Vi måste göra vad som än krävs för att stärka EU:s konkurrenskraft

EU står inför starka ekonomiska motvindar. Med sårbara leveranskedjor, höga energikostnader och betydande investeringar som krävs för att nå nettonoll har EU nått en punkt där vi inte har råd att ignorera våra konkurrenskraftsproblem.

För att hantera pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har EU:s politiska åtgärder ofta varit snabba, men också kortsiktiga. På många sätt är detta naturligt – när det brinner måste man först släcka elden.

Det finns inga snabba lösningar på vår långsiktiga konkurrenskraftskris. Även om det kan ha varit nödvändigt att lätta på reglerna för statsstöd under pandemin, skulle det slita sönder vår inre marknad om vi öppnande dörren permanent för en europeisk flodvåg av statliga stöd. Att göra så är dessutom inte ett hållbart sätt för EU att konkurrera med USA eller Kina, vars finansiella muskler för stöd överstiger till och med de största europeiska ekonomiernas.

I stället för att spela med någon annans regler måste EU bygga på sina egna styrkor – i synnerhet den inre marknaden, en ambitiös handelspolitik och en öppenhet för att anamma nya innovationer snabbt och brett. Kort sagt behöver vi en EU-strategi för konkurrenskraft som inte bara reagerar på rörelser i de andra stora ekonomierna.

Vi anser att utgångspunkten för en sådan strategi måste vara att öka produktiviteten. Om vi inte kan producera mer per timme och per person med hjälp av innovationer kommer arbetstillfällena att flytta bort och EU riskerar att bli ett enormt museum för föråldrad industri.

Därför är det synnerligen oroväckande att den genomsnittliga produktivitetstillväxten i EU har varit svagare än i andra stora ekonomier i nästan 30 år. Samtidigt investerar vi mindre i forskning och utveckling än man gör i USA, Kina, Japan och Sydkorea.

Detta innebär att EU förlorar mark när det gäller innovationer, produktion och användning av teknik som artificiell intelligens, kvantdatorteknik och bioteknik. Eftersom många av dessa tekniker har både civila och militära tillämpningar kan vårt konkurrenskraftsunderskott också leda till ett säkerhetsunderskott.

Sverige och Finland kommer därför att arbeta intensivt för att se till att konkurrenskraften står i centrum för den strategiska agenda som stats- och regeringscheferna kommer att anta vid Europeiska rådets möte i juni och som kommer att vägleda den tillträdande kommissionens arbete.

Vi anser särskilt att följande frågor måste tas upp:

• Förnya den inre marknaden. För att citera Hamlet har önskan om att fördjupa den inre marknaden ”iakttagits mer genom att strida mot den än genom att följa den”. Avsaknaden av en övergripande tillväxtstrategi för större delen av denna mandatperiod har bara bidragit till våra problem.

Nästa kommission måste anta en kraftfull agenda för bättre lagstiftning. I det här sammanhanget är kommissionens löfte nyligen om att minska rapporteringskraven för företag med 25 procent på EU-nivå viktigt – som ett första steg. Dessutom måste kommissionen leva upp till sitt löfte att genomföra ”konkurrenskraftskontroller” av all ny EU-politik och ta hänsyn till den inverkan som den samlade mängden EU-lagstiftning har på företag. Målet måste vara att göra EU till den bästa platsen i världen för att starta och driva företag.

• Mobilisera privat kapital. Om vi menar allvar med att skapa högteknologiska, nettonollsamhällen som kan skydda våra säkerhetsintressen måste vi mobilisera enorma mängder privat kapital. Det är det enda sättet för oss att flytta resurserna till mer produktiva och innovativa sektorer i ekonomin.

Det innebär att arbetet med att skapa en kapitalmarknadsunion för att underlätta gränsöverskridande investeringar måste påskyndas. Mycket arbete måste också göras på medlemsstatsnivå, där kapitalmarknaderna ofta är för små. Medlemsstaterna måste därför göra sitt för att förverkliga en kapitalmarknadsunion genom att skapa bättre incitament, genom exempelvis skattelättnader och pensionsfonder, för att låta besparingar komma till produktiv användning. Vilande sparkonton innebär en vilande ekonomi.

• Handel för att stärka vår röst i världen. Som EU:s före detta brexitförhandlare Michel Barnier nyligen konstaterade är den inre marknaden den enda anledningen till att USA och Kina respekterar EU.

Mot denna bakgrund är en aktiv och öppen handelspolitik bra för EU:s geopolitiska ställning i världen och för våra ekonomier. Genom att ingå handelsavtal med fler partner över hela världen minskar vi riskerna och vårt beroende samtidigt som vi ser till att vi får inflytande. Ännu en mandatperiod med bara en eller ett fåtal avslutade handelsförhandlingar skulle undergräva EU:s globala roll. I stället måste vi driva på förhandlingarna med partner som Mercosur, Australien och Indien.

• En ”grön giv” som ger mer. Nu när den gröna given och EU:s klimatpaket Fit for 55 har nått mållinjen i lagstiftningsprocessen måste vi fokusera på två saker i framtiden: en korrekt implementering och att stärka affärsmöjligheterna som den gröna omställningen ger.

Det är särskilt viktigt att vår gemensamma lagstiftning öppnar dörren för alla koldioxidneutrala energikällor – inklusive kärnkraft, hållbara och cirkulära bioekonomilösningar och lagring av koldioxid. Till exempel krävs det klarhet i lagstiftningen för att skapa förutsättningar för investeringar i permanenta negativa utsläpp genom avskiljning och lagring av koldioxid från bioenergi (BECCS). För att nå våra klimatmål måste vi vara agnostiker, inte dogmatiker, och ta vara på alla fossilfria energislag.

Det är välkänt att ECB:s ordförande Mario Draghi för tolv år sedan konstaterade att ECB var redo att göra ”vad som än krävs” för att rädda euron. Nu har samme Draghi fått i uppdrag att skriva en rapport om EU:s framtida konkurrenskraft, som ska publiceras tidigt i sommar.

Oavsett hur förslagen till sist ser ut efter att valet till Europaparlamentet i juni skett så hoppas vi att ”vad som än krävs”-andan genomsyrar EU:s konkurrenskraftsagenda nästa mandatperiod. Vi har ingen tid att förlora för att rädda vårt välstånd, vår tillväxt och våra framtida arbetstillfällen.

Anders Adlercreutz, Europa- och ägarstyrningsminister, Finland

Jessika Roswall, EU-minister, Sverige