Adlercreutz: Ett starkt Norden är en kraft att räkna med

Den 23 mars firas Nordens dag, då det nordiska samarbetet lyfts fram och den unika gemenskapen i regionen firas. Under år 2025 fungerar Finland tillsammans med Åland som ordförandeland för Nordiska ministerrådet. Svenska folkpartiets ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz fungerar också som minister för Nordiskt samarbete, och leder under året de nordiska samarbetsministrarnas arbete tillsammans med Annika Hambrudd från Ålands landskapsregering.

– När vår omvärld är orolig och den världsordning vi är vana vid rubbas, är det viktigare än någonsin att Norden står enat. Oavsett om det handlar om att stärka vår beredskap, riva ner gränshinder eller bekämpa klimatförändringen krävs ett enat Norden för att våra åtgärder ska ge bästa resultat, säger Adlercreutz.

I Norden delar man synen på demokrati och på rättsstaten, har en sammanflätad historia och kultur, och en stark välfärdsmodell. Det här återspeglas också i att de nordiska länderna igen placerar sig i topp bland världens lyckligaste länder.

– Det är få varumärken som är så starka och positiva som Norden. Norden förknippas med jämställdhet, med ren natur och en stark vilja att samverka. På många sätt en förebild för samarbete och gemensamma lösningar — och det är något vi också  framöver ska leva upp till, säger Adlercreutz.

Kunnan tulee nyt keskittyä elinvoimaan ja sivistykseen 

Kun lähdimme vaaleihin neljä vuotta sitten, kunnat näyttivät erilaisilta. Tiesimme, että sosiaali- ja terveydenhuollon uudistus oli tulossa, mutta suuri muutos ei ollut vielä täällä.

Nyt olemme aivan uudenlaisessa tilanteessa. Hyvinvointialueet huolehtivat sote-palveluista, ja kunnille jäi kaksi päätehtävää: elinvoima ja sivistys.

Kirkkonummella molemmat ovat juuri nyt suuressa murroksessa. Meillä on käynnissä merkittäviä teollisia investointeja, ja kuntaa kehitämme voimakkaasti sekä keskustassa että esimerkiksi Kantvikissa. Arkkitehtina näen tässä ainutlaatuisen mahdollisuuden luoda ympäristöjä, jotka kestävät aikaa – mutta palaan siihen toisessa kirjoituksessa. Tässä haluan keskittyä koulun merkitykseen elinvoiman rakentajana. Yhteys näiden kahden välillä on päivänselvä.

Kun opetusministerinä kierrän kouluissa ja tapaan yrittäjiä eri puolilla Suomea, kuulen viestin yhä uudelleen: koulutus ja elinkeinoelämä tarvitsevat toisiaan. Niitä täytyy kehittää rinnakkain, yhtenä kokonaisuutena. Se on yksi tärkeimmistä tehtävistämme.

Elinvoima ei synny itsestään. Kuntien päätökset ratkaisevat, onko yrityksillä mahdollisuuksia kasvaa ja työllistää. On kunnan vastuulla varmistaa, että osaavaa työvoimaa on saatavilla, infrastruktuuri toimii ja lupa-asiat hoituvat ilman turhaa byrokratiaa. Ilman viisaita päätöksiä työpaikat katoavat ja palvelut näivettyvät.

On helppoa väittää, että verojen korotus turvaa hyvinvoinnin. Todellisuudessa kestävä tulevaisuus syntyy työstä ja yrittäjyydestä. Siksi panostan siihen, että koulutus vastaa entistä paremmin työelämän muuttuviin tarpeisiin.

Kun aloitin opetusministerinä, oli selvää, että koulutuksen suuntaa on korjattava. Suomi ei ole enää PISA-tutkimusten kärkimaita. Oppimistulosten lasku on kiistaton – mutta ei väistämätön. Olemme päättäneet tehdä historiallisen panostuksen peruskouluun, ja nämä satsaukset näkyvät jokaisessa Suomen kunnassa.

Mihin käytämme lisärahoituksen, 200 miljoonaa euroa? Vahvistamme perustaitoja. Lukeminen, kirjoittaminen ja laskeminen eivät ole enää itsestäänselviä perustaitoja. Jo nyt liian moni nuori ei hallitse niitä riittävän hyvin selviytyäkseen toisella asteella tai työelämässä. Siksi otamme alakoulussa käyttöön kolme vuosiviikkotuntia lisää näissä aineissa. Tästä syksystä lähtien jokainen oppilas saa aiempaa vahvemman perustan.

Olen tavannut oppilaita, joille lukeminen on päivittäinen haaste, ja vanhempia, jotka ovat huolissaan lastensa tulevaisuudesta. Siksi oppimiskuilujen kaventaminen on yksi tärkeimmistä tavoitteistani.

Suomalaisen koulun periaate on aina ollut, että jokainen lapsi saa tasavertaisen mahdollisuuden onnistua. Pidämme siitä kiinni myös näillä panostuksilla. Tasa-arvorahoitus on vakiinnutettu 50 miljoonaan euroon vuodessa, jotta jokainen lapsi saa oikeudenmukaisen alun – taustasta riippumatta.

Tiedän, ettei koulutus yksin ratkaise kaikkea, mutta se on elinvoimaisen kunnan tärkein perusta. Työelämä muuttuu, ja kunnat ovat avainasemassa siinä, että nuoret saavat valmiudet pärjätä tässä maailmassa. Vahvistamme peruskoulua ja kehitämme ammatillista koulutusta joustavammaksi ja työelämälähtöisemmäksi – laadusta tinkimättä.

Elinvoimainen kunta ei synny sattumalta, vaan viisailla päätöksillä ja pitkäjänteisellä työllä. Siksi tulevissa kuntavaaleissa valittavien päättäjien rooli on ratkaiseva.

Nyt on erityisen tärkeää, että hyödynnämme avautuvat mahdollisuudet: otamme lisävuosiviikkotunnit täysimääräisesti käyttöön, suuntaamme oppimisen tukeen tarkoitetut rahat kouluihin ja käymme oppilaiden kanssa keskustelua kännyköiden käytöstä. Ensi syksynä puhelimet poistuvat oppitunneilta, mutta välituntien käytöstä päätetään yhdessä.

Seuraava valtuustokausi on tärkeä Kirkkonummen elinvoimalle. Siksi on tärkeää, että juuri sinun äänesi kuuluu.

Suomen tulevaisuus ratkaistaan kunnissa.

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 19.3.2025)



Jag vill motverka den polarisering som Korpak blåser liv i

I en skickligt skriven kolumn berättar Helen Korpak i HBL 4.2 vad hon tror att jag tänker i min text “Om att dra sitt strå till stacken” som HBL publicerade 29.1.2025. Samtidigt är hennes analys både långt ifrån min verklighet och långt ifrån det jag skrev och åtminstone försökte formulera.

Det känns osökt som om Korpak har ett narrativ, som hon försöker leta efter en skrud för.

Min text, i vilken jag inte alls talar om att ”pöbeln skall hålla mun” för att citera Korpak, efterlyser jag en diskussion om vårt samhälle och vår framtid som inte utgår enbart från piskor och saxar utan som förmår se våra styrkor och möjligheter – som ju verkligen finns. 

En del av våra styrkor är till exempel vår utbildning och ett starkt förtroendeklimat. Andra är en stor social rörlighet och en i internationell jämförelse låg nivå av polarisering. 

I sin text bekräftar Korpak indirekt den oro som ledde till det jag skrev. Det är just den typens motsättning och polarisering Koprak skickligt blåser liv i som jag vill motverka.

Vi ser kulturkrig både i vårt land och utanför. Man odlar en bild av ”eliten” och ”folket”. Man ifrågasätter vetenskapen och fakta och ifrågasätter folks avsikter när man hellre kunde diskutera det man läser och ser. 

Man bygger också upp en bild där allt kan läggas in i ett narrativ om ”vi mot dem” , för att inte tala om vänster och höger. 

Jag tror att världen är mer komplicerad än så. 

Vad hänvisar jag då till när jag talade om diskussionsklimatet och om att ”sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framför allt våra utmaningar är under all kritik.” eller när jag säger att  ”Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har”?

Jag ser det här som en central fråga. Om den ekonomiska diskussionen enbart fokuserar på nedskärningar, så finns det per definition inte utrymme för det tal om möjlighet och tillväxt som investeringar behöver. 

Om vi målar upp hotbilder kring de som vi borde locka hit för att, ve och fasa, investera, så är det i högsta grad osannolikt att de vill komma. 

Och för all del: Om vi målar upp en bild av att en anpassning – eller för att använda det ord Korpak föredrar, nedskärning, är totalt binär, att den raserar allting – så då finns det varken syre eller vilja att skapa, bygga och titta framåt. 

Och jag anser att det också är det vi behöver. 

Jag har full förståelse för vad nedskärningar betyder. Jag vet också, att jag knappast själv på ett personligt plan alltid kan se vad de rent konkret innebär. 

SFP har i alla situationer försökt prioritera när det bara funnits svåra alternativ. Jag är glad för att vi kunde halvera anpassningarna inom kultursektorn i höstens förhandlingar. Men det oaktat är 20 miljoner, av den sammanlagda kulturpotten från mitt ministerium på ca 530 miljoner, en ansenlig summa. Och den slår ut på ett sätt som drabbar vissa mer än andra.

SFP värnar om kulturen, och jag vågar påstå att jag personligen har en stark koppling till den på många plan.

Men jag är också oroad över vår statsekonomi som i förlängningen är den som möjliggör satsningar. Jag är orolig för vårt samhällsklimat, och den allmänna bristen av vision som för tillfället genomsyrar samhällsdiskussionen. Jag är, som jag skriver, orolig för den bild av samhället vi politiker projicerar.

Jag välkomnar debatt och ifrågasättande, men jag kan inte omfatta en debattkultur som bygger på antaganden, förenklingar eller, som jag ser det, en tydlig vilja att missförstå och förvränga. Världen är inte svartvit. Den är ofullkomlig, full av gråskalor och behov att kompromissa.  

För att, som Korpak klokt avslutar sin text: ”Ingendera av oss har mer rätt än den andra, eftersom det inte handlar om absoluta sanningar, utan bara om mänskliga påfund.”

 

(Publicerad i HBL 8.2.2025)

Låt oss inte vara likgiltiga

”Vi tror att motsatsen till kärlek är hat. Så är det inte. Motsatsen till hat är likgiltighet.”

Så sade Elie Wiesel, en av det fåtal som överlevde Auschwitz dödsmaskin, i en intervju i US News & World Report 1986, samma år han tog emot Nobels fredspris. Förintelsen skede eftersom alltför många var likgiltiga. Blundade, tittade bort och valde att inte se.

Jag hade förmånen att besöka koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i slutet av januari tillsammans med Republikens president. Det, att det gått 80 år sedan lägret befriades, firades med en gripande ceremoni där många statsöverhuvud, men framförallt ett femtiotal överlevande var på plats. 

Historierna de berättade var hjärtskärande. Hur känns det att se sina kompisar samlas ihop för att fösas in i gaskammaren? Hur känns det för en liten flicka att tro att orden barn, jude och död är oskiljaktiga? Hur känns det att se sin framtid slås i kras, att se sin far eller mor tvingas välja spåret till vänster eller höger när du själv föses åt andra hållet?

Vi säger ofta att det aldrig kan hända igen. Men det kan hända igen. Mekanismen är inte svår. Vi människor har inte ändrat oss. Och vi har kanske inte ens lärt oss en läxa. 

Det som hände i Auschwitz, Treblinka, Maidanek, Buchenwald och på många andra ställen var ett resultat av metodisk avhumanisering.

”De är inte som vi. De är främmande. De är inte människor. De hör inte hit.” 

Vi hör samma tankegångar runtom oss idag, i hela världen. Det är ett vapen man tycks ta till allt oftare. Man målar upp hotbilder kring dem man inte identifierar sig med. Man generaliserar bilden av en människogrupp på basen av en berättelse man hört eller hittat på.

I synnerhet i tider där det är ekonomiskt utmanande och osäkert vill man hitta syndabockar. Man vill hitta lätta svar på svåra frågor. Då kan det att man får skylla på någon annan för sina problem och utmaningar, på någon som är annorlunda än en själv, som kommer någon annanstans ifrån, bli ett sätt att hantera allt det osäkra, alla problem och utmaningar.

Empati är att ställasig i andras stövlar. Att förstå att ens egenbild av världen inte är den enda rätta och framförallt, att livet inte behandlar oss alla på samma sätt. 

Empati, förståelse och medmänsklighet behövs för att vi ska kunna säkerställa att något som Förintelsen aldrig sker igen.

Motsatsen till hat är likgiltighet. Så låt oss bry oss.

Det är uppenbart att utvecklingen i världen på många sätt är oroväckande. Det andra världskriget fungerade som en väckarklocka som hjälpte oss att bygga många av de institutioner som tjänat oss väl: FN, rättsstaten, gemensamma avtal och fördrag. Många av dessa institutioner naggas nu i kanterna, de diskrediteras. 

Vi människor har en förmåga att glömma det vi lärt oss. I Putins retorik har fascismen och nazismen slängts över ända och de orden används nu igen som slagträ för att absurt nog rättfärdiga grymma brott mot mänskligheten. Vi har politiska rörelser som fokuserar på att stämpla folkgrupper. Ansvaret för hela samhällets problem, vare sig det är inlärningsresultat, arbetslöshet, obalansen i den offentliga ekonomin eller våldet i samhället läggs på dem som vi inte upplever att hör hit .

Den polarisering vi ser runt omkring oss är ett första steg i fel riktning. Därför är det så viktigt att vi i Europa värnar om ett samhälle där alla känner sig delaktiga och ingen skjuts ut i marginalen, varken fysiskt eller mentalt. Där det finns spelregler som vi ser som så fundamentala delar av vårt samhällsskick att de inte relativiseras för kortsiktiga vinster eller för att vi ”bara måste”. 

Vi har många gemensamma utmaningar att tackla. På 30-talet lyckades vi inte tackla den polarisering och radikalisering som ledde till Förintelsen. Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain har inte behandlats med silkesvantar av historieskrivningen. Idag står vi inför samma dilemma igen. Det handlar inte enbart om radikalisering, polarisering och intolerans utan också om frågor som klimatförändring och biodiversitetsförlust som också behöver internationella, gemensamma och solidariska beslut. 

Därför är det så viktigt att politiken inte förfaller till skyttegravskrig och demonisering utan talar om samarbete, inklusion och lösningar. 

Om vi inte har fora för gemensam diskussion och en förmåga att komma överens så splittras den gemensamma världsbilden och värdegrunden. Senast det skedde gick det illa. Låt oss gemensamt se till att det inte händer igen. Låt oss inte vara likgiltiga. 

 

(Insändare i Vasabladet, Österbottens tidning, Sydin 2.2.2025)


SFP lovar dra sitt strå till stacken

För 16 år sedan var Portugal i en stor kris. Sättet på vilket vi finländare då förhöll oss till den krisen minns man fortfarande i Portugal, och inte med värme. Portugal fick då ekonomiskt stöd via EU för att klara sig, och Finlands inställning var strikt. Vi uppfattades som snåla översittare. Idag sjunker Portugals statsskuld hela tiden, och dess andel av BNP kan gott vara lägre än vår statsskulds andel av vår BNP när denna regeringsperiod är slut.

Våra respektive kurvor går alltså åt olika håll. Jag hade hellre sett att de går åt samma håll – och det strävar vi till just nu. 

Att hitta anpassningsåtgärder för 6 miljarder euro var inte lätt för snart två år sedan i samband med regeringsförhandlingarna. Förra våren blev det beslut om 3 miljarder till. Och trots det riskerar att inte möta våra egna mål och kommissionens gränser för underskott. 

Det är situationen vi är i. 

Kritiken mot anpassningarna är hård. Det är förståeligt. Stora nedskärningar på utgiftssidan slår till mot många goda ändamål och inverkar på många människors liv. Varje beslut och varje inbesparing kan ifrågasättas och debatteras. Samtidigt är det svårt att hitta andra alternativ för varje enskilt mål. Fyra partier har försökt komma fram till en helhet som fyra partier kan omfatta. 

Det råder på ett retoriskt plan en stor enighet om att vi måste anpassa vår ekonomi. Alla partier i riksdagen håller med om det målet. I praktiken är det dock regeringens ansvar att se till att målen uppfylls. 

Oppositionen har friheten att ifrågasätta varje beslut. Det, att till exempel SDP i sin skuggbudget i praktiken valde att stöda regeringens ekonomiska politik – inklusive de flesta anpassningarna och arbetsmarknadssåtgärderna – visar att alternativen, festtalen till trots, är rätt få. Att skjuta upp målet är inte heller en lätt väg framåt – de svåra besluten kommer oberoende, bara med eftersläpning och med större tyngd. 

Portugal kunde svänga sin kurs, både via nedskärningar och tillväxtåtgärder, och det ska vi också kunna göra. Och eftersom vi rimligtvis varit lite tidigare ute ska det gå med lättare och mindre radikala åtgärder, bara viljan finns. 

Samtidigt är det klart att det här inte bara är en Excel-övning där vi ställer statiska siffror mot varandra. Tillväxten har också en betydelse, i synnerhet när vi mäter skulden som en andel av BNP. 

För ett knappt halvt år sedan presenterade Svenska folkpartiet 26 åtgärder för att sätta fart på tillväxten. Under de kommande månaderna fortsätter diskussionen om  dem och många flera inom regeringen för att hitta de recept på tillväxt som är nödvändiga. 

Samtidigt är det skäl att notera att mycket har gjorts. Nästa vår är vi i en situation där flera av de strukturella problem som Finland dragits med länge har korrigerats, tack vare de åtgärder regeringen tagit till. De arbetsmarknadsreformer som väckt mycket diskussion kommer i det skedet med stor sannolikhet ha behandlats färdigt av riksdagen. Vägen dit kommer säkert ändå att präglas av en stormig debatt. 

Samtidigt är det helt klart att oppositionen av idag inte kommer att vilja backa reformerna om och när de någon gång i framtiden åter har regeringsansvar. Det finns en tyst förståelse för att åtgärderna behövs. 

Men det återstår ännu utmaningar, och de hoppas jag, och SFP, att vi ska kunna fokusera på nu: Bristen på kapital, incitamenten för investeringar och tillgängligheten till arbetskraft. Den senare omfattar också den ibland förbluffande heta potatisen abetskraftsrelaterad invandring. 

För alla dessa har SFP lösningar att presentera.

Det återstår ändå en helhet som är svårare att tackla: Vårt allmänna klimat, andan i samhället, vår attityd.

Få länder har det så väl förspänt som Finland. Vi har säkerhet, vi har förtroende, en förhållandevis utbildad befolkning och en relativt stark jämställdhet.

Men sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framförallt våra utmaningar är under all kritik.

Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har. Det är också bra att bli påmind om att allting inte raseras av att ett anslag är lite mindre än tidigare. Det är alltid befogat och nödvändigt att prioritera offentliga utgifter.

Vi politiker agerar på flera plan. Vi stiftar lagar och fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Det är konkreta saker. Men vi styr också mycket av samhällsdebatten. Den förra delen klarar vi av, med lite olika betoning i olika koalitioner. Men den senare delen, samhällsdebatten, är vi förbluffande dåliga på. Och de politiska diskussionerna på sistone har visat just detta, klart och tydligt. 

Låt oss inte bli ett surpuppornas land. Då lockar vi varken människor eller investeringar hit.

Det verkar vankas tillväxt bakom hörnet. Vi kan sätta fart på den med goda beslut under våren. Och om besluten dessutom ledsagas av en lite mer positiv attityd, och en tro på våra styrkor, ska vi kunna vända statsskuld skutan, så som också Portugal klarade av att göra. SFP lovar dra sitt strå till stacken. 

(Publicerad i HBL 29.1.2025)

 



Suomella ja Pohjoismailla on tarjota ratkaisuja vuoden 2025 haasteisiin

Vuosi vaihtuu epävarmuuden keskellä. Resilienssiämme koetellaan monilla rintamilla. Itämerellä kaapelit katkeavat ja Euroopassa riehuu edelleen sota – kolme vuotta sen jälkeen, kun Venäjä sen aloitti brutaalisti ja aiheetta. EU:n ulkopuolella vallitsee kasvava epävarmuus politiikan suunnasta, eikä meillä unionin sisälläkään ole selvää suuntaa ja selkeää visiota tulevaisuuden haasteiden ratkaisemiseksi.

Suomen talousnäkymät ovat edelleen sumuiset, vaikka monet tällä hallituskaudella jo toteutetut uudistukset luovat pohjaa kasvulle ja työllisyyden parantamiselle. Päättynyt vuosi ei tarjonnut selkeitä merkkejä talouskasvusta, mutta viimeisimmät ennusteet antavat varovaisia viitteitä paremmasta suunnasta.

Matkustaessani työni puolesta saan usein iloita Suomen hyvästä maineesta. Se ei rajoitu vain koulutukseen – vaikka onkin erityinen etuoikeus toimia Suomen opetusministerinä – vaan ulottuu monille muillekin sektoreille, joilla Suomi toimii esimerkkinä. Maineemme on vahva, erityisesti nyt, kun turvallisuus on yksi Euroopan suurimmista haasteista.

Tänä vuonna Suomi toimii Pohjoismaiden ministerineuvoston puheenjohtajana, mikä tarkoittaa pohjoismaisen agendan ja yhteistyön johtamista. Pohjoismaisesta yhteistyöstä vastaavana ministerinä tämä työ tulee olemaan keskeinen osa arkeani. Painopisteemme – kestävyys, nuoret, koulutus, turvallisuus ja resilienssi – ovat avainasemassa tulevien vuosien haasteiden ratkaisemisessa.

Nämä ovat aloja, joilla Suomi voi ja tulee näyttää johtajuutta.

Euroopan suurin turvallisuushaaste on edelleen Venäjän hyökkäyssota Ukrainassa. Tuore tutkimus osoittaa, että me suomalaiset olemme henkisesti Ukrainan vahvimpia tukijoita. Haluamme, että sotilaallinen tuki jatkuu ja että Eurooppa kantaa vastuunsa omasta turvallisuudestaan.

Tuki Ukrainalle on vahvaa myös muualla Pohjoismaissa. Suomi, Ruotsi, Norja ja Tanska kuuluvat kaikki kymmenen suurimman tukijan joukkoon, kun tukea mitataan suhteessa bruttokansantuotteeseen.

Mutta turvallisuus ei ole pelkkää sotilaallista tukea. Se on koko yhteiskunnan yhteistyötä, luottamusta ja vahvojen instituutioiden ylläpitämistä. Turvallisuus on myös sivistystä. Se tarkoittaa kykyä hankkia oikeaa tietoa ja erottaa totuus valheellisista narratiiveista.

Erityinen pohjoismainen vahvuus on resilienssi hybridivaikuttamista vastaan. Tässä Suomi voi toimia suunnannäyttäjänä. Olimme maailman ensimmäinen maa, joka otti käyttöön kansallisen medialukutaidon strategian. Nykymaailmassa, jossa hybridivaikuttaminen perustuu väärien tarinoiden levittämiseen ja polarisaation vahvistamiseen, tämä on kriittinen taito.

Presidentti Niinistö esitteli marraskuussa 2024 komissiolle raportin EU:n varautumisesta. Toivottavasti sen johtopäätökset saavat keskeisen roolin tulevan komission työssä.

Yhtä tärkeä on Mario Draghin raportti Euroopan kilpailukyvystä. Tämä raportti ei ole merkittävä vain Euroopalle, vaan myös Suomelle. Vientivetoinen taloutemme hyötyy valtavasti EU:n sisämarkkinoista – jos ne toimivat tehokkaasti.

IMF:n mukaan tuottavuus EU:ssa voisi kasvaa kuudella prosentilla, jos sisämarkkinoiden rajat olisivat yhtä matalat kuin mitä ovat Yhdysvaltojen osavaltioiden välillä. Turvallisuuden ohella tämä on uuden komission tärkeimpiä tehtäviä. EU:n kilpailukyky on saatava nousuun.

Vuoden 2023 viimeisenä kvartaalina EUn tuottavuus heikkeni 1,2 prosenttia, kun taas Yhdysvaltojen tuottavuus kasvoi 2,6 prosenttia. Tämä kehitys on jatkunut jo pitkään, ja sen suunta on käännettävä.

Pohjoismaat voivat toimia esimerkkinä paitsi turvallisuudessa, myös kilpailukyvyn vahvistamisessa. Olemme johdonmukaisesti ajaneet vahvempia sisämarkkinoita ja markkinapohjaisia ratkaisuja.

Tilanteessa, jossa poliittinen johtajuus Saksassa ja Ranskassa horjuu, Pohjoismailla ja Baltian mailla on erityinen vastuu. Meillä on mahdollisuus ja velvollisuus ottaa suurempi rooli EU:n päätöksenteossa ja tuoda esiin ratkaisuja turvallisuuteen, varautumiseen, kilpailukykyyn ja oikeusvaltioon.

Oikeusvaltion merkitys ei ole vähäinen, kun katsomme Unkarin nykytilaa ja Slovakian kehityssuuntaa. Jos Putin onnistuu horjuttamaan EU:n sisäistä yhtenäisyyttä, sen vaikutukset näkyvät taloudessa, turvallisuudessa, ilmastopolitiikassa ja unionin globaalissa asemassa. Vahvistakaamme siis unioniamme ja sen yhtenäisyyttä ja kykykä päätöksentekoon. 

Vuosi 2024 toi mukanaan yllätyksiä, eikä vuosi 2025 tule olemaan haasteeton. Mutta Suomella ja Pohjoismailla on mahdollisuus näyttää tuloksia ja tarjota ratkaisuja, jos teemme työtä yhdessä ja vastuullisesti. Sivistys, luottamus ja vastuu ovat niitä peruspilareita, joiden varaan vahvat yhteiskunnat rakentuvat.

Toivotan teille kaikille hyvää uutta vuotta.

Anders Adlercreutz

RKP:n puheenjohtaja, opetusministeri

Bildning är motgiftet till desinformation

Jag har ännu inte blockat någon på den sociala medieplattformen X, men den dagen närmar sig.

X, tidigare Twitter, brukade vara min favorit – ett bra sätt att utbyta tankar och åsikter med människor från hela världen och ett sätt att kommunicera direkt med sådana man inte annars träffar.

Men på några år har Elon Musk, som äger X, förvandlat det till en plattform där det är nästan omöjligt att föra en vettig eller konstruktiv diskussion överhuvudtaget. När diskussionerna tidigare ledde till nya insikter möts man idag av hatfulla meddelanden, desinformation och troll.

Efter att faktagranskningen på X ersattes av så kallade ”community notes” sköt mängden desinformation och strunt i höjden. Faktagranskning är inte heller samma sak som censur, vilket felaktigt påståtts. Det att det under uppenbar desinformation finns en faktaruta som ger mer information och sätter saker i sin rätta kontext hjälper läsaren att utvärdera den information man tar till sig.

I mitten av januari meddelade dessutom Mark Zuckerberg att Facebook följer X i fotspåren och avslutar faktagranskningen för användare i USA.

Man kunde tänka sig att det skulle vara i allas intresse att algoritmerna är transparenta och att diskussionen modereras på ett ansvarsfullt sätt. ”Alla har rätt till sin egen sanning” verkar ändå nu vara den rådande inställningen. Jag håller inte med.

Det är i hela vårt samhälles intresse att vi kan skilja sanning från lögn. Fakta från strunt.

Medialäskunnighet har därför länge haft en viktig roll i grundskolans läroplan. Vi vill att våra barn ska kunna skilja sant från falskt och äkta från bluff. Medieläskunnighet kräver att också de grundläggande färdigheterna – att läsa, skriva och räkna – är tillräckligt goda. Regeringen satsar dessutom på att utöka antalet veckotimmar i modersmål och matematik från och med hösten 2025.

Lika viktigt är det att vi vuxna – som också tillbringar en stor del av vår fritid på sociala medier – är medialäskunniga. Att vi läser innehållet i en artikel innan vi blint delar den och att vi dubbelkollar källan och funderar på dess trovärdighet.

Förutsättningarna för att klara av detta har vi i skick – nyligen publicerades PIAAC-undersökningen, som också kan kallas för vuxen-Pisa, och enligt den klarar sig finländska vuxna bäst i världen när det gäller att läsa och räkna. Vi utmärkte oss dessutom med att resultaten förbättrats de senaste 10 åren. I mätningen om förtroende för andra landade vi på andra plats, direkt efter Danmark.

Man kan fråga sig vad det är vi gör rätt, varför är vi så bra?

Grundskolan är en sak, men jag är övertygad om att också den fria bildningen, som når oss vuxna, spelar en stor roll.

Den tradition av medborgar- och arbetarinstitut vi har är unik på många sätt, ger möjlighet till livslångt lärande, till att utveckla oss och att tillsammans med andra skapa gemenskap och förtroende kring aktuella frågor. Den fria bildningens syfte är att stöda sammanhållningen och jämlikheten i samhället och att främja ett aktivt medborgarskap. Den fria bildningen är utbildning i allra högsta grad, och bör behandlas så. Kommunala försök att flytta den från bildningssektorn klingar därför illa. Den fria bildningen är trots allt just det ett resilient samhälle behöver.

Och bildning överlag är fortfarande det bästa motgiftet till alla försök till informationspåverkan och desinformation, vare sig avsändaren är Putin eller en miljardär med bristande omdöme.

Anders Adlercreutz

Pienen maan pitää ajatella isosti

(På svenska här)

Maahanmuutto ei ratkaise Suomen talousahdinkoa ja kestävyysvajetta, mutta ilman sitä maamme kurjistuu hitaasti ja varmasti. Kestävyysvajeen kiinni kuromiseksi tarvitsemme maahanmuuttoa – kipeästi. 

Tämä on tosiasia, josta puhuvat niin arvostetut kansantaloustieteilijät, valtiovarainministeriön virkamiehet kuin yritysjohtokin. Maahanmuuttokielteisyydellä on iso hintalappu. 

Laajasti jaettu näkemys on, että nettomaahanmuuton tulisi olla vähintään 40 000 henkeä vuodessa. Tämän vähimmäismäärän maahanmuuttajia Suomi tarvitsee, jotta taloutemme saadaan kestävälle pohjalle seuraavien vuosikymmenten aikana. Tämän kirjoituksen loppupuolella kerron, millaisia keinoja meillä on tähän käytössämme. 

Perataanpa maahanmuuttoa aiheena lisää: 

Maahanmuuttoa on monenlaista. Maahanmuutosta puhuttaessa moni ajattelee mielessään Eurooppaan vuosina  2015–16 pääosin Turkin kautta tullutta maahanmuuttoa. Tosiasiassa tämän tapainen humanitäärinen maahanmuutto on poikkeuksellista. Jos haluamme välttää tällaisten maahanmuuttopiikkien toistumisen, meidän kannattaa EU:na tehdä työtä maailman vakauden eteen. Tämä tarkoittaa käytännössä panostuksia kehitysyhteistyön, ilmastonmuutoksen torjuntaan ja ilmastonmuutokseen sopeutumiseen.

Se, montako ihmistä vuositasolla hakee Suomesta turvapaikkaa, on vaikeasti kontroloitavissa oleva asia. Siihen vaikuttavat kansainväliset kriisit, eivät niinkään Suomen toimet. Kriteerit suojelun myöntämiselle ovat myös niin ikään kansainväliset. Viime vuosien aikana myönteinen turvapaikkapäätös on Suomessa vuositasolla annettu noin 2000 henkilölle. Se on kaikilla mittapuilla tarkasteltuna pieni ja myös hallittavissa oleva määrä. 

Humanitäärinen maahanmuutto on seurausta kansainvälisestä sopimusjärjestelmästä, johon liityimme toisen maailmansodan jälkeen. Tässä järjestelmässä ei ole käytössä pisteytystä  – ei usein keskusteluissa sivutun Kanadankaan tapauksessa – vaan turvapaikka myönnetään yksilöllisiin kriteereihin perustuen nimenomaan turvan tarpeen näkökulmasta ja määräajaksi. Prosessiin kuuluu myös, että päätökset ovat osin subjektiivisen, ihmisen tekemän harkinnan tulosta. Jotkut saavat turvapaikan, jotkut eivät. Se, että 100 prosenttia hakijoista ei saa turvapaikkaa ei tarkoita, että järjestelmä olisi rikki tai että sitä käytettäisiin väärin. Se tarkoittaa vain sitä, että kriteerit turvapaikan saamiselle ovat varsin tiukat.

Me emme siis voi täysin ennakoida Suomeen saapuvien turvapaikanhakijoiden määrää. Se, mihin voimme vaikuttaa, on Suomen maakuva ja vetovoima ja sen myötä työperäisen maahanmuuton kasvu.

Jo tällä hetkellä suurimman maahanmuuttajaryhmän Suomessa muodostavat työn, parisuhteen tai opiskelupaikan perässä Suomeen muuttaneet ihmiset. Tämä ryhmä on Suomelle talouden näkökulmasta erityisen tärkeä ja juuri siksi Suomen on viisasta keskittyä nykyistä kunnianhimoisemmin positiivisen maakuvan luomiseen ja maahanmuuttoon liittyvien prosessien sujuvoittamiseen.

EU/ETA-alueen ulkopuolelta Suomeen tuleva opiskelija maksaa itse ”omat viulunsa” eli opiskelusta syntyvät kulut. Siksi meidän kannattaa pitää hänestä kaksi käsin kiinni hänen valmistuessaan.

Työperäinen maahanmuuttaja taas tulee Suomeen töitä tehdäkseen. Tämä tarkoittaa sitä, että hänen työllisyysasteensa on hänen tänne saapuessaan 100 prosenttia. Työn perässä Suomeen muuttaneiden työllisyys pysyy tilastojen mukaan myös pitkässä juoksussa kantaväestöä parempana.

Julkisuudessa on kyseenalaistettu työperäisten maahanmuuttajien positiivista vaikutusta kansantalouteen. Jotta kokonaisuudesta voisi vetää oikean johtopäätöksen, tulee huomioida muun muassa seuraavat asiat:

Vaihtoehto sille, että tänne työn perässä muuttava antaa meille työpanoksensa on liki aina se, että työpanosta ei synny lainkaan. Tällöin tuote tai palvelu  jää innovoimatta, tekemättä tai toimittamatta. Toteutumattomien hyödykkeiden tai palveluiden seurauksena kansantaloutemme  junnaa paikoillaan. 

Ulkomailta rekrytointi on sen verran työläs – ja usein kalliskin – prosessi, että voimme hyvällä syyllä olettaa, että ennen sellaiseen ryhtymistä kaikki kivet on käännetty vaihtoehtoisen ratkaisun eli kotimaisen rekrytoinnin toteutumiseksi. 

Seuraavaksi voikin kysyä, onko väliä sillä, kuinka paljon Suomeen töihin hakeutunut henkilö tienaa? Vastaus on: toki. Mutta enemmän on väliä sillä, saadaanko maatalouden sato korjattua, sairas ihminen hoidettua tai uusi asuinalue rakennettua. Juuri tästä syystä pidän yksioikoisena ajatusta, jonka mukaan maahanmuuttaja – tai kuka tahansa matalapalkkatyössä työskentelevä, joka saa esimerkiksi asumistuen tai jonkun muun tulonsiirron kautta enemmän tuloja, kuin mitä hän maksaa veroa – olisi kansantaloudelle hyödytön. 

Palkan onneksi määrittelee työehtosopimus, ei ihmisen syntyperä. 

Onko työperäinen maahanmuuttaja sitten ”osa-aika-pummi”, kuten täysistuntosalissa hiljan väitettiin? 

Tähän kysymykseen vastausta hakiessamme meidän kannattaa pysähtyä pohtimaan, mitä itse olemme valmiita tekemään työllistyäksemme: Jättäisimmekö lähipiirimme ja perheemme taaksemme? Entä itsellemme tutun kielen ja kulttuurin? Lähtisimmekö tuhansien kilometrien päähän täysin vieraaseen maahan tehdäksemme työtä keskinkertaisella palkalla?

Tuskinpa moni meistä niin tekisi. Tosiasia on, ettei moni meistä halua lähteä työllistyäkseen edes kauas kotipaikkakunnaltaan. Onhan koti aina koti.

Oletusarvon on päätöksiä tehtäessä oltava se, että tänne tulevat haluavat tehdä töitä. Väitteet siitä, että suomalainen sosiaaliturva olisi vetovoimatekijä, ei saa tukea tutkimuksesta. Tähän mennessä toteutuneet muuttovirrat eivät valitettavasti myöskään viittaa siihen, että Suomi olisi erityisen vetovoimainen maa.

Työperäinen maahanmuuttaja on saavuttuaan lähtökohtaisesti töissä. Yrittäminen on sekin maahanmuuttajien keskuudessa kantaväestöä yleisempää. Usein yrittämisen taustalla on työllistymisen vaikeus, joka joskus johtuu paitsi vaillinaisesta kielitaidosta myös yritystemme ja yhteiskuntamme asenteista sekä jäykistä työmarkkinoista. 

Yritysten asenteet ovat onneksi pikkuhiljaa muuttumassa. Ensimmäisen ulkomaalaistaustaisen työllistäminen on usein vaikeinta. Seuraavan työllistäminen on, huolten karistua ja yrityksen sisäisen kulttuurin muututtua, jo paljon helpompaa. Tutkimus puoltaa avoimuutta työllistämispolitiikassa, sillä ulkomaalaistaustaisen palkkaamisen tiedetään korreloivan esimerkiksi tuloksekkaiden vientiponnistelujen kanssa. 

Samansuuntaista tutkimusnäyttöä on myös Suomesta.  Suomen Yrittäjien tekemän Yrittäjägallupin viesti on selvä: ”Kyselyn mukaan yrityksen kyky palvella erilaisia asiakkaita on melko selvästi vahvistunut maahanmuuttajan palkkauksen seurauksena. Myös työyhteisön ilmapiiri on parantunut, samoin henkilökunnan kyky kehittää uusia ratkaisuja sekä yrityksen kyky löytää tarvitsemansa osaajat.” SY:n asiantuntija Sonja Antosalo toteaa tiedotteessa, että ”Maahanmuuttajan palkkaaminen on kehittänyt yrityksiä. Esimerkiksi henkilökunnan asenteet ovat muuttuneet suvaitsevaisemmiksi”. 

Meidän on siis tehtävä ankarasti töitä Suomen houkuttelevuuden lisäämiseksi. Jotta onnistumme tässä, meidän on uudistettava monia työllistämiseen ja työelämään liittyviä prosesseja. RKP esitti elokuussa omat ehdotuksensa  kasvun vauhdittamiseksi. Osa ehdotuksista koski työhön johtavan maahanmuuton vauhdittamista.

Prosessien lisäksi meidän on tarkasteltava asenteitamme. Me tiedämme, että Suomessa esiintyy rasismia. Kansainvälisessä vertailussa valitettavan paljon. Sitä esiintyy niin arjessa kuin poliittisessa puheessa. Samalla tiedämme, että maahanmuuttajia vastaanottavan maan asenneilmasto on keskeinen tekijä siinä, miten hyvin maahan tulevat kotoutuvat ja työllistyvät.

Rasistinen puhe ei houkuttele ihmisiä asettumaan Suomeen. Syyllistävä tai kategorisoiva retoriikka ei motivoi ketään. Se, että syytämme  maahanmuuttajia suomalaisessa yhteiskunnassa esiintyvistä ongelmista on paitsi valheellinen myös visioton.

Mitä enemmän Suomessa esiintyy erilaisten ihmisryhmien kyseenalaistamista tai suoranaista rasismia, sitä enemmän kohtaamme maahanmuuttoon liittyviä haasteita. Mitä avoimempi ja vastaanottavaisempi yhteiskuntamme on, sitä paremmin tänne tulijat löytävät kokemustaan ja osaamistaan vastaavaa työtä. Osaamisen ja tarpeiden aito kohtaaminen taas nostaa maamme tuottavuutta. Ennakkoluulot eivät siis suojele talouttamme, vaan luovat tehottomuutta. Ja tehottomuuteen meillä ei totta vie ole varaa.

Olen vakuuttunut siitä, että ylivoimaisesti suurin osa ihmisistä haluaa kokea yhteenkuuluvuutta ja onnistumisia uuteen maahan muuttaessaan – olipa muuton syy mikä tahansa. Meidän suomalaisten tehtävä on mahdollistaa tunne yhteenkuuluvuudesta ja tarpeellisuudesta. Varmistaa, että yhteisöllisyyttä vaalimalla niin Suomessa syntyneet kuin Suomeen muuttaneet pystyvät antamaan joka tilanteessa parastaan.

Tällä hallituskaudella yritämme vauhdittaa työperäistä maahanmuuttoa monien erilaisten toimien avulla:

Julkisuudessa paljon parjattu kolmen kuukauden sääntö on parannus nykyiseen 0 kuukauden sääntöön. Migrin jo soveltamaa kolmen kuukauden käytäntöä helpotetaan. Tulevaisuudessa yli kaksi vuotta Suomessa olleet tai vähintään 3500 euroa kuukaudessa tienaavat, saavat olla 6 kuukautta työnhakijoina. Alanvaihtoa helpotetaan ja saatavuusharkintaa kevennetään. 

Lisäksi helpotamme mahdollisuutta jäädä Suomeen opintojen jälkeen. Tarjoamme jatkossa myös aiempaa enemmän englanninkielistä koulutusta – aina ylioppilastutkintoa myöten. 

On kuitenkin selvää, että tarvitsemme vielä lisää toimia. 

Prosessit pitää muotoilla sellaisiksi, että Suomeen asettuminen on vaivatonta. Jos pankkitilin avaaminen Suomessa kestää yli puoli vuotta ja sama onnistuu naapurimaassamme Virossa muutamassa viikossa, on jokin pielessä. Tarvitsemme kahden viikon palvelutakuun  pankkitilin avaamiselle, vakuutusten hoitumiselle ja päiväkoti- tai koulupaikan järjestymiselle työluvan saamisen lisäksi. Ja näiden prosessien tulee olla ympäri vuoden rullaavat, sillä perhe voi muuttaa Suomeen koska tahansa vuoden aikana, riippumatta koulujen aloitusajankohdasta. 

Avainhenkilöverotuksen tulee olla kilpailukykyinen ja erityisesti startup-kentän näkökulmasta keskeisen asian eli optioiden verottamisen suhteen meidän pitää olla naapurimaita paremmalla, ei heikommalla, tasolla. 

Suomeen muuttavilla expat-perheillä tulee olla varmuus siitä, että heidän lapsensa  pääsevät halutessaan opiskelemaan englannin kielellä – unohtamatta luonnollisesti sitä, että kotoutuminen onnistuu parhaiten, jos oppii tehokkaasti myös kotimaisia kieliä.

Kielen oppimisen kannalta on tärkeää, että uutta kieltä voi harjoitella mahdollisimman monipuolisesti erilaisissa elämäntilanteissa. ”Pokkasuomi” ja ”pokkaruotsi” ovat tärkeitä ensiaskelia kotoutumiseen ja siksi meidän suomalaisten pitää sisäistää oma roolimme maahanmuuttajien kielitaidon harjaantumisessa; keskustelun kieltä ei pidä vaihtaa liian heppoisin perustein silloin, kun maahanmuuttaja yrittää puhua suomea tai ruotsia.

Suomalaisten yritysten pitää haastaa itseään lisäämään henkilöstönsä monimuotoisuutta palkkaamalla ulkomaalaisia rohkeasti sellaisiin tehtäviin, jossa täydellinen kielitaito ei ole kriittistä. Tarjotkaamme toisin sanoen ennakkoluulottomammin mahdollisuuksia kielten oppimiseen.

Sivuhuomiona todettakoon, että kotouttamista ruotsin kielellä pitäisi lisätä, myös siksi, että ruotsin kieli on Suomeen saapuville usein helpommin omaksuttava. 

Viimeisenä, muttei vähäisimpänä keinona Suomen työmarkkinoiden houkuttelevuuden ja toimivuuden lisäämiseksi pidän saatavuusharkinnasta luopumista. Työluvan tiettyyn positioon saaneen maahanmuuttajan tulee myös voida vaihtaa helposti uudelle alalle, jos hänelle sellaista mahdollisuutta tarjotaan. Tuottavuuden ja talouden näkökulmasta ei ole mielekästä ylläpitää työllistymistä hidastavia ja rajoittavia mekanismeja. 

Tiivistäen:

Suomi tarvitsee maahanmuuttoa ja laadukasta kotouttamista. Suomi tarvitsee maahanmuuton osalta suhteellisuudentajua ja rakentavaa puhetta. Puhetta, joka ei lähde pelosta, pelon lietsomisesta tai tarpeesta tehdä identiteettipolitiikkaa.

Tällainen rakentava puhe maahanmuutosta on faktapohjaista. Siinä maahanmuuttoa ei tarkastella yksittäisen huonon tai hyvän esimerkin kautta, vaan isoa kuvaa piirtäen – muistaen samalla mikä se vaihtoehtoinen polku olisi. Rakentava puhe huomioi myös sen, mitä maahanmuuton kategorinen vastustaminen tarkoittaa suomalaisen yhteiskunnan kestävyydelle ja menestymiselle.

Maailma on kansainvälinen. Kauppa on kansainvälistä. Kehitystä ajavat megatrendit ovat kansainvälisiä. Suomen talouden veturi, eli vienti, lähtee kyvystä hyödyntää kansainvälisyyttä. Viennissä menestyminen edellyttää vahvaa markkinaymmärrystä ja erilaisten kulttuurien toimintatapojen sisäistämistä. Siksi on silkkaa hulluutta ajatella, että maahanmuuton ja sitä kautta myös kansainvälisyyden vähentäminen voisi olla Suomen kaltaisen pienen maan etu.

Meidän ei siis tule olla ainoastaan kohtalaisen hyvä työmarkkina maahanmuuttajien näkökulmasta. Meidän tulee olla maailman houkuttelevin. Pienen maan pitää uskaltaa ajatella isosti.



Adlercreutz: Suomalaiset aikuiset maailman kärkeä luku- ja numerotaidoissa

Suomi on maailman paras maa aikuisten luku- ja numerotaidoissa. Tämä käy ilmi OECD:n tekemästä PIAAC-tutkimuksesta (Programme for the International Assessment of Adult Competencies), jossa tarkastellaan aikuisväestön luku- ja numerotaitoja sekä ongelmanratkaisutaitoa. Suomi myös erottui edukseen parantuneilla tuloksilla verrattuna 10 vuoden takaiseen tutkimukseen.

– Perustaitoihin panostaminen kannattaa – siksi hallituksen päätös lisätä kolme vuosiviikkotuntia äidinkielen, kirjallisuuden ja matematiikan opetukseen ensi syksystä alkaen on niin tärkeä, opetusministeri ja RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz sanoo. Tämä hallituskauden aikana tehtävät panostukset perusopetukseen, esimerkiksi oppimisen tuen uudistus, luovat lapsillemme ja nuorillemme hyvät edellytykset kehittyä ja pärjätä elämässä.

PIAAC-tutkimus osoittaa, että kaikki Pohjoismaat sijoittuvat vertailussa korkealle paitsi luku-, numero- ja ongelmanratkaisutaidoissa, myös luottamuksessa muihin ihmisiin. Suomi sijoittui luottamuksen vertailussa toiseksi.

Luottamus on suomalaisen yhteiskunnan supervoima. Mitä vahvemmat tiedonkäsittelyn perustaidot ovat, sitä todennäköisemmin tuntee luottamusta muihin ihmisiin. Tämä osoittaa, miten keskeisiä perustaidot ovat paitsi yksilön myös koko yhteiskunnan kannalta. Olen iloinen, että Suomi ja Pohjoismaat ovat edelläkävijöitä toimivien ja turvallisten yhteiskuntien rakentamisessa, Adlercreutz sanoo.

Lisätietoja: Erityisavustaja Andreas Elfving, 050 310 0274

Tal på partifullmäktige 23.11.2024

Bästa partifullmäktige, bästa vänner, hyvät ystävät,

Det är bara två månader sen vi senast träffades, men det har hänt mycket sen dess.

Som undervisningsminister har främst två frågor präglat den senaste tiden: frågan om mobiltelefoner ska få användas och frågan om man får spela barockmusik i skolan.

På båda har jag ett klart svar. 

Mitt lagförslag om att begränsa användningen av mobiltelefoner i skolan skickades på utlåtanderunda för några veckor sedan. 

Målsättningen är att lagen ska träda i kraft i augusti 2025, det vill säga i början av nästa läsår.

När skärmen konstant lyser upp, och vi på löpande band får ny information och nya videon matade framför oss, är det inte konstigt att koncentrationsförmågan påverkas. Till sist förlorar man förmågan att koncentrera sig och ta till sig kunskap – och det har en direkt negativ inverkan på inlärningen.

Det här är alltså ett av de konkreta åtgärder vi gör för att få bukt med den nedåtgående trenden i PISA-undersökningarna. Samtidigt är det en åtgärd som kan ha en positiv inverkan på välbefinnandet. Skolan ska vara en plats där man lär sig nya saker, där man lär sig hantera sociala situationer och där man umgås med andra. Det gör man inte om man sitter och stirrar på sin telefon.

Den andra frågan – frågan om barockmusik eller andra kulturella inslag som kan kopplas till kristendomen har en plats i skolan – har också diskuterats flitigt i offentligheten. Också där finns ett klart svar, och det är ja.

I den aktuella frågan avstod en skola i Kyrkslätt från en konsert där man uppförde Händels Messias.

En viktig del av bildningen är att känna till vår kulturhistoria och konst. Den europeiska och finländska kulturhistorien har en stark anknytning till kyrkan. Inom undervisningen är det viktigt att synliggöra kulturhistoriens olika dimensioner – oberoende av dess religiösa koppling. Det viktiga är att göra det klart för alla att det handlar om undervisning – och inte religionsutövning – så att alla kan ta del av det. 

Den grundläggande undervisningen har en central roll i att främja förståelsen för olika kulturer och livsåskådningar. En förståelse för vår historia stöder också vår förståelse för nutida händelser. Den grundläggande utbildningen ska vara så allmänbildande som möjligt, och därför har oratorier som Händels Messias sin klara plats också i skolan. Här behöver Utbildningsstyrelsen se över sina riktlinjer för att göra regelverket så lätt att tolka för skolorna som möjligt.

En positiv sak av uppståndelsen är också att många nu googlat Händel och säkert lyssnat på delar av det fantastiska oratoriet. Jag spelade det också för mina barn när vi satt och åt middag. Så inget tokigt som inte skulle föra nånting gott med sig!

Så vill jag ännu lyfta upp en aktuell fråga. Flyktingkvoten. 

Det har höjts starka dubier kring beredningen. Vi har klart sagt, att vi inte tolererar diskriminering. Utan att gå in på detaljerna desto mer är jag glad för att processen nu nollställs. SFPs handavtryck syns än en gång i regeringsarbetet. 

 

Hyvät ystävät, 

Tämän hallituksen tavoitteena on saattaa Suomen talous tasapainoiselle uralle.

Olemme tehneet päätöksiä yhteensä 9 miljardin euron sopeutustoimista. Nämä päätökset eivät ole olleet helppoja – mutta samalla tavoite, eli talouden tasapainottaminen, on tärkeä ja välttämätön. Emme voi jatkaa velaksi elämistä – esimerkiksi ensi vuonna on jouduttu budjetoimaan yli 3 miljardia euroa vain ja ainoastaan korkomenoihin. Hyvinvointivaltiomme turvaaminen pitkällä aikavälillä on riippuvainen siitä, että julkinen talous on kestävällä pohjalla. Hallituksen talouspolitiikka tähtää tämän tavoitteen saavuttamiseen.

Työ ei kuitenkaan lopu ensi eduskuntavaaleihin vuonna 2027, vaan myös seuraavan hallituksen on jatkettava samalla linjalla. Tarvitsemme pitkäjänteisyyttä ja malttia – ja samalla rohkeutta tehdä niitä rakenteellisia uudistuksia, joita Suomi juuri nyt kipeästi kaipaa.

Nu är det alltså dags att modigt blicka framåt. Allra först ska vi ta sikte på regeringens halvtidsria i april nästa vår. Den kallas redan nu för tillväxtrian, eftersom dess primära syfte – förutom att regeringen kommer överens om de ekonomiska ramarna för de kommande åren – är att ta fram åtgärder som ska stärka den ekonomiska tillväxten i Finland.

Därför har statsminister Orpo tillsatt en arbetsgrupp, ledd av Risto Murto, vars uppgift är att se närmare på vilka åtgärder som skulle få igång tillväxten.

Vilken tur alltså för Risto Murto att SFP redan har ett ypperligt paket på 26 tillväxtåtgärder, som riksdagsgruppen publicerade i samband med sitt sommarmöte. Vi är såpass generösa att vi gärna ger dem alla till arbetsgruppen!

Förutom att vi behöver åtgärder behöver vi också framtidstro och tillförsikt. De senaste åren har vi fått tampas med mycket – coronapandemin, energikrisen, kriget i Ukraina, krisen i Gaza – och det har satt sina spår. Det känns som att vi stampar på stället, nästan som att man inte vågar tro på en bättre framtid.

Det här har en direkt inverkan på företagens vilja att investera. Och det här behöver vi åtgärda.

Regeringen har redan tagit initiativ till många nödvändiga åtgärder som hjälper oss vidare. Vi har genomfört reformer på arbetsmarknaden, till exempel det, att vi ska ta i bruk lokala avtal. Ett skatteincitament för hållbara industrietableringar är på kommande inom kort. Vi effektiverar tillståndsprocesserna för att bli kvitt flaskhalsarna för bland annat industriella investeringar. Och mycket mer.

Men nu behövs också en ändring i hur vi uttrycker oss. Vi ska inte tala om saxar, skärbräden och hot. Vi ska tala om tillväxt och om möjligheter.

Och här, bästa vänner, är det igen SFP:s chans att ta utrymme. Vi är inte de som bygger sin politik på att slå ned andra, utan på att lyfta upp oss alla tillsammans, för att ta till ett uttryck Kamala Harris använde. Och jo, jag tror att vi finländare har en bättre förståelse än amerikanerna för varför just det här är viktigt. 

Finländarna vill inte ha lögner utan lösningar. Vi vill inte ha motsättningar utan motivation, en politik som klart pekar ut det steg som vi tillsammans ska ta för att gå framåt. Det är SFP:s, vår allas uppgift. 

 

Kära vänner,

Det är inte bara polarisering och populism som vi får bekämpa. Det handlar också om våld. 

På måndagen uppmärksammar vi den internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dryg vecka efter att en undersökning som påvisar att upp till ¼ av unga män tycker att det finns situationer då våld mot kvinnor kan vara berättigat, att man kan ha förtjänat det. 

Vårt svar är nej. Man kan inte ha förtjänat det.

Många saker går sakta i en bättre riktning. Också denna fråga. Men vi är fortfarande alldeles för långt från vårt mål. Allt våld är förkastligt, men det här, våld i hemmet, våld i en parrelation är den största och mest allvarliga våldsfrågan i vårt land. 

SFP vet det, vi ser det, och vi bekämpar fenomenet. Det jämställdhetprogram vi kommer att diskutera idag är ett exempel på det. 

 

Bästa vänner,

Denna veckas tisdag markerade 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin brutala invasion av Ukraina. Tänk på det. Vårt vinterkrig tog 105 dagar. Det lämnade på många sätt bestående spår i vår identitet. 

Ukrainarna har nu genomlevt över tusen dagar av krig. Samtidigt ska vi komma ihåg att Rysslands krigsföring mot Ukraina pågått mycket längre än så, i alla fall sedan annekteringen av Krimhalvön och de gröna männen i Donbass.

Jag besökte Ukraina för en dryg månad sedan. Resan gick via Polen, med flyg, bil och tåg. Och med säkerhetsvakter, skottsäkra skyddsvästar och noggrann planering. Så ser det ut när man besöker en huvudstad bara nån timmes flygresa från Helsingfors, men som för tillfället är betydligt mera svår att nå.

Dagen vi var där var den första på 48 dagar som inga missiler regnade ner över Kiev. Det finns en app man laddar ner på sin telefon, där man kan följa med alla larm som går när missiler är på väg. Den dagen vi var i Kiev var appen tyst. När vi kom över gränsen började appen blinka och skrika igen – vardagen i Ukraina var tillbaka.

Det är svårt för oss att föreställa sig hur det är att leva under ett konstant hot om att vad som helst runt dig kan explodera. Fast vardagen pågår på ytan ganska normalt, så är livet allt annat än vanligt. Skolorna begränsar elevantalet och många får stanna hemma – man tar nämligen inte in fler elever i skolan än det finns plats för i skyddsrummen. När larmet går så fortsätter lektionen i bombskyddet. Det vanliga livet fortsätter, fast kriget pågår.

Finlands stöd till Ukraina fortsätter starkt. Sedan 2022 har vi stött Ukraina med 25 stödpaket, med totalt 3,1 miljarder euro. Det innefattar både försvarmateriel och humanitärt stöd. Under kriget har Finland globalt sett varit den femte största bidragsgivaren till Ukraina om man ser till andel av BNP.

Samtidigt håller inte det europeiska stödet måttet. De nordiska länderna hjälper. De baltiska länderna gör det.  Men resten av Europa kan göra mer. Chamberlain gick till historien eftersom han trodde, att styrka betyder eskalering. Så är det inte. När putin är på andra sidan är styrka det som förhindrar eskalering. 

Om inte de nationella åtgärderna räcker behöver vi gemensamma åtgärder. EU behöver en gemensam, på gemensamma lån baserad mekanism för att hjälpa Ukraina. Och det är också i Finlands intresse. 

Finland är och har varit en av de globalt starkaste rösterna för Ukrainas frihet. Det här ska vi fortsätta med så länge det behövs. Och faktum är, att nu behövs det mer än någonsin. Europas öde är förseglat med Ukrainas öde. 

 

Hyvät ystävät,

Pari viikkoa sitten Yhdysvalloissa käytiin vaalit, jotka tulevat vaikuttamaan niin Ukrainaan, Suomeen kuin Eurooppaan – ja koko maailmaan. Donald Trump valittiin Yhdysvaltojen 47:ksi presidentiksi. 

Euroopan ja Suomen näkökulmasta pääasiallisia huolia tämän vaalitulokseen jälkeen on kaksi: turvallisuus ja talous.

Trump on todennut lopettavansa Ukrainan sodan 24 tunnissa. Tämä ei tule tapahtumaan. Mutta emme tiedä varmuudella, miten Trumpin hallinto ja republikaaninen johtama senaatti ja edustajainhuone tulee suhtautumaan Ukrainan tuen jatkamiseen.

Siksi on siis selvää, että Euroopan tulee tehdä enemmän ja varustautua paremmin – tämä meidän olisi jo pitänyt tehdä. Tarvittaessa se on tehtävä yhteisin varoin. Mutta tarvitsemme myös aktiivisen USA:n, jolla on tässä vahva rooli.

Tärkeää on kuitenkin se, että Ukraina itse päättää rauhansa ehdoista.

Toinen huoli on talous. Trump on sanonut, että tariffi on maailman kaunein sana. Tariffit kuitenkin nostavat hintoja ja saavat inflaation laukkaamaan. Kauppasota on viimeisimpiä asioita, mitä globaali kauppa tarvitsee.

Sen sijaan selvää on, että tässä tilanteessa tarvitsemme entistä tiiviimpiä transatlanttisia suhteita ja enemmän yhteistyötä.

Trumpin hallinto tulee painottamaan kahdenvälisiä suhteita. Koska Trump ei pidä EU:ta relevanttina toimijana, unionin on toimittava entistä yhtenäisemmin ja tehokkaammin. EU:lla ei myöskään ole varaa arroganssiin Yhydvaltojen suhteen. Me tarvitsemme Yhdysvaltoja enemmän, kuin mitä Yhdysvallat tarvitsee meitä. 

Samtidigt är det viktigt att Finland satsar ännu mer på att stärka de bilaterala relationerna med USA. Vi ska jobba på att etablera relationer också på ett personligt plan. Vi har redan ett mycket gott anseende i Trump-administrationen – våra bidrag till säkerheten har uppmärksammats. Det är bra att bygga relationer och samarbete på denna grund. Som många av er säkert vet så sköter Svenska bildningsförbundet ett praktikprogram, Liberal Praktik, via vilket ett tiotal unga personer per år gör praktik på olika håll i världen – bland annat sänder vi 5 personer per år till USA. Häromdagen kom beskedet att den tidigare kongressledamoten Sean Duffy är Trumps förslag till trafikminister. I hans kontor har vi haft en praktikant några år, en kontakt som förstås kan vara värdefull.

Insatserna är höga och tiderna utmanande. I en situation där ledarskapet i Europa och EU är ifrågasatt behöver de nordiska länderna ta ett starkare ledarskap.

Som minister för nordiskt samarbete ser jag därför fram emot att Finland tar över som ordförande i Nordiska ministerrådet i början av 2025.

Man kan nämligen med fog säga att det nordiska samarbetet aldrig varit lika tätt som nu. Hela Norden hör till NATO och i en värld som är utmanande, och där rätt sorts ledarskap inte alltid finns, så har vi i Norden en chans, eller kanske till och med en plikt, att ta ett större värdeledarskap också globalt.

Norden är ett verkligt starkt varumärke i sig – det är världens bästa regionbrand. Det här är nånting vi kan och ska dra nytta av, och nånting vi kan använda när vi sprider det nordiska budskapet vidare.

Vi står för demokrati, jämställdhet, öppenhet, rättvisa, frihet – och för rättsstaten och den fria pressen. Allt det här exporterar vi gärna vidare till resten av världen. Och allt det här behövs, kanske nu mer än någonsin förr.

 

Bästa vänner,

Eftersom det är två månader sen vi sågs senast, betyder det också att vi är två månader närmare kommunal- och välfärdsområdesvalet.

Många av er fungerar som förtroendevalda i kommuner och välfärdsområden, och jag vet att det inte alltid är muntra tider då budgeterna för nästa år ska förhandlas, det som är aktuellt på många håll just nu – också i min hemkommun Kyrkslätt. Särskilt i välfärdsområdena har det varit utmanande tider.

I onsdags besvarade regeringen Centerns interpellation om social- och hälsovårdspolitiken. Den ekonomiska situationen är svår, och det fattas många jobbiga beslut. Samtidigt fungerar vården bättre än man skulle tro på basen av den offentliga debatten. Till exempel fick 91 % icke-brådskande vård inom 14 dagar enligt den senaste statistiken från mars detta år. Också inom viss specialsjukvård har vårdköerna förkortats.

Denna vecka har regeringen också fattat beslut om att starta ett program för att genomföra husläkarmodellen. Detta är något som SFP har jobbat för redan länge, och därför är jag glad att regeringen nu driver detta vidare. Forskning visar att husläkarmodellen fungerar: den förbättrar vårdens kvalitet, sjukligheten minskar och både vårdbehovet och kostnaderna minskar. Detta eftersom det är samma bekanta läkare man får vända sig till när man blir sjuk.

Det finns alltså ljusglimtar, och dem ska vi ta avstamp i när vi går till val på våren.

Kandidatrektyreringen är i full gång och jag hoppas att var och en av er ställer upp i er hemkommun och – eller – välfärdsområde. Alla behövs, och genom en bred och mångsidig palett kandidater har vi större möjligheter att nå ut till så många väljare som möjligt – det är bara att fråga Fredrik, han kan nog berätta siffrorna för er!

Även om november känns mörk och trist – utom här i SFP-värmen på Viking Cinderella så klart – så ska all energi nu riktas mot april 2025. Då mäts vårt förtroende i alla kommuner och välfärdsområden, och vi ska alla bidra till att Svenska folkpartiet fortsättningsvis ska vara störst i Vasa, ha egen majoritet i Raseborg och Ingå, vara starka i skärgården i Egentliga Finland och kamma in nya väljare i allt fler kommuner i Samkretsen. Det här är nånting vi klarar av, det vet jag.

Vad kan du alltså göra? Utom att själv kandidera, kan du se dig om i din närkrets och bland dina bekanta – vem skulle vara en bra kandidat för SFP? Ta själv kontakt, eller ryck Matilda, Kajsa, Fredde i Nyland, Anna och Tyko i Helsingfors, Jenni, Ida och Sandra i Österbotten, Cecilia, Tommi och Jenny i Egentliga Finland eller Kia och Karin i Samkretsen i ärmen och ge dem ett hett tips!

Kunta- ja aluevaalit lähestyvät kiihtyvää vauhtia, eikä aikaa ole hukattavana. Tänä viikonloppuna olemme päässeet käsittelemään vaaliohjelmiamme, joiden pohjalta ponnistamme vaaleihin ja joiden avulla voitte omissa piireissänne jatkotyöstää tavoitteita niin, että ne sopivat juuri teidän paikallisiin olosuhteisiin ja vastaavat juuri teidän alueen tarpeisiin. 

Tämän puoluevaltuuston aikana ja jälkeen toivon myös, että te kaikki käytätte edes 15 minuuttia siihen, että mietitte mahdollisia hyviä ehdokkaita –  itsenne lisäksi tietenkin! Yhteisin voimin voimme täyttää ehdokaslistamme mainiolla ehdokkailla. Työ on jo hyvin käynnissä, mutta aikaa ei ole hukattavana. Ehdokasasettelussa pätee nimittäin viidakon laki – nopeat syövät hitaat.

Detta veckoslut har partifullmäktige fått behandla och godkänna Svenska folkpartiets valprogram inför kommunal- och välfärdsområdesvalet. Jag är glad över det aktiva deltagandet och goda diskussionerna. Härifrån är det mycket bra att jobba vidare.

Kiitos – tack.