(Kirjoitus suomeksi täällä)

Skolans roll är att lära ut både färdigheter och bildning. 

I detta ingår kunskap om kulturhistoria och konst. Europas och Finlands kulturhistoria är starkt förknippad med den kristna kyrkans budskap och verksamhet. Därför är det omöjligt att studera till exempel renässansens bildkonst utan att ta hänsyn till den religiösa symbolik som är förknippad med den. Vi kan inte heller förstå barockmusiken utan att man ta i beaktande dess koppling till kyrkan, och den finska arkitekturhistorien kan inte förstås utan att vi tar också betraktar vår kyrkliga byggnadstradition. 

Det är viktigt att synliggöra alla dimensioner av vår kulturhistoria i skolundervisningen, och det är möjligt att göra det på ett sätt som gör det möjligt för människor av alla religioner att vara en del av den.

Helsingin Sanomat berättade igår om hur en skola inte såg det som möjligt att ta del av en konsert där Händels Messias uppfördes. Jag ser att det i sådana fall främst handlar om att undervisa i kulturhistoria, och genom att skolan tydliggör  detta kan alla delta i undervisningen.

Ju bredare förståelse vi har för vår kulturhistoria, desto bättre rustade är vi att hantera vår tids olika utmaningar. För att veta vart vi är på väg måste vi veta var vi kommer ifrån. Jag vill uppmuntra skolorna att fortsätta att erbjuda sina elever ett så brett spektrum av vår kulturhistoria som möjligt; såväl Händel, Botticelli, Simberg som Engel, vars konst alla bygger på den kristna traditionen.

Det är anmärkningsvärt att många nutida finländska konstnärer – Heikki Marila, Marita Liulia, Eija-Liisa Ahtila, Pirkko Saisio och Kaija Saariaho, för att nämna några – ofta har hämtat inspiration till sin konst från det det kulturarv och den andlighet som hänför sig till den kristna kyrkan.

En så djup förståelse som möjligt för olika kulturella influenser och världsåskådningar kan ses som ett centralt mål för den grundläggande utbildningen i Finland. Det är en sak att kräva erkännande av en religion eller världsåskådning, och det är inte heller skolans uppgift. Men en central uppgift är att erbjuda ett fönster in i olika kulturella fenomen och relaterade tankesätt. 

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.