag i Kyrkslätt, Kälakorsningen vid gränsen mellan Sjundeå och Kyrkslätt och Hamnvägen och Täktervägen i Ingå. Alla dessa infraprojekt strävar till att främja investeringar, trafikplanering och förbättra trafiksäkerheten – det är mycket välkomna satsningar.

Det är också viktigt att vi fortsätter satsa på barn och unga. SFP har jobbat för att helhetsskoldagen ska tas i bruk i Finland, och nu kommer regeringen att förverkliga ett regionalt försök. Syftet är bland annat att bättre kunna koordinera hobbyverksamhet på skolan med till exempel skolskjutsar. Dessutom kommer vi att stärka företagsamhetsfostran på alla skolstadier och utreda en lättare företagsmodell för 15–25-åringar – bägge åtgärder som SFP tagit fram.

Trots de många svåra besluten i ramrian inger dessa åtgärder ändå framtidstro. Senast då det globala ekonomiska läget svänger är jag övertygad om att åtgärdernas effekt kommer att börja synas i konkret tillväxt och via det en stärkt offentlig ekonomi.

Tydligare mål och rättvisare bedömning i skolan

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Samma kunskaper kan idag ge vitsordet 7 i en skola och 9 i en annan. Samtidigt har andelen berömliga vitsord ökat kraftigt under de senaste åren – trots att inlärningsresultaten sjunker. Bedömningskriterierna är otydliga, och alltför många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga färdigheter för fortsatta studier.

Det här är inte acceptabelt. Därför har jag nu gett riksdagen ett lagförslag om en så kallad kunskapsgaranti. Den utgör den sista delen i ett bredare reformpaket som syftar till att stärka lärandet i skolan.

En central del av reformen är att ge lärarna tydligare riktlinjer för vad eleverna förväntas kunna i varje årskurs. Det innebär också ett omfattande arbete med att se över läroplanen och formulera klarare, mer konkreta mål. Bedömningskriterierna ska förtydligas i alla ämnen – och framför allt ska gränsen mellan underkänt och godkänt bli tydligare.

Om en elev inte når upp till ett godkänt vitsord i ett ämne innebär det att hen går om klassen. Det kan leda till att det blir vanligare att man går om en klass. Samtidigt är målet inte att fler elever ska behöva göra det. Därför införs tydliga mekanismer för att säkerställa att rätt stöd ges i rätt tid.

Särskild uppmärksamhet riktas mot övergångarna mellan årskurs 2 och 3 samt slutet av grundskolan, årskurs 9. Det är avgörande att varje elev får en stabil grund inför nästa steg. Det handlar inte om krav för kravens skull, utan om elevens bästa. Om en elev till exempel inte har lärt sig läsa ordentligt före årskurs 5 blir det mycket svårt att ta till sig andra ämnen, som till exempel historia. Bristande grundkunskaper följer med och gör lärandet tyngre för varje steg.

Reformen handlar också om rättvisa. Idag varierar bedömningen mellan olika skolor. Samma prestation kan ge olika vitsord beroende på var eleven går i skola. Så kan det inte vara. Elever ska kunna lita på att de bedöms enligt samma principer, oavsett skola.

Kunskapsgarantin är ett komplement till de reformer vi redan genomfört, såsom stärkt stöd för lärande och fler undervisningstimmar i matematik, modersmål och litteratur. Med den här helheten vill vi stärka grunden, och via det säkerställa att varje barn ges bästa möjliga grund för fortsatta studier. Det är vårt plikt. 

Förtroendet för vården kräver konkreta åtgärder

/0 Kommentarer/i , , , /av

Enkäter visar gång på gång att vården ses som den viktigaste frågan i vår vardagen. God vård skapar trygghet, och i dagens läge prövas den tryggheten av den kontinuerliga förändring som de nya välfärdsområdena genomlever. Det visar flera undersökningar. Det är en signal vi måste ta på allvar.

I välfärdsområdena behövs en balans mellan arbetsro och en kontinuerlig utveckling av service och tjänster.

Att återupprätta förtroendet för vården kräver konkreta åtgärder. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de som faktiskt använder social- och hälsovårdstjänsterna i stor utsträckning är nöjda med den vård de får – det är en styrka vi ska värna om.

För de flesta av oss är det avgörande att bli sedda och hörda när vi söker vård – att våra problem tas på allvar. Ändå visar siffror från 2024 att var fjärde person som behövt läkartjänster har upplevt att de inte fått tillräcklig hjälp i förhållande till sina behov.

När man möter olika läkare eller vårdare vid varje besök är det lätt att känna att ingen har helhetsbilden – och att man gång på gång måste börja om från början.

Därför har vi i SFP länge arbetat för att införa egenläkarmodeller. Egenläkare – eller husläkare – handlar främst om kontinuitet. Det handlar om att du vet vem din läkare är, och att ett fast vårdteam tar ett långsiktigt ansvar för din vård. Målet är tydligt: bättre tillgång till vård och en mer sammanhållen vårdprocess.

Forskning och erfarenhet visar entydigt att egenläkarmodeller fungerar. När samma läkare känner till både din livssituation och din vårdhistoria blir vården tryggare, mer effektiv och ofta mindre byråkratisk.

Samtidigt kan kostnaderna minska. Att satsa på egenläkarmodeller är därför inte bara en organisatorisk reform – det är en investering i ett människofokus och i förtroende.

Det är sällan man hittar lösningar som löser flera problem samtidigt: egenläkarmodellen ger inte bara bättre vård, utan kan också bidra till att öka branschens dragningskraft och därigenom lindra personalbristen, en annan fråga som vi inom SFP har lyft fram.

Långsiktiga relationer skapar dessutom bättre förutsättningar för helhetsorienterad vård och ökar upplevelsen av meningsfullhet och självständighet i arbetet.

Modellen ger också goda möjligheter att stärka de språkliga rättigheterna. När patienter och vårdpersonal kan mötas på samma språk förbättras både kvaliteten och tryggheten i vården. Det känns som en nästan barnsligt enkel lösning: koppla samman läkare med patient. Se till att kontakten hålls, och många problem försvinner.

Inom regeringen arbetar vi målmedvetet för att främja egenläkarmodeller, och 40 miljoner euro har reserverats för att utveckla dem.

Det är också glädjande att se att alla välfärdsområden nu har ansökt om statsunderstöd för att utveckla egna vårdteam, husläkarmodeller och yrkesutövarmodeller. Beslut om finansieringen väntas i början av maj.

För att egenläkarmodellen ska bli verklighet behöver vi samtidigt säkerställa tillgången på läkare inom den offentliga sektorn. Trots att bristen har minskat något saknas det fortfarande omkring 700 läkare och tandläkare i välfärdsområdena.

Därför är det nödvändigt att öka antalet studieplatser inom läkarutbildningen – något regeringen redan delvis har åtgärdat genom att utöka antalet nybörjarplatser med över 70.

Vi i SFP vill också stärka den svenskspråkiga läkarutbildningen. Ett sätt skulle vara att utreda möjligheterna till ett fördjupat samarbete med Sverige inom ramen för våra nuvarande medicinska fakulteter.

Barn är viktigare än strukturer

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Verklighetsförankrade lösningar

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Det glada oväsendet

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.

I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.

I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.

När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.

Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.

Och det kräver tid och utrymme.

Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.

När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.

Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.

En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.

Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.

Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.

Långsamhet behövs i denna snabba värld.

Lagen riktades inte mot palestinier

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

I en i högsta grad polemisk insändare av Li Andersson anklagas Svenska folkpartiet och jag personligen för en lagtolkning som Migrationsverket gjort och som, om tolkningen inte omprövas, möjligtvis leder till att palestinier utvisas på grund av att deras identitetshandlingar inte uppfyller Migris tolkning av lagens krav.

I skrivande stund omprövar Migri sin tolkning, och processerna är frysta medan saken utreds. Ingen har alltså utvisats. När lagen stiftades var den ingalunda riktad mot palestinier som Andersson påstår. De pass som utfärdas av den palestinska myndigheten accepteras fortsatt och jämställs med nationella pass, såsom vi gjort sedan 1995.

Utrikesministeriet behandlar visumansökningaroch Migri, som oberoende myndighet, beviljar uppehållstillstånd. Just nu tolkar dessa myndigheter lagen olika, och det är givetvis ohållbart. Utrikesministeriets tolkning är den som lagstiftaren avsåg. Skulle det inte vara så behöver lagen givetvis ändras.

Vidare hävdar Andersson att Finland inte gjort något för att stoppa det som pågår i Gaza. Det kan jag inte hålla med om. Jag delar frustrationen över den fruktansvärda situationen som råder. Finland har agerat tillsammans med våra europeiska allierade i frågan, vilket är det mest effektiva sättet för oss att agera.

En annan fråga är förstås om det är tillräckligt. Mitt svar är nej. Ett erkännande av Palestina ändrar rimligtvis inte på situationen på kort sikt men är en förutsättning för att situationen ska kunna normaliseras. För tillfället utreds möjligheten att ta hit barn för sjukhusvård och i budgetförhandlingarna förra veckan lade vi på initiativ av SFP till 20 miljoner euro för humanitär katastrofhjälp varav åtminstone 5 miljoner riktas till Gaza.

En svår ria med gott resultat 

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Om några veckor ger regeringen sin budget till riksdagen. Våra egna förhandlingar slutfördes i början av förra veckan i en situation där det både finns goda och sämre nyheter att ta avstamp i. 

Mitt i allt tumult både innanför och utanför våra gränser har man kunnat börja ana lite ljusningar också inom ekonomin. Samtidigt präglades budgetrian förberedelser också av en annan nyhet: Det att Fitch bedömning av Finlands kreditvärdighet sänktes i somras gjorde det helt klart att anpassningar måste göras, till en summa på en miljard euro på 2027 års nivå. 

Rians startskott avfyrades redan i början av augusti när finansministeriets budgetförslag kom. Bland annat det att ett stor del av de inbesparingar som föreslogs riktade sig till utbildningssektorn gjorde att förhandlingarna blev utmanande. Vi hade ett gemensamt mål, men olika syner på vad som är klokt och ändamålsenligt. 

Det resultat vi kom ut med är jag ändå nöjd med. Vi kunde undvika nedskärningar i social- och hälsovård och utbildningens finansiering rördes inte heller. Efter flera varv av anpassningar behövde vi inte heller gå åt den viktiga tredje sektorns finansiering. 

Nästa år ökar igen grundskolans anslag medan vi också kan sänka skatten på arbete för en stor del av befolkningen. Det är i linje med regeringens linje om att stärka de grundläggande färdigheterna i skolan samtidigt som vi stärker incitamenten för arbete och tillväxt. 

Vi tar också fram en modell för att sysselsätta ungdomar. Den första arbetsplatsen är enormt viktigt och en sysselsättningssedel kan sänka tröskeln att ge en ungdom en första chans i arbetslivet. Det här var något SFP drivit och nu går förslaget vidare ledsagat av en stark finansiering. 

För vår regions del betyder budgeten också att viktiga vägprojekt som Getbergets planskilda korsning och Prysmians avtag går vidare. Med tanke på de arbetsplatser som planeras i området är det viktigt att trafikarrangemangen också stöder tillväxten. 

Samtidigt som jag är nöjd med resultatet kan jag inte var glad över den diskussion som pågick kring budgetrian. 

Att vara politiker och riksdagsledamot innebär ett speciellt ansvar. Då kan man inte slänga ur sig vad som helst. Med ord formar vi verkligheten. Och ord som nedvärderar delar av befolkningen trasar sönder den gemenskap och det förtroende som vi är beroende av – också med tanke på den tillväxt vi behöver. 

Jag hoppas och förutsätter att alla nu tillsammans kan fokusera på det arbete som vi fått förtroendet att sköta – ett arbete för landets bästa.