Ojasta onneen, ei allikkoon – Ajatuksia vastuullisesta politiikanteosta

/34 Kommentarer/i , , , , , , /av

”We have nothing to fear, but fear itself”. Emme voi antaa pelon ohjata tekemistämme, mutta on syytä pelätä tekemättä jättämistä. Ja vääriin asioihin keskittymistä.

Suomi ei ole syvässä kriisissä, mutta suunnanmuutokselle on selkeä tarve. Ei siksi, että vanha suunta olisi ollut ”vastuuton”, ”holtiton”, tai jotain muuta sen suuntaista, vaikka vastakkainasetteluun pyrkivä poliittinen retoriikka tällaista mielikuvaa pyrkiikin vahvistamaan. Tosiasia on, että Säätytalolla nyt neuvottelevien puolueiden ratkaisut eivät olisi viime hallituskaudella fiskaalisessa mielessä juurikaan eronneet toisistaan. Muutokselle on tarve yksinkertaisesti siksi, että kahden kriisin jälkeen on ilmeistä, ettemme selviäisi kunnialla enää kolmannesta.

Siksi hallitusneuvotteluiden pääpaino on tällä kertaa taloudessa. Kestävyysvaje on liki yhdeksän miljardia euroa ja se on kurottava umpeen, jotta meillä olisi edellytyksiä kohdata mahdolliset tulevat kriisit ja niiden mukanaan tuomat markkinahäiriöt. 

”If it ain’t broke, don’t fix it”. Eli ei kannata korjata sellaista, mikä ei ole rikki. Sen sijaan on keskityttävä korjaamaan asiat, jotka ovat aidosti korjaamisen tarpeessa. 

Suomi on erkaantunut muiden Pohjoismaiden kehityksestä. Rakenteellinen työttömyys on korkeammalla tasolla ja tuottavuuden kasvu on ollut heikompaa kuin muissa maissa. Julkinen taloutemme on kroonisesti alijäämäinen. Työmarkkinat ovat jäykät ja niillä on merkittävä kohtaanto-ongelma. 

Samaan aikaan väestömme vanhenee. Syntyvyys on matala ja demografinen pyramidi on nurinperinpäin. Esimerkiksi Ruotsilla ei näitä ongelmia ole. 

Ja nämä ovatkin ne eniten korjaamista kaipaavat asiat: työmarkkinat on saatava joustaviksi ja väestön ikärakenne korjatuksi.

Vaikka meillä on selkeitä haasteita, näkyvissä on myös selviä valonpilkahduksia. Pelkästään viime vuonna Suomessa julkistettiin vihreään siirtymään liittyviä investointisuunnitelmia yli 16 miljardin euron edestä. Juna on lähdössä liikkeelle ja on meistä itsestämme kiinni, käytämmekö tämän ”momentumin” hyväksemme. 

Mikään mainitsemistani haasteista ei ratkea maahanmuuttoa suitsimalla tai vihreää siirtymää hidastamalla. Päin vastoin: nämä käsillä olevat ongelmat vain pahentuisivat jos toimisimme näin. 

Viime vuosi oli maahanmuuton osalta poikkeuksellinen. Venäjän sota Ukrainassa näkyi myös Suomessa. Noin 48 000 ukrainalaista haki tilapäistä suojelua vuonna 2022.

Normaalioloissa Suomeen kohdistuva maahanmuutto on kuitenkin vaatimatonta. Nettomaahanmuutto pyörii vuositasolla noin 15 000 ihmisen kieppeillä. Se on kestämättömän vähän. Turvapaikkaa hakee noin 2000 ihmistä vuositasolla. Sekin on lukuna vaatimaton. 

Ellemme saa nettomaahanmuuttoa kasvatettua useilla kymmenillä tuhansillla ihmisillä vuositasolla, olemme pulassa. ETLA:n selvityksen mukaan nykyisellä tasolla pysyminen johtaisi siihen, että työikäinen väestö pienenisi 20% seuraavien 50 vuoden aikana.

Mitä siitä seuraisi? Se, että kansantaloutemme kurjistuisi ja esimerkiksi eläkeikää olisi nostettava reilusti. Kestävyysvajeen korjaaminen onkin äärimmäisen haasteellista, ellei maahanmuutto lisäänny. ETLA on arvioinut, että 44 000 henkilön nettomaahanmuutto on taso, joka stabilisoisi huoltosuhteen. Selvää on, ettemme pääse tuohon tavoitteeseen ilman määrätietoisia toimia. 

Nykyisen spektrin mukainen maahanmuutto vahvistaa julkista taloutta. Tämä on objektiviinen fakta. 

Maahanmuuttajien työllisyysaste on Suomessa liki kantasuomalaisten luokkaa. Ero on enää hyvin pieni. Kotouttaminen onnistuu koko ajan paremmin myös siksi, että asenteet muuttuvat maahanmuuttajia kohtaan suopeammiksi. Tutkimusten mukaan yritys, joka on palkannut kerran ulkomaalaistaustaisen suhtautuu seuraavan ulkomaalaisen palkkaamiseen jo huomattavasti positiivisemmin. Pelot karisevat tehokkaimmin kokemuksen myötä, ja hyvä niin. 

Maahanmuuton ongelmista pitää puhua avoimesti ja ratkaisukeskeisesti: liian pienestä määrästä maahanmuuttajia, Suomen vetovoiman puutteesta, tehottomista prosesseista, asenneremontin tarpeesta, koulutukseen liittyvistä haasteista, liian hitaasta työmarkkinoille pääsystä ja tiettyjen ryhmien kohdalla korostuvista kotouttamisen haasteista ja segregaation lieveilmiöistä, kuten esimerkiksi jengiytymisestä. Ensiarvoisen tärkeää on esimerkiksi se, että humanitääristä polkua pitkin tulleet naiset pääsisivät nopeasti työelämään kiinni. 

On myös hyvä muistaa, että ne asiat, jotka aiheuttavat ongelmia maahanmuuttajille, aiheuttavat usein yhtälailla ongelmia kantaväestölle. Kannustinloukku on loukku ihmisen taustasta riippumatta. 

Näihin asioihin tulisi meidän tulisi nyt pureutua – pragmaattisesti, yleistyksiä tietoisesti välttäen.

Entä onko ilmastomuutoksen vastainen työ meille rasite ja ongelma? Kurittaako se suomalaisia ja ajaako se meidät kilpailukyvyttömäksi takapajulaksi?

Ei. Kunnianhimoinen ilmastopolitiikka on välttämättömyys – kaikkien maiden osalta. Tähän asti tehdyt toimet ovat pienentäneet esimerkiksi sähkön hintaa Suomessa. Ei ole sattumaa, että sähkön hinta oli viime vuonna Suomessa Euroopan toiseksi halvinta. 

Vihreä siirtymä kasvattaa taloutta ja vahvistaa omavaraisuuttamme ja huoltovarmuuttamme. 

Vaihtoehtoiset polut ovat kalliita ja murentavat maamme teollista pohjaa. Ei ole epäselvää, mihin suuntaan maailma on menossa. Meidän kannattaa siksi suhtautua ”uuden maailman” mahdollisuuksiin uteliaasti ja kunnianhimoisesti. Se, että jumitumme voivottelemaan meille asetettujen ilmastotavoitteiden kohtuullisuutta esimerkiksi suhteessa Kiinan velvoitteisiin ei vie meitä maana eteenpäin. Kiina on ollut eurooppalaisen kuluttamisen ”takapiha” vuosikymmenten ajan. On tullut aika kantaa vastuuta takapihan siivoamisesta.

”Tosiasioiden tunnustaminen on viisauden alku”. Se edellyttää kuitenkin objektiivista tietoa ja sen analyyttistä prosessointia. 

Siksi kriittiset, Suomea eteenpäin vievät päätökset eivät saa takertua identiteettipolitikointiin. Tällaisen politiikan tavoite on puhua ja edistää sitä, mitä ”omien” kuvitellaan haluavan. Tällainen politiikka ei ole suoraselkäistä koko maan edun ajamista. Hankalista asioista ja päätöksistä viestiminen omalle äänestäjäkunnalle on normaalia vastuunkantoa. 

Meitä kansanedustajia ei ole äänestetty eduskuntaan miellyttämään äänestäjiä, vaan ajamaan Suomen kokonaisetua.  

Ja vielä: Pohjoismainen yhteiskuntamalli on kehittynyt niin vasemmiston kuin oikeiston toimesta sellaiseksi kuin se tänään on.  Politiikassa, yhteiskuntatieteissä tai taloudessa ei juurikaan ole olemassa absoluuttisia totuuksia.  On myös runsaasti asioita, joita ei ole mielekästä väkisin paikantaa vasen-oikea -akselille. Ihmisoikeudet ovat universaaleja, eikä vähemmistöjen suojelun pitäisi hyvinvointivaltiossa olla kiistanalainen asia. Se, että tunnistamme tehdyt vääryydet ja pyrimme korjaamaan kurssia ei ole radikaalia saatikka hölmöä, vaan viisautta, jonka varassa länsimainen yhteiskunta – ja Suomi osana sitä – on kehittynyt vuosisatojen saatossa. 

Olemme olleet perinteisesti ylpeitä siitä, että meitä on kutsuttu sivistysvaltioksi. Sivistysvaltion status pitää kuitenkin jatkossakin ansaita. Pahoin pelkään, että ilmassa oleva pyrkimys poliittiseen vastakkainasetteluun ja halu yksinkertaistaa monimutkaisia kokonaisuuksia juontaa ajattelemattomuudesta. Sivilisaatiot ovat usein tuhoutuneet juuri silloin, kun ne ovat ottaneet kulttuuriset saavutuksensa itsestäänselvyyksinä. 

. 

Avloppsvatten från fartyg hör inte i hemma Östersjön, säger BSAG

/0 Kommentarer/i , , , /av

Baltic Sea Action Group (BSAG) fick ett samtal från Nationalmuseet. Museet ville dokumentera vad BSAG gör för att stoppa lastfartygs utsläpp av avloppsvatten i Östersjön. Avfallsutsläpp i havet håller alltså bokstavligen på att bli museiföremål.

”Vårt etos beskrivs nog bäst av ordet ”Action” i stiftelsens namn”, säger BSAG:s grundare Saara Kankaanrinta.

”Vår organisation har fokuserat på handling handling i 15 år. När vi har märkt att ord inte leder till handling har vi prövat något nytt”, säger hon.
BSAG:s arbete med sjötransporter strävar till att rederierna som seglar i Östersjön mer medvetna om havets sårbarhet i framtiden. Få människor tänker ens på att lastfartygens persontransporter kan jämföras med invånarantalet i Vichtis eller Raseborg. Dessa fartyg får enligt lag släppa ut vissa typer av avfall direkt i havet. Passagerarfartyg omfattas av strängare bestämmelser, matavfall och avloppsvattenvatten från duschar, toaletter och kök på passagerarfartyg töms i land vid hamnbesök.

För att få till stånd en förändring behövs intresse

BSAG:s exempel på hur man tar itu med problemet är en berättelse om ”genom svårigheter till seger”.

Utgångsläget, det att det dumpas stora mängder avfall direkt i havet, låter otroligt. Vi lever trots allt år 2023.

Kankaanrinta påpekar att problemet vid en första anblick verkar litet eftersom antalet passagerare är litet per fartyg. Ur en hamns synvinkel verkar det därför inte vara ett särskilt stort problem att de inte utnyttjar möjligheten att tömma avloppsvatten i hamnen. Fartygens sammanlagda fotavtryck är dock stort. Det är därför man behöver någon som är intresserad av problemet på systemnivå.

En sådan instans skulle beräkna hur mycket avloppsvatten som töms korrekt i hamnarna och identifiera alla potentiella samarbetspartner.

”När vi gjorde en lista över aktörerna i värdekedjan blev vi förvånade över hur många olika instanser som är inblandade. Vi behövde komma i kontakt med fartygen och rederierna bakom dem. Men vi var också tvungna att skapa kontakter till hamnar, transportföretag för avloppsvatten, offentliga myndigheter och energibolag som kunde använda avfallet”, säger Saara Kankaanrinta.

”Alla dessa aktörer hade en tydlig bild av sin egen och sina kunders verksamhet, men för lite information om hur hela värdekedjan såg ut. När vi bjöd in dem till ett gemensamt bord sa en av dem att han för första gången förstod helheten och vem han skulle ringa om något gick fel”, säger hon.


Ett stort arbete ledde till en liten men effektiv lösning 

Projektets arbete med att kartlägga hela processen ledde till nya rön. En av de värdefullasta insikterna ledde till en liten men kostnadseffektiv lösning.

”I Östersjön finns en så kallad ”No Special Fee”-rekommendation, som innebär en obligatorisk avfallsavgift till hamnarna som baseras på fartygets storlek och typ. I gengäld får man då tömma allt fartygets gråvatten – oavsett volym i hamn. Myndigheterna utgick från att alla fartyg kände till detta. Enligt våra intervjuer var detta dock inte fallet. BSAG:s lösning var att i en enkel broschyr beskriva innehållet i avgiften och vilka avfallstyper som ska betalas separat. Denna broschyr kommer nu att delas ut på förhand till alla lastfartyg som anlöper Östersjön”, säger Kankaanrinta och fortsätter:

Vi kan inte annat än glädjas om denna lilla tvåsidiga broschyr leder till att avloppsvattnet töms i hamnarna där det kan omvandlas till biogas. All minskning av  föroreningar gynnar Östersjön, som lider av utsläppen.”

”En ännu större framgång skulle enligt min mening vara om vi lyckas ändra beteendemönstren på lastfartyg på ett konkret sätt. Då kan man också i hamnar i Spanien och på Filippinerna höra sig för var avloppsvatten korrekt töms”, säger han.

BSAG:s arbete är meningsfullt: ”Det känns bra att inte behöva nöja sig med att gnälla. I stället kan vi tillsammans med andra fokusera på att göra något åt situationen”, avslutar Kankaanrinta.

Dynamiska företag är framtidens vinnare

/0 Kommentarer/i , , , /av

Den kommande riksdagsperioden för med sig en lång rad utmaningar för beslutsfattarna att ta itu med. Rysslands invasion av Ukraina för drygt ett år sedan har fått både regeringar och företag att reflektera över sitt beroende av stormakter, inklusive Kina. Vår ekonomiska situation är svår på grund av den avsevärt ökade skuldbördan. Också klimatförändringarna kräver omedelbara åtgärder. Men Finland har många styrkor som hjälper oss att ta itu med dessa utmaningar. Jag diskuterade dem med Antti Herlin, styrelseordförande för Kone.

De senaste åren har varit utmanande för Europa och Finland på många sätt: först coronakrisen, sedan Rysslands brutala invasion av Ukraina och därtill ännu energikrisen. Hur ser du på situationen i Finland och i världen i dag?

– Vi har väldigt många utmaningar framför oss. Det ska bli intressant att se vilka av dem som kan lösas under den kommande regeringsperioden. Vår enorma skuldsättning är naturligtvis ett märkbart problem. Med en inflation som ökar och räntekostnader som stiger kommer statsskulden att bli en stor fråga för Finland. 

– I början av förra sommaren besökte jag USA och träffade en världsberömd ekonom, den tidigare direktören för Indiens centralbank, Raghuram Rajan, som nu är professor vid University of Chicago. Han såg mycket dystert på siutationen i världsekonomin. Men han såg en positiv sak inom den närmaste framtiden: investeringar i den gröna omställningen.

Den gröna omställningen är ett ämne som väcker känslor i den politiska debatten i Finland, eftersom den ofta ställs mot ställs mot ekonomiska intressen och näringslivets intressen. År 2014 var du med och grundade Climate Leadership Coalition, som i dag är det största klimatföretagsnätverket i Europa, med företagsmedlemmar som representerar nästan 70 procent av Helsingforsbörsens marknadsvärde. Hur ser du på motsättningen mellan ekonomi och klimatåtgärder, eller näringslivet och den gröna omställningen?

– Jag tycker att det är en helt korkad tanke! Jag håller till exempel inte nödvändigtvis med om att vi behöver ett grönt kluster eftersom det kommer att skapas i vilket fall som helst.

Alla sektorer måste ändra sitt sätt att arbeta. Det finns ingen separat miljöteknik i sig, utan alla sektorer måste ta större hänsyn till miljön än vad som hittills har gjorts.

Detta beror på att planetens gränser redan i många avseenden har överskridits.

– Om det till exempel behövs mindre material då vi tillverkar Kones hissar är det också bra för miljön. Att se lite längre in i framtiden är det enda förnuftiga sättet att leda ett företag. 

Man kan med fog säga att Finland gjorde stora misstag i vindkraftens barndom. Vi var i stort sett på samma nivå som Danmark på den tiden, men här främjades vindkraften inte, vilket man gjorde i Danmark. Nu är alla de stora globala aktörerna där. 

Om jag hävdar att vi borde skapa en skapa en orädd försöksmiljö i Finland, där man ambitiöst implementerar lösningar för grön omställning, skulle du hålla med mig?

– Givetvis lönar det sig att vara föregångare i detta. Sist och slutligen är det fråga om rätt jordnära frågor. På Kone förändrades vårt tänkande i miljöfrågor avsevärt i mitten av 90-talet. Det var då vi fick en ny hiss som förbrukade mindre än hälften av den energi som andra hissar gjorde vid den tiden. Vi insåg vilket bra försäljningsargument det var. Sedan dess har vi fokuserat mer och mer på energieffektivitet. Nu är vi i en situation där dagens standardhiss förbrukar mindre än 10 procent av den energi som standardhissen använde i början av 90-talet. Och den är naturligtvis mycket bättre också på flera andra sätt.

Vi lever oundvikligen i en värld med beroendeförhållanden, där det blir allt svårare för länder och företag att helt bryta sig loss från stora industrijättar som Kina. Den här frågan är också starkt kopplad till hur Europa kan tillgodose sina egna behov och till exempel säkra sin strategiska infrastruktur i den internationella handeln. Hit hör också frågan om koldioxidtullar och behovet av att involvera Kina i kampen mot klimatförändringarna. Hur ser du på den framtida relationen mellan Europa och Kina?

– Någon form av frigörelse från Kina sker hela tiden. Också på Kone utarbetar vi scenarier där Kina plötsligt skulle kopplas bort från resten av världsekonomin. Vi har till exempel nyligen skickat de första komponenterna från Indien till USA. Hittills har de bara kommit från Kina. Många andra branscher gör samma sak, och jag tror att både beroendet av Kina och investeringarna där kommer att minska. Kina är inte längre världens fabrik på samma sätt, men när vi inleder produktion i Europa måste vi göra kompromisser i vissa saker. Ofta handlar det om produktkostnader. Också detta är en faktor som driver den globala inflationen. Men i Europa har vi inga alternativ.

Kone är en stor aktör globalt, men om vi tänker på Kone och finländskheten, hur ser du på utvecklingen inom Finlands nationella ekonomi? Spelar den någon roll för Kone?

– Visst är Finlands framgång viktig för Kone, även om Finland är en mycket liten marknad för oss. Och naturligtvis är den också mycket viktig för mig som finländare. Finland är det enda land där Kone är ett lite annorlunda företag – på alla andra ställen i världen är vi ett utländskt företag som kanske inte är lika intressant som ett inhemskt företag. I Finland är vi speciella och eftertraktade som arbetsgivare. Därför är det till exempel viktigt för oss att vi har en bra utbildning i Finland. Vi måste ha en bra grundutbildning, och nu när PISA-resultaten har rasat vore det viktigt att stanna upp och fundera på vilka misstag vi har gjort inom utbildningen. Yrkesutbildningen har också tagit en vändning mot det sämre. För oss är det viktigt att det finländska utbildningssystemet fungerar. Utan topputbildning får vi inga topptalanger – och det behöver vi för att klara oss bra, både som företag och som nation.

Adlercreutz: Direktivet om byggnaders energiprestanda riskerar bli en katastrof

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

EU-parlamentet röstade denna vecka om sin ståndpunkt gällande direktivförslaget om byggnaders energiprestanda. Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP, är orolig för vad direktivet kan komma att betyda i praktiken.

– Energieffektivitet är något vi skall eftersträva. Men det är inte en enkel ekvation. I synnerhet på våra breddgrader är det skäl att förstå, att energieffektivitetsrenoveringar inte är okomplicerade saker. Det finns inte ett säkrare sätt att ta kål på en gammal byggnad än att renovera det på ett dåligt sätt. Det kan lätt gå fel, säger Adlercreutz

Enligt EU-parlamentets ståndpunkt skall alla byggnader nå energieffektivitetsklass E före år 2030. Kraven föreslås också gälla gamla byggnader, med vissa undantag.

– Det här är den problematiska biten, säger Adlercreutz. Gamla och nya byggnader är helt olika i ett byggnadsfysikaliskt hänseende. Eftersom energieffektivitet betyder att man ändrar på det yttre höljets konstruktion och samtidigt i de flesta fall även är tvungen att sätta in maskinell ventilation med värmeåtervinning är det lätt att se, att det är fråga om mycket omfattande förändringar. Det är dyrt, men framför allt kan det vara mycket riskabelt om inte allt går rätt till.

– En byggnad som fungerat problemfritt i hundra år blir plötsligt beroende av maskiner. En lätt, ofta massiv och problemfri yttervägg blir sårbar och känslig för fel.

Adlercreutz säger, att man här måste inse, att byggnadsbeståndet och klimatet är olika i olika länder, liksom energiproduktionen.

– I Mellaneuropa värmer man sina hus i stor utsträckning med gas. Det gör vi inte här. I synnerhet egnahemshus använder ofta elvärme och den är så gott som fossilfri. Även vår fjärrvärme blir fossilfri i rask takt. Viktigare än den absoluta elförbrukningen är frågan om när el konsumeras, hur konsumtionstopparna kan göras lägre. Och här har smarta system en större betydelse än ytterväggens tjocklek, menar Adlercreutz

Nu inleds trialogförhandlingar om direktivförslaget mellan kommissionen, EU-parlamentet och rådet.

– Våra byggnader är märkbart mer energieffektiva än byggnader i Mellaneuropa. Nu gäller det att se till, att slutresultatet och den nationella implementeringen av det kommande direktivet är förnuftig. I sin nuvarande form skulle tillämpningen av direktivförslaget innebära enormt höga kostnader och potentiellt katastrofala följder för byggnadsbeståndet, avslutar Adlercreutz

Edessämme on haasteita eli mahdollisuuksia

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Hallituskoalitiopeliä voidaan pelata vaikka maailman tappiin asti ja ymmärrän, että se kiinnostaa. Tärkeämpää olisi kuitenkin keskittyä käsillä olevien ongelmien ratkaisemiseen. Etenkin siksi, että haasteissa aina piilee myös mahdollisuus.

Olemme selvinneet koronakriisistä kohtuullisin arvosanoin. Sota Ukrainassa tulee ehkä jatkumaan vielä pitkään ja se on kaikin tavoin äärimmäisen traagillista. Kaikessa traagillisuudessaankin siitä on seurannut myös jotain hyvää. Jos joku olisi vuosi sitten veikannut, että Eurooppa irtaantuu energiariippuvuudestaan Venäjään, niin sitä tuskin olisi kukaan uskonut. 

Kaiken tämän sodan tuoman surkeuden keskellä on siis myös pieniä aiheita optimismiin. 

Velka on hyvä renki, mutta huono isäntä

Mutta: Koronan ja sodan seurauksena valtiovelkamme on kasvanut huomattavasti. Velanoton taittaminen ja kansallisen turvallisuuden varmistaminen ovat asioita, joiden tulee olla tulevina vuosina päätöksenteon keskiössä. Näissä pitää onnistua hyvinvointiyhteiskuntaa parhaalla mahdollisella tavalla suojellen. Edessä on runsaasti arvopohjaista priorisointia: miten pitää kiinni muun muassa korkeatasoisesta koulutuksesta ja terveydenhuollosta ja mahdollisuudesta arvokkaaseen vanhuuteen samalla, kun leikkauksia on tehtävä.

Tässä onnistumiseksi tulemme tarvitsemaan poikkeuksellista yhteishenkeä ja perspektiiviä.

Yhtä kriisiä voi seurata toinen. Tämän olemme nyt oppineet. Kolmannen mahdollisen kriisin kohdalla meillä ei ole enää samaa taloudellista liikkumavaraa, jonka turvin me olemme toistaiseksi pystyneet luovimaan koronan ja Ukrainan sodan aiheuttamien seurausten läpi. 

Meidän suhteellisella asemallamme kansainvälisillä lainamarkkinoilla on merkitystä. Mutta niin on myös absoluuttiselle velkamäärällä ja etenkin korkokuluilla. 

Tämä kävi selväksi viimeistään viime viikon alussa, kun Valtiovarainministeriön virkamiehet kertoivat karut uutiset korkokulujen noususta. Erityisesti maailmassa, jossa lainalla on hinta – mikä ei ole poikkeuksellista, vaan pikemminkin asioiden luonnollinen tila – on velkaan suhtauduttava suurella vakavuudella. Juuri tästä syystä seuraavan hallituksen pöydällä tulee olemaan monia vaikeita päätöksiä. 

Tosiasia on, että kaikki eduskuntapuolueet ovat käytännössä tukeneet vallinnutta finanssipolitiikkaa. Meillä olisi tänään sama keskustelu velkatasosta, vaikka velkaa olisikin noin 140 miljardin sijaan 139,5 tai 137 miljardia. Ero nykyiseen tilanteeseen olisi varsin pieni, vaikka viimeiset vuodet olisi toteutettu pääoppositiopuolueiden vaihtoehtobudjetteja.

Lainanottohalu on ollut asiaa rehellisesti tarkasteltuna yhteinen ja siksi tarvitaan myös yhteisiä toimia, jotta laiva saataisiin kääntymään.

Työvoima on kaiken A&O

Yritysten suurin käytännön huoli on työvoiman saatavuus. Jos ei löydä ihmisiä, joita palkata, ei yritys voi kasvaa. Ja sitä kärsii koko maan bruttokansantuote ja sen myötä myös hyvinvointimme. 

Siksi työvoiman saatavuuden varmistaminen on keskeinen kysymys myös velkaantumista ratkaistaessa. 

Seuraavan hallituksen on toisaalta perattava menopuolta mutta myös vahvistettava työmarkkinoiden toimivuus. Meidän tulee tarkastella työnteon kannustimia ja varmistuttava siitä, että työllisyyspalvelut toimivat. Koulutusaste on saatava nousu-uralle ja oppisopimuksista tulee tehdä oikea vaihtoehto muille opintopoluille. Lisäksi tarvitsemme vahvat kannustimet tuotekehitykseen ja innovaatiotoimintaan.

Tarvitsemme paikallista sopimista, joustavaa täydennyskoulutusta ja työperäistä maahanmuuttoa. Meidän on rakennettava Suomesta maa, johon osaavien ihmisten on helppo tulla, ja johon he haluavat jäädä. Meidän on rakennettava maa, joka suhtautuu positiivisesti ympäröivään maailmaan ja jossa muualta muuttaneet kokevat itsensä tervetulleiksi. 

Veropolitiikan tulee olla pitkäjänteistä. Tämä tarkoittaa myös, että ilmasto- ja energiapoliittiset linjaukset eivät voi olla vuosittaisia poliittisia pelinappuloita. Isot investointipäätökset ovat niistä riippuvaisia, kuten olemme viime aikoina huomanneet. Panokset ovat liian korkeat. 

Yhdessä hyvä tulee 

Polarisaatio ja populismi johtavat harvoin mihinkään hyvään. Esimerkiksi veropolitiikassa olisi syytä nyt saavuttaa vaalikausien yli kestäviä yhteisiä näkemyksiä. Verotuksen ja erilaisen sääntelyn ennakoitavuus on tärkeää niin yrityksille kuin yksityisille ihmisillekin.

Politiikka on pohjimmiltaan arvopohjaista asioiden hoitoa. Se on halua ratkaista parhaalla mahdollisella tavalla käsillä olevia ja edessä siintäviä ongelmia. Eri puolueilla ja niiden edustajilla on erilaisia näkemyksiä ja mielipiteitä, mikä on sekä toivottavaa että tervettä. Tämä on koko demokratian ydin. 

Ennen vaaleja on erityisen tärkeää kertoa, mitä mieltä on keskeisistä, jokaisen suomalaisen elämään ja tulevaisuuteen vaikuttavista kysymyksistä. Se voi avata ovia tai sulkea niitä. Rakentavalla ja pitkäjänteisellä, puoluerajatkin ylittävällä päätöksenteolla saavutetaan uskoakseni tässä maailmantilanteessa enemmän kuin blokkipolitiikalla.

(Kirjoitus Kirkkoummen Sanomissa 22.1.2023)

Komentotaloutta, avoimia piikkejä vai jotain siltä väliltä?

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Jos toimenpiteet sähkön hinnan hillitsemiseksi aiheuttavat sen, että hinta karkaa käsistä tai että tehoa häipyy markkinoilta, niin se ainoastaan pahentaa tilannetta. Jotkut keskustelussa olleista lääkkeistä ovat juuri sellaisia. Pitää myös muistaa, että loppukädessä laskun maksamme me, Suomen kansalaiset. Ilmaisia lounaita ei ole.

Tässä oma näkemykseni siitä, mihin keinoihin kaikista tunnistetuista keinoista mielestäni kannattaisi keskittyä.

Sähkön hinta aiheuttaa monessa perheessä ja yrityksessä suurta huolta. Apu on tarpeen, mutta apua annettaessa pitää olla varma siitä, että lääke ei pahenna tautia. Oleellista on, että toimien ei tule sekoittaa markkinoita, poistaa tuotantoa verkosta eikä poistaa kannustimia energian säästämiseen, koska sitä tarvitaan. 

Pääsyy kriisiin on se, että tarjonta ja kysyntä eivät kohtaa. Kun lisäksi Olkiluoto 3, muutama ruotsalainen reaktori ja iso osa Ranskan ydinvoimakapasiteetista on telakalla, niin ongelmat lisääntyvät. Nykyinen hintamalli perustuu siihen ajatukseen, että hintapyramidin kallein kulloinkin tarvittava tuotantotapa määrittelee hinnan. Kun se tällä hetkellä usein on sodan seurauksena rajusti kallistunut kaasu, hiili tai öljy, niin ongelmat ovat selvät. 

Suomen kohdalla olemme myös menettäneet ison voimalähteen, venäläisen sähkön. Sillä olemme Pohjanlahden yli tuodun sähkön ohella tasanneet tarjonnan ja kysynnän eroa.  

Paljon on jo tehty. Arvolisäveron pienennys astui voimaan joulukuussa. Se näkyy tammikuussa tulevassa laskussa. Verovähennys astuu voimaan vuoden vaihteessa ja erityisen vähävaraiset voivat saada suoraa tukea. 

Kaikkien näiden hintalappu on 650 miljoonaa. Ja niiden vaikutus näkyy arjessa vasta tammikuussa. Nämä toimet on mitoitettu nykyisen hintatason pohjalta, eli tilanne ei ole muuttunut odottamatta. 

Siitä huolimatta nyt pohditaan lisää tukea. Tilanne on näistä huolimatta monelle akuutti – ja nämä mainitut tukimuodot eivät esimerkiksi auta yrityksiä.

Alkuviikosta julkistettiin joitakin aihioita. Käyn ne tässä läpi. 

Marras- ja joulukuun sähkölaskuja esitetään korvattavan osittain. Korvaustaso on vielä auki, kuten on omavastuukin. Kustannus on parista sadasta miljoonasta vajaan miljardiin. 

Hyvää mallissa on se, että se auttaa suoraan niitä, joiden sähkölasku on noussut paljon. Monissa perheissä varsinkin alkutalvi on ollut vaikea. Vaikka apu tulee jälkikäteen tuo se silti helpotusta monen perheen arkeen. Jälkikäteen maksettava tuki ei poista kannustimia säästää energiaa, mikä edelleen on välttämätöntä. Se on hyvä tapa tukea. Mutta se on potentiaalisesti kallis. Itse ajattelen, että omavastuu tässä on oleellinen asia, kuten maltillinen korvaustaso. On tärkeä auttaa kansalaisia talven yli, mutta se on tehtävä taloudellisesti kestävällä tavalla.  

Toinen toimi on maksuaikojen käyttöönottaminen. Eli hieman vanhan ajan tyyliin lasku tasattaisiin usealle kuukaudelle. Tämä vaatii käytännössä sen, että valtio takaa yhtiöiden saatavat. Se ei tarkoita varsinaista menoa eikä se poista kannustimia säästää, mutta se helpottaa kuluttajan asemaa. Ihan hyvä toimi. 

Kolmas toimi onkin hankalampi. Tulemme selvittämään jonkinlaista hintakattoa. Olen itse suhtautunut tähän penseästi hintakaton haasteiden takia. Mutta sellainen on toki rakennettavissa järkevästi. 

Yksi vaihtoehto – ja tähän hallituksen esitys tullee perustumaan – on ns Norjan malli. Asetetaan hinta, jonka ylittävältä osuudelta valtio maksaa laskun osittain tai kokonaan. Se on potentiaalisesti todella kallis ja johtaa potentiaalisesti siihen, että hinta karkaa pörssissä – mutta se on mahdollinen. 

Oleellista on, että ns takuuhinta ei ole liian alhainen – ja että korvaus sen yläpuoliselle osuudelle ei ole 100%, jolloin säilyy insentiivi myös pörssissä pitää hinta kurissa. Perussuomalaisten esittämä malli voisi olla toteutettavissa. 

On pohdittu sen vaikutusta kuluttajan kannustimiin. Haluaako kukaan säästää energiaa, jos energia on liian halpaa? No, vuosi sitten hinta oli 5c / KWh. Väitän, että jo hinnan tuplaaminen sisältää varsin hyvän kannustimen. SDP:n ehdottama 20c on jo varsin kallis – ja kannustava – hinta. 

Jos tämä on se malli, niin sen tulee olla ajallisesti rajattu. 

Kokoomus on esittänyt mallia, jossa yhtiö velvoitetaan tarjoamaan ainakin osaa tuotannosta tiettyyn hintaan. Tässä viitataan ns Viron malliin. 

Virossa markkina näyttää kuitenkin täysin erilaiselta. Siellä on yksi valtiollinen yhtiö, joka palvelee koko maata. Sen velvoittaminen on ihan eri asia, kun kymmenien kunnallisten tai yksityisten, tai osittain valtion omistamien (Fortum) tapaisten yhtiöiden velvoittaminen myydä sähköä tiettyyn hintaan. Osakeyhtiön velvoittaminen pitää sisällään myös ilmeisiä ongelmia esimerkiksi omaisuuden suojan suhteen. 

Puhutaan ns velvoitesähköstä. Yhtiön velvoitteesta tarjota sähköä lähialueelle. Jos tälle määritellään erillinen hinta, niin eliminoiminen kilpailun, synnytämme alueellisia monopoleja ja ajamme monen toimijan markkinoilta.  

Kokoomus unohtaa tätä mallia kannattaessaan myös, että moni velvoitesähkön piirissä oleva ei itse tuota sähköään, vaan ostaa sen muualta. Moni yhtiö on jo myynyt sähkönsä eteenpäin pitkäksi ajaksi – tai sitoutunut ostamaan tiettyyn hintaan. Tämä tarkoittaa, että Kokoomuksen komentotalousmalli ajaisi monet toimijat suuriin vaikeuksiin, todennäköisesti konkurssiin – ja pois markkinoilta. Kokoomuksen malli tarkoittaisi sähkökatkoksia ja suurella todennäköisyydellä katastrofia kuluttajan näkökulmasta. 

Oppia voi ottaa esimerkiksi Kosovosta, jossa tällaista on kokeiltu. Siellä tulokset olivat tuhoisat. Malli poistaisi tehokkaasti myös kannustimet investoida uuteen tuotantoon.  

Se, että Kokoomus ajaa tällaista lähinnä sosialismia edustavaa ajatusta on häkellyttävää puolueelta, joka perinteisesti väittää edistävänsä markkinataloutta.

Sen suorat ja epäsuorat kustannukset ovat helposti myös miljardiluokkaa. Se ei todellakaan ole ilmainen, kuten Kokoomus virheellisesti väittää. 

Malli tarkoittaa käytännössä myös sitä, että sähköyhtiöistä tulee sosiaalipalvelujen tuottajia. Aikamoinen toimialan laajennus. 

Tuntuu, että joku on höynäyttänyt Kokoomuksen puoluejohdon tässä pahemman kerran. 

Kokonaisuus on hallittava. Kustannukset on pidettävä kurissa. Rahoituksen on ajateltu ainakin osittain tulevan ns Windfall-verosta, jonka tuotoksi alustavasti arvioidaan 0,5- 1,3 miljardia. Windfall-vero tarkoittaa sitä, että osa kieltämättä kohtuuttomista tuotoista verotettaisiin pois. 

Windfall veroa pohdittaessa on muistettava, että yhtiöt ovat varsin erilaisessa asemassa. On eri asia olla sähkönvälitystä harjoittava yhtiö, eri asia olla yhtiö, joka itse myy tuottamansa energiaa. Ja on tärkeää, että veron taso on kutakuinkin linjassa esim Ruotsin vastaavan esityksen kanssa. 

Sinänsä uskon, että pelko siitä, että windfall-vero aiheuttaisi investointikannustimien häviämisen on turha. Se on tilapäinen, tähän tilanteeseen räätälöity poikkeustoimi. 

Entä se kokonaisuus? Totesin alussa, että meillä jo on osittain käytössä olevia toimia. 

Arvonlisäveroa on alennettu, kuluista saa verokevennyksiä. Meillä on suora tuki vähävaraisille. Tämän lisäksi tullee sähkölaskun osittainen korvaaminen, pidennetyt maksuajat sekä mahdollisesti subventoitu hintakatto. Kaiken päälle windfall-vero. 

Monet näistä toimista ovat päällekkäisiä. Itse pohdin, onko tämä kokonaisuus hallinnassa? Mikä on kaikkien näiden toimien kokonaisvaikutus? Hallitsemmeko sitä?

Olisi järkevää mahdollisimman suurissa määrin käyttää olemassa olevia mekanismeja ja pitää Kelan toiminnot Kelassa ja sähköyhtiöiden toiminnat energian piirissä. Näin ei nyt tule olemaan. Se on ehkä tässä poikkeuksellisessa tilanteessa perusteltua, mutta tarkkana tulee olla. 

Oleellista on, että näemme myös yrityksen tarpeet. 

Järkevintä, olisi ollut pitäytyä mahdollisimman pitkälti olemassa olevissa mekanismeissa ja veroissa ja säätää tuki sen kautta. Näin ei tule tapahtumaan. Toiseksi paras olisi pelkästään Windfall-veron kautta kohdistetusti tukea heitä, joiden tilanne on heikoin. Sekään ei ole helppo rakentaa, eikä se tule olemaan tässä se valittu polku. Hintakattoon suhtaudun epäillen, ja pidän hyvin tärkeänä, että olemme tarkkoja parametrien kanssa niin, että markkinaa ei hajoteta, ja että hinta ei karkaa käsistä. Syyt siihen avaan yllä. 

Tukimuotojen tulee koskea tätä kriisiä. Tästä ei saa tulla pidempiaikainen periaate. Siihen meillä ei ole varaa ja tulee muistaa, että tulevaisuuden matalampi hintataso on tänään tehtävien investointien varassa. 

Isossa kuvassa kestävä ratkaisu tulee sen kautta, että saamme tarpeeksi tuotantoa verkkoon, että siirtoyhteydet ovat kunnossa, että kysyntäjousto otetaan esimerkiksi etäohjauksella maksimaalisesti käyttöön ja myös sen kautta, että EU:n tasolla pohditaan hinnoittelumekanismeja uudestaan. 

On myös syytä muistaa, missä tilanteessa olemme. Jos joku olisi vuosi sitten sanonut, että Eurooppa vuoden päästä melkein on irtaantunut venäläisen energian riippuvuudesta, niin se olisi pidetty mahdottomana asiana. Tässä kuitenkin olemme, kolhiintuneina, mutta pystyssä. 

Energieffektivitet jo, men ibland fungerar yllesockor bättre

/1 Kommentar/i , , /av

Den 8 december 2021 knäcktes min rygg. Fram till dess hade jag envist stått fast vid att marknadens fluktuationer i längden är ett mindre ont än fasta elpriser. Men en kall onsdag växlade jag om från att köpa spot-prissatt el till ett fast pris. I längden förlorar jag antagligen på det, men jag slipper svettas när jag tittar på ständigt stigande elprisgrafer.

Vi bor i ett hundra år gammalt trähus i två våningar. Ytterväggarna är stock, med obefintlig isolering. Fönstren är gamla med smala spröjsar. Vi kunde tilläggsisolera, byta ut fönstren, men då skulle vi förlora en hel del av byggnadens charm – och samtidigt riskera att en hundra år gammal byggnad inte står kvar om ytterligare hundra år. Det finns få åtgärder som så effektivt reducerar en byggnads livslängd som en misslyckad energieffektivitetssanering.

Så vi finner oss i en elkonsumtion som är klart över det normala.

Energieffektivitet är viktig. Våra byggnader använder en stor del av den energi som produceras. Det är uppenbart att de höga energipriserna kommer att sätta fart på effektivitetsdiskussionen igen. Men då är det skäl att se till att allt görs rätt.

Vi har i tiotals år prioriterat centraliserade uppvärmningslösningar. Det som kallas energibevis, ett dokument som krävs av alla nybyggnader eller grundrenoverade eller ombyggda äldre byggnader, har kopplat ihop byggnaden med värmekällan. Energibeviset ger byggnaden en siffra och en bokstav – den man bland annat hittar klistrad på hushållsmaskinerna i affären. Klassificeringen bygger på byggnadens teoretiska isoleringsförmåga, ventilationens värmeåtervinningskoefficient och energikällans energikoefficient. Denna treenighet kan leda till motstridigheter.

Energikoefficienten möjliggör absurt nog att man kan flytta en byggnad till en bättre energiklass bara genom att byta uppvärmningslösning, detta trots att byggnaden står oförändrad.

Om man till exempel bygger en byggnad som kopplas till fjärrvärme – som i dagens läge eventuellt produceras med torv – får den tack vare energikoefficienten vara 2,4 gånger mindre energieffektiv än om den värms upp med el, som i det stora hela produceras utsläppsfritt i Finland i dag. Hur smart är det?

Samtidigt som vi bygger hus för de kommande 100 åren, vet vi att den tekniska uppvärmningslösningen har en livslängd som kanske bara är en tredjedel av detta. Ändå låter vi energilösningen definiera till exempel konstruktionen av ytterväggarna.

Om man har en äldre byggnad som avkrävs ett energibevis eftersom den saneras eller byggs om kan det vara omöjligt att uppnå en tillräckligt hög klass om man inte sätter in värmeåtervinning, vilket i praktiken betyder maskinell ventilation. Detta kan bevisligen ha dramatiskt negativa följder för byggnadens livslängd. Äldre byggnader är inte täta, ett felkalibrerat maskinellt ventilationssystem i ett hus som inte är tekniskt perfekt kan vara katastrofalt.

Visst ska vi vara energieffektiva. Men vi måste se att en byggnad är en sak, och energikällan en annan. Ofta kan det vara klokare att minska på mängden teknik och tåla lite mera värmesvinn. Och lösningar som riskerar att förkorta byggnadens livslängd vinner ingen på – varken invånarna eller klimatet.

Gamla och nya byggnader ska behandlas på olika sätt och viktigare än att minimera den teoretiska energiförbrukningen är ofta möjligheten att styra förbrukningen så att man undviker efterfrågetopparna.

Hemma hugger vi lite mera ved inför vintern och finner oss i att det ibland kan vara 15 grader på morgonen, som när jag var liten, när barnen med yllesockor på fötterna tassar ner till nedre våningen.

(Kolumn I HBL 18.7.2022)

Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

/0 Kommentarer/i , , /av

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Adlercreutz om budgetrian: Energiomställningen tar fart

/0 Kommentarer/i , , , , /av

I sin budgetria beslöt regeringen om omfattande åtgärder för att försnabba energiomställningen. Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz är nöjd med de beslut som fattades.

– Att flytta datorhallar kopplade till fjärrvärmenätet, stora värmepumpar och elpannor till skatteklass II är en stor klimatåtgärd. Det möjliggör en utfasning av både torv och kolkraft. Värmepumpar och elpannor kan nu kostnadseffektivt användas för att ta till vara el då den är billig och lagra den som värme i fjärrvärmesystemet. Uppvärmningen av våra kommuner kan i och med detta bli fossilfri, säger Adlercreutz.

Adlercreutz ser det om anmärkningsvärt att regeringen nu uppnått sitt utsläppsminskningsmål, med råge.

–  Vårt mål att vara klimatneutrala år 2035 är mycket ambitiöst. Med de beslut som regeringen nu fattade kommer vi att nå dit. Och det är skäl att notera, att dessa beslut också stärker den inhemska industrin. Industrin har efterlyst klimatåtgärder eftersom den ser rena lösningar som en växande marknad. Och näringslivet har helt rätt: Genom att skapa en förutsägbar hemmamarknad för vår cleantech-industri ger vi den möjlighet att få referensprojekt, att växa till sig och gå på export. Därför är en långsiktig och förutsägbar klimatpolitik så viktigt – och helt förenlig med välfärd och tillväxt.

Anders Adlercreutz: EU bör vara vägvisare i klimatpolitiken

/1 Kommentar/i , , , , /av

Det är skäl att tala klarspråk i klimatpolitiken, understryker Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

– För Finlands del är det här inte bara regeringens angelägenhet. Oppositionen bör också inse stundens allvar. Det handlarna om en stor omställning, en omställning som också öppnar för nya möjligheter. Och det är helt klart, att EU behövs för att vi skall klara av den globala utmaningen vi står inför, säger Adlercreutz.

Enligt den internationella klimatpanelen IPCC:s rapport som kom ut igår är det möjligt att vi redan på 2030 -talet når en global uppvärmning på 1.5 grader. Det är enligt många experter en smärtgräns.

EU presenterade sitt klimatpaket i juli. Åtgärdspaketet betyder att EU minskar sina nettoutsläpp med minst 55 procent fram till 2030.

– I ett globalt perspektiv har det Finland gör bara en begränsad betydelse. Men det EU gör är helt avgörande. Som en del av EU kan och bör vi arbeta för en rättvis, ambitiös global klimatpolitik. Det gagnar våra företag och via det vår ekonomi, säger Adlercreutz.

Han framhåller att om EU ställer krav, och unionen som världens största marknad säger att det här är vår standard, då måste den övriga världen också reagera.

-Ett starkt och fungerande EU kan vara en ledare inom den globala klimatpolitiken. Höstens klimatmöte COP26 i Glasgow kan förhoppningsvis vara den positiva milstolpe vi behöver.

-Utsläppshandeln måste stärkas. Vår resterande koldioxidbudget måste kopplas till den och marknadsmekanismerna måste justeras så att de stöder de mål vi har, understryker Adlercreutz.