Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •