Adlercreutz: Nyland behöver fler högskoleplatser

Huvudstadsregionen är enormt viktig för hela Finlands ekonomi. Vi har inte råd men den hjärnflykt vi har idag. Vi behöver flera högskoleplatser i Nyland för våra unga, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP. 

Adlercreutz tar upp den ojämna fördelningen av högskoleplatser i Finland som ett stort problem. 

– I övriga Finland har vi 0,85 högskoleplatser per två studieplatser på andra stadiet. I huvudstadsregionen är samma siffra 0,7. Det är en stor skillnad. Det betyder också, att en stor del av våra studeranden måste söka sig annanstans för att studera. Ibland betyder det att man tar sig till andra finländska universitet men ofta betyder det att man åker utomlands.

Helsingfors universitets rektor lyfte på lördagen i Helsingin Sanomat upp det, att 60% av de unga som lämnar landet kommer från Nyland. 

– Det här är en oproportionerligt stor andel. Det är för all del bra att man ser studier utomlands som en möjlighet, men om det leder till att allt fler unga permanent flyttar bort från Finland har vi ett problem, säger Adlercreutz

– Vi behöver en förnuftigt regionpolitik och ett brett högskolenät är viktigt . Men vi måste dels låta högskolorna specialisera sig, dels se till att vi inte skapar konstgjorda incitament till att flytta utomlands. Det är viktigt i synnerhet när vi försöker höja andelen högskolestuderande. Nyland behöver fler högskoleplatser, det är en nationell angelägenhet, avslutar Adlercreutz 

Adlercreutz: Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

– Attityden kring företagande är på klar uppgång. Det är dags att det också syns i undervisningen. Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

Det tycker Anders Adlercreutz, riksdagsledamot och ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

– Organisationer som Ung företagsamhet (UF)   har vuxit kraftigt de senaste åren. I riksdagens Finansutskott har vi flera år kunnat stärka finansieringen för företagarfostran.  Förra året deltog nästan 5000 elever i programmet. Företagande är plötsligt en möjlig bana för allt fler ungdomar. Och även om man inte själv tänker gå in på en företagarbana ger program som UF eleverna viktiga färdigheter för det kommande studie- och arbetslivet. 

Adlercreutz anser, att man borde bygga upp en undervisningshelhet kring företagande. 

– Vi har redan nu gymnasiediplom i konstämnen. Det är en positiv sak. Nu borde vi bygga upp en motsvarande struktur kring företagande. Och framförallt: eftersom vi vet, att studentprovets tyngd i högskolantagningen  långt styr de val en 15-åring gör inför sina gymnasiestudier borde vi gå längre än så. Jag hoppas att även högskolorna ser vikten av dessa diplom och ger dem en tyngd i högskoleantagningen. 

Adlercreutz påpekar, att attityder bäst ändras när man är ung. 

– Alla behöver förstås inte bli företagare. Men det är värdefullt att få försöka på det, och framförallt att få stifta bekantskap med de mekanismer som styr företagande – och i förlängningen vår ekonomi. Samtidigt ger program som UF eleverna en möjlighet att lyckas eller misslyckas i en trygg miljö. De erfarenheterna hjälper varje elev senare i livet. 

Adlercreutz: Ungdomsbarometern visar, att vårt högskoleurvalssystem måste ses över

Ungdomar i åldern 15-19 år känner en oro för framtiden. Det framgår ur den svenskspråkiga ungdomsbarometern som publicerades på onsdagen 2.11.2022. Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz lyfter upp stigen från grundskolan till vidareutbildning som en av faktorerna bakom resultatet.

– Enligt barometern är det färre unga, jämfört med tidigare år, som känner sig oroliga för att hitta ett jobb i framtiden. Däremot är ungdomarna oroliga för att det skall välja fel bana, något de inte trivs med. Det här är en mänsklig oro som är lätt att känna igen. Men det system som vi har i dag för gymnasie- och högskolestudier underlättar inte situationen, utan tvärtom.

Adlercreutz menar, att studentexamens struktur och betoningen av studentexamen i högskoleantagningen är ett av problemen.

– Vi förutsätter idag långtgående val av 15-åringar. De är tvungna att redan på 9:e klass välja vad de tänker studera i gymnasiet och via det, vilka ämnen de tänker skriva i studentexamen.

I bakhuvudet mal tanken om att att optimera antalet poäng de olika studentexamensproven ger i högskoleantagningen. Det här är inte rimligt.

– När vi sedan lägger till det, att vi har kvoter för förstagångssökanden så blir det etter värre. Man är tvungen att fatta beslut som 15 år gammal, beslut som man sedan svårligen kan ändra. Om det första valet man gör slår fel, är det idag svårare än tidigare att byta bana. Det här skapar oro, det skapar ångest, och det främjar inte det vi borde eftersträva – flexibilitet och mångsidiga kompetenser. Det leder ofta också till att man hellre väntar än prövar på något – man vill inte missa sin bästa chans till en högskoleplats.

– En utbildningsstig  längs med vilken man får välja fel och kan korrigera sina misstag är det vi borde eftersträva . Vi vinner alla på att varje ungdom vågar pröva och får studera det som verkligen intresserar.

SFP och Adlercreutz har även tidigare lyft upp frågan om förstagångskvoterna och de problem som betoningen av studentexamen i kombination med kvoterna lett till

– Det här är en fråga som nästa regeringen bör korrigera. Det system vi har idag håller inte måttet, och leder till inte bara ineffektivitet utan också till oro och illamående bland våra ungdomar. Det måste ändras.

Adlercreutz: Förstagångskvoterna leder till tunneltänk och bör slopas

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz anser att förstagångskvoterna i högskoleintagningen bör slopas. Det ska vara lättare för ungdomarna att tänka om och ändra studieinriktning också i ett senare skede av studierna. Adlercreutz tog upp frågan i dagens budgetdebatt i riksdagen.

– Vi har ett starkt tunneltänk från gymnasiet uppåt som beror på att vi betonar studentexamens betydelse och på att vi tog i bruk förstagångskvoterna. Samtidigt betonar grundskolan – helt riktigt – helheter, kreativitet, flexibilitet och att hitta sin egen väg. Det här går inte ihop. Förstagångskvoterna bör slopas, säger Adlercreutz.

Enligt Adlercreutz är ungdomarna redan som 15–16-åringar i praktiken tvungna att bestämma vad de skriver i studentexamen. Dessa val har vidare en avgörande betydelse för vart de kan söka sig efteråt.

– Förstagångskvoterna togs i bruk för att försnabba studietakten. Nu leder de istället till att man inte vågar ta emot en studieplats man inte är säker på. Man väntar, funderar, i stället för att friskt pröva på. Allt tyder på att detta försenar studiestarten och förlänger studierna.

– Våra ungdomar ska inte tvingas att satsa allt på ett kort. I stället för att förstärka tunneln borde vi splittra den. Sänka tröskeln för inträde, och framförallt se en mångsidig kompetens som en styrka. För det är mångsidiga kompetenser som behövs i arbetslivet.

Glöm inte superkrafterna

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)

Adlercreutz nöjd med extra budgetpott: pengar för Ung Företagsamhet och kurser i svenska för vårdpersonal

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz, som är medlem i finansutskottet, har deltagit i huvudförhandlingarna av fördelningen av regeringens extra budgetpott, de sk. julklappspengarna som finansutskottet beslutar om.

– Vi förhandlade i en positiv anda och jag är väldigt nöjd med slutresultatet, säger Adlercreutz.

Från potten delas 250 000 euro till Ung Företagsamhet för företagarfostran i skolor.

– Ung företagsamhet är ett fint program som på kort tid lyckats aktivera en stor del av våra äldre skolelever i företagande. Det har skapats hundratals olika projekt genom programmet och satsningen i Ung Företagsamhet är ett steg vidare för att programmet ska kunna utvidga sin verksamhet att omfatta ännu fler kommuner, säger Adlercreutz.

För att stöda exporten av finska företag höjs anslaget till Finsk-svenska handelskammaren och till andelslaget Viexpo märkbart.

– När vi har stora satsningar på forskning och utveckling är det viktigt att vi också gör satsningar i internationaliseringstjänster, säger Adlercreutz.

Ytterligare resurser riktas även till kvinnoorganisationer, för förebyggande arbete mot våld i familjen och för att förbättra hemvårdarnas kunskaper i svenska.

– I synnerhet i huvudstadsregionen är det uppenbart att bristande språkkunskaper inom hemvården är ett problem och därför är det fint att vi i budgeten har möjlighet att göra extra satsningar för att åtgärda problemet, säger Adlercreutz.

Den extra budgetpotten är en del av kompletteringarna till budgetpropositionen för 2020. Riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen för 2020 slutförs vecka 51.

Lär ut sådant som maskiner inte kan göra

De som började sin gymnasiebana i augusti förväntas redan veta var de vill studera. Ämnesvalen i gymnasiet styr studentexamen, och studentexamen öppnar i sin tur dörrarna till högskolorna.

Skall en 15-åring som inleder sin gymnasiebana verkligen redan välja bort möjliga studieplatser? Ett barn skall inte i ett för tidigt skede vara tvungen att fatta beslut som kan få långtgående följder.

För vad vet vi om framtidens utmaningar? Det är klart att vi behöver en högt utbildad befolkning – men vad är det utbildningen egentligen skall ge oss?

Undervisningsminister Li Andersson väckte i somras diskussion kring den vikt matematiken har i vår utbildning. Det är en viktig diskussion. Vi kan med goda skäl förvänta oss att vårt arbetsliv i framtiden kommer att se annorlunda ut än det gör idag. Datorer och informationsteknik har redan gjort en mängd yrken överflödiga. Ibruktagandet av lösningar som baserar sig på artificiell intelligens kommer möjligtvis att ha en ännu större inverkan. Min studiehandledare i grundskolan hade knappast en aning om att vi redan några årtionden senare skulle hitta yrken som vertikalodlare, serviceformgivare eller etikutvecklare.

Jack Ma, grundaren av Ali Baba, en gigantisk kinesisk nätbutik, sade nyligen så här på World Economic Forum: ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”. Vi borde lära ut sådant som maskiner inte kan göra. Vi måste se behovet av förändring nu.

Det är självklart att matematik stärker den logiska slutledningsförmågan och att studier i olika naturvetenskaper kräver en skapande förmåga. Men det är också klart, att vi i dagens skola inte tillräckligt värdesätter ämnen som utvecklar emotionell intelligens och sociala färdigheter. Sådana ämnen är tex bildkonst, teknisk slöjd och textilslöjd, gymnastik och musik.

När vi delar ut studieplatser tar vi inte dessas ämnen i beaktande trots att de i högsta grad är relevanta med tanke på de färdigheter framtidens arbetsliv kräver av oss. De 15-åringar som nästa vår söker in till ett gymnasium drar ingen nytta av att de i dessa ämnen visat prov på kreativitet, laganda, entusiasm eller ihärdighet. Eller kanske skapat något nytt och enastående.

Det är svårt att objektivt poängsätta prestationer i dessa ämnen. Men jag efterlyser trots det en diskussion om deras roll i undervisningen. Jag påstår att det inte är ändamålsenligt att blint stirra på medeltalet i läsämnen när vi borde främja färdigheter som skiljer oss från maskinerna.

Styrkan i vår skola har varit den, att den ser lekens betydelse och värdesätter allmänbildning. Jag hoppas att vi i framtiden i ännu högre grad poängterar kreativitet och lärande genom lek, utan onödiga stressmoment. Detta behöver inte exkludera en sund tävlan och ambition, element som också har en betydelse i den process som leder in barn i vuxenlivet.

Adlercreutz: Lukioon pyrkiminen lukuaineiden keskiarvon pohjalta vanhanaikaista

”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”.

Viikon päästä lukion aloittavan nuoren odotetaan tietävän, mihin hän aikoo tulevaisuudessa pyrkiä opiskelemaan. Lukion ainevalinnat ohjaavat ylioppilaskirjoituksia ja ylioppilastodistus taas avaa ovet yliopistoihin – joko helpommin tai vaivalloisemmin riippuen siitä, miltä kokelaan todistus näyttää ja mistä aineista se muodostuu. Nämä ovat ovia, jotka avataan tai suljetaan yhä nuorempina.

Jos ylioppilaaksi valmistuttuaan erehtyy avaamaan väärän oven, niin uran vaihtoa on vaikeutettu ottamalla käyttöön ensisijaisuusjärjestelmä, joka tarkoittaa sitä, että ensimmäinen opiskelupaikka irtoaa seuraavaa helpommin. Huomaan kysyväni itseltäni Hem och Skola -järjestön puheenjohtajana ja viiden lapsen isänä, onko tämä menettely kohtuullinen. Voimmeko vaatia, että 18-vuotias tietää heti ylioppilaaksi kirjoitettuaan, mitä haluaa opiskella? Tai mikä vielä kriittisempää: pitäisikö 15-vuotias lukioon pyrkivän tietää tämä? Ja lisäksi: Emmekö enää usko yleissivistykseen ja poikkitieteelliseen osaamiseen vaikeuttaessamme useamman alan opiskelua?

Mitä me tiedämme tulevaisuuden haasteista? Lienee selvää, että korkea koulutustaso tulee ratkaisemaan menestymisemme niin yksilötasolla kuin valtion tasolla myös tulevaisuudessa. Mutta mitä koulutukselta oikeasti kaivataan?

Opetusministeri Li Andersson herätti hiljattain keskustelua matematiikan painoarvosta ylioppilastutkinnossa ja yliopistojen sisäänpääsyvaatimuksissa. Keskustelu on olennainen ja ajankohtainen monestakin syystä. Voimme hyvällä syyllä olettaa, että tekoäly mullistaa työn sisällön ja sen tekemisen tavat tulevaisuudessa; ihan kuten tietotekniikan käyttö teki 80-luvulla. Tuolloin meitä ohjanneiden opinnonohjaajien olisi ollut mahdotonta aavistaa, että työpaikat täyttyisivät jo lähitulevaisuudessa tekoälyn etiikan tutkijoista, tunnekouluttajista, palvelumuotoilijoista tai henkilöstötuottavuuden asiantuntijoista.

Ali Baban perustaja Jack Ma totesi hiljattain World Economic Forumissa, että ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”. Toisin sanoen, meidän tulisi opettaa sitä, mikä erottaa meitä koneista. Ja meidän tulisi nähdä muutoksen tarve nyt.

On itsestään selvää, että esimerkiksi matematiikka kehittää loogista ajattelukykyä ja että luonnontieteiden opiskeluun sisältyy paljon luovuutta edellyttäviä elementtejä. Samalla on kuitenkin todettava, että kouluissamme aliarvostetaan tällä hetkellä aineita, jotka kehittävät myös merkittävällä tavalla tunneälyä, elämänhallintaa ja sosiaalisia taitoja. Tällaisia aineita ovat esimerkiksi kuvataide, kotitalous, käsityöt, liikunta ja musiikki.

Opiskelupaikkoja jaettaessa näissä edellä mainituissa aineissa suoriutumista ei huomioida, vaikka ne kehittävät merkittävällä tavalla tulevaisuudessa vaadittavia taitoja, kuten juuri elämänhallintaa, itsensä ilmaisua, tunneälyä ja moniaistillista tulkintaa. Ne 15-vuotiaat, jotka keväällä hakivat lukioihin eivät siis hyötyneet millään tavalla siitä, että he olivat osoittaneet näissä aineissa innostusta, luovuutta, tiimihenkeä tai sitkeyttä. Tai mahdollisesti luoneet jopa jotakin aivan uutta.

Tiedostaen sen, että näissä aineissa yhteismitallinen menestymisen arviointi on muita aineita vaikeampaa, haluaisin herättää laajemmin keskustelua niiden roolista tulevaisuuteen valmentavina aineina – sekä opetuksen määristä päätettäessä että näiden aineiden huomioimisesta opiskelemaan pyrittäessä. Väitän siis, että lukuaineiden keskiarvosta puhuminen saattaa olla vanhanaikaista maailmassa, jossa tavoitteena on nimenomaan edistää taitoja, jotka erottavat meidät koneista.

Aivan keskustelun ytimessä tulisi olla myös huoli siitä, ettei kehittyvän lapsen ja nuoren pitäisi joutua tekemään loppuelämää ohjaavia päätöksiä liian aikaisin. Suomalaisen koulun vahvuus on jo pitkään ollut leikin merkityksen tunnustaminen oppimisessa sekä yleissivistyksen arvostus. Toivoisin, että suomalainen koululaitos tekisi jatkossakin kansainvälisesti uraauurtavaa työtä siinä, että lapset saisivat kasvaa luoviksi ja muut huomioiviksi aikuisiksi leikkimällä oppien ja turhista paineista vapaina. Tämä ei sulje pois tervettä kilpailuhenkisyyttä ja kunnianhimoa, jolla niilläkin on rooli aikuiseksi kasvamisessa.

 

Harry Lunabba : Pojkar som inte tas på allvar.

Jag brukar inleda mina forskningsintervjuer med ungdomar med att diskutera forskningsetiska frågor och försäkra mig om att ungdomarna förstår att det är frivilligt att delta i en forskningsintervju. Så var också fallet under en intervju jag gjordemed två 14-åriga pojkar som jag kallar för Peetu och Santtu. Jag intervjuade pojkarna i ett högstadium i samband med att jag samlade etnografiskt forskningsmaterial för min doktorsavhandling.

Då jag hade gått igenom de forskningsetiska frågorna med pojkarna och frågat dem om de deltog frivilligt i intervjun hände något lite oväntat. Peetu svarade som förväntat på min fråga  – med ett entydigt ja.Medan Santtu överraskade mig med ett nej, och han påstod dessutom att de blivit tvingade att delta i intervjun!

Jag har skrivit en forskningsartikel (Lunabba 2016) där jag meridetalj beskriver hur jag tolkade Santtus utspel. Analysens slutsats var att jag tolkade Santtus påstående som ett skämt. I analysen fäste jag mig inte enbart vid den korta sekvensen i början av intervjun, utan centralaför analysen var också de iakttagelser jag kunde göra underintervjuns gång..

Skiftningar i samtalsklimatet

Senare under intervjun drog Santtu inte bara tillbaka sitt påstående om att de blivit tvingade, utan det skedde också en tydlig skiftning i samtalsklimatet. Det var inte ovanligt i intervjuer med pojkar, framför allt då jag intervjuade dem i par,att samtalet inleddes med en ganska lång sekvens av skämt och skratt. Det var inte heller ovanligt att någon, i stil med Santtu, drev med mig då jag ställde mina frågor om vardagen i skolan. Men, med nästa alla pojkar jag intervjuade, lyckades vi till slut komma fram till allvaret; till en djupare nivå i samtalet där rösten blev mjukare, pratet långsammare och lyssnandet mer intensivt och koncentrerat. Det var under allvaret som man kunde ställa de riktigt avgörande frågorna: Hur uppfattar pojkar den påstådda pojkkrisen i skolan? Hur upplever pojkar att de får uppmärksamhet i klassrummen? Och vem i skolan är den trygga vuxna som pojkarna kan anförtro sig åtdå livet känns svårt? Det var också under allvaret som Santtu gav mig komplimangen;att jag under min fyra månaderlånganärvaro i skolan hade visat mig vara en vuxen som fattade vad som är ett skämt.

Allvarliga samtal?

Det är antagligen alltför sällan pojkar får uppleva allvarliga samtal med vuxna. Det var åtminstone vad många pojkar jag samtalade med under mitt fältarbete vittnade om. Jag fick höra att intervjun med mig för ett flertal pojkar var en enastående upplevelse av att en vuxen ställer allvarliga frågor och faktiskt förväntar sig seriösa svar. Motsvarande iakttagelse har gjorts av Stephen Frosh, Ann Phonenix och Rob Pattman– forskarna bakom boken “Young Masculinities”(2002). I bokenbeskriver de hur de blev förvarnade av lärare och andra vuxna om att pojkar inte kommer att klara av långa intervjuer. Meni likhet med mina iakttagelsergav pojkarna i studien uttryck föratt de trivdes bra underden pratstund som forskningsintervjun innebar. Pojkarna uttryckte också att detta var något de sällan förunnats – ett långt och allvarligt samtal med en vuxen.

Kanske det är just allvarliga samtal som mången pojke skulle dra nytta av eller rent av behöva? Inom den kritiska pojkforskningen brukar man ofta hävda att det finns en utbredd “pojkar är pojkar-mentalitet” som handlar om att bortförklara pojkars utmaningar som något naturligt och övergående – något som man egentligen inte behöver ta så allvarligt. Trots att  problematiken t.ex. i fråga om pojkars skolprestationer noteras med jämna mellanrum i samband med publicering av Pisa-resultat, har Välfärdsfinland inte riktigt förmått sig att stanna upp och på allvar begrunda deåtgärder och insatser som skulle behövas för att bemöta pojkar som halkar efter i skolan.

Pojkar är inte alltid bara pojkar!

Allvarliga samtal räcker kanske inte till för att råda bot på alla utmaningar pojkar har, men det kunde vara en bra början för att avveckla ”pojkar är pojkar-mentaliteten”. För pojkar är inte bara pojkar, utan pojkar kan också vara sårbara individer med seriösa bekymmer och behov som behöver bemötas med största allvar.

Det kan krävas både tid och tålamod att jobba sig fram till allvaret med en enskild pojke. Det kan också hända att man som vuxen möter en del motstånd på vägen, innan man lyckas ta sig ner på en djupare samtalsnivå. Men väl där – i allvaret –kan man diskutera de riktigt avgörande frågorna och kanske också hitta fotfäste för den som halkar efter.