Det glada oväsendet

/0 Comments/in , , , , , /by

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.

I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.

I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.

När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.

Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.

Och det kräver tid och utrymme.

Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.

När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.

Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.

En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.

Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.

Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.

Långsamhet behövs i denna snabba värld.

Lagen riktades inte mot palestinier

/0 Comments/in , , , , , /by

I en i högsta grad polemisk insändare av Li Andersson anklagas Svenska folkpartiet och jag personligen för en lagtolkning som Migrationsverket gjort och som, om tolkningen inte omprövas, möjligtvis leder till att palestinier utvisas på grund av att deras identitetshandlingar inte uppfyller Migris tolkning av lagens krav.

I skrivande stund omprövar Migri sin tolkning, och processerna är frysta medan saken utreds. Ingen har alltså utvisats. När lagen stiftades var den ingalunda riktad mot palestinier som Andersson påstår. De pass som utfärdas av den palestinska myndigheten accepteras fortsatt och jämställs med nationella pass, såsom vi gjort sedan 1995.

Utrikesministeriet behandlar visumansökningaroch Migri, som oberoende myndighet, beviljar uppehållstillstånd. Just nu tolkar dessa myndigheter lagen olika, och det är givetvis ohållbart. Utrikesministeriets tolkning är den som lagstiftaren avsåg. Skulle det inte vara så behöver lagen givetvis ändras.

Vidare hävdar Andersson att Finland inte gjort något för att stoppa det som pågår i Gaza. Det kan jag inte hålla med om. Jag delar frustrationen över den fruktansvärda situationen som råder. Finland har agerat tillsammans med våra europeiska allierade i frågan, vilket är det mest effektiva sättet för oss att agera.

En annan fråga är förstås om det är tillräckligt. Mitt svar är nej. Ett erkännande av Palestina ändrar rimligtvis inte på situationen på kort sikt men är en förutsättning för att situationen ska kunna normaliseras. För tillfället utreds möjligheten att ta hit barn för sjukhusvård och i budgetförhandlingarna förra veckan lade vi på initiativ av SFP till 20 miljoner euro för humanitär katastrofhjälp varav åtminstone 5 miljoner riktas till Gaza.

En svår ria med gott resultat 

/0 Comments/in , , , , , , /by

Om några veckor ger regeringen sin budget till riksdagen. Våra egna förhandlingar slutfördes i början av förra veckan i en situation där det både finns goda och sämre nyheter att ta avstamp i. 

Mitt i allt tumult både innanför och utanför våra gränser har man kunnat börja ana lite ljusningar också inom ekonomin. Samtidigt präglades budgetrian förberedelser också av en annan nyhet: Det att Fitch bedömning av Finlands kreditvärdighet sänktes i somras gjorde det helt klart att anpassningar måste göras, till en summa på en miljard euro på 2027 års nivå. 

Rians startskott avfyrades redan i början av augusti när finansministeriets budgetförslag kom. Bland annat det att ett stor del av de inbesparingar som föreslogs riktade sig till utbildningssektorn gjorde att förhandlingarna blev utmanande. Vi hade ett gemensamt mål, men olika syner på vad som är klokt och ändamålsenligt. 

Det resultat vi kom ut med är jag ändå nöjd med. Vi kunde undvika nedskärningar i social- och hälsovård och utbildningens finansiering rördes inte heller. Efter flera varv av anpassningar behövde vi inte heller gå åt den viktiga tredje sektorns finansiering. 

Nästa år ökar igen grundskolans anslag medan vi också kan sänka skatten på arbete för en stor del av befolkningen. Det är i linje med regeringens linje om att stärka de grundläggande färdigheterna i skolan samtidigt som vi stärker incitamenten för arbete och tillväxt. 

Vi tar också fram en modell för att sysselsätta ungdomar. Den första arbetsplatsen är enormt viktigt och en sysselsättningssedel kan sänka tröskeln att ge en ungdom en första chans i arbetslivet. Det här var något SFP drivit och nu går förslaget vidare ledsagat av en stark finansiering. 

För vår regions del betyder budgeten också att viktiga vägprojekt som Getbergets planskilda korsning och Prysmians avtag går vidare. Med tanke på de arbetsplatser som planeras i området är det viktigt att trafikarrangemangen också stöder tillväxten. 

Samtidigt som jag är nöjd med resultatet kan jag inte var glad över den diskussion som pågick kring budgetrian. 

Att vara politiker och riksdagsledamot innebär ett speciellt ansvar. Då kan man inte slänga ur sig vad som helst. Med ord formar vi verkligheten. Och ord som nedvärderar delar av befolkningen trasar sönder den gemenskap och det förtroende som vi är beroende av – också med tanke på den tillväxt vi behöver. 

Jag hoppas och förutsätter att alla nu tillsammans kan fokusera på det arbete som vi fått förtroendet att sköta – ett arbete för landets bästa. 

 

Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss

/0 Comments/in , , , , , , , , /by

”Det är helt klart att mycket fungerar bättre i Finland. Det är verkligen inte det praktiska det hänger på längre. Bostadsmarknaden funkar, skolorna är bra, lovprocesserna är lätta och nu när återvändande finländare skall få skattelättnader finns det mycket få orsaker att inte återvända.” Så sade en finländsk företagsledare, Antti, till mig för några veckor sedan när vi stötte på varandra på en bekants sommarstuga.

Han hade arbetat ett antal år i Sverige men nu bestämt att ta sitt pick och pack hem till Finland, liksom sitt företag. Inte till Schweiz, som planerat, utan till Finland.

I all tysthet har vi med många små saker gradvis förbättrat Finlands attraktionskraft. Och nu skall det så småningom börja bära frukt. Men det här är förstås bara början – vi skall ha som mål att vara det land där vardagen på alla plan är så lätt och smidig som möjligt. För faktum är att också jag blev lite förvånad över min bekants analys. Inte ens jag var övertygad om att det faktiskt är lätt att flytta till Finland och slå sig ner.

Kanske för att den allmänna retoriken säljer en helt annan bild? När vi öppnar tidningen läser vi inte om de företag som vill investera. Nej, vi får oftast läsa om investeringen som inte kom. Vi läser inte om den person som lockades till Finland för att vi har en bra skola och ett stabilt samhälle, utan om hen som inte hittar sin plats i systemet och väljer en annan väg.

Gång på gång placerar sig Finland högt i olika mätningar. Och gång på gång blir vi förvånade, ifrågasätter resultatet och agerar på ett sätt som gör att vi alltsom oftast inte riktigt lever upp till summan av alla våra beståndsdelar. Vi underpresterar till slut fast vi inte har skäl till det. Och jag har svårt att se att det vore fråga om något annat än den mentala sidan.

Antti hade kanske bott tillräckligt länge utanför den finländska mentala bubblan, så han kunde fatta beslut på basen av objektiva fakta. Fakta som vi finländare i regel väljer att blunda för.

För ett år sedan tog SFP och Svenska riksdagsgruppen fram ett paket på 26 åtgärder för tillväxt. Det gjorde vi eftersom vi ser det som vår roll i det politiska fältet. När många andra politiska aktörer och partier ser det som sin uppgift att fokusera på grandet i sin broders öga tänker vi att politik skall handla om verkstad och lösningar.

Jag tänker också att vi på samma sätt har en speciell uppgift i att visa på de möjligheter vi har. Inte fundera på om de är vänster eller höger, utan om de för oss framåt eller bakåt – för att anspela på den kategorisering som Joakim Strand ofta tar till och som jag gillar. Politik handlar om att nå resultat. Om att kunna samarbeta också i svåra tider eller jobbiga konstellationer så att världen blir lite bättre.

Men för att vi skall veta vad som bör göras är det helt nödvändigt att vi vet vad vi är och talar realistiskt om våra betingelser. Realism behöver inte vara synonymt med aska i håret. Det kan vara det, att vi glädjer oss över våra vinster. Som till exempel det att vi helt på riktigt verkar vara inte bara världens lyckligaste land utan också det mest hållbara.

Detta faktum fördjupas av ett annat positivt budskap jag stötte på under semestern: det japansk-amerikanska paret Naomi Moriyamas och William Doyles bok om Finland – ”The Sisterhood of the Enchanted Forest”. Det är en lovsång till allt som vi tror är självklart men som sannerligen inte är det. Jag rekommenderar varmt att alla finländare läser den, men särskilt varje företagsledare och beslutsfattare.

Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss. De stora sakerna, men också de små, som till exempel det att SFP:s initiativ om att ge skattelättnader till finländare som flyttar tillbaka på riktigt nu verkar svänga pendeln till vår fördel. Och om inte din kompis ser det, så be honom fråga Antti.

Fnurra på tråden om yrkesutbildningen

/0 Comments/in , , , , , /by

I en artikel (HBL 7.6) skriver Bille Sirén att jag motiverar besluten om att yrkesskolornas finansiering minskas med 120 miljoner med att antalet examina sjunkit, trots tidigare ökade satsningar.

Det stämmer inte. Så säger jag inte i intervjun. Jag säger inte heller att vi skulle dra in misslyckade satsningar från förra perioden. Den förra regeringens satsning på extra anslag för att anställa lärare inom yrkesutbildningen tog, helt som förra regeringen planerat, slut efter 2022. Andra ökningar bestod.

Sirén blandar ihop två saker: nedskärningen på 120 miljoner som trädde i kraft 2025, och den kostnadsneutrala ändringen av finansieringsmodellen, som träder i kraft vid ingången av 2026.

Jag motiverar själva reformen av finansieringsmodellen, grunden för hur den offentliga finansieringen för yrkesutbildningen fördelas, med det vi vet om hur antalet studerande i förhållande till antalet examina utvecklats: Ökade satsningar har inte lett till fler examina, utan tvärtom. Därför ändras tyngden på koefficienterna som bestämmer finansieringen. Antalet studeranden får mindre tyngd, och studieprestationer, fortsatta studier vid högskola och sysselsättning efter examen, får en större tyngd.

Detta gör vi för att vända den trend som pågått de senaste åren – att antalet studeranden ökar, men antalet examina minskar.

Det som däremot är en rent fiskal nedskärning är anpassningen på 120 miljoner som förverkligades i finansieringen för 2025. Besluten bakom nedskärningen hänför sig till ramrian våren 2024. Den betyder att den totala finansieringen 2025 är 2,1 miljarder, lite mindre än 2024 men lite över nivån 2023. Det är inte en strukturell ändring av finansieringsmodellen.

Vi försöker begränsa nedskärningens inverkan. Den riktas så att studerandeåren för studerande som redan har en examen minskas från cirka 66 000 till 55 000. Det betyder att läroinrättningar med få studerande som studerar sin andra eller tredje examen ser en mindre minskning av anslagen.

Tanken är att inbesparingen inte ska riktas mot dem som omfattas av läroplikten. Hur väl det lyckas är beroende av operativa beslut på skolnivå. Eftersom resurserna till stora delar, av förståeliga effektivitetsskäl, är delade, är det säkert svårt att undvika att inbesparingarna syns i de läropliktigas vardag.

Avslutningsvis: HBL skriver att ”yrkesskolorna förlorar en betydligt större bit av kakan jämfört med grundskolor och gymnasier”. Den formuleringen låter förstå att finansieringen för gymnasier och grundskolor försvagas. Det stämmer inte. Under regeringsperioden stärker vi finansieringen för grundskolan med 200 miljoner på årsbasis. Vi förbättrar stödet för lärandet under hela skolstigen. En anpassning riktas mot yrkesutbildningen men samtidigt utvecklas den på flera fronter i syfte att stärka möjligheterna att få en gedigen yrkeskompetens och möjligheterna att studera vidare på tredje stadiet.

Ta vara på sommaren

/0 Comments/in , , , , /by

Ett läsår har igen gått till ända. Ett läsår som förhoppningsvis förde med sig en hel del framgångar och nya insikter – men som säkert också innehöll några motgångar eller stunder som kändes svåra. Så brukar det nämligen vara. Samtidigt är det ofta så, att det som känns som en stor motgång senare kanske inte var så enorm. Vårt perspektiv ändras ofta med tiden. Vi behöver både med- och motgångar, lätta saker och utmaningar för att lära oss och växa.

Det fanns säkert också uppgifter som kändes omöjliga i början av skolåret – och som idag känns självklara. Det som var obekvämt och främmande vid första anblicken är nu hur ofarligt som helst. Det är ju så här vi lär oss saker. Steg för steg, och plötsligt blir det omöjliga helt möjligt. Dessa insikter är viktiga, inte bara för det vi lär oss i skolan utan också för livet utanför skolans väggar. Att lära sig, att växa och att mogna som människa – det är ingenting som slutar när man går ut från skolans dörrar, det är en process som pågår hela livet.

Den finländska skolan är en stor orsak till att Finland enligt de flesta mätare hör till de bästa platserna på jorden. Det är lätt att hitta saker som fel, i både stort och smått, men det är viktigt att ibland också reflektera över att vi i jämförelse med nästan vem som helst har det väldigt bra. Det här ska förstås inte stoppa oss från att hela tiden sträva till att lösa de problem vi ser, att hitta sätt att komma åt de utmaningar vi möter. För man kan alltid bli bättre. Alltid.

Skolan handlar också om så mycket mer än bara den kunskap vi tar in under skoldagen. Skolan handlar om samvaro, om att lära sig umgås med andra och att lära sig saker om sig själv när man är tillsammans med andra. Vi behöver både lek och allvar, vi behöver röra på oss och ha pauser också för hjärnan.

I det här spelar förstås sommarlovet en viktig roll. Vi har ett långt sommarlov i Finland, ett sommarlov som i början kan kännas oändligt långt – men som ändå ofta känns kort när höstterminen plötsligt är här igen. När man blir äldre går tiden fortare sägs det, och dessvärre har man ofta kortare sommarledighet när man blir vuxen också. Kanske det bara är därför sommaren verkar gå snabbare nu i vuxen ålder?

Ta vara på sommaren. Upptäck, lata dig, läs, umgås och gör sådant som får dig att må bra. I Finland för sommaren med sig ljusa nätter, och förhoppningsvis också varma, sköna dagar. Allt det ska vi ta tillvara. Och även om varken du eller jag kan bestämma allt här i världen, så finns det något som vi alla kan göra – och det är att välja hur vi bemöter andra. Du känner säkert igen det goda humöret som smittar av när du träffar någon som hälsar på dig med ett glatt leende? Här har vi alla en uppgift: hälsa och sprid gott humör – både idag, under sommaren och sen när skolan börjar igen i augusti.

Jag önskar dig ett riktigt skönt sommarlov!

Rätt riktning på Finland med besluten i halvtid

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Varje höst delas en tjock gul bok ut till alla riksdagsledamöter på deras sittplats i plenisalen i riksdagen. På den nästsista sidan finns ett kapitel som heter Räntor på statsskulden. Boken är förstås den årliga budgetboken, och för år 2025 beräknas räntekostnaderna för statens låntagning uppgå till 3,17 miljarder. Vad allt kunde inte Finland göra för dessa pengar, som nu endast går till att betala räntor.

Finlands ekonomi har stampat på stället i 18 år. Det, i kombination med de stigande räntekostnaderna är orsaken till varför regeringens ekonomiska politik ser ut som den gör. Efter två omgångar av nödvändiga ekonomiska anpassningar valde regeringen därför att i vårens halvtidsöversyn satsa på åtgärder för att sparka i gång tillväxten.

Skatten på arbete kommer därför att sänkas med ca 1 miljard euro. Målet är att sporra till mer arbete och samtidigt stärka köpkraften för alla. Skattelättnaderna fördelas så, att den största delen riktas till små- och medelinkomsttagare. I kombination med detta främjar regeringen företagande genom att sänka samfundsskatten till 18 procent.

Utöver dessa stora skatteåtgärder genomför regeringen också en rad andra åtgärder som jag är mycket nöjd över. Bland annat sänks beskattningen för utländska experter som flyttar till Finland. Dessutom kommer en helt ny åtgärd som har sitt ursprung i SFP:s åtgärdspaket från augusti 2024, ett skatteincentiv för finländare utomlands som flyttar hem. Gränsen för arvs- och gåvoskatten kommer också att höjas till 30 000 euro respektive 7 500 euro, och för företag kommer möjligheten att dra av förluster i beskattningen att förlängas till 25 år.

Som tillägg till detta finns ett helt paket tillväxtåtgärder som berör företag, utbildning, forskning och utveckling, energi, artificiell intelligens, försvaret och mycket mer. Effekterna syns kanske inte ännu nästa år, eller ens året efter det – särskilt med tanke på det turbulenta världspolitiska läget – men jag tror starkt på att dessa åtgärder har en verklig chans att svänga Finlands ekonomiska kurs. Som anekdot kan dessutom nämnas att över en tredjedel av åtgärderna från SFP:s tillväxtpaket nu kommer att genomföras av regeringen, och också många åtgärder inom social- och hälsovården som regeringen kom överens om är direkt från den lista på åtgärder som SFP presenterade för några månader sedan. 

Halvtidsöversynen – som namnet redan berättar – markerade också det att halva regeringsperioden ligger bakom oss. Samtidigt betyder det att det ännu är två år kvar till nästa riksdagsval – gott om tid för att genomföra både återstående åtgärder i regeringsprogrammet och de beslut som regeringen fattar längs vägen. Jag är verkligt glad över att kombinationsförsäkringen som gör det lättare att växa mellan företagande och förvärvsarbete äntligen blir verklighet. Utöver det kommer vi att förstärka arbetstagarnas representation i företagens styrelser och ledningsgrupper, också det en långvarig målsättning för SFP.

Särskilt nöjd är jag dessutom över att SFP i halvtidsöversynen lyckades stoppa ytterligare nedskärningar i social- och hälsovården.

Jag sticker inte under stol med att halvtidsöversynen också förde med sig några beslut som vi är mindre nöjda med, men på det stora hela och med facit på hand vill jag påstå att vi med dessa beslut för Finland i rätt riktning.

Menestyvä kunta tunnistaa vahvuutensa

/0 Comments/in , , , , , /by

Kirjoitin muutama viikko sitten koulusta osana kunnan elinvoimaa. Sivistys on tänä päivänä kunnan keskeisimpiä tehtäviä.

Toinen keskeinen tehtävä liittyy ympäristöön: siihen, miten rakennamme, miten suunnittelemme ja sitä kautta siihen, millaista ympäristöä luomme – sellaista, johon ihmiset haluavat muuttaa.

Me asumme kunnissamme ja haluamme viihtyä. Niin yksinkertaista se on.

Tiedämme aika hyvin, miksi ihmiset haluavat muuttaa Kirkkonummelle. Keskeisiä syitä ovat saavutettavuus, luonnonläheisyys ja tila. Kun muuttaa Kirkkonummelle, haluaa vähän väljyyttä. Haluaa asua väljemmin.

Toinen tärkeä oivallus on se, että Kirkkonummelle muutetaan, koska se on jotain erilaista. Ei siksi, että muistuttaosimme Espoota mutta olemme vähän kauempana, vaan siksi, että tarjoamme jotain sellaista, mitä naapurikunnat eivät tarjoa.

Tämä on se keskeinen oivallus, jonka pitäisi ohjata meidän suunnitteluamme: halu ja rohkeus olla vähän erilainen.

Ja kuten niin monessa asiassa – kaikki alkaa siitä, että meillä on yhteinen tilannekuva. Ymmärrys siitä, mitä me olemme ja mitä vahvuuksia meillä on.

25 kilometrin päässä Suomen pääkaupungista, moottoritien ja rautatien varrella, kulttuuriperintöön nojaten – siinä on Kirkkonummi. Keskustassamme on keskiaikainen kirkko, tori ja Suomen mielestäni hienoin kirjasto. Oodi – jäit toiseksi. 

Kirjaston takana rakentuu tuleva lukiorakennus. Hieno rakennus, joka tulee kokoamaan molemmat lukiomme – suomen- ja ruotsinkielisen – saman katon alle. Tämän eteen RKP on tehnyt pitkään töitä.

Tämä kokonaisuus toimii perustana työlle, jonka tavoitteena on muotoilla uudesta keskustastamme Suomen hienoin uusi vanha pikkukaupunki.

Mutta on pidettävä katse pallossa. Keskustan keskeisin rakennus on kirkkomme. Kaikki muu on toissijaista. Toivon, että rakennamme tiiviisti, mutta kirkkoa kunnioittaen matalasti. Haluan nähdä kortteleita, joissa on liiketilaa katutasossa ja jotka rajaavat pieniä vehreitä sisäpihoja.

Toivon, että keskustasta tulee eri sukupolvien kohtaamispaikka. Kirjaston yhteyteen rakennetaan koulu – mutta miksei myös palveluasuntoja? Jos ikääntyneiden suuri haaste on sosiaalisen kanssakäymisen puute ja siitä seuraava yksinäisyys – miksi emme tarttuisi siihen jo kaavoituksen keinoin?

Jos voimme suunnittelemalla paremmin luoda mahdollisuuksia sukupolvien välisiin kohtaamisiin, kaikki voittavat.

Meillä on muitakin vahvuuksia. Olemme meren äärellä. Kantvik on alue, jossa on parhaat edellytykset hyödyntää tätä laatua. Toivon, että Kirkkonummi haluaa hakea asuntomessujen järjestämistä. Mutta en toivo siitä talokarnevaalia – vaan harmonista kokonaisuutta, joka kestää aikaa.

Se, että kunta on pinta-alaltaan suuri suhteessa asukasmäärään, tarkoittaa, ettei meillä voi olla yhtä tiheää joukkoliikenneverkostoa kuin esimerkiksi Espoossa. Budjettitekninen todellisuus ei sitä mahdollista. Mutta meidän on tehtävä töitä säilyttääksemme ja kehittääksemme olemassa olevaa joukkoliikennettä.

Rantarata on 51:n ja Turuntien ohella elinhermomme.

Samaan aikaan rantarata on uhattuna. On vaikea uskoa, etteikö mahdollinen länsirata tarkoittaisi rantaradan jäämistä taka-alalle. Se olisi kunnallemme kallis hinta.

Siksi kunnallisen vaikuttamistyömme keskiössä on oltava ratkaisut, jotka turvaavat rantaradan liikenteen ja mahdollisimman monen pysäkin säilymisen kunnan rajojen sisällä. Toivon, että meillä on yksimielisyys näistä tavoitteista tulevassa valtuustossa.

Elinvoimainen kunta tarvitsee houkuttelevaa asumista, hyviä kouluja, hyvän elinympäristön ja toimivat liikenneyhteydet. Mutta tarvitsemme myös työpaikkoja.

Pitkään meidät tunnettiin kuntana, jossa kaavoitus ja lupaprosessit etenivät hitaasti. Tänään uskallan väittää, että suoriudumme tässä selvästi paremmin. Sekä Microsoftin datakeskus että Prysmianin laajennus lähtivät liikkeelle hyvin lyhyessä ajassa, vaikka kummassakin tapauksessa oli kyse suurista ja monimutkaisista hankkeista. Nyt on tärkeää takoa, kun rauta on kuumaa. Näiden investointien ympärille meidän on kyettävä rakentamaan yritysklustereita, jotka tuovat kunnalle sekä työpaikkoja että verotuloja.

Kunnallamme on pitkät perinteet. Se koostuu monista kylistä, joilla jokaisella on oma identiteettinsä. Lapinkylä ei ole Luoma, eikä Veklahti ole Långvik. Meillä on kolme keskustaa – kirkonkylä, Masala ja Veikkola. Näiden välillä on paljon tilaa ja paikkoja väljälle omakotiasutukselle, maataloudelle ja muille alkutuotannon aloille.

Nämä ovat laatutekijöitä, joita ei löydy kivenheiton päästä mistään muusta eurooppalaisesta pääkaupungista.

Pidetään kiinni ainutlaatuisesta sijainnistamme ja niistä vahvuuksista, jotka erottavat meidät muista.

Kunnan tulee nyt keskittyä elinvoimaan ja sivistykseen 

/0 Comments/in , , , , , , , , , , , /by

Kun lähdimme vaaleihin neljä vuotta sitten, kunnat näyttivät erilaisilta. Tiesimme, että sosiaali- ja terveydenhuollon uudistus oli tulossa, mutta suuri muutos ei ollut vielä täällä.

Nyt olemme aivan uudenlaisessa tilanteessa. Hyvinvointialueet huolehtivat sote-palveluista, ja kunnille jäi kaksi päätehtävää: elinvoima ja sivistys.

Kirkkonummella molemmat ovat juuri nyt suuressa murroksessa. Meillä on käynnissä merkittäviä teollisia investointeja, ja kuntaa kehitämme voimakkaasti sekä keskustassa että esimerkiksi Kantvikissa. Arkkitehtina näen tässä ainutlaatuisen mahdollisuuden luoda ympäristöjä, jotka kestävät aikaa – mutta palaan siihen toisessa kirjoituksessa. Tässä haluan keskittyä koulun merkitykseen elinvoiman rakentajana. Yhteys näiden kahden välillä on päivänselvä.

Kun opetusministerinä kierrän kouluissa ja tapaan yrittäjiä eri puolilla Suomea, kuulen viestin yhä uudelleen: koulutus ja elinkeinoelämä tarvitsevat toisiaan. Niitä täytyy kehittää rinnakkain, yhtenä kokonaisuutena. Se on yksi tärkeimmistä tehtävistämme.

Elinvoima ei synny itsestään. Kuntien päätökset ratkaisevat, onko yrityksillä mahdollisuuksia kasvaa ja työllistää. On kunnan vastuulla varmistaa, että osaavaa työvoimaa on saatavilla, infrastruktuuri toimii ja lupa-asiat hoituvat ilman turhaa byrokratiaa. Ilman viisaita päätöksiä työpaikat katoavat ja palvelut näivettyvät.

On helppoa väittää, että verojen korotus turvaa hyvinvoinnin. Todellisuudessa kestävä tulevaisuus syntyy työstä ja yrittäjyydestä. Siksi panostan siihen, että koulutus vastaa entistä paremmin työelämän muuttuviin tarpeisiin.

Kun aloitin opetusministerinä, oli selvää, että koulutuksen suuntaa on korjattava. Suomi ei ole enää PISA-tutkimusten kärkimaita. Oppimistulosten lasku on kiistaton – mutta ei väistämätön. Olemme päättäneet tehdä historiallisen panostuksen peruskouluun, ja nämä satsaukset näkyvät jokaisessa Suomen kunnassa.

Mihin käytämme lisärahoituksen, 200 miljoonaa euroa? Vahvistamme perustaitoja. Lukeminen, kirjoittaminen ja laskeminen eivät ole enää itsestäänselviä perustaitoja. Jo nyt liian moni nuori ei hallitse niitä riittävän hyvin selviytyäkseen toisella asteella tai työelämässä. Siksi otamme alakoulussa käyttöön kolme vuosiviikkotuntia lisää näissä aineissa. Tästä syksystä lähtien jokainen oppilas saa aiempaa vahvemman perustan.

Olen tavannut oppilaita, joille lukeminen on päivittäinen haaste, ja vanhempia, jotka ovat huolissaan lastensa tulevaisuudesta. Siksi oppimiskuilujen kaventaminen on yksi tärkeimmistä tavoitteistani.

Suomalaisen koulun periaate on aina ollut, että jokainen lapsi saa tasavertaisen mahdollisuuden onnistua. Pidämme siitä kiinni myös näillä panostuksilla. Tasa-arvorahoitus on vakiinnutettu 50 miljoonaan euroon vuodessa, jotta jokainen lapsi saa oikeudenmukaisen alun – taustasta riippumatta.

Tiedän, ettei koulutus yksin ratkaise kaikkea, mutta se on elinvoimaisen kunnan tärkein perusta. Työelämä muuttuu, ja kunnat ovat avainasemassa siinä, että nuoret saavat valmiudet pärjätä tässä maailmassa. Vahvistamme peruskoulua ja kehitämme ammatillista koulutusta joustavammaksi ja työelämälähtöisemmäksi – laadusta tinkimättä.

Elinvoimainen kunta ei synny sattumalta, vaan viisailla päätöksillä ja pitkäjänteisellä työllä. Siksi tulevissa kuntavaaleissa valittavien päättäjien rooli on ratkaiseva.

Nyt on erityisen tärkeää, että hyödynnämme avautuvat mahdollisuudet: otamme lisävuosiviikkotunnit täysimääräisesti käyttöön, suuntaamme oppimisen tukeen tarkoitetut rahat kouluihin ja käymme oppilaiden kanssa keskustelua kännyköiden käytöstä. Ensi syksynä puhelimet poistuvat oppitunneilta, mutta välituntien käytöstä päätetään yhdessä.

Seuraava valtuustokausi on tärkeä Kirkkonummen elinvoimalle. Siksi on tärkeää, että juuri sinun äänesi kuuluu.

Suomen tulevaisuus ratkaistaan kunnissa.

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 19.3.2025)



Jag vill motverka den polarisering som Korpak blåser liv i

/0 Comments/in , , /by

I en skickligt skriven kolumn berättar Helen Korpak i HBL 4.2 vad hon tror att jag tänker i min text “Om att dra sitt strå till stacken” som HBL publicerade 29.1.2025. Samtidigt är hennes analys både långt ifrån min verklighet och långt ifrån det jag skrev och åtminstone försökte formulera.

Det känns osökt som om Korpak har ett narrativ, som hon försöker leta efter en skrud för.

Min text, i vilken jag inte alls talar om att ”pöbeln skall hålla mun” för att citera Korpak, efterlyser jag en diskussion om vårt samhälle och vår framtid som inte utgår enbart från piskor och saxar utan som förmår se våra styrkor och möjligheter – som ju verkligen finns. 

En del av våra styrkor är till exempel vår utbildning och ett starkt förtroendeklimat. Andra är en stor social rörlighet och en i internationell jämförelse låg nivå av polarisering. 

I sin text bekräftar Korpak indirekt den oro som ledde till det jag skrev. Det är just den typens motsättning och polarisering Koprak skickligt blåser liv i som jag vill motverka.

Vi ser kulturkrig både i vårt land och utanför. Man odlar en bild av ”eliten” och ”folket”. Man ifrågasätter vetenskapen och fakta och ifrågasätter folks avsikter när man hellre kunde diskutera det man läser och ser. 

Man bygger också upp en bild där allt kan läggas in i ett narrativ om ”vi mot dem” , för att inte tala om vänster och höger. 

Jag tror att världen är mer komplicerad än så. 

Vad hänvisar jag då till när jag talade om diskussionsklimatet och om att ”sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framför allt våra utmaningar är under all kritik.” eller när jag säger att  ”Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har”?

Jag ser det här som en central fråga. Om den ekonomiska diskussionen enbart fokuserar på nedskärningar, så finns det per definition inte utrymme för det tal om möjlighet och tillväxt som investeringar behöver. 

Om vi målar upp hotbilder kring de som vi borde locka hit för att, ve och fasa, investera, så är det i högsta grad osannolikt att de vill komma. 

Och för all del: Om vi målar upp en bild av att en anpassning – eller för att använda det ord Korpak föredrar, nedskärning, är totalt binär, att den raserar allting – så då finns det varken syre eller vilja att skapa, bygga och titta framåt. 

Och jag anser att det också är det vi behöver. 

Jag har full förståelse för vad nedskärningar betyder. Jag vet också, att jag knappast själv på ett personligt plan alltid kan se vad de rent konkret innebär. 

SFP har i alla situationer försökt prioritera när det bara funnits svåra alternativ. Jag är glad för att vi kunde halvera anpassningarna inom kultursektorn i höstens förhandlingar. Men det oaktat är 20 miljoner, av den sammanlagda kulturpotten från mitt ministerium på ca 530 miljoner, en ansenlig summa. Och den slår ut på ett sätt som drabbar vissa mer än andra.

SFP värnar om kulturen, och jag vågar påstå att jag personligen har en stark koppling till den på många plan.

Men jag är också oroad över vår statsekonomi som i förlängningen är den som möjliggör satsningar. Jag är orolig för vårt samhällsklimat, och den allmänna bristen av vision som för tillfället genomsyrar samhällsdiskussionen. Jag är, som jag skriver, orolig för den bild av samhället vi politiker projicerar.

Jag välkomnar debatt och ifrågasättande, men jag kan inte omfatta en debattkultur som bygger på antaganden, förenklingar eller, som jag ser det, en tydlig vilja att missförstå och förvränga. Världen är inte svartvit. Den är ofullkomlig, full av gråskalor och behov att kompromissa.  

För att, som Korpak klokt avslutar sin text: ”Ingendera av oss har mer rätt än den andra, eftersom det inte handlar om absoluta sanningar, utan bara om mänskliga påfund.”

 

(Publicerad i HBL 8.2.2025)