Vetenskapens frihet och maktens gränser

Ett av de många besluten vi tog under budgetrian var att fyra miljoner euro – redan överenskomna pengar för forskning inom socialt arbete – styrs till undervisnings- och kulturministeriet, för att fördelas via Finlands Akademi till forskningsprojekt inom just detta område.

Beslutet är tekniskt, men bakgrunden är det inte. Det korrigerar en situation som minister Wille Rydman tidigare orsakade när han beslutade att inte bevilja motsvarande finansiering till de forskningsobjekt som expertbedömningen hade pekat ut. Det var pengar som det redan hade fattats beslut om i riksdagen. Nu styrs pengarna enligt vad de fyra regeringspartierna gemensamt bestämde under budgetrian 2025.

Låt oss säga det rakt ut: det är bra att saken korrigerades, men vi hade kunnat undvika hela episoden om alla regeringens ministrar hade hållit sig till det gemensamt överenskomna. Men i grunden handlar det om något betydligt större än fyra miljoner euro – det handlar om makt och var dess gränser går.

Ministern har befogenhet – ja, men till vad?

Politiker ska ha makt också inom forskningspolitiken. Riksdagen beslutar hur mycket gemensamma medel som används till forskning, och regeringen kan göra strategiska val om vilka områden Finland vill satsa på. Det är för dessa beslut vi är valda, men det innebär inte att politikerns uppgift är att bedöma enskilda forskningsprojekts vetenskapliga kvalitet utifrån om hen gillar ämnet eller inte.

I Finland är bedömningen av forskningens vetenskapliga kvalitet uppbyggd kring ett system av kollegial bedömning, vetenskapliga kriterier och oberoende experter. Systemet är inte perfekt, vetenskapen är inte ofelbar och forskarna står inte över kritik. Tvärtom: hela vetenskapens grundtanke bygger på att påståenden kan ifrågasättas, omprövas och visas vara felaktiga. Men just därför är gränsen mellan politisk makt och vetenskaplig bedömning viktig.

Jag skrev om samma princip redan tidigare, i samband med en annan uppmärksammad fråga: Tutkimuksen vapaus ei ole sattumaa – eikä silmänlumetta. Budskapet är detsamma nu som då: grunden för forskningsfinansiering ska vara vetenskaplig kvalitet, inte en politisk åsikt om vilket ämne eller infallsvinkel som råkar vara populärt för stunden.

“Budskapet är detsamma nu som då: grunden för forskningsfinansiering ska vara vetenskaplig kvalitet, inte en politisk åsikt om vilket ämne eller infallsvinkel som råkar vara populärt för stunden.

Forskningens och vetenskapens frihet behövs inte bara för att skydda forskning vars nytta vi alla redan förstår. Den behövs särskilt när forskningen ställer en obekväm fråga, utmanar en rådande uppfattning eller behandlar ett ämne som de sittande politikerna själva inte anser viktigt. Om politisk preferens börjar avgöra vad som är värt att forska i står vi ganska snabbt inför en betydligt mer grundläggande fråga: vem får till syvende och sist bestämma vilken fråga som överhuvudtaget är värd att ställa?

Vart kan detta leda?

Den senaste utvecklingen i USA visar att frågan inte bara är teoretisk. Under Trump-administrationen har forskningsfinansiering frysts, och redan forskningsansökningar har blivit föremål för politisk granskning också utifrån de begrepp de använder. När den politiska makten börjar definiera inte bara forskningens allmänna prioriteringar utan också vilka frågor, begrepp eller forskningsämnen som är godtagbara, börjar den brandmur som är avgörande för forskningens frihet suddas ut.

Men det finns också ett annat problem här. När forskare vet att deras projekt kan bli föremål för politisk kritik eller offentlig uthängning oavsett vetenskaplig kvalitet, börjar det styra valen redan i ett tidigare skede. Vad lönar det sig att forska om, vad lönar det sig att fråga, vilket ord lönar det sig att använda? Självcensuren smyger sig in under ytan, och den är svår att upptäcka just för att ingen egentligen förbjuder något. Slutresultatet kan ändå bli detsamma: forskningsfältet krymper.

“När forskare vet att deras projekt kan bli föremål för politisk kritik eller offentlig uthängning oavsett vetenskaplig kvalitet, börjar det styra valen redan i ett tidigare skede.

I det här fallet handlade det om forskning inom socialt arbete. Men man kan fråga sig högt: vad skulle hindra en minister från att göra detsamma med klimatforskning, medicinsk forskning, nationalekonomi eller historieforskning som inte behagar den sittande regeringens världsbild? Regeringar byts ut och politiska majoriteter förändras, och just därför är de principer som byggts för att skydda forskningens oberoende viktigare än vem som för tillfället råkar sitta vid makten. Ett prejudikat är i det avseendet farligare än ett enskilt beslut.

Förutsägbarhet är konkurrenskraft

Saken har också en mycket praktisk betydelse för Finland. Forskning är långsiktigt arbete, och forskare bygger sina karriärer, sina forskningsgrupper och sitt internationella samarbete för flera år framåt. Finlands Akademis hela verksamhetslogik – kollegial bedömning, långsiktiga ansökningsprocesser och forskarnas karriärplanering – vilar på att besluten fattas enligt kriterier som är kända i förväg.

Ett enskilt politiskt ingripande förändrar därför inte bara ett beslut, utan det försvagar systemets förutsägbarhet och trovärdighet. Och för ett litet land har det stor betydelse, eftersom vi konkurrerar om de bästa forskarna, kompetenserna och idéerna i en värld där de rör sig över gränserna. USA klarar kanske det, att en del forskare bestämmer sig för att bygga sin karriär någon annanstans. Finland ska inte pröva om vi klarar detsamma.

“Man kan tala om idéernas marknadskonomi.

Att värna forskningens frihet är alltså också en ekonomisk fråga. Om forskare börjar tänka att det som påverkar finansieringen, utöver vetenskaplig kvalitet, är hur den sittande ministern förhåller sig till deras forskningsämne, söker de bästa sin finansiering och bygger sin karriär där denna osäkerhet inte finns. Man kan tala om idéernas marknadskonomi. Att var och en av oss kan hitta något forskningsprojekt vars titel väcker munterhet, eller vars nödvändighet vi inte själva förstår, förändrar inte denna större bild.

Vetenskap är inte en åsikt bland andra

Det finns en sak som jag kanske är mest orolig för. Sättet som vi politiker talar om forskning och använder den makt som är kopplad till forskningsfinansiering påverkar också hur vetenskapen ses i samhället.

Om diskussionen kring forskningsfinansiering görs till ett verktyg som används för andra politiska syften, och värdet av ett enskilt forskningsprojekt börjar bedömas utifrån om ämnet låter förnuftigt för oss eller passar in i vår egen världsbild, är budskapet till medborgarna ganska problematiskt: vetenskap är i slutändan bara en åsikt bland andra. Inte ett oberoende sätt att producera kunskap, utan något som kan avgöras politiskt beroende på vem som råkar sitta vid makten.

Detta hänger också samman med en annan diskussion: samma centrala oro väcks när man granskar den finska skolvärldens trender under de senaste åren. Tilltron till forskning och vetenskaplig kunskap har försvagats, och det korrelerar direkt med hur unga klarar sig i PISA-testens naturvetenskapliga delar.

Ett sådant budskap bör vi inte sända. Finland behöver ett samhälle där man kan lita på beforskad kunskap också när resultaten är obekväma, överraskande eller politiskt besvärliga – kanske särskilt då.

Samarbetsförmåga betyder inte att det saknas gränser

Regeringssamarbete bygger på att olika partier gör kompromisser, och jag är själv beredd att göra sådana. Utan kompromisser skulle en flerpartiregering kunna fungera. Men en kompromiss betyder inte att det som gemensamt kommits överens i efterhand kan förbigås, att riksdagens beslut kan ignoreras och samarbetsförmåga betyder inte att det saknas gränser. I det här fallet överskreds den gränsen. Därför korrigerades saken.

“Vi politiker beslutar om forskningspolitikens riktning, prioriteringar och resurser

För mig och för SFP är principen ganska enkel: Vi politiker beslutar om forskningspolitikens riktning, prioriteringar och resurser, men bedömningen av ett enskilt forskningsprojekts vetenskapliga kvalitet hör till dem som har den bästa sakkunskapen för det. Vi försvarar denna arbetsfördelning även när vi själva inte tycker att en forskningsfråga är särskilt intressant eller viktig – och alldeles särskilt då forskningen utmanar vår egen världsbild.

För i slutändan handlar det om ett ganska enkelt val. Vi kan bygga Finland till ett land dit de bästa forskarna vill komma, där man vågar ställa också svåra frågor, och där beslutsfattandet grundas på kunskap som tagits fram på idéernas fria marknad. Eller så kan vi slå in på en väg där de som för tillfället sitter vid makten börjar avgöra vilka frågor som är förnuftiga, vilka forskningsämnen som är nödvändiga och vilken kunskap som förtjänar att produceras.

Det senare kan man kalla politisk styrning men också ineffektivitet. Jag skulle kalla det en frivillig försvagning av Finlands konkurrenskraft, dragningskraft och vetenskapens trovärdighet. Det har vi helt enkelt inte råd med.