Krisen för samman länderna kring Östersjön
Efter Sovjetunionens fall sattes målet högt. Vi ignorerade realismen, vi ville hoppas. Vi tänkte, att en ny världsordning skulle sopa bort det gamla. Att en värld baserad på polarisering, expansiv maktpolitik hörde till det förgångna. Och blev besvikna.
Det finns många tragiska narrativ kring det som hänt under det senaste året. En tragedi är det ukrainska lidandet. En annan, för all del mera sekundär sådan, är tragedin som hänför sig till det ryska folkets förlorade möjligheter. Till den potential som inte nåddes, de önskningar som inte uppfylldes.
Från att ha varit ett land med otroliga möjligheter, står det nära till hands att nu konstatera att inga av dessa möjligheter, mål eller förhoppningar har någon chans att uppfyllas under de kommande decennierna. Så stort är sveket.
Länge tänkte vi att samarbete medför interaktion, och att interaktion, utbyte av idéer leder till utveckling och ett närmande på olika plan. Den här tanken har odlats i olika utsträckning av olika länder. Att idag säga att den var naiv är en underdrift. Den var katastrofalt naiv. Den analysen lyckades vi inte göra i stunden men nu står det klart för oss alla.
Vi lyssnade inte på Lennart Meri, Estlands dåvarande president, när han i Hamburg år 1994 varnade oss för ett imperialistiskt Ryssland. Ett Ryssland som ser sig ha ett speciellt öde, en speciell roll i världen. En roll som går utanför de egna gränserna. Han sade, att vi måste göra det klart för varenda ledare i Ryssland att det inte finns någon acceptans eller möjlighet för en ny våg av expansion. Inte för vår skull, utan för Rysslands och det ryska folkets skull.
Det gjorde vi inte. Groznyi var en ”intern konflikt”. Georgien var ”ett undantag”. Krim var en ”engångsföreteelse”. Invasionen i östra Ukraina 2014 var en ”lokal skärmytsling”.
Inga röda linjer ritades, och här står vi nu.
Vi står inte bara här med en konflikt på nacken utan också en i global ekonomisk kris och framför en stor energipolitisk utmaning. Enbart för att vi inte trodde på Meri och tänkte oss att en integration, ett ömsesidigt beroende kunde vara en lösning för både Europa och Ryssland.
I en symmetrisk situation med symmetriska värderingar kunde det ha varit det. Men inte i den situation vi hade. Realpolitik var i detta fall naivitet.
År 2016 gjorde jag ett skriftligt spörsmål till den finländska regeringen tillsammans med några kolleger. I det ifrågasatte vi NordStream II ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi ifrågasatte den uppenbara dårskapen i att göra Europa mera beroende av rysk gas.
”Det är enbart en miljöfråga” var svaret. Interaktion skulle leda till fred, ett ömsesidigt beroende, en positiv utveckling.
Interaktion ledde till ett asymmetriskt beroende och det ledde till krig.
Nu står vi inför ett fullbordat faktum. Det betyder också, att dynamiken utanför Ryssland kommer att förändras. När en ny mur reses – och jo, vi kan tala om en ny mur – frigörs paradoxalt resurser som riktar sig mot ett annat håll. I länderna runt Östersjön erbjuder det, ja uppmanar det, till en tätare integration och via det också möjligheter.
(Kolumn i Pulloposti 11.8.2022)
.
Certainly nothing against more cooperation around the Itämeri, and the way things have developed meanwhile, it is presumably also good to be a member in NATO. BUT: A fact which is easily overlooked is that there is another very big power which also has this insatiable desire to expand (but as this power does not declare any limits to its intentions, this is not so often mentioned, and in fact THERE ARE NO LIMITS, at least if one has a look at the US military doctrine, according to which the USA should be able to strike at any time anywhere on the globe within 24 hours – or, preferably, still faster). I did not look this up now, but I think I remember that it is now something like 200 years since the USA were claiming BOTH North and South America as its exclusive sphere of interest, and according to what we get from the media, and what people in Central and South America experience in their lives, this Monroe Doctrine is still in full force. Altogether: there is such a thing as geopolitics; Henry Kissinger was fully aware of it, and he recommended, accordingly, that Ukraine should try to go the Finnish way; he was ignored, and now ”haben wir den Salat” (same as the Russians have). Our media have used the occasion to profit from the resulting excitement by going into ”full confrontation mode”, but I do not think it so very responsible to join them in that as fully. Rather, I think we should look for possibilities to preserve some possibilities to speak again with the Russians and, in some future, an after-Putin Russian government. In the way of wishes to remove Russia there is anyway, and will still be for a LONG time, the Russian nuclear arsenal.