En framgångsrik kommun känner sina styrkor.

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag skrev för några veckor sedan om skola och utbildning som en viktig del av kommunens livskraft. Bildningen är en helt central uppgift för kommunerna i dag.

Den andra delen av kommunernas uppgifter är miljön: hur vi bygger, hur vi planerar och genom det hur vi skapar en miljö som människor vill flytta till.

Vi bor i våra kommuner och vi vill trivas. Så enkelt är det.

Vi vet ganska väl varför man vill flytta till Kyrkslätt. Centrala frågor som kommer upp är tillgänglighet, närhet till naturen, utrymme. När man flyttar till Kyrkslätt vill man ha lite svängrum. Man vill bo mindre tätt, helt enkelt.

En annan viktig insikt är att man flyttar till Kyrkslätt för att det är något annorlunda. Det är inte för att vi liknar Esbo men ligger lite längre bort – utan för att vi erbjuder något som våra grannkommuner inte gör.

Det här är den centrala insikten som borde styra vår planering: en vilja och ett mod att vara lite annorlunda.

Och liksom i så många andra frågor börjar allt med att vi delar samma lägesbild – en förståelse för vad vi är och vilka styrkor vi har.

25 kilometer från Finlands huvudstad, invid en motorväg, en järnväg och med ett kulturarv som ger ett brett fundament att ta avstamp ifrån – där finns Kyrkslätt. I vårt centrum har vi en medeltida kyrka, ett torg och – enligt min mening – Finlands finaste bibliotek Fyyri. Helsingfors och Ode, det är bara att inse faktum.

Bakom biblioteket tar det kommande gymnasiet form. En fin byggnad som kommer att inrymma våra båda gymnasier – det finsk- och det svenskspråkiga. Att de båda nu får nya utrymmen är något SFP länge har arbetat för.

Den här helheten fungerar som grund för det arbete som ska ge form åt vårt nya centrum, som har potential att bli Finlands finaste lilla nya småstad.

Men det gäller att hålla blicken på bollen. Den centrala pjäs vi har i centrum är vår kyrka. Resten är sekundärt. Jag hoppas att vi vill bygga tätt – men med hänsyn till kyrkan, lågt. Jag vill se kvarter med affärsutrymmen i bottenvåningen och som avgränsar små, lummiga innergårdar.

Jag hoppas att centrum blir en mötesplats för olika generationer. I anslutning till biblioteket bygger vi en skola – men varför inte även ett serviceboende? Om en av de stora utmaningarna för äldre är bristen på socialt umgänge och den ensamhet som följer av det – varför skulle vi inte åtgärda det redan i stadsplaneringen?

Om vi genom bättre planering kan skapa möjligheter till möten mellan generationer, vinner alla.

Sedan gäller det också att se våra övriga styrkor. Vi ligger vid vattnet. Kantvik är det område som har de bästa förutsättningarna att ta vara på den kvaliteten. Jag hoppas att Kyrkslätt vill aspirera på att ordna en bostadsmässa. Men jag vill inte att det blir en karneval av olika hus, utan en harmonisk helhet som tål tidens tand.

Att vår kommun till ytan är stor i förhållande till vår befolkningsmängd innebär att vi inte kan ha ett lika tätt nät av kollektivtrafik som till exempel Esbo. Den budgettekniska verkligheten gör det inte möjligt. Men det gäller för oss att arbeta för att behålla och utveckla den kollektivtrafik vi har.

Kustbanan är – vid sidan av 51:an och Åbovägen – vår livsnerv.

Samtidigt är kustbanan hotad. Det är svårt att tro att en möjlig Västbana inte skulle innebära att kustbanan nedprioriteras. Det vore ett högt pris att betala för vår kommun.

I centrum för vårt kommunala påverkansarbete måste det därför finnas lösningar som säkerställer trafiken på kustbanan och så många hållplatser som möjligt inom vår kommuns gränser. Jag hoppas att vi ska ha enighet kring dessa mål i vårt kommande fullmäktige.

En livskraftigt kommun behöver attraktivt boende, goda skolor, en god miljö och goda kommunikationer. Men vi behöver också arbetsplatser. 

Länge var vi kända som en kommun där planeringen och lovsprocesserna gick långsamt. Idag påstår jag att vi presterar klart bättre här. Både Microsofts datacenter och Prysmians utvidgning körde igång på mycket kort tid, trots att det i båda fallen var fråga om stora och komplicerade anläggningar. Nu gäller det att smida när järnet är varmt. Kring de här etableringarna ska vi klara av att bygga upp kluster av företag som hämtar både arbete och skatteören till kommunen. 

Vår kommun har anor. Den består av många olika byar som alla har sin egen identitet. Lappböle är inte Bobäck, och Vecklax är inte Långvik. Vi har tre centra – kyrkobyn, Masaby och Veikkola. Emellan dem finns mycket utrymme och plats för gles småhusbebyggelse, jordbruk och andra primärnäringar.

Det här är kvaliteter man inte hittar på ett stenkasts avstånd från någon annan europeisk huvudstad.

Låt oss ta vara på vårt unika läge och de kvaliteter som skiljer oss från mängden.

Kommunen ska nu fokusera på livskraft och bildning 

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , /av

När vi gick till val för fyra år sedan såg kommunerna annorlunda ut. Visst, vi visste att social- och hälsovårdsreformen var på kommande. Men den stora förändringen var inte ännu verklighet. 

Idag är vi i en annan situation. Vården åkte iväg till välfärdsområdet  och kommunerna blev kvar med två primära byggstenar: livskraft och bildning. 

Inom båda dessa sektorer står Kyrkslätt mitt i en stor förändring. Vi har stora industrietableringar på gång och det planeras stort både i kommunens centrum och längre bort i till exempel Kantvik. 

Som arkitekt ser jag att vi här har fantastiska möjligheter till att skapa enastående miljöer. Men jag återkommer till det i en annan skrivelse. I denna text vill jag fokusera på skolans roll för livskraften. För kopplingen mellan dessa två – livskraft och bildning – är uppenbar. 

När jag i min roll som undervisningsminister besöker skolor eller talar med företagare runt om i landet, hör jag samma budskap om och om igen: utbildning och näringsliv behöver varandra. Att utveckla dem sida vid sida, som en integrerad helhet, är en av våra viktigaste uppgifter.

Livskraft uppstår inte ur tomma intet. Kommunernas beslut avgör om företag har verkliga möjligheter att växa och utvecklas. Det är kommunens ansvar att säkerställa att företag hittar kompetent arbetskraft, att infrastrukturen fungerar och att tillståndsprocesser löper smidigt utan onödig byråkrati. Utan kloka beslut försvinner jobben och tjänsterna tynar bort.

Det är lätt att säga att skattehöjningar kan trygga välfärden. Men i verkligheten är det arbete och företagande som skapar en hållbar framtid. Det är just därför jag lägger så mycket tid på att se till att utbildningen i framtiden ännu bättre motsvarar arbetslivets behov.

När jag tillträdde som undervisningsminister var det klart att vi måste korrigera kursen inom utbildningen. Finland ligger inte längre i världstoppen i PISA-undersökningarna. De sjunkande inlärningsresultaten är ett obestridligt faktum – men det är inte en oundviklig utveckling. Vi kan påverka situationen. Därför har vi under denna regeringsperiod beslutat att göra historiska investeringar i grundskolan. Dessa satsningar kommer att synas i varje kommun i Finland.

Vad gör vi då med denna tilläggssatsning på 200 miljoner euro? Vi stärker grunden. 

Vi får inte inbilla oss att baskunskaper som läsning, skrivning och räkning är självklarheter. Redan idag ser vi klart att alla unga inte besitter tillräckliga grundläggande färdigheter för att klara sig i andra stadiets utbildning eller i arbetslivet. Ett konkret steg för att möta denna utmaning är att vi inför tre extra årsveckotimmar i dessa ämnen i de längre klasserna. I höst kommer alltså eleverna i varje skola i Finland att få en starkare grund att stå på än för ett år sedan.

Jag har mött elever för vilka läsning är en daglig kamp. Jag har mött föräldrar som oroar sig för sina barns framtid. Att minska klyftorna i inlärning är därför en av mina viktigaste prioriteringar.

Den finländska skolans filosofi har alltid varit att varje barn och ungdom ska ha jämlika möjligheter att lyckas i livet. Vi håller fast vid den principen också genom dessa investeringar. Regeringen har befäst jämställdhetsfinansieringens nivå till 50 miljoner euro per år för att säkerställa att alla barn – oavsett bakgrund – får en rättvis start i skolan.

Jag vet att utbildning inte löser allt. Men en utbildning av hög kvalitet är den viktigaste grundbulten i kommunens livskraft. Arbetslivet förändras, och kommunerna har en central roll i att ge unga de färdigheter de behöver för att klara sig i denna föränderliga värld. Vi stärker grundskolan och gör yrkesutbildningen mer flexibel och arbetslivsanpassad – utan att kompromissa med kvaliteten.

En livskraftig kommun uppstår inte av en slump. Den skapas genom en serie kloka beslut. Den byggs upp genom långsiktigt och systematiskt arbete. Därför är det ett tungt ansvar som vilar på dem som väljs i det kommande kommunalvalet. 

Och speciellt viktigt är det, att det kommande fullmäktiget tar vara på de möjligheter som nu ges: att vi implementerar de extra årsveckotimmarna fullt ut, att vi kanaliserar pengarna för stödet i lärandet till skolorna och att vi tillsamman med eleverna för diskussioner kring användningen av mobiltelefoner i skolorna. Nästa höst försvinner de från lektionerna, men om deras användning under rasterna fattar man beslut tillsammans, i skolan. 

Nästa period är viktig för Kyrkslätts livskraft. Och därför är det så viktigt att din röst hörs. 

Det är i kommunerna som Finlands framtid avgörs.

 

Anders Adlercreutz 

Undervisningsminister, partiordförande SFP



Jag vill motverka den polarisering som Korpak blåser liv i

/0 Kommentarer/i , , /av

I en skickligt skriven kolumn berättar Helen Korpak i HBL 4.2 vad hon tror att jag tänker i min text “Om att dra sitt strå till stacken” som HBL publicerade 29.1.2025. Samtidigt är hennes analys både långt ifrån min verklighet och långt ifrån det jag skrev och åtminstone försökte formulera.

Det känns osökt som om Korpak har ett narrativ, som hon försöker leta efter en skrud för.

Min text, i vilken jag inte alls talar om att ”pöbeln skall hålla mun” för att citera Korpak, efterlyser jag en diskussion om vårt samhälle och vår framtid som inte utgår enbart från piskor och saxar utan som förmår se våra styrkor och möjligheter – som ju verkligen finns. 

En del av våra styrkor är till exempel vår utbildning och ett starkt förtroendeklimat. Andra är en stor social rörlighet och en i internationell jämförelse låg nivå av polarisering. 

I sin text bekräftar Korpak indirekt den oro som ledde till det jag skrev. Det är just den typens motsättning och polarisering Koprak skickligt blåser liv i som jag vill motverka.

Vi ser kulturkrig både i vårt land och utanför. Man odlar en bild av ”eliten” och ”folket”. Man ifrågasätter vetenskapen och fakta och ifrågasätter folks avsikter när man hellre kunde diskutera det man läser och ser. 

Man bygger också upp en bild där allt kan läggas in i ett narrativ om ”vi mot dem” , för att inte tala om vänster och höger. 

Jag tror att världen är mer komplicerad än så. 

Vad hänvisar jag då till när jag talade om diskussionsklimatet och om att ”sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framför allt våra utmaningar är under all kritik.” eller när jag säger att  ”Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har”?

Jag ser det här som en central fråga. Om den ekonomiska diskussionen enbart fokuserar på nedskärningar, så finns det per definition inte utrymme för det tal om möjlighet och tillväxt som investeringar behöver. 

Om vi målar upp hotbilder kring de som vi borde locka hit för att, ve och fasa, investera, så är det i högsta grad osannolikt att de vill komma. 

Och för all del: Om vi målar upp en bild av att en anpassning – eller för att använda det ord Korpak föredrar, nedskärning, är totalt binär, att den raserar allting – så då finns det varken syre eller vilja att skapa, bygga och titta framåt. 

Och jag anser att det också är det vi behöver. 

Jag har full förståelse för vad nedskärningar betyder. Jag vet också, att jag knappast själv på ett personligt plan alltid kan se vad de rent konkret innebär. 

SFP har i alla situationer försökt prioritera när det bara funnits svåra alternativ. Jag är glad för att vi kunde halvera anpassningarna inom kultursektorn i höstens förhandlingar. Men det oaktat är 20 miljoner, av den sammanlagda kulturpotten från mitt ministerium på ca 530 miljoner, en ansenlig summa. Och den slår ut på ett sätt som drabbar vissa mer än andra.

SFP värnar om kulturen, och jag vågar påstå att jag personligen har en stark koppling till den på många plan.

Men jag är också oroad över vår statsekonomi som i förlängningen är den som möjliggör satsningar. Jag är orolig för vårt samhällsklimat, och den allmänna bristen av vision som för tillfället genomsyrar samhällsdiskussionen. Jag är, som jag skriver, orolig för den bild av samhället vi politiker projicerar.

Jag välkomnar debatt och ifrågasättande, men jag kan inte omfatta en debattkultur som bygger på antaganden, förenklingar eller, som jag ser det, en tydlig vilja att missförstå och förvränga. Världen är inte svartvit. Den är ofullkomlig, full av gråskalor och behov att kompromissa.  

För att, som Korpak klokt avslutar sin text: ”Ingendera av oss har mer rätt än den andra, eftersom det inte handlar om absoluta sanningar, utan bara om mänskliga påfund.”

 

(Publicerad i HBL 8.2.2025)

SFP lovar dra sitt strå till stacken

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

För 16 år sedan var Portugal i en stor kris. Sättet på vilket vi finländare då förhöll oss till den krisen minns man fortfarande i Portugal, och inte med värme. Portugal fick då ekonomiskt stöd via EU för att klara sig, och Finlands inställning var strikt. Vi uppfattades som snåla översittare. Idag sjunker Portugals statsskuld hela tiden, och dess andel av BNP kan gott vara lägre än vår statsskulds andel av vår BNP när denna regeringsperiod är slut.

Våra respektive kurvor går alltså åt olika håll. Jag hade hellre sett att de går åt samma håll – och det strävar vi till just nu. 

Att hitta anpassningsåtgärder för 6 miljarder euro var inte lätt för snart två år sedan i samband med regeringsförhandlingarna. Förra våren blev det beslut om 3 miljarder till. Och trots det riskerar att inte möta våra egna mål och kommissionens gränser för underskott. 

Det är situationen vi är i. 

Kritiken mot anpassningarna är hård. Det är förståeligt. Stora nedskärningar på utgiftssidan slår till mot många goda ändamål och inverkar på många människors liv. Varje beslut och varje inbesparing kan ifrågasättas och debatteras. Samtidigt är det svårt att hitta andra alternativ för varje enskilt mål. Fyra partier har försökt komma fram till en helhet som fyra partier kan omfatta. 

Det råder på ett retoriskt plan en stor enighet om att vi måste anpassa vår ekonomi. Alla partier i riksdagen håller med om det målet. I praktiken är det dock regeringens ansvar att se till att målen uppfylls. 

Oppositionen har friheten att ifrågasätta varje beslut. Det, att till exempel SDP i sin skuggbudget i praktiken valde att stöda regeringens ekonomiska politik – inklusive de flesta anpassningarna och arbetsmarknadssåtgärderna – visar att alternativen, festtalen till trots, är rätt få. Att skjuta upp målet är inte heller en lätt väg framåt – de svåra besluten kommer oberoende, bara med eftersläpning och med större tyngd. 

Portugal kunde svänga sin kurs, både via nedskärningar och tillväxtåtgärder, och det ska vi också kunna göra. Och eftersom vi rimligtvis varit lite tidigare ute ska det gå med lättare och mindre radikala åtgärder, bara viljan finns. 

Samtidigt är det klart att det här inte bara är en Excel-övning där vi ställer statiska siffror mot varandra. Tillväxten har också en betydelse, i synnerhet när vi mäter skulden som en andel av BNP. 

För ett knappt halvt år sedan presenterade Svenska folkpartiet 26 åtgärder för att sätta fart på tillväxten. Under de kommande månaderna fortsätter diskussionen om  dem och många flera inom regeringen för att hitta de recept på tillväxt som är nödvändiga. 

Samtidigt är det skäl att notera att mycket har gjorts. Nästa vår är vi i en situation där flera av de strukturella problem som Finland dragits med länge har korrigerats, tack vare de åtgärder regeringen tagit till. De arbetsmarknadsreformer som väckt mycket diskussion kommer i det skedet med stor sannolikhet ha behandlats färdigt av riksdagen. Vägen dit kommer säkert ändå att präglas av en stormig debatt. 

Samtidigt är det helt klart att oppositionen av idag inte kommer att vilja backa reformerna om och när de någon gång i framtiden åter har regeringsansvar. Det finns en tyst förståelse för att åtgärderna behövs. 

Men det återstår ännu utmaningar, och de hoppas jag, och SFP, att vi ska kunna fokusera på nu: Bristen på kapital, incitamenten för investeringar och tillgängligheten till arbetskraft. Den senare omfattar också den ibland förbluffande heta potatisen abetskraftsrelaterad invandring. 

För alla dessa har SFP lösningar att presentera.

Det återstår ändå en helhet som är svårare att tackla: Vårt allmänna klimat, andan i samhället, vår attityd.

Få länder har det så väl förspänt som Finland. Vi har säkerhet, vi har förtroende, en förhållandevis utbildad befolkning och en relativt stark jämställdhet.

Men sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framförallt våra utmaningar är under all kritik.

Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har. Det är också bra att bli påmind om att allting inte raseras av att ett anslag är lite mindre än tidigare. Det är alltid befogat och nödvändigt att prioritera offentliga utgifter.

Vi politiker agerar på flera plan. Vi stiftar lagar och fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Det är konkreta saker. Men vi styr också mycket av samhällsdebatten. Den förra delen klarar vi av, med lite olika betoning i olika koalitioner. Men den senare delen, samhällsdebatten, är vi förbluffande dåliga på. Och de politiska diskussionerna på sistone har visat just detta, klart och tydligt. 

Låt oss inte bli ett surpuppornas land. Då lockar vi varken människor eller investeringar hit.

Det verkar vankas tillväxt bakom hörnet. Vi kan sätta fart på den med goda beslut under våren. Och om besluten dessutom ledsagas av en lite mer positiv attityd, och en tro på våra styrkor, ska vi kunna vända statsskuld skutan, så som också Portugal klarade av att göra. SFP lovar dra sitt strå till stacken. 

(Publicerad i HBL 29.1.2025)

 



Regeringen gör satsningar på psykisk hälsa

/0 Kommentarer/i , , , /av

Under förra veckan uppmärksammades världsdagen för psykisk hälsa. Vi vet att det finns allt för många som lider av just psykisk ohälsa, vilket också framkommer i till exempel Hälsa i skolan-enkäten.

Förebyggande och god vård av psykisk ohälsa är oerhört viktigt, både för den enskilda individen men också för folkhälsan och samhällsekonomin. Det krävs målmedvetna åtgärder för att förbättra situationen, vilket regeringen nu också tar fasta på.

I fredagens HBL (11.10) skrevs det att terapi på svenska är hotad och att man oroar sig för det här inom Finlands Svenska Psykoterapiförening. Inom SFP delar vi oron över tillgången till psykoterapi. Vi vet att det råder brist på psykoterapeuter, vilket syns speciellt i Svenskfinland.

När det kommer till psykoterapiutbildning vet vi dessutom att priserna varierar beroende bland annat på utbildningens inriktning. Priser på över 60 000 euro är inte ovanliga.

Mot den här bakgrunden var det viktigt för SFP att i regeringsförhandlingarna 2023 komma överens om åtgärder som stärker tillgången till psykoterapitjänster. Vi lyckades med det här, och bland annat verkar regeringen för att psykoterapeututbildningen ändras till en utbildning i två steg och att det första steget ska vara avgiftsfritt.

Det satsas 2 miljoner euro under år 2025, 5 miljoner under år 2026 och 10 miljoner euro år 2027 och år 2028. Ändringarna bereds av Social- och hälsovårdsministeriet och Undervisnings- och kulturministeriet. Med andra ord rapporterar HBL felaktigt i sin artikel att regeringen skulle ha slopat prissänkningen. Regeringen slopar inget, tvärtom så förverkligar vi en länge efterlängtad förbättring.

Regeringen skrider också till andra åtgärder för att stärka den psykiska hälsan. Det här är någonting vi i SFP aktivt har arbetat för. Vi vill se mentalvårdstjänster med låg tröskel, och nu framskrider flera viktiga åtgärder för att stödja detta.

I regeringen satsar vi på en terapigaranti för barn och unga. Under 23-åringar ska få tillgång till mentalvård på basnivå senast inom 1 månad från det att behovet konstaterats. Ändringen träder i kraft den 1 maj nästa år. Det här är ett viktigt steg i arbetet för att bekämpa psykisk ohälsa. På detta satsas 35 miljoner euro per år.

För oss var det också viktigt att i budgetförhandlingarna i september satsa på mentalvårdstjänster med låg tröskel, och vi är glada över att det nu läggs till 2 miljoner euro för detta ändamål.

Regeringen har gjort finansieringen av ungdomsarbete i skolor och läroanstalter bestående i statsbudgeten och i år även ökat anslaget med en miljon euro som en del av det så kallade ungdomspaketet, som man enades om i vårens ramförhandlingarna. Forskning visar att det förekommit klart mindre mobbning i de skolor och läroanstalter där ungdomsarbete utförs, jämfört med de skolor där ungdomsarbete inte utförs alls. Just denna typ av förebyggande verksamhet som ligger nära de ungas vardag vill vi starkt främja.

Anders Adlercreutz

SFP:s partiordförande, undervisningsminister

Sandra Bergqvist

SFP:s vice ordförande, idrotts- och ungdomsminister

Publicerad i HBL och Åbo Underrättelser  16.10.2024

SFP blundar inte för verkligheten

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Kenneth Myntti kritiserar på ledarplats 23.8 de åtgärder för att få i gång tillväxten som Svenska riksdagsgruppen presenterade under sitt sommarmöte i Vasa.

Politiska partier finns till för att driva sina väljares intressen och arbeta för det man anser vara Finlands bästa. Det gör vi i SFP i alla lägen. Just nu lever vi i ekonomiskt utmanande tider. Det tar sig uttryck i nedskärningar och anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att inte statsskulden ska skena iväg ännu mer.

Vi kan ändå inte spara oss ur den ekonomiska kris vi befinner oss i. Det är en kris som inte uppkommit plötsligt, utan som pågått i över ett decennium och som beror på att vi inte haft tillväxt.

Därför tog Svenska riksdagsgruppen fram 26 punkter för att få i gång tillväxten.

Vi fokuserar i vårt åtgärdsprogram uttryckligen på det som förenar oss inom regeringen: investeringar, inhemskt ägande, företagens tillväxt och frågan om arbetskraft. Våra åtgärder reflekterar också det som näringslivet i Österbotten efterfrågat.

Dessa punkter är traditionell SFP-politik som vi arbetat för länge, och helt i linje med en ansvarsfull borgerlig ekonomisk politik. Somliga kan genomföras i snabb takt, andra kräver mera tid.

Att ta fram ett åtgärdspaket för att öppna diskussionen om det vi i SFP anser att Finland behöver – tillväxt – är inte att provocera, utan att driva den politik väljarna har bett oss göra. Tillsammans med övriga regeringspartier har vi ett gemensamt regeringsprogram som vi förbundit oss till att främja, men det betyder inte att vi som parti slutar ta fram och föreslå lösningar som vi anser skulle gynna landet.

Av alla 26 åtgärder har särskilt en, åtgärd 9, fått uppmärksamhet. Där konstaterar vi att vi behöver en nettoinvandring på minst 40 000 för att vi ska klara oss. Den siffran är de facto betydligt lägre än den faktiska nettoinvandringen i fjol, som var 58 000.

En del tycks provoceras av all diskussion om invandring, men också här har SFP ett ansvar att presentera verkligheten som den är. Finland behöver mer arbetskraft. Det finns ingen provokation här, utan ett konstaterande av faktum som till exempel också Finansministeriets tjänstemän hållit framme.

Våra åtgärder betyder inte att regeringsprogrammet öppnas. Ändrade omständigheter kräver nya åtgärder, så var det i vårens rambudgetförhandlingar och så kommer det att vara varje gång regeringen förhandlar. SFP kommer att fortsätta med sitt programarbete. Vi kommer fortsättningsvis att ta fram alternativa lösningar. Så har vi gjort i alla regeringssamarbeten. Det är varken dramatiskt eller märkligt.

Det handlar i slutändan om saker som berör oss alla. Till exempel måste vi kunna garantera vården, fast prislappen blir högre i takt med att vi åldras. Det här kan vi bara göra genom att vi får i gång vår tillväxt, och den kommer via företagande, ett fungerande näringsliv och en stark export. Precis det som Österbotten utmärker sig med att leverera.

Regeringen består av fyra olika partier. I frågor som gäller tillväxt ska det gå att nå en samsyn. SFP presenterar konstruktiva förslag, och arbetar för en konstruktiv dialog. Jag är glad för att Vasabladet och Österbottens Tidning aktivt tar del i den diskussionen, också på ledarplats.

(insändare i Vasabladet 27.8.2024)

Niinistö borde välja sina fiender bättre

/0 Kommentarer/i , /av

Europaparlamentariker Ville Niinistö från De Gröna har de senaste dagarna riktat hård kritik mot SFP, både på sociala medier och nu också i en insändare (HBL 23.5).

I en demokrati behöver man kunna komma överens över partigränserna om man vill få saker gjorda. De Gröna väljer ändå att attackera SFP, som i många frågor när det gäller demokrati och försvarandet av rättsstaten tänker lika på ett europeiskt plan. Vi vet alla att dessa frågor utmanas i dagens Europa. Niinistö säger att SFP är del av problemet. Jag skulle snarare säga att det Niinistö håller på med i sin kampanj är en del av problemet. Genom att Niinistö av inrikespolitiska skäl försöker försvaga SFP riskerar han att bidra till att populisternas inflytande ökar. Vi behöver en starkare, inte en svagare grupp i den politiska mitten i Europaparlamentet.

Jag är övertygad om att en stor del av Niinistös väljare är tacksamma över att SFP finns representerade i Europaparlamentet. De gröna borde fokusera sin kampanj på att lyfta sina egna kandidater. Vill man föra negativ kampanj borde man välja partier att attackera som inte delar ens egna värderingar.

Niinistö skriver om EU:s restaureringsförordning. Ordförandelandet Belgien valde att dra tillbaka förslaget eftersom det saknades tillräckligt stöd. Finland var ett av många länder som inte stödde förslaget. Finland hade flera reservationer till innehållet, och trots att det blivit betydligt bättre efter SFP:s Nils Torvalds ihärdiga arbete i höstas kunde Finland inte stödja den version som ordförandelandet Belgien lade fram. Målsättningen är ändå att arbetet fortsätter och att förordningen kommer upp i en bättre version. Den är ingalunda död och begraven.

Niinistö lyfter också upp att anslagen för natur och miljöskydd är mindre under denna period. De är mindre, till stor del eftersom de gavs som temporära, tillfälliga satsningar av den förra regeringen där både SFP och De Gröna satt med. De var temporära, eftersom regeringen, där De Gröna också bar ansvar, upplevde att de inte kunde göras bestående.

Jag är övertygad om att en stor del av också Niinistös väljare håller med om att det är bättre för Finland att SFP finns representerat också i nästa parlament. Som väljare är det ändå du som avgör, så kom ihåg att rösta.

Visst har det en betydelse om vi har en MEP eller inte

/0 Kommentarer/i , /av

Har det en betydelse om ett parti har en röst av 720 i Bryssel? Har det en betydelse om SFP har en Europaparlamentariker eller inte?

Svaret på denna fråga är enkel: klart det har.

Nils Torvalds arbete är ett klart bevis på detta. Sällan har en person haft så stor betydelse på specifika politiksektorer inom EU: miljöpolitiken, skogspolitken och energipolitiken har alla ett starkt avtryck av Torvalds och SFP:s politik.

När jag träffar kommissionärer, politiker eller tjänstemän i Bryssel stöter jag ofta på samma konstaterande: Du är från Finland, känner du Nils Torvalds? Och detta utan man kopplar ihop oss som partikollegor.

Sådant är Torvalds avtryck i Bryssel.

Så visst har det betydelse om vi har en MEP eller inte. Det har all betydelse för att vi skall vara ett relevant, nationellt betydelsefullt parti. En stor del av den lagstiftning som vi behandlar i riksdagen är tillämpningar av beslut som fattas i Bryssel. Också därför är det livsviktigt för ett parti att ha den kontakt vi har haft.

Många av de stora globala frågorna kan inte lösas utan ett starkt och fungerande EU. Och, med facit på hand, kan man säga att ett fungerande EU gagnas av att det finns en SFP-MEP i leden.

Den kommande kommissionen och det kommande parlamentet kommer att ha en diger uppgift. Som jag ser det står vi ett vägskäl i flera viktiga frågor.

EU måste se över sin konkurrenskraft. Vi måste stärka den inre marknaden och stärka det som är grundorsaken till att ett exportberoende land som Finland gagnas av vårt medlemskap. Det här har en avgörande betydelse också för att ens en del av de projekt som väntar på att förverkligas i Finland – 260 miljarder inalles, enligt EK – skall hitta ett hem hos oss. Det här har en speciellt stor betydelse för Österbotten, vår exportkust.

Samtidigt är det klart att konkurrenskraften också måste bygga på att det är så lätt som möjligt att investera och vara företagare. Det betyder att vi också måste se över all den reglering som ibland medför gott, men som ofta också medför en stor arbetsbörda för de som investerar, innoverar och producerar.

En annan viktig fråga är säkerheten. Som Europaminister är det beklämmande att följa med hur olika länderna inom EU förhåller sig till den existentiella kris Europa i dag bevittnar. Om vi inom EU inte kan se stundens allvar och inte producerar och levererar den hjälp Ukraina behöver så är detta bygge i sin helhet hotat. Och det kan vi inte acceptera.

Och sen kanske den mest avgörande frågan för att detta bygge ska fungera: Om vi inte inom EU följer samma regler så eroderas förtroendet för unionen. Det är oacceptabelt att ett land kan hålla 26 länder som gisslan i beslutsfattandet som Ungern gjort. Ett EU i vilket inte alla länder följer rättsstatsprincipen, men som till stor del baserar sig på en tanke om gemensamt ansvar och en fördelning av våra gemensamma resurser, kan inte fungera effektivt. Rättsstatsprincipen måste följas av alla.

Och i alla dessa frågor visar SFP väg. I alla regeringskoalitioner gör SFP den finländska politiken bättre. Och en driftig SFP-parlamentariker kan på ett avgörande sätt göra EU till en starkare och bättre aktör.

Den så kallade Brysseleffekten kan leda till att stärka våra värderingar och EU:s inflytande stärks globalt. Men för att den skall fungera så bra som möjligt behövs en SFP-effekt i Bryssel.

Insändaren är publicerad i Vasabaldet 22.5.2024.

SFP behöver inte välja antingen eller

/0 Kommentarer/i , , , /av

Kenneth Myntti skriver i en helsidesartikel den 2 april i ÖT/VBL om svenskan och SFP:s speciella uppgift. Jag håller helt med Myntti om uppgiften, och att det idag är viktigare än någonsin att försvara svenskan i ett alltmer utmanande språkklimat.

Samtidigt vill jag betona det jag skrev i min insändare i ÖT/VBL den 19 mars: Vi behöver inte välja antingen eller. Det finns ingen situation där vi skulle behöva eller borde göra avkall på vår kärnuppgift.

När det verkligen gäller finns det bara ett parti som kommer att försvara det svenska och att man kan leva på svenska i Finland. Det finns bara ett parti för vilket det här är en kärnfråga. Ingen som behöver utbildning eller vård på svenska ska behöva fundera på vilket parti det är som jobbar för att du ska få det.

Kittet i Svenskfinland är språket. När vi kommer från olika delar av landet, från landsbygden eller staden, med olika intressen och väldigt varierande bakgrunder så är det vårt svenska modersmål som binder oss samman. Behoven av service och vård, vikten av att kunna göra sig förstådd i livets utsatta situationer, rätten att tala sitt modersmål med myndigheter, våra minnen och traditioner, på vårt eget språk.

Det här är frågor som är helt centrala för mig – Svenskfinland utgör den mylla som jag står stadigt i. Jag vill se och höra Svenskfinlands alla hörn.

Samtidigt är det viktigt för mig att betona att vi har en enorm potential i vårt parti. Det finns en beställning på de värderingar som SFP står för. Det här är en möjlighet för oss, men det är också ett imperativ: något vi måste se och ta vara på, uttryckligen för att vi ser försvaret av ett tvåspråkigt Finland som vår grunduppgift.

Hur ser då världen ut idag? De som inte talar svenska eller finska som modersmål växer i antal. Den språkliga identiteten hos finlandssvenska ungdomar är inte längre lika stark som förr. Språket är viktigt, men det är inte allt. Samtidigt kan vi inte bortse från det faktum att alltför många finlandssvenska ungdomar ser Stockholm som mer attraktivt än Helsingfors.

Det här är verkligheter som ett parti som SFP inte kan blunda för.

Vi måste bevara våra livsviktiga institutioner, som är helt avgörande för att man i Finland ska kunna födas, studera, arbeta, leva och dö på svenska.

Samtidigt måste vi upprätthålla ett skolväsende som ger våra barn de färdigheter som krävs i ett Finland som är mer diversifierat än tidigare.

Det här är avgörande frågor för svenskans framtid i Finland.

För att säkra det att vi i framtiden också är ett relevant regeringsparti har vi inte råd att förlora mandat på riksnivå. Ett SFP som inte har 10 mandat, utan 8 eller 6, har mycket mindre inflytande än vad förlusten i mandat rakt av skulle låta påskina. Vi kanske ännu då har trygga majoriteter i många kommuner, men när SFP inte mera sitter i regeringen så har lokala majoriteter mindre betydelse när lagstiftning beredd utan vårt inflytande ändrar på den verklighet vi lever i.

Därför måste vi nå ut till flera. Inte bara i det vi kallar Samkretsen (SFP utanför Svenskfinland), utan också i till exempel Egentliga Finland och Nyland. Det måste vi göra för att vi ska kunna verka för det jag beskriver ovan.

Det handlar inte om att överge eller ens kompromissa med våra grundläggande teser. Det handlar om att garantera att vi har den kraft som behövs för att försvara dem.

 

Insändare i Vasabladet och Österbottens Tidning 6.4.2024.

Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

/1 Kommentar/i , , /av

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)