Låt varje dag vara Nordens dag

/0 Comments/in , , , /by

För 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.

Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema. 

För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.

I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.

Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.

Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.

Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.

Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.

De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.

Nordens dag firas en gång om året.

Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.

Barn är viktigare än strukturer

/0 Comments/in , , , , /by

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Vi kommer ha nästan 100 000 färre barn i skolan om 20 år 

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Finland står inför stora utmaningar när befolkningsstrukturen förändras. Det blev tydligt när SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz den 12 mars tog emot den första heltäckande rapporten om befolkningsutvecklingen och dess konsekvenser för den grundläggande utbildningen.

Mellan 2023 och 2040 beräknas antalet barn i grundskoleåldern minska med nästan 100 000 barn. Utvecklingen innebär en stor utmaning för kommunerna som behöver se över hur den grundläggande utbildningen ordnas. 

– När elevantalet minskar så kraftigt kan inte varje kommun försöka lösa situationen på egen hand. Vi måste tänka nytt, stärka samarbetet mellan kommunerna och se till att alla barn också i framtiden har tillgång till en högklassig grundskola, säger Adlercreutz.

Utvecklingen ser samtidigt mycket olika ut i olika delar av landet. I många kommuner minskar elevantalet, medan det i vissa kommuner tvärtom ökar, bland annat till följd av invandring. 

Rapporten lyfter fram flera åtgärder för att möta förändringen. Ett viktigt tema är ökat samarbete mellan kommunerna och en översyn av strukturerna inom skolan. Bland annat lyfts ett gemensamt åskådningsämne fram som ett alternativ som kunde frigöra resurser.

– Det viktigaste är att minskande åldersklasser inte får användas som ett argument för att minska finansieringen. Färre barn betyder inte automatiskt lägre kostnader. Tvärtom kan kostnaderna per elev öka, särskilt i kommuner där elevunderlaget krymper men där det fortfarande behövs lokaler, lärare och skolskjutsar, säger Adlercreutz.

Rapporten behandlar också den svenskspråkiga utbildningen. Förändringar slår ofta hårdare mot mindre språkgrupper, och därför måste rätten till undervisning på svenska tryggas också i framtiden.

– Den svenskspråkiga utbildningen är sårbar när elevunderlaget minskar och avstånden är långa. Därför behöver vi se till att det finns högklassig utbildning på svenska, att finansieringen beaktar tvåspråkighetens merkostnader och att tillgången till läromedel och behörig personal tryggas, säger Adlercreutz.

Verklighetsförankrade lösningar

/0 Comments/in , , , , , , , /by

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Comments/in , , , , , , /by

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Vi är mer än summan av våra beståndsdelar

/0 Comments/in , , , /by

Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.

När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.

Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.

Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.

Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan. 

I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.

Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket. 

Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra. 

Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss. 

Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser. 

Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete. 

Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred. 

På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag. 

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Comments/in , , , , , /by

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Det glada oväsendet

/0 Comments/in , , , , , /by

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.

I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.

I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.

När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.

Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.

Och det kräver tid och utrymme.

Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.

När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.

Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.

En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.

Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.

Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.

Långsamhet behövs i denna snabba värld.

Vi tryggar finansieringen av studentexamen

/0 Comments/in , , , , , , /by

I statsbudgeten för 2025 minskades anslaget till Studentexamensnämnden med 787 000 euro jämfört med föregående år, vilket motsvarar cirka tio procent av utgifterna 2024. Den största delen av nämndens verksamhetskostnader består av arvoden till experter för att göra upp proven och bedömning av provprestationerna.

Studentexamensnämnden meddelade våren 2025 att den ekonomiska anpassningen skulle påverka ordnandet av studentexamen från och med 2026. Besparingarna för åren 2026–2027 skulle bland annat ha täckts genom att sänka censorernas arvoden med fem procent och genom att utveckla provens struktur och uppgiftstyper så att bedömningsarbetet minskar. Det skulle ha inneburit färre öppna svar, fler flervalsuppgifter och begränsningar i antalet tecken som får användas i svaren.

SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz har därför fattat beslut om att man i den kompletterande budgetpropositionen gör en intern omfördelning inom undervsnings- och kulturministeriet som täcker anpassningen i budgeten för 2025.

– Studentexamen har betydelse. Den ska mäta kunskap och bildning på ett heltäckande sätt. Syftet med att trygga finansieringen är att säkerställa att inga snabba besparingsåtgärder behöver göras som skulle påverka studentexamens innehåll eller struktur, säger Adlercreutz.

– Målet är att användningen av flervalsuppgifter inte utökas på det sätt som tidigare meddelats, och svarens tillåtna längd inte heller förkortas i modersmålsprovet eller i andra ämnen, säger Adlercreutz.

Utbildning och bildning i fokus i regeringens budget 2026

/0 Comments/in , , , , , /by

Svenska folkpartiets ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz har idag presenterat undervisningsministeriets förslag till budget för år 2026 i riksdagens budgetdebatt. Inom småbarnspedagogiken, grundskolan och andra stadiets utbildning görs det satsningar i syfte att stärka kvaliteten, jämlikheten och framtidstron.

– Regeringen satsar stort på utbildning i budgeten för 2026. Vi stärker grundskolan och småbarnspedagogiken, satsar på språk och jämlikhet och tryggar utbildning i hela landet. Målet är att varje barn och ung ska få rätt stöd och möjlighet att lyckas, säger Adlercreutz.

För grundskolan och småbarnspedagogiken föreslås en ökning på 50 miljoner euro. Det innebär mer resurser till exempel för åtgärder som berör stödet för lärande. Därtill avsätts 6 miljoner euro för att avhjälpa personalbristen inom småbarnspedagogiken. Nu förverkligas även halvtidsöversynens beslut om att stärka språkinlärningen för barn med invandrarbakgrund.

– Att kunna skolans språk är en förutsättning att lära sig. Regeringen satsar nu på att invandrare ska ges de förutsättningar som behövs. Därför satsar vi på undervisning i finska och svenska som andraspråk och stärker den förberedande undervisningen, säger Adlercreutz.

Rätten till stöd för lärande och till specialundervisning för studerande på andra stadiet stärks. Inom yrkesutbildningen träder reformen i kraft den 1.8.2026 och i gymnasieutbildningen trädde den i kraft redan denna höst.

– Målet är att göra övergången mellan utbildningsstadier smidigare, minska avhoppen, förbättra studenternas möjligheter att slutföra sin examen och stärka deras välmående. Alla unga ska ha en verklig chans att ta examen. Dessutom säkerställer vi att undervisningen håller hög kvalitet, säger Adlercreutz.

Adlercreutz är även nöjd över att det åttaåriga pilotprojektet, där utbildningsanordnare inom yrkesutbildningen i större utsträckning än i nuläget ska kunna anpassa utbildningsutbudet med regionens behov på arbetskraft, inleds nästa år.