Adlercreutz i Nordiska rådet: Vi behöver en gemensam studiemarknad

Under Nordiska rådet session i Helsingfors efterlyste Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz åtgärder för att förstärka den nordiska studiemarknaden.

-Genom att göra nordiska universitetens ansökningsprocesser mer samstämmiga  och genom att göra nordiska examina fullt jämförbara, kan vi förstärkta det nordiska samarbetet och ge alla samma kvalifikationer när de söker arbetsplats eller studieplats, säger Adlercreutz.

Norden är världens bästa varumärke, men det här verkar inte återspeglas i de nordiska ungdomarnas val av studieort. Adlercreutz vill se aktiva åtgärder för att ungdomar skall se ett annat nordiskt land som ett attraktivt alternativ.

–  Vi måste uppmana till utbytesstudier, informera om det nordiska, ta upp det som ett verkligt alternativ och marknadsföra de möjligheter som finns. Varje nordiskt land kunde ha som mål att åtminstone hälften av högskolestuderanden gör ett halvt år av utbyte i ett annat nordiskt land, säger Adlercreutz.

-Vi borde dessutom göra upp gemensamma riktlinjer för våra studiestöd. Utbytet borde inte påverka studiestödets mängd utan utbytesmånaderna bör räknas studenterna till godo. Det bygger vårt nordiska kapital och det vinner vi alla på, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter upp att studier i ett annat nordiskt land också stärker den nordiska gemenskaper och ökar förståelsen för det nordiska.

– Vi kan öppna nya dörrar för unga, stärka den nordiska sammanhållningen och vara pionjärer inom det europeiska området för högre utbildning, säger Adlercreutz.

Livet är inte en tunnel

Vår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.

Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.

Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.

Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.

Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela 3 år långt.

Dagens arbetsliv är något helt annat än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.

Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.

I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.

Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.

Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.

Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.

Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.

Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.

Ingendera scenariet är i samhällets intresse. Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.

I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.

Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt idag, 40 år senare.

I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.

”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.

(Kolumn i HBL 12.8.2022)

Lär ut sådant som maskiner inte kan göra

De som började sin gymnasiebana i augusti förväntas redan veta var de vill studera. Ämnesvalen i gymnasiet styr studentexamen, och studentexamen öppnar i sin tur dörrarna till högskolorna.

Skall en 15-åring som inleder sin gymnasiebana verkligen redan välja bort möjliga studieplatser? Ett barn skall inte i ett för tidigt skede vara tvungen att fatta beslut som kan få långtgående följder.

För vad vet vi om framtidens utmaningar? Det är klart att vi behöver en högt utbildad befolkning – men vad är det utbildningen egentligen skall ge oss?

Undervisningsminister Li Andersson väckte i somras diskussion kring den vikt matematiken har i vår utbildning. Det är en viktig diskussion. Vi kan med goda skäl förvänta oss att vårt arbetsliv i framtiden kommer att se annorlunda ut än det gör idag. Datorer och informationsteknik har redan gjort en mängd yrken överflödiga. Ibruktagandet av lösningar som baserar sig på artificiell intelligens kommer möjligtvis att ha en ännu större inverkan. Min studiehandledare i grundskolan hade knappast en aning om att vi redan några årtionden senare skulle hitta yrken som vertikalodlare, serviceformgivare eller etikutvecklare.

Jack Ma, grundaren av Ali Baba, en gigantisk kinesisk nätbutik, sade nyligen så här på World Economic Forum: ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”. Vi borde lära ut sådant som maskiner inte kan göra. Vi måste se behovet av förändring nu.

Det är självklart att matematik stärker den logiska slutledningsförmågan och att studier i olika naturvetenskaper kräver en skapande förmåga. Men det är också klart, att vi i dagens skola inte tillräckligt värdesätter ämnen som utvecklar emotionell intelligens och sociala färdigheter. Sådana ämnen är tex bildkonst, teknisk slöjd och textilslöjd, gymnastik och musik.

När vi delar ut studieplatser tar vi inte dessas ämnen i beaktande trots att de i högsta grad är relevanta med tanke på de färdigheter framtidens arbetsliv kräver av oss. De 15-åringar som nästa vår söker in till ett gymnasium drar ingen nytta av att de i dessa ämnen visat prov på kreativitet, laganda, entusiasm eller ihärdighet. Eller kanske skapat något nytt och enastående.

Det är svårt att objektivt poängsätta prestationer i dessa ämnen. Men jag efterlyser trots det en diskussion om deras roll i undervisningen. Jag påstår att det inte är ändamålsenligt att blint stirra på medeltalet i läsämnen när vi borde främja färdigheter som skiljer oss från maskinerna.

Styrkan i vår skola har varit den, att den ser lekens betydelse och värdesätter allmänbildning. Jag hoppas att vi i framtiden i ännu högre grad poängterar kreativitet och lärande genom lek, utan onödiga stressmoment. Detta behöver inte exkludera en sund tävlan och ambition, element som också har en betydelse i den process som leder in barn i vuxenlivet.

Adlercreutz: Gymnasieantagning på basen av medeltal endast i läseämnen bör omprövas

Adlercreutz: Gymnasieantagning på basen av medeltal endast i läseämnen bör omprövas
Om en vecka fortsätter många skolelever sin skolbana i gymnasiet. Gymnasieantagningen baserar sig på medeltalet i de sk läseämnena. Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP och ordförande för Hem och Skola i Finland, efterlyser en offentlig diskussion om hur konst- och färdighetsämnen, ämnen som inte hör till gruppen läseämnen, borde beaktas i bedömningen av ungdomars färdigheter.

Kampen om studieplatserna är hård. Framtidens arbetsliv kommer att präglas av de förändringar artificiell intelligens och teknologins utveckling kommer att föra med sig. I den situationen är det värt att fundera på om vi borde ge icke-läsämnen en större tyngd. Det, att det är svårt att bedöma dem objektivt skall inte var ett hinder – jag är säker på att den frågan går att lösa, säger Adlercreutz.

– ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”, sade Jack Ma, den kinesiska nätbutikjättens Ali Babas grundare, nyligen på World Economic Forum. Vi bör lära ut det, som skiljer oss från maskiner. Och vi måste se behovet av förändring nu.

Gymnastik, hushållslära samt teknisk och textilslöjd ger färdigheter som behövs i ett arbetsliv som i allt högre grad kräver självständigt agerande och kreativitet. Konstämnen som musik och bildkonst ger färdigheter i icke verbal kommunikation, skapande verksamhet och att tolka känslor – färdigheter som alla är viktiga inte bara i framtidens arbetsliv utan för ett allmänt välbefinnande, säger Adlercreutz.

Om framtidens skola


  1. Vi bör återinföra den subjektiva rätten till dagvård. Ingen gagnas av att vissa barns behov av dagvård prövas.
  2. Skolkuratorer, -psykologer och studiehandledare skall vara närvarande i skolvardagen. Det kräver också resurser. Så kan vi minska antalet barn som inte hittar en väg vidare efter 9:e klass.
  3. Universitetens finansiering måste tryggas, långsiktigt.

 

Som far till fem barn tycker jag mig ha en god insikt i hur vårt utbildingssystem fungerar i praktiken. Och jag kan uppriktigt säga, att jag är extremt tacksam för den insats daghemmens och skolornas pedagoger gjort för våra barn. Våra barn har fått uppmuntrande vägledning och trivts på skolstigen.

Lärarens arbete har förändrats kraftigt under det senaste årtiondet: barnen är ofta t.ex. mer bevandrade än sina lärare när det gäller att hitta information eller röra sig i de nya medierna.Lärarnas pedagogiska roll betonas mer och mer hela tiden. Det krävs tid för att lära sig källkritik eller sociala färdigheter. För att kunna förmedla detta måste det erbjudas en möjlighet för lärare och elever att kommunicera sinsemellan, allt kan inte läras ut i grupp.

Därför är det viktigt att klasserna inte är för stora.

Vi har i flera år nu fått sola oss i värmen av goda resultat i Pisa-undersökningarna. Det är uppenbart att våra barn klarar sig bra då man mäter faktakunskaper och tekniska färdigheter – färdigheter som vår skola av tradition har betonat. Utan att förringa detta är jag övertygad om att vi i framtiden måste rikta större uppmärksamhet på barn och ungas sociala färdigheter, förmåga till självständigt, kritiskt tänkande, och på att stärka deras självförtroende.

Finland är bland de 10 främsta länderna i världen då man betraktar antalet patentansökningar per capita. När vi sedan skall få ut innovationerna på marknaden får vi se oss bli omkörda av andra europeiska länder.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att klara oss i den framtida konkurrensen om vi inte reformerar vårt utbildningssystem.

Globaliseringen och digitaliseringen kräver nya färdigheter – det krävs att vi bygger sociala nätverk, att vi förhåller oss kritiskt till källor, att vi kan tänka tvärvetenskapligt och att vi kan tillämpa det vi lär oss.

Förebyggande barnskyddsarbete lönar sig

En faktor som direkt återspeglas på undervisningen är barnskyddet. Antalet barn som omhändertas växer stadigt. Serviceformer med låg tröskel, ett redskap som är elementärt för att förebygga problem, är på många ställen indragningshotade p.g.a. den dåliga kommunala ekonomin.

För att motverka detta borde vi ha mekanismer i statsandelskalkylerna som sporrar kommuner att erbjuda sådan service.

Modellen kunde tas från de sk POP-pengarna, som belönar kommuner med extra statsandelar om de håller sina skolklasstorlekar under en viss gräns. I sig kan man se POP-pengarna även som ett verktyg i det förebyggande barnskyddet. I mindre klasser märks mobbning och andra negativa tendenser snabbare och kan därför lättare åtgärdas.

Goda erfarenheter från det förebyggande barnskyddsarbetet har man fått bl.a. i Borgå och Imatra. Antalet omhändertagna barn har snabbt fåtts ner genom att man anställt mera personal till det förebyggande familjearbetet. Vi vet, att en anstaltsplats för ett barn kostar samhället 10000€/ månad – utöver kostnaderna på lång sikt i mänskligt lidande och pengar. Det är lätt att konstatera att förebyggande arbete lönar sig. Om en anställd inom barnskyddet vartannat år lyckas rädda ett barn från att behöva omhändertas så har insatsen redan betalt sig. Dessutom har man på ett avgörande sätt inverkat på en hel familj välbefinnande.

Den allmänna läroplikten kommer inte att förlängas. Samtidigt är det klart, att det är av avgörande betydelse för en ung persons förutsättningar att hitta anställning att hen tar steget in i andra stadiets utbildning. Vårt skolsystem bör rikta stor uppmärksamhet på högstadie-elevers studieframgång, och på alla sätt försöka motivera och hjälpa de elever som ligger i farozonen att fortsätta med sina studier.