Dagens Helsingin Sanomat-artikel ”Skolan har skapat ett system där pojkar ses som misslyckade” sammanfaller med nyheten om att resultatet i det amerikanska presidentvalet har avgjorts till förmån för den kandidat som bäst lyckades vädja till det utanförskap som många unga män erfar. 

Arbetet för jämställdhet tog fart under 1960-talet av goda skäl. Sedan dess har vi tagit många steg framåt. 

Samtidigt  har världen förändrats på många sätt: vi lever mitt i en stor teknisk revolution och globaliseringen har rubbat mycket. Dessa förändringar har påverkat allas våra liv, men den största förändringen har kanske skett inom de mansdominerade yrkena, på arbetsplatserna och till en viss del i hur vi ser på de så kallade traditionella könsrollerna.

Dessa förändringar återspeglas nu i politiken och i samhället i stort . I skolan, i vår framtidsfabrik, ställs barn också inför allt större utmaningar.

De finska skolorna är inget undantag. När vi tittar på PISA-resultaten ser vi en växande klyfta mellan könen: flickorna klarar sig lika bra som tidigare. Däremot har pojkarnas inlärningsresultat sjunkit avsevärt. Samtidigt mår pojkarna mentalt bättre än flickorna som ofta lider av ångest och mental ohälsa.

Något i vår skola orsakar en större skillnad mellan flickor och pojkar än tidigare, både när det gäller hur de känner sig i skolan och hur de klarar sig i skolarbetet. 

Vi behöver en jämställdhetsrörelse i skolan som förmår se elever inte bara med beaktande av deras kön utan genom att frågor granskas ur många perspektiv.

Vi är alla oundvikligen olika. Vi har olika bakgrunder och olika erfarenheter. Vi behöver därför ett jämställdhetsarbete som ser mångfald – inklusive olika kön – som en tillgång. Kärnan i en sådan rörelse är en vilja att lyssna på olika perspektiv och en önskan att dra nytta av varje persons styrkor.

Det är denna typ av jämställdhet  som jag skulle vilja se det finska skolsystemet representera.

Harry Lunabba, som länge har studerat pojkars psykiska liv och skolupplevelser, intervjuades för artikeln i Helsingin Sanomat. När jag talade med honom för några år sedan betonade han att pojkar inte har tillräckligt med möjligheter till djupgående interaktion med vuxna. Med tanke på hur till exempel tiden vi tillbringar framför våra telefoner ökat tror jag inte att situationen i det här hänseendet gått mot det bättre. 

Lägg därtill den oro som forskningen ger uttryck för, nämligen att algoritmerna i hög grad riktar innehållet efter användarens angivna kön.  Det står klart att det gör finns en risk för ökat utanförskap och segregering.

Det är ett medicinskt faktum att pojkar utvecklas senare än flickor. Detta är inte en anomali, utan något som helt enkelt måste beaktas i skolan. Som Lunabba säger: ”…på högstadiet kan det vara svårt för många pojkar att själv styra sin egen skolgång, vilket innebär att de skulle ha nytta av en undervisning där läraren ger klara direktiv”.

Traditionellt sett har man kanske tänkt att man hanterar pojkar via handling och exempel, flickor via diskussion. Personligen tänker jag att alla barn och ungdomar förtjänar både och. 

En av skolans centrala uppgifter är att lära barn och ungdomar att möta varandra med empati. Detta kräver att de också får erfara möten som präglas av empati, av att vi föregår med gott exempel.

Vi vuxna har ett ansvar att främja den jämlikhet som behövs i denna tid – en jämlikhet där alla känner sig uppskattade och hörda, oavsett kön.

Som pappa till fyra pojkar och en flicka och som undervisningsminister hoppas jag att de finländska skolorna i sitt jämlikhetsarbete lyckas se alla olika elevers varierande behov. 

Där har vi alla förutsättningar att lyckas. Slutresultatet faller inte på våra lärare. De är vår skolas centrala styrka, men de behöver en aktiv samhällelig diskussion som stöd för sitt arbete.