Benina Uotinen ny riksdagsassistent för minister Adlercreutz

Benina Uotinen har valts till riksdagsassistent för Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz (SFP). Uotinen tillträdde tjänsten den 4 december. Uotinen är politices kandidat från Åbo Akademi och på slutrakan av sina magisterstudier i folkrätt.

Uotinen är hemma från Esbo och har tidigare varit praktikant på europaparlamentariker Nils Torvalds stab i Europaparlamentet och på Finlands ständiga representation för FN i Genève samt arbetat som tjänsteman på myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

– Jag ser framemot de nya utmaningarna som följer av att få hjälpa Anders i riksdagen. Det erbjuder en utmärkt insikt i det dagliga politiska arbetet, säger Uotinen.

– Det gläder mig att få med Benina i teamet. Hon har bred internationell arbetserfarenhet och en positiv attityd vilket behövs för att kunna klara av det hektiska riksdagsarbetet, säger Adlercreutz.

EU:sta eroamisessa ei olisi järjen häivää

Suomalaisista yli 80 prosenttia suhtautuu positiivisesti EU-jäsenyyteen. Tämä on Euroopan korkeimpia lukuja. Kansalaismielipiteeseen on selvät syynsä: meillä suomalaisilla on kokemusta siitä, minkälaista on jäädä isojen yhteisöjen ulkopuolelle. NATO:on, EU:hun, EFTA:an ja Pohjoismaiseen neuvostoon kuulumattomuus pienensivät aikoinaan liikkumavaraamme niin taloudellisessa kuin poliittisessa mielessä. Ukrainan sodan puhkeaminen osoitti raa’alla tavalla, mitä isomman yhteisön ulkopuolelle kuulumattomuus voi tarkoittaa juuri tässä ajassa. 

Myös sisämarkkinat, vapaa ihmisten, tavaroiden ja palveluiden liikkuvuus ja esimerkiksi opiskelijavaihto-ohjelma Erasmus+ ovat kaikki Suomea ja suomalaisia hyödyttäviä asioita. Kuulumalla EU:hun Suomella on myös kokoaan suurempi mahdollisuus vaikuttaa globaalilla tasolla.

Kaikesta huolimatta aika ajoin joku esittää poliittisena tavoitteena EU:sta eroamisen. Tänään eduskunnan puhemies Jussi Halla-aho totesi, että se on perussuomalaisten pitkän aikavälin tavoite. Halla-aho toteaa, että ero olisi oikeutettu, koska EU rajoittaa jäsenmaidensa suvereeniutta ”demokratiavajeen johdosta”.

EU:sta eroaminen ei kuitenkaan ole tavoite, jota perusuomalaiset ajavat tässä hallituksessa, eikä niin voi ollakaan, koska sellaista tavoitetta ei hallitusohjelmaan ole kirjattu. Suomen EU-politiikan pitkä linja jatkuu hallituksesta toiseen ja tämä linja on ollut maallemme eduksi.

Se, että hallituksessa olevilla puolueilla on puolueen tasolla ollut erilaisia näkemyksiä asioista, ei tietenkään ole mikään ennenäkemätön asia. Erilaisen näkökannat eivät estä hallitusta toimimasta ohjelmansa mukaisesti.

Aina kun joku leikkii tällaisen ajatuksen kanssa, on kuitenkin syytä pysähtyä pohtimaan, mitä tällaisen pyrkimyksen taustalla on – ja ennen kaikkea, mihin Suomen EU:sta eroaminen johtaisi.

Kaikissa yhteisössä ilmenee kitkaa ja haasteita. Näin on myös EU:ssa. EU kehittyy usein kriisien kautta.

EU:n jatkuva kehittäminen on toivottava ja välttämätönkin asia. On täysin perusteltua kritisoida rakenteita tai prosesseja, jotka eivät palvele yhteisöön kuuluvia maita ja niiden kansalaisia. Kritiikin ja eroamistavoitteen välillä on kuitenkin iso ero, eikä eroajatuksella tule mielestäni leikkiä, jos vaihtoehto on Suomea kurjistava.

Halla-aho toteaa, ettei ero ole ajankohtainen nyt, koska ”tiedostamme yhä vallitsevan maailmantilanteen”. Hänkin uskoo, että jakaantunut Länsi-Eurooppa olisi heikompi totalitaaristen maiden uhan alla.

Ero on haave tai tavoite, joka ei siis ole toteutettavissa tässä ajassa ja maailmassa. Kysynkin siksi: Mikä on se maailma, jossa Suomen eroaminen EU:sta olisi ajankohtaista tai viisasta?

On todennäköistä, että maailmassa tilanteet muuttuvat ja geopoliittiset painopisteet siirtyvät. Tällä hetkellä ei kuitenkaan ole näköpiirissä mitään sellaista, mikä mielestäni puoltaisi eroajatusta. Miksi siis edes heittää sellaista ilmoille?

Suomen maantieteellinen sijainti ei muutu. Euroopan sijainti kahden suurvallan välissä ja Venäjän naapurissa ei sekään muutu. EU vahvistaa yksittäisten valtioiden kyvykkyyksiä niin kauppapoliittisesti kuin turvallisuuspoliittisesti. On vaikea nähdä, että globaali kilpailu muuttuisi tavalla, joka suosisi pieniä valtioita isojen toimijoiden sijaan.

Tosiasioiden tunnustaminen on viisauden alku.

Ei ole sattumaa, että Venäjä pitkään on keskustellut mieluummin yksittäisten EU-maiden kanssa kahdenvälisesti kuin suoraan EU:n kanssa. Vahva EU ei Venäjän maailmankuvassa ole Venäjän etu. Samanlaista asennetta on havaittavissa myös Kiinan vuorovaikutuksessa EU:n kanssa.

EU tekee Euroopasta kilpailukykyisen talousalueen ja mahdollistaa paremmin globaalien haasteiden, kuten ilmastonmuutoksen ja biodiversiteettikadon torjunnan. Tällaiset maiden rajat ylittävät ongelmat eivät ole ratkaistavissa ilman EU:n vahvaa panostusta.

Miksi näin? EU on maailman suurin sisämarkkina. Kun EU-asettaa markkinoillaan kauppaa käyville maille vaatimuksia, on EU:n ulkopuolisten maiden usein järkevä seurata esimerkkiä.

Ja samaan aikaan: Emme voi sulkea silmämme siltä, että Kiinan vaikutusvalta maailmassa kasvaa jatkuvasti. Erityisesti siksi tarvitsemme EU:n, joka pystyy toimimaan tehokkaasti Kiinan vastapainona tiiviissä yhteistyössä USA:n kanssa.

Olisiko Suomi siis paremmassa asemassa ilman EU:ta? Itse en pysty mitenkään näkemään, että tähän kysymykseen voisi vastata myönteisesti.

Euroopan turvallisuus on pitkälti NATO:n harteilla, mutta EU:lla on Euroopan maiden turvallisuuden varmistamisessa Lissabonin sopimuksen myötä tärkeä rooli. Harmaalla vyöhykkeellä oleminen on turvallisuusriski, minkä Ukraina on joutunut karvaasti kokemaan. EU-jäsenyys ei ratkaise kenenkään turvallisuushuolia, mutta se selkeyttää siihen kuuluvien maiden asemaa. Siksi EU:n laajentuminen onkin ottanut viime aikoina askelia eteenpäin. Suomi suhtautuu EU:n laajentumiseen myönteisesti – toki sillä edellytyksellä, että EU:hun jäseniksi hakevat maat täyttävät jäsenyyden ehdot.

Vaihtoehtoisiakin polkuja on kokeiltu: Brexit on jo lyhyessä ajassa osoittautunut virhearvioksi. Kansanäänestys oli tiukka ja sen yhteydessä on myös pohdittu Venäjän vaikuttamisesta äänestyksen lopputulokseen.

Kauppasopimuksia ei tehdä noin vain; vientiin ja tuontiin liittyvän byrokratian lisääntymisellä on suoria vaikutuksia talouteen. Tämä on nähty nyt Isossa-Britanniassa. Myös työvoiman saatavuus on heikentynyt, kun työperäistä maahanmuuttoa on suitsittu. Monet Brexitin puolesta äänestäneistä ovat kertoneet katuneensa päätöstään, mikä myös näkyy kannatusmittauksissa.

On syytä olettaa, että EU:sta eroamisen seuraukset olisivat Suomen kohdalla saman suuntaisia kuin mitä Isossa-Britanniassa on nähty. Sillä erotuksella tosin, ettei Suomella ole Iso-Britannian tapaan globaalisti merkittävää pankkisektoria. Isossa-Britanniassa pankkisektori on toiminut hyvinvoinnin puskurina. Sen vetovoima ei ole haihtunut ilmaan, joskin se on heikentynyt.

Kuten yllä jo mainitsin, suomalaisten näkökulmasta yksi pidetyimmistä EU:n tuomista eduista on ollut vapaa liikkuvuus: oikeus asua, työskennellä ja opiskella missä tahansa EU-maassa. Aktiivinen suhteiden kehittäminen onkin Suomen kaltaiselle pienelle maalle ensiarvoisen tärkeää. Sen sijaan, että puhumme EU:sta eroamisesta, toivoisin meidän tunnistavan EU:n merkityksen kauppasuhteiden ja kouluttautumisen näkökulmasta. Tällaiset suhteet muuttuvat helposti itsestään selviksi, mutta niiden merkitystä ei kannata Suomen menestyksen näkökulmasta vähätellä.

Eurooppa-ministerinä toivon, että Suomesta hakeuduttaisiin EU-virkoihin paljon nykyistä innokkaammin. Jos ja kun emme aina ole tyytyväisiä EU:n päätöksiin, meidän on ymmärrettävä katsoa peiliin: me olemme osa EU:ta, emme passiivinen toimija. Jos päätökset eivät tunnu Suomen edun mukaisilta, meidän on kehityttävä vaikuttamistyössämme paremmiksi.

Myös opiskelijavaihtoa tulisi edistää ja siitä tulee pitää aktiivisesti huolta. Suomesta ulkomaille lähtevien opiskelijoiden määrä on pudonnut kolmannekseen viime vuosikymmenen puoliväliin verrattuna. Yliopistojemme tason parantamiseksi tarvitsemme myös Suomeen suuntautuvaa opiskelijavaihtoa.

EU-kritiikki on hyvä asia. Mikään instituutio ei kehity, ellei siinä esiintyviä ongelmia nosteta rohkeasti esille. Kritiikin on kuitenkin hyvä perustua tosiasioihin ja vaihtoehtoisten polkujen faktapohjaiseen analysointiin, ei nostalgiaan tai mahdolliset ongelmat ohittavaan populismiin.

EU:n ensisijainen haaste tällä hetkellä on mielestäni sen sisäisen toimivuuden ja sen myötä uskottavuuden vahvistaminen. Oikeusvaltiomekanismi on tässä työssä keskeisessä roolissa – se on prosessi, jossa komissio, EU:n neuvosto ja Euroopan parlamentti käy vuosittaista vuoropuhelua jäsenmaiden kanssa oikeusvaltioperiaatteen toteutumiseen ja sen edistämiseen liittyvistä asioista. Kun meillä on monella tapaa tulonsiirtoihin ja osittaiseen yhteisvastuuseen perustava unioni, on pelisääntöjen oltava kaikille samat. Jos otat rahaa vastaan, sinun tulee myös pelata yhteisten sääntöjen mukaan.

Ulko- ja turvallisuuspolitiikassa taas määräenemmistöpäätöksiin siirtyminen on välttämätöntä. Kun EU:n turvallisuutta haastetaan, on EU:lla oltava toimintakykyä niin kantojen muodostamisessa kuin niiden täytäntöönpanossa.

 

 

New Security and Defence Designs – The Case of Finland

(Em Português : aqui )

Many things have happened in only a little more than a year. In my home country Finland a very basic foundation of your security policy has been shattered. Finlands is not any more a neutral country, not even an unaligned one, but a NATO member. That is a situation that very few finns would have thought even possible only 2 years ago but now it is a reality and a self evident fact that no one really calls into question.

Finland and Portugal are both small countries at opposite ends of the European continent. We are both neighbours to a bigger country. We are both little brothers to that bigger neighbour. BUt in one aspect we differ very much.

Where Portugal has the Atlantic along its border Finland has Russia. That has had a profound impact on our sense of security and our approach to foreign policy.

When the former Finnish defence minster Häkämies was asked some 15 years ago what Finland’s biggest security challenge is, he said that there are three challenges.

“They are Russia, Russia and Russia.”

15 years ago that statement raised a lot of eyebrows. It even created some criticism especially from the left side of the political spectrum in Finland.

Today that is viewed as a blunt statement of facts. That is our challenge, and as far as security goes, the only military threat one we have.

I will talk about the situation today, but to approach that point I want to go some time back in history. I’ll talk about the background story of Finland’s  development, how our sense of security was formed, what historical facts and happenings has lead to our approach. How we gradually have released ourselves from our post war trauma, how Finland has approached the west – because it has been a slow and not totally easy process.

I will talk about our security concept and how it differs from other countries’ security solutions. I’ll talk about the  thinking behind it.

And at the end I will discuss the reasons that eventually drove Finland and hopefully also Sweden to become nato members. What the war in Ukraine means for Europe and the world and how it challenges our view of where we are in the world. How should security be viewed in Europe, what is our biggest threat and how can we come out of this crisis with a firmer grasp on reality.

Because it is fair to say, dear friends, that we Europeans have been more than naive for too long a time.

There are moments in time that define a nation. For Finland it is easy to see what that occasion was.

I will come to the war in Ukraine later in this talk, but there are reasons why the war has resonated so strongly with the Finnish population.

On the 30th of November 1939 Finland was attacked by the Soviet Union in a war that was supposed to be very short and swift. Shostakovich had already written a musical piece that was to be performed in Helsinki a few days after the attack. Stalin thought that the Red army would be able to march unchallenged to our capital and that the Soviets would be welcomed as liberators and friends.

Much like Putin thought he would be welcomed in Kiev after only three days of fighting.

He did not receive that welcome.

Finland fought for 105 days in what is called The Winter War. Finland was the only country that fought against the Soviets that wasn’t invaded and conquered.

Finland  had to secede some territory, but the losses on the Soviet side were so dramatic that Stalin agreed to strike a peace deal with us Finns.

The winter war learnt us Finns that Russia is a threat, that it can’t be trusted, that it has imperial ambitions and that we have to – and are able to – defend ourselves. Alliances are good but in the end every country has to take care of itself. It is a question of economy, defence, production, education, and most of all cooperation.

That lesson has been the foundation for the Finnish security thinking ever since.

After the war Finland went through some very hard times. We were independent, but we were clearly under Soviet influence. There was a pragmatic need to have good relations with our neighbour in the east and it wasn’t totally without benefits. Finland had a lot of bilateral business relations with the USSR but on the other hand we had limited freedom of movement in the international sphere.

We balanced between the west and the east, slowly nudging us in a westward direction.

When NATO was formed in 1949 it was clear that Finland would not become a member. But neither did Sweden. Sweden stayed outside of NATO because of its long history of neutrality but also out of loyalty to Finland. Had we been left alone on the side of the soviet bear, history could have turned out differently.

But slowly we inched ourself westwards. First Finland became a member of the Nordic council in 1955. IN 1961 Finland struck a free trade deal with EFTA. In 1973 we signed a free trade deal with the EC and in 1986 we joined EFTA.

This all happened during a time where the Finnish approach by many was seen as overly pragmatic. The term “finlandisierung”, “finlandisation”, was coined.

We balanced for our survival, trying to uphold friendly relationships with the USSR while at the same time developing into a market-oriented western country.

I clearly remember how we were kind of ashamed about this “finlandisation” epithet. When I came to Angra as an 17 year old young boy in 1987 I had thought about it a lot and had all kinds of answers ready in my head in case somebody would ask me.

Well, nobody did.

And the era of finlandisation ended sooner than many would have thought.

The crash of the Soviet Union changed history. It did not End it, as Francis Fukuyama thought in his 1992 book, but it changed it.

And that also lead Finland to take the final steps needed to become fully integrated in the Western European context.

We became EU members in 1995 after a fairly tight national referendum. For me, for many Finns, it was a big emotional step. And ever since Finland has been one of the most EU-positive countries in the union. Even if we for a big part of our membership has been a net contributor economically.

But lets go back to security. These are the events that has formed our security concept. Rely on yourself, be ready, be prepared.

Finland has a population of 5,5 million. We have a wartime army strength of 270 thousand soldiers and a reserve of almost a million. We have the biggest artillery in Europe. We have a more powerful armed force than most European countries.

And this is not a new development. We have had a conscription based military during our whole existence. National defence is a national task, you could even call it a mission.

Every young man – and many women – is supposed to serve. And most do it. And it’s is not only a way of teaching military skills or upholding a military readiness, it is also a way of creating national unity.

I often say that the Finnish superpower is trust. A trust in society. Things are fairly easy in Finland. You seldom need a lot of paper work, the promise you make carries a lot of weight.

And I believe  that the shared military service has a lot to do with that.

When a whole class of young people is going through a shared experience, military service, it creates a bond that builds trust. And that trust later on carries into life and  society and makes it easy to agree on many things.

So did the history end with the Cold War? No.

While most European states implemented fundamental transformations of their armed forces in the wake of the Cold War—moving from large- scale warfighting capabilities toward small all-volunteer forces the Finnish approach to defense changed little. Being situated next to a military great power, Russia, the logic for our military defense did not change in the early 1990s, even when the Soviet Union collapsed. Though the Western framework for international security changed remarkably in the 1990s and after, Finland continued to procure main battle tanks, multiple launch rocket systems, fighter interceptors, ground-based air defense missile systems, and other military systems required by a defensive “big war approach.”

We prepared for a situation that most countries thought would never come. We prepared for the situation Ukraine is facing now  – and bought up tanks that the Netherlands didn’t think they’d need any more or cannons Germany wanted to get rid of.

In the middle of the biggest economic crisis Finland ever has had, the depression of the early nineties, we bought a significant amount of F/A 18s from the US. We were ridiculed for living in the old world but thought they might come handy some day. While at the same time hoping they wouldn’t.

The guiding principle in the military defense realm has been that quick U- turns are not possible. Military transformation takes about 30 years. Getting rid of existing capabilities is possible in a few years—building new ones takes years and decades. This is something several countries now has realised.

Today, as during the Cold War, the Finnish defense system is based on the principle that “even the biggest bear will not eat a porcupine.” It is not about matching the level of military capability around Finland’s vicinity; it is about making any potential military operation against Finland so costly that even attempting it does not seem an attractive option. Increasing international cooperation in the field of defense— with Sweden, for example—supports this logic.

I talked earlier about trust. An essential aspect and of a defense capability is the citizens’ will to defend the country. Every effort is made to ensure this will remains high. More than 80 percent of the adult population agrees that Finland should be defended militarily against an attack in all situations, even those in which success is not certain. This among the highest numbers in Europe. I think it is only surpassed by the number of Ukraine.

In other countries the result is significantly lower. As a 2015 Gallup International’s global survey concluded, “61% of those polled across 64 countries would be willing to fight for their country, while 27% would not. However, there are significant variations by region. Willingness to is lowest in Western Europe there it is 25%.”

The numbers are high not because we Finns don’t now what national defence is and what it might mean in practice, but because we do.

General conscription is also a major factor reinforcing the strength of Finnish society. . In addition to providing a required manpower pool of resources to the wartime defense forces, general conscription strengthens the entire society and its resilience during crises. Having a purpose in the society—and being ready to sacrifice time and effort—is a key unifying element. Practically every household in Finland has one or several citizen-soldiers in their midst. I have 5 children – 4 sons and a daughter. My middle son, Alvar, just came out of military service and will continue with an ordinary life studying economics.

I am an officer in the reserve. Most Finns have designated wartime units and designated tasks in case of a crisis.

But security is not only a military matter. The Finnish security doctrine is formed around a concept called the Comprehensive security model. It is built around military defence but above all around the concept that the whole of society has a task in case of a crisis.

We have national defence courses that are attended by most top business executives and civil servants. That means that both businesses and civil society know what builds security. Everybody has a task. Everybody knows what they can and should do in the case of a crisis.

Societal cohesion also has an impact Educated people with jobs and possibilities for a decent life have few or no incentives for anti-societal behaviour. This is particularly true when peoples’ absolute welfare is related to a sense of justice and the just distribution of wealth and welfare within society. That’s why equality of opportunity can’t be overlooked.

When you feel that you have a place in society you want to contribute. When you feel that you receive something you want to give. That is also at the core of the Finnish – or Nordic – model.

And especially today, when attacks can come in various ways, when hybrid warfare can hurt you as much as conventional warfare education is key.

Because Russia has extensive information warfare programs. We know what they did in the 2016 US election. We know what they did in the Brexit referendum. Many right – or left wing radical European parties have shady ties to RUssia. In this reality education is paramount and especially media literacy.

Even if Finland has been the target of extensive information operations from Russia the impact has been modest at best. An educated population can tell true from fake and is more resilient in the face of hybrid attacks.

But lets go back to the present day.

Many of us thought that Russia was a changed country. The good will that poured into Russia in the nineties and still well into this millennium was significant. Yes, maybe we took things for granted, and yes, maybe all the consultation the Russian government received in the 90s wasn’t top notch but still things could have gone in a very different direction.

In its attempt to secure power in the late 90s the circle around Yeltsin did some critical mistakes that really undermined the Russian political system.

And most of all – it underestimated Putin and thought he was a puppet that they could handle. He obviously wasn’t.

Putin is not a democrat. He is a nostalgic imperialist who doesn’t scoff at using even the most harsh of measures in order to achieve his goals.

He didn’t hesitate to level Groznyi. He didn’t hesitate to invade Georgia. He didn’t hesitate in removing his opponents from the playing field whether they are called Lebedev, Politkovskaya or Navalnyi. He didn’t hesitate to invade Crimea, to lie on international or national TV and now he didn’t hesitate to invade Ukraine thus causing the biggest threat to international security since the second word war.

For us it is difficult to see the rationale behind it. For a nostalgic imperialist the rationale is probably very simple. What other things has he caused?

The invasion of Ukraine lead to many things. It was a war that supposedly was motivated by a need to stop countries from joining NATO.

So far it has achieved several things, none of which provably were intended. It has very likely destroyed the economic future for Russia for several decades. It has plummeted the international status of Russia. When your only support in the UN comes from Belarus, Eritrea, Syria, Nicaragua and North Korea you know you have a problem.

The war caused two non-aligned countries, Finland and Sweden, to become NATO members. Well, Sweden is still waiting for Erdogan and Orban to get their act together, but eventually Sweden will enter.

Instead of stopping countries from joining NATO Putin has more than doubled Russia’s border with NATO. That is quite an achievement.

Because NATO wasn’t really on Finland’s radar. We have actually effectively tried to avoid a NATO debate. We rather talked about Nordic cooperation, because it was easier. We rather talked about the defence component of the EUropean Union, because that seemed friendlier.

Thanks to our history NATO was a more difficult subject.

My party was one of only two parties out of nine in parliament who had been positive towards a membership. Now all parties support it.

Support hovered around 20 percent for decades. When Russia invaded Georgia it didn’t move. When Russia invaded Crimea it didn’t move. When I two years ago called for a membership process when it was evident that Russia had something going on it didn’t move.

But when Russian tanks started marching towards Kiev the Finnish people had had enough. Support immediately went over 50% and is now at a steady 80%.

We Finns are pragmatic people. We can be stubborn, but when the situation changes we can change our minds. We thought for too long that you can deal with the Russians. When Putin showed his true face, to quote our President: “when his mask fell off”, we adopted to that reality. And the rest is history. In parliament 187 members voted for a membership and only 6 against. That is an enormous majority.

It was of course of paramount importance that Sweden also joined nato. That lead to some intense shuttling back and forth between Sweden and Finland in March and April of 2022. We Finns had to convince Sweden to change their position. And it wasn’t totally easy.

For Sweden being neutral is an integral part of their national identity. They have ABBA, IKEA, meat balls and neutrality. Parting with that was difficult and the Swedish PM Andersson was very reluctant at first.

Tage Erlander who was a prime minister in Sweden when NATO was formed, said in his memoirs that Sweden stayed out of NATO to an extent out of solidarity with Finland. No we Finns had, out of solidarity, to gently push Sweden into NATO.

And we succeeded, of which I am happy.

WIth Finland and Sweden as member NATO gains some significant capabilities. These countries are strong democracies, two of the more capable military powers in Europe and have  significant defense industries.

Neither of them is a burden and both  can  take care of their defensive reponsibilities.

Considering that, it is sad to see the extent to which a political game has been played around the ratification process. An alliance that essentially depends on the “three musketeers principle”, one for all, all for one, that can’t swiftly ratify the membership of two candidates that absolutely strengthen the alliance has a problem.

So let’s hope the promise Erdogan made in Vilnius a few weeks ago holds.

But in the meantime the war goes on. And it has exposed a lot of problems we had refused to see until now.

Europe has been all to dependent on the US for its defence. We have dismantled our defence industry and our readiness. Most countries have dismantled their conscription based systems and turned towards all voluntary forces that are small and more suitable for small limited tasks than defending Europe.

During this year Europe has helped Ukraine in many ways. Also militarily. It has also been a revelation in the negative sense that we do not have the adequate stockpiles. We have howitzers, but not enough ammunition. We might have planes, but few have tanks,

I was one of two Finnidh parlamentarians that started the European Leopard-initiative that lead to several European countries shipping Leopard 1 and 2 tanks to Ukraine. While we have plentiful numbers of these modern tanks in Europe only a few of the are in shape to be rolled out if there was to be a crisis.

Our readiness has been abysmally bad.

NATO does now cover a big part of the EU. It is not worthwhile building parallel structures. But even if we have NATO every country has to carry its own weight. There are very few things a think DOnald Trump deserves credit for, but bringing up the NATO 2% – rule is one of them. Every country should spend at least 2% of its GDP on defence for us to have credible capacities, living next door to Russia.

And taking a page from the Finnish comprehensive defence toolkit: Security is a broad concept. We realised last year what energy dependence means.

A reliance on fossil fuels and resources that are in the hands of authoritarian dictators lead to dependencies that can be catastrophic. We cannot close our eyes to democracy deficits when dealing with countries  and must take a critical look at our dependencies in general.

And as this summers forest fires have showed us time an again. Security is also an environmental issue. A world in which climate change rages in not secure for anybody. But that is a discussion for a differentiaali discussion. 

Thank you for listening, and I am happy to take any questions a you might have.

 

(Käännös Portigaliksi pidetystä puheesta konferenssissa ”Novos Desafios de Segurança e Defesa” 2.8.2023)

Var står vi idag?

Teksti suomeksi täällä.

Varför är vi i den här regeringen?

Årets riksdagsval var ett val om ekonomin. Efter två kriser har vi ett allvarligt underskott i de offentliga finanserna och prognoserna är dystra. Oberoende av vad som anses ha bidragit till underskottet – och den tidigare oppositionspartiernas analys av orsakerna är inte helt objektiv – finns det behov av att korrigera kursen. 

Detta faktum styrde valdebatten och avgjorde till stor del valresultatet. Valresultatet gav i sin tur en indikation på vilka koalitioner som kan bli möjliga. De olika partiernas inställning till hur de offentliga finanserna kan eller skall balanseras var också en kraftig fingervisning. Samlingspartiet ställde en anpassning på sex miljarder under en regeringsperiod som sitt mål  Denna siffra byggde på finansministeriets kalkyler och blev nyckeln som i praktiken styrde regeringsförhandlingarna. 

De som följer med politiken vet vad som styr SFP:s agerande och politik. Vi är det enda liberala center-högerpartiet i Finland. I vår politik betonas en hållbar ekonomi, EU-frågor, mänskliga rättigheter och globalt ansvar. Detta är inte små politiska sidofrågor, utan väsentliga frågor som definierar vår politik. 

Mot denna bakgrund är det uppenbart att det alternativ som Petteri Orpo valde inte var det som vi i första hand hade föredragit. Det var dock det enda alternativ som stod till buds när SDP och Centern var ovilliga att förhandla. Vi var därför tvungna att överväga om vi kunde gå in i en koalition med Sannfinländarna – eller om vi redan från början skulle utesluta det som ett alternativ? 

I vårt  DNA är tanken om SFP som ett brobyggande parti en central tanke.  Därför ansåg vi att denna konfiguration borde ges en chans. Vi ansåg att det också var viktigt ur en demokratisk synvinkel – trots allt hade Sannfinländarna fått ett starkt mandat från folket. Vi respekterade också Petteri Orpos vision och gick in i förhandlingarna med kännedom om att de skulle bli svåra. Vi satte upp tydliga tröskelfrågor.

Ur en ekonomisk synvinkel blev resultatet bra. Programmet kommer,  ifall att det förverkligas, att balansera de offentliga finanserna med 6 miljarder euro. EU-politiken fortsätter på den vedertagna linjen och klimatmålen bibehålls. Utgiftsnedskärningar kommer att göras så, att utbildningens finansiering tryggas. Den grundläggande miljöfinansieringen kommer inte heller att påverkas. 

Programmet innehåller också viktiga sysselsättningsåtgärder. Arbetsmarknaden reformeras på ett sätt som inte på något sätt kan beskrivas som radikalt. Finland gör nu det som Tyskland och Sverige framgångsrikt gjorde för 20 år sedan och som starkt bidragit till deras ekonomiska livskraft. 

Jag är säker på och vill tro att alla partier – såväl de som är i regering och de som är i  opposition – vill att dessa reformer skall genomföras. Detta av den enkla anledningen att alla partier kommer att skörda frukterna av dessa reformer i framtiden när de sitter i regeringen.  

Utgiftsnedskärningarna i regeringsprogrammet har kritiserats. Det är lätt att förstå. 4 miljarder euro är en stor summa och åtgärderna känns i människors och organisationers vardag. Vi anser dock att effekterna av nedskärningarna är väl avvägda.

Med detta program vill vi trygga välfärden för alla finländare. Retoriken ’de fattiga blir fattigare och de rika rikare’ kan tjäna politiska syften, men enligt min åsikt återspeglar den inte målen i regeringsprogrammet. Personligen tror jag starkt på det nordiska välfärdssamhället, ett samhälle i vilket även de rikaste njuter mest av sitt välstånd när också de sämst ställda har det så bra som möjligt. Därför står jag bakom regeringens program, även när det gäller anpassningsåtgärderna.

Varför tvivlar vi nu på regeringens handlingskraft?

Ekonomin är motorn bakom det välstånd vi bygger. Om ekonomin kommer i obalans raseras vår välfärd snabbt. Det var länge sedan vi befann oss i en situation där man var tvungen att dra åt svångremmen. Vi har levt i en modest men säker positivt konjunktur. 

De senaste kriserna har ökat vår skuldsättning. Stigande räntor och accelererande inflation minskar människors köpkraft snabbt och obönhörligt. I en sådan situation är det absolut nödvändigt med en målmedveten anpassning av ekonomin.

De ekonomiska mekanismerna är komplexa. De påverkas av tillgången på arbetskraft och råvaror, utbildningsnivå och innovationsförmåga, konkurrenskraftig beskattning, investeringsvilja, politisk stabilitet osv. Ekonomin är därför summan av många saker. 

En av de viktigaste drivkrafterna bakom en hållbar ekonomi är förtroendet: förtroendet för kontinuitet och rättvisa. 

Detta inkluderar förtroende mellan medborgare, förtroende för nationella institutioner, förtroende för regeringen och beslutsfattare samt förtroende för arbetsmarknaden.

En av Finlands viktigaste konkurrensfördelar på den internationella marknaden har länge varit vår politiska stabilitet, som bottnar i ett ömsesidigt förtroende mellan de parter jag räknat upp. 

Regeringens första tid har varit skakig. Det interna förtroendet har skadats av att centrala ministrar och riksdagsledamöter har lekt med  fascistiska och rasistiska idéer. 

De sannfinländska ministrarnas och riksdagsledamöternas tankar har inte kommit som en överraskning för oss inom SFP, även om detaljerna var nya. Vi var naturligtvis bekanta med gruppens sätt att bedriva politik. Vi visste att deras värderingar skilde sig från våra egna. Ändå ville vi tro att regeringsansvaret skulle medföra moderation och en vilja att fokusera på frågor snarare än identitetspolitik. 

Jag tror att det finns en genuin oro bland sannfinländska politiker och väljare över att vissa invandringsrelaterade problem skall sprida sig från vissa länder till Finland. Vi tar också denna oro på allvar, och vi sopar den absolut inte under mattan. Det finns dock många olika sätt att närma sig dessa utmaningar: man kan se det som ett hot eller som en möjlighet. Finland behöver mer invandring och därför måste fokus ligga på god och effektiv integration och skapandet av åtgärder och ett samhällsklimat som möjliggör detta. Snabb integration underlättas inte av att man kritiserar, förlöjligar eller stigmatiserar en viss grupp av människor.

Ur vår synvinkel handlar debatten därför i första hand om vilka värderingar som styr politiken och hur den utformas. För oss handlar politik om att lösa sociala problem med fokus på hela vårt land. Ett effektivt regeringsarbete är endast möjligt om det finns ett förtroende inom regeringen. Under den korta tid som denna regering har suttit har vi redan ställts inför två förtroendekriser till följd av ministrarnas beteende: först minister Junnilas uttalanden  och nu senast Riikka Purras oacceptabla skrifter. 

Skrifterna är gamla och Purra bad om ursäkt för dem. Men det sätt på vilket hon urvattnade sin ursäkt den 13 juli fick oss att tvivla på ursäktens äkthet. (Purra: ”Kuten oli arvattavissa, nyt vastustajien tähtäimessä on jo perussuomalaisten käyttämä suora ja kaunistelematon puhe, maahanmuuttokriitikki ja vaadittavat politiikkatoimet. Jopa naista alistavien, tasa-arvon vastaisten tapojen arvostelu ”rumasti”! (Burkaa arvosteleva blogitekstini)…/…Yhtä varmasti kuin aina uuden perussuomalaisen virheen osoittelu jatkuu ja tulee jatkumaan, perussuomalaisetkin jatkaa linjalla, johon meillä on mandaatti. Jos se rasittaa muita puolueita liikaa, ongelma ei ole meidän.”) 

Utöver Purras ”tillbakadragande” har innehållet i Purras ursäkt i praktiken ogiltigförklarats av sannfinländarnas partifält, partisekreterare och riksdagens talman.

Vi hade velat, att minister Purra hade förklarat hur hennes tänkande har förändrats under åren och vad som har lett till denna förändring. Vi skulle också ha velat att hon tydligt hade sagt att hennes uttalanden är rasistiska och att hon och hennes riksdagsgrupp klart tar avstånd från dylika uttalanden. 

Rasistiskt beteende är oacceptabelt, oavsett vem det handlar om. Det handlar inte om en jakt på Riikka Purra eller Sannfinländarna, utan om en medvetenhet om att det finns sorgliga och ödesdigra exempel i vår västerländsk historia på vad som händer när rasistiska och fascistiska uttalanden gradvis blir normaliserade. I historiens ljus är det fråga om långa processer, och vi måste se till att en sådan process inte kommer i gång i Finland.

Regeringen har förbundit sig att främja jämlikhet för alla, vilket tydligt framgår av regeringsprogrammet. Ministrarna – alla i regeringen – måste göra sitt yttersta för att detta skall bli verklighet. Oberoende av parti.

Vi kan fundera på hur våra ledande politikers uttalanden påverkar hur Finland uppfattas internationellt som ett land att studera, arbeta eller investera i. Men det är lika viktigt att se till att alla finländare och människor som bor i Finland kan känna sig hemma, välkomnade och trygga. Av denna anledning kan vi inte heller acceptera rasism. Inte i någon form.

Regeringens egentliga arbete har inte ens börjat. Alla åtgärder för att skapa ekonomiskt och socialt välstånd är brådskande. En situation där uttalanden av regeringsmedlemmar väcker frågor om regeringens värdegrund och står i bjärt kontrast till de principer som anges i regeringsprogrammet är oacceptabel. Riikka Purra sade själv: ”Det här kommer inte att ta slut”. Hennes uttalande kommer sannolikt att väcka nya frågor, både bland oss regeringsmedlemmar och medborgare. En vaghet och oro  är inte bra för förtroendet.

För oss är ekonomi och mänskliga rättigheter, produktivitet och jämlikhet, ekonomi och naturens välbefinnande olika sidor av samma mynt. Å ena sidan möjliggör ekonomin mänskligt välbefinnande, å andra sidan måste ekonomin skötas med ett socialt ansvar som ledstjärna. Vi delar inte uppfattningen att vi inte kan ha det ena utan det andra. 

Vi vill verka inom en politisk ram som ambitiöst främjar båda. Det är med detta som  grundval som vi fattar våra politiska beslut.

Ur vår synvinkel är regeringens program inte perfekt, men det är bra, särskilt när det gäller ekonomi och sysselsättning. Det är därför mycket olyckligt att motsättningarna inom och runt regeringen hindrar eller i onödan bromsar genomförandet av programmet. Även om pragmatism är viktigt kan inte ens pragmatiska beslut i hållbarhetens namn grundas på något annat än hållbara värderingar. 

För att sammanfatta:

Det finns många sätt att utforma politik och många sätt att lösa samhällsproblem. SFP är känt för sin förmåga att agera som brobyggare. Det är den roll vi vill spela även här, och mot den bakgrunden har vi fram till en viss punkt varit beredda att göra politiska kompromisser. Om vi med denna regeringsgrund undergräver Finlands image och samhällklimat, Finlands dragningskraft, vår nationella enhet och politiska kultur, då blir priset för kompromisserna för högt.

Vad gör vi nu?

I förrgår, den 14 juli, höll vi ett konstruktivt och analytiskt gruppmöte. Mötet var enhälligt och som ett resultat publicerade vi ett pressmeddelande där vi uttryckte vår oro för regeringens funktionsförmåga.Vi har ännu inte beslutat om en förtroende eller om vägen framåt. 

Precis som under de senaste veckorna tyder reaktionerna på vårt pressmeddelande i sociala medier på att rasismdebatten håller på att hetta till. Människor, inklusive våra anhängare, visar sin besvikelse över att vi inte omedelbart uppmanar till en förtroendeomröstning om Purra eller att vi inte omedelbart fäller regeringen.

Vi värdesätter politiska processer. Vi vill föra en genuin dialog med våra kolleger för att hitta hållbara lösningar som bäst tjänar Finlands helhetsintressen. Vi förstår att det är svårt för människor, inklusive våra väljare, att acceptera eller förstå politikens långsamma tempo när de sitter hemma och scrollar genom sociala medier. Vi förstår frustrationen. 

Vi beslutsfattare – och i synnerhet vi ministrar – lever fortfarande våra arbetsliv mitt i sommaren. Vi deltar i krävande internationella möten med knappt en minuts paus. På dessa möten behandlas frågor som är viktiga för Finland. Vi vet att det är orimligt och också oklokt att försätta våra kolleger i en situation där fokus måste flyttas från dessa frågor till Purra-krisen, hur viktig den än är. 

I en tid då de värdekonflikter som finns mellan SFP och Sannfinländarna verkar svåra att jämka, har vi fortfarande förtroende för Orpo. Vi vill därför klargöra vår ståndpunkt och ge honom möjlighet att bedöma den övergripande situationen. Som vi säger i vårt pressmeddelande kommer vi att fortsätta debatten om regeringens funktionsduglighet och framtid under Orpos ledning. Vi kommer att föra en diskusson, vars resultat kommer att speglas mot RKP:s värderingar. Efter det fattar vi beslut. 

Den världsbild som varje parti bygger sin politik på återspeglas i ord och handling. Vi kan inte vara med och främja en värld som vi inte tror på. Det är det, vi nu begrundar. 

Mina väljare kan räkna med att mina värderingar förblir oförändrade. SFP väljare kan lita på att vårt partis värderingar är oförändrade. Eller, om möjligt, ännu klarare. 

Jag är övertygad om att den pågående debatten om rasism kommer att leda till goda saker. Jag vill tacka alla som aktivt har deltagit i debatten. Om det är något som är värdefullt i den nordiska demokratin så är det samhällsdebatten och samhällsaktivismen. För min egen del kan jag inte nog understryka detta, i denna stund.

Ibland måste man resa långt för att se nära.

Tal på partidagen – puhe puoluekokouksessa 2023

Ett partis ideal är dess identitet. Och en identitet vårdas genom att vi med jämna mellanrum ställer oss frågan: Vad arbetar vi för? Vilka frågor driver vi? Vilken är vår värdegrund?

För ett parti är de här helt essentiella frågor. Det är de frågorna som definierar oss och svarena till dom frågorna är orsaken till att vi gör det arbete vi gör. De är orsaken till att vi är här idag, tillsammans.

Det här är vår första partidag efter riksdagsvalet. Vi lever och fungerar i en ny verklighet. Vi har en ny riksdag. Vi har nya ledamöter. Men grunden vi står på är den samma. Våra värden är de samma. Och dom definierar oss –  Vi är Svenska Folkpartiet.

Under fyra års tid satt vi med i Sanna Marins regering. Vi gjorde reformer inom social- och hälsovård, vi stärkte vår bildning. Vi satt upp nya mål för vårt klimatarbete och vi arbetade mot det målet. Vi gick igenom två stora kriser, vi navigerade i okända vatten – och vi gick med i Nato.

Vi satt i en koalition ledd av socialdemokraterna, men vi var inte ett vänsterparti.  Vi var Sfp, och vi behövdes som SFP. Vi var ett parti som också den perioden satt en klar prägel på regeringsprogrammet.

Vi gjorde regeringen bättre.

Nu är vi i nya förhandlingar. De här förhandlingarna är svårare än de föregående. Och inte för att den finansiella ramen är trång, den utmaningen klarar vi nog. Sfp har alltid arbetat för en ekonomisk politik där man tar ansvar för våra gemensamma medel.

Förhandlingarna är svåra eftersom det igen är en brokig koalition. Nu är inte den ekonomiska politiken den stora utmaningen oss partier emellan utan de ideologiska skillnaderna.

Det, att det är svårt, har inte undgått någon som följt med rapporteringen från förhandlingarna. Men å andra sidan – vem har sagt att det skall vara lätt?

Då det känns att dom ideologiska skillnaderna är för stora, försöker jag tänka på min pappas morbrors Patricks rättesnöre: gör inte det som är lätt utan det som är rätt.

Och rätt är att påverka. För att det är ju därför vi har gått med i politiken: för att påverka och för att försöka förverkliga det som vi tror tar oss och Finland framåt.

Vi har nu arbetat i snart 7 veckor, och har inte än nått målet. Sakta men säkert går vi vidare.

Det är också klar, att inte hela regeringsprogrammet, om vi kommer så långt, kommer att se ut som ett SFP-program. Men man kan med absolut säkerhet säga, att programmet blir bättre tack vare oss.

Vi värnar precis som alltid tidigare, om klimatet, om vår internationella roll, om mänskliga rättigheter, om glesbygden, hållbarheten, jämställdheten. Ibland gör vi det med stöd av andra. Men tyvärr också ibland utan det.

Arvoisa puolueväki.
Punamultahallituksessa meistä ei tullut vasemmistopuoluetta. Oikestohallituksessa meistä ei tule oikeistokonservatiivejä. Ei, vaikka jotkut tarkoitushakuisesti tällaista kuvaa medioissa maalailevat.

Ohjelmamme ei muutu. Politiikkamme ei muutu. Ne arvot, joiden puolesta työskentelemme, eivät muutu. Se mikä muuttuu, on maailma ympärillämme. Tämä muutos on vääjäämätöntä ja koskee myös meitä. Paikallemme emme voi jäädä. Jämähtäneisyys ja uhkakuvilla pelaaminen ei meitä houkuttele. Me uskomme ihmisen kykyyn tehdä kestäviä ratkaisuja. Me uskomme empatian merkitykseen. Me olemme avoimuuden, toivon ja tulevaisuuden puolue kaikille niille, jotka haluavat maatamme johdettavan näistä lähtökohdista.

Bästa partidag. Vår värdegrund ändrar inte.

Här är det viktigt att vi är konsekventa. Att vi kommunicerar vår linje. Att vi stöder varandra. Och kanske mer än tidigare: Att vi diskuterar. Att vi som individer och parti säger när vi är av annan åsikt. Och att vi håller ihop.

Bästa partidag. Hyvä puolueväki.

Den politiska retoriken har hårdnat. Identitetspolitiken slår rot.

Det är kontraproduktivt och det är onödigt. Vår politiska kultur vinner ingenting på att man importerar kulturkrigsretorik från USA eller låter förstå att vänster-högerlinjer har någonting med mänskliga rättigheter, miljöhänsyn eller jämställdhetsarbete att göra.  Det är historielöst och framförallt otroligt kontraproduktivt.  För bägge sidorna på den politiska spelplanen kan jobba för dessa frågor. .

Jämlikhet är inte socialism. Jämlikhet handlar om allas lika värde, om friheten och rätten att leva sitt liv som man vill. Från ett samhälleligt perspektiv handlar det också om att utnyttja allas potential till fullo. Jämlikhet är en förutsättning för både ett stabilt och välmående samhälle och en fungerande marknadsekonomi.

Det, att man har en förmåga att reflektera över gamla oförrätter och korrigera kurs är inte radikalt utan sunt förnuft och bildning. Det är insikt och förståelse och tyder på en förmåga att kunna ta till sig, att lära sig.

Arvoisa puolueväki.

Järkevä ilmastopolitikka ei ole vihervasemmistolaisuutta. Se ei myöskään ole naiivia tai epärealistista politiikkaa. Sen sijaan voisin hyvinkin väittää, että se on, jos sallitte yksinertaistuksen, oikeistolaisuutta, sillä se tunnistaa vihreässä siirtymässä piilevän taloudellisen potentiaalin. Jos yhteisvastuu ja huoli ekosysteemistä halutaan liittää sosiaalidemokraatteihin tai vasemmistoon, voi ilmastopolitiikkaa toki pitää vasemmistolaisena.

Minkä tahansa lähestymistavan ilmastonmuutoksen jarruttamiseen valitsemmekin, on ilmiselvää, että se palvelee koko poliittista kenttää, meitä kaikkia. Niin yksilöitä, yrityksiä kuin luontoa. Sillä meillä on vain yksi planeetta: ilman sitä, meillä ei ole mitään.

Järjelle on tilausta. Harmaan sävyjen näkemiselle on tilausta. Empatialle ja humaanille politiikalle on tilausta. RKP:lle on tilausta.

Me lähdemme siitä, etteivät asiat ole mustia vai valkoisia. Me vaadimme itseltämme erilaisten näkemysten kunnioittamista ja yhteensovittamista, vaikka se olisi vaikeaa. Inte det som är lätt, utan det som är rätt.

Siksi me istumme sitkeästi hallitusneuvotteluissa. Osa Suomesta ja suomalaisista kokee maailman myllerryksen erityisen uhkaavana. Suomessa on yhtä monta totuutta ja todellisuutta kuin on suomalaisia. Puolueemme DNA:ssa on halu toimia sillanrakentajana näiden todellisuuksien välillä.

Olemme yritteliäitä ja uteliaita ulkomaailmaa kohtaan, sillä olemme historian saatossa saaneet tällaisella asenteella aikaiseksi paljon hyvää. Meidän lasimme on puoliksi täynnä, ei puoliksi tyhjä. Tätä seikkaa meidän kannattaa vaalia tietoisesti. Yhteistuumin.

Bästa partidag.
I den förra regeringen var vi den borgerliga liberala rösten. Den behövdes där och den rösten användes framgångsrikt. I en annan koalition kan vi vara rösten som balanserar lasset så att det inte kantrar över åt andra hållet.

Den här rollen har SFP haft i många koalitioner. Vi är mittenpartiet som får agera rollen som skiljedomare och inte sällan pianostämmare.

I kolgruvorna i England på 1800-talet hade man med burar med kanariefåglar nere i djupet. De signalerade, när kolmonoxidhalten i gruvan blev för hög. Den skyddade arbetarna.

Vi har i många koalitioner inte bara varit skiljedomare och stämmare utan också kanariefågeln. Vi har en stark värdekompass och kan se på världen som den mångfacetterade verklighet den är.

Mitten behövs och ingen verklighet har någonsin blivit sämre av att den balanserats upp lite grann.

Vilket är alternativet till en politik där man kan gå över blockgränser och där man kan arbeta också med partier som står långt ifrån en själv?

Det är blockpolitik. Och det är inte en hälsosam utveckling. Den bygger polarisering. Den minskar förståelse. Den gör det svårare att hitta lösningar.

Samtidigt är det ingen lätt uppgift att vara den som försöker motverka polarisering. Det är svårt att bygga förståelse. Det är lätt att tappa sig själv.

För allt skall man inte förstå. Vad som helst kan man inte acceptera. Det finns det som är rätt och det finns det som är fel. Vi ser skillnaden. Vi ser den klart. Och det är med det i som ledstjärna vi gör det arbetet vi gör.

Systeeminen ajattelu korostuu entistä polarisoituneemmassa ja epävakaammassa maailmassa. Haluan meidän olevan puolue, joka osoittaa käytöksellään ja toiminnallaan laajaa yleissivistystä ja kykyä isojen kokonaisuuksien hahmottamiseen.

Toivon meidän olevan se puolue, joka ei joudu käyttämään aikaa ja energiaa sisäisten ristiriitojen selvittelyyn, kun ratkottavanamme on koko maan ja maailman tulevaisuuden kannalta aidosti isoja ongelmia.

Olette varmaan kuulleet sanonnan ”culture eats strategy for breakfast”, ”kulttuuri syö strategian aamupalaksi”. Tämä pätee myös puoluepolitiikassa, vaikka sanan strategia tilalle voikin vaihtaa sanan ohjelma. Sisäinen toimintakulttuurimme heijastaa arvojamme. Näin on kaikkien toimijoiden kohdalla. Koska avoimuus ja suvaitsevaisuus ovat julkilausuttuja arvojamme, meidän tulee pyrkiä aina ratkaisemaan mahdolliset sisäiset ristiriitamme avoimesti ja rakentavasti. Muuten arvomme muuttuvat sanahelinäksi ja ohjelmamme intohimoinen toteuttaminen mahdottomaksi.

Miksi puhun tästä? En siksi, että puolueemme olisi riitainen, vaan siksi, että maailman polarisoituessa puolueissa toimiviin ihmisiin yritetään vaikuttaa ennennäkemöttömällä voimalla. Vaikuttamisen keinona käytetään usein rankkoja kärjistyksiä. Siksi meidän on puhuttava aktiivisesti arvoistamme ja kuunneltava toistemme näkökulmia kunnioituksella. Uskottava kivenkovaan siihen, että yhdessä olemme enemmän kuin osiemme summa.

Jatkuva avoin keskustelu ja luottamukseen perustuva väittely ovat avainasemassa sisäistä kulttuuria vahvistettaessa. Tällaisessa kulttuurityössä muun muassa RKP:n nuorilla on puolueessamme tärkeä rooli.

Toivon ja uskon, että RKP voi olla tunnettu siitä, että se on Suomen poliittisista puolueista yhtenäisin ja vakain. Toivon, että me kaikki yhdessä pyrimme tähän.

Takaisin arvopuheesta ja kulttuurista arjen politiikkaan ja sen haasteisiin.

Bästa partidag.

Den kommande regeringen kommer att ta över ansvaret för en ansträngd ekonomi. Pandemi och krig har satt sina spår. Nu måste vi rätta kursen. Positivt är det, att vi inte mera behöver fundera på om och när vi blir natomedlemmar. Medlemskapet är nu ett faktum.

För att få ekonomin på rätt köl igen krävs ett blomstrande näringsliv: vi behöver tillväxtföretag och export. Samtidigt står vi inför en stor demografisk utmaning och n allvarlig brist på arbetskraft. För att bekämpa denna utmaning behöver vi beslutsamma åtgärder. Vi måste säkerställa tillgången på arbetskraft genom att öka arbetskraftsinvandringen. Det är detta vi arbetar för i Ständerhuset

Den gröna omställningen skapar den ekonomiska tillväxt vi behöver . Det investeras nu i Finland mer än på länge. Det, att vi varit föregångare bär nu frukt och vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Vår framgång är helt beroende av kunnande och innovationer. Detta är också saker som vi arbetar för i Ständerhuset

Bästa partidag,

Det är ett privilegium att få fungera som Svenska riksdagsgruppens ordförande. Vi är ett tio ledamöter starkt lag som inte går av för hackor. Också det har vi visat på Ständerhuset.

Men vi får inte göra vårt arbete utan er. Utan alla ni som arbetar på ett lokalt plan, i våra kommuner och städer. Utan Kvinnoförbundet, Seniorerna. Utan Svensk Ungdom, som inom Svenska folkpartiet ofta varit den drivande kraften för förändring. Fortsätt vara aktiva, att ta fram nya idéer och utmana oss när det behövs. Fortsätt se till att unga inte tror på de förenklade lösningar, som populistiska rörelser vill förmedla.

Ert arbete ledde till vårt inval. Och med era tankar, motioner, förslag är ett Sfp igen lite bättre och lite klokare efter denna partidag. Och vi riksdagsledamöter har igen lite enklare att föra fram vår politik i riksdagen. Tack!

Tankar om ansvarsfull politik 

We have nothing to fear, but fear itself”.

Vi kan inte låta rädslan styra våra handlingar, men vi bör vara aktsamma för att inte agera. Och framförallt för att fokusera på fel saker.

Finland befinner sig inte i en djup kris, men det finns ett tydligt behov av förändring. Inte för att den tidigare politiken skulle ha varit ”ansvarslös”, ”oansvarig” eller något i ditåt, trots att den politiska retoriken som strävar efter motsättningar försöker förmedla en sådan bild. Faktum är att de partier som nu förhandlar på Ständerhuset inte hade speciellt olika syn på statens intäkter och utgifter under den senaste perioden. Det finns ett behov av förändring helt enkelt därför att det är uppenbart att vi efter två kriser inte skulle överleva en tredje i god form.

Det är därför fokus i regeringsförhandlingarna denna gång ligger på ekonomin. Hållbarhetsgapet är nära 9 miljarder euro och måste täppas så att vi är klara att möta eventuella framtida kriser och de marknadschocker som kriserna kommer att medföra.

”If it ain’t broke, don’t fix it.”. Med andra ord: Det lönar sig inte att reparera sådant som inte är trasigt. Däremot bör man fokusera på att fixa de saker som verkligen behöver fixas.

Finlands väg har skilt sig från de övriga nordiska ländernas väg under det senaste dryga decenniet. Den strukturella arbetslösheten är högre och produktivitetstillväxten har varit svagare än i andra länder. Våra offentliga finanser uppvisar ett kroniskt underskott. Arbetsmarknaden är stel och det arbete som finns hittar inte dem som söker arbete.

Samtidigt åldras vår befolkning. Nativiteten är låg och den demografiska pyramiden är upp och nedvänd. Sverige har inte dessa problem, för att välja ett exempel.

Och det är just dessa saker som behöver åtgärdas: arbetsmarknaden måste göras flexibel och befolkningens åldersstruktur bör korrigeras.

Samtidigt som vi har klara utmaningar finns det också tydliga glimtar av hopp. Bara förra året tillkännagavs investeringsplaner inom den gröna omställningen till ett värde av över 16 miljarder euro i Finland. Tåget rullar framåt och det är upp till oss att ta vara på den chans som erbjuds.

De utmaningar jag har nämnt kommer inte att lösas genom att begränsa invandringen eller sakta ner den gröna omställningen. Tvärtom: de aktuella problemen skulle bara bli värre om vi gjorde så.

Förra året hade vi exceptionellt mycket invandring till Finland. Omkring 48 000 ukrainare ansökte om tillfälligt skydd år 2022.

Men under normala omständigheter är invandringen till Finland blygsam. Nettoinvandringen ligger på cirka 15 000 personer per år. Det är en ohållbart låg nivå. Omkring 2 000 personer ansöker om asyl varje år. Även det är en blygsam siffra.

Om vi inte kan öka nettoinvandringen med flera tiotusentals personer per år är vi illa ute. Enligt en undersökning av ETLA skulle den arbetsföra befolkningen med 20 % under de kommande 50 åren om vi bibehåller den nuvarande nettoinvandringsnivån.

Vad skulle det innebära? Det skulle innebära att vår ekonomi skulle lida och att till exempel pensionsåldern skulle behöva höjas avsevärt. Därför kommer det att bli mycket svårt att fixa hållbarhetsgapet om inte invandringen ökar. ETLA har uppskattat att vi behöver en nettoinvandring på 44 000 personer för att stabilisera försörjningskvoten. Det är uppenbart att vi inte kommer att nå detta mål utan beslutsamma åtgärder.

Invandring stärker den offentliga ekonomin. Detta är ett objektivt faktum. Sysselsättningsgraden för invandrare i Finland är på nästan samma nivå som för infödda finländare. Skillnaden är numera mycket liten. Integrationen löper bättre allteftersom attityderna gentemot invandrare blir mer gynnsamma. Undersökningar visar att ett företag som en gång har anställt en person med invandrarbakgrund är mycket mer positivt inställt till att anställa en till. Rädsla dämpas mest effektivt av erfarenhet och bra så.

Poblemen med invandring måste diskuteras öppet och lösningsorienterat: Vi har ett för lågt antal invandrare, vår attraktionskraft som land är inte hög, vi har  ineffektiva processer, vi  behöver en attitydförändring, vi har  utbildningsutmaningar, det går långsamt att komma in i arbetslivet  och vissa grupper har svårt att integreras och segregation leder till problem som  till exempel gängtillhörighet. Det skulle vara speciellt viktigt att kvinnor som kommit via den humanitära vägen snabbt skulle integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att de saker som orsakar problem för invandrare ofta också orsakar problem för den övriga befolkningen. En incitamentsfälla är en fälla oavsett vilken bakgrund man har.

Det är dessa frågor vi nu bör ta itu med – pragmatiskt och genom att medvetet undvika generaliseringar.

Och är arbetet mot klimatförändringen en börda och ett problem för oss? Straffar det finländarna och hämmar det vår konkurrenskraft?

Nej, det gör det inte. En ambitiös klimatpolitik är nödvändig – för alla länder. De åtgärder som hittills har vidtagits har till exempel sänkt elpriset i Finland. Det är ingen slump att Finland förra året hade de näst billigaste elprisen i Europa.

En grön omställning stimulerar ekonomin och stärker vår självförsörjning och försörjningstrygghet.

Alternativen är dyra och urholkar vårt lands industriella bas. Det råder ingen tvekan om vart världen är på väg. Vi bör därför förhålla oss nyfiket till ”den nya världen” och ambitiöst ta tag i den utmaningar och möjligheter som erbjuds.  Att fastna i gnäll om rimligheten i de klimatmål som satts upp för oss, till exempel i förhållande till Kinas åtaganden, kommer inte att föra oss framåt som land. Kina har varit den europeiska konsumtionens ”bakgård” i årtionden. Det har blivit dags för oss att ta ansvar.

”Början till all visdom är att erkänna fakta”. Men det kräver objektiv kunskap och en förmåga att göra rätt analys.

Det är därför viktigt att de kritiska beslut som för Finland framåt inte hänger upp sig på meningslös identitetspolitik. Syftet med sådan politik är nämligen inte det allmänna bästa utan snarare en strävan att tala om och främja vad man tror att ”de egna” vill ha. Sådan politik är inte ett rakryggat främjande av hela landets intresse. Att kommunicera svåra frågor och beslut till sin egen väljarkår är alla politikers ansvar.

Vi har inte valts till riksdagen för att behaga väljarna, utan för att främja hela landets bästa.

Och ännu en sak: Den nordiska samhällsmodellen har utvecklats till vad den är idag av både vänstern och högern. Det finns få absoluta sanningar inom politik, samhällsvetenskap eller ekonomi. Det finns också massor av saker som det inte är meningsfullt att med tvång placera på en vänster-höger axel. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddandet av minoriteter i en välfärdsstat ska inte vara kontroversiellt. Att erkänna de fel som har gjorts och försöka korrigera riktning är inte radikalt eller dumt utan visdom.

Det är också en av de grundmekanismer som bidragit till det  västerländska samhällets – och Finlands som en del av det – utveckling under århundraden.

Vi har traditionellt varit stolta över att kallas en civiliserad stat. Men den epiteten är ingen självklarhet utan den måste vi fortsätta att förtjäna. Ofta är det en bristande efter- och omtanke som leder till politisk konfrontation och en benägenhet att förenkla komplexa frågor. Civilisationer har ofta förstörts just när de börjat  ta sig själva och det de uppnått för givet.

 

Adlercreutz: Tröskeln för företagsamhet måste sänkas.

Det är dags att inse att arbetslivet lever i en förändring. Vi behöver en kombinationsförsäkring som täcker både egenföretagare och anställda, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

-Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt är man företagare, emellanåt arbetar man för någon annan. Men vårt socialskyddssystem ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet, säger Adlercreutz

Adlercreutz konstaterar att det för närvarande finns cirka 190 000 egenföretagare i Finland.

– Det är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Det finns även många som gör det för att alternativen är få. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare, eftersom man upplever att risken att anställa är för stor, säger Adlercreutz.

Adlercreutz anser att detta måste åtgärdas både genom att reformera arbetsmarknaden och genom att göra det lättare  att gå från företagare till anställd och vice versa.

-Det måste bli lättare och framförallt attraktivare att anställa. Det är en del av lösningen. Men vi måste också bryta upp de silon vi har. SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring som en lösning till problemet. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom. Många är rädda för att starta ett företag av rädsla för att förlora sina förmåner. Det här skulle åtgärda det som idag skapar tröghet på marknaden,  säger Adlercreutz.

– Vi har inte råd med ett system som inte erkänner den verklighet vi lever i. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera. Vårt socialskyddssystem måste börja känna igen det här, säger Adlercreutz.

Adlercreutz: Nyland behöver fler högskoleplatser

Huvudstadsregionen är enormt viktig för hela Finlands ekonomi. Vi har inte råd men den hjärnflykt vi har idag. Vi behöver flera högskoleplatser i Nyland för våra unga, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP. 

Adlercreutz tar upp den ojämna fördelningen av högskoleplatser i Finland som ett stort problem. 

– I övriga Finland har vi 0,85 högskoleplatser per två studieplatser på andra stadiet. I huvudstadsregionen är samma siffra 0,7. Det är en stor skillnad. Det betyder också, att en stor del av våra studeranden måste söka sig annanstans för att studera. Ibland betyder det att man tar sig till andra finländska universitet men ofta betyder det att man åker utomlands.

Helsingfors universitets rektor lyfte på lördagen i Helsingin Sanomat upp det, att 60% av de unga som lämnar landet kommer från Nyland. 

– Det här är en oproportionerligt stor andel. Det är för all del bra att man ser studier utomlands som en möjlighet, men om det leder till att allt fler unga permanent flyttar bort från Finland har vi ett problem, säger Adlercreutz

– Vi behöver en förnuftigt regionpolitik och ett brett högskolenät är viktigt . Men vi måste dels låta högskolorna specialisera sig, dels se till att vi inte skapar konstgjorda incitament till att flytta utomlands. Det är viktigt i synnerhet när vi försöker höja andelen högskolestuderande. Nyland behöver fler högskoleplatser, det är en nationell angelägenhet, avslutar Adlercreutz 

Ukraina behöver en Leopardinsats

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna

Komentotaloutta, avoimia piikkejä vai jotain siltä väliltä?

Jos toimenpiteet sähkön hinnan hillitsemiseksi aiheuttavat sen, että hinta karkaa käsistä tai että tehoa häipyy markkinoilta, niin se ainoastaan pahentaa tilannetta. Jotkut keskustelussa olleista lääkkeistä ovat juuri sellaisia. Pitää myös muistaa, että loppukädessä laskun maksamme me, Suomen kansalaiset. Ilmaisia lounaita ei ole.

Tässä oma näkemykseni siitä, mihin keinoihin kaikista tunnistetuista keinoista mielestäni kannattaisi keskittyä.

Sähkön hinta aiheuttaa monessa perheessä ja yrityksessä suurta huolta. Apu on tarpeen, mutta apua annettaessa pitää olla varma siitä, että lääke ei pahenna tautia. Oleellista on, että toimien ei tule sekoittaa markkinoita, poistaa tuotantoa verkosta eikä poistaa kannustimia energian säästämiseen, koska sitä tarvitaan. 

Pääsyy kriisiin on se, että tarjonta ja kysyntä eivät kohtaa. Kun lisäksi Olkiluoto 3, muutama ruotsalainen reaktori ja iso osa Ranskan ydinvoimakapasiteetista on telakalla, niin ongelmat lisääntyvät. Nykyinen hintamalli perustuu siihen ajatukseen, että hintapyramidin kallein kulloinkin tarvittava tuotantotapa määrittelee hinnan. Kun se tällä hetkellä usein on sodan seurauksena rajusti kallistunut kaasu, hiili tai öljy, niin ongelmat ovat selvät. 

Suomen kohdalla olemme myös menettäneet ison voimalähteen, venäläisen sähkön. Sillä olemme Pohjanlahden yli tuodun sähkön ohella tasanneet tarjonnan ja kysynnän eroa.  

Paljon on jo tehty. Arvolisäveron pienennys astui voimaan joulukuussa. Se näkyy tammikuussa tulevassa laskussa. Verovähennys astuu voimaan vuoden vaihteessa ja erityisen vähävaraiset voivat saada suoraa tukea. 

Kaikkien näiden hintalappu on 650 miljoonaa. Ja niiden vaikutus näkyy arjessa vasta tammikuussa. Nämä toimet on mitoitettu nykyisen hintatason pohjalta, eli tilanne ei ole muuttunut odottamatta. 

Siitä huolimatta nyt pohditaan lisää tukea. Tilanne on näistä huolimatta monelle akuutti – ja nämä mainitut tukimuodot eivät esimerkiksi auta yrityksiä.

Alkuviikosta julkistettiin joitakin aihioita. Käyn ne tässä läpi. 

Marras- ja joulukuun sähkölaskuja esitetään korvattavan osittain. Korvaustaso on vielä auki, kuten on omavastuukin. Kustannus on parista sadasta miljoonasta vajaan miljardiin. 

Hyvää mallissa on se, että se auttaa suoraan niitä, joiden sähkölasku on noussut paljon. Monissa perheissä varsinkin alkutalvi on ollut vaikea. Vaikka apu tulee jälkikäteen tuo se silti helpotusta monen perheen arkeen. Jälkikäteen maksettava tuki ei poista kannustimia säästää energiaa, mikä edelleen on välttämätöntä. Se on hyvä tapa tukea. Mutta se on potentiaalisesti kallis. Itse ajattelen, että omavastuu tässä on oleellinen asia, kuten maltillinen korvaustaso. On tärkeä auttaa kansalaisia talven yli, mutta se on tehtävä taloudellisesti kestävällä tavalla.  

Toinen toimi on maksuaikojen käyttöönottaminen. Eli hieman vanhan ajan tyyliin lasku tasattaisiin usealle kuukaudelle. Tämä vaatii käytännössä sen, että valtio takaa yhtiöiden saatavat. Se ei tarkoita varsinaista menoa eikä se poista kannustimia säästää, mutta se helpottaa kuluttajan asemaa. Ihan hyvä toimi. 

Kolmas toimi onkin hankalampi. Tulemme selvittämään jonkinlaista hintakattoa. Olen itse suhtautunut tähän penseästi hintakaton haasteiden takia. Mutta sellainen on toki rakennettavissa järkevästi. 

Yksi vaihtoehto – ja tähän hallituksen esitys tullee perustumaan – on ns Norjan malli. Asetetaan hinta, jonka ylittävältä osuudelta valtio maksaa laskun osittain tai kokonaan. Se on potentiaalisesti todella kallis ja johtaa potentiaalisesti siihen, että hinta karkaa pörssissä – mutta se on mahdollinen. 

Oleellista on, että ns takuuhinta ei ole liian alhainen – ja että korvaus sen yläpuoliselle osuudelle ei ole 100%, jolloin säilyy insentiivi myös pörssissä pitää hinta kurissa. Perussuomalaisten esittämä malli voisi olla toteutettavissa. 

On pohdittu sen vaikutusta kuluttajan kannustimiin. Haluaako kukaan säästää energiaa, jos energia on liian halpaa? No, vuosi sitten hinta oli 5c / KWh. Väitän, että jo hinnan tuplaaminen sisältää varsin hyvän kannustimen. SDP:n ehdottama 20c on jo varsin kallis – ja kannustava – hinta. 

Jos tämä on se malli, niin sen tulee olla ajallisesti rajattu. 

Kokoomus on esittänyt mallia, jossa yhtiö velvoitetaan tarjoamaan ainakin osaa tuotannosta tiettyyn hintaan. Tässä viitataan ns Viron malliin. 

Virossa markkina näyttää kuitenkin täysin erilaiselta. Siellä on yksi valtiollinen yhtiö, joka palvelee koko maata. Sen velvoittaminen on ihan eri asia, kun kymmenien kunnallisten tai yksityisten, tai osittain valtion omistamien (Fortum) tapaisten yhtiöiden velvoittaminen myydä sähköä tiettyyn hintaan. Osakeyhtiön velvoittaminen pitää sisällään myös ilmeisiä ongelmia esimerkiksi omaisuuden suojan suhteen. 

Puhutaan ns velvoitesähköstä. Yhtiön velvoitteesta tarjota sähköä lähialueelle. Jos tälle määritellään erillinen hinta, niin eliminoiminen kilpailun, synnytämme alueellisia monopoleja ja ajamme monen toimijan markkinoilta.  

Kokoomus unohtaa tätä mallia kannattaessaan myös, että moni velvoitesähkön piirissä oleva ei itse tuota sähköään, vaan ostaa sen muualta. Moni yhtiö on jo myynyt sähkönsä eteenpäin pitkäksi ajaksi – tai sitoutunut ostamaan tiettyyn hintaan. Tämä tarkoittaa, että Kokoomuksen komentotalousmalli ajaisi monet toimijat suuriin vaikeuksiin, todennäköisesti konkurssiin – ja pois markkinoilta. Kokoomuksen malli tarkoittaisi sähkökatkoksia ja suurella todennäköisyydellä katastrofia kuluttajan näkökulmasta. 

Oppia voi ottaa esimerkiksi Kosovosta, jossa tällaista on kokeiltu. Siellä tulokset olivat tuhoisat. Malli poistaisi tehokkaasti myös kannustimet investoida uuteen tuotantoon.  

Se, että Kokoomus ajaa tällaista lähinnä sosialismia edustavaa ajatusta on häkellyttävää puolueelta, joka perinteisesti väittää edistävänsä markkinataloutta.

Sen suorat ja epäsuorat kustannukset ovat helposti myös miljardiluokkaa. Se ei todellakaan ole ilmainen, kuten Kokoomus virheellisesti väittää. 

Malli tarkoittaa käytännössä myös sitä, että sähköyhtiöistä tulee sosiaalipalvelujen tuottajia. Aikamoinen toimialan laajennus. 

Tuntuu, että joku on höynäyttänyt Kokoomuksen puoluejohdon tässä pahemman kerran. 

Kokonaisuus on hallittava. Kustannukset on pidettävä kurissa. Rahoituksen on ajateltu ainakin osittain tulevan ns Windfall-verosta, jonka tuotoksi alustavasti arvioidaan 0,5- 1,3 miljardia. Windfall-vero tarkoittaa sitä, että osa kieltämättä kohtuuttomista tuotoista verotettaisiin pois. 

Windfall veroa pohdittaessa on muistettava, että yhtiöt ovat varsin erilaisessa asemassa. On eri asia olla sähkönvälitystä harjoittava yhtiö, eri asia olla yhtiö, joka itse myy tuottamansa energiaa. Ja on tärkeää, että veron taso on kutakuinkin linjassa esim Ruotsin vastaavan esityksen kanssa. 

Sinänsä uskon, että pelko siitä, että windfall-vero aiheuttaisi investointikannustimien häviämisen on turha. Se on tilapäinen, tähän tilanteeseen räätälöity poikkeustoimi. 

Entä se kokonaisuus? Totesin alussa, että meillä jo on osittain käytössä olevia toimia. 

Arvonlisäveroa on alennettu, kuluista saa verokevennyksiä. Meillä on suora tuki vähävaraisille. Tämän lisäksi tullee sähkölaskun osittainen korvaaminen, pidennetyt maksuajat sekä mahdollisesti subventoitu hintakatto. Kaiken päälle windfall-vero. 

Monet näistä toimista ovat päällekkäisiä. Itse pohdin, onko tämä kokonaisuus hallinnassa? Mikä on kaikkien näiden toimien kokonaisvaikutus? Hallitsemmeko sitä?

Olisi järkevää mahdollisimman suurissa määrin käyttää olemassa olevia mekanismeja ja pitää Kelan toiminnot Kelassa ja sähköyhtiöiden toiminnat energian piirissä. Näin ei nyt tule olemaan. Se on ehkä tässä poikkeuksellisessa tilanteessa perusteltua, mutta tarkkana tulee olla. 

Oleellista on, että näemme myös yrityksen tarpeet. 

Järkevintä, olisi ollut pitäytyä mahdollisimman pitkälti olemassa olevissa mekanismeissa ja veroissa ja säätää tuki sen kautta. Näin ei tule tapahtumaan. Toiseksi paras olisi pelkästään Windfall-veron kautta kohdistetusti tukea heitä, joiden tilanne on heikoin. Sekään ei ole helppo rakentaa, eikä se tule olemaan tässä se valittu polku. Hintakattoon suhtaudun epäillen, ja pidän hyvin tärkeänä, että olemme tarkkoja parametrien kanssa niin, että markkinaa ei hajoteta, ja että hinta ei karkaa käsistä. Syyt siihen avaan yllä. 

Tukimuotojen tulee koskea tätä kriisiä. Tästä ei saa tulla pidempiaikainen periaate. Siihen meillä ei ole varaa ja tulee muistaa, että tulevaisuuden matalampi hintataso on tänään tehtävien investointien varassa. 

Isossa kuvassa kestävä ratkaisu tulee sen kautta, että saamme tarpeeksi tuotantoa verkkoon, että siirtoyhteydet ovat kunnossa, että kysyntäjousto otetaan esimerkiksi etäohjauksella maksimaalisesti käyttöön ja myös sen kautta, että EU:n tasolla pohditaan hinnoittelumekanismeja uudestaan. 

On myös syytä muistaa, missä tilanteessa olemme. Jos joku olisi vuosi sitten sanonut, että Eurooppa vuoden päästä melkein on irtaantunut venäläisen energian riippuvuudesta, niin se olisi pidetty mahdottomana asiana. Tässä kuitenkin olemme, kolhiintuneina, mutta pystyssä.