Tal på partidagen i Vanda 2026

Jag har stått på många podier under min politiska karriär.

Men idag – idag är jag mer motiverad, mer övertygad än jag någonsin har varit.

Och det är er förtjänst.

Det strategi- och visionsarbete vi har gjort tillsammans har gjort ett starkt intryck på mig. Det har gjort det tydligare än någonsin – vilken otrolig potential vårt parti bär på.

Men låt mig börja med en man som talade dålig finska hela sitt liv.

Han föddes i en svenskspråkig adelsfamilj. Tjänstgjorde i den ryska armén. Skrev sina dagböcker på franska. Och ändå – kanske just därför – förstod han något som vi ibland glömmer: att det som förenar ett folk inte är språken de talar. Det är landet de älskar och de värderingar de delar.

Carl Gustaf Emil Mannerheim blev hela Finlands nationalhjälte. Inte trots sin bakgrund – utan med hela sin bakgrund.

Det är också vår tradition. SFP har alltid förstått Finland på ett särskilt sätt – just för att vi sett det från mer än ett håll, på mer än ett språk. Den erfarenheten är inte en begränsning. Det är vår styrka.

Men styrkan spelar ingen roll om vi inte öppnar dörren – på vid gavel, för alla som delar vår syn på Finland.

Det har det här året lärt mig – genom samtal och möten med er som har stärkt min övertygelse om vart vi är på väg.

Vi är Finlands enda folkparti. Det enda. Det finns inget annat.

Me olemme Suomen ainoa kansanpuolue.

 

Toista ei ole. Ja se tarkoittaa, että tässä maassa on satojatuhansia ihmisiä, jotka jakavat arvomme – vapauden, vastuun, tulevaisuudenuskon ja uskon vahvaan hyvinvointiyhteiskuntaan ja avoimeen yhteiskuntaan – mutta jotka eivät vielä ole löytäneet kotiin. 

 

Ehkä siksi, etteivät he ole uskoneet oven olevan heille auki. Ehkä siksi, ettemme ole sanoneet sitä riittävän selvästi.

 

Tänään me sanomme sen. 

 

Ovi on auki. 

 

Tervetuloa sisään – riippumatta siitä, mitä kieltä puhut, mistä tulet tai mikä nimesi on.

För det räcker inte att säga att vi är ett parti för alla. Vi måste visa det. I hur vi jobbar, i vilka som kandiderar för oss, i hur vi kommunicerar.

Vi måste leva det här löftet varje dag. Joka päivä, kaikilla tasoilla. Every day, at every level.

Det är där vi börjar idag.

SFP har funnits i 120 år. Tillräckligt länge för att veta vad som håller och vad som inte gör det. Våra värderingar har formats under ett sekel av finländsk historia – krig och återuppbyggnad, välstånd och kriser, enighet och splittring. Det vi bygger nu, bygger vi på den grunden. Och det vi bygger ska vara gott nog att stå kvar – inte bara till nästa val, utan när våra barnbarn en dag ser tillbaka och frågar: vad valde ni att bygga, och för vem?

Svaret ska vara: för alla. Med öppna dörrar. På stabil grund.

Men för att bygga rätt måste vi också förstå i vilken omgivning vi bygger. Låt oss därför ta ett ögonblick och se på den värld vi verkar i – och på det Finland vi formar tillsammans.

Bästa SFP:are, bästa vänner,

Hyvät RKP:läiset, hyvät ystävät,

Vi lever i en tid då det är lätt att tvivla.

Det är lätt att fastna i rubriker om svag tillväxt och stigande kostnader, om kriser och katastrofer. I Finland har vi under de senaste åren tvingats fatta svåra beslut. Nedskärningar som helt konkret har påverkat människors vardag. Vår ekonomi har satt press på både hushåll och samhället i stort.

Och just i sådana här tider växer frestelsen att göra politik på rädsla. Att dela upp människor i “vi” och “de”. Att söka syndabockar för alla problem. Att få kortsiktiga vinster genom att ställa människor mot varandra.

Men vet ni vad?

Finland har inte blivit ett av världens bästa länder genom konstruerade motsättningar och splittring. Vårt land har byggts upp genom samarbete, en lösningsinriktad politik, och en vilja att komma överens och att komma vidare.

För samtidigt som vi ser utmaningarna, så finns det också en hel del hopp där ute.

För det är faktiskt så att under det första kvartalet i år, så växte Finlands ekonomi mest i hela EU. Företag runt om i Finland växer och anställer. Vi ser innovationer här som ger hela världen hopp. Vi har människor med idéer och engagemang. Vi ser företagare som vågar investera. 

Hur ska vi hantera det här? Hur ska vi hantera de här två olika världarna. 

Vi ska förstås inte ignorera problem eller vara likgiltiga inför utmaningar. Men vi måste också lära oss att se möjligheterna där de finns – och lära oss att ta vara på dem.

Och att se möjligheter – det är precis det som kännetecknar vårt SFP.

För att välja hopp framom rädsla är inte ett tecken på naivitet.

Att välja framtidstro framom uppgivenhet, det är ett tecken på styrka.

Och att söka gemensamma lösningar – också då man tänker annorlunda – det är bättre än att odla splittring och motsättningar.

För vårt mål kan inte vara att bygga murar mellan människor. Nej, vårt mål ska vara att föra Finland framåt. För ett Finland där människor känner att de hör hemma, att de behövs och att de har en plats – det är ett bättre Finland.

Det betyder inte att vi blundar för problemen. Tvärtom. Men jag tror att vi möter problemen bäst tillsammans – inte genom att döma ut varandra på förhand, utan genom att försöka hitta en gemensam väg framåt.

Om det är något vårt land har lärt oss genom historien, så är det just det här: Finland är som starkast när vi inte väljer motsättningar, utan sammanhållning.

Vi väljer inte rädsla – vi väljer hopp, och framtidstro.

Bästa vänner,

För många finländare är utan arbete.

Det är så lätt att bli avtrubbad av statistik, rapporter och prognoskurvor som tills nyligen envist pekat neråt.

Det vi inte får glömma är ändå att det finns en människa bakom varje siffra. Nån som jobbat hårt men som råkat ut för samarbetsförhandlingar, en familj som behöver trygghet och framtidstro.

Särskilt viktigt är det att våra unga får en fot in på arbetsmarknaden.

Det måste vara lätt att få det första jobbet. Man måste få chansen att visa vad man kan.

Bland annat därför tog SFP i våras fram tio åtgärder för att stärka ungas möjligheter att få ett jobb.

Vi vill att unga ska hitta fler vägar in i arbetslivet, genom att göra det enklare och billigare för företag att anställa unga och genom att skapa bättre kopplingar mellan utbildning och arbetsliv. Vi vill ta fram en förenklad företagsmodell för unga för att uppmuntra till entreprenörskap. Samtidigt lyfter vi fram vikten av en fungerande rehabilitering, för mår man inte bra är det svårt att jobba.

Nu utreder regeringen en del av de här åtgärderna vilket ger ett bra underlag inför nästa regeringsperiod.

För arbetet måste fortsätta.

Hyvät ystävät, 

Investoinnit tehdään yrityksissä. Innovaatiot syntyvät yrityksissä. Ja työpaikat luodaan yrityksissä.

Siksi tämä hallitus on toteuttanut monia työmarkkinauudistuksia. Uudistuksia, jotka ovat välillä olleet vaikeita ja joita on kritisoitu ja vastustettu lakoilla.

Mutta totuus on, että monet näistä muutoksista tehtiin Ruotsissa jo vuosikymmeniä sitten – silloin sosialidemokraattien johdolla.

Ja olen vakuuttunut siitä, että myös SDP täällä Suomessa sanoo vielä jonain päivänä, että oli oikein, että uudistukset tehtiin.

Sillä tavoitteena ei koskaan saa olla työntekijöiden ja yritysten asettaminen vastakkain.

Tarvitsemme työpaikkoja, jotka luovat turvaa, ja yrityksiä, jotka uskaltavat investoida toimintaansa.

Kun yhä useampi ihminen saa mahdollisuuden tehdä työtä, ei kasva vain talous.

Silloin kasvaa myös luottamus yhteiskunnassa – ja usko tulevaisuuteen.

 

— 

 

Hyvät ystävät, 

 

Valtion menojen leikkaaminen ja verojen korottaminen ovat välineitä. Kumpikaan ei ole tavoite itsessään.

 

Olemme koko ajan sanoneet, ettemme voi leikata itseämme ulos kriisistä – tarvitsemme kasvua.

 

Eivätkä veronkorotukset tue kasvua. 

 

Lisäksi meidän on löydettävä keinoja houkutella ihmisiä investoimaan Suomeen – ei pelotella heitä pois.

 

Siksi myös eduskuntaryhmämme on tällä kaudella laatinut kymmeniä toimenpiteitä yrittäjyyden tukemiseksi, omistajuuden vahvistamiseksi ja kasvun edellytysten luomiseksi.

 

Tässäkin on kyse samasta valinnasta:

 

Tulevaisuudenuskosta pelon sijaan. 

Yhteistyöstä vastakkainasettelun sijaan. 

Optimismista vanhojen poteroiden sijaan. 

 

Och bästa vänner – om det finns något område där framtiden verkligen avgörs, så är det i skolan.

Under den här regeringsperioden har vi haft ansvaret för undervisningsministerns portfölj. Det har varit otroligt inspirerande.

Och trots att Finland samtidigt tvingats göra stora anpassningar i ekonomin, har vi hållit fast vid en viktig princip: man bygger inte ett starkare Finland genom att spara bort framtiden.

Därför kan vi vara stolta över att den grundläggande utbildningen, vår grundskola, har skyddats och stärkts. Här syns vårt avtryck!

För vi vet att varje barn som får rätt förutsättningar i skolan också stärker hela vårt samhälle. Det är i klassrummen framtidens Finland formas — framtidens företagare, sjukskötare, ingenjörer, lärare och forskare.

Och därför handlar utbildningspolitik ytterst om hopp. Om tron på att varje barn kan lyckas om samhället ger rätt stöd i rätt tid.

Vi har genomfört reformer som skapat lugn och arbetsro i skolorna. Förbudet mot mobiltelefoner under skoldagen handlar inte om nostalgi — det handlar om att ge varje barn möjligheten att koncentrera sig, att vara närvarande och att faktiskt leka med varandra igen. Många lärare och föräldrar vittnar redan om skillnaden.

Reformen har fått överväldigande positiv respons, och det har varit en glädje att få höra historier från skolorna om högljudda raster och springglada barn.

För att citera en rektor: Barn gör vanliga saker igen på rasterna. De pratar, de leker, de umgås. Det är i många fall en stor förändring. Och det är resultatpolitik.

Vi har också sett till att elever får stöd tidigare och mer rättvist. Ingen elev ska falla mellan stolarna eller lämnas ensam med sina svårigheter. Därför har vi infört tydligare gränser för hur många elever med omfattande stödbehov som kan finnas i samma grupp. För både elever och lärare behöver en vardag där man faktiskt har möjlighet att känna att man lyckas.

Just nu håller vi på med att reformera bedömningen genom kunskapsgarantin. För rättvisa i skolan handlar också om att samma prestation ska värderas lika, oberoende av var i Finland du går i skola. Om en elev får en åtta i matematik ska den åttan betyda samma sak i Vanda och i Vasa, i Jakobstad och i Jyväskylä, i Helsingfors och i Sodankylä.

När man kommer vidare till nästa klass ska man veta att man kan det som behövs. Det är vårt ansvar, vårt löfte, till varje barn.

Sitä tämä vaatii. 

 

Seuraavan hallituksen on jatkettava työtä näiden aivan keskeisten haasteiden parissa. Jokaisen peruskoulusta valmistuvan lapsen on osattava lukea, kirjoittaa ja laskea riittävän hyvin.

 

Ja Suomessa, jossa peruskoulussa on ensi vuosikymmenen lopulla 100 000 lasta vähemmän kuin nyt, meidän on sekä saatava väestökehitys kuntoon että löydettävä ratkaisuja, jotka johtavat aitoon yhteistyöhön ja takaavat, että peruskoulu ei vain parane, vaan että se myös säilyy lähellä. 

 

Lähellä lapsiamme ja nuoriamme. 

Och när vi talar om utbildning måste vi komma ihåg hela utbildningsstigen, från småbarnspedagogik till tredje stadiet.

För ett framgångsrikt Finland behöver både världsledande högskolor och en stark yrkesutbildning. Vi behöver forskare som utvecklar framtidens teknologi, men vi behöver också yrkeskunniga människor som bygger, vårdar och får vårt samhälle att fungera varje dag.

Samtidigt vet vi att framtidens arbetsliv kräver allt mer spetskompetens. Därför ska vi också hålla fast vid ambitionen att minst hälften av finländarna ska avlägga en högskoleexamen.

För utbildning handlar inte om att alla ska välja samma väg. Det handlar om att alla ska ha en väg framåt.

Och Finlands viktigaste naturresurs är faktiskt vårt kunnande.

För när vi satsar på kunskap och kunnande, på jämlika möjligheter, på uppmuntran och stöd – då väljer vi återigen hopp och framtidstro.

För då säger vi till våra barn och unga:

Vi tror på er. Vi tror på er förmåga, på er framtid och på ett Finland som kan bli ännu bättre än idag.

 

Bästa SFP:are,

Social- och hälsovården har varit ett av de områden vi lagt allra mest krut på under den här regeringsperioden.

För där utbildning lägger grunden för vår framtid, så skapar vården trygghet här och nu.

När människor frågar vad vårdpolitik egentligen handlar om, är svaret ofta ganska enkelt: 

Att veta att man får hjälp när man behöver.

Att veta att någon svarar när man ringer.

Att veta att ens barn, ens föräldrar eller man själv för den delen, inte lämnas ensam när livet blir svårt.

Finland är ett stort land med långa avstånd. Det som fungerar i Helsingfors fungerar inte alltid i Karleby, det som fungerar i östra Finland fungerar inte alltid i skärgården. 

När välfärdsområdena nu kämpar med att få ekonomin i balans var det också Svenska folkpartiet som tog initiativ till diskussionen om att ge dem mer tid. Inte för att problemen skulle försvinna av sig själv, utan för att vi såg risken att alltför hårda och snabba sparkrav skulle leda till fel beslut.

Balans i ekonomin är helt avgörande. Men vet ni vad? Helt avgörande är också människors hälsa.

Och gång på gång har vi försökt stå emot nedskärningar inom social- och hälsovården och inom tredje sektorn. Vi vet att många organisationer gör ett arbete som samhället aldrig kan ersätta. Tyvärr har vi alltför ofta blivit ensamma om det här i regeringen.

Samtidigt räcker det inte att försvara det som finns. Vi måste också förnya och utveckla.

Därför har vi till exempel drivit egenläkarmodellen. För många människor är problemet inte bara hur länge de väntar på vård, utan att de varje gång möter en ny människa som inte känner deras historia.

Vården blir bättre när det finns kontinuitet. När läkaren inte bara kan ditt namn, utan också ditt barns. När relationer får byggas över tid. Det skapar trygghet för patienten och det skapar bättre resultat för vården.

Det känns ganska självklart, tycker ni inte det?

Och därför har vi också drivit terapigarantin. För psykisk hälsa är, just det – hälsa. 

Det ska vara lika naturligt att få hjälp för ett brutet ben som för en depression. Ingen ung människa ska behöva vänta månader på stöd när livet känns som mörkast. Tidigt stöd minskar mänskligt lidande, samtidigt som det sparar samhällets resurser.

Jag vill att Finland ska vara landet där du får hjälp i tid. Där förebyggande verksamhet är en central del av vårdkedjan. Där en äldre person inte behöver oroa sig för om någon kommer. Där en familj får stöd innan problemen växer sig stora. Där psykisk ohälsa behandlas lika självklart som fysisk ohälsa. Och där modern teknik används för att göra vården mer mänsklig – inte mer byråkratisk.

Jag vill att vi går från ett system som reagerar när människor redan blivit sjuka till ett system som hjälper människor att hålla sig friska.

För vården handlar inte om organisationsstrukturer eller budgettabeller.

Vården handlar om människor.

Och ett samhälle som tar hand om sina människor är också ett samhälle som vågar tro på framtiden.

Bästa vänner,

Samtidigt som vi diskuterar skola, arbetsplatser, vård och framtidstro, får vi inte glömma det som händer runt omkring oss i världen.

För kriget i Ukraina pågår just nu bara en timmes flygresa härifrån.

Ja – nyligen fick vi ju en verklig påminnelse om hur kriget syns också här hemma. En helt vanlig fredag vaknade man i Nyland till ljudet av Hornet-plan och uppmaningen att stanna inomhus på grund av risk för drönare. Kriget blev plötsligt snäppet verkligare.

Och ändå har Ukraina visat något som få trodde: Den ryska krigsmaskinen är inte oövervinnerlig.

Ukraina slåss inte bara för sitt eget territorium. Ukraina slåss för principer som är helt avgörande för hela Europa. För rätten att existera som nation och för rätten att själv välja sina allianser.

Ukrainan sota on johtanut siihen, että puolustukseen panostetaan jälleen ympäri Eurooppaa – ja erityisesti Pohjoismaissa.

 

Ja myös Yhdysvalloista saadut viestit ovat tehneet yhden asian selväksi: Euroopan on kannettava suurempi vastuu omasta puolustuksestaan ja turvallisuudestaan.

 

Siksi vahva Euroopan unioni on niin tärkeä. Vahva EU, joka keskittyy toimiviin sisämarkkinoihin, vapaaseen liikkuvuuteen ja siihen, että arvomme vaikuttavat maailmassa nykyistä vahvemmin.

 

Sillä EU kilpailee Yhdysvaltojen ja Kiinan kanssa. Ja jos seisomme yhtenäisinä, pystymme myös saavuttamaan tuloksia.

Finland har stött Ukraina med långt över fyra miljarder euro. Ser man på det som en andel av BNP så ligger vi högt uppe tillsammans med övriga Norden och Baltikum. Faktum är att om resten av Europa skulle ha stött Ukraina på samma sätt som vi gjort i Norden och Baltikum hade kriget kanske redan varit slut.

Om jag ska vara ärlig, så känns det inte som att världen går åt rätt håll just nu. Vi ser konflikter, osäkerhet och geopolitisk oro på många håll – samtidigt.

Men om det finns ett land i världen som är bättre förberett än de flesta på att möta osäkerhet, så är det Finland.

Det ska vi vara stolta över.

Vi har byggt ett samhälle som fungerar också under press. Vi har ett starkt totalförsvar, hög tillit och en befolkning som förstår att frihet aldrig är gratis. Det handlar inte om rädsla — det handlar om realism, ansvar och beredskap.

Och samtidigt står vi inte ensamma.

För första gången sedan Kalmarunionens dagar är hela Norden nu samlat i samma säkerhetspolitiska gemenskap. Vi står närmare varandra än kanske någonsin tidigare i modern historia.

Och just därför tror jag att tiden är inne för att Norden ska tänka större.

För när vi ser oss omkring i världen ser vi att mycket av det vi länge tagit för givet nu utmanas.

Vi ser hur demokratier pressas, också i Europa. Hur rättsstaten ifrågasätts. Hur fakta ersätts av känslor och hur politiska krafter i ytterkanterna växer genom att skapa misstro mellan människor.

Och vi ska vara ärliga: också flera av Europas stora länder står inför svåra tider. Vi ser osäkerhet i Tyskland, i Frankrike, i Storbritannien, i Spanien. Länder som varit självklara motorer i Europa står inför utmaningar i en allt mer komplicerad värld.

Och bästa vänner,

När andra vacklar måste Norden våga stå stadigt.

I Norden har vi samhällen som bygger på tillit. På demokrati. På rättsstat. På mänskliga rättigheter. På utbildning och bildning. På att beslut ska baseras på fakta och kunskap — inte på vem som ropar högst.

Det är värderingar som världen behöver mer av just nu.

Så kanske det är dags för Kalmarunionen 2.0.

Och lugn — jag lovar att vi inte ska återinföra en unionskung eller börja flytta huvudstäder. Den delen av historien kan vi lämna bakom oss.

Men tänk om Norden faktiskt skulle våga agera som den kraft vi är?

Tänk om en ung människa i Jönköping lika naturligt kunde studera i Vasa, Åbo, Stavanger, Århus eller Helsingfors.

Tänk om en ingenjör från Umeå, en sjukskötare från Odense eller en företagare från Kajana kunde se hela Norden som sin hemmamarknad.

Tänk om vi på riktigt sku skapa världens mest integrerade region för arbete, utbildning och innovation.

Sillä yhdessä Pohjola ei ole pieni. 

 

Yhdessä meitä on yli 28 miljoonaa ihmistä. Yhdessä meillä on yksi maailman vahvimmista talouksista. Yhdessä meillä on yliopistoja, yrityksiä ja innovaatioita, jotka pärjäävät kenelle tahansa.

 

Ja silti käyttäydymme joskus edelleen kuin viisi pientä maata, vaikka maailma tarvitsisi meidän toimivan yhtenä vahvana alueena.

 

Kalmarin unioni 2.0 ei tarkoita katsetta menneisyyteen. Se tarkoittaa rohkeutta katsoa eteenpäin.

 

Se tarkoittaa siltojen rakentamista aikana, jolloin muut rakentavat muureja. Yhteistyön näyttämistä aikana, jolloin ympärillä on jakautumista. Ja tulevaisuudenuskon valitsemista aikana, jolloin pelko houkuttelee.

 

Ja hyvät ystävät, 

 

Monella tavalla RKP on Suomelle sitä, mitä Pohjola on Euroopalle.

 

Emme ehkä aina ole suurimpia. Mutta ratkaisevaa on se, minkä arvojen puolesta seisomme. Ja me seisomme juuri niiden arvojen puolesta, joita aikamme tarvitsee.

 

Historiaa eivät kirjoita vain suurimmat. 

 

Historiaa kirjoittavat ne, jotka uskaltavat näyttää suunnan.

Bästa vänner,

Nästa riksdagsval handlar om vilket Finland vi vill bygga.

Och det finns mycket kvar att göra.

SFP ska bygga ett Finland där vi lyssnar på de unga och tar bristen på ungas framtidstro på fullaste allvar. Ett land där vi förstår att kampen mot klimatförändringen inte är ett val utan ett måste. Ett land där vi är så förbannade på att så många kvinnor i år har dödats, att vi tar till verkliga åtgärder för att stoppa våldet. Ett land där ingen blir utsatt för rasism eller diskriminering och där var och en får vara sig själv, känna sig trygg och och bli bemött med respekt.

Men politik kan inte bara handla om att reagera på kriser. Politik måste också handla om riktning. Om en berättelse om vart vi är på väg.

Vi ska bygga ett Finland som tror på sina egna styrkor. Ett Finland som inte tittar på världen med rädsla, utan med nyfikenhet. Ett Finland som förstår att ett litet land måste vara smartare, snabbare och öppnare än andra. Utbildningen kommer först. Alla ska ges chansen att lyckas. 

För kunskap, forskning och bildning är faktiskt våra viktigaste naturresurser.

Jag vill att Finland ska bli världens mest attraktiva land.

Ett land dit människor vill komma för att studera, arbeta, forska, investera och bygga sin framtid.

Ett land där företag vågar växa. Där idéer blir verklighet. Där människor från hela världen känner att här finns möjligheter.

Finland ska inte vara ett land man lämnar för att förändra världen. Finland ska vara landet man kommer till för att förändra världen.

Och i det landet ska SFP ha en stark röst också efter nästa riksdagsval.

Bästa vänner,

Det finns ett ord som beskriver den känslan jag fått när jag träffat många av er, och vi talat om partiets framtid. 

Hemma.

Ett land där alla kan känna sig hemma. Ett parti där alla kan känna sig hemma. En politik som ser människan – inte siffran, inte kategorin, inte språket — utan människan.

Det är enkelt att säga. Det är svårare att leva upp till. Men det är just det vi nu förbinder oss att göra.

SFP är ett frisinnat parti i den nordiska liberala traditionen. Vi tror att frihet och ansvar hör ihop. Att tillväxt och hållbarhet kan gå hand i hand. Att ett starkt samhälle byggs underifrån – genom utbildning, företagsamhet och tron på varje människas förmåga.

Ja hyvät ystävät: 

 

Blokkipolitiikka ei ole hyväksi Suomelle. Sillä maailma ei toimi blokeissa – todellisuus ympärillämme on tätä monimutkaisempi.

 

Taloudessa meidän on kannettava vastuuta kestävällä tavalla.

 

Sosiaalisen oikeudenmukaisuuden on aina merkittävä inhimillisyyttä.

 

Turvallisuuden varmistamisessa meidän on oltava selkeitä ja päättäväisiä.

 

Ja tulevaisuuden rakentamisessa tarvitaan avoimuutta. 

SFP är ett brobyggarparti. 

I en tid då samhället ofta präglas av motsättningar vill vi samla människor, lyssna på olika perspektiv och hitta lösningar som för Finland framåt. Vår styrka ligger i förmågan att skapa samförstånd och leverera konkreta resultat.

SFP har ett särskilt ansvar för Finlands svenska befolkning och för att värna landets tvåspråkighet, Det är vår kärna. Den rör vi inte.

Men vi utvidgar vår dörröppning.

För det finns människor i det här landet – som tänker precis som vi, som delar precis våra värderingar – men som aldrig har sett sig själva som SFP:are. Kanske för att de talar finska hemma. Kanske för att de inte visste att de var välkomna. Kanske för att ingen har sagt det tillräckligt högt och tillräckligt tydligt.

Så låt mig säga det nu. Eli kuunnelkaa nyt:

Jos uskot avoimeen, yritteliääseen ja kaksikieliseen Suomeen – tervetuloa. 

Jos uskot vapauteen, johon liittyy vastuu – tervetuloa. 

Jos uskot, että yhdessä pystymme enempään kuin yksin – tervetuloa.

 

Jos olet kyllästynyt politiikkaan, joka repii, ja haluat olla mukana rakentamassa – tervetuloa.

 

Sillä ei ole merkitystä, millä kielellä näet unta. 

 

Dear friends, listen up:

If you believe in an open, bilingual Finland – you are welcome here.

If you believe in freedom coupled with responsibility – you are welcome here.

If you believe that together we can achieve more than we ever could alone – you are welcome here.

If you are tired of politics that divides and want to help build something better – you are welcome here.

It doesn’t matter what language you dream in. 

 

Vi har alltid ställt oss frågan: vem ser vi inte? Vem hör vi inte? Det är en enkel fråga. Men den förändrar allt.

Vi ska ha kandidater i alla valkretsar. Vi ska ha fler röster och fler mandat. Vi ska se fler ansikten bland våra kandidater som speglar hela det Finland vi vill representera. Och vi ska jobba – varje dag, i varje möte, i varje samtal – för att vara det parti vi säger att vi är.

I början av det här talet sa jag att dörren är öppen.

Men en öppen dörr räcker inte. Man måste också se ljuset inifrån. Man måste känna värmen. Man måste förstå att man verkligen är välkommen — inte som gäst, utan som en del av familjen.

Det är det arbetet vi börjar idag. Tillsammans.

Hyvät ystävät, 

 

Seison täällä ilman lippistä, koska politiikka ei ole teatteria.

 

Eikä politiikan pitäisi koskaan olla omien kannattajien villitsemistä muita vastaan, vaan yhteisten asioiden edistämistä. Siltojen rakentamista muiden kanssa, jotta yhteisiä ongelmia saadaan korjattua.

 

Näin RKP tekee politiikkaa. Me etsimme yhteisiä nimittäjiä ja rakennamme niiden pohjalta ratkaisuja.

 

Också i den här regeringen. Vi är fyra partier som tänker väldigt olika i en del frågor, men som har lyckats komma överens om många andra. 

 

Och för att nu göra det klart en gång för alla: precis lika lite som vi började omfamna Vänsterförbundets syn på skatter under förra perioden då vi satt i samma regering, så omfamnar vi inte Sannfinländarnas syn på invandring i den här regeringen.

 

Me emme valitse vastakkainasettelua – me valitsemme yhteistyön ja vaikuttamisen.

 

Me emme valitse pelkoa – me valitsemme tulevaisuudenuskon ja ratkaisukeskeisyyden.

 

Sillä me haluamme olla toivoa rakentavan kansan puolue, naapuria moikkaavan kansan puolue, yrittävän ja onnistuvan kansan puolue. Juuri sinun kansan puolue.

Vi vill bygga ett Finland där människor känner framtidstro, där alla har möjlighet att lyckas och där ingen lämnas utanför. Vi tror på hopp framom rädsla, på samarbete framom konflikter och på ett samhälle där fler kan känna sig hemma.

Det är inte en kompromiss. Det är vår riktning.

För vi är inte vilket parti som helst.

SFP är det välkomnande folkets parti. Det orädda folkets parti, det nyfikna folkets parti, det hoppfulla folkets parti. 

Suomen ainoa kansanpuolue. Finlands enda folkparti.

Kiitos – tack.

 

Anders Adlercreutz ställer upp för omval till partiordförande och kandiderar i riksdagsvalet 2027

SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz meddelar att han ställer upp för omval till partiordförande och kandiderar i riksdagsvalet 2027 i Nylands valkrets.

– SFP:s goda valresultat i kommunal- och välfärdsområdesvalet visar att behovet av ett brobyggande parti är större än någonsin, och jag vill leda SFP till ett gott resultat i riksdagsvalet 2027. 

– Med en stark kandidatlista är målsättningen att öka såväl antalet röster och våra mandat i riksdagen, säger Adlercreutz. 

– Den kommande riksdagsperioden kommer att vara ett vägskäl för Finland. Hur tillämpas den gemensamt överenskomna skuldspärren? Hur får vi fart på tillväxten? Och hur lyckas vi  se till att våra konkurrensfördelar också ger ekonomisk tillväxt – och på det sättet också  stärker framtidstron? Det här är de stora frågorna vi har framför oss, och här behövs SFP:s röst, säger Adlercreutz.

Adlercreutz valdes in i riksdagen första gången 2015 och har sedan dess haft centrala uppdrag, bland annat som gruppordförande, Europaminister och nu som undervisningsminister. 

– Politiken är mer polariserad idag. Jag och SFP vill vara en motvikt till det här. Jag tror på politik som bygger broar och stärker samarbete mellan människor. En politik som tar fram lösningar i stället för att elda på motsättningar, säger Adlercreutz.

– Under den senaste valperioden har jag haft möjligheten att fungera som både minister som partiordförande. Jag har fått se hur viktigt det är att SFP är med där beslut fattas och fått energi och verktyg att jobba vidare för Finlands bästa.

SFP har idag tre riksdagsledamöter från Nylands valkrets och siktar på att stärka sin position ytterligare i nästa val.

– Jag är glad över att både Henrik och Otto har valt att ställa upp. Vi kommer att ha en mycket stark lista i Nyland och har goda möjligheter att vinna tilläggsmandat. Det finns en tydlig efterfrågan på en liberal och ansvarstagande borgerlig politik, säger Adlercreutz.

Anders Adlercreutz är bosatt i Kyrkslätt och utbildad arkitekt. Adlercreutz valdes till SFP:s partiordförande 2024. Svenska folkpartiet väljer partiordförande på partidagen den 6-7.6.2026 i Vanda.

Om Rubios tal i München och skiftet i den transatlantiska relationen

Är relationen mellan USA och Europa fortfarande ett partnerskap eller har den blivit ett bekvämlighetsäktenskap?

Marco Rubios tal i München beskrevs allmänt som mer polerat och försonligt än tidigare framträdanden från Trumpadministrationen i Europa.

Och ändå: viktigare än vad som sades var kanske vad som inte sades: Ukraina nämndes bara en gång och Ryssland inte alls i själva talet. 

I stället låg fokus på en sorts civilisatorisk stolthet, västvärldens ”nedgång” och behovet av starkare allierade som kan försvara sig själva och det som uppfattas som det egna arvet.

På ytan är detta förstås välbekant retorik. Under ytan är det ändå ett skifte. 

Under decennier har den transatlantiska relationen vilat på gemensamma värderingar: demokrati, rättsstat och en regelbaserad internationell ordning. Nu förskjuts tyngdpunkten från värderingar till makt, från multilateralism till mer transaktionellt ledarskap, från gemensamma principer till villkorad samstämmighet.

Det är talande att många kommentatorer – från mycket olika politiska utgångspunkter – beskriver relationen med metaforer hämtade från en problematisk, till och med destruktiv, relation. Oavsett om jämförelsen är rättvis eller inte, säger det  något väsentligt: tilliten håller på att erodera.

Europa står inför en svår balansgång. Vi är beroende av USA för vår säkerhet, men måste samtidigt definiera vår egen politiska identitet och strategiska autonomi. Är Europa i första hand en geopolitisk aktör, ett projekt eller en värdebaserad union?

Och kan vi leva upp till vår potential? EU är en enorm marknad. Den så kallade Bryssel-effekten (EU:s förmåga att via sin reglering påverka världen) är reell om än inte så stark som den kunde vara. 

Om EU skulle nedmontera hindren med vilka vi fjättrar den inre marknaden kunde den årliga tillväxten vara flera procent större än de är idag. Om vi kunde reformera sätten på vilka vi fattar beslut inom EU – och undvika det, att länder som Ungern och Slovakien kan sätta käppar i hjulen för effektivt beslutsfattande  – skulle vi stärka vår politiska makt. 

Det har betydelse. Ekonomi är makt och utrikespoltiskens betydelse kan inte existera om man inte har en förmåga att fatta beslut. 

Ju starkare EU är, ju starkare den transatlantiska unionen är, desto mer vinner både EU och USA på det. Vilket tar mig tillbaka till Rubios tal: Rubio beskrev det han ser som en nedgång som ett val. Det är sant. Men även alliansernas natur är ett val.

Allianser byggda på makt kan vara effektiva, i stunden. Allianser byggda på tillit är hållbara.

Om den transatlantiska relationen utvecklas till ett bekvämlighetsäktenskap snarare än ett partnerskap grundat i gemensamma övertygelser, kan den bestå – men den kommer inte att leda.

Och i en tid av global instabilitet spelar den skillnaden roll.

Återlämnandet av Porkala påminner oss om tacksamhet

Den här veckan firar vi 70-årsdagen av slutet på en epok som starkt präglade Kyrkslätts historia. Det handlar naturligtvis om återlämnandet av Porkala.

Porkalas öde efter andra världskriget är en viktig del av hela Finlands historia och en händelse som personligen påverkade tusentals finländare. Jag vågar påstå att denna parentes under många år också var lite av en parentes i hur vi beskrev verkligheten. Under kalla kriget kunde man inte alltid nämna saker vid deras rätta namn, och en något rosigare bild av verkligheten presenterades. De tiderna är till all tur förbi.

Under den tid då Sovjetunionen ockuperade Porkala förstördes privat mark, familjers hem och egendom. Den verklighet som den lokala befolkningen då tvingades gå igenom är också i dag verklighet på alldeles för många platser runt om i världen. Återlämnandets jubileumsdag ska därför vara både en anledning till tacksamhet och en påminnelse om att vi som lever i trygghet också har ett ansvar för våra medmänniskor i nöd. När människor här tvingades slita upp sina liv med rötterna och fly i säkerhet över gränsen, tog vi hand om varandra. Ansvaret för människor i nöd vilar på oss också i dag.

Måndagen den 26 januari hade det gått 70 år sedan bommarna till Porkala öppnades igen. Kyrkslätts-, Sjundeå- och Ingåborna återvände då till en förändrad hemtrakt.

Det hem där jag själv ännu bor i hade bevarats. Men parentesen hade satt sina spår. På dörrarna på övervåningen står det fortfarande på ryska: ”Rum nr 1, 2, 3 och 4”. Vi har låtit den målade texten stå kvar. För att vi inte ska glömma. Och för att våra barn ska minnas att det vi har i dag kan vara förlorat i morgon.

Vårt hus klarade sig, men många andras gjorde det inte. För många som återvände till Porkala krävde det enorma ansträngningar att bygga upp livet på nytt.

Så var det också för våra grannar, familjen Snell. Under flera år tvingades familjen röja bort betong från sina åkrar för att åter kunna odla marken. Jag kommer ihåg hur Kalle och Svanhild Snell berättade detta för mig när jag satt i deras kök som tonåring på tidigt 1980-tal. Ett hus vars andra våning förstörts av ryssarna och därför rivits. Familjens åkrar hade täckts med betong och använts som övningsfält för pansarvagnar. I min barndom var dessa minnen inte särskilt avlägsna. Det finns många liknande historier.

Många återvände också till ett ställe där det egna huset inte mera fanns. De kom tillbaka till platser där deras minnen bara var minnen – och där det inte längre fanns något hem, något skjul eller ens en gård som man kunde känna igen. De återvände, för att en hembygd är så mycket mer än byggnader. Det är minnen, släktingar, vänner. 

Det som hände då kan hända igen. Världen omkring oss känns mer oviss än på länge. Därför är återlämnandets jubileumsdag också en dag av tacksamhet för det vi har. En hembygd som sett mycket, som har historia och som stolt bär sina minnen med sig.

Vi är mer än summan av våra beståndsdelar

Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.

När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.

Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.

Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.

Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan. 

I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.

Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket. 

Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra. 

Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss. 

Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser. 

Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete. 

Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred. 

På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag. 

Vi har större potential än vi vågar se

Mycket beror på hur vi ser på världen och på varandra.

Jag var i Thailand och Singapore förra veckan. Jag träffade många skolelever – nyfikna, öppna, vänliga och kunniga unga. Singapore är ett mycket utvecklat land, medan Thailand klassas som ett nyligen industrialiserat land. 

Det fick mig att tänka på hur vi ibland talar om människor i Finland.

Tidigare i höstas diskuterade vi “invandring från utvecklingsländer” och till och med “människors kvalitet”. Underförstått handlar det om att vi i Finland tänker att vi är bättre än många andra. När jag mötte dessa unga slog det mig hur underlig den tanken är. Barn och unga är likadana överallt i världen. På resor som dessa märker jag också hur stark gemenskapen kan vara. Ambitionen finns där också. De unga ser utbildning som vägen framåt – och det syns i viljan att arbeta och lära.

Ser man på invandringen till Finland och särskilt på invandrares utbildningsnivå, visar bland annat THL:s forskning att den inte skiljer sig nämnvärt från finländarnas. Inte ens när man ser enbart på dem som kommit via asylprocessen. Ändå lever en seg föreställning kvar om att kunskap och kompetens skulle saknas “någon annanstans” – eller hos dem som kommer därifrån. “Not invented here”-fenomenet märks på många håll. Utbildning och kompetens som förvärvats i andra länder känner vi inte alltid igen eller värderar som vi borde.

En annan iakttagelse: Finland har ett exceptionellt starkt brand och rykte. Finland uppskattas, och i vissa sammanhang ser man verkligen upp till oss. Med ett så starkt varumärke borde vi kunna åstadkomma mer. När man följer den ekonomiska debatten i Finland är det slående hur bristen på framtidstro präglar diskussionen. Om vi trodde lika mycket på oss själva som en bankdirektör i Singapore eller en rektor i Thailand tror på oss, skulle vi inte bekymra oss över morgondagen. Vi litar inte på andras kompetens – men inte heller på vår egen. Det är en paradoxal och destruktiv spiral som vi måste ta oss ur.

Singapore valde en gång i tiden att aktivt locka investeringar – och lyckades. Resten är historia. Det märks bland annat i att landets BNP per capita, som låg på samma nivå som Finlands så sent som 2015, nu befinner sig i helt andra sfärer. Finland skulle kunna göra samma sak – och vi har förutsättningarna för det.

Vår beskattning är inte låg, men vi har en fungerande förvaltning, obefintlig korruption, relativt lätt byråkrati, ett tryggt samhälle, ren natur, en välutbildad befolkning och en god balans mellan arbete och fritid. Det här är betydande konkurrens- och välfärdsfaktorer – och med dessa grundförutsättningar borde vi kunna locka både investeringar och människor till Finland.

Vårt glas är betydligt mer än halvfullt. Det måste vi börja förstå – och tro på.