Vägen från Capitolium till riksdagen är kortare än vi tror
När Trump kallade Marco Rubio ”Little Marco” under en debatt i primärvalskampanjen tänkte jag att här går gränsen. Visst skall republikanerna nu se vilken människa det är fråga om.
Jag tänkte samma sak när han skröt med sin penis storlek i en annan debatt. Eller när han skymfade en handikappad reporter. Eller när han uppmanade till våld mot en annan.
Jag hade fel varje gång. Varje gång sänktes ribban lite mera. Tills den inte fanns där mera.
En groda – eller i detta fall en elefant – vänjer sig vid en sakta stigande temperatur tills den kokar ihjäl.
Igår såg vi, än en gång, vad det kan leda till. Uppviglad av Trump stormade en beväpnad folkmassa kongressen i Washington DC. På fyra år har USA tagit steget från att vara den ledande demokratin, en kraft för det goda, till närapå bananrepublikstatus.
Steget från Obama till Trump var stort. Biden har ett stort berg att bestiga.
Ett system med två partier leder till polarisering. Men någonstans måste gränsen gå. I USA har diket blivit enormt stort. På 60-talet meddelade ca 5% av amerikanerna att de skulle reagera negativt om deras barn gifte sig med någon från det andra lägret. Idag svarar långt över 50% ja på samma fråga.
Vår media polariseras och då vårt nyhetsflöde i allt högre grad baserar sig på sociala medier som ger oss den information vi gillar, inte den som är sann, börjar också de två gruppernas världsbilder skiljas åt. Man delar inte samma bild av verkligheten.
Det är uppenbart att de som stormade kongressen igår trodde på sin sak. Det var deras version av det USA de lever i.
Här stiger vårt ansvar in. Vårt ansvar som medborgare och politiker. Vi kan inte enbart ta den lätta vägen. Vi kan inte bygga upp vår världsbild och ställning på att demonisera den andra. Politik får inte förenklas till att handla om grupperingar utan måste handla om sak.
Vi har ett flerpartisystem i Finland. Det har till en del räddat oss. Alla måste kunna arbeta med alla. Den bro du bränner idag kommer du kanske att behöva imorgon.
Men också här kan man ana en ökad polarisering. Problem beror på någon annan. På dem som är annorlunda. Regeringen demoniseras, allt den gör är fel. Och oppositionens budskap hörsammas inte, för att det kommer från oppositionen. Identitet byggs på basen av sekundära frågor, på det som skiljer oss i ställer för det som förenar.
Budskapet från Washington DC måste tas på allvar. Politiken måste ställas på rätt köl. Vi har för stora frågor att lösa för att själva sabotera arbetet.
Så länge tillräckligt många upprörs över oanständigt beteende och säger ifrån finns det hopp. Ju mer vi blir avtrubbade av osmakligheter och argument som låter förstå att osakligheter, personpåhopp och alla slags intoleranta åsikter måste få ventileras i yttrandefrihetens namn, desto mer förskjuts gränsen. Vi har alla ett ansvar, det håller jag fullständigt med om. Men speciellt tacksam är jag över att det finns journalister, tjänstemän, politiker, kändisar, influencers, akademiker, forskare och intellektuella som tar ställning och lyfter fram sådant som inte är ok. Det är hoppingivande. Hoppet, det får vi aldrig förlora.