Det är viktigt att synliggöra alla dimensioner av vår kulturhistoria i skolundervisningen

/2 Comments/in , , , /by

(Kirjoitus suomeksi täällä)

Skolans roll är att lära ut både färdigheter och bildning. 

I detta ingår kunskap om kulturhistoria och konst. Europas och Finlands kulturhistoria är starkt förknippad med den kristna kyrkans budskap och verksamhet. Därför är det omöjligt att studera till exempel renässansens bildkonst utan att ta hänsyn till den religiösa symbolik som är förknippad med den. Vi kan inte heller förstå barockmusiken utan att man ta i beaktande dess koppling till kyrkan, och den finska arkitekturhistorien kan inte förstås utan att vi tar också betraktar vår kyrkliga byggnadstradition. 

Det är viktigt att synliggöra alla dimensioner av vår kulturhistoria i skolundervisningen, och det är möjligt att göra det på ett sätt som gör det möjligt för människor av alla religioner att vara en del av den.

Helsingin Sanomat berättade igår om hur en skola inte såg det som möjligt att ta del av en konsert där Händels Messias uppfördes. Jag ser att det i sådana fall främst handlar om att undervisa i kulturhistoria, och genom att skolan tydliggör  detta kan alla delta i undervisningen.

Ju bredare förståelse vi har för vår kulturhistoria, desto bättre rustade är vi att hantera vår tids olika utmaningar. För att veta vart vi är på väg måste vi veta var vi kommer ifrån. Jag vill uppmuntra skolorna att fortsätta att erbjuda sina elever ett så brett spektrum av vår kulturhistoria som möjligt; såväl Händel, Botticelli, Simberg som Engel, vars konst alla bygger på den kristna traditionen.

Det är anmärkningsvärt att många nutida finländska konstnärer – Heikki Marila, Marita Liulia, Eija-Liisa Ahtila, Pirkko Saisio och Kaija Saariaho, för att nämna några – ofta har hämtat inspiration till sin konst från det det kulturarv och den andlighet som hänför sig till den kristna kyrkan.

En så djup förståelse som möjligt för olika kulturella influenser och världsåskådningar kan ses som ett centralt mål för den grundläggande utbildningen i Finland. Det är en sak att kräva erkännande av en religion eller världsåskådning, och det är inte heller skolans uppgift. Men en central uppgift är att erbjuda ett fönster in i olika kulturella fenomen och relaterade tankesätt. 

Trots att vi inte kan blunda för våra utmaningar ser jag med tillförsikt på framtiden

/0 Comments/in , , , /by

Jag har hunnit vara partiordförande sedan början av juni och undervisningsminister sedan juli. Starten har inte saknat utmaningar, men det var väntat. Både i Finland och globalt lever vi i en tid av ökad polarisering. Partier och politiker som försöker överbrygga motsättningar är svåra att hitta. Partier som strävar till att föra människor samman, föra dialog och hitta lösningar är en bristvara är en bristvara. Ett sådant parti har jag ändå förmånen att få leda.

Svenska riksdagsgruppen öppnade den politiska säsongen under vårt sommarmöte i Vasa i augusti med att lansera 26 åtgärder för att få igång den ekonomiska tillväxten. Det senaste decenniet har tillväxten i Finland stampat på stället, och det är helt avgörande att vi klarar av att vända utvecklingen. Vissa av våra kostnader, som social- och hälsovården, stiger oundvikligen, och därför måste även vår ekonomi växa.

Vi delade in våra åtgärder i 4 kategorier: Finland behöver investeringar, Finland behöver mera arbetskraftsinvandring, Våra företag ska få bättre förutsättningar för tillväxt och Vi ska ta hand om vårt mänskliga kapital. Ett tecken på att vi lever i underliga tider var det, att  speciellt åtgärd nummer nio av tjugosex väckte diskussion i offentligheten. Där konstaterade vi att vår nettoinvandring behöver vara på minst 40 000 personer per år för att möjliggöra en balanserad offentlig ekonomi. I fjol var nettoinvandringen ungefär 58 000 personer, så det fanns ingen dramatik i vårt förslag. Det tog ändå skruv i samhällsdebatten, trots att vårt moderata mål har sin grund i bland annat Finansministeriets uttalanden.

Politiska partier ska vara konstruktiva och basera politiska utspel på verkligheten och de behov som finns i samhället. Det kommer Svenska folkpartiet att fortsätta med. Under hösten brukar oppositionen arbeta med sina alternativ till statsbudgeten. Jag kommer ihåg det gedigna arbete vi gjorde under tiden vi var i opposition, men uträkningar om vad våra idéer innebar. Det är med spänning jag väntar på oppositionens alternativ i år eftersom det alltid ska finnas utrymme att diskutera lösningar. Att kritisera utan att presentera alternativ är förstås ett enkelt sätt att göra politik, men det för inte saker framåt.

Det ekonomiska läget är utmanande, och regeringen fattade i vårens ramria beslut om anpassningsåtgärder som berör alla ministerier på något sätt. Det gäller även mitt ministerium, där anpassningarna inom yrkesutbildningen väckt en hel del offentlig debatt. Det är aldrig trevligt att anpassa, men vi gjorde vårt bästa i budgetförhandlingarna i augusti för att se till att nedskärningarna görs så att de inte drabbar studerande som studerar till sin första examen. Idag har många av de som studerar till en yrkesexamen redan en eller flera examina från tidigare. Man ska kunna fortbilda sig och byta bransch, men i en tid när vi är tvungna att prioritera ska vårt primära mål vara att alla har åtminstone en examen. Den extra nedskärning som vi blev tvungna att ta motsvarade ungefär 1% av yrkesutbildningens totala utgifter. Även om det var beklagligt hade alternativet, att gå åt den som helhet betydligt mindre kultursektorn ännu mer, varit ännu sämre. Jag förstår förstås att nedskärningar ändå alltid väcker negativa reaktioner.

Trots att vi inte kan blunda för våra utmaningar ser jag med tillförsikt på framtiden. Regeringen genomför reformer på arbetsmarknaden som är helt nödvändiga för att vi ska kunna rädda vår välfärd på sikt. Det enorma strukturella underskott vi har i våra statsfinanser kommer vi inte åt bara genom nedskärningar, vi måste också få igång tillväxten. Ekvationen är inte lätt, men den måste lösas. De åtgärder som gjorts, och ännu görs under hösten, kommer att bygga grunden för en starkare konkurrenskraft. Det tar sin tid, men vändningen kommer. SFP ryggar inte för utmaningarna och kommer också framöver att dra sitt strå till stacken.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13.9.2024

Mina fem teser som nybliven undervisningsminister

/1 Comment/in , , , /by

(teksti suomeksi täällä)

Som fembarnspappa har jag haft nöjet och förmånen att vara en del av mina barns skolstig i över tjugo år. Det är ingen kort tid, och när jag ser tillbaka på den inser jag att skollivet har förändrats ganska mycket under vägens gång. Vi ser förändringar både i utbildningens innehåll och t.ex. i hur vårt samhälle digitaliserats. Mina sex år som ordförande för Hem och Skola i Finland har också gett mig en inblick i skollivet och samarbetet mellan skolan och hemmen.

När jag driver frågor strävar jag till att ta till mig så mycket information som möjligt och lyssna på dem som vet mest. I mitt arbete som undervisningsminister innebär det att först och främst lyssna på utbildningsexperter: lärare, rektorer, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, skolgångshandledare och andra yrkesgrupper med nära koppling till undervisning och utbildning. Och det är klart att barn och ungdomar och deras vårdnadshavare också är viktiga intressenter.

På samma sätt som det var viktigt att lyssna på olika sakkunniga när regeringsprogrammet utarbetades, är det lika viktigt att lyssna på dem när regeringsprogrammet genomförs.

Den finländska skolan kan utvecklas endast om de människor som varje dag arbetar med utbildning känner att deras insats ses och uppskattas och de är motiverade att göra sitt jobb. 

Med den här artikeln vill jag bjuda in lärare och föräldrar till en dialog med mig. Jag hoppas ni kontakar mig med låg tröskel, till exempel via e-post. Skriv ”Idéer och synpunkter till utbildningsministern” i ämnesraden på e-postmeddelandet. Jag har inte tid att svara på alla meddelanden, men jag kommer att läsa dem alla. 

Jag kommer ännu inte att kommentera de faktiska åtgärderna eller riktlinjerna som hör till vårt program. Tiden för det kommer senare. Mitt ministerium har redan inlett ett omfattande arbete för att analysera det nuvarande skolsystemets tillstånd och orsakerna till de försämrade studieresultaten, och vi arbetar också med att ta fram en vision för den framtida grundutbildningen. Denna text är mina egna reflektioner också med detta arbete i åtanke. 

Först vill jag dela med mig av min syn på utbildningens bredare samhälleliga roll, och sedan kommer jag att presentera fem teser som jag tycker är relevanta för utvecklingen av grundskolan. 

 

Utbildningens sociala roll: Vårt uppdrag är att värna om bildningen. 

Globaliseringen och och det hela tiden accelererande informationsflödet har lett till en situation där det blir allt svårare för oss att förstå de komplexa sambanden mellan olika aktörer, saker och händelser.

När vi betraktar sådana här  komplexa samband sysslar vi med systemiskt tänkande, vilket är motsatsen till att tackla frågor ett problem i taget. Systemiskt tänkande är också, som jag ser det,  länkat till  ett begrepp som vi alla är mycket mer bekanta med: allmänbildning.

I ”Kuinka sivistys tulisi tänä päivänä ymmärtää”, publicerad av Sitra skriver Antti Moilanen om hur bildning handlar om att försöka lösa problem i samhället med hjälp av så mångsidig och djup kunskap, omdöme, handling och empati som möjligt.

I artikeln definierar Moilanen en bildad person på följande sätt: ”En bildad person är en självständig, kritisk och ansvarsfull medborgare som har utvecklat sina färdigheter på ett balanserat sätt inom den mänskliga kulturens olika områden. Hit hör kroppslighet, hantverk och teknik, samhälle, olika former av estetik, språk, litteratur och kultur, historia och politik, ekonomi, matematik och naturvetenskap, filosofi och etik.”

Jag anser att vi för att främja bildning och den samhälleliga nyttan som den för med sig måste se till att skolorna fortsätter att erbjuda inte bara så kallade ”hårda vetenskaper” – matematik och naturvetenskap – utan också tillräckligt med humanistiska ämnen, såsom historia, filosofi och språk, och konst och hantverk, såsom musik och bildkonst. Humaniora hjälper oss att utveckla vår självkänsla och vår förmåga till empati i en alltmer komplex och pluralistisk värld.

Bildningsstatens uppgift är att främja bildningen, och främjandet av bildning är ett villkor för bildningsstatens existens.

En stark känsla av gemenskap, delaktighet och respekt för pluralism i allmänhet skapar en grogrund för att använda allmänbildningen på ett sätt som stöder hållbar utveckling.

 

Fem teser för utvecklingen av grundutbildningen

 

Tes #1: Utvecklingen av de kognitiva färdigheterna bör vara i undervisningens kärna

Kognitiva förmågor är förmågan att bearbeta information, att uppfatta omgivningen, att tänka språkligt och konceptuellt, att lösa problem samt att behärska känslor och motivation.

De kognitiva färdigheterna utmanas i allt högre grad i dagens informationssamhälle: vi måste navigera och göra val samtidigt som vi bombarderas av ett  enormt informationsöverflöd. Metoderna för inlärning och de färdigheter som krävs av oss förändras i snabb takt. För att hålla jämna steg med förändringarna krävs ständig anpassning till en föränderlig omgivning.

Vi människor är väldigt olika när det gäller inlärning: vissa av oss tar till sig saker snabbare än andra.  Vissa kan göra flera saker samtidigt, medan andra föredrar att fokusera på en sak i taget. Det råder ingen tvekan om vilken typ av människor som gynnas av dagens utbildnings- och arbetsliv.

Grundskolans uppgift är att se till att alla elever får möjlighet att hitta sätt att lära sig som passar dem och att alla får möjlighet att utvecklas som elever.

Om våra kognitiva färdigheter inte är tillräckliga leder det lätt till  andra problem, som t.ex. utanförskap.

Många lärare och föräldrar är idag oroade för detta. I praktiken innebär det sämre koncentrationsförmåga, minskad förmåga att lära sig och komma ihåg saker, minskad förmåga att självständigt lösa teoretiska och mer praktiska uppgifter, minskad förmåga att uttrycka sig och minskad förmåga till empati.

 

Hur stärker vi utvecklingen av de kognitiva färdigheterna?

Goda kognitiva färdigheter består av goda

– språkliga färdigheter (som möjliggör konceptuellt tänkande och fantasi)

– motoriska färdigheter (som gör det möjligt att uppfatta omgivningen genom rörelse)

– förmågor att uttrycka sig själv (så att man kan utforska sina egna gränser och förstå olikheter)

– förmågor till logiskt tänkande (förståelse för orsakssamband)

Denna lista är en påminnelse om att alla ämnen i den finländska läroplanen är lika viktiga för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Det är just denna mångfald som är den finländska skolans särskilda styrka och som vi bör värna om. Vissa ämnen, såsom slöjd och idrott, ses ofta som ”lättare” ämnen än läseämnena, trots att de, i en tid av smarta enheter och artificiell intelligens,  med fog kan sägas spela en ännu viktigare roll än tidigare för den kognitiva utvecklingen. Vi måste därför ägna särskild uppmärksamhet åt den roll som dessa ämnen har för barns och ungdomars utveckling.

Även om uppfinnandet av något nytt, en innovation,  ofta kräver teoretiskt och logiskt tänkande, föregås det, att vi kommer på en ny hypotes eller tanke av en skapande process i vår hjärna. Vi strukturerar och kombinerar information på ett nytt och oväntat sätt. 

Konst och hantverk spelar en viktig roll när det gäller att ”kittla” hjärnan och lära oss att känna igen och bemästra den skapande processen.

Den pågående debatten om vilken roll smarta enheter – och framför allt telefoner – ska ha i skolan är naturligtvis direkt kopplad till debatten om utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Jag själv förhåller mig kritiskt till användningen av smarta telefoner under skoldagen eftersom både barn, ungdomar och vuxna är allt mer beroende av smarta telefoner och den kavalkad av stimulerande  innehåll de öser över oss. Samtidigt minskar barns och ungdomars koncentrationsförmåga och de psykiska hälsoproblemen ökar.

Denna trend, som inleddes under 2010-talet, har dokumenterats av bland andra den amerikanske socialpsykologiprofessorn Jonathan Haidt, och även om jag inte har möjlighet att validera hans skrifter eller argument i akademiskt hänseende, så stödjer hans resonemang mina egna observationer.

I sin bok ”An anxious generation” (Terra Cognita, 2024) skriver Haidt om lekens betydelse för barns utveckling. Han påpekar att unga däggdjur, liksom människobarn, har en medfödd önskan att leka; de blir socialt, kognitivt och känslomässigt begränsade om de inte får möjlighet att göra det.

Skolrasten, som ger möjlighet till lek och social interaktion, har en viktig kognitivt stärkande roll. Det har betydelse hur barnen använder rasten. Samtidigt berättar lärare om hur telefonerna  tar upp en allt större del av barns och ungdomars tid på rasterna, och det är skäl att fråga sig vad detta innebär för de sociala färdigheterna. Det är en sak att kommunicera via ett digitalt gränssnitt. Och en annan sak att diskutera och interagera ansikte mot ansikte.

Personligen skulle jag vilja se att barn och ungdomar använder sin rast till att leka och umgås med varandra, inte med sina apparater. 

Vi vet att hjärnan behöver tid för att återhämta sig från dagens aktiviteter. Det är viktigt för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna och inlärningen. Vi behöver få tillräckligt med sömn och motion och tillräckligt med mångsidig kost.

Vår skola erbjuder barn och ungdomar en mångsidig lunch, fysisk aktivitet, hälsofostran och handledning. Det är familjens ansvar att se till att de övriga måltiderna är mångsidiga och att barn får tillräckligt med sömn och motion. 

Detta leder oss till den andra tesen: ett närmare samarbete mellan hem och skola.

 

Tes #2: Skola och hem bör ha ett närmare samarbete

Det gamla afrikanska talesättet ”Omwana takulila nju emoi.” syftar på samhällets betydelse som fostrare av barnet. På svenska kunde frasen översättas så här:  ”Ett barn växer inte upp i bara ett hem”. Ett ofta citerat engelskt talesätt i samma anda är: ”It takes a village to raise a child.”

Som mångårig ordförande för Hem & Skola har jag haft nöjet att följa samarbetet mellan skola och hem, och det kommer inte som en överraskning för någon att jag i min nya roll som undervisningsminister kommer att lyfta fram potentialen som detta samarbete för med sig. Jag gör det trots att det inte finns några direkta lagstiftningsbehov i anslutning till detta område.

Vi interagerar i allt högre grad virtuellt. Vi föräldrar ser med nostalgi tillbaka på vår barndoms lekar, där vi lärde oss sociala färdigheter i grupp; att följa regler, lösa tvister och uppfinna tillsammans. Vi lärde oss också att känna igen och undvika faror.

Jag refererade tidigare till boken ”The Anxious Generation” av professorn i socialpsykologi Jonathan Haidt. I den säger han att vi föräldrar överbeskyddar våra barn i den fysiska världen och underbeskyddar dem i den virtuella världen. Det tar sig uttryck i hur vi “curlar” och kontrollerar barnen på det sätt som smarttelefonen möjliggör; vi berättar att vi ständigt finns där för dem, var de än är eller vad de än behöver.

Det här bidrar inte till att bygga upp barnens förtroende för att de kan klara sig själva. 

Haidt påpekar att det är viktigt för vuxna att kunna tolerera tanken på att deras egna barn ibland kommer att hamna i obekväma situationer, situationer som de måste kunna hantera. Det kan handla om ett bråk med en klasskamrat eller en skada i en fotbollsmatch. Att klara sig själv ger barn en tilltro till deras egen förmåga att hitta lösningar. Klart är förstås att vuxna inte ska tolerera långvariga stressituationer, som t.ex. mobbning.

Jag är personligen övertygad om att skolan mår bra av att det finns en  nära kontakt mellan elevernas familjer. När föräldrar och andra vuxna i grannskapet, t.ex. butiksinnehavaren eller fotbollstränaren, känner varandra och tillsammans följer barnens aktiviteter i samhället, är det mindre sannolikt att långvariga stressituationer uppstår. Samtidigt är det klart att det är en utmaning att uppnå detta i en stor skola.  

Forskningen ger stöd åt detta. Det nätverk som goda relationer mellan föräldrarna bygger upp förbättrar barnens välmående och framgång i skolan.

 

Hur kan vi stärka samarbetet mellan hem och skola?

Skolan kan spela en roll i stärkandet av  föräldragemenskapen  och kan underlätta skapandet av gemensamma spelregler. Men föräldrarna själva har också ett ansvar, vilket kräver insatser på samma sätt som alla andra människorelationer. Personligen, och av erfarenhet, tänker jag att denna investering är värd att göra.

Det kan handla om att komma överens om att ingen ska spela datorspel hemma efter klockan 20.00 eller att ingen ska cykla till skolan utan hjälm. Som förälder är det lättare för oss att sätta gränser för sitt eller sina barn och att vara konsekvent när vi vet att föräldrarna till våra barns vänner tänker lika.

Det är viktigt för barnens välbefinnande och via det för deras inlärning att föräldrarna känner varandra, litar på varandra och kan kommunicera med varandra i alla frågor. Och att alla arbetar för hela gemenskapens bästa, med empati.

I en sådan gemenskap är varje barns välbefinnande en hederssak för varje vuxen.

Och slutligen ska föräldrasamarbetet inte bara baseras på t.ex. en insamling av pengar till klassen, ett fenomen som vi säkert alla känner igen. Ett bra mål kan i stället vara att föräldrarna ordnar en gemensam kväll ute på stan. Eller gör som skolkören i gymnasiet i Korsholm: ordnar en  körhelg där även föräldrarna får vara med och sjunga.

 

Tes #3: Segregation måste förhindras

Vi har segregation på många plan i skolvärlden. Pojkar klarar sig sämre än flickor. Vissa skolor klara sig bättre än andra och elever med viss bakgrund har större utmaningar än elever med annan bakgrund. Skolshoppingen ökar och jämlikheten, grundvalen i vår grundskola är plötsligt inte vad den varit. Det här är problem vi inte kan blunda för.

I många västländer har multikulturalism varit en del av vardagen under en lång tid, men för oss finländare, som länge har levt i en förhållandevis homogent samhälle, är det ett nyare fenomen. Framtidens Finland kommer oundvikligen att vara allt mer mångkulturellt och redan nu finns det i vissa skolor barn från mycket olika bakgrunder.

Vi måste medvetet arbeta för att alla barn, oberoende av bakgrund, skall känna sig accepterade i skolan.

Särskilt i huvudstadsregionen är segregationen mellan skolor och stadsdelar påtaglig. Det för med sig sociala utmaningar. Men också eftersom framtiden är mångkulturell och våra barn mår bra av att möta olika människor redan i tidig ålder är det viktigt att segregation motarbetas. Den ”skolshopping” som har varit i rubrikerna under de senaste åren passar inte ihop den tanke om jämlikhet och  jämställdhet som har styrt utvecklingen av grundskolan i Finland i årtionden. Försvarsmakten har traditionellt spelat en viktig roll när det gäller att föra samman olika folkgrupper och skapa social kohesion, och jag tänker att skolorna har en liknande roll att spela i detta avseende.

Mångkulturalism medför dock oundvikligen utmaningar för undervisningen: Om ett barn har ett annat modersmål än finska eller svenska kan det inte undgå att påverka inlärningen. Flera lärare som arbetar i en mångkulturell skola har berättat för mig om de utmaningar som uppstår just på grund av barnens bristande språkkunskaper.

Som jag sade tidigare när jag skrev om kognitiva färdigheter och deras betydelse, är språkkunskaper nyckeln till att förstå och klara sig i världen. Därför är skolans främsta uppgift att se till att varje barn lär sig det skolspråk som hen väljer. Inte bara på ett tillfredsställande sätt, utan på ett bra sätt. Föräldrar till S2- och R2-barn har också en viktig roll att spela när det gäller språkinlärningen i skolan: det är viktigt att motivera och engagera hela familjen att arbeta mot ett gemensamt mål.

 

Hur kan segregation förebyggas?

Förhindrandet av segregation börjar med att man öppet och orädd tar emot de människor som flyttar till Finland och inte skapar områden där det bara bor invandrare eller människor med en viss inkomstnivå. Här har stadsplaneringen och bostadspolitiken en central roll. Det är också viktigt att vi arbetar för att integration sker på våra båda nationalspråk. 

För integrationen är det viktigt att barnen redan i skolan får möjlighet att bli vänner med ”infödda” finska barn och att de lär sig språket så snabbt som möjligt.

Lärarna söker aktivt efter metoder för att främja invandrarbarns inlärning. Förutom konkreta åtgärder som förnuftig stadsplanering och integrationspolitik är det särskilt viktigt att skapa ett allmänt klimat som bidrar till att förhindra segregation.

Vi vet alla att vi måste känna oss välkomna och trygga för att kunna anpassa oss till en ny miljö och kultur. Forskning visar att detta är en nyckelfaktor för lyckad integration.  Om man inte blir accepterad, varför skulle man då vilja bli en del av en grupp eller ett samhälle?

Hur vi bemöter barn och ungdomar, oavsett bakgrund, har betydelse för hur sedda och accepterade de känner sig.

Det är viktigt med utbildning i mångkultur och mångfald i vår småbarnsfostran och i våra skolor. På utbildningsministeriet kommer jag att inleda arbetet med en handlingsplan för jämlikhet och likabehandling. Genom den kommer vi att skapa konkreta verktyg för att främja jämlikhet och likabehandling under hela skolstigen.

Vi säkerställer också den s.k. jämställdhetsfinansieringen och förnyar stödet för lärande. Det är båda åtgärder som minskar segregering och utanförskap.

 

Tes #4: Barn knäcks inte av förväntningar

Ofta skyddar vi våra barn från alltför stora ansträngningar och besvikelser. I livet är få saker lätta och därför belönas vanligen flit. Besvikelse och frustration är en del av lärandet, för ju svårare saker blir, desto mer måste vi stå ut med obekväma situationer och en känsla av att vi inte kan kontrollera allting.

Sociala medier sprider ofta bilden av ”naturbegåvningar” och ”överpresterare”. Verkligheten är att vi genom historien oftast har passat in på Gauss kurva och precis som tidigare är antalet naturligt begåvade elever inte speciellt högt. Faktum är att det nästan undantagslöst krävs hundratals eller till och med tusentals timmar av hårt arbete och uthållighet för att lära sig något. Det handlar om  upprepning, som också kallas rutin.

Den ungersk-amerikanske psykologen Mihályi Csikszentmihályi är känd för sin Flow-teori. Enligt denna teori når människor ett tillstånd av flow när de uppgifter de får är tillräckligt utmanande, men inte överdrivet svåra. I detta flow-tillstånd lär sig människor också mest, vilket innebär att de just då är bäst som elever.

Vi måste hjälpa våra barn att hitta detta flow-tillstånd  genom att sätta ribban på lagom nivå i förhållande till deras förmågor.

Å andra sidan, som jag sa i min text ovan, är barn mycket olika som elever. Underpresterande beror sällan på bristande begåvning, utan på att ett barn eller en ung person inte kan ta till sig det som presenteras för dem.

I dagens skola försöker man identifiera barns särskilda behov på ett helt annat sätt än man gjorde för 50 år sedan. Förr antog man att alla barn är lika och speciella utmaningar förblev odiagnostiserade. Vi minns våra föräldrars berättelser om hur de som vänsterhänta barn tvingades bli högerhänta. Inte ens de mest uppenbara inlärningssvårigheterna, som till exempel dyslexi, uppmärksammades. Vi har kommit långt i detta avseende, och jag vill inte att vi i onödan målar upp en nostalgisk bild av skolan från förr.

Den reform av stödet för inlärning som snart kommer ges till riksdagen strävar till att säkerställa tillgången till individuellt stöd och att antalet personer som behöver stöd i klassrummet inte blir så stort att det hämmar inlärningen. 

 

Hur bygger vi upp modet att kräva mer av våra barn?

Den här frågan går också tillbaka till samarbetet mellan hem och skola.

Mina egna barn har haft olika inlärningsförmåga: det som har varit lätt som en plätt för en har varit jobbigt för en annan. När det är jobbigt hjälper det ett barn att veta att det är bra på något. Att känna igen sina egna styrkor hjälper när man hanterar besvikelser.

En stark självkänsla kommer från en känsla av att man räcker till: ”Jag duger precis som jag är.”

Vi föräldrar bör därför ha en så realistisk uppfattning som möjligt om vad vi förväntar oss av våra barn i förhållande till deras förmågor, och lita på att de kommer att hitta sin plats i världen, så länge de får tillräckligt bra kunskaper inom de områden där de har svårigheter. Omvänt måste vi ha modet att be dem att bli bättre och bättre på de uppgifter som vi tycker är lätta för dem att utföra.

Det är skolans uppgift att se till att barn när de lämnar grundskolan klarar av de grundläggande uppgifterna: att de kan ta till sig information, räkna i vardagen, fungera i grupp, att de har en sund självkänsla och har färdigheter och motivation att studera vidare. 

För att ett barn ska komma in i det tillstånd av “flow” som jag beskriver ovan måste vi kunna identifiera hens styrkor och svagheter och ge hen uppgifter som är anpassade till hens nivå. Uppgifter som är tillräckligt utmanande, men inte överväldigande. Barn mår inte bra om det är föräldrarna som gör läxorna.

 

Tes #5: Vi har goda förutsättningar att bli bäst i världen

Utan att för ett ögonblick bortse från de utmaningar som vår skola för närvarande står inför är grunden stark: våra lärares kompetens, och därmed vår skola, håller fortfarande en mycket hög standard i ett internationellt perspektiv.

Även om många saker i samhället förändras förblir människans grundläggande behov oförändrade. Jag är ingen beteendevetare, men min gissning är att vårt välbefinnande beror på enkla saker: att vara en del av ett team, att uppleva framgång och att vara så självständig som möjligt.

Skolan spelar en viktig roll när det gäller att kombinera dessa grundläggande individuella behov med samhällets behov.

Lärarna har fingret på våra barns och ungdomars puls. De har möjlighet att ur ett inlärningsperspektiv identifiera deras styrkor och svagheter och eventuella särskilda behov.

Vi föräldrar bör vara mottagliga för lärarnas observationer och feedback.

När hemmets och skolans roller i utbildningen är i balans har vi utmärkta förutsättningar att uppnå goda inlärningsresultat och bli bäst i världen. Och att visa att i en nordisk demokrati har alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund eller särskilda behov, jämlika möjligheter till högkvalitativ inlärning. 

 

Hur blir vi bäst i världen?

Mina teser 1-5  ger förhoppningsvis en del av svaren på denna fråga när det gäller undervisningsinnehåll och samarbetet mellan hem och skola.

Jag skulle dock vilja lyfta fram ett meddelande som jag fick från en lärare. Hen påminde mig om att lärare inte är en homogen grupp, utan att deras färdigheter och personligheter varierar. Jag tycker att detta är en viktig iakttagelse och den ger upphov till många tankar. Jag vill lyfta fram en av dem här i slutet av min artikel.

Varje lärares bakgrund är olika. Innehållet i deras “ryggsäckar” varierar beroende på deras livserfarenhet, personliga värderingar, utbildning och undervisningserfarenhet. Jag ser mångfalden som en självklar tillgång för både elever och lärare.

Jag hoppas att lärarna använder sina egna personligheter och livserfarenheter i sin undervisning på ett så modigt sätt som möjligt.

Vår lärarkår bär ett stort ansvar för våra barns och ungdomars utveckling. De befinner sig också i en maktposition i förhållande till våra barn, så förhållandet mellan makt och ansvar är närvarande varje dag. Rektorernas uppgift är att säkerställa att arbetsgemenskapen mår bra. Det ligger i det finländska samhällets intresse att lärarna har en god psykisk hälsa och att deras verktygsback är fulla av sådant som ökar deras möjligheter att lyckas i sitt arbete: en god arbetsatmosfär, bra undervisningsmetoder, fortbildning, ett gott samarbete med hemmet, en lön som känns rättvis och motiverande osv.

Som undervisningsminister och förälder vill jag tacka alla lärare för deras värdefulla arbetsinsats som, som jag konstaterar i denna text, har en stor samhällelig betydelse. Er arbetsplats är Finlands framtidsfabrik. 

Med dessa reflektioner önskar jag alla föräldrar och lärare lycka till.

 

Ge näring åt kreativiteten i skolan

/2 Comments/in , , , /by

Idag inleder jag mitt arbete som undervisningsminister. Den väg som började med min första skoldag har varit både lång och kort. Och den första dagen minns jag fortfarande klart: Jag kommer ihåg hur min mamma väckte mig med ett glas apelsinuice, för det var en speciell dag. Jag kommer ihåg min gröna axelväska med vita kantband som jag köpt några dagar tidigare på Intersport i Grankulla. Jag kommer ihåg hur den doftade och penalen som låg inuti den. Jag kommer ihåg hur det kändes se mina nya klasskompisar som lätt skymdes av den långa skärmen på min skärmmössa. Jag kommer ihåg hur det kändes att svara på de frågor min lärare Asta ställde oss och hur det kändes att öppna skolboken för första gången. Ryggen knarrade lite. 

Jag tänker med värme på alla de lärare jag mötte under min skoltid. Och när jag tänker på dem, tänker jag inte på hur effektivt de plöjde genom läroplanen. Jag tänker snarare på deras person och vad de representerade. På allt de gav av sig själva. På hur de orkade med oss och hade tålamod också när vi kanske inte förtjänade det. 

Vi har alla våra personliga erfarenheter av skolan. Det ser läroplikten till. Jag hoppas att dessa personliga erfarenheter också för med sig ett intresse för det arbete vi gör på Undervisnings- och kulturministeriet. 

En uppgift formad av erfarenhet

Varje utbildningsminister bär med sig en ryggsäck full med egna erfarenheter. Dessa erfarenheter påverkar de frågor som hen betonar under sin mandatperiod. Själv har jag efter grundskolan och gymnasiet fått en högklassig utbildning vid arkitektavdelnignen vid Tekniska högskolan i Esbo, det som nu kallas Aalto-universitetet. Det som gör arkitektutbildningen speciell är att den präglas av en mycket stark blandning av teori och praktik. Det var under mina arkitektstudier som jag insåg värdet av att lära mig abstrakt tänkande och praktiskt arbete, sida vid sida. 

I de finska grundskolorna har man alltid lärt ut inte bara läsning utan också praktiska färdigheter, vilket är ganska unikt även i ett globalt perspektiv. Det här är värdefullt och något vi måste hålla fast vid. Jag är övertygad om att en mångsidig och tvärvetenskaplig utbildning främjar kreativiteten.

Som undervisningsminister vill jag tala om hur kreativitet är ett bränsle som skapar välbefinnande. 

Vad talar jag om när jag talar om kreativitet?

Kreativitet betyder olika saker för olika människor. För en person kan det betyda ett finurligt sätt att lösa en matematikuppgift, för en annan förmågan att skapa en frisyr som får människor att haja till. 

Det finns inte specifika “kreativa” branscher. Alla branscher är kreativa. 

Kreativitet är att hitta lösningar som inte baserar sig på färdiga modeller eller formler. Kreativitet betyder att man ifrågasätter inlärda mönster. Man kopplar ihop olika saker fördomsfritt och är inte rädd för att misslyckas. 

Som undervisningsminister är de här frågorna jag måste ställa mig: Hur kan vi hjälpa våra barn att bygga ett gott självförtroende och en vilja att experimentera och skapa? Hur kan vi sporra dem att se och utnyttja sina egna styrkor så att de får upplevelser av att lyckas som i sin tur skapar mer vilja att försöka och skapa? Hur kan vi odla social kompetens som hjälper dem att få andra att villa lösa problem och utmaningar tillsammans med dem? Hur kan vi hjälpa dem att bibehålla sin barnasjäl så att det cyniska inte tränger in och utestänger skaparglädjen och experimentlustan? Hur kan vi stärka banden mellan generationerna så att ackumulerad information strömmar genom dem och vidare in i framtiden? 

Varför är det så viktigt att ge näring åt kreativiteten?

Kreativiteten är en kritisk framgångsfaktor för vårt samhälle eftersom, för att citera Herakleitos, det enda som är konstant är förändring. I varje stund och ögonblick behöver vi nya insikter och infallsvinklar för att tackla nya problem och utmaningar, utan att glömma vår historia och våra rötter. 

Kreativiteten är en positiv kraft. Vi kopplar den till de upplevelser vi haft som barn. Leken är fri och obegränsad. Den får sin näring ur fantasin som är gränslös. Vid sidan av “homo sapiens” bor “homo lundens”, den lekande människan. Skolans uppgift är att se båda dessa sidor. 

Det samhälleliga beslutsfattandet skall inte bli normativt på ett sätt som begränsar kreativiteten. Det här gäller allt från hur elever lär sig, hur lärarens arbete ser ut, hur läroplanen utformas och förvandlas till lektioner och det dagliga livet i skolan. 

Jag har med mig mina egna erfarenheter från min skolstig och mina fem barns skolstigar. Men jag vet inte hur det är att vara en lärare i grundskolan eller på det andra stadiet och därför har jag inte färdiga svar på frågan om hur vi på bästa sätt håller barns kreativitet vid liv och stärker den. Därför kommer jag regelbundet att träffa lärare i mitt arbete. Min och mitt ministeriums uppgift är att bedöma hur vi på bästa möjliga sätt kan stöda lärarna i sitt arbete så att kreativitetens rötter växer sig starka i skolan. 

 

Anders Adlercreutz ny undervisningsminister

/0 Comments/in , /by

Svenska folkpartiets ordförande Anders Adlercreutz utnämndes idag till ny undervisningsminister efter Anna-Maja Henriksson. Adlercreutz ansvarar också för ärenden som berör det nordiska samarbetet.

– Skolan i Finland är en framgångssaga. Vår viktigaste resurs är våra motiverade och välutbildade lärare. Samtidigt vet vi att det finns utmaningar i skolan, till exempel när det gäller de grundläggande kunskaperna, att läsa, skriva och räkna. Den satsning som regeringen nu gör på att förstärka den grundläggande utbildningen är därför mycket viktig, säger Adlercreutz.

Adlercreutz ser också med oro på hur skillnaden mellan hur flickor och pojkar klarar sig i skolan blir allt större.

– De ökade skillnaderna i inlärningsresultaten mellan pojkar och flickor måste tas på allvar. Vi behöver förstå varför vår skola inte tycks fungera på bästa sätt för pojkar. Utvecklingen är oroväckande och det här måste vi ta tag i.

– Vi behöver också se över mobiltelefonernas roll skolan, och jag ser fram emot att få jobba för att ge lärare ännu bättre möjligheter att se över hur  mobiltelefoner får användas i skolan.

Adlercreutz ser fram emot att ta sig an ansvaret för det nordiska samarbetet. Finland blir ordförande för nordiska ministerrådet nästa år.

– Det nordiska samarbetet blir allt viktigare. Norden är världens bästa regionvarumärke och något som vi finländare ska bli bättre på att utnyttja. Samtidigt finns det fortfarande en hel del gränshinder som vi måste montera ner, både fysiska och mentala. Det ska till exempel vara lika naturligt för en svensk att studera i Finland som det idag är för en finländare att studera i Sverige.

 

Bild: Lauri Heikkinen, Statsrådets kansli

Om skogen, vården och maten

/0 Comments/in , , , , /by

Det här veckoslutet väljer Svenska folkpartiet en ny ordförande. Jag ser fram emot att träffa alla partidagsdelegater och andra deltagare och fortsätta de diskussioner som förts under vårens lopp ute på fältet runtom i Svenskfinland.

Svenska Yle har idag publicerat en artikel där de jämför oss ordförandekandidater och några av våra svar i valkompassen inför riksdagsvalet 2023. De har lyft fram frågor som berör till exempel krav på språkkunskaper, stödet för köttproduktionen och hur vi ser på skogspolitiken i Finland. 

Eftersom valkompasser är menade för att hitta skillnader mellan olika kandidater tänkte jag här öppna upp hur jag resonerat i mina svar. Det brukar dessutom vara svårt att ge ett komplett svar i en valkompass, ofta därför att de givna svarsalternativen inte möjliggör att beakta nyanser.

Det är självklart att man ska få vård på sitt modersmål. Då det handlar om patientsäkerhet måste tillräckliga språkkunskaper kunna garanteras. När man är sjuk ska man få tala sitt modersmål. Det är ändå en realitet att vi lider av brist på arbetskraft inom vårdsektorn, samtidigt som vi vet att integration av nyfinländare bäst sker via arbete. Via jobbet lär man sig också språket. Därför tror jag att det i vissa uppgifter inom vården är möjligt att se över språkkraven. Det betyder inte att man i fortsättningen inte ska få vård på svenska eller finska, utan att vi ger en möjlighet för en nyinflyttad att också förbättra sina språkkunskaper i jobbet. Inom vårdsektorn finns flera assisterande uppgifter som man kan börja med medan man förbättrar sina språkkunskaper. Jag tror att det är möjligt att kombinera dessa, men eventuella förändringar ska förstås granskas noggrant.

SFP har också tidigare lyft upp att kraven på kunskaper i finska ofta är så höga att de kan gör det svårt för svenskspråkiga att få anställning. Det är också ett problem vi behöver se närmare på.

Den inhemska matproduktionen är helt central för vår försörjningsberedskap och överlag för livskraften i vårt samhälle. Vi har en ren och hållbar matproduktion i Finland och den behöver vi också framöver. Därför behövs åtgärder för att förbättra primärproduktionens lönsamhet – bara så kan vi garantera att vi har matproduktion i Finland också i framtiden. Om man vill köpa kött från andra sidan jorden, fårkött från Nya Zeeland eller biffar från Brasilien, så ska man förstås få göra det, men jag tycker det är helt naturligt att använda till exempel beskattning för att styra konsumtionen mot producenter i Närpes, Korsholm, Pargas eller Raseborg istället. Det är klokt både för miljön, klimatet och vår egen självförsörjning.

I en situation där vi har hållbar och lokal köttproduktion i Finland är det bakvänt att importerat kött från fjärran länder kan säljas billigare än vårt närproducerade kött. Så länge deras höga koldioxidavtryck inte på något sätt syns i priset har de en fördel jämfört med inhemsk produktion. Det bör åtgärdas.

Som skogsägare är det självklart för mig att vi ska ta hand om vår skogar och få den att växa bra. Det är bra både med tanke på att vi behöver ett fortsatt skogsbruk och att vi på grund av klimatuppvärmningen behöver stärka vår kolsänka. Det här kan vi uppnå genom en aktiv skogsvård som ökar skogens tillväxt – här finns det många åtgärder man kan ta till. Samtidigt behöver vi värna om den biologiska mångfalden – som är viktig också med tanke på vår matproduktion – och t.ex. från EU kommer krav om att vi ska skydda en del av vår skog. Här behöver vi hitta en balans. Vi ska skydda de allra värdefullaste skogarna på statlig mark och via Metso-programmet erbjuda samma möjlighet för privata skogsägare. Här är respekten för privat ägande en central fråga. Skydd på privat mark ska vara frivillig och den ska kompenseras. Detta har vi arbetat för också i denna regering. Genom aktiva skogsvårdsåtgärder som ökar skogens tillväxt kan vi fortsätta använda skogen som vi gjort idag.

Helt som inom andra sektorer är det viktigt att ta fram marknadsmässiga mekanismer som stöder vår strävan: Jag hoppas att vi kan utveckla en modell enligt vilken skogsägarna får kompensation för den sänka de upprätthåller. Vi behöver inte bara en utsläppsmarknad, utan också en marknad för biologiska och tekniska sänkor.

SFP ska vara partiet som inte bygger skiljelinjer mellan stad och landsbygd. Vi ska också vara speciellt bra på att ta fram lösningar som ger ren och närproducerad mat den konkurrensfördel som den förtjänar. Och vi ska aktivt arbeta för att alla ska få vård på eget modersmål.

 

Tal på Europadagen | Eurooppa-päivän puhe

/0 Comments/in , , , , /by

Hyvät ystävät, bästa vänner,

I år firar vi Europadagen några dagar i förskott eftersom det är helg på torsdag, men det är absolut inget problem – som Europaminister är jag kanske lite jävig, men jag tycker att vi kunde fira Europa-vecka, eller varför inte Europa-månad! För Europa är något som det verkligen är värt att fira.

Finland har varit medlem av den Europeiska unionen i snart 30 år, och nästa år blir det jubileumsfirande. Det betyder samtidigt att EU-Finland är det enda Finland man känner till. Medlemskapet har på många sätt blivit en del av vår identitet. För många är det att Finland är medlem av EU en självklarhet.

On hienoa, että Suomi on asettunut osaksi suurempaa joukkoa maita, joita yhdistää maantieteellisen sijainnin lisäksi yhteinen arvopohja ja halu turvata alueellamme rauha sekä halu rakentaa vaurautta. Samalla suhtautuminen jäsenyyteen itsestäänselvyytenä voi olla myös hieman riskialtista: nykymaailmassa on tärkeää muistaa, että hyvää kannattaa oikeasti puolustaa ja vaalia. Viime vuosien aikana olemme saaneet useita muistutuksia siitä, että emme loppujen lopuksi voi pitää mitään itsestäänselvyytenä. Kaikki voi myös muuttua.

Ennen kuin Suomi liittyi Euroopan unioniin, järjestettiin kansanäänestys, jossa kysyttiin yksinkertainen kysymys: Tulisiko Suomen liittyä EU:hun vai ei?

Käytiin kampanjoita puolesta ja vastaan, ja me suomalaiset saimme käydä vaaliuurnilla kertomassa mielipiteemme. Vuosi oli 1994 ja olin itse silloin Erasmus-vaihto-opiskelijana Barcelonassa. Elin eurooppalaista unelmaa. Opiskelin arkkitehtuuria, opettelin espanjaa ja haaveilin rajattomasta maailmasta, täynnä mahdollisuuksia. Aika lailla siis sellaisesta maailmasta, jonka EU-jäsenyytemme myötä meille suomalaisille avautuikin. Minulle valinta oli tuolloin yhtä selvä kuin se on tänään: Suomen paikka ja Suomen etu on EU:ssa. 

Ennen kuin olimme EU:n jäseniä, Eurooppa oli täynnä rajoja. Ei ollut euroa, vaan kaikilla mailla oli oma valuuttansa, jonka vaihtokurssi vaihteli päivittäin. Matkustaminen ja liikkuminen oli täysin erilaista kuin nykyään. Passintarkastukseen piti jonottaa siellä ja täällä, tuotteen tilaaminen toisesta maasta oli hankalaa, ja toiseen maahan muuttaminen työn tai opiskelun vuoksi oli monimutkaista. Maailma oli yksinkertaisesi mutkikkaampi paikka.

Ei myöskään ole kovin montaa vuotta siitä, kun piti varmistaa, että matkapuhelimen verkkovierailutoiminto oli kytketty pois päältä, kun matkusti toiseen Euroopan maahan. Se, että liittymämme nykyään toimivat automaattisesti ja ilman lisäkustannuksia ympäri EU:ta tuntuu itsestäänselvyydeltä, mutta näin ei ole aina ollut.

Totumme nopeasti siihen, että asiat toimivat ongelmitta riippumatta siitä, missä olemme. Joskus on hyvä miettiä, miksi näin on. Näin Eurooppa-päivän alla meillä on mielestäni erityisen hyvä syy pysähtyä hetkeksi iloitsemaan siitä, mitä kaikkea EU on meille antanut.

Euroopan unioni perustettiin aikoinaan siksi, että Euroopassa haluttiin säilyttää rauha. EU on siis rauhanprojekti. Vaikka me unionin jäsenmaat olemme onnistuneet rauhan vaalimisessa, aivan EU:n rajan toisella puolella on sota. Sen ainoa syypää on Venäjä. Sota ja väkivalta on saatava loppumaan – ja se onnistuu parhaiten yhteisin ponnistuksin. Siksi EU:lla on tärkeä rooli myös naapurimaissamme. EU:n rajojen ulkopuolelle jäävät maat elävät Venäjän jatkuvan paineen alla. On hybridivaikuttamista, miehitystä, ja jopa avointa sotaa. Siksi työskentelemme EU:n laajentumisen edistämiseksi. Siksi meidän on autettava Ukrainaa niin kauan, kunnes ukrainalaiset voittavat sodan Venäjää vastaan. Ja siksi meidän on työskenneltävä sen eteen, että niin Ukraina kuin muut EU:n ehdokasmaat voivat edetä jäsenyyspolullaan ja tehdä tarvittavat uudistukset sekä täyttää vaadittavat kriteerit, jotta EU-jäsenyys voisi aikanaan toteutua.

EU muodostaa myös maailman suurimmat sisämarkkinat. Tämä tarkoittaa, että me voimme päätöksillämme ja toimillamme oikeasti vaikuttaa ympäröivään maailmaan. Kun me EU:ssa esimerkiksi asetamme tiettyjä standardeja, muun maailman on sopeuduttava ja muututtava. Siksikin toimivista sisämarkkinoista on pidettävä huolta. Ne ovat EU:n vaikuttavuudesta perusta. Ja yhtä lailla meidän on jatkettava yhteisten arvojemme, kuten oikeusvaltioperiaatteen ja ihmisoikeuksien edistämistä niin EU:ssa kuin globaalisti. Yleisestikin EU:n toimintakyvystä on huolehdittava, jotta EU myös tulevaisuudessa toimisi mahdollisimman hyvin.

Joten kysymys siis kuuluu, frågan lyder: vad kan du och jag konkret göra för att EU ska bli ännu bättre?

I år är svaret mycket enkelt: rösta i EU-parlamentsvalet! Och givetvis så, att du ger din röst till en kandidat vars målsättning är att utveckla EU i en bättre riktning.

Vi finländare har ett gott rykte i EU: vi anses vara pragmatiska och lösningsinriktade. Därför har vi också ett större inflytande i EU än vad vår storlek eller antal EU-parlamentariker direkt skulle medföra. Många finländska EU-parlamentariker har med sitt arbete visat att de på riktigt har en möjlighet att påverka saker i sådan riktning att slutresultatet är bättre för Finland – och hela EU. Genom att rösta kan du och jag påverka det att sådana krafter också finns representeraade i nästa parlament.

Och ännu till slut, vielä lopuksi: Toisin kuin monet vaalikoneet vihjailevat, niin EU:n etu useimmiten on myös Suomen etu. Nämä eivät ole ristiriitaisia asioita. Kun EU kehittyy ja vahvistuu, Suomenkin asema paranee. Ja vastaavasti, kun Suomen jälki ja painoarvo EU:ssa kasvaa, EU kehittyy parempaan suuntaan.

Lopetan tämän puheenvuoron siis siihen, mistä aloitinkin – iloitkaamme kaikesta hyvästä, mitä EU on meille tuonut. Juhlistakaamme yhteistä unionimme.

Låt oss glädjas för att det goda EU har gett oss och tillsammans fira vår union.

Glad Europadag – och kom ihåg att rösta i EU-valet!

Hyvää Eurooppapäivää teille kaikille, ja muistakaa äänestää EU-vaalissa!

 

Bild: Lauri Heikkinen, Statsrådets kansli

Mina tankar om ordförandeskapet

/0 Comments/in , /by

Mitt namn är Anders Adlercreutz, jag är riksdagsledamot sedan 2015 från Kyrkslätt och fungerar som Europa- och ägarstyrningsminister i den sittande regeringen. Innan det var jag arkitekt och företagare i över 15 år. För en tid sedan meddelade jag att ställer upp i partiordförandevalet i juni. I det här medlemsbrevet vill jag berätta varför. Jag hoppas du vill läsa och bekanta dig med mina tankar om vårt parti. Jag hoppas du hör av dig om det jag skriver väcker frågor eller om du har annat på hjärtat. Mina kontaktuppgifter finns längst ner i detta brev.

Jag tog steget in i politiken i september 2012 när min vän Annika bad mig ställa upp i kommunalvalet. Den resan har tagit mig till kommunalpolitiken, till riksdagen och in i regeringen. Om du vill läsa mer om mig och vad jag jobbat med kan du göra det här. I slutet av detta brev hittar du länkar till artiklar som berättar om min syn på världen.

Varför behövs SFP?

Vårt samhälle polariseras. Retoriken hårdnar och de politiska blocken flyttar sig ut mot kanterna. Det skapas ett tomrum i mitten av den politiska kartan – och där finns vi, Svenska folkpartiet. I den här verkligheten är det utmanande att vara ett pragmatiskt parti. Tolerans väcker mindre gensvar än konfrontation och pragmatism får ett mindre utslag än populism. Samtidigt som vi kanske känner oss mer obekväma än på länge, så behövs vi mer än någonsin.

Vi är det enda trovärdigt liberala borgerliga partiet. Vi är ett nordiskt bildningsparti som förstår att företagsamhet, utbildning och mångfald går hand i hand med en sund ekonomi. Vi är partiet som vet att det finns en stark koppling mellan landsbygdens och städernas livskraft.

En känsla av oro – vart är vi på väg?

För tre veckor sedan bad jag folk som prenumererar på mitt nyhetsbrev att skicka in tankar kring vårt parti. Ett stort tack för alla insikter och frågor jag fått. Jag har fört samman de stora frågorna och du hittar dem på min webbsida.

I många meddelanden jag fått är det tydligt att det finns en oro för framtiden. Det finns en oro för hur det ska gå med SFP.

I svaren jag fick hör jag en oro om hur man ska klara sig på landsbygden, om polariseringen, om vårt svaga understöd. Jag hör en oro om en splittring och om hur vi ska få våra ungdomar att engagera sig. Jag hör en oro om hur man också i framtiden klarar sig på sitt modersmål. Jag hör en oro om hur partiet mår. Förlorar vi vår identitet?

Vi vill och vi kan

Jag förstår den här oron. Samtidigt vill jag säga er: Inget parti har så goda förutsättningar att tackla de här problemen som vi. Just på grund av vår unika position har vi som parti en stor potential. Vi är ett klart alternativ för många. Att engagera hela partiet i att förverkliga denna potential är den framtida ordförandes viktigaste uppgift.

Inom vårt parti har vi ett enormt starkt engagemang på det lokala planet i föreningar och organisationer. Det finns en vilja att göra och en vilja att jobba. Och med den viljan flyttar vi både berg och gallupsiffror. Vi är också bättre lämpade än något annat parti att förena stad och landsbygd, för till skillnad mot övriga partier så är vi starka i båda verkligheterna.

Som minoritet har vi en helt unik förståelse för hur mångfalden i vårt samhälle är vår styrka. Vi kan vara partiet som motverkar polarisering och splittring mer än något annat parti. Så det är inte en fråga om vi kan. Det är en fråga om hur.

Vad betyder ledarskap för mig?

En partiordförande leder partiet, men det är medlemmarna som är huvudsaken. Partimedlemmarna och vårt engagemang skapar kontinuiteten – det är alla vi tillsammans som är partiet.

Jag är uppvuxen i ett familjeföretag. Det var alltid självklart att det är företagets bästa, att det är de anställda och företagets fortlevnad som kommer först. VD:n och chefer kommer och går under årens lopp, företaget består. På samma sätt är det i ett parti som vårt. Partiet ska inte ledas som ett företag, men med samma grundprincip: Partiordförande ska vara partiets verktyg, inte tvärtom.

Ledarskap är i första hand att möta människor och att lyssna på dem. Ledarskap är empati och förståelse. Ledarskap är samarbete. Ledarskap är att ge utrymme för framgång, för åsikter och idéer – men också för misslyckanden. Ledarskap är en förmåga att fatta beslut då det gäller – och stå bakom dem.

Hur skulle jag leda SFP?

Inom ett drygt år har vi tre val på kommande: EU-valet, kommunalvalet och välfärdsområdesvalet. Om tre år är det riksdagsval igen. Inför dessa val ska vi stärka vår profil och slipa vårt budskap. Vi ska hitta sätten att nå ut till en bredare skara utan att tumma på våra viktiga kärnfrågor. Det här kräver arbete.

I ett litet parti ska vi vara speciellt bra på att lyfta upp varandra. Jag vill ge mera utrymme åt våra partiaktiva på alla plan, för det är bara så vi kan växa tillsammans. Ett litet parti har inte råd att förminska sig själv och sina förmågor. Därför vill jag regelbundet träffa alla kretsar och förbund för att försäkra mig om att alla hörs – och för att skapa en öppen dialog om aktuella utmaningar.

Jag uppskattar rakt tal och rak konstruktiv kritik. Vi ska stöda varandra – men vi ska också våga ifrågasätta varandra. Det är det enda sättet att utvecklas. Och för att kunna ifrågasättas måste man känna sig trygg. Jag vill skapa en kultur där alla kan känna sig trygga.

Jag är inte en lokalpolitiker i ordets traditionella bemärkelse. Jag känner och värnar om min region, men har konsekvent arbetat för alla våra regioner, för hela Finland. Vi ska stödja varandra i regionalt viktiga frågor – det är så jag tycker vi måste arbeta i ett litet parti. När flera säger samma sak visar man att det är partiets linje och ett gemensamt mål.

Det är så vi överbryggar regional splittring.

Hur ska vi få vårt understöd att växa?

På den politiska kartan finns en klar plats för oss och vi har en naturlig potential – det visar alla undersökningar. Den centrala frågan är därför hur vi ska göra det lättare för dem som kunde rösta på oss att också göra det. Våra väljare måste hitta kandidater som de känner som sina på våra listor. Vi måste kommunicera så att både väljare och kandidater känner sig sedda och hörda.

SFP:s värderingar tilltalar många finländare oberoende av deras bakgrund.

SFP:s identitet är starkt kopplad till den finlandssvenska kulturen och det svenska språket är partiets språk. Det är självklart att värna om det även i framtiden. Samtidigt måste vi se till att vi inte bygger upp murar mot dem som vill stöda oss. Vi behöver väljare som talar landets övriga språk. Alla ska kunna se oss som ett alternativ. Därför är vi också tvungna att även appellera med andra metoder och budskap. Vi arbetar på olika sätt i Utsjoki, Vanda och Korsholm.

Vi behöver också förstå att den språkliga identiteten hos ungdomarna idag inte är lika stark som tidigare – det finns många andra identiteter som också är viktiga. Det här måste vi som parti känna till och reagera på. Det betyder att vi måste ha en klar linje i frågor som ekonomi, klimat, säkerhet, vården och mycket mer. Vi måste vara relevanta.

Det här är en möjlighet. Det är därför vårt stöd på flera orter överstiger andelen svenskspråkiga. För att vi har en vision som attraherar. Vi har en större roll att fylla.

Det betyder inte att SFP förändras. Det betyder inte att SFP överger sin kärna. Det betyder att SFP stärker sin förmåga att påverka.

Varför jag ställer upp i ordförandevalet

Jag har berättat för er om hur jag ser på partiet idag, vilka våra möjligheter är och hur jag vill ta dem till vara. Jag hoppas att jag får ert förtroende för att leda det arbetet.

Jag är familjefar, företagare, politiker, make till en företagare och jordbrukare. Jag har haft förmånen att sitta i riksdagen i nio år. Fyra av dem som gruppordförande, och snart ett år som minister. I tre års tid var jag vice ordförande för SFP. Vi bor i Kyrkslätt, har ett jordbruk i Pargas, och mitt arbete är i Helsingfors. Jag har samlat på mig erfarenheter, kunskap och kontakter. Jag har ansvarat för förhandlingar om stora helheter i de senaste regeringsprogrammen, senast förra våren för finans- och skattepolitiken. Jag har i fyra års tid förhandlat om det som kallas julklappspengar till våra regioner. Många projekt och vägar från Lovisa till Karleby har blivit verklighet. Jag har suttit i flera olika utskott och fått en bred förståelse för vad Finland behöver.

Min tid som riksdagsledamot, gruppordförande och minister har gett mig värdefull erfarenhet för uppgiften som partiordförande. Min bakgrund som företagare och perspektiv utanför politiken har gett mig de färdigheter som just nu krävs för att tackla de utmaningar vi står inför.

I mitt arbete i riksdagen har jag sett till alla våra regioners intressen. Jag har konsekvent arbetat för hela fältet. Det är också det vi behöver av en ordförande. En vilja att jobba i alla våra regioner och mod att ta upp också jobbiga frågor. Att gå i bräschen när det behövs, vare sig det gäller utmaningar i vår utbildningspolitik, Nato, hjälp till Ukraina, i tiden besvärliga frågor som Nord Stream 2 eller hur vi tar hand om finländska barn i flyktinglägret al-Hol.

Bästa SFP:are, bästa vänner,

Det här är min vision för SFP och partiordförandeskapet. Jag hoppas att den väcker gensvar hos många, men den väcker säkert också frågor. Jag hoppas att alla ni som undrar är i kontakt. Jag vill höra vad ni tycker.

För jag har inte alla lösningar – det är vi tillsammans som har dem. Vi befinner oss i en situation som kräver förmåga att reagera. För att hitta de rätta verktygen lovar jag att diskutera med er – kretsarna, lokalavdelningarna, SU, Svenska Kvinnoförbundet, Seniorerna, alla ni lokala aktiva som deltar på caféträffar och styr upp torgmöten. För det är så jag arbetar. Jag är övertygad om att det är den enda hållbara vägen framåt.

“Ledaren är den sista som äter” brukar man säga. Jag är beredd att leda så att partiet ska få sitt. Jag tror på din och min förmåga att lösa alla utmaningar vi står inför – och jobbet börjar nu.

Jag hoppas att du hör av dig om du har tankar eller frågor. Mina kontaktuppgifter hittar du nedan. Jag kommer att röra mig på fältet nu under veckoslutet och de tidpunkterna hittas också nedan. Hoppas att vi ses!

Du kan prenumerera på mitt nyhetsbrev via den här länken.

Mer om mig och hur jag tänker hittar du till exempel i följande artiklar i Kyrkpressen och Helsingin Sanomat.

Min knapp-video, här på Youtube, som på Twitter (eller numera X) och andra kanaler har fått närmare en miljon tittare.

Hela mitt tal från presstillfället i Helsingfors finns bakom denna länk.

SFP behöver inte välja antingen eller

/0 Comments/in , , , /by

Kenneth Myntti skriver i en helsidesartikel den 2 april i ÖT/VBL om svenskan och SFP:s speciella uppgift. Jag håller helt med Myntti om uppgiften, och att det idag är viktigare än någonsin att försvara svenskan i ett alltmer utmanande språkklimat.

Samtidigt vill jag betona det jag skrev i min insändare i ÖT/VBL den 19 mars: Vi behöver inte välja antingen eller. Det finns ingen situation där vi skulle behöva eller borde göra avkall på vår kärnuppgift.

När det verkligen gäller finns det bara ett parti som kommer att försvara det svenska och att man kan leva på svenska i Finland. Det finns bara ett parti för vilket det här är en kärnfråga. Ingen som behöver utbildning eller vård på svenska ska behöva fundera på vilket parti det är som jobbar för att du ska få det.

Kittet i Svenskfinland är språket. När vi kommer från olika delar av landet, från landsbygden eller staden, med olika intressen och väldigt varierande bakgrunder så är det vårt svenska modersmål som binder oss samman. Behoven av service och vård, vikten av att kunna göra sig förstådd i livets utsatta situationer, rätten att tala sitt modersmål med myndigheter, våra minnen och traditioner, på vårt eget språk.

Det här är frågor som är helt centrala för mig – Svenskfinland utgör den mylla som jag står stadigt i. Jag vill se och höra Svenskfinlands alla hörn.

Samtidigt är det viktigt för mig att betona att vi har en enorm potential i vårt parti. Det finns en beställning på de värderingar som SFP står för. Det här är en möjlighet för oss, men det är också ett imperativ: något vi måste se och ta vara på, uttryckligen för att vi ser försvaret av ett tvåspråkigt Finland som vår grunduppgift.

Hur ser då världen ut idag? De som inte talar svenska eller finska som modersmål växer i antal. Den språkliga identiteten hos finlandssvenska ungdomar är inte längre lika stark som förr. Språket är viktigt, men det är inte allt. Samtidigt kan vi inte bortse från det faktum att alltför många finlandssvenska ungdomar ser Stockholm som mer attraktivt än Helsingfors.

Det här är verkligheter som ett parti som SFP inte kan blunda för.

Vi måste bevara våra livsviktiga institutioner, som är helt avgörande för att man i Finland ska kunna födas, studera, arbeta, leva och dö på svenska.

Samtidigt måste vi upprätthålla ett skolväsende som ger våra barn de färdigheter som krävs i ett Finland som är mer diversifierat än tidigare.

Det här är avgörande frågor för svenskans framtid i Finland.

För att säkra det att vi i framtiden också är ett relevant regeringsparti har vi inte råd att förlora mandat på riksnivå. Ett SFP som inte har 10 mandat, utan 8 eller 6, har mycket mindre inflytande än vad förlusten i mandat rakt av skulle låta påskina. Vi kanske ännu då har trygga majoriteter i många kommuner, men när SFP inte mera sitter i regeringen så har lokala majoriteter mindre betydelse när lagstiftning beredd utan vårt inflytande ändrar på den verklighet vi lever i.

Därför måste vi nå ut till flera. Inte bara i det vi kallar Samkretsen (SFP utanför Svenskfinland), utan också i till exempel Egentliga Finland och Nyland. Det måste vi göra för att vi ska kunna verka för det jag beskriver ovan.

Det handlar inte om att överge eller ens kompromissa med våra grundläggande teser. Det handlar om att garantera att vi har den kraft som behövs för att försvara dem.

 

Insändare i Vasabladet och Österbottens Tidning 6.4.2024.

I ett statsstödsrace finns inga vinnare

/0 Comments/in , /by

Tysklands regering beslöt i början av året att ge företaget Northvolt ett statsstöd på 900 miljoner euro. Inte för att det var fråga om ett nydanande projekt som på ett nytt sätt bidrar till att minska våra växthusgasutsläpp. Inte heller för att det handlar om en industri som inte annars växer. Utan för att motsvarande stöd betalas ut av USA.

Europa leder inte, utan vi låter oss ledas.

I och med stödet till Northvolt, som godkändes av kommissionen, öppnade vi upp en helt ny pandoras ask på EU-nivå. Vi tummade på kriterierna och beslöt att vi kan låta länder utanför EU definiera den stödnivå vi, inom EU, använder oss av.

Följderna av det här är svåra att förutse. Helt klart är ändå att vi i Finland, och i synnerhet aktörerna på exportkusten, har all orsak att vara oroliga.

Under min tid som Europaminister har jag i huvudsak fokuserat på två budskap. Det ena är att stödet till Ukraina måste fortsätta. Det andra är att vi måste se till vår egen inre marknad. Vi kan inte låta de ständigt ökande statsstöden förstöra det vi byggt upp.

Den gröna omställningen är en enorm möjlighet för oss. Orsaken till att vi i Finland har projekt på över 200 miljarder euro under planering beror inte på att vi har generösa statsstöd, utan på att vi gjort vår hemläxa: Vi har investerat, på marknadsmässiga grunder, i förnybar energiproduktion och i vårt elnät. Det här är konkurrensfaktorer som man inte har överallt.

De här är också avgörande faktorer för att vi ska kunna bygga upp en konkurrenskraftig europeisk industri som klarar sig i konkurrensen med Kina och USA.

Om man i Europa nu väljer att spendera enorma summor på subventioner för att på konstgjord väg göra projekt möjliga så skjuter vi oss själva i foten. Ett sådant system skapar inte bestående konkurrenskraft eller det förutsägbara investeringsklimat vi nu behöver.

I augusti 2022 skrev president Biden under den så kallade Inflation Reduction Act, IRA. Den innebär jättelika statssubventioner i USA för satsningar inom den gröna omställningen. Vi måste förstås reagera på de utmaningar det här medför, men svaret kan inte vara gigantiska politiskt motiverade statsstöd i Europa för att kompensera länder som inte värnat om sina konkurrensfaktorer. EU måste kunna tänka mer strategiskt än så.

Vi behöver enhetliga regler och satsningar på förnybar energi och infrastruktur samtidigt som resten av Europa, liksom Finland, bör se över sina satsningar på forskning och utveckling.

Mycket har gjorts rätt längs exportkusten. På många platser i Österbotten och Mellersta Österbotten har den gröna omställningen tagit fart, och många projekt väntar på att offentliggöras. Vi har inte råd att stoppa den utvecklingen bara för att Tyskland inte gjort sin hemläxa.

Artikeln är publicerad i Österbottens tidning, Syösterbotten och Vasabladet 13.2.2024.