Ett liberalt parti i en polariserad värld

/0 Comments/in , /by

Suomeksi täällä

I torsdags publicerades YLE:s senaste mätning, som HBL skrev om med rubriken ”Katastrofsiffror för SFP – sämsta på flera år”. Nyheten har naturligt lett till en livlig diskussion, präglad av många olika känslor. Jag har läst hundratals kommentarer på sociala medier. Med vetskap om att en mätning är en mätning, och att denna mätning landade på 0,1 procentenheters avstånd från motsvarande mätning förra året, så vill jag ändå dela min egen syn på situationen.

Kritik uppstår inte ur tomma intet. Den speglar en upplevelse som många bär på: osäkerhet, frustration och en känsla av att SFP:s roll och riktning i vår tid inte längre är lika tydlig för alla som tidigare.

Vad har hänt?

Det politiska fältet har förändrats snabbt. Och det gäller inte bara politiken i sig, utan hela vårt samhälle. Polarisering, motsättningar, allt som skapar känslor får uppmärksamhet. En sansad, lösningsorienterad politik hamnar lätt i skymundan. Samtidigt verkar vi i en regeringskoalition där partiernas värderingar skiljer sig markant åt.

Det är i sig inget nytt. Också i den förra regeringen var partierna av olika åsikt i olika frågor. Men skiljelinjerna nu är annorlunda. I denna regering delar vi långt samma oro för ekonomin och sysselsättningen men i många värdefrågor är vi långt från varandra.

I den här situationen har SFP bedrivit politik på ett sätt som är krävande: genom att försvara sina värderingar, ta ansvar och samtidigt undvika att den politiska debatten permanent fastnar i konflikt.

Jag förstår att detta för många kan upplevas som kompromisser, som reaktivitet och som brist på tydlig riktning. Och jag förstår att det skapar frustration.

Men det är också viktigt att säga: SFP har inte övergett sina värderingar. Tvärtom. Vi bedriver värdebaserad politik varje dag – vare sig det handlar om utbildning, ekonomi, företagande, vård, säkerhet, jämlikhet, miljö eller minoriteters rättigheter. Vi samarbetar, förhandlar, påverkar målmedvetet – med blicken riktad mot framtiden.

Utmaningen ligger inte i vad vi gör. Utmaningen är att våra gärningar och vårt arbete inte alltid syns eller uppmärksammas utanför vår egen bubbla. I opinionsmätningarnas logik blir vårt sätt att påverka och leda lätt otydligt eller hamnar i skuggan, även om det politiskt ger resultat. För resultat har vi åstadkommit. 

Med andra ord: handling omsätts inte automatiskt i opinionssiffror. Det betyder inte att vi saknar riktning. Vi har ett mål – men för att nå dit måste vi också stärka vår spelplan. Vi vill inte spela försvarsspel för evigt, utan måste föra spelet till offensiv zon, för att ta till en ishockey-referens.

”Varför fäller vi inte regeringen?”

Detta är en fråga som återkommer i offentligheten – och jag förstår den. Många av SFP:s väljare kräver öppet en omedelbar reaktion när saker händer som strider mot våra värderingar.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att Finland befinner sig i ett läge där ekonomin, säkerheten och sammanhållningen i samhället samtidigt är under press. Att fälla regeringen skulle öka osäkerheten och skaka just de strukturer som vi borde stärka. För många kan det vara svårt att överblicka vad ett regeringsfall i detta läge konkret innebär. Det rättar inte till ett enskilt problem, utan sätter i gång en kedja av händelser som kan vara svåra att kontrollera.

Samtidigt vill jag tydligt säga: ansvarstagande betyder inte att till varje pris stanna kvar. Om vi hamnar i en situation där värdekonflikten blir oöverstiglig, innebär ansvar också förmågan att fatta svåra beslut. Ansvar är inte passivitet, utan eftertanke.

SFP sitter i regeringen inte för att denna koalition skulle vara oproblematisk, utan med vetskap om att det våren 2023 fanns få alternativ, och för att stabilitet, förutsägbarhet och långsiktighet just nu ligger i hela landets intresse. Utan SFP skulle många beslut se annorlunda ut – också i frågor som inte når rubrikerna.

Sen vill jag också påpeka detta: Vilken regering som helst hade varit tvungen att anpassa ekonomin. De gröna hade varit tvungna att göra det, precis som socialdemokraterna och vänstern. 

Nu föll förverkligandet på vår lott. Det är värt att också se på oppositionspartiernas alternativa budgetar i detta perspektiv. Visst, kritiken har varit hård mot arbetsmarknadsreformerna – men också SDP tog med så gott som alla i sitt alternativ. Vänsterförbundet kritiserar sysselsättningsläget, och man kan inte sticka under stol med att situationen är mörk – men samtidigt skulle de själva enligt riksdagens utredningstjänst märkbart försämra sysselsättningen i sitt alternativa budgetförslag. Detta nu som ett par exempel. 

Det här visar på den rävsax Finland är i. 

Samtidigt kan man konstatera, för att hänvisa till en av de frågor som diskuterats mycket: i ett nordiskt perspektiv har Finland fortfarande den kanske mest liberala migrationspolitiken. 

Språkfrågan: ett egenvärde

Den svenska språkets ställning har inte varit i fokus i rubrikerna den senaste tiden. Orsaken är enkel: det har inte funnits några stora hot. Principerna stakades ut redan i regeringsprogrammet. Arbetet har skötts förebyggande och bakom kulisserna – och det har varit effektivt. Här handlar det inte heller enbart om partiets eller ministergruppens arbete: Det finlandssvenska organisationsfältet gör, precis som tidigare, ett mycket värdefullt arbete för svenskans ställning i vårt land, liksom hela vår riksdagsgrupp.

Att trygga svenskans ställning har alltid varit och kommer alltid att vara kärnan i SFP:s program.

Att språkfrågorna inte har tillspetsats under denna regeringsperiod har gjort det möjligt för oss att också bedriva en bredare allmänpolitik än tidigare – just det som många länge har efterlyst och som också är en förutsättning för att på längre sikt bredda vårt väljarstöd.

Jag vill säga detta eftersom partiets livskraft och tryggandet av språkets ställning på lång sikt går hand i hand. Samtidigt vill jag här upprepa det jag sagt många gånger tidigare: SFP:s framtid förutsätter en mer heterogen väljarbas och medlemskår – också ur ett språkligt perspektiv. Detta är ett matematiskt faktum om vi ska vara en politisk kraft att räkna med också i framtiden.

Detta har ingenting att göra med att förringa betydelsen av att försvara svenskans ställning. Det är snarare ett villkor för att det ska kunna göras effektivt. Och framför allt: det ena utesluter inte det andra – om vi inte själva väljer att göra det så.

Mitt ledarskap

När jag valdes till ordförande för SFP beslöt jag att vi som parti ska agera öppnare än tidigare. Jag har medvetet fokuserat på att förnya strukturer, arbeta strategiskt och lyssna på fältet. Det här är ingen process som sker över en natt. Den tar tid.

Jag tog över ledarskapet i en regeringskoalition som är den svåraste för SFP på mycket länge, med vetskap om att arbetet inte skulle bli lätt. Och jag visste att vi behövde intern sammanhållning och dialog mer än någonsin för att klara av denna vaktperiod.

I partiledningen råder en konstruktiv, respektfull och framåtblickande anda. Det betyder inte att svåra diskussioner inte förs – tvärtom. De förs mer än på länge.

Vad säger responsen?

Jag gick igenom hundratals kommentarer på sociala medier efter den senaste mätningen och lät också göra en analys av dem. Den visar tydligt tre saker:

  1. En del upplever att SFP:s värderingar syns för svagt.
  2. En del ifrågasätter kompromissförmågan och ser den som en svaghet.
  3. Många längtar efter en tydligare riktning och ledarskap, inte bara reaktioner.

Denna respons är värdefull. Den försvinner inte genom att ignoreras, utan genom att bemötas.

Blicken framåt

Inom partiet är vårt strategiarbete på slutrakan. Syftet är att tydliggöra SFP:s roll i vår tid, stärka den gemensamma riktningen och göra vår politik mer synlig också i handling. Strategin presenteras under vårens lopp. 

Det är också viktigt att se den här tiden i ett större sammanhang. Sitras färska rapport Megatrender 2026 betonar att samhällen under de kommande åren lyckas om de kan stärka demokrati, tillit, utbildning, mångfald och förmågan att göra genomtänkta kompromisser i en värld som präglas av polarisering och förenklade lösningar.

Just detta är SFP:s kärnvärden. De ger kanske inte snabba opinionsvinster – men de är nödvändiga för en hållbar framtid. SFP:s styrka ligger inte i att ropa högst eller agitera. Den ligger i förmågan att fungera som brobyggare. I förmågan att ta ansvar också i svåra situationer. Det är en viktig roll, även om den ibland är förtvivlat svår och sällan ger de mest lockande rubrikerna.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till oss alla:

Har polariseringens tid smugit sig också in hos oss, så att vi börjar se kompromissförmåga som en svaghet – trots att förmågan att hitta lösningar i olika konstellationer har varit en av våra största styrkor?

Jag ser det också som vår speciella roll som ett parti i den politiska mitten. Samtidigt som kompromisser per definition automatiskt betyder att resultatet sällan till 100 procent avspeglar ett partis ensamma syn är kompromisser nödvändiga för att samarbete ska vara möjligt. 

Vi försöker vara en kraft som motverkar polarisering. Vi strävar till att titta framåt, inte åt sidan. Vi vill fokusera på lösningar, inte våra politiska potentiella antagonister. Ibland lyckas vi bättre. Ibland lyckas vi sämre. Men vi försöker alltid och medvetet.

SFP:s uppgift är inte att ropa högst, utan att ta ansvar. Också när det är som svårast. Det är ingen lätt väg. Men jag vill tro att den just nu är den rätta.

Jag lyssnar. Jag tar kritiken på allvar. Och jag vill föra SFP framåt – med handling, riktning och ansvar. Svenska folkpartiet har klarat av både större och mindre utmaningar under vår 120-åriga historia, och jag är övertygad om att den politik vi driver är precis vad Finland behöver just nu. 



Religionsundervisningen kunde vara en förenande faktor

/0 Comments/in , , /by

Är det rimligt att dela in barn i olika grupper på basen av deras religion? Är det ändamålsenligt att dela in barn i parallellklasser enligt deras samfundstillhörighet för att få läsordningen att fungera? Jag tycker inte det nödvändigtvis borde vara så. 

(Texten pä finska här)

I den finländska skolan är religionsundervisningen icke-konfessionell. Den handlar om undervisning om religioner, inte om religionsutövning. Undervisningen ordnas utifrån elevens egen religion, men på ett sätt som också ger kunskap om andra religioner. Om det i en kommun finns tre barn som tillhör samma trossamfund är kommunen skyldig att ordna undervisning för dem.

I en fragmenterad verklighet kan det vara svårt att säkerställa att undervisningen håller rätt nivå. Får alla barn till exempel en likvärdig undervisning om vårt kristna kulturarv? I en tid då behovet av djupare förståelse – både för den egna tron och för andras – är större än någonsin, behöver vi fråga oss om vi kan göra det här bättre.

Under religionslektionerna lär sig eleverna om det kulturarv som är knutet både till den egna religionen och till andra religioner.

I dag undervisas varje religion separat. På vissa orter fungerar detta väl, men på många håll finns det betydande utmaningar. Det är ofta svårt att hitta  behöriga lärare. Studentexamen ordnas endast i evangelisk-luthersk och ortodox religion samt i livsåskådningskunskap, ett ämne som dessutom allt fler unga väljer.

För en del  religiösa minoriteter består undervisningsgrupperna av barn i mycket olika åldrar. Det är lätt att se att situationen inte är oproblematisk.

I en tid då förståelsen mellan olika trossamfund borde stärkas finns det orsak att fundera över om det är ändamålsenligt att dela in unga enligt deras religiösa bakgrund. Vad hindrar oss från att ordna ett gemensamt livsåskådningsämne där lutheraner, ortodoxa, katoliker, muslimer, hinduer och judar – för att nämna några – kan lära av varandra?

Skulle det inte vara värdefullt för barn och unga att diskutera de moraliska och etiska frågor som är centrala i religionsundervisningen just i en religionsöverskridande dialog, i en värld där olika religioner lever sida vid sida?

Jag tycker att det finns många faktorer som tyder på det och mina många samtal med företrädare för kyrkan, lärare och föräldrar visar att allt fler ifrågasätter om den nuvarande modellen är ändamålsenlig.

Nyligen fördes en diskussion om huruvida man får lyssna på Händel som en del av skolvardagen. Självklart får man det. Händel är en del av vårt kulturarv. Detsamma gäller till exempel välkända psalmer.

Allt det här är vårt gemensamma kulturarv, som tillhör alla i Finland – också dem som kommit hit nyligen.

Ett gemensamt skolämne skulle kunna stärka barns och ungas förståelse för kyrkans och den evangelisk-lutherska religionens roll i hur det finländska kulturarvet formats. Det skulle också ge barn med invandrarbakgrund, och tillhörighet till andra religioner, en bättre möjlighet att förstå vår kultur. Även till exempel muslimska elever behöver kunskap om kristendomen och andra religioner.

Ett ämne som samlar elevernas livsåskådningar skulle kunna öka förståelsen för att världens religioner delar många gemensamma värderingar, och att motsättningar mellan religioner till stor del bottnar i religiös och politisk politisering. 

En viktig fråga är också om alla barn får jämlik och tillräcklig undervisning i det kristna kulturarvet. Även muslimska elever behöver grundläggande kunskaper om kristendomen och andra religioner. Ett gemensamt livsåskådningsämne  skulle också ge barn med invandrarbakgrund som tillhör andra trossamfund bättre möjligheter att förstå det finländska kulturarv, där främjandet av religionsfriheten har varit en väsentlig del.

Ett gemensamt skolämne skulle också skydda mot religiös extremism och kunna stärka toleransen mellan olika religioner.

Naturligtvis finns det många frågor. En berättigad oro gäller minoritetsreligionernas ställning. Hur kan man i ett gemensamt ämne säkerställa att mindre religioner, som till exempel judendomen eller den ortodoxa tron, får tillräckligt utrymme innehållsmässigt?

En annan fråga gäller lärarutbildningen: vilken kompetens skulle krävas av lärare i ett gemensamt ämne? Och hur skulle läroplanen se ut?

Eller kunde en hybridmodell vara möjlig – där en del av undervisningen sker enligt den egna religionen och en del gemensamt? Har vi olika lösningar för olika åldrar, och skulle en naturlig gräns kunna dras mellan årskurs 6 och 7?

Det finns mycket att fundera på. I Finland har man redan lokalt utvecklat olika modeller, bland annat på Brändö i Helsingfors, i Åbo och på Åland. Utvecklingsbehovet vittnar om utmaningarna i den nuvarande modellen. Det är viktigt att detta utvecklingsarbete sker tillsammans.

Jag är medveten om att frågan är känslig. Därför bör den behandlas med eftertanke och i dialog med olika trossamfund. Som resultat av detta arbete skapas en modell som sedan kunde utvärderas och diskuteras öppet.

Det här arbetet inleder vi nu vid mitt ministerium. Det är möjligt att utmaningarna visar sig vara större än möjligheterna. Det är också möjligt att politisk samsyn inte uppnås.

Jag vill ändå lyfta fram de uppenbara utmaningarna i dagens system. Religionsundervisningens segregerande karaktär står, enligt min mening, i strid med skolans grundidé om en bred allmänbildning och inklusion.

Det handlar inte om att förringa religionens betydelse, utan om att tydligare synliggöra den.

När vi till exempel nu närmar oss julen är det viktigt att alla vet att julen är mer än julklappar och tomtar. Jag är inte säker på att alla elever vet det här i dag.



Vi är mer än summan av våra beståndsdelar

/0 Comments/in , , , /by

Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.

När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.

Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.

Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.

Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan. 

I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.

Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket. 

Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra. 

Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss. 

Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser. 

Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete. 

Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred. 

På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag. 

Vi har större potential än vi vågar se

/0 Comments/in , , , , /by

Mycket beror på hur vi ser på världen och på varandra.

Jag var i Thailand och Singapore förra veckan. Jag träffade många skolelever – nyfikna, öppna, vänliga och kunniga unga. Singapore är ett mycket utvecklat land, medan Thailand klassas som ett nyligen industrialiserat land. 

Det fick mig att tänka på hur vi ibland talar om människor i Finland.

Tidigare i höstas diskuterade vi “invandring från utvecklingsländer” och till och med “människors kvalitet”. Underförstått handlar det om att vi i Finland tänker att vi är bättre än många andra. När jag mötte dessa unga slog det mig hur underlig den tanken är. Barn och unga är likadana överallt i världen. På resor som dessa märker jag också hur stark gemenskapen kan vara. Ambitionen finns där också. De unga ser utbildning som vägen framåt – och det syns i viljan att arbeta och lära.

Ser man på invandringen till Finland och särskilt på invandrares utbildningsnivå, visar bland annat THL:s forskning att den inte skiljer sig nämnvärt från finländarnas. Inte ens när man ser enbart på dem som kommit via asylprocessen. Ändå lever en seg föreställning kvar om att kunskap och kompetens skulle saknas “någon annanstans” – eller hos dem som kommer därifrån. “Not invented here”-fenomenet märks på många håll. Utbildning och kompetens som förvärvats i andra länder känner vi inte alltid igen eller värderar som vi borde.

En annan iakttagelse: Finland har ett exceptionellt starkt brand och rykte. Finland uppskattas, och i vissa sammanhang ser man verkligen upp till oss. Med ett så starkt varumärke borde vi kunna åstadkomma mer. När man följer den ekonomiska debatten i Finland är det slående hur bristen på framtidstro präglar diskussionen. Om vi trodde lika mycket på oss själva som en bankdirektör i Singapore eller en rektor i Thailand tror på oss, skulle vi inte bekymra oss över morgondagen. Vi litar inte på andras kompetens – men inte heller på vår egen. Det är en paradoxal och destruktiv spiral som vi måste ta oss ur.

Singapore valde en gång i tiden att aktivt locka investeringar – och lyckades. Resten är historia. Det märks bland annat i att landets BNP per capita, som låg på samma nivå som Finlands så sent som 2015, nu befinner sig i helt andra sfärer. Finland skulle kunna göra samma sak – och vi har förutsättningarna för det.

Vår beskattning är inte låg, men vi har en fungerande förvaltning, obefintlig korruption, relativt lätt byråkrati, ett tryggt samhälle, ren natur, en välutbildad befolkning och en god balans mellan arbete och fritid. Det här är betydande konkurrens- och välfärdsfaktorer – och med dessa grundförutsättningar borde vi kunna locka både investeringar och människor till Finland.

Vårt glas är betydligt mer än halvfullt. Det måste vi börja förstå – och tro på.

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Comments/in , , , , , /by

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Många positiva beslut i regeringens kompletterande budgetförslag

/0 Comments/in , , , , /by

Regeringen fattade idag beslut om det kompletterande budgetförslaget för 2026. Svenska folkpartiets ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz, ser många positiva nyheter i förslaget och är särskilt nöjd över nya satsningar på infrastrukturprojekt och ett starkt fortsatt stöd till Ukraina med ett paket på 100 miljoner euro.

– Jag är glad över att SFP lyckades förhandla fram extra anslag för att öka tågtrafiken på kustbanan: vi kan nu starta två direkta turer varje dag från Helsingfors till Hangö. Kustbanan är en viktig transportled i Västnyland, och det är mycket bra att vi kan öka trafiken och på det sättet också förbättra möjligheterna för pendling, säger Adlercreutz.

– Utvecklingen av stamväg 51 går också framåt, då regeringen föreslår 0,4 miljoner för planeringen av den planskilda anslutningen vid Getberget. Gränssamarbetet vid finsk-svenska gränsen i norr stärks också med persontågtrafik mellan Torneå och Haparanda – något som jag som minister för nordiskt samarbete gläds över, säger Adlercreutz.

Adlercreutz är också nöjd över att  stödet till filmproduktionen kunde återställas. Det innebär alltså att det tidigare beslutet om en nedskärning i stödet inte förverkligas. Det kompletterande budgetförslaget innehåller även beslut som stärker utbildningen.

– Antalet studieplatser i högskolor kommer att tillfälligt ökas år 2026 och de nya platserna riktas till utbildningar som stödjer ekonomisk tillväxt. Dessutom kommer unga, som gått ut andra stadiet men inte fått en studieplats, erbjudas ett gratis studiesedel på 30 studiepoäng vid öppna universitetet eller öppna yrkeshögskolan. Regeringen förbättrar på det sättet utbildningsmöjligheterna för fler.

– Regeringen satsar också 40 miljoner euro på välfärdsområdenas utvecklingsprojekt med egenläkare, eget vårdteam och egenföretagarmodellen. SFP har länge jobbat för egenläkarmodellen och jag är glad att vi genom detta beslut kan främja utvecklandet av den. Dessutom riktas anslag till att säkra att tillståndsprocesserna för projekt inom den gröna omställningen är snabba och smidiga – en central sak för Finlands konkurrenskraft, säger Adlercreutz.

Tvåspråkigheten är Finlands superkraft

/0 Comments/in , , , /by

Idag den 6 november firas Svenska dagen – en påminnelse om att tvåspråkigheten är en del av Finlands identitet och en styrka vi ska vara stolta över.

Svenska folkpartiet har i snart 120 år försvarat det svenska språket och arbetat för ett genuint tvåspråkigt Finland – och det arbetet fortsätter. SFP:s ordförande Anders Adlercreutz påminner om att Finland tvåspråkighet är en konkurrensfördel och en styrka som Finland ska ta vara på. Språket bygger broar och öppnar dörrar i en värld där förståelse, samarbete och tillit behövs mer än någonsin.

– Tvåspråkigheten är Finlands superkraft. Den öppnar dörrar, stärker förståelsen mellan människor och gör vårt land rikare – kulturellt, socialt och ekonomiskt, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter upp vården och tillgång till svensk service som en nyckelfråga för SFP.

– I takt med att välfärdsområdenas ekonomi blivit allt mer ansträngd och att inbesparingar i dagens läge är oundvikliga, blir det allt viktigare att bevaka och lyfta upp rätten till svenskspråkig service. SFP betonar att rätten till service på svenska måste förverkligas, också när resurserna är knappa. Svenskspråkig service är en viktig kvalitetsfaktor i vården som bör beaktas.  Möjligheten att kommunicera på sitt modersmål är avgörande viktig, det i synnerhet då vi är sjuka och känner oss som allra svagast, säger Adlercreutz.

– Svenskan ska inte vara något man måste kämpa för. Den ska fungera i vardagen – i skolan, på hälsovårdscentralen och när man är  i kontakt med myndigheter. Tvåspråkigheten ska vara levande och kännas i praktiken, säger Adlercreutz.

Adlercreutz: Liberala krafter behövs mer än någonsin

/0 Comments/in , , /by

SFP:s partiordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz deltog i helgen tillsammans med en delegation från Svenska folkpartiet i ALDE-kongressen i Bryssel. ALDE är SFP:s europeiska parti.

– Det är viktigt att liberala krafter samlas och utbyter idéer. I ett politiskt klimat där rättsstaten och demokratiska strukturer utmanas i många länder, behövs dialog och gemensamt arbete mer än någonsin. När vår politiska vardag polariseras och ytterpartierna glider ut över kanterna erbjuder de liberala partierna ett framåtblickande alternativ, säger Adlercreutz.

Under kongressen fick SFP:s motion “A Stronger Internal Market for Europe’s Defence Industry” ett brett stöd och godkändes. Motionen syftar till att stärka EU:s inre marknad för försvarsindustrin och därmed förbättra Europas säkerhet och försvarssamarbete.

Adlercreutz ledde även en workshop med temat “Learning to Disconnect: The Benefits of Phone-Free Classrooms”, där han presenterade Finlands lagändring om mobilfria skolor. Deltagarna visade intresse för hur lagen har tagits emot och hur skolorna uppfattat förändringen i praktiken.

– Vi har redan fått höra hur eleverna har lättare att fokusera när telefonerna inte konkurrerar om uppmärksamheten. Samtidigt blir det mer samtal och samspel i klassrummet. Det här handlar inte bara om studiero utan också om att stärka gemenskapen. Det är roligt att se att finländsk lagstiftning på ett ganska enastående sätt väcker intresse i Europa. Många länder följer nu vårt exempel, säger Adlercreutz.

Välfärdsområdenas misslyckade finansieringslag måste korrigeras!

/0 Comments/in , , , , , /by

SFP:s partiordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz och Svenska riksdagsgruppens ordförande Otto Andersson anser att välfärdsområdenas finansieringslag måste öppnas och korrigeras. De anser att finansieringslagens stora brister blivit allt mer uppenbara efter ett färskt avgörande av Östra Finlands förvaltningsdomstol. Domstolen slår fast att Södra Karelens välfärdsområdes budget för 2025 och dess budgetplan för åren 2026-2028 strider mot lagen.

– Fallet i Södra Karelen måste fungera som en väckarklocka. Alla politiska partier behöver se sig i spegeln. Den förra regeringen stiftade en misslyckad finansieringslag. Men den nuvarande regeringen bör nu bära ansvar och korrigera bristerna. Nu har vi en ohållbar situation, där bokföringsmässiga paragrafer verkar vara viktigare än tryggande av finländarnas rätt till god vård och omsorg. Istället för icke-konstruktivt beskyllande mellan regering och opposition, förtjänar finländarna nu lösningar, säger Svenska riksdagsgruppens ordförande, riksdagsledamot Otto Andersson.

– Den nuvarande tolkningen av lagstiftningen efter domstolens beslut riskerar leda till en allvarlig utveckling i hela Finland. Välfärdsområdenas tjänsteinnehavare och beslutsfattare har i praktiken två alternativ. Antingen tvingas de förbereda en budget med underskott för att trygga servicen, vilket inte är tillåtet, eftersom välfärdsområden har en skyldighet att täcka sitt underskott. Alternativt måste de göra en nollbudget genom att mycket drastiskt skära ner servicen, vilket i sig kan äventyra folkets grundlagstryggade rätt till social-och hälsovårdstjänster. Detta är en fullständigt ohållbar situation, säger SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz.

Denna konflikt har skapat osäkerhet kring hur lagen ska tolkas och tillämpas i praktiken.

– Redan i våras konstaterade justitiekanslern att välfärdsområden inte kan låta bli att erbjuda lagstadgade tjänster trots deras skyldighet att täcka sitt budgetunderskott. Detta bör senast nu tas på allvar, säger Andersson.

– Finansieringen bör i framtiden vara mera förutsägbar än vad den är idag. Nuvarande finansieringssystem gör det svårt för välfärdsområdena att veta den exakta nivån på finansieringen. Till exempel medför förändringar i antalet diagnoser i ett välfärdsområde förändringar i finansieringen för övriga områden. Finansieringen utgör grunden för all verksamhet och det är därför viktigt att den baserar sig på långsiktighet och förutsägbarhet. Dessutom bör antalet indikatorer som påverkar finansieringen ses över, säger Adlercreutz.

Överdiagnostisering leder till stor orättvisa mellan välfärdsområden

Välfärdsområdena beviljas statlig finansiering på basen av välfärdsområdets invånarantal och faktorer som beskriver behovet av social- och hälsovårdstjänster. En av faktorerna baserar sig på antalet diagnoser som välfärdsområden rapporterar. Systemet har väckt djup oro för att det kan skapa incitament att ställa fler diagnoser än nödvändigt.

– Det har blivit uppenbart att nuvarande system uppmuntrar välfärdsområden till överdiagnostisering. Det gynnar varken individen eller vårdsystemet. Välfärdsområdenas finansiering måste grunda sig på människors verkliga behov. Vi behöver ett system som belönar god vård och förebyggande arbete, inte siffror i ett register, säger Adlercreutz.

– Nu belönas de områden som ställer flest diagnoser, vilket är både ohållbart och orättvist. När pengar fördelas på felaktiga grunder försvinner resurser från den vård som verkligen behövs, säger Andersson.

Tal på de bostadslösas natt i Kyrkslätt 17.10.2025

/0 Comments/in , /by

Hyvät ystävät, Bästa vänner,

Tänään pysähdymme hetkeksi. Puhumme aiheesta, jota ei pitäisi olla olemassa maassa kuten meidän, ei itse asiassa missään – mutta jota kuitenkin on, toimista huolimatta. Puhumme tänään asunnottomuudesta, köyhyydestä ja syrjäytymisestä.

Takana on vuosi, joka on koetellut meitä monella tavalla – myös asunnottomia. Ensimmäistä kertaa sitten vuoden 2012 asunnottomuus kasvoi Suomessa. Tämä on hyvin harmillinen uutinen. ARA:n raportin mukaan vuonna 2024 maassamme oli 3 806 yksinäistä asunnotonta henkilöä – lähes neljäsataa enemmän kuin vuotta aiemmin. Kehityssuunta on huolestuttava, ja se on otettava vakavasti.

Viime vuonna Kirkkonummella 29 ihmistä eli ilman pysyvää asuntoa. Luku saattaa kuulostaa pieneltä, mutta jokaisen luvun takana on ihminen. Ihminen omalla tarinallaan, elämällään. Omilla unelmillaan.

Bästa vänner,

Vi talar ofta om hemlöshet som ett individuellt problem – men i själva verket är det ett samhällsproblem. Det handlar om hur vi planerar våra städer, hur vi bygger bostäder, hur vi vårdar vår välfärdsstruktur – och hur vi ser varandra. För den som lever utan bostad handlar det sällan bara om väggar och tak. Det handlar om att få tillbaka en plats i samhället, en chans att börja om och att inte längre stå utanför det som andra tar för givet. Ett hem som är ens eget, där man känner sig trygg.

Orsakerna till hemlösheten är lika många som det finns hemlösa. Det kan handla om psykisk ohälsa, ett beroende, en separation, en sjukdom, arbetslöshet eller helt enkelt för höga hyror. Men gemensamt för alla berättelser är att tryggheten har gått förlorad. Och gränsen mellan trygghet och utsatthet är tunnare än vi ofta kanske tror. Ett jobb kan försvinna. En relation kan ta slut. En räkning kan bli obetald – och plötsligt står man utan fast mark under fötterna.

Hyvät kuulijat,

Toimissaan asunnottomuuden vähentämiseksi hallitus on pyrkinyt suuntaamaan tukea niille, jotka sitä eniten tarvitsevat. On erityisen tärkeää, että kaikkein heikoimmassa asemassa olevista pidetään huolta, jotta he eivät jää näkymättömiksi. Tämä on keskeistä. Siksi on aina pidettävä mielessä, että hyvinvointi ei ole pelkkiä numeroita viivan alla budjetissa. Hyvinvointi on huolenpitoa, luottamusta.

Yhteiskunnan todellinen mitta ei siksi ole talouskasvussa, vaan siinä, miten yhteiskunta kohtelee heitä, joilla on vähiten. Ja tästä näkökulmasta meillä on vielä tehtävää.

Silti on myös valonpilkahduksia. Pitkäaikaisasunnottomuus – se kaikkein lamauttavin asunnottomuuden muoto – jatkoi laskuaan viime vuonna.  Laskeva trendi osoittaa, että pitkäjänteinen työ kannattaa, kun kunnat, järjestöt ja vapaaehtoiset tekevät yhteistyötä. Hallituksen keskeisenä tavoitteena on pitkäaikaisasunnottomuuden poistaminen vuoteen 2027 mennessä ja työ tämän eteen jatkuu.

”Asunto ensin” -malli on edelleen vahva. Koti ei ole päätepiste – se on kaiken muun lähtökohta. Turvallinen koti auttaa jaksamaan, uskaltamaan ja luottamaan siihen, että voi aloittaa alusta.

Bästa åhörare,

Även i kampen mot fattigdom och socialt utanförskap måste tryggheten stå i centrum. Men lösningarna finns inte bara i statens beslut eller i kommunernas budgetar – de finns också hos oss. I hur vi ser på våra medmänniskor och vår förmåga att fråga, lyssna och stötta varandra. När vi tar ansvar tillsammans – som grannar, som arbetskamrater eller som främlingen på bussen – då bygger vi trygghet på riktigt. Det är inte en produkt av ekonomin, utan av gemenskapen.

Olemme täällä tänään, jotta näkyväksi tulisi se, mikä usein jää varjoon. För att påminna oss om att bakom varje siffra finns en människa – med sin röst och sin historia.

Suomi on jo näyttänyt, että asunnottomuutta voidaan vähentää. Finland har redan visat att det är möjligt att minska bostadslösheten.

Se ei tapahtunut sattumalta, vaan siksi, että ihmiset, kunnat ja järjestöt tekivät yhteistyötä yhteisen päämäärän ja jaetun ajatuksen eteen: että kenenkään ei pitäisi olla ilman kotia ja turvaa.

Sitä samaa yhteisöllisyyttä tarvitaan myös köyhyyden ja syrjäytymisen torjumiseksi.

För varje person som får en ny chans, varje bostad som blir ett hem, varje människa som hittar tillbaka till tryggheten – så gynnas inte bara individen utan hela samhället.

29 ihmistä Kirkkonummella.
3 806 ihmistä Suomessa.

Det är inte siffror vi ska acceptera.

He ovat ihmisiä, jotka ansaitsevat oman, turvallisen kodin. Työ tämän eteen jatkuu.

Kiitos. Tack.