Kunskapsgarantin i mål – ett viktigt steg för en rättvisare skola

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Riksdagen har igår godkänt kunskapsgarantin, en omfattande reform som lagts fram av SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz.

Med reformen vill vi säkerställa att varje elev har de grundkunskaper som krävs för att kunna gå vidare och lyckas i sitt fortsatta lärande. Utan ett tillräckligt kunskapsunderlag gör det svårare att ta till sig mer avancerat innehåll. Det är till exempel svårt att ta till sig undervisning i historia om läsfärdigheten ännu inte är tillräcklig.

– Kunskapsgarantin är en central reform och jag är glad över att vi nu har nått i mål. Det här är ett viktigt steg för att säkerställa att alla elever får de kunskaper de behöver för att kunna gå vidare i sin utbildning och känna tilltro till sitt eget lärande, säger Adlercreutz.

Genom reformen fastställs tydligare och mer enhetliga bestämmelser i lag för både bedömning och uppflyttning till nästa årskurs. Syftet är att ge lärarna ett starkare stöd i sitt arbete och samtidigt skapa större tydlighet kring vilka krav som gäller för att gå vidare.

En annan viktig del av kunskapsgarantin är att samma kunskaper också ska ge samma vitsord oavsett var i landet eleven går i skola.

– Skolan ska vara rättvis och förutsägbar. Eleverna och deras familjer ska kunna lita på att samma krav gäller i alla skolor, och att bedömningen är jämlik oberoende av kommun eller region, säger Adlercreutz.

Adlercreutz på SFP:s partidag i Vanda: Finland behöver framtidstro och ett starkt SFP

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Svenska folkpartiet samlas till partidag i Vanda den 6–7 juni. SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz betonade i sitt linjetal behovet av framtidstro, satsningar på utbildning och en ekonomi som skapar möjligheter för individen och företagen.

– Det är lätt att fastna i oro och dystra rubriker – men sanningen är att det finns hopp. Finlands ekonomi visar försiktiga positiva signaler och företag runt om i landet växer. Vi har styrkor, och vi måste våga tro på dem. Nästa regeringsperiod kommer att vara utmanande på många sätt, men vi kan inte ta oss ur de ekonomiska utmaningarna enbart genom nedskärningar eller skattehöjningar. Det vi behöver är tillväxt, och det ska vara vårt främsta fokus, säger Adlercreutz.

– Det är i företag investeringar görs, innovationer föds och jobb skapas. Därför måste Finland vara ett land där företag vågar växa och anställa. Och när fler människor har ett jobb växer inte bara ekonomin – då växer också tilliten och framtidstron i samhället.

I sitt tal lyfte Adlercreutz särskilt fram utbildningen som vår viktigaste resurs och grundstenen för Finlands framgång.

– Under den här perioden har vi stärkt grundskolan, skapat mer arbetsro i klassrummen och sett till att elever får stöd tidigare. Mobilförbudet har gjort skillnad i många skolor – barn umgås och leker igen på rasterna. Med kunskapsgarantin vill vi säkerställa att samma prestation värderas lika, oavsett var i landet du går i skola. Det här är viktiga reformer som ger barn och unga bättre förutsättningar och som ökar jämlikheten, säger Adlercreutz.

– Men arbetet tar inte slut här. Varje barn ska gå ut grundskolan med tillräckliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Goda baskunskaper är en förutsättning för att klara sig i livet – och en förutsättning för Finlands framtida tillväxt och konkurrenskraft. Det är också viktigt att hela skolstigen fungerar, från småbarnspedagogiken till tredje stadiet. För utbildning handlar inte om att alla ska välja samma väg, utan om att alla ska ha en väg framåt.

Adlercreutz betonade också Nordens roll i en osäker värld och betydelsen av ett intensifierat samarbete.

– När världen vacklar måste Norden stå stadigt. Tillsammans har vi en av världens starkaste ekonomier, ledande universitet och företag som kan konkurrera globalt. Ändå agerar vi alltför ofta som små länder, när vi borde uppträda som en stark och samlad region. Därför vore det dags för Kalmarunionen 2.0 – där vi på riktigt skulle skapa världens mest integrerade region för arbete, utbildning och innovation, säger Adlercreutz.

Det är tio månader till nästa riksdagsval och valrörelsen har kommit igång. Adlercreutz understryker SFP:s roll som en brobyggare i en tid där de politiska ytterligheterna dras åt olika håll.

– Finland behöver inte mer rädsla eller motsättningar. Finland behöver hopp, samarbete och lösningar som märks i människors vardag. Finland behöver ett starkt SFP – ett parti som jobbar för ett öppet, tvåspråkigt och inkluderande Finland, och som med konkreta resultat visar att framtiden kan bli ännu bättre, säger Adlercreutz.

Tydligare mål och rättvisare bedömning i skolan

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Samma kunskaper kan idag ge vitsordet 7 i en skola och 9 i en annan. Samtidigt har andelen berömliga vitsord ökat kraftigt under de senaste åren – trots att inlärningsresultaten sjunker. Bedömningskriterierna är otydliga, och alltför många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga färdigheter för fortsatta studier.

Det här är inte acceptabelt. Därför har jag nu gett riksdagen ett lagförslag om en så kallad kunskapsgaranti. Den utgör den sista delen i ett bredare reformpaket som syftar till att stärka lärandet i skolan.

En central del av reformen är att ge lärarna tydligare riktlinjer för vad eleverna förväntas kunna i varje årskurs. Det innebär också ett omfattande arbete med att se över läroplanen och formulera klarare, mer konkreta mål. Bedömningskriterierna ska förtydligas i alla ämnen – och framför allt ska gränsen mellan underkänt och godkänt bli tydligare.

Om en elev inte når upp till ett godkänt vitsord i ett ämne innebär det att hen går om klassen. Det kan leda till att det blir vanligare att man går om en klass. Samtidigt är målet inte att fler elever ska behöva göra det. Därför införs tydliga mekanismer för att säkerställa att rätt stöd ges i rätt tid.

Särskild uppmärksamhet riktas mot övergångarna mellan årskurs 2 och 3 samt slutet av grundskolan, årskurs 9. Det är avgörande att varje elev får en stabil grund inför nästa steg. Det handlar inte om krav för kravens skull, utan om elevens bästa. Om en elev till exempel inte har lärt sig läsa ordentligt före årskurs 5 blir det mycket svårt att ta till sig andra ämnen, som till exempel historia. Bristande grundkunskaper följer med och gör lärandet tyngre för varje steg.

Reformen handlar också om rättvisa. Idag varierar bedömningen mellan olika skolor. Samma prestation kan ge olika vitsord beroende på var eleven går i skola. Så kan det inte vara. Elever ska kunna lita på att de bedöms enligt samma principer, oavsett skola.

Kunskapsgarantin är ett komplement till de reformer vi redan genomfört, såsom stärkt stöd för lärande och fler undervisningstimmar i matematik, modersmål och litteratur. Med den här helheten vill vi stärka grunden, och via det säkerställa att varje barn ges bästa möjliga grund för fortsatta studier. Det är vårt plikt. 

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Religionsundervisningen kunde vara en förenande faktor

/0 Kommentarer/i , , /av

Är det rimligt att dela in barn i olika grupper på basen av deras religion? Är det ändamålsenligt att dela in barn i parallellklasser enligt deras samfundstillhörighet för att få läsordningen att fungera? Jag tycker inte det nödvändigtvis borde vara så. 

(Texten pä finska här)

I den finländska skolan är religionsundervisningen icke-konfessionell. Den handlar om undervisning om religioner, inte om religionsutövning. Undervisningen ordnas utifrån elevens egen religion, men på ett sätt som också ger kunskap om andra religioner. Om det i en kommun finns tre barn som tillhör samma trossamfund är kommunen skyldig att ordna undervisning för dem.

I en fragmenterad verklighet kan det vara svårt att säkerställa att undervisningen håller rätt nivå. Får alla barn till exempel en likvärdig undervisning om vårt kristna kulturarv? I en tid då behovet av djupare förståelse – både för den egna tron och för andras – är större än någonsin, behöver vi fråga oss om vi kan göra det här bättre.

Under religionslektionerna lär sig eleverna om det kulturarv som är knutet både till den egna religionen och till andra religioner.

I dag undervisas varje religion separat. På vissa orter fungerar detta väl, men på många håll finns det betydande utmaningar. Det är ofta svårt att hitta  behöriga lärare. Studentexamen ordnas endast i evangelisk-luthersk och ortodox religion samt i livsåskådningskunskap, ett ämne som dessutom allt fler unga väljer.

För en del  religiösa minoriteter består undervisningsgrupperna av barn i mycket olika åldrar. Det är lätt att se att situationen inte är oproblematisk.

I en tid då förståelsen mellan olika trossamfund borde stärkas finns det orsak att fundera över om det är ändamålsenligt att dela in unga enligt deras religiösa bakgrund. Vad hindrar oss från att ordna ett gemensamt livsåskådningsämne där lutheraner, ortodoxa, katoliker, muslimer, hinduer och judar – för att nämna några – kan lära av varandra?

Skulle det inte vara värdefullt för barn och unga att diskutera de moraliska och etiska frågor som är centrala i religionsundervisningen just i en religionsöverskridande dialog, i en värld där olika religioner lever sida vid sida?

Jag tycker att det finns många faktorer som tyder på det och mina många samtal med företrädare för kyrkan, lärare och föräldrar visar att allt fler ifrågasätter om den nuvarande modellen är ändamålsenlig.

Nyligen fördes en diskussion om huruvida man får lyssna på Händel som en del av skolvardagen. Självklart får man det. Händel är en del av vårt kulturarv. Detsamma gäller till exempel välkända psalmer.

Allt det här är vårt gemensamma kulturarv, som tillhör alla i Finland – också dem som kommit hit nyligen.

Ett gemensamt skolämne skulle kunna stärka barns och ungas förståelse för kyrkans och den evangelisk-lutherska religionens roll i hur det finländska kulturarvet formats. Det skulle också ge barn med invandrarbakgrund, och tillhörighet till andra religioner, en bättre möjlighet att förstå vår kultur. Även till exempel muslimska elever behöver kunskap om kristendomen och andra religioner.

Ett ämne som samlar elevernas livsåskådningar skulle kunna öka förståelsen för att världens religioner delar många gemensamma värderingar, och att motsättningar mellan religioner till stor del bottnar i religiös och politisk politisering. 

En viktig fråga är också om alla barn får jämlik och tillräcklig undervisning i det kristna kulturarvet. Även muslimska elever behöver grundläggande kunskaper om kristendomen och andra religioner. Ett gemensamt livsåskådningsämne  skulle också ge barn med invandrarbakgrund som tillhör andra trossamfund bättre möjligheter att förstå det finländska kulturarv, där främjandet av religionsfriheten har varit en väsentlig del.

Ett gemensamt skolämne skulle också skydda mot religiös extremism och kunna stärka toleransen mellan olika religioner.

Naturligtvis finns det många frågor. En berättigad oro gäller minoritetsreligionernas ställning. Hur kan man i ett gemensamt ämne säkerställa att mindre religioner, som till exempel judendomen eller den ortodoxa tron, får tillräckligt utrymme innehållsmässigt?

En annan fråga gäller lärarutbildningen: vilken kompetens skulle krävas av lärare i ett gemensamt ämne? Och hur skulle läroplanen se ut?

Eller kunde en hybridmodell vara möjlig – där en del av undervisningen sker enligt den egna religionen och en del gemensamt? Har vi olika lösningar för olika åldrar, och skulle en naturlig gräns kunna dras mellan årskurs 6 och 7?

Det finns mycket att fundera på. I Finland har man redan lokalt utvecklat olika modeller, bland annat på Brändö i Helsingfors, i Åbo och på Åland. Utvecklingsbehovet vittnar om utmaningarna i den nuvarande modellen. Det är viktigt att detta utvecklingsarbete sker tillsammans.

Jag är medveten om att frågan är känslig. Därför bör den behandlas med eftertanke och i dialog med olika trossamfund. Som resultat av detta arbete skapas en modell som sedan kunde utvärderas och diskuteras öppet.

Det här arbetet inleder vi nu vid mitt ministerium. Det är möjligt att utmaningarna visar sig vara större än möjligheterna. Det är också möjligt att politisk samsyn inte uppnås.

Jag vill ändå lyfta fram de uppenbara utmaningarna i dagens system. Religionsundervisningens segregerande karaktär står, enligt min mening, i strid med skolans grundidé om en bred allmänbildning och inklusion.

Det handlar inte om att förringa religionens betydelse, utan om att tydligare synliggöra den.

När vi till exempel nu närmar oss julen är det viktigt att alla vet att julen är mer än julklappar och tomtar. Jag är inte säker på att alla elever vet det här i dag.



Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Adlercreutz: Liberala krafter behövs mer än någonsin

/0 Kommentarer/i , , /av

SFP:s partiordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz deltog i helgen tillsammans med en delegation från Svenska folkpartiet i ALDE-kongressen i Bryssel. ALDE är SFP:s europeiska parti.

– Det är viktigt att liberala krafter samlas och utbyter idéer. I ett politiskt klimat där rättsstaten och demokratiska strukturer utmanas i många länder, behövs dialog och gemensamt arbete mer än någonsin. När vår politiska vardag polariseras och ytterpartierna glider ut över kanterna erbjuder de liberala partierna ett framåtblickande alternativ, säger Adlercreutz.

Under kongressen fick SFP:s motion “A Stronger Internal Market for Europe’s Defence Industry” ett brett stöd och godkändes. Motionen syftar till att stärka EU:s inre marknad för försvarsindustrin och därmed förbättra Europas säkerhet och försvarssamarbete.

Adlercreutz ledde även en workshop med temat “Learning to Disconnect: The Benefits of Phone-Free Classrooms”, där han presenterade Finlands lagändring om mobilfria skolor. Deltagarna visade intresse för hur lagen har tagits emot och hur skolorna uppfattat förändringen i praktiken.

– Vi har redan fått höra hur eleverna har lättare att fokusera när telefonerna inte konkurrerar om uppmärksamheten. Samtidigt blir det mer samtal och samspel i klassrummet. Det här handlar inte bara om studiero utan också om att stärka gemenskapen. Det är roligt att se att finländsk lagstiftning på ett ganska enastående sätt väcker intresse i Europa. Många länder följer nu vårt exempel, säger Adlercreutz.

Det glada oväsendet

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.

I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.

I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.

När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.

Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.

Och det kräver tid och utrymme.

Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.

När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.

Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.

En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.

Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.

Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.

Långsamhet behövs i denna snabba värld.

Vi tryggar finansieringen av studentexamen

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

I statsbudgeten för 2025 minskades anslaget till Studentexamensnämnden med 787 000 euro jämfört med föregående år, vilket motsvarar cirka tio procent av utgifterna 2024. Den största delen av nämndens verksamhetskostnader består av arvoden till experter för att göra upp proven och bedömning av provprestationerna.

Studentexamensnämnden meddelade våren 2025 att den ekonomiska anpassningen skulle påverka ordnandet av studentexamen från och med 2026. Besparingarna för åren 2026–2027 skulle bland annat ha täckts genom att sänka censorernas arvoden med fem procent och genom att utveckla provens struktur och uppgiftstyper så att bedömningsarbetet minskar. Det skulle ha inneburit färre öppna svar, fler flervalsuppgifter och begränsningar i antalet tecken som får användas i svaren.

SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz har därför fattat beslut om att man i den kompletterande budgetpropositionen gör en intern omfördelning inom undervsnings- och kulturministeriet som täcker anpassningen i budgeten för 2025.

– Studentexamen har betydelse. Den ska mäta kunskap och bildning på ett heltäckande sätt. Syftet med att trygga finansieringen är att säkerställa att inga snabba besparingsåtgärder behöver göras som skulle påverka studentexamens innehåll eller struktur, säger Adlercreutz.

– Målet är att användningen av flervalsuppgifter inte utökas på det sätt som tidigare meddelats, och svarens tillåtna längd inte heller förkortas i modersmålsprovet eller i andra ämnen, säger Adlercreutz.

Läskunnighet är grunden till livslångt lärande

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Läskunnighet är nyckeln till att förstå hur världen fungerar. På Internationella läskunnighetsdagen, vill undervisningsminister och SFP:s ordförande Anders Adlercreutz lyfta fram läskunnighetens betydelse för att alla likvärdigt ska kunna var delaktiga i samhället.

– Under många år har Finland prioriterat att ge barn och unga starka grunder i såväl läsning som digital kompetens. Regeringen har satsat på grundskolans lägre årskurser och förstärkt stödet för läsning. Från och med den termin som just inleddes har vi ökat antalet veckotimmar i litteratur och modersmål i de lägre klasserna  eftersom just läsfärdigheter är grunden för all vidare inlärning, säger Adlercreutz.

Årets tema, Främja läskunnighet i den digitala tidsåldern, lyfter fram att läskunnighet i dag är mer än att bara läsa och skriva på papper. Det handlar också om att kunna granska information kritiskt, förstå digitala miljöer och själv skapa innehåll på ett säkert och inkluderande sätt.

– I Finland har vi satsat målmedvetet på digital läskunnighet, och våra barn får tidigt verktyg för att tänka kritiskt och analysera information. Samtidigt finns det fortfarande utmaningar, både nationellt och globalt. Att vi i Finland toppar listan över läskunnighet får inte skymma det faktum att hundratals miljoner människor världen över fortfarande saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter, säger Adlercreutz.

– Läskunnighet är grunden för ett livslångt lärande. Genom att investera i läsning och medialäskunnighet investerar vi i våra barns och ungas framtid. Det handlar om vad vi gör i skolan, men vi föräldrar kan också med vårt exempel påverka attityderna till läsning, betonar Adlercreutz.