Nollenergihus är inte rätt väg / Insändare i HBL 10.5.2016

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot