Svenskfinland har en kompetenskris – och den gäller svenskan

Vi läser mindre och vi läser sämre. Utvecklingen är särskilt oroväckande bland våra unga. Det är en generell trend, men den slår extra hårt mot finlandssvenska ungdomar. Andelen finlandssvenska ungdomar som får goda vitsord i studentexamen har sjunkit kraftigt, och det kommer oroande signaler från många håll samtidigt. Och nedgången har varit snabb.

I högskolevärlden talar man om att läs- och skrivkompetensen helt enkelt inte räcker till för högskolestudier. Man talar om en skrivförmåga som gör det svårt att svara på frågorna i realproven. Finlandismerna, som förr var ett otyg, är inget större problem, nu är det anglicismerna som florerar.

Om man inte kan ta till sig text, om man inte kan formulera sig i tal och skrift på sitt eget modersmål, påverkar det allt annat också.

Vi har en kompetenskris i svenskan i Svenskfinland. Och det är allvarligt. Det handlar inte bara om hur våra ungdomar ska få de förmågor de behöver för att komma vidare i livet. I förlängningen handlar det också om hur vi ska kunna upprätthålla en levande tvåspråkighet: ett Finland där man kan leva, studera och arbeta på två språk, och där kultur fortfarande både konsumeras och produceras på svenska. Utan det talar vi inte längre om en levande, fungerande tvåspråkighet.

Det har vi inte råd med. Därför måste vi fråga oss vad vi ska göra. Hur vänder vi trenden? Varför slår den extra hårt mot finlandssvenska barn?

Läsning lär man sig genom att läsa. Läsförståelse och lässmidighet inverkar på all annan inlärning.

I min barndom såg jag ofta mina föräldrar sitta i en fåtölj bredvid bokhyllan, med en bok i ena handen och en kopp te i den andra. Så där ser det ut när man har det bra, tänkte jag. Att hitta tid för läsning blev något vi barn eftersträvade.

Själv har jag inte varit en lika bra förebild. Visst har vi läst med våra barn, men i dag händer det oftare att jag sitter i ett hörn med en pekplatta än med en bok.

Vi borde vara bättre förebilder, och läsa för våra barn – också när de börjat tycka att det är pinsamt.

Skolans uppgift är förstås central. Under min tid som undervisningsminister har vi lagt till flera årsveckotimmar i modersmål och litteratur i de lägre klasserna. Det är en bra början.

Mobilfria klassrum ska också hjälpa oss att skapa utrymme och tid för läsning. Responsen har varit enormt bra. När mobilerna allt oftare också försvinner från rasterna skapas större möjligheter till läsning i skolorna. Samtidigt kan inte läsningen bara skötas av skolan. Det behöver också läsas hemma.

Ju mer man läser, desto bättre läser man. På Keinutien ala-aste i Gårdsbacka i Helsingfors har man satt tydliga mål för läsningen. Där finns läsläxor varje dag som föräldrarna kvitterar.

Resultaten är strålande i en skola där en klar majoritet inte har finska som modersmål. Liknande, lite gammaldags, mål har fungerat bra också i andra skolor. Jag tycker att det är dags att få in dem i läroplanen.

Mobilfriheten främjar koncentrationsförmågan. Digitala läromedel kan fungera bra för många ändamål, och det är lätt att skapa smidiga övningsappar som analyserar elevens kunnande i realtid. Men när man ska ta till sig text är en skärm inte det optimala redskapet.

Vår förmåga att styra skolornas och kommunernas läromedelsanskaffning är begränsad, men jag hoppas att så många som möjligt vill gå in för en läroboksgaranti: en tryckt bok i varje läsämne för varje barn. Det är inte en kostnadsfråga, snarare en fråga om organisation.

En utredning som vi lät göra på Undervisnings- och kulturministeriet visar att totalkostnaderna är lägre för att upprätthålla ett bibliotek av böcker i skolan än för kontinuerligt rullande digitala licenser.

Mera läsning, mera böcker, mera papperstidningar, mera tid att förkovra sig. Men vi behöver också pedagogik som sätter läsningen i främsta rummet.

Modersmål är det viktigaste ämnet i skolan. När språket löper kan man ta till sig vad som helst.

Men syns det här i lärarutbildningen i tillräcklig grad? Det jag hör är att det inte gör det. Vi talar ändå om grunden för all annan inlärning.

Om vi vill att den finlandssvenska skolan ska klara sig lika bra som den finskspråkiga måste vi höja ribban och reagera på en utveckling som är ytterst oroväckande. Jag hoppas att fakulteterna i Vasa och Helsingfors tillsammans sätter sig ner och funderar på hur vi kan stärka den språkliga inlärningen och den pedagogik som stöder den. 

En avgörande aspekt för den finlandssvenska skolan är att den är organiserad på språklig grund. Den svenska skolan ska också administreras på svenska i våra kommuner. Det här som en hälsning till Vanda, som håller på att göra bort sig rejält. Men förutom de byråkratiska strukturerna krävs också ett innehåll som håller måttet.

Den finlandssvenska skolan måste stå sig i konkurrensen. Och framför allt måste vi se till att våra barn får ett så starkt språk att de klarar sig i sitt studie- och arbetsliv. För det handlar om inget mindre än finlandssvenskans framtid.