Blicken på målet

För ett år sedan startade Ryssland sitt brutala krig mot Ukraina. Vi minns alla den dagen väl. Sedan dess har vi med jämna mellanrum återkommit till frågan om vad vi skall göra härnäst, hur kan vi på bästa sätt hjälpa Ukraina?

Vi har hela tiden adapterat oss till en ny verklighet. Men alltid varit lite försenade.
I februari i fjol funderade vi på om vi kunde sända hjälmar. I april om vi kunde sända artilleripjäser. På sommaren var luftvärn den stora frågan och längs med hösten och vintern har stridsvagnarna varit på tapeten.

Hela tiden fundera vi på detaljerna, på hur de kanske kan uppfattas av någon annan. Och med det ger vi en fördel till den aktör som inte gör det. Den som inte bryr sig om följderna eller oroar sig för eskalering.

I Finlands intresseär att vi ser vår roll i en global värld. Vårt, och hela det globala samfundets, intresse i kriget i Ukraina är att Ukraina klarar sig och att Rysslands brott mot den internationella ordningen och de överenskommelser Ryssland själv slutit inte premieras.

Det här är det långsiktiga målet som vi måste hålla i minnet – det, att Ukrainas integritet skyddas. De små stegen skall adapteras därefter. Vare sig det handlar om hjälmar, sanktioner, haubitsar, vinterutrustning eller stridsvagnar. De steg som för oss mot målet är de rätta stegen.

Om vi primärt funderar på vilka reaktioner en sorts hjälp väcker kommer vi inte till målet. Perspektivet är avgörande.

Hur motverkar man den? Genom att flytta fokus in i framtiden, mot målet. Det här problemet är kännetecknande för många av våra utmaningar: Biodiversitetsförlusten, sysselsättningen, ekonomin.

Ofta fördunklas målet av diskussionen om detaljerna. Vad det kostar att skrida mot målet kan ibland vara krävande i vardagen, men den stora frågan är trots all frågan om vad det kostar om målet inte nås?

Vi vill gärna nå målet, men vi gillar inte stegen. Eller så är vi oense om vilka steg som måste tas.

Vi bränner broar trots att vi kanske kan behöva dem senare. Vi stöder en sak trots att det stödet kanske försinkar ett större mål. Eller så fastnar vi i diskussionen om det som är konkret, och lätt att debattera när vi borde fundera på hur den frågan hjälper oss att nå det större mål vi ställt upp.

Det här kommer med demokratin. Vi diskuterar mycket och när vi sedan mäter varandra med irrelevanta skalor på sociala medier leder det lätt till snabba reaktioner i stunden.

Det här utnyttjar Putin. Titta, där är bollen! Och så springer vi efter den.

Vi har nästan tacklat den första bollen han kastade mot oss, energin. Europa har så gott som kopplat sig loss från de ryska kranarna. Visst, vi har eftersläntrare som Ungern för att inte tala om europeiska redare som fortfarande springer i Putins ärenden. Men det måste ändå trots allt ses som en oväntad framgångssaga.

Bensinpriserna var inte ett tillräckligt vapen. Kulturkriget som han försöker späda på verkar ge lovande resultat åtminstone i vår inrikespolitik. Men kanske ändå inte tillräckligt.

Nästa boll är lättjan. Eller snarare: Vårt korta koncentrationsspann. Putin väntar, för han har inga alternativ. Han hoppas att vi skall tröttna, för att vi har för många alternativ, för många bekymmer, för många distraktioner.

Eller har vi egentligen många alternativ? Eller alls några alternativ? Inte, om vi vill ställa det till rätta som är fel och farligt. Och därför måste vi flytta blicken från bollen mot målet.

Vi tenderar att överdriva olika åtgärders effekt i ett kort perspektiv och undervärdera deras effekt i det långa loppet. Samma gäller här. Hjälp eskalerar inte, klimatåtgärder bestraffar inte, sysselsättningsåtgärder tvingar inte. Men i ett långt perspektiv har de en avgörande betydelse, mot det bättre.