Ketchup lärde Axel att våga vara företagare

Ung Företagsamhet – som nyligen gick ihop med TAT Ekonomi och ungdom – är en ideell organisation som erbjuder företatagsamhetsfostran i skolor och läroinrättningar. De program som organisationen driver stödjer barns och ungas kunnande inom arbetsliv och ekonomi.

Anders, som länge har förespråkat företagsamhetsfostran, träffade Axel Tuormaa i Borgå, för att höra om de lärdomar och erfarenheter som programmet har gett honom.

Påverkade kursen i företagsamhetsfostran ditt beslut att grunda ett eget företag?

– Kursen i företagsamhetsfostran är ett valfritt ämne i skolan. Jag tyckte att kursen lät intressant och beslöt mig för att delta. Under kursen startade jag mitt eget företag, som visade sig vara en mycket större sak än vad jag hade föreställt mig.

– Även om kursen väckte intresse bland mina vänner var det många som inte valde den eftersom den krockade med bland annat många språktimmar. Totalt deltog 15-20 studeranden i kursen och jag var en av dem.
Tyckte du att det var svårt att komma igång?

– I början kändes det svårt. Många av idéerna vi hade kändes för komplicerade. Det kändes som om vi försökte uppfinna hjulet på nytt. Vår lärare påminde oss om att inte göra det för komplicerat och det slutade med att vi startade ett företag som tillverkade såser som liknar ketchup.

– Vi tillverkade och packade produkten hemma. För att få igång försäljningen kontaktade vi olika butiker och frågade om vi kunde ha ett försäljningsstånd utanför dem. Vi deltog också i tävlingen Ungt företagsamhet, nådde semifinalen och slutligen finalen, där vi vann priset för det bästa varumärket.

– Vår logo, som prydde våra produkter, föreställde en glad pojke i munktröja. Vi hade en egentillverkad lokal produkt. Det faktum att vi skötte både produktion, marknadsföring och försäljning bidrog till att vi vann priset. Då någon gick förbi vårt försäljningsstånd en gång och sedan kom tillbaka för att köpa vår produkt visste vi att vi hade lyckats med vår marknadsföring.

En livsmedelsprodukt måste uppfylla många krav innan den kan nå butikshyllorna. Hur lyckades ni få butikerna att ta in era produkter i sitt sortiment?

– Att få in våra produkter i de första butikerna var inte lätt, men våra ansträngningar gav resultat. Borgå Fiskhus var den första butiken som tog in våra produkter i sitt sortiment. Vi fäste särskild uppmärksamhet vid hygienen, till exempel hur vi fyllde steriliserade burkar osv.

– Ingen av butikerna krävde att vi skulle ändra något i vårt koncept, varken i själva produkten eller dess utseende.

Hur ser det ut nu, ett år efter att företaget grundades. Finns det fortfarande kvar?

– Verksamheten fortsatte på sommaren efter kursen som ett sommarjobb, men sedan slutade vi eftersom skolan började uppta så mycket av vår tid. Nu tänker jag aktivt på olika nya affärsidéer.

– Före kursen hade jag tänkt att jag skulle vilja börja studera företagsekonomi vid Hanken. Jag hade aldrig ens tänkt på företagande. Efter att jag gått kursen kändes företagande som en möjlighet.  Kursen ändrade definitivt mitt förhållningssätt till vad jag vill göra efter att jag avslutat mina studier.

Har den här erfarenheten påverkat ditt sätt att se på inkomster, utgifter och pengar i allmänhet? 

– Ja, det har den, även om jag inte tänkt på det innan den här frågan.  Jag har börjat göra upp en månadsbudget för att hålla reda på saker som bensin och andra utgifter. Hela mitt sätt att tänka på både pengar och budgetering har förändrats – på ett bra sätt. Jag har helt enkelt blivit mer noggrann med vad jag använder mina pengar till.

Många studier har visat att unga människor har en mer positiv inställning till företagande än tidigare. Hur kändes det att vara företagare  och blev du överraskad av hur mycket du faktiskt kan? 

– I början kändes många saker svåra och obekanta. Till exempel redovisning. Men när man väl kom igång började saker och ting kännas lättare och till och med vardagliga. Man lärde sig allt förvånansvärt snabbt; marknadsföring, försäljning osv.

– Jag har alltid varit intresserad av matlagning, så det var det område som jag var mest insatt i. Men alla andra delar av företagandet var svårare, särskilt i början.

Tror du att detta har gett dig mer självförtroende att prova nya saker?
– Ja, det tror jag definitivt. Det känns som om tröskeln för att lära sig något nytt har sänkts. Det är också roligt att lära sig något nytt.  Jag tror inte att jag vill göra en och samma sak hela mitt liv. Jag är villig att prova nya saker, byta jobb eller bransch.

– Jag tycker att det är viktigt att jag lär mig saker som jag nödvändigtvis inte skulle ha lärt mig under en vanlig kurs. Så kursen var definitivt inget slöseri med tid. Jag har knutit nya kontakter och fått ett nytt perspektiv på världen.

Adlercreutz: Tröskeln för företagsamhet måste sänkas.

Det är dags att inse att arbetslivet lever i en förändring. Vi behöver en kombinationsförsäkring som täcker både egenföretagare och anställda, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

-Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt är man företagare, emellanåt arbetar man för någon annan. Men vårt socialskyddssystem ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet, säger Adlercreutz

Adlercreutz konstaterar att det för närvarande finns cirka 190 000 egenföretagare i Finland.

– Det är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Det finns även många som gör det för att alternativen är få. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare, eftersom man upplever att risken att anställa är för stor, säger Adlercreutz.

Adlercreutz anser att detta måste åtgärdas både genom att reformera arbetsmarknaden och genom att göra det lättare  att gå från företagare till anställd och vice versa.

-Det måste bli lättare och framförallt attraktivare att anställa. Det är en del av lösningen. Men vi måste också bryta upp de silon vi har. SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring som en lösning till problemet. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom. Många är rädda för att starta ett företag av rädsla för att förlora sina förmåner. Det här skulle åtgärda det som idag skapar tröghet på marknaden,  säger Adlercreutz.

– Vi har inte råd med ett system som inte erkänner den verklighet vi lever i. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera. Vårt socialskyddssystem måste börja känna igen det här, säger Adlercreutz.

Dinosauriernas tid borde vara förbi

Vårt pensionssystem är byggt för dinosaurier, sade en egenföretagare som jag träffade för en tid sedan.

Det är lätt att hålla med. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera.

Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt företagare, emellanåt arbetar man för någon annan.

Men vårt system ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet.

Samtidigt leder vår styva arbetsmarknad till det, att företag skyr från att anställa. Det, att vi har 190 000 egenföretagare i Finland, är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Men många gör det eftersom det finns få alternativ. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare. Eftersom man upplever, att risken att anställa är för stor.

I den här verkligheten blir vårt segregerade socialskyddssystem ett problem. Arbetslivet kräver flexibilitet, men socialsskyddssystemet ser inte behovet av att växla mellan två roller.

Vi bör se över både orsakerna till problemet och våga ta i följderna av det.

Det, att många inte vågar anställa måste åtgärdas. Här handlar det om att se över t.ex. de förpliktelser små företag har. Den byråkrati som följer av en anställning måste underlättas och visst, vi behöver också lokalare avtal. Anställningsrisken måste sänkas. Det skall alltid vara en möjlighet. 

Samtidigt vill vi inte skapa hinder som gör det jobbigt att växla mellan de olika rollerna.

SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom.

Det här skulle ta bort en av de styvheter vi har som idag skapar tröghet på marknaden och i förlängning leder till en hög strukturell arbetslöshet och via det ineffektivitet.

Samtidigt kan man med fog säga, att alla strukturer som hindrar människor att fatta de val de vill också leder till illamående. Om man vill bli företagare skall inte vårt skyddsnät hindra en att göra det när det borde vara tvärtom. Skyddsnätet skall vara det som gör att man vågar försöka, vågar lyckas eller misslyckas.

Jag har tidigare skrivit om tunneltänket i skolan. Det system som leder till att 15-åringar idag måste fatta avgörande beslut i ett alltför tidigt skede av sitt liv. Samma tunneltänk präglar vårt arbetsliv. Och det är lika skadligt där.

Dinosaurierna klarade sig alldeles utmärkt i miljontals år. Men världen förändrades. Idag, i dagens värld behöver vi mer flexibla system, från skolan till arbetslivet.

(Insändare i HBL 7.2.2023)

Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Adlercreutz valdes till vice ordförande för riksdagens nya grupp för entreprenörskap – gruppen samlade representanter från alla partier

En grupp för entreprenörskap har igår grundats i riksdagen för att öka växelverkan mellan företagare och beslutsfattare. Saara-Sofia Sirén (Samlingspartiet) valdes till ordförande för entreprenörsgruppen och Anders Adlercreutz (SFP) till vice ordförande.

– För att upprätthålla vårt välfärdssamhälle behöver vi tillväxt under de kommande åren. Den kommer att komma från företag och entreprenörskap. Det är upp till oss som beslutsfattare att skapa förutsättningar för tillväxt och undanröja hindren för den. Därför är jag särskilt glad över att denna grupp har väckt intresse brett över partigränserna och att riksdagsledamöter från alla partier har kommit med, säger Sirén.

Coronapandemin innebar många oförutsedda utmaningar för företagsklimatet. Därpå finns det andra frågor som fortfarande är olösta och som kräver en nära dialog mellan beslutsfattare och näringslivet.

– Det råder brist på arbetskraft inom många sektorer – det är svårt att hitta kvalificerad personal. Detta är en av flaskhalsarna för tillväxt. Kompetensutvecklingen och rekryteringen av kunnig arbetskraft från utlandet måste fungera som en helhet. I dagens läge är processerna för långsamma och byråkratiska”, säger Adlercreutz.

Gruppen för entreprenörskap samlar riksdagsledamöter som är intresserade av att främja entreprenörskap och strävar efter att hitta gemensamma lösningar.

– Vi upplevde att det finns ett behov av en grupp som denna nu när blickarna börjar riktas mot nästa regeringsprogram. Särskilt viktigt är att garantera en förutsägbar och stabil investeringsmiljö. Vi vill att entreprenörernas röster och budskap ska höras på ett omfattande sätt även här i parlamentet”, säger Sirén och Adlercreutz om deras beslut att grunda gruppen.

Den politiska diskussionen under mötet inleddes av Harri Jaskari från Företagare i Finland. I mötet diskuterades även andra frågor som stödjer entreprenörskapsgruppens framtida verksamhet. Speciellt frågor kring utbildning inom företagsamhet, offentliga upphandlingar, kunnande inom anbudsförfaranden samt social trygghet för entreprenörer väckte livlig debatt.

På bilden Anders Adlercreutz, Saara-Sofia Sirén och Harri Jaskari.

Numerot eivät valehtele, mutta väärät numerot valehtelevat

Numerot eivät valehtele, mutta väärät numerot valehtelevat. Ja jos vääriä numeroja käyttää politiikkansa tueksi, on koko rakennelma hataralla pohjalla.

Hallintovaliokunnan puheenjohtaja Mari Rantanen käytti toistuvasti väärää numerotietoa eduskunnan puheenvuorossaan työperäiseenmaahanmuuttoon liittyvän lain käsittelyssä keskiviikkona. Näin tekivät myös hänen puoluetoverinsa.

Hallintovaliokunta vastaa maahanmuuttoon liittyvien asioiden käsittelystä eduskunnassa. Sitä tulisi johtaa oikean tiedon pohjalta. Ja vastuullisessa asemassa olevan tulisi pysyä totuudessa.

Mistä oli sitten kysymys?

Rantanen sanoi salissa, että ”tänä vuonna — pelkästään tänä vuonna — Suomessa on myönnetty yli 126 000 ensimmäistä oleskelulupaa — yli 126 000! — ja tämän hallituskauden aikana on Suomeen myönnetty yli 410 000 ensimmäistä oleskelulupaa”.

Tämä ei pidä paikkaansa. Näin väittäessään Rantanen sekoittaa kaikki käsitellyt asiat, kuten kansalaisuuspäätökset, maasta poistamiset tai oleskeluluvat, toisiinsa. Eli käytännössä luulee, että Migrissä myönnetään ainoastaan ”ensimmäisiä oleskelulupia”.

Tätä väitettä Rantasen puoluetoverit komppasivat:

”Pelkästään tämän vuoden puolella oleskelulupia ja kansainvälistä suojelua on saanut jo yli 140 000 henkilöä”, Jukka Mäkynen sanoi. Ja puoluetoveri Minna Reijonen lisäsi: ”mitenkä paljon oleskelulupia on jo nytten myönnetty, siis yli 410 000 — todella iso määrä”.

Puolueen usko omaan tulkintaan pysyi vahvana keskustelun jatkuessa: ”Nämä tilastot ovat katsottavissa Migrin tilastopalvelusta, josta kannattaa aina silloin tällöin käydä katsomassa. Olen kyllä ollut havaitsevinani, että tässä talossa ei hirveästi tilastoja katsella vaan puhutaan mielikuvien perusteella, mutta tilastot kertovat tämän”, Rantanen totesi.

Kyllä. Tällaisia numeroita löytyy Migrin sivulta. Ne eivät kuitenkaan kerro oleskelulupien määrää, vaan kaikkien päätösten kokonaismäärään (Vihje: Rajaa hakua ”ensimmäinen oleskelulupa” täppää klikaamalla)

Rantanen on lukenut tilastoja väärin aikaisemminkin. Olen silloinkin häntä korjannut. Korjasin hänen tapaansa lukea tilastoja nytkin salissa, jota hänen kollegansa Juuso piti syvästi loukkaavana (kannattaa tässä kohtaa lukea pöytäkirjaa). 

Tästä huolimatta katson velvollisuudekseni tehdä oikaisun vielä uudelleen:

Tänä vuonna on myönnetty 33 576 ensimmäistä oleskelulupaa Suomeen (24.11.2022). Ei 126 000.

Hallituskauden aikana on myönnetty 100 747 ensimmäistä oleskelulupaa – ei 410 000, kuten Rantanen ja Mäkynen väittivät.

Virhe on yli 300%. Jos omaa edes jonkinlaisen käsityksen Suomeen tulevasta maahanmuutosta, niin pitäisi osata heti reagoida siihen, että 410 000 ei voi pitää paikkansa.

Mutta tällaista väittettä viljellään, koska se sopii omaan narratiiviin, omaan agendaan. Kyse on siitä, että ihminen näkee, mitä haluaa nähdä. Se, että hallintovaliokunnan puheenjohtaja ei ole kokonaiskuvan osalta tilanteen tasalla on mielestäni vakava asia. Toivon, että Perussuomalaiset arvioivat tarkoitusperiään tai huolimattomuuttaan tosissaan. 

Mikä sitten on maahanmuuton tilanne?

Suomeen kohdistuva nettomaahanmuutto on hieman yli 20 000 vuositasolla. Ensimmäisiä oleskelulupia EU:n ulkopuolisille henkilöille myönnettiin vuonna 2021 27 553 kpl. Niistä 11 428 liittyi työhön, 5 837 opiskeluun.  Kansainvälistä suojelua myönnettiin 2 132 henkilölle.  EU-kansalaisten rekisteröintejä oli 11 190 kpl

Vuonna 2020 kuva oli hyvin saman tapainen, joskin kokonaismäärä oli hieman pienempi. Silloinkin kansainvälisen suojelun saavien osuus kokonaisuudesta oli pieni: 2 066 kpl.

Meillä on Suomessa suuria demografisia haasteita. Niitä ei korjata pelkällä maahanmuutolla, mutta maahanmuutto auttaa. Teknologiateollisuuden mukaan nettomaahanmuuton pitäisi nousta 50 000 henkilöön vuositasolla, jotta saisimme kestävyysvajeen korjattua.

Liberan vuonna 2021 julkaisemassa raportissa sanotaan, että ”Nettomaahanmuuton tason nousu 22 500 henkeen vähentäisi kestävyysvajetta 0,4 prosenttiyksikköä. Vertailun vuoksi mainittakoon, että työllisyysasteen 1 prosenttiyksikön nousun vaikutus kestävyysvajeeseen on pienempi eli -0,3 prosenttiyksikköä.”

Helsingin Sanomissa haastateltiin pari viikkoa sitten tutkija Pasi Saukkosta. Hän totesi aivan oikein, että työperäinen maahanmuutto on ainoastaan osaratkaisu. Sen ongelmat ovat muun muassa se, että pitovoima, vetovoima ja asenneilmasto ovat heikkoja. Näihin asioihin tulee tarttua.

Erityisesti asenneilmastoon on vaikea puuttua, jos vastuullisessa asemassa olevat kansanedustajat levittävät väärää tietoa ja ohjaavat politiikkaansa populistisessa hengessä sen perusteella.

Liian usein, Rantasta lainatakseni, ”ei hirveästi tilastoja katsella vaan puhutaan mielikuvien perusteella”. Mielikuvat ohjaavat, mutta pysykäämme kaikki totuudessa.

Valtion tulee pikemminkin säännellä kuin omistaa

Kun ministerisalkut jaetaan hallitusneuvottelujen jälkeen ei jono omistajaohjaussalkulle yleensä ole pitkä. Se on salkku, joka harvoin johtaa voittoihin, usein tappioihin. Heidi Hautala, Sirpa Paatero ja miksei myös Antti Rinne osaavat kertoa tästä lisää.

Vaikeaa salkun kantamisesta tekee se, että valtio omistaa yrityksiä, jotka toimivat vapailla markkinoilla. Tähän  liittyy automaattisesti eturistiriitoja. Toisaalta ministerillä on rooli ministerinä ja poliitikkona, jolla on poliittinen vastuu. Toisaalta ihmisenä, joka joutuu vastaamaan yrityksen menestyksestä, tappioista ja virheistä ilman valtaa tai kenties edes osaamista vaikuttaa niihin.

Osakkeen hinnan tulisi nousta ja yrityksen olisi hyvä luoda tuottoa omistajilleen eli veronmaksajille. Kyseessä voi myös olla veronmaksajille välttämättömien palvelujen tuottaminen kohtuulliseen hintaan. Irtisanomisia tulee välttää, vaikka se olisikin liiketaloudellisesti perusteltua. Ei ole kovin vaikea nähdä, että salkkuun liittyy odotuksia, joita ei aina voida täyttää yhdessä ja samassa todellisuudessa.

Valtion ei ole suotavaa puuttua yrityksen operatiiviseen toimintaan, mutta  jälkikäteen ajateltuna sen olisi pitänyt sanoa stop, kun sen aika oli.

Fortumin seikkailut idässä ja etelässä ovat kaikkien aikojen kalleimpia suomalaisia seikkailuja. Nyt on helppo sanoa, mitä olisi pitänyt tehdä, mutta tässäkään tapauksessa se ei hetkessä aina ollut niin selvää.

Suhtauduin ostoon kriittisesti ja muistan hyvin, miten Fortumin johdon edustaja yritti vakuuttaa minua kaupan erinomaisuudesta, kun tapasimme jonkin aikaa oston jälkeen.

Fakta on kuitenkin se, että kritiikki olisi ollut valtava, jos osto olisi pysäytetty poliittisesti. Poliitikkojen ei tulisi puuttua valtion omistamien pörssissä noteerattujen yritysten asioihin. Vaikka kauppa, kuten tässä tapauksessa, olisi EU:n sisäpolitiikan, Suomen ilmastopolitiikan ja Euroopan turvallisuuspoliittisten etujen vastainen. Kritiikki olisikin ollut perusteltu jonkin aikaa. Vielä vuosi sitten Uniperin osto vaikutti puhtaan taloudellisesta näkökulmasta tarkasteltuna hyvältä kaupalta.

Pitäisikö valtion sitten omistaa pörssiyhtiöitä? Pitäisikö valtion olla toimija yksityisillä markkinoilla? Yksinkertainen vastaus on ei. Mutta parempi vastaus on hieman monisyisempi.

Valtio voi omistaa yrityksiä useista syistä. Voidaan ajatella, että yrityksen tuotanto on strategisesti niin tärkeää, että valtio voi turvata tuotannon vain olemalla yrityksessä mukana. Tämä voi koskea esimerkiksi ampumatarvikkeita. Valtio tarvitsee niitä kriisitilanteessa ja se tarvitsee tuottajan, joka varmasti on olemassa, mutta jolta voi ostaa erilaisia määriä eri aikoina.

Huoltovarmuus on hyvä syy omistaa. Fortumin tapauksessa voidaan nähdä, että yrityksen koko tekee siitä niin kriittisen toimijan, että omistus on perusteltua. Samalla on syytä todeta, että joku toinenkin toimija pystyisi turvaamaan sähköntuotannon Suomessa.

Infrastruktuuri on asia, jota valtio mielellään omistaa. Jos omaisuus on luonteeltaan sellaista, että sitä ei voi siirtää, niin on yleensä kuitenkin tehokkaampaa säännellä kuin omistaa. Kun Fortum myi sähköverkkonsa ongelma ei ollut itse kauppa, Suomessa on paljon yksityisiä sähköverkkoja, vaan sääntelyn epäonnistuminen ja poliitikkojen asettamat vaatimukset verkon luotettavuudelle. Nämä seikat johtivat siihen, että kuluttajien kustannukset nousivat.

Voidaan perustellusti sanoa, että vaikka pienet osinkovirrat istuvatkin hyvin valtion kassaan, on kyseenalaista, kannattaako valtion omistaa esimerkiksi viisi prosenttia Nokiasta.  Tuleeko valtion olla osakepeluri? Tuskin.

Se, että valtio omistaa Suomessa paljon yrityksiä, erityisesti pörssiyhtiöitä, on seurausta siitä, että Suomessa on ollut pääomavaje. Yrityksen perustamiseen tarvittiin valtiota. Esimerkiksi Fortum, Neste ja Valmet olisivat muuten jääneet perustamatta. Malli on ollut toimiva ja sitä on tarvittu.

Nykyään emme perustaisi juuri näille aloille valtion omistamia yrityksiä. Muille aloille luultavasti.

Työkanava Oy on sataprosenttisesti valtion omistama yritys, joka työllistää ihmisiä, joilla on kaikista suurimmat haasteet löytää töitä. Se on perusteltu investointi, joka vastaa tarpeeseen, jota tuskin tyydytettäisiin ilman valtion toimia.

Mitä valtion olisi sitten pitänyt tehdä Fortumin tapauksessa?

Hyvinä aikoina haluamme, että valtiollinen omistaja puuttua yhtiön asioihin mahdollisimman vähän. Ideaalitilanteessa valtio olisi omistajana tarpeeton. Voi myös ajatella, että valtion omistajuus on kasvun este ja pikemminkin lannistaa kuin houkuttelee pääomaa.

Joskus asiat kuitenkin menevät pieleen ja silloin ”olisi pitänyt” toimia toisin.

Kun valtio omistaa osan yrityksestä on valtiolla myös vaikutusvaltaa hallituksen kokoonpanon suhteen. Tämän pitäisi riittää. Valtion edustajien on tällöin noudatettava valtion ohjeistuksia ja strategioita.

Uniperin tapauksessa tämän olisi ehkä pitänyt johtaa siihen, että ostosta olisi luovuttu, koska se selkeästi oli valtion omien tavoitteiden ja strategioiden vastainen. Niin ei kuitenkaan käynyt.

Fortum-fiaskon jälkeen niiden yhtiöiden ohjausta, joissa valtiolla on merkittävä osuus, on vahvistettu. Nyt yhden virkamiehen on istuttava hallituksessa. Siitä tuskin on haittaa, mutta samalla on vaikea nähdä, että se johtaisi automaattisesti mihinkään parempaan.

Warren Buffett on todennut seuraavasti: ”Jos johto tulee luokseni ja kysyy, mitä heidän pitäisi tehdä, tiedän, että olemme molemmat pulassa”

Valtion, omistajan, ei pitäisi joutua sekaantumaan operatiiviseen toimintaan. Mahdollisuudet siihen, että valtio pystyy johtamaan yritystä paremmin kuin hallitus ja operatiivinen johto, ovat minimaaliset.

Vaikuttiko valtion suuri omistusosuus Fortumissa siihen, että yhtiön oli helppo ottaa suuri riski? Se on järkeenkäypä oletus. Valtio on omistaja, joka ei voi sallia yrityksen ajautumista konkurssiin. Kaiken kaikkiaan valtion osallistuminen pörssiyhtiöiden toimintaan johtaa kuitenkin yleensä päinvastaiseen tulokseen. Kenties kohtuullisempiin kasvuodotuksiin, ehkä pienempiin kannustimiin spekuloida. Ehkä pienempään kasvuun, ehkä loivempiin laskuihin. Ylimmän johdon palkat ovat luultavasti alhaisemmat.  Ja poliittiset käänteet voivat aiheuttaa paineita tehdä päätöksiä muilla kuin liiketaloudellisilla perusteilla.

Ja jos ”omistaja” vaihtuu neljän vuoden välein – tai jos ministeri vaihtuu usein, kuten tällä kaudella – voi olla vaikeaa suunnitella toimintaa pidemmällä aikavälillä.

Valtio voi siis mielellään omistaa yrityksiä, jotka tarvitsevat valtiota, jotta ne voisivat toimia. Usein on kuitenkin järkevämpää ja tehokkaampaa sääntelyn kautta varmistaa, että tietyt toiminnot onnistuvat tai että tai tiettyä tuotantoa on.

Valtiolla voi olla monia erilaisia, joskus lyhyen aikavälin tavoitteita, jotka eivät aina ole yhteensopivia yrityksen tavoitteiden kanssa. Valtio voi toivoa tiettyä työllisyysastetta, tiettyä tuotannon määrä, ehkä osingonmaksuja fiskaalisista syistä. Tämän takia valtion kannattaa antaa yhtiön hallituksen toimia itsenäisesti. Valtion tulee kuitenkin osallistua aktiivisesti hallituksen jäsenten nimittämiseen ja evästää omia edustajiaan asianmukaisilla linjauksilla. Jotta uusia Uniper-kauppoja ei tulisi.

Politiikan linjavetoja perheyrityksiä kuunnellen

Perheyritysten liitto jäsenten näkemykset talouden tilasta ja tulevaisuudesta antavat meille poliitikoille tärkeitä eväitä poliittisten linjausten tekemiseen. Se, että luottamus talouteen on perheyritysten keskuudessa romahtanut, on asia, joka signaloi nopeaa muutostarvetta. Kaksi huolta nousevat muiden edelle: työvoiman saatavuus sekä veropolitiikan muutokset.

Työvoiman saatavuus nousee toistuvasti esille kärkihaasteena. Toisaalta kyse on työmarkkinoiden kannustimista ja toisaalta työperäisen maahanmuuton prosesseista.

Itse näen tähän seuraavat ratkaisut:

Työperäisen maahanmuuton prosessit on laitettava viipymättä kuntoon. Tähän on jo ryhdytty, mutta on syytä vakavasti pohtia sitä, onko Migri oikea viranomainen hoitamaan ylipäätään työperäisen maahanmuuton kysymyksiä. Nyt samassa putkessa on sekä humanitäärinen että työperäinen maahanmuutto, ja putki on pahasti tukossa.

Lisäksi: Sellaisen yrityksen, joka on hoitanut työnantajavelvoitteensa moitteettomasti työperäiseen maahanmuuttoon liittyen, tulisi voida ns. ”sertifioituna yrityksenä” ohittaa rekrytoinneissaan pitkät lupajonot.

Tarvitsemme paikallisempaa sopimista. Olen itse luonut tähän ratkaisumallin, joka on julkaistu Liberan pamfletissa.

Ansiosidonnainen työttömyystuki tulee ulottaa kaikille, mutta se tulisi porrastaa Tanskan mallin mukaisesti. Tämä parantaisi kannustimia työnhakuun.

Veropolitiikan tulee olla kannustavaa ja ennen kaikkea ennustettavaa. Suurista verotuslinjoista pitää pystyä sopimaan parlamentaarisesti ja pitkäjänteisesti. Verotus ei voi olla jokaisen budjettiriihen pelinappula.

Suomalaista omistamista pitää vahvistaa. Tarvitsemme Suomeen ulkomaista pääomaa, mutta myös sukupolvenvaihdosten helpottamista: perintövero tulee korvata myyntivoittoverolla, joka maksetaan vain, mikäli perintö myydään, Ruotsin mallin mukaisesti.

Olen vakuuttunut, että näillä toimilla myös Perheyritysten liiton jäsenten usko tulevaisuuteen vahvistuisi

Adlercreutz: Vi behöver ett integrationsprogram för varje utländskt företag som etablerar sig i Finland

Vi bör lägga fokuset på företagens och näringslivets framgång och livskraft, säger Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz. Han påminner om att hela det finländska välfärdssamhället bygger på livskraftiga företag och att vi också behöver utländska aktörer vid sidan av inhemska företag. Adlercreutz har nyss återvänt från Irland, där internationella företag stöds på flera olika sätt.

-Varje beslutsfattare och expert borde förstå att göra sitt allra bästa för företagets framgång, säger Adlercreutz.

Finland lämnade in sin ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj. Processen har satt Finland på världskartan och många utländska företag har blivit allt mer medvetna om Finland. Finland bör utnyttja all den uppmärksamhet som vi får, tycker Adlercreutz.

-Vi kan dra stor nytta av den positiva uppmärksamheten. Vi är ett attraktivt, stabilt land och utbildningsnivån är hög. Här finns det stora möjligheter t.ex. för företag som söker högteknologiskt kunnande, säger Adlercreutz.

Adlercreutz, som själv också har en bakgrund som företagare, betonar vikten av att avskaffa marknadsbarriärer och understryker hur vi ska vända på alla stenar för att öka attraktionskraften. Detta innebär att vi måste lösa problemet med tillgång på arbetskraft och skapa en smidigare beslutskultur.

-Som en första praktisk åtgärd föreslår jag att varje utländskt företag tilldelas en egen kontaktperson i förvaltningen – till exempel i Business Finland. En person som är lätt att kontakta och som skulle kunna fungera som kanal till de olika myndigheterna. Kontaktpersonen skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. På samma sätt bör den utländska ledningen och deras familjer tilldelas en eller flera fadderfamiljer för att säkerställa att de som kommer hit nätverkar och trivs i vårt land, sammanfattar Adlerceutz.

Adlercreutz presenterar en modell för lokala avtal

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz vill stärka förhandlingskulturen och förnya den på sätt som motsvarar den moderna arbetsmarknadens behov. I tankesmedjan Liberas färska rapport presenterar Adlercreutz tillsammans med Björn Wahlroos och Janne Juusela reformer som behövs för att sätta fart på Finlands ekonomi. I rapporten presenterar Adlercreutz en för finska förhållanden skräddarsydd modell för lokala avtal.

– Arbetsmarknaden förändras och det är ofrånkomligt. Vi jobbar på nya sätt, våra karriärer ser annorlunda ut, rollerna på arbetsmarknaden förändras. Vi kan antingen försöka hantera förändringen och reagera på den med framförhållning, eller också kan vi låta förändringarna ske okontrollerat. Personligen föredrar jag det tidigare handlingssättet, konstaterar Adlercreutz.

– Både arbetsgivarna och arbetstagarna önskar mera lokala avtalsförhandlingar. Det skulle vara klokt att stärka och förnya förhandlingskulturen på ett sätt som motsvarar behovet på dagens arbetsmarknad. Det kan ske genom att vi rationaliserar kollektivavtalens struktur, avlägsnar hinder för att ingå avtal och skapar förutsättningar för förhandlingar samtidigt som vi stöder tillgången till information, skydd och dialog, säger Adlercreutz.

Adlercreutz konstaterar att lokala avtal sägs öka sysselsättningen och konkurrenskraften, men många har också farhågor.

– Jag förstår oron, men erfarenheterna från t.ex. Sverige och Danmark visar klart att det inte finns någon grund för farhågorna. Det är ändå väsentligt att se till att det i varje förhandling uppstår en jämlik förhandlingssituation och det är just det här som är målsättningen i den modell jag presenterar. Det är väsentligt att arbetstagarna alltid har en stark representation och rätt till information. Den här lösningen handlar om att ge mer morötter, inte käpp, säger Adlercreutz.

Tankesmedjan Libera presenterade sin senaste rapport ”Kolme piristysruisketta Suomelle” på tisdag den 14 december.